Konsert 116 av 116 Philadelphia, Pennsylvania 17 december 1995
Det är kallt och vackert dagarna innan vi åker från Stockholm. Frost på träden i Vasaparken. Det glänser vitt. Det är där jag bruka sitta när det är sommar och varmt. Nu är det kallt, men vackert, åh så vackert. Vi åker till Philadelphia.
För över fem år sedan började jag lyssna på konserterna från 1995. Mycket har hänt i mitt liv sedan dess. Det är mycket jag upplevt. Snart träffar jag Ulrika, Tobias, Frank och Marjorie och går till nyinvigda The Met där Bob Dylan spelar denna kväll. Här i Philadelphia. Sista konserten det här året. Precis som 1995. Jag tycker om hur det slumpar sig. Våra kompisar Frank och Marjorie var på just den sista konserten. På Electric Factory. En sliten gammal fabrikslokal. Vi bad taxichauffören stanna till där. Gick ut och tittade drömmande upp mot fasaderna med alla fönster. Rost, slitet, det ser ut som att hela byggnaden ska falla ihop. Men den står där fortfarande. Det är fortfarande en konsertarena. Vi landade i New Jersey och åkte direkt till ett hus i Philadelphia där den mycket egensinnige gitarristen Nels Cline från Wilco och trummisen Charlie Hall från War On Drugs spelade i vardagsrummet. Frank spelade på en låt. Charlie hjälpte mig att ta loss en burk lokal ipa från ett 6-pack. Jag sitter här nu. På Silk City Diner. Jag behöver endorfiner och dopaminer. Musik eller alkohol. Helst båda två. Som etter i mina ådror. Det här är mitt liv, minus noll, och det är Bob Dylan från 1995. Jag har varit ärlig om allt och jag har ljugit om allt. Idag tar det slut.
En gul skolbuss åker förbi där utanför. Det börjar bli stimmigt i restaurangen. Det är lunch i Philadelphia nu. Det är tredje gången vi i staden. Staden som en gång var Amerikas huvudstad. Tills Washington, DC tog över, det behövdes en neutral stad. Good evening ladies and gentlemen, would you please welcome, Bob Dylan. Och nu ångar tåget. Just got to pick myself up off the floor sjunger han. Det tjuter och visslar. Tåget rullar. I’m ready when you are, senor.
"Naturen har gett människan förmågan att glömma. Annars hade hon inte förmått att stå ut." Det skriver Hjalmar Söderberg i ”Den allvarsamma leken”. Så är det. Och det är en fantastisk bok, som skänker mig en enorm känsla av liv. Den handlar om Arvid och hans kärleksbekymmer i Stockholm kring förra sekelskiftet. I somras låg jag under ett blommande äppelträd i Rosendals trädgård på Djurgården. Himlen klarblå och bin som flög mellan blommorna uppe i trädet. Boken tog slut. Södra snälltåget rullade ut från stationen. Jag var överväldigad. Jag reste mig och promenerade vidare, ner förbi det lilla sommarslottet som byggdes åt Carl XIV Johan. Jag vandrade vidare och gick ner till vattnet för att gå tillbaka in mot stan, det var vackert och några doppade fötterna från strandkanten. Jag kom fram till Djurgårdsbron och satte mig vid slänten precis före bron, en fin liten gräsplätt. Till vänster satt två tjejer. Jag satt där en kvart, bara tittade. Gick sedan upp på bron och tittade ut över vattnet, inte in mot stan utan åt andra hållet, bort från stan. Och dom två tjejerna satt kvar. Den ena blond med ljusa luftiga kläder, den andra mörkt rödhårig, med en svart kjol och en mörkgrön tunn tröja av sidenliknande material. Den rödhåriga tog en panoramabild. Jag var varm av promenaden, solen och hatten, och jag kände vinden som svalkade skönt där uppe på bron. Sedan gick jag Strandvägen in mot stan, till Stureplan där jag handlade abborrefiléer och vit Gotländsk sparris. Jag tror att det var ena tjejen i bandet Moon City Boys som sålde sparrisen till mig. Jag behövde införskaffa potatis så jag gick hemåt mot mataffären på Dalagatan. Precis när jag ska gå in genom dörrarna så kommer dom två tjejerna från bron, dom går in exakt samtidigt som mig. Jag skulle så gärna velat säga något men kunde inte, och vad hade det spelat för roll. Men i den enas kamera finns jag med på bild, där jag står uppe på Djurgårdsbron och tittar ut över vattnet. Jag älskar ögonblick som dessa. Och jag älskar Stockholm. Och jag tycker om hur allt slumpar sig. Att jag är i Philadelphia just idag.
Bardisken är röd och glänser skinande rent och pallarna som är uppradade hela vägen bort är kromade med svarta skinnsäten. Min bror bor i en husvagn utanför min fars hus. Jag har blivit av med mitt jobb. Går på jobbintervjuer och försöker låtsas vara intresserad. Men jag är en usel lögnare. Tåget rusar förbi i ett frenetiskt tempo. All along the watchtower brinner. Gnisslar och brinner. Och han spelar vacker gitarr till Every grain of sand. Melodiskt men fel men rätt. In the time of my confession. Det handlar om tröst och hopp.
I Saint Croixdalen mellan St Paul och Duluth bygger dom sitt nya hem, efter tio veckor på båt mellan Karlshamn och New York, vidare med flodångare och tåg till Detroit, Chicago och längs Mississippifloden upp till Saint Croix, norr om Stillwater och Taylors Falls. Där hittar Karl-Oskar till slut ett stycke land. Där bygger han sitt första hus, ett tillfälligt skjul med jordgolv. Kristina sa inget om sin besvikelse men hon var glad för en sak, ingen där hemma skulle se hur deras första hus i Amerika såg ut. Men barnen lekte och famlade runt, ”vi bor i ett hus i Amerika” tjöt dom glatt. Den utvandrande familjen från Småland var nu invandrarna i Minnesota. Och dom hade äntligen en egen tomt och ett eget litet hus.
I’m gazing to the doorway. Of temptation’s angry flame. I always hear my name. Then onward in my journey, I come to understand, that every hair is numbered, like every grain of sand. Solen är stekhet mot min rygg. En del förstår inte Bob Dylan. Det är okej. Det är verkligen helt okej. Många undrar vad det är som är så bra. Jag säger som Louis Armstrong när han svarade om jazz. ”Man, if you have to ask, you’ll never know.” Jazz och Bob Dylan hör ihop. På baksidan av en gammal skiva med John Coltrane från 1958 står det ”he plays a song for as long as it is artistically necessary for him to play it”. På den här resan, efter alla dessa konserter, har jag förresten lärt mig allt som finns att veta om skiftnycklar, att det var en engelsk uppfinning men den liknar mer en rörtång och det var svenske Johan Petter Johansson som tog patent 1892 på den skiftnyckel vi använder nu. Monkey wrench, jag bara gillar ordet.
Silvio är luftig och glittrar, men tung, som den röda långa bardisken. Tangled up in blue akustisk, stilla, men så lång som det konstnärligt är nödvändigt att spela den. Den här resan håller på att ta slut. Någonstans i världen börjar en ny. Någon som skriver för skrivandets skull, eller som Hjalmar Söderberg skrev i Doktor Glas, ”jag skriver för att röra min hand”. Det är bara ett enkelt mänskligt måste. Förresten, när det gäller den där jazzen, för den som inte förstår, går det lika bra att lyssna på Witchi-Tai-To. När det gäller Bob Dylan, går det att lyssna på Desolation row för ett svar på frågan om varför. Cirkusen har kommit till stan.
I know that’s a pretty depressive song, säger Bob efter Desolation row. Och sedan, this one will cheer you up a little more. Och så hörs det där stilla, långsamma. Det är It’s all over now, baby blue. Och när han spelar det där munspelet så släpper det. Hur han blåser i det där munspelet. Det är inte Desolation row som är svaret, inte heller Witchi-Tai-To. Det är munspelet i It’s all over now, baby blue.
I am a stranger here, säger Robert på för en amerikan obegriplig engelska. Han går upp för Broadway på Manhattan, i en av Vilhelm Mobergs böcker. Robert har lärt sig säga det utantill. Och allt han får till svar är skakningar på huvuden. Robert har lärt sig meningen ordagrant, exakt som det står i läroboken, han har varit så noga, vill kunna prata engelska i det nya landet. Men ingen förstår honom. Han vill bli förstådd, vill förstå, vill kunna prata det nya språket. Han vill bli rik. Han vill till Kalifornien, där guldklimpar ligger utspridda på fälten, det är bara att plocka upp dom. Robert kom aldrig till Kalifornien. Men Arvid i Den allvarsamma leken kom till Köpenhamn. Precis som Hjalmar Söderberg. Han flyttade från Stockholm och återvände aldrig.
Där borta ligger Philadelphias skyskrapor. Delawarefloden delar Pennsylvania och New Jersey. En tjej sopar upp blöta löv från gatan. Patti Smith kommer tillbaka och sjunger Knockin’ on heavens door. Och det stregrar kopiöst, sanslöst, knockin’ on, knockin’ on, heaven’s door, heaven’s door. Like so many times before. One too many times before. Well it ain’t gonna be no more. Publiken jublar, och skrattar, och gitarrerna gnisslar och ryker, det där tåget ångar i Philadelphia. Rainy day women #12 & 35 hugger och manglar. Ömsom långsamt, tyst, ömsom tungt av massivt, det dånar, brakar, tjuter, skriker om gitarrerna. Ska det sluta så här? Med ett jävla riv. Ja varför inte. Varför inte. Nu slutar det. Nu är det slut. Det var alla spelningar från 1995. Det var en del av mitt liv, i fem år. Nu börjar nästa resa. Jag ska bara vila lite. Tack för denna tid. Ikväll ska jag se Bob Dylan spela i Philadelphia.
