Tjugotvå år var det sen vi såg Bob spela två konserter på Cirkus. Men vad är 22 år?
Ja, vad är 22 år.
Minns de där spelningarna på Djurgården, och allt som hände runtomkring, som om det var igår? Kanske var det igår?
Nä visst nej, det som var igår var Bob på Waterfront. Och igår vad det igår jag såg Bob för första gången på Waterfront ...
Time is a jet plane. And it passes slowly.
Och jag vet inte vad jag kan säga om den här helgen. Den är så nära, var som en evighet och försvann i ett ögonblick.
Det är så fint att läsa att ni som skrivit är så glada över det ni var med om. Det är jag med. Och var detta årets understatement? Årtiondets? Mer än så???
Var det jag som sa nåt om att inte jämföra? Och är det jag som tjatar om Cirkus 91 hela tiden?
Just det.
Kontraster. Motsägelser. What's real and what is not.
För mig är Bob Dylan allt detta. Och mycket mer.
Så jag fortsätter. Och vet vad jag upplevde på Cirkus 1991. Och vad jag upplevde på Waterfront 2013.
Nä, jag vet inte vad jag upplevde. Men upplevde, det gjorde jag. Och ... det sista jag gjorde var att ta mig fram till scenkanten, precis framför Bob. Ett par meter från honom. Där jag hittade Kim Larsen från Norge och hans Lena från Sverige. Men det är ju inte Bob som människa jag är fascinerad av.
Eller???
Efter det jag upplevt denna helg fattar jag inte att jag överhuvudtaget kan hitta ett enda ord. Men det gör jag visst. Även om de är förvirrade.
Besök av filmare från England, och självklart alla underbara och goa vänner jag inte hann prata tillräckligt med gjorde förstås inte helgen sämre.
Tack alla! Och visst gör vi om det här 2035?
