Den har blivit väldigt omtalad, den här artikeln. Lyfter en mångfacetterad fråga - men med trådar kors och tvärs att dra i.
Lätt att få med sig att det handlar om låttexter v/s litteraturteori - det polariseras åt det hållet i kommentarfält od - och Hynek har det som tacksamt huvudbete också, men mellan raderna och på dem ser vi också att det inte är bevakning av kvalitetslitteratur som är måltavla.
Saken är att också litteraturkritiker, filmrecensenter, teaterbevakningen etc känner att de inte har samma utrymme i nutida press. Den debatten pågår också. Numera är det sånt fokus på ett fåtal författare, de får gärna stora uppslag, personporträtt. medan 99 av 100 böcker aldrig recenseras eller ens nämns.
Och den branchen har ändå Babel på Svt. Liknande olika program för film, teater, konst och musik borde också vara högintressant.
Och kanske olika program för romaner, deckare, poesi, biografier?
Och musikbevakningen uppdelad på vadvetjag hårdrock, rootsy, svenskt, klassiskt?
Amen det är snävt för kulturjournalistiken numera. Kultursidorna innehåller så mycket annat nu med allmändebatt, krönikor och mello- och kändisträsken som breder ut sig.
Men sant är att lägst ligger musikbevakningen. De stolta musiksidor som fanns både här och där på 80/90-talen är historia.
Nu blir det en pyttenypa nya skivor som ska avhandlas till fullo på fyra och en halv mening var.
Allt annat försvinner, finns inte. Analys? Djuplodande? Hehe...
Och om något har med att den fysiska skivan, titeln, albumet och skivbutiken tappat i fokusstatus i dessa fil-tider är ytterligare en fråga som består av många.
En dimension som nog ändå förbättrats är den musikjournalistik som finns i musikbiografier. Det kommer oändligt mycket välskrivna böcker om musiker, band, genrer, eror, korsbefrukande och kreativa, djuplodande och yvigt breda. Köper bara mer och mer, växt ur lägenheten för länge sedan...
