Vad glad jag blev i kväll! För mig var det nog den bästa Dylankonserten sen i vart fall 2001. (Jag hörde till dem som var rätt rejält besvikna efter Globen 2011.) Med det nya mer "lågmälda" soundet känns det som att allt plötsligt fallit på plats för Dylan modell äldre. Han verkar liksom ha befriats litegrann: sång, frasering och inlevelse var nu klart över (min) förväntan. Och hur kul är det inte med nästan bara nya låtar! Otroligt, det är 2013 och Dylan känns för mig än en gång snudd på pånyttfödd.
Så var var du igår? Ses vi ikväll???
Ja. Det är lågmält. Och musikaliskt är det mycket jag funderar över. Först av allt hur ett band kan spela utan att (nästan) titta på varandra. Men ändå vara så samspelta, för att uttrycka det försiktigt.
När jag står på scen med ett band är något av det viktigaste för mig att ha ögonkontakt med alla som står på scen. Dylans band? Icke det nej ...
I övrigt ... jag har vaknat för tidigt och jag har så svårt att sätta ord på såna här upplevelser. Ja, ibland i alla fall.
Men ... Forgetful heart. Long and wasted years. Och, inte minst, dessa ljuvliga knix med de där ännu inte utslitna knäna ... Jeeeeeezzz, he can still find his kneeeeeees!!!
