Mina fem NET-år?
Väljer 1993, 1994, 1995, 1996, 1998.
Det hände ju saker varje år här. 1992 var en utveckling, stabilisering av 1991 – Bucky Baxter kom in på kompletterande strängar, dubbla trummisar användes, det akustiska setet utvecklades till ett flyhänt bluegrassdoftande akustiskt bandset. 1993 var en utveckling av 1992.
1993:
Låtarna blir än längre, det jammas friskt. Jackson/Dylan/Baxter blir ett triumvirat på strängar som ömsom krigar, ömsom skapar fantastiska kombinationssolon. Booten
Breadcrumb Sins från sommaren 93 är en milstolpe jag aldrig tröttnar på. Milano-versionen där av
Tangled up in Blue är oslagbar, Bob skriker, kvider, gitarrerna piskar, allt är stenhårt och sjukt vackert. Marseille 30 juni har kanske de längsta versionerna någonsin men är på det hela ofokuserad och så mycket blekare än den helt fantastiska Milano tre dagar tidigare.
Det akustiska setet innehåller förutom bluegrassbandet också gärna nån akustisk sololåt från
Good as I Been to You. Fina
The Man in Me och
Shelter From the Storm detta år också.
Också februarileget i Europa är chockstarkt. En vecka på Hammersmith tex och jag minns Hanover som tung.
(Tyvärr blir jag lite besviken på Supper Club i slutet av året. Ok några fina
World Gone Wrong-sånger men ett lite dämpat mittemellanframträdande som varken är improvisationsvilt som 1993 i övrigt, eller naket akustiskt som man kanske hoppats på. Enda numret som får den där riktiga nittiotreiga sjunga-ut-attacken är
Queen Jane Approximately som är en höjdpunkt alla giggen.)
1994:
Startar i Japan. Jokerman är ny fräsch inledare och passar bandet perfekt. Låtarna är lite kortare 1994. Dylan satsar på sången, kanske det är detta år han sjunger ut som mest. Älskar
Just Like a Woman från 14/2: Crooning – men med full kraft. Det är liksom Puccini på CBGB:s, han nästan skriker ut raderna låten igenom och med ständigt variation på sångmelodin, klättrar runt och ut in och det är så underbart fint så som ingen gjort tidigare. Och fina akustiska set igen.
Den mest spridda konserten, Woodstock II, har sina fina versioner men är i stort en lite avvaktande kväll, inte lika ’på’ som säg Japangiggen var.
1995:
Är ju ett år som totaldokumenteras av Joakim här på Love & Theft. Naturligtvis ett underbart år. Men en nära kusin till åren före och efter, så jag kan inte se att just 1995 toksticker ut som det enda totalt otroliga året med detta band. Kanske bästa året eller inte, en smaksak. Med detta sagt erkänner jag gärna att Oslo juni 1995 är en evig favorit. Den
You’re a Big Girl Now är oslagbar. Har lyft fram denna tidigare på L&T. Bob croonar resignerat. Här finns sorg. Och instrumentalpassagerna är fantastiska, dämpade. Gitarrerna slingrar sig runt varandra som i en oändlig ragamelodi, melankoliskt, hittar nya träffpunkter rakt mot hjärtat i fina fina nyanser. Magi. Bandet oändligt mycket mjukare än säg i den elektrovassa
TUIB från Milano 93. Och Oslo bjuder som så många gånger 1995 på fin
Silvio och fin
I & I, och de akustiska låtarna är alltid fina.
1996:
Lyssnar på Lollipop 27 juli 1996. Så jäkla bra den är! Elisabeth Cottons
Shake Sugaree! Den tiominuters
Tears of Rage – totalt monumental i
Idiot Wind-tänk med de där patenterade mellanspelaccenterna efter refrängerna. Och dessa gitarrer dessa ljuvliga ljud… Men det är det akustiska setet som trots allt är höjdpunkten. Jag har inte tagit tid men setet med de tre
Mr Tambourine Man, Tangled up in Blue och
A Hard Rain’s A-Gonna Fall är bortåt 40 minuter. Dylan spräcker förstås den tilldelade tidsramen redan här, och det är så vackert. Speciellt
Mr Tambourine man. Bara rullar på, som floden. Akustiskt varv efter varv efter varv på den klassiska melodin och med de där orden, de där rimmen, att få höra Bob Dylan sjunga dem med ständiga melodiska variationer till en sån här musikalisk perpetuum mobile. Både avslappnat och perfekt skärpt. Det får ta tid, vackert ska det vara, vackert är det och inte allas kopp te.
1998:
1997 kommer en ny skiva. Men det är först 1998 som turnén riktigt blommar igång igen. Med delvis nytt band, tiden med Larry Campbell och David Kemper men med Bucky Baxter fortfarande kvar. Spelningen i Globen 1998 är den bästa Dylan-spelningen i Globen om man frågar mig.
One Too Many Mornings är en höjdpunkt.
Det finns andra år som är fina men tvingas jag välja fem är dessa närmast hjärtat.
(Eller så borde jag byta 98 mot 92 för det där
Idiot Wind-året är inte dumt. En fot i det vilda anarkistiska 1991, en fot i de följande årens framtid av vokalfokus och jammande.)
Jag älskade verkligen Bob Dylan på 90-talet. Hela 90-talet var en enda euforisk tombola av setlistor, gitarrsolon, cymbalcrashar och makalöst starka sånginsatser huller om buller och med olika attityd och skärpa, men alla konsertkomponenterna fanns alltid på plats och nytt var alltid nytt på riktigt. Och med den dynamik som växlandet mellan råelektriskt tajt, unikt flippade gitarrdueller, helakustiskt solo och bluegrassbandakustiskt ger. Inte en keyboard i sikte.
När Dylan för en 15-16 år sedan börjar spela keyboard i bandet är det först en lite kul variation, en förändringsfortsättning i den långa raden av ständiga liveförändringar. Men efterhand tar tangenterna över, gitarrerna försvinner och hela decennier började passera.
Tangentinstrument är stela instrument. De står fast, man tycker på tangenten och ljudet kommer och man trycker på en annan tangent.
En gitarr bär man med sig i steget, svänger och kränger med eller slänger. Man kan bända strängarna och man kan spela slarvigt med delvis dämpade strängar och missljud, strängskrap eller rundgång. Ett fantastiskt levande instrument – också visuellt. Och så alla märken, pedaler, modeller, färger.
En keyboard står där den står och tangenterna sitter där de sitter. Sen må det vara en Korg eller en Steinway – de står där de står och där sitter artisten. Eller står.
Bob Dylan är en av mina favoritgitarrister och ingen sjunger Bob Dylan bättre än Bob Dylan så mina valda NET-år blev som de blev.
Omröstning