The 1995 Project

[Hibbitt]

Troligen kommer en 1995-tillställning hållas lördagen den 23:e september kl 16.00 på Söders Hjärta i Stockholm.

Återkommer med detaljer och om det blir av. Men kolla gärna om ni kan komma!

Trevligt! Men jag jobbar till 17.00/17.30 så vi får se. Kan bli svårt senare också men försöker. 

Kommer du blir jag glad. :-)

Jag med! 

[egoBen]

Tänkte bara säga att det är bekräftat att det blir en Dylantillställning nu på lördag kl 16-19 på Söders Hjärta i Stockholm. Konsert från 1995 spelas och det blir som sagt quiz! Alla är välkomna! Blir kanske ett trevligt pris till vinnaren också.
 

[Tobias]

Tänkte bara säga att det är bekräftat att det blir en Dylantillställning nu på lördag kl 16-19 på Söders Hjärta i Stockholm. Konsert från 1995 spelas och det blir som sagt quiz! Alla är välkomna! Blir kanske ett trevligt pris till vinnaren också.

Vi ses där!

[egoBen]

Konsert 100 av 116 San Antonio, Texas 3 november 1995

Där borta på andra sidan Hornsgatan brukar jag leta efter råttan. Den som är gjord i järn. Men jag kan inte hitta den längre. När jag flyttade hit tyckte jag om att gå på Hornsgatspuckeln och titta på den där råttan som sitter fast i gatstenarna. If not for you är lång, den bara fortsätter. Men jag hittar inte råttan längre. Här på Bellmansgatan förstod jag vad Bob Dylan kan betyda, vad han betyder fortfarande. Jörgens lilla lägenhet låg lite längre upp på gatan. Kassettband täckte väggarna, alla spelningar som fanns att få tag på. Och bäddsoffan som han drog ut och där jag fick sova. Det var här på Bellmansgatan när jag precis flyttat till Stockholm. All along the watchtower skriker i högtalarna. Det fanns en plats, för sådana som jag. Men råttan är inte kvar. Jag hittar den inte längre. Den har kanske sprungit vidare, till en annan plats. Den är i en annan tid. Mina vänner är här, det är releasefest för boken vi gjort om Luna. Bandet. Från alla våra resor. Bandet från New York. Pege, Anders, Björn, Bobi, Hibbit, Gerbos, Jörgen, Leif, Tobias, Viktor, Ulrika. Vi var i San Antonio, konserten jag hör är från San Antonio. Vi var där förra året. Kanalen rinner genom staden. Turkosa färger på hotellet. Vi promenerade utmed vattnet. Kaktusar med sina tjocka blad.

Vi har fått beställningar från Nya Zeeland, USA, Kanada, Japan, Frankrike, Spanien. Luna är ett band som nästan är helt okända i Sverige. Att se dom spela är magiskt. Det är något med kemin, det låter mjukt, så vackert, men taggigt och mänskligt på samma gång. Precis som Bob Dylan. Taggigt och mänskligt. Det skaver och det känns. Jag har fått allvarlig skrivabstinens av att inte skriva, att inte skriva om Bob Dylan på länge, inte om Luna, den här långa tiden. Väntat på konsert nummer hundra. Började med tvivelaktiga noveller i stället. Glaset var iskallt och drinken doftade bourbon, citrus och kanel. Det silkeslena nylonet kändes mjukt mot min hand, Jag drog tungan långsamt längs det vita skummet. Han tittade på mig. Men jag slutade skriva tvivelaktiga noveller. Jag skrev en gång en novell som jag kallade En träbro i Zanzibar. Min lärarinna tyckte att titeln kändes konstig. Men hon tyckte om berättelsen. Jag skrev Shooting star fast på svenska. Nästan rakt av. Men på en träbro, i Norrland, vid ett torp i Medelpad. Hon visste att det var Dylan, men insåg att det går att göra så, det går inte att stoppa. Folk älskar och tar av varandra. Lånar med kärlek. Obviously five believers och det spritter i benen. Den där råttan springer säkert någonstans. Till en plats den tycker om. Livet går vidare, festen fortsätter.

[Leif]

Word. Yes. Så. Så var det, så är det.

[Tobias]

Vilken trevlig tillställning det blev! Det blev både Dylan-träff och släppfest för den fina bok om Luna Joakim och Ulrika skapat. En bok man inte behöver vara något jättefan av Luna för att gilla. Ja, bara kapitelrubriker som "He only dances to New Order" och "Like Grateful Dead with a steadier beat" är skäl nog att älska boken. Sedan tillkommer alla bilder och texter.
Det var ju ett quiz också. Jag hade två eller tre fel, men vann. Priset blev en enormt fin inramad bild av Dylan från ca 1965. Den hänger snart på väggen här i ettan, intill Humlans bild från Borgholm 2001, som var mitt pris i en tidigare quiz.

[Tobias]

Ett tack också till Leif, kvällens quizmakare och DJ!

[egoBen]

Tack för att du kom, och du segrade! Leif lägger säkert ut fågorna här och sen kan jag äntligen få lyssna på konsert nr 101!

[egoBen]

Konsert 101 av 116 Austin, Texas 4 november 1995

Jag älskar Stockholm så mycket att det nästan gör ont. Går över Sankt Eriksbron, ser Hötorgskraporna till vänster, Karlbergs Slott till höger. Den vita färgen lyser blankt i solen. Människor är så fantastiskt vackra. Tänk att jag faktiskt bor här. En röd gammal Kawasaki med nummer 57 på sidan mullrar i mitt bröst. When it’s you who must keep it satisfied. She gave her heart to the man in the long black coat. Och tänk att jag hittade hit. Till staden, och till musiken. It’s true sometimes, you can see it that way. Så vackra. But people don’t live or die, people just float. Solen värmer denna septembersöndag, det myllrar på Kungsholmen. Och musiken mullrar som Kawasakin i mitt bröst. Och människor är så obeskrivligt vackra.

She never said nothing, there was nothing she wrote. En kvinna helt klädd i svart, solglasögon, cyklar förbi. Hon ler. Ju äldre jag blir, desto fler ler mot mig. Denna vecka har kanske fler än två lett mot mig. Så var det inte förr. Jag tycker om att bli äldre. Människor ler mot mig. Och Bob Dylan gnisslar med sin Fender. Det är så vackert. Thanks everybody säger han. Och låt tre är som alla vet All along the watchtower. En svart labrador lufsar förbi, tungan hänger utanför och den går lite bakom sin matte. Jag sitter och dansar. Det får jag göra. Jag är nästan vuxen nu, jag får sitta och dansa om jag vill. Jag lyssnar på Bob Dylan. Och människor ler mot mig. Äntligen.

No reason to get excited sjunger han, let us not talk falsely now, jag ljuger så ofta jag kan, för jag måste, även om jag egentligen inte vill. Jag gör det för att jag inte litar på att sanningen räcker. Men innerst inne vet jag att sanntingen är rätt. Men jag ljuger trots att jag blir äldre. En motorcykel med sidovagn rullar förbi, det är inte ofta jag ser en sidovagn. Det mullrar igen, jag känner hur det vibrerar i hela kroppen. Jag är på Kungsholmen, jag tycker om att vara här, det är en annan del av Stockholm, där uppe på Sankt Eriksgatan 52 öppnar något ett fönster. Jag ser ett ansikte, she even makes love, just like a woman. En man som ser ut som Sean Penn cyklar förbi. Solen har vandrat vidare, men jag ser människor, nobody has to guess, former och kroppar som rör sig så vackert och deras världar är helt annorlunda mot min. I was hungry and it was your world. Former och kroppar och helt andra världar, alla lever i sin egen, och det mullrar igen.

I’d sure like to know. Though we kissed through the wild blazing night time. Tänk att jag aldrig hört den här låten. Inte på detta sätt. From darkness, dreams are deserted, am I still dreaming yet? Hans ord är fina men han sjunger ännu bättre. Her mouth was watery and wet. But now something has changed. Jag hör bara basen, låga trummor, och Bucky Baxters orgelsound, jag vet inte ens om han spelar på en orgel, det gör han förstås inte, men det låter som en Hammond. I ain’t complaining about what I got. Silvio igen, underbara Silvio. Sluta aldrig spela Silvio. You know I love you forever more.

En akustisk Tangled up in blue, det var länge sedan han spelade den, han sjunger passionerat, bara med Tony Garniers bas och så tysta gitarrer. She was standing there. She bent down to tie the laces of my shoes. Och han sjunger alltid på olika sätt. Så att det är som att jag hör rader för första gången. Trots att jag hört låten miljoner gånger. Men det är så han är, det är därför jag lyssnar, om och om igen. Och det stilla, fina, vackra munspelet. Han smyger som en svart katt runt ett hörn. Tassar så fint. Tar tassen mot en tidning som är slängd på golvet. Rafsar lite, det prasslar. Smyger vidare, tittar upp mot mig, gula ögon lyser i mörkret. Bob Dylan.

Folk klappar i total otakt när han sjunger Masters of war. Men det är okej. Dom klappar i otakt för att dom är totalt hänförda, det är en känsla i kroppen som inte går att kontrollera. Jag hör någon skratta. Till Masters of war. För att han sjunger så bra. Och när It’s all over now baby blue så sakta sakta sakta rullar igång, som den svarta katten som smyger runt hörnet, så blir jag alldeles tårögd. Det är obeskrivligt vackert. Alla bilar stannar, och förarna öppnar dörren på sin bil och går ut. Bara står där. I andakt. Alla bara står där. Crying like a fire in the sun. Alla på hela gatan är helt stilla, frusna till is. Står och stirrar rakt ut i tomheten. The highway is for gamblers, better use your sense.

Take what you have gathered from coincidence. The empty handed painter… jag kan fortsätta. Åh herregud så stilla och vackert det är. Tony Garnier med sin stråke på kontrabasen. Det mullrar nästan, men bara nästan. Det vibrerar i den där kontrabasen, mullrar nästan men bara nästan. Han plinkar lite på sin gitarr, så som bara han kan, forget the dead you’ve left they will not follow you. Låten är åtta och en halv minut lång. Så långsam, så bedårande vacker.

Det finns ett hotell i Austin som heter Hotel Van Zandt. Det har egentligen ingenting med Townes att göra tror jag. Det bara heter så, för det är modernt. Han kommer från Austin. Austin har förändrats. Vi vandrade på 6th Street, den galna festgatan, ungefär som Bourbon Street i New Orleans. Eller Avenyn i Göteborg. Och plötsligt säger han we’re gonna have one of Austin’s finest guitar players with us right now, Charlie Sexton! He’s gonna play the rest of the set with us. Charlie Sexton! 1995. Och dom spelar Seeing the real you at last. Charlie nickar säkert med sitt huvud, som han alltid gör. Kanske böjer han sina knän, så som Charlie gör, och spelar nästan sittandes på huk. Så som Charlie gör. Nickar med sitt huvud. Det svarta rufsiga håret virvlar. Och där på andra sidan lyser solen på två personer och jag vill bara springa över rakt över gatan men bilar är i vägen och jag kan inte springa över gatan för jag skulle bli påkörd. She got everything she needs. Han spelar den. She don’t look baaaaaack.

Proud to steal her anything she seeeees. Kvinnan i rött som ställer sig framför mig har en väldigt tunn cigarett mellan sina fingrar. Och hon går in. Köper en öl och kommer ut igen. He used to be the mayor of Mayfield, West Virginia. Det gamla skämtet som han alltid säger. Bucky Baxter. Och så drar dom igång Obviously Five Believers. Fan vad roligt han har! Han älskar att spela. Han älskar att stå på scen. Att sjunga. Bob Dylan. Han är verkligen ingen surgubbe. Han älskar det så mycket! Nästan lika mycket som jag älskar Stockholm. Men inte lika mycket som jag älskar honom. Hon har en orange kjol, där på andra sidan. Jag borde inte ens skriva det men hon har en orange kjol och jag tycker det är fint. Dum alkoholiserad gubbe, men jag är i alla fall en mycket lycklig sådan. Människor ler mot mig. Bob Dylan spelar i Austin och är hur bra som helst. Och han spelar One too many morning. Det går inte att beskriva hur bra han är. I gazed back to the street and the sidewalk and the siiiiiiiiign. Jag är en mycket lycklig gubbe. Och Charlie Sexton är med mig!

[Leif]

Härligt firande av konsert 100 + Lunabok-släpp (A Strange Fascination) på Söders Hjärta i Stockholm, i lördags. Tack alla som var med och bidrog till en härlig eftermiddag och kväll!   
Här nedan hittar ni Quiz-frågorna. Totalt antal möjliga rätt är 22 (Alla frågor ger 1 poäng, förutom fråga 1 och 12 som ger 3 poäng om man klarar både a/ och b/, annars 1 poäng per delfråga. Sista frågan (nr 16) ger också totalt 3 poäng (1 poäng per rätt kombination).

Tobias the champ and master-quizzer vann, som Joakim redan nämnt. Han samlade ihop 19 poäng. Hatten av!  . Sedan visade det sig att Jörgen, Björn och Christer (Hibbitt) alla fick 16 poäng. Vi fick skilja dem åt med utslagsfrågor; jag lägger upp dem direkt efter de första 16 frågorna. Efter en rejäl holmgång knep Hibbitt 2:a platsen och Jörgen blev 3:a. 

Några av frågorna - slumpmässigt nästan - fick ledtrådar tilltänkta möjliga icke-Dylannördar.
Så de är nog ganska lätta för er på L&T.

Priserna bestod i ett par inramade foton, väldigt fina, av Bob från olika perioder. Joakim hade fixat dem och lägger väl upp dem vid tillfälle.

Bob Dylan-Quiz. Lördag 23/9, 2017. Söders Hjärta.

1.
a/ Den 100:e konserten i Joakims 1995-projekt gick av stapeln i San Antonio, Texas, den 3:e november. Sista låten innan encore, var Obviously Five Believers. Vilket studio-album finns den låten på?
b/ Vilken är staten Texas huvudstad?

2. På samma konsert spelade Bob och hans band en cover-låt, ”Alabama Getaway”. Vilket band är upphovsmakare
till den låten? Ledtråd: gratus mortuus.

3. Samma år, 1995, fick Bob ett pris (en Grammy) för ”Best Traditional Folk Album”. För vilken skiva?

4. 1995 sjöng Bob många duetter på konserterna. Bland annat med Bruce Springsteen, Mick Jagger och Elvis Costello. I december det året sjöng han med Patti Smith. Vilken låt?

A/ Masters of War
B/ Emotionally Yours
C/ Dark Eyes
D/ A Hard Rain’s Gonna Fall

5. 1995 spelade Bob i många länder men aldrig i Sverige, däremot spelade han i Norden. Var?

A/ Finland
B/ Danmark
C/ Island
D/ Norge

6. Dylans första spelningar 1995 var i Prag tre dagar i följd. I Tjeckien dricks mest öl i världen per capita, i Sverige dricks bara en tredjedel så mycket. I vilket land dricks mest öl totalt sett?

7. The Traveling Wilbury ́s bestod av Bob, George Harrison, Roy Orbison, Tom Petty och Jeff Lynne. De hade alla ett ”Wilbury-alias”. Vilket var Bobs alias på Vol 1?

A/ Lucky Wilbury.
B/ Otis Wilbury.
C/ Lefty Wilbury.
D/ Nelson Wilbury.

8. Planet Waves släpptes i januari 1974. Låtarna spelades in i november året innan. Vilken av följande låtar finns INTE med på plattan?

A/ Tough Mama.
B/ You Angel You.
C/ Never Gonna Be The Same Again
D/ Something There Is About You

9. Hur många gånger har Bob spelat i Sverige?

A/ 33.
B/ 47.
C/ 51.
D/ 68.

10. Vem producerade skivan Infidels? (förutom Bob själv ...) Ledtråd: Gitarrist i ”svår knipa”.

11. År 1991 släpptes den första utgåvan i The Bootleg Series , Vol 1-3, Rare & Unreleased. På den skivan finns en
version av en gammal trad-låt som kom att inspirera Bobs egen Blowin ́In The Wind. Vilken låt var det?

A/ Man On The Street
B/ No More Auction Block.
C/ House Carpenter.
D/ Walkin ́Down The Line.

12.
a/ På Bootleg Series Vol 1-3-utgåvan finns en låt som Bob jobbade med under Oh Mercy-inspelningarna 1989 (men som aldrig kom med på den skivan). Den låten innehåller bl a följande textrader: ”And there’s no exit in any direction/’Cept the one that you can’t see with your eyes/Wasn’t making any great connection/Wasn’t falling for any intricate scheme.”
Vilken låt är det?

b/ Var spelades låten in?

13. Vilket år fick Bob Polar Music Prize?

A/ 1998
B/ 2000
C/ 2001
D/ 2002

14. År 2001 släpptes Bobs album ”Love And Theft”. Vilket datum på året släpptes den?

15. Albumet innehåller 12 låtar, inleds med ”Tweedle Dee & Tweedle Dum och avslutas med ”Sugar Baby”. Vilken är näst sista låten på skivan? Ledtråd: Innehåller textraden ”Some people they ain’t human, they got no heart or soul”.

16. Åren 1979 - 1981 släppte Bob 3 kontroversiella album (den kristna perioden):

A/”Slow Train Coming”,
B/”Saved” och
C/”Shot Of Love”.

Följande tre låtar hör hemma på dessa album. Para ihop rätt låt med rätt skiva, bokstav + siffra (t ex D4).

1/ In The Summertime
2/ What Can I Do For You
3/ When You Gonna Wake Up.

Summa möjliga poäng är således 22.

Utslagsfrågor

1. På vilket album släpptes låten ”John Brown” för första gången?

2. Bob framförde låten (alltså John Brown) men inte under sitt eget namn utan under en pseudonym som han använde
ibland. Vilken?

3. 1963 skrev Bob låten ”All Over You” som aldrig släppts på skiva med honom själv. Samma år gav en
artist ut ett album med en cover på låten, under titeln ”If I Had To Do It Again (All Over You). Vem är
artisten?

4. Arbetsnamnet ”Surviving In A Ruthless World” användes ett tag för ett album som kom att heta något
annat då det släpptes. Vilken skiva är det?

5. Vad heter den låt från 1968 (eller ev 1969) som Bob själv aldrig spelade in (officiellt) men som George
Harrison gjorde en version av till filmen Porky ́s Revenge och som släpptes på tillhörande soundtrackalbum 1985?

Svare kommer om några dagar!

[Leif]

Och här är svaren till frågorna ovan:

Facit.
Bob Dylan-Quiz. Lördag 23/9, 2017. Söders Hjärta.

1. a/ Blonde on Blonde b/ Austin
2. Grateful Dead
3. World Gone Wrong
4. C/ Dark Eyes
5. B/ Danmark och D/ Norge
6. Kina
7. A/ Lucky Wilbury
8. C/ Never Gonna Be The Same Again
9. C/ 51
10. Mark Knopfler
11. B/ No More Auction Block.
12. a/ Series of Dreams
b/ New Orleans
13. År 2000
14. 11:e September.
15. Cry A While
16. A3, B2, C1

Totalt antal möjliga rätt: 22

Utslagsfrågor:

1. Broadside Ballads, Vol 1
2. Blind Boy Grunt
3. Dave Van Ronk
4. Infidels
5. I Don ́t Want To Do It

[Hibbitt]

Fin blandning frågor! 
Och en ära att klämma en delad andraplats i slikt sällskap.

[egoBen]

Konsert 102 av 116 Austin, Texas 5 november 1995

En man smyger in på Blue Vision. Det står en tom flaska rödvin på ett elskåp utanför den mörka entrén. En annan man raglar omkring sida till sida på trottoaren, hans vita Adidas är helt täckta av smuts. Det finns inte många platser kvar längre, som dessa, här i Stockholm, där dekadansen fortfarande existerar. Jag går in på det som tidigare hette Restaurang Fridhem, det heter något annat nu. Tänt i taket. Här är så fruktansvärt deppigt. Charles Bukowski. Två äldre män med rullatorer pratar konstigt med varandra, en kvinna sitter ensam vid ett bord och stirrar ner i sin telefon, hon dricker upp och går snabbt härifrån. Fem spelmaskiner står uppradade mittemot bardisken. Ingen spelar. I should have left this town this morning but it was more than I could do. But your love came out so strong. Stockholm. Tonight, I’ll be staying here with you. Den handlar om Stockholm. I find it so difficult to leave. Låten lunkar fram i sakta mak. Som jag, när jag går på gatorna i staden, tittar lite upp, tittar lite åt sidan, tittar på människor jag passerar. Människor jag går bakom. Is it really any wonder. Det är förmodligen en av Stockholms fulaste gator. Fridhemsgatan.

En man med täckjacka har köpt fem citroner, dom ligger i en genomskinlig plastpåse. Han har en öl och sätter sig i ett hörn. I came in from the wilderness. Och så börjar konserten på riktigt i låt nummer fyra, Bucky Baxter spelar sin melodi och dom andra bara gnisslar på sina gitarrer, det lunkar framåt, it’s doom alone that counts. Men det är förstås bara början, det är givetvis bara början. Bucky Baxter och Winston Watson lägger hela grunden. Och sen skriker han ut orden. Walking on a razors edge. To when God and her were born. Åh herregud. Hemma väntar Ulrika, jag längtar hem, vill vara nära henne, men jag valde att gå hit. Som den idiot jag är. Jag sitter ensam på Fridhemsgatan. Men Shelter from the storm är i alla fall så bra att det nästan gör ont. Jag hade kunnat ligga bredvid henne nu, men jag valde att gå hit. Som den idiot jag är. Trummorna smattrar, I sit right here and watch the river flow. På andra sidan gatan lyser solen genom dom gula löven som är kvar på träden. Jag gick hit när jag precis flyttat hit, kanske en eller två gånger. Vi köpte en beer bucket, fem flaskor för 100 spänn kanske, det är snart 20 år sedan nu. Det är 20 år sedan jag började lyssna på den här mannen. Den här galna mannen. Galen och obeskrivbar. Galen är bra. Obeskrivbar är bra.

Några män pratar om Uffe Sterner. Det är så det är här. Jag tycker om det. Trots allt. Det är kanske inte lika bra som att ligga hemma bredvid Ulrika. Varm hud mot min men jag valde detta. På en teveskärm släpper Manchester United in två baklängesmål mot Huddersfield. En av alla män med rullator rullar härifrån. Let me forget about today, until tomorrow. Instrumentalpartiet är så fint att alla börjar applådera, sedan kommer munspelet. Folk skrattar och applåderar och tjuter, skrattar av lycka och fascination, åt den där galna mannen, som inte går att beskriva, men jag kan beskriva dom som lyssnar. Och jag kan försöka beskriva mig själv, här där jag sitter och gråter på gamla Fridhem på Fridhemsgatan åt en galen man. Only Bob Dylan could do that, säger någon i publiken. Det är så sant. Bara Bob Dylan kan göra det där.

Vi åkte från stad till stad. Tio städer i Spanien på lite mer än två veckor. Someone told me that Bob Dylan doesn’t play this song any more, sa Dean Wareham från scen. So it’s up to us now. Det var Ulrika som sa det till honom några dagar före. Och sedan spelar bandet Luna deras version av Most of the time. Vi hörde den på deras soundcheck i San Sebastian. Och i Madrid. Och kanske i någon annan stad. Men sedan i Palma, i den fullsatta teatern bakom katedralen, dom gör den så bra att jag sitter helt stel, kan inte röra mig. Jag såg att han sjöng den som att den verkligen betydde något. I can handle whatever. I Valencia fick jag problem, jag gick och lade mig på det svala toalettgolvet och kröp ihop och led. Ulrika ringde på en doktor fyra på natten och doktorn kom och satte en spruta i skinkan och sen led jag i Bilbao och sen flög vi till Palma och jag gick till doktorn igen. Sjuksköterskorna stack nålar i mig och den lockiga tjejen skrattade åt mig där jag låg, hon skakade på huvudet och skrattade. Men hon gjorde mig glad. Och Ulrika satt bredvid, hon gick på nålar. Doktorn sa you need to rest. I heard you say many times that you are better than no one. No one is better than you. Folk måste tro jag är helt galen, sitter här i hörnet och gungar i takt, ler som en fåne, gråter som en galen, men jag passar kanske in här. Vi som är galna är här. Och jag är en. Han bjuder in Doug Sahm, an old buddy of mine, säger Bob. Han kommer från San Antonio, som så många andra legendariska musiker, Doug Sahm dog i Taos, New Mexico fyra år efter det här uppträdandet. Bob Dylan och bandet tillsammans med Doug spelar Maggies farm och det brinner i Austin. Min näsa rinner. Doug sjunger om Austin, Texas och publiken jublar. When the game got rough. Åh herregud det här gnisslet. Bucky Baxters steel och det här gnisslet. Fendergnissel. Ett stor sällskap, säkert tio, kommer in men går lika snabbt igen. Och Bob Dylan sjunger en vers och han är så taggad att bandet knappt hänger med. He looks just like a ghost! Doug igen, it’s easter time too. Det sitter en galning och ler som Jokern i ett hörn på gamla Fridhem, för han lyssnar på Bob Dylan och Doug Sahm. Austin Texas do we love this dude or what säger Doug. I love this dude. Thank you Austin Texas thank you Bob Dylan, säger Doug. Det är så fint att höra. Så innerligt. Så från botten av hans hjärta. Och jag är med honom. I varje ord. Don’t forget Doug säger Bob Dylan efter att han introducerat Tony Garnier, JJ Jackson och dom andra. Don’t forget Doug. Och så rullar dom in en massiv Highway 61 revisited på scen, massiv, the roving gambler was very bored, nej du tack snälla människa jag är inte very bored i alla fall.

Fyra mongoler eller om det är kineser kommer in och sätter sig vid bordet bredvid. Folk skriker, MORE MORE MORE. Det säger allt, bara fortsätter att skrika, det här med one more time one more time räcker inte till, det är bara löjligt på en sån här konsert, det blir i stället MORE MORE MORE om och om igen! Och bandet kommer ut på scen igen, dundrar Alabama Getaway så att hela Kungsholmen gör sig loss och åker iväg, bort mot Golfbukten, bort mot Austin, Texas, bort mot Alabama. Jag åker gärna med. Väldigt gärna. MORE MORE ONE MORE fortsätter dom att skrika. Och han går ut på scen ännu en gång, sjunger when the winds hit heavy on the borderline. So if you’re travelling in the north country fair. Och det blir ännu mer, folk applåderar som galna, jag är där, jag är verkligen där nu. En tredje gång går han ut på scen, tredje extranummer, Rainy Day Women gör folk ännu tokigare. Jag är redan tokig. Här på gamla Fridhem. Galen är bra.

[egoBen]

Konsert 103 av 116 Dallas, Texas 7 november 1995

Gula löv virvlar mot mig när jag går på Birger Jarlsgatan. Det är höst. Det är kallt. Upp till vänster ligger en gata jag aldrig gått på tidigare, Jutas Backe. Skyddad mot vinden tar jag trapporna upp, korsar Regeringsgatan, fortsätter uppåt. Johannesgatan, vinden tar tag i mig igen, kyrkan i tegel är orange och ståtlig, Johannes kyrka. Jag går genom en tät allé, når Malmskillnadsgatan, tar trapporna ner till Luntmakargatan. Det är kallt och jävligt och Sveavägen är ful idag också. Det regnar småspik rakt i ansiktet på mig, Pub Anchor är stängt. Jag försöker hitta ett svenskt ord för en organ grinder, den som gråter i I want you, jag känner mig som den, det är en sorglig låt, the silver saxophones say I should refuse you, den är sådär långsam som den egentligen alltid borde varit, but it’s not that way, I wasn’t born to lose you. Men han går tillbaka till the Queen of Spades, men det spelar ingen roll, för det är dig jag vill ha. I want you so bad. Pub Anchor är stängt och jag går in på ett ställe på andra sidan gatan, dom säljer raggmunk med fläsk och lingon och jag är skyddad mot den jävla vinden och småspiken mot mitt ansikte.

Vi åker snart härifrån igen. Vi åker till Toronto och sedan tar vi oss med bil ner till Cleveland, Louisville och Atlanta. Passerar delstaterna Pennsylvania, Ohio, Kentucky, Tennesse och Georgia. Och sedan åker vi upp igen, ännu fler delstater, east coast, till den lilla hålan Carrboro, och sedan väntar Washington där jag ska se Bob Dylan i den nybyggda arenan The Anthem. Annapolis är en idyllisk liten småstad i Maryland, jag längtar till Annapolis. Vi åker sedan till Philadelphia och Pittsburgh, sedan väntar Jersey City och Chinatown på Manhattan där vi brukar bo, Hotel 91 på East Broadway, mittemot en dygnet runtöppen kinesisk restaurang, jag beställde något där mitt i natten en gång, fick en tallrik med inälvor och det var hemskt men jag sörplade i mig nudlarna i alla fall. Han spelar en lång Positively 4th street men den griper inte tag i mig idag, men jag tycker om textraden if you’re so hurt then why don’t you show it. Det är kul att höra Leopard skin pill-box hat däremot, you look so pretty in it, honey can I jump on it some time. Haha, det är sådan dag idag. Tung blues, kall vind, rått och jävligt, då behövs blues. Blues och svart humor.

Löven virvlar på Sveavägen, högt upp i luften, runt runt. John Jackson och Bob Dylan har roligt tillsammans när dom spelar Silvio. Och Winston Watson och Tony Garnier också, låten är så stenhårt tight en låt kan bli, samtidigt som dom leker och har roligt. Och sedan den akustiska Tangled up in blue. Han nästan skriker ut orden och dom hamrar bestämt på gitarrerna. Elva och en halv minuter lång och då är den ändå inte särskilt långsam. Han vrider gitarren bakåt mot ryggen och bara fortsätter och fortsätter spela sitt munspel, det tjuter som en stucken vessla men det tjuter fint och han når in under huden, precis som vinden och den där småspiken utanför fönstret. I don’t know when I will be coming back again sjunger han kraftfullt, men viskar sedan fram it depends on how I’m feeling. Take heed betyder lyssna, han sjunger take heed of the western wind, take heed of the stormy weather. Lyssna på vinden, den kalla vinden utanför som får löven att virvla omkring. Den vill dig något. Och du, yes there is something you can send back to me. God knows hittar en ny väg, den tar trapporna på Jutas Backe. Oändliga trappor, skyddad mot vinden. Där uppe väntar Johannes. Kyrkan är vacker i sitt tegel och vi firar att det var 500 år sedan Marint Luther spikade upp sina 95 teser. Han ville att människor skulle få bättre hjälp att upptäcka evangeliet, det glada budskapet. Du är sedd, älskad och förlåten av Gud! Och precis nu börjar Bob Dylan sjunga and I feel I’m knockin’ on heavens door. Herregud. Herregud så bra han sjunger. Och dom vill inte sluta spela låten, jag förstår det, jag förstår.

Igår såg vi filmen Trouble no more på Bio Rio borta vid Hornstull. Svetten rann längs Bob Dylans kinder när han sjöng om sin tro. Jag tycker om att se den där droppen svett på hans näsa, se hur droppen faller och när det bildas en ny. Svett som rinner längs Bob Dylans kinder. Som tårar. Men det är tårar av glädje. Vad mer finns det att önska. En droppe svett och du är förlåten. Han lägger gitarren bakåt på ryggen igen och spelar i sitt munspel. Sedd, älskad och förlåten.

[Tobias]

God knows hittar en ny väg, den tar trapporna på Jutas Backe. Oändliga trappor, skyddad mot vinden. Där uppe väntar Johannes. Kyrkan är vacker i sitt tegel och vi firar att det var 500 år sedan Marint Luther spikade upp sina 95 teser. Han ville att människor skulle få bättre hjälp att upptäcka evangeliet, det glada budskapet. Du är sedd, älskad och förlåten av Gud! Och precis nu börjar Bob Dylan sjunga and I feel I’m knockin’ on heavens door. Herregud. Herregud så bra han sjunger. Och dom vill inte sluta spela låten, jag förstår det, jag förstår.

Igår såg vi filmen Trouble no more på Bio Rio borta vid Hornstull. Svetten rann längs Bob Dylans kinder när han sjöng om sin tro. Jag tycker om att se den där droppen svett på hans näsa, se hur droppen faller och när det bildas en ny. Svett som rinner längs Bob Dylans kinder. Som tårar. Men det är tårar av glädje. Vad mer finns det att önska. En droppe svett och du är förlåten. Han lägger gitarren bakåt på ryggen igen och spelar i sitt munspel. Sedd, älskad och förlåten.

Bra övergång (och som vanligt bra skrivet i övrigt)!
Har inte hört just den konserten, men var ju med och såg Trouble No More på bio i går. Och visst var det fantastiskt att se detta på stor skärm, i bästa möjliga kvalitet. En passionerad (och svettig) Dylan i närbild, med eminent band. Något helt annat än att kolla Toronto-klipp på YouTube, onekligen. Och Michael Shannons predikningar störde mindre än väntat. De var korta och blev snarast andhämtningspauser mellan intensiva framföranden. Att se och höra Dylan framföra ”What Can I Do For You?”i biomiljö, wow!
Och den där versionen av ”Shot of Love” från Avignon 1981 som ingick i extramaterialet fick välförtjänta applåder i salongen.