En del tror att Beach Boys bara är en massa surfskit.
Ja det var en massa massproducerad surf/bil/tjej-grejs i början. Och sedan har de väl förfallit till sånt igen nu i nutid genom att fokusera på de tidiga hitsen. Och skriva nya låtar om surf/bil/tjej-grejs.
Och såna låtar kan vara underbart bra. Och gräsliga.
Åren 65-75 gör de knappt en enda låt om surfing eller bilar.
Bakom den 50-talsestetiska American Dream-fasaden skymtar man vad Beach Boys kanske egentligen handlar om. Om man skrapar under ytan: Rädsla för närhet. Svunna tider. Förlorad barndom. Förlorad ungdom. Oförmåga att bli gammal. Sorg. Tjejen som vuxit upp. Ensamhet. Vilsenhet. Vardagstristess. Anakronism. Kärlek till livet. Livsleda.
Plus bilar, brudar och surfing.
Och det är något med det där bandet som fascinerar också bortanför Brians genialiska 60-tal. Mike Loves meditationsskägg och gayposer, Dennis alkisrisiga ärlighet, Brians zombienärvaro, de andras genomnormalitet, alla stridigheter, avhopp, rökridåer, managers, pappor, psykologer, indiantält, sandlådor, mördare, meditationer, droger, dödsfall, helt skruvat… Och så den där pastellfasaden att allt är ok och käckt... Som SvD:s Dan Backman skrev när jag mailade med honom angående bandet: ”Precis. Beach Boys var verkligen ett mycket märkligt band. Helt utflippade bakom den polerade fasaden. Som Twin Peaks... Allt lugnt på ytan…”
Det mesta mellan säg '64 och '71 är riktigt bra när man gräver sig in i materialet. Resten kan i stort sett kvitta.
