Letade upp inlägget med den pinsamma historien. Here goes:
I början av 90-talet spelade Hunter en vecka på Hotell Tylösand tillsammans med Mats Ronander mfl. Jag och en kompis, vi kan kalla honom Per fick för oss att vi skulle hälsa på honom sent en natt efter en spelning. Här bör man komma ihåg att vi var kanske tjugo år och jättefulla. Vi hade räknat ut att han måste bo i största sviten. Min kompis som hade jobbat på hotellet visade vägen. Jag bankade på dörren och Hunter öppnande. I kallingar och sina överdimensionerade solglasögon (!), varpå jag och min kompis knäböjde och mässade "We're not worthy, we're not worthy". Hunter blev förståligt nog skitsur och skulle dra igen dörren. Min kompis, kilar då in sin arm och vrålar 'Ullo, som i öppningen av Once Bitten, Twice Shy. Hunter börjar asgarva, ber oss att vänta, försvinner in på rummet och kommer tillbaka med två flaskor heineken... som han signerar och säger: Good night, now fuck off. Vi ramlar lyckliga ut i hissen och åker ner til foajen, skrålande Roll Away The Stone. Ah, les bon temps...