Min absoluta favorittejp från de senaste tio åren är en konsert från West Palm Beach Florida 2003. Jag har rejvat om den nu och då. Dylan låter som Frank Booth (ni som kan er David Lynch, vet vem det är) på lustgas och rohypnol. Psykotisk, hotfull och allmänt otäck konserten igenom. Min bild av konserten fick sig dok en törn när några låtar dök upp på youtube för något år sedan. Han såg inte det minsta sjuk ut, utan istället var han solbränd, leende och välmående.
Nåja, det var inte det jag skulle skriva om utan konserten kvällen efter i Orlando. Snacka om väsenskild. Sällan har väl Dylan låtit så nyanserad och vacker. Mer Frank Sinatra än Booth, om man säger så. Otroligt fin konsert. Lite för duktigt, nästan, men klart värd att höra. Finns på Hungercity nu. Lyssna på vad han gör med I'll remember you och Just like A Woman.Vackrare än så blir det inte. Ställ gärna LARS från West Palm Beach mot den från Orlando. Den första kvällen spottar han fram orden, vilket lyfts fram av ett par riktigt elaka Koella/Campbell solon. Låten dryper av hat och vrede. Den är rätt och slätt stygg. I Orlando är det en öm och vemodig kärleksballad, och det är bara tjugofyra timmar senare. You gotta love the man.
