Fick en dvd märkt Bob Dylan live av en kollega häromdagen. Här stoppar man intet ont anande in den i datorn. Skivan består av en massa klipp mellan 1986 och 2006. Det mesta har jag sett förut och skivan rullar på i bakgrunden med god behållning. Ibland kollar jag på klippen, men för det mesta lyssnar jag bara. Så händer det igen. Bekanta ackord. Like a Rolling Stone,, hinner tänka att det var väl ett väl tamt val) Det är något i ljudbilden som inte riktigt stämmer. Udda arr. Jag slutar jobba och växlar över till klippet och hinner precis uppfatta Bobs överdimensionerade cowboyhatt och att det är två trummisar som ger ett mer rytmbaserat sound när en kutryggig man i grå kostym levererar ett rykande gitarrsolo. Knäböjd framför trumpodiet vrider han ur de mest imponerande ljuden ur sin slitna gitarr. Freddy Koella blöder fram ett gitarrsolo som får det att tåras i ögonen på mig. Så fort solot är slut hoppar jag tillbaka till låtens början och knockas av den kraftfulla versionen. Koellas solo är bara the icing on the cake på en fantastisk version av en av de mest sönderspelade låtar.
Det har hänt igen. Den grånade "skitgubben" har fullständigt knockat mig. Dennna gång med hjälp av en tunn fransman, som VERKLIGEN kan spela gitarr. Herregud, Bob och Freddy!!! Vilket team det var. När man trodde man inte kunde bli överraskad av något längre händer det här.
P.S: Efterforskningar visade att klippet var from Toronto 2004. Fantastiskt. Tack Bob (och tack Mr Koella, wherever you are)
