The 1995 Project

[Humlan]

Härligt en punkt för galenskaper! Det behöver vi verkligen både lite här och där... Om det är, men ändå, måste vi för att växa... Historiskt behöver något galet hända som en punkt ju är för att markera ett slut, där det finns en början, ett nytt stycke historia, var man nu befinner sig i historien... Tack J! 

[egoBen]

Konsert 80 av 116 Fort Pierce, Florida 2 oktober 1995

Det var här runt hörget, borta på Bellmansgatan, som det hände. Att kliva in i Jörgens lilla lägenhet kändes nästan overkligt, det var då jag förstod att jag inte var ensam, inte var en ensam galning i en galen värld. Varenda kvadratcentimeter var täckt med kassettband med alla konserter. Alla konserter som fanns. Hundratals, kanske tusentals kassettband. Och bilder. Men mest av allt fanns Jörgen. Vi träffades i Göteborg på Pustervik när han höll en föreläsning om Dylan som liveartist. Vad jag tyckte så mycket om med Jörgen var att han inte bara pratade om den gamla Dylan, han pratade om det som händer nu. Det är nu det händer. Det gamla var bra men lyssna nu. Det kanske uppfattas som att jag lever i det förgångna, lever för en tid som varit, men det är inte så, det är det som händer just nu som betyder något, som har betydelse, som har verklig betydelse. Jag steg in i en lägenhet och fann mig själv. Jag somnade antingen under bordet eller i bäddsoffan, extrasängen som drogs ut, det var över 15 år sedan, när jag precis hade flyttat till Stockholm, och det förändrade mitt liv. Jag sitter på Repslagargatan på Södermalm och mellan springorna ser jag Riddarholmen. Jag lyssnar på musik för att det förändrar mitt liv.

Götgatsbacken som numera är en gågatan är belamrad med människor, jag tittar mig omkring, går in på Sankt Paulsgatan och stannar till här på hörnet. She looked at him and he felt a spark, tingle to his bones. Husen här är från tiden före den nya regleringen, husen tilläts bara ha fyra våningar. Kring 1880 och senare tilläts fem och senare även sex våningar. Det är lätt att tidsbestämma hus i Stockholm, om man vet enkla grunder. Fönsterbågar skiljer sig tydligt åt, jag önskar jag kunde mycket mer, det är intressant att titta upp, husen är intressanta, varenda lägenhet, varenda rum, bär på historia. Lite längre bakom mig ligger Medborgarplatsen och Bofills båge, namngiven efter arkitekten Ricardo Bofill. Där låg sjön Fatburen, nu finns inte den längre, den nya järnvägen byggdes och Södra station byggdes. Fatburen var stor, den täckte under medeltiden ytan hela vägen från nuvarande Östgötagatan till Rosenslundsgatan, många sjöar har funnits i Stockholm, många har försvunnit, antingen fyllts igen eller gjorts om till delar av små kanaler. Klara sjö är nu en kanal, Hammarby sjö är nu en kanal. Fatburen finns inte alls. I slutet av Bellmansgatan ligger Mariahissen som hissade varor från hamnen där nere upp till Söders höjder, hissen används inte längre, men där uppifrån har man en fantastisk utsikt över staden. Mariatorget ligger lite längre bort, och Maria kyrka, Jörgen begravde sin katt där, det är givetvis inte rätt enligt rådande lag och stadga, att begrava sin katt på en kyrkogård, men det gjorde Jörgen. Jag tycker om Jörgen, det är alltid rätt att följa sitt hjärta, ingen gör det mer än vad han gör och jag tror att fler borde göra det. Jag borde lära mig.

Det finns nog inte många andra delar av staden som har genomgått så stora förändringar. Från det fattigaste av det fattiga, till motsatsen. Det är givetvis omöjligt att föreställa sig hur det kan ha sett ut, hur det varit, en gång, men jag tittar upp mot husfasaderna, det ger mig en liten aning, men egentligen har jag ingen aning. Stadsdelen har behandlats bryskt, som hela stadskärnan. Fulare hus går inte att finna, finare hus finns inte heller att finna. Solen skiner över Riddarhommen, det är kallt, jag vill vara där solen skiner. Jag går in i stället, och lyssnar på One too many mornings. Musik kan inte bli finare än så här. I gaze back to the streets, the sidewalks and the signs. I’m one too many mornings, and a thousand miles behind. Det här är så stilla och fint, Jörgens katt som ligger begravd på Maria kyrkogård har ett ackompanjemang som inte kan jämföras med några kyrkokörer i världen.  It’s a restless hungry feeling. When everything I’m saying you could say it just as good. Den tiden som var då kan jag inte få tillbaka, och förmodligen har jag det betydligt bättre nu, men att kliva in lägenheten och se alla kassettband, jag förstod att jag inte var ensam. En blond lockig gravid kvinna sitter framför mig, hon är klädd i blå jeans och svart tröja. Hon tar sig om den runda magen, så som gravida kvinnor gör.

Jag hade hoppats på en sak, men det kommer inte att gå längre. Tyvärr är det inte längre möjligt. När någon dör är det inte längre möjligt. Och hon är död nu. Jag tänker på henne så ofta. Och jag önskar henne tillbaka, jag önskar att hon fick leva och fortsätta skriva. Jag saknar Bodil Malmsten så mycket. Jag önskade att hon någon dag skulle läsa i alla fall något av allt jag skriver, för allt jag skriver har med henne att göra. Det hade inte varit utan henne. Now you’re beside me honey. You’re a living dream. Jag önskade att jag fick träffa henne, men det fick jag aldrig. Jag har läst hennes böcker. Hon förvandlade det komplicerade till det enkla, hon gjorde det svåra enklare, och ju äldre hon blev desto bättre blev hon. Ju äldre hon blev desto mer insåg hon att det handlar om att förenkla, det finns ingen anledning att vara komplicerad. Det sitter en rödhårig tjej i baren, hon har en randig tröja, hennes pojkvän klappar henne på ryggen. Hon har fräknar i nacken. Jag tänker på Bodil Malmsten nästan varje dag och hon kommer alltid att vara den jag skriver för, men hon kommer inte att läsa.

Jublet stiger och jag behöver det, jag behöver energin. Jag dricker en stout som smakar rött vin, ett rökigt rött vin, det smakar gott. Publiken jublar ännu mer och klappar i takt, ever turner around, to see the jugglers and the clowns. En blond tjej med solglasögon på håret frågar om stolen bredvid mig är upptagen, den är ledig, var så god och sitt, men det vill du nog inte, jag är inte mycket till sällskap, jag lyssnar på Like a rolling stone och trivs alldeles utmärkt. Princess on the steeple, drinking thinking that they got it made. Den blonda tjejen med solglasögon dricker tequilashots med citron. Come writers and critics. Det var hemma hos Jörgen som jag träffade Hynek också, han jobbar på Dagens Nyheter nu, som jag läser. Jag gick förbi Globen häromdagen, tänkte på alla nätter som jag köat för biljetter. Jag träffade Tobias där, som är en människa jag fängslas av, som jag beundrar, han vet det mesta om allt men han försöker aldrig hävda sig, så som så många andra gör, Tobias blir jag glad av att träffa. Vi sågs häromdagen igen, jag blir glad av att träffa honom, det finns så många som jag inte blir glad av att träffa, men vissa människor byter mycket för mig. Och jag hör ett munspel, publiken jublar, han spelar i det så att lungorna måste bli alldeles torra, med en sådan kraft, det är en befrielse att lyssna på. En befrielse. Som den där dagen, då allt förändrades, när jag klev in i lägenheten.

[Humlan]

:-) 

[egoBen]

:-) 

Jag träffade dig också!

[Fajersson]

Vilken vansinnigt fin text. Bäst hittills. 

[Elston]

Å Joakim. Finaste käraste Joakim. Tack. För att du kom till Pustervik. Och för att du kom in i min lägenhet, in i mitt liv. 15 år sen säger du? Time out of mind. Mind out of time. Tack Joakim.
My. Så hette hon.
Min katt.

[Elston]

Å Joakim. Finaste käraste Joakim. Tack. För att du kom till Pustervik. Och för att du kom in i min lägenhet, in i mitt liv. 15 år sen säger du? Time out of mind. Mind out of time. Tack Joakim.
My. Så hette hon.
Min katt.

Fast när jag tänker efter så var det ju inte My vi begravde den natten utan hennes son, Rex.
Rätt ska vara rätt, även när det gäller katter.

[egoBen]

Tack för all respons, gör mig mycket glad!

[egoBen]

Konsert 81 av 116 Orlando, Florida 5 oktober 1995

Hörnet av Mäster Samuelsgatan och Malmskillnadsgatan är en bedrövlig plats, det finns inget positivt med denna korsning, den som kommer på något får gärna höra av sig till mig, ett totalt misslyckande av dåtidens stadsplanerare, det är fult, otrevligt, stressigt, ännu fulare, orden räcker inte till. Vill ändå inte ödsla några ord här. Stockholms sämsta plats. Det regnar och det är inte en plats att vara på. Jag borde inte vara här själv. Jag går härifrån.

Jag gick. Gick hem till min kompis Louise som ska flytta, hon bjöd på godsaker, satt och pratade ett par timmar om lägenheter och renovering av kök, sådant man gör i den här staden. Träffade hennes vänner och alla har barn, det har inte jag, ett myller av barn, jag har inte någon längtan, har aldrig haft, det kanske behövs för att hitta mening, men jag har mening, det är i alla fall vad jag tror att jag har. Framför allt efter att jag lämnade korsningen Mäster Samuelsgatan och Malmskillnadsgatan. Nu är jag på den belgiska ölbaren Pressklubben, betydligt mer bekväm mark, sitter vid fönstret i en soffa och det är en annan värld. En bättre värld, det finns bättre och det finns sämre världar. Jag var i Gamla stan och irrade omkring tidigare idag, såg ett hårdrocksband med medlemmar från Rainbow spela i en källare, mitt på dagen, det lät bedrövligt men befriande och glädjande, utanför efteråt protesterade en inte allt för stor samling människor mot islamister, mot islamskt kvinnoförtryck, mot antisemitism, mot rasism och våld, mot sharia, för frihet. Det stod så på deras plakat. På Järntorget befann sig Sverigedemokraterna och delade ut broschyrer, och där fanns ett mycket litet pingisbord, jag förstod inte kopplingen. Därefter såg jag Turbojugend som hade en träff, det verkade betydligt trevligare, det är Turbonegros internationella fanclub, dom bär alltid skinnjacka med graveringen på ryggen. Turbojugend tycker om öl, fest och deathpunk. Jag vet inte exakt vad deathpunk är men jag instämmer på alla punkter ändå. I’m on the dark side of the road.

Buss nummer femtio går förbi utanför, den går mot Lappkärrsberget som ligger vid Frescati, borta vid Universitetet lite norr om stan. Där bodde jag några år, det var där jag blev den jag är, det var där det avgjordes. Han sjunger Don’t think twice, it’s all right så att jag blir lycklig, så där som han gör, en blandning mellan ett barn och farfar. Det finurliga, med barnets sökande och den gamles vishet, den gamles barnasinne och barnets sökande. Vis kan man vara, men jag hoppas aldrig att jag finner något svar.

Det är fint att sitta här och titta på ljuset och lyssna på Shelter from the storm. Solen skiner över hustaken, solen och skuggorna bildar vackra mönster, come in she said I’ll give ya, shelter from the storm. En medelålders kvinna har satt sig vid ett bord lite längre fram, hon dricker en öl, hennes barn sitter bredvid. Vi är ensamma här, det är Kulturnatt i staden, jag vet inte riktigt vad det innebär, deathpunk kanske. För vissa behöver kulturen belysas en natt om året. Kvinnan går och tar ett nummer av tidningen Hembryggaren, som min kompis Petter gör. En gång var jag på omslaget. Såg ut som en expert, för jag sniffade på en öl. Den luktade kanske gott och han tog en bild. Det smätter och pringlar och svänger och glittrar, Obviously five believers så klart. Jag gick och bad om en mörk och sur öl, jag vet inte vad det heter på franska eller flamländska men en sur brun kan jag säga och det blir alltid bra. På en affisch på andra sidan rummet står det med stora orangea bokstäver Biere D’Orval. Det hänger kristallkronor i taket. Det doftar nykokta skaldjur, med vitlök och örter, det är förmodligen musslor, sådant som serveras här, och jag blir hungrig. Det börjar skymma, ljuset faller, crimson flames tied to my ears, I’m younger than that now. Det är en låt att bli lycklig av. Sökandet som inte får ta slut, för då tar verkligen allt slut. Detta är vad allt handlar om, och just den här låten sammanfattar allt, varenda steg jag tar, varenda rörelse, utan det hade jag inte ens velat vakna. Det är en låt jag inte visste att jag tyckte om då, men nu vet jag mer.

[egoBen]

Konsert 82 av 116 Jacksonville, Florida 6 oktober 1995

Jag beställer en grillad grapefrukt på hotellets bar i San Antonio. Det är tidig måndag morgon. Väggarna är målade turkosa, det är stora fönster ut mot vattnet nedanför. En stor kaktus är planterad precis utanför, några av dess grenar är bruna. En båt kör förbi och stannar till, den mexikanska killen som kör båten börjar vattna växterna. Jag äter min grapefrukt och säger till Ulrika att det är kul att vara i Texas. Senare på dagen går vi runt i San Antonio, ser Alamo, symbolen för när Texas blev självständigt från Mexiko, det är en vacker plats. Vi går runt bland det som heter The Riverwalk, en lång promenadsträcka längs med vattnet i downtown. She still lives inside of me, sjunger Dylan så att jag inte kan hindra mig själv från att gråta, jag vet att jag inte borde skriva så, men jag har inte hört honom sjunga så här, I see a lot of people, han har aldrig sjungit så här, turistbåtarna flyter förbi där nedanför, det är soligt idag, jag sitter i samma bar, inga fönster idag, det är varmt, växterna är gröna, kaffet smakar utsökt, det kan knappast bli mycket bättre än så här. Vi gick till bar efter efter bar och på sista stället som vi hamnade på satte vi oss bredvid en kille som var hälften amerikan, hälften mexikan och hälften asiat. Jag vet inte hur det går ihop men han var cool, han frågade varifrån vi kom och sedan bjöd han på tequila. Vi fick limeklyftor till, han behövde det inte sa han. Vi drack och sedan bjöd killen bredvid honom på fler. Han var mexikan, bara mexikan, vi drack och skrattade. Det var en sådan bar vi letat efter länge och nu hittade vi den. Texan 2 hette den. En sådan bar som inte står omskriven i någon guidebok, inga turister, förutom vi själva, ett biljardbord i ett hörn, en lång bardisk, några ensamma själar, men ändå livligt, musik som inte spelas på turistställen, vi pratade om musik, han pratade om musiken med Ulrika, och jag, jag bara lyssnade. En liten pråm smyger förbi där nedanför, killen som kör pråmen pekar mot mig och hälsar, han är också cool. Alla i San Antonio är det. Överst på menyn står det tostones och under står det twice fried plantains served with roasted tomato garlic aioli, jag vet inte vad det är men det låter gott så jag beställer. Och mer kaffe. Det är en solig dag i San Antonio och jag känner luften, luften är varm och behaglig, grönskan speglas i vattnet nedanför.

The sun beat down upon the steps of time to light the way. En liten fågel sätter sig på den turkosa stolen mittemot mig, den lilla fågeln väntar på mina tostones, precis som jag gör. I can see the masters hand, in every leave that trembles, in every grain of sand. Och precis när jag skriver det kommer mina tostones, friterad grön omogen kokbanan, jag tar en tugga, det smakar som sötpotatis, klockan är lite över ett på dagen och det är det första jag äter. Han sjunger Born in time. Jag äter tostones. Två kvinnor promenerar raskt längs med vattnet nedanför. Jag känner av gårdagens tequila. Vi hann med det mesta igår, idag har vi inga planer, mer än att hitta till The Cove, ett ställe som serverar fantastisk mexikansk mat, vad det verkar, det är en kombinerad bar och biltvätt, vi måste försöka hitta det, tar kanske en halvtimma att promenera dit. Jag får mer kaffe utan att be om det, det är ett svagt men mycket gott kaffe, jag dricker det som vatten, inte som tequila, jag tycker om svagt kaffe, alla andra säger att dom inte gör det, men jag gör det, jag dricker kaffe som måltidsdryck, i stora klunkar. Vi gick till en ice bar på Alamo Street, en utomhusbar med sjuttio sorters öl, vi satt under ett stort träd, vi gick till Rosario’s, en mexikansk restaurang och åt den godaste salsan jag någonsin ätit, jag frågade vad den innehöll, sotade jalapeños och tomater svarade han, bara det, framröstad till San Antonios bästa salsa fem år rad, jag brukar tända min gasspis hemma och hålla chilifrukter över lågan så att dom blir alldeles svarta, sedan mixar jag dom med tomater och lök, vitlök, salt och till sist blandar jag i mycket hackad koriander. Det blir gott, men inte lika gott som på Rosario’s.

Min tredje kopp kaffe börjar ta slut och jag beställer lokal öl, malt, hops and courage står det på flaskan. Brewed with a friendly independent spirit. Det är stolta människor här i Texas, och dom målar allt turkost. Det gör mig glad. Jag blir glad av San Antonio. Jag blir glad av höra honom spela munspel så som han gör, här i Tangled up in blue, publiken blir alldeles galen, och han fortsätter, och fortsätter. To Ramona är långsam, så långsam att den nästan inte startar, men den gör det, och det låter ljuvligt, there’s no using in trying to deal with the dying. Det låter mexikanskt, det låter turkost, blått men ändå glatt och hoppfullt av grönska, det är färgen turkost. En kolibri viftar frenetiskt med sina vingar där inne bland trädens blad, sedan flyger den iväg lika snabbt som den kom. En liten ödla hoppar från en gren till en annan. Han sjunger In the garden. Han sjunger Jokerman. Jag läste för inte så länge sedan vad han sagt om låten, I’m usually either here or on the west coast or down in the caribbean. Me and another guy have a boat down there. Jokerman kinda came to me in the islands. It’s very mystical. The shapes there, and shadows, seems to be so ancient. The song was sorta inspired by these spirits they call jumbos. En jumbee är en ond demon i den karibiska mytologin. Det är vad Jokerman handlar om. Jag fick smeknamnet Jokern en gång för länge sedan, när jag ringde hem till kamrat, hans far svarade och trodde att jag sa, hej det är Jokern är Roger hemma. Jag hade inget emot att bli kallad Jokern. Senare fick jag smeknamnet Trasan. Jag hade inget emot att bli kallad det heller. Att bli kallad något är bättre än att inte bli kallad alls. Han spelar Alabama getaway för första gången, han kom att spela den många fler gånger senare. Det är lugnt och stilla i San Antonio, himlen är klarblå, det är varmt utan att vara hett. Ingen springer, inte ens dom som motionerar nere längs vattnet springer, dom få som springer bara provar om det går, för ingen stressar, det finns ingen anledning att stressa. Vi är i Texas.

[egoBen]

Konsert 83 av 116 Charleston, South Carolina 7 oktober 1995

John Jacksons gitarr sätter en prägel på Drifters escape som jag aldrig hört tidigare. Det finns säkert lämpligare termer, men jag kallar det få toner snabbt. Thank you, säger Bob och tar ner tempot betydligt med Tonight I’ll be staying here with you. Throw my ticket out the window. Jag tänker på att åka tåg, långsamt, sitta och titta på landskapen som fladdrar förbi utanför ett immigt fönster. Det är en mycket vacker låt, äntligen skrev han låtar utan att nödvändigtvis väva in märkliga psykedeliska metaforer, nu är det bara metaforer. I can hear that lonesome whistle blowin’. Jag tänker på Deep Ellum i Dallas, vi åkte dit. Det är ödsligt där nu, med lagerlokaler, några få parkerade bilar längs gatorna. Det är inte som det var förr. Då kring slutet av 1800-talet, fram till 1920-talet passerade tåget från Houston och det myllrade av människor och liv. Musiken på gatorna och på barer var ett givet inslag, Leadbelly, Robert Johnson och Bessie Smith spelade frekvent. Sedan togs tåglinjen bort. Bilindustrin köpte upp och stängde ner tåglinjerna, hela Deep Ellum förvandlades till damm. Långt senare, på 1990-talet blommade området upp igen, musiken tog plats igen, musikscenerna öppnades och området levde upp igen, inte som då, men ändå bättre än bara damm. Vi åkte till Deep Ellum Brewery och drack en öl omgivna av maltdoft. En tunna med kokt humle stod utanför och jag stoppade ner näsan och kände den tropiska doften av amerikansk humle. Jag var i Dallas och doftade på humle.

Han börjar sjunga Tears of rage, jag minns den så väl senast jag var här, här på puben runt hörnet. Det var en låt jag inte tog till mig för länge sedan, när jag först hörde den, men nu är den speciell, när han sjunger så här, när han sjunger om sina barn kanske, We pointed out the way to go, and scratched your name in sand. You discover there was no one true. Han sjunger så intensivt i sista versen och refrängen, but oh, what kind of love is this, which goes from bad to worse? Jag sitter inomhus med med kavaj på mig, det är varmt, men jag ryser till, vänder mig om, tittar ut mot korsningen Torsgatan och Sankt Eriksgatan. Människor passerar, bilar passerar, jag sitter kvar.

Vi tog oss till Austin. Varmt, en blå himmel, en lätt bris. Vi körde längs Highway 35, passerade Waco, passerade Temple. Georgetown. Reklamskyltar längs med motorvägen, lastbilarna större och fler än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Vackra lastbilar. När jag var liten ville jag bli lastbilschaufför, för att jag såg filmen Konvoj med Kris Kristofferson, om och om igen. Jag ville inget annat, än att få köra en egen lastbil, med en mörkhårig tjej i sätet bredvid. Det var allt som jag ville. Eller så ville jag bli trädgårdsmästare, odla ärtor och bönor hela dagarna. Jag blev inte något.

Austin är en myllrande musikstad, och längst med 6th Street är det svårt att gå utan att höra musik från alla håll och kanter. Till höger och vänster, uppifrån och till och med underifrån. En trummis i ena gathörnet, en gitarrist i andra. Det är kaos. Vi beställde guacamole som gjordes direkt vid bordet. We’d be making guacamole all night long. Jag träffade en man från San Antonio som spelar in i samma studio som Augie Meyers.

Jag tittade upp på himlen, det blev mörkt, men himlen var fortfarande blå, mörkt blå. Det gula ljuset från gatlyktor och hus gav ansikten märkliga toner. Ljuset är speciellt i Austin om kvällarna. Det är ljus överallt, på dagen, på natten. Det var den femte maj, cinco de mayo och texmexmusik och mariachi som jag tycker så mycket om gjorde mina öron varma. Det är varmt i Austin, himlen är klarblå. Bob Dylan sjunger Silvio i ett frenetiskt, rasande tempo, som om han vore i Austin. Jublet fortsätter när dom plockar upp akustiska instrument och spelar Mr tambourine man, ljuset, jag tänker på ljuset. Längs med väg 290 ligger Chappell Hill, vi åkte dit, tittade på en lavendel som inte blommade och jag åt den godaste honung jag någonsin smakat på. Det är en liten stad, eller by, längst med vägen, nästan bara en gata stor, steg in genom salongsdörrarna, det doftade barbecue, grillat kött och rökt korv, bönor, beans, baked beans, refried beans, jag beställde en iskall läskande öl och jag drack den snabbt på verandan. Snabbt för att den var god, himlen var lika klarblå som vanligt, värmen mot mina kinder gjorde mig lugn.

Houstons skyskrapor är bedårande, vackra, speglas i varandra. Vi körde upp bilen på infarten till hotellet, lämnade över nycklarna till personalen, satte oss vi poolen, stirrade upp mot himlen, och jag kände mig fri, with one hand waving free. Houston är stort, men det är en välkomnande, lugn stad. Tog en taxi ut dit vi skulle, för att se ännu en konsert, behövde vänta, det stora grå huset där konserten skulle hållas heter Numbers, himlen lika klarblå, palmer längs den stora gatan utanför, vi gick in på en Mexikansk restaurang bredvid, beställde en tequila och en öl, vår kompis Mike från Annapolis bar på sin inspelningsutrustning, han spelar in konserter, och bär på stativ för sina mikrofoner, jag hjälper honom ibland med att hålla ett öga på utrustningen när han behöver gå på toaletten. Det är fint att känna folk som spelar in konserter, det är spännande, och vi kan lyssna på konserten i bilen efteråt, eller på hotellrummet, när vi väntar på att pizzabudet ska knacka på dörren med en pepperonipizza. Det knackar på dörren klockan två på natten och vi får vår pepperonipizza, vi sitter på sängen, lyssnar på konserten, och äter pizza. Sådant händer i Houston, jag är fri. With hand hand waving free. En pizzabit i den andra.

Love minus zero/no limit, jag tror att jag måste lyssna. Vänder mig om, tittar ut mot gatukorsningen. Ett litet barn pekar på en duva och går efter den, duvan tassar snabbare än barnet och sedan ser jag varken duvan eller barnet längre. Det satt en kvinna med korta svarta shorts i baren, nu sitter hon inte där längre. Jag tror inte att hon väntade på någon, hon bara satt där, och drack en öl. Nothing’s happening here, nothing ever does. I got nothing to say, especially about whatever was. Jag tror jag måste gå ut på en promenad. Det är en av hans bästa låtar. Han är inte så glad, bara undrar, ska det vara så här, I’ve made shoes for everyone, while I still go barefoot. Jag kom hit först av alla, nu är det massor av människor här, alla platser är upptagna, förutom bredvid mig, två pallar står ensamma, att vara fri är en byteshandel som inte alltid är bekväm. I and I, ensam, det är vad några av oss väljer att vara, en tycker om det, andra hatar det. Jag tycker om att vara själv men inte ensam. Det är jag aldrig här.

Han spelar Alabama getaway efter Seeing the real you at last, dom låter lika på något sätt. Publiken jublar. Och så en bedårande One too many mornings. Vi åkte till Paris i helgen och vandrade runt hela Jardin du Luxembourg, den stora parken i sjätte arrondessementet, söder om Seine. Vi gick på promenad och passerade alla tre lägenheter som Hemingway bodde i. Vi besökte restaurangerna och kaféerna som han brukade gå till, vi åt soup de poisson på Le Dôme i Montparnasse. Där är det mörkt, rött och vackert. Vi satt vid borden med utsikt mot gatan. Soppan smakar himmelskt. Med brödkrutonger, rouille med mycket saffran och vitlök, ost som får smälta ner. Ett glas rosé från Provence. Ett glas till rosé från Provence. Från Texas till Paris, till hörnet här hemma. With one hand waving free.

[Hibbitt]

Joakim - har läst varenda ett och detta nedslag#83 hamnar på topp3 i min bok. 
Fint landad stämning i den där mixen av då nu där här och nyss. I tre fyra dimensioner, en handfull sinnen och textcitat och med Bobs makalösa mid-90's starkt närvarande genom set och instrumenteringar som inte längre finns, sånger som aldrig mer kommer att spelas.

[Humlan]

Joakim Orval! Skor skor skor hur kunde världen bli så sne att vi behöver skor för att de ska vara behagligt att vandra i den... 

[egoBen]

Joakim - har läst varenda ett och detta nedslag#83 hamnar på topp3 i min bok. 
Fint landad stämning i den där mixen av då nu där här och nyss. I tre fyra dimensioner, en handfull sinnen och textcitat och med Bobs makalösa mid-90's starkt närvarande genom set och instrumenteringar som inte längre finns, sånger som aldrig mer kommer att spelas.

Haha, du är rolig du. Envisas med att gnälla på dagens Bob, men tänk så mycket han har gjort, en dag kommer den nutida perioden anses klassisk, var så säker! Tack för den fina responsen, kul att läsa!

[egoBen]

Joakim Orval! Skor skor skor hur kunde världen bli så sne att vi behöver skor för att de ska vara behagligt att vandra i den... 

Text 84 skrevs i alla fall utan skor och utan sockar (dialektalt korrekt, sockor låter fånigt).