Percy Sledge är aldrig fel. Jag tar en paus i "Tell Tale Signs"-lyssnandet och plockar fram skivan "Take Time To Know Her", utgiven på Atlantic 1968. Titelspåret är en soulklassiker där en mor ger giftermålsråd till sin son. Dessa åtlyds inte och det visar sig att mamma hade rätt. Med andra ord är det ingen märkvärdig eller originell text, men det är det sällan i soullåtar från 60-talet. Allt handlar om framförandet och det lyckas Percy och hans kompmusiker förträffligt med.
Övriga skivan är inte mycket sämre, med låtar av i dessa sammanhang stora namn som Dan Penn, Eddie Hinton och Bobby Womack.
Jag kan för övrigt instämma i rekommendationen av samlingen "It Tears Me Up", som Jörgen nämnt ovan. Allt är inte fantastiskt (t ex når versionen av "Rainbow Road" inte upp till samma klass som Arthur Alexanders inspelning), men det är en utmärkt och lagom omfattande ingång till en högklassig soulartist.
Tänkte väl att du hade lite koll på Percy, Tobias!
Ja, "Take time to know her" är fin. Fast egentligen mer countrydrypare än soullåt, både låt- och textmässigt.
Själv har jag, förutom Rhinosamlingen och den allra senaste, även beställt den första av de två Goldberg-producerade skivorna, från 1994, samt en japanessamling av gammalt material, och en two-fer med hans två första, om jag fattat saken rätt. "When a man loves a woman" och "Warm and tender soul".
Ska det va så ska det
Fast ... skivan från 1974 är inte helkul. Någon, vem det nu är, har öst på med slentrianstråkar och slentriankör alldeles i onödan.
Synd.
