När man minst anar det, är som minst förberedd så tar Dylan som mest illa. Så har det alltid varit. Idag hade jag lagat mat till de mina och satte mig sedan ner och slängde på en slumpvis vald inspelning. Slumpen föll på en konsert från LA 19 december 1997. Medan jag satt och gjorde små mentala exkursioner sjöng Bob för mig i bakgrunden. Plötsligt hände det igen. Blixten slog ner igen. Klockorna stannade. Luften stod stilla. Can't Wait. Så bra den är. Speciellt här. Jag kastas tillbaka till 2002. Minns att jag lyssnade mycket på den då, både i den här versionen och i andra. Mental time travel. Jag gick igenom en ganska skitig separation då och på något sätt var just Can't Wait en låt jag hämtade styrka ifrån. Andra har gått igenom det här och kommit ut på andra sidan liksom. Every one of them words rang true.
Nu, in another lifetime, sitter jag här och låter Can't Wait transportera mig tillbaka till de där månaderna hösten 2002. Plötsligt avbryts mitt lyssnande av ljudet av min fyraåring som kommer springande. "Lyssnar du på Dylan?" -Mmmm, svarar jag, och kastas tillbaka till nutid. -Stackars dig, skrattar hon och springer därifrån. Inte alls, min vän, inte alls, tänker jag medan Bob och hans band går över i Silvio. Jag får väl ta itu med disken nu.
