Konsert 91 av 116 Birminghamn, Alabama 18 oktober 1995
Här på Norrtullsgatan intill Odenplan är det lugnt och stilla. Människor promenerar sakta. Endast en tax med strut runt huvudet rappar på raskt med sina små ben. Här bredvid låg tidigare Wasas, ett inte allt för fashionabelt etablissemang. Numera ligger det en trendig mexikansk restaurang i samma lokaler. Gatsträckan är länken mellan Odenplan och Drottninggatan. Man in the long black coat är vaggande mjuk, inte mörk och dystopisk som den brukar, det gungar lite lätt och han sjunger every man’s conscience is vile and depraved, you cannot depend on it to be your guide, when it’s you that must keep it satisfied så att taxen där utanför stannar upp, stirrar rakt mot mig, jag stirrar mot taxen, taxen med struten, och vi lyssnar på den magiska rösten. Den alldeles fantastiska, magiska rösten.
Strax över 2000 personer ryms i den gamla, bedårande vackra teatern, läktaren sluttar kraftigt, väggarna och taket är rikt dekorerade, mjuka gröna färger, svagt rött, guld. Han har tagit sig till Birmingham i Alabama, delstaten öster om Mississippi, söder om Tennessee, Emmylou Harris föddes här, den låten spelades igår på middagen vi var på, From Boulder to Birmingham, som hon skrev om sin vän Gram Parsons, I would walk all the way from Boulder to Birmingham, if I thought I could see, I could see your face. Det är så att det klumpas i halsen, det är vacker, sorglig låt, sådana som behövs. Allt detta tänker jag på när musikerna bränner hål i Alabama Theaters alla väggar under All along the watchtower, det är mördande frenetiskt, tungt, hårt, snabbt, vasst, brännande hett som ett svetslåga, sådant behövs också ibland. Konserten utvecklar sig till bland det bästa jag hört på mycket länge, Shooting star, the last time you might hear the sermon on the mount, Jesus bergspredikan, där han lär ut att vända andra kinden till, han lär ut Fader vår, och om empati, den gyllene regeln, “allt vad ni vill att människor ska göra er, ska ni också göra för dom”. Samma sak finns formulerat i många olika religioner, och som vanligt är buddhismen kanske allra bäst, “om man vill bli lycklig, måste man också hjälpa andra, eftersom ens egen lycka är beroende av andra, det är inte konstigare än så”. Dalai Lama sa det.
Det är en solig söndag i februari, en vacker dag, människor är glada, en brunbränd tjej går förbi utanför fönstret, hon har mössa och solglasögon, det är en vacker dag i Stockholm. Det är inte så många veckor kvar nu, han kommer strax tillbaka hit, sjunger sitt set, predikar, och far sedan vidare, och vi följer efter, saliga, som jordens salt och världens ljus. Han går vidare, med sin Tangled up in blue, vi är sannerligen saliga, jag hoppas vi kan nå dit en dag, så som Luther tolkar det, handla utan tanke på vinning, “man måste vara salig för att kunna göra goda gärningar”. Vi är knappast där än, kommer säkert aldrig dit, men när Bob Dylan spelar munspel som så här så är vi inte långt borta, mer frenetisk energi går knappast att uppbåda oavsett tro, ingen eller alla tillsammans, det är bara en som kan, jag skulle bara önska att fler fick höra det. “I love Bob Dylan, he’s my favourite” hör sägas av en kvinna i publiken, med en härlig sydstatsdialekt, mitt i Masters of war. Vi är i alla fall två.
Down the street the dogs a barking, the day is getting dark. Så är det, klockan närmar sig fyra, denna soliga söndag, I’m a thousand miles behind. Det går inte att sjunga bättre än vad denna människa gör, när han gör det så här. Någon, jag bryr mig inte om vem, spelar ett akustiskt gitarrsolo alldeles strålande, det plinkar så fint, så melodiskt, ramar in, rundar av. En riktig Jokerman. Och Winston Watson bankar igång Jokerman. Birds fly high, by the light of the moon. Här sitter jag på Norrtullsgatan så många år efter, och hör allt detta, mer salig går knappast att bli, om jag bara hade en Kleenex, så vore livet perfekt, för nu behövs det. Och jag tittar till vänster, och på bordet bredvid ligger det en förpackning näsdukar, jag vet inte vad som händer just nu. Han spelar I shall be released. Det är något på gång tror jag. Borta vid Odenplan strålar solens sista strimmor mot en gul putsfasad. Seeing the real you at last, han sjunger om Belle Starr var som självutnämnd banditdrottning, hon gifte sig med andra brottslingar, som blev skjutna en efter en, till slut sköts hon själv 1891 i ett bakhåll. Annie Oakley var en mästerlig prickskytt, hon kunde träffa kanten på ett spelkort på 30 stegs avstånd, hon föddes 1860 och det finns film från 1894 på när hon skjuter små glaskulor som någon kastar upp i luften. Hon laddar elegant med sitt Winchester. En mycket speciell kvinna, “I would like to see every woman know how to handle guns as naturally as they know how to handle babies”.
Upp på scen rusar 30 eller 40 personer under Alabama getaway, och dansar med Bob Dylan. Det är fest i Alabama. Som att han repat låten under några konserter före för att till slut få spela den här. Det finns nog inte på film, men jag kan låtsas, två minuter in i låten börjar människor skrika och jubla, det är roligt att höra, förmodligen alldeles galet på plats, låten är fem, nästan sex minuter lång, han kramar om en tjej och skriver autografer, mitt under konserten, festen bara fortsätter. Fest i Alabama.
