Jo, det blev en fin upplevelse. Minst sagt.
Klockan är en bra bit över två på natten och jag är hemkommen efter hemresa som drog ut på tiden och jag borde sova. Känner dock att jag vill säga lite om kvällens konsert. Den överträffade förväntningarna med råge. Prine gick upp på scenen en stund efter halv nio, efter ett kort framträdande av Amanda Shires och vad som kändes som en evighetslång paus. Det skulle vara fel att påstå att Prine såg ut som hälsan själv och både tiden och en cancersjukdom har slitit på hans röst, men väl på scen tycktes han ostoppbar. Efter två timmar bokstavligen dansade han ut från scenen mot slutet av en intensiv Lake Marie.
Prine hann med ett tjugotal låtar från sin katalog. Vissa framfördes med fullt band av rutinerade musiker, vissa helt solo, andra i olika mellanting. Låtarna gavs den musikaliska inramning som passade dem bäst. Amanda Shires fick medverka på kör, som duettpartner i bl a In Spite of Ourselves och fiolspelare. Även hustrun Fiona Whelan Prine dök upp som duettpartner på en låt.
Prine öste på generöst med klassiker och måste ha framfört majoriteten av spåren på debutskivan, inklusive klassiker som Sam Stone, Hello In There, Donald & Lydia, Angel from Montgomery och kvällen enda extranummer, Paradise. Bland de något mindre kända låtar det kul att höra kan nämnas Taking a Walk.
Publiken var extremt entusiastisk, något man sällan annars brukar säga om Stockholmspubliken. Få var så entusiastiska som en man i skägg som satt bredvid mig. Han jublade och sittdansade under mer tempofyllda nummer som Grandpa was a Carpenter. När Prine helt solo framförde Clay Pigeons (skriven av Blaze Foley) började han gråta. Ordentligt. Riktigt så starkt reagerade inte jag, men visst var det här en stor konsertupplevelse.
