När jag nu tänker tillbaka på Debaser Medis-spelningen är det inte minst spänningen och uppståndelsen inför konserten jag minns. Från Elstons lilla notis, via de bortåt 20 timmar jag stod i kö vid Globens biljettkassa till den ringlande konsertkön på Medborgarplatsen.
Konserten var ju också fin, även om den jämfört med den följande Globen-konserten kändes som en uppvärmning. Dylan tog chansen att testa sitt gitarrspelande framför publik igen. Dylan hade ju i livesammanhang lagt gitarren på hyllan strax efter Sverige-spelningarna 2003, med undantag för en instrumental snutt året därefter. Redan när man kom in i lokalen såg man att det var förberett för att Dylan skulle stå i mitten under en del av konserten. När Dylan (för ovanlighetens skull något efter utsatt tid) kom ut och tog emot en gitarr av en roddare var vi nog ganska många som var häpna, trots att vi redan sett scenarrangemanget.
Inget enskilt framförande på Medis var i mitt tycke lika bra som t ex ”Nettie Moore” i Globen nästa kväll, men ”Not Dark Yet”, ”Tears of Rage”, ”Hard Rain” och några till minns jag med stor värme. Jag är glad att Dylan valde att öppna turnén i en sådan miljö och att jag hade chansen att vara med.
Tio år senare är det bara dagar kvar innan Dylan öppnar en ny turné just i Stockholm, om än i en något större lokal. Det skulle egentligen inte vara mindre häpnadsväckande om han tog fram gitarren den här gången än det var då.
