LoveAndTheft.se
Diskussioner => Dylan => Ämnet startat av: Fajersson skrivet 04 april, 2004, 19:37:46
-
Såg precis Wiehe och Elin Sigvardsson göra Hard Rain i RTR-version på tv. Ganska bra version men Mikael Wiehes engelska påminde lite om när jag och mina kompisar lekte Kiss och Ramones när vi var små. Elin S hade dock ett skönt countrytwang i rösten.
-
Såg precis Wiehe och Elin Sigvardsson göra Hard Rain i RTR-version på tv. Ganska bra version men Mikael Wiehes engelska påminde lite om när jag och mina kompisar lekte Kiss och Ramones när vi var små. Elin S hade dock ett skönt countrytwang i rösten.
Det finns fler svenska gamla rävar än Wiehe som nog ska hålla sej ifrån att sjunga på engelska. Jag trodde dom skulle sjunga en svensk översättning. Nu hamnade Mikael ganska så mycket i skymundan från sin duettsjungande unga partner enligt min mening.
Men Elin är också mycket bra. Vicket tryck i rösten den tjejen har!!
Har bara hört några få spår av henne från en konsert där hon agerade förband till Winnerbäck. Tror att detta är en tjej vi kommer få se och höra mycket av i framtiden!! Speciellt som jag tror att hon skriver det mesta av sin musik själv.
(inte den här dock.) :wacko:
-
Ja, Wiehe var blek. Elin, däremot, var lysande.
Tror också att vi får höra mer av henne i framtiden. Hennes platta "Saturday Light Naive" är riktigt bra. Gillar den mer och mer.
På hennes hemsida finns några mp3:or.
Elin Sigvardsson (http://www.elinsigvardsson.com/se/ljud.html)
T.ex en nedkortad "You're a big girl now" och en fin demo av hennes egen "Paper Cup Words"
-
denna vecka var det Tomas Ledin som spelade All Along the Watchtower. Ganska blek och återhållsam version.
-
denna vecka var det Tomas Ledin som spelade All Along the Watchtower. Ganska blek och återhållsam version.
Kan det vara så att företeelserna "All along the watchtower" och "Tomas Ledin" är den ultimata definitionen av begreppet "contradiction in terms"?
-
Och var på TV händer dylika saker? Tydligen är det söndagar som gäller, strax efter sju. Kan det vara... det där programmet från Göteborg... där de delar ut en massa pengar och prylar... med den där progamledaren som gillar Magnell bl a? Eller? :unsure:
Ändring: Tog bort dubblerat ord
-
Och var på TV händer dylika saker? Tydligen är det söndagar som gäller, strax efter sju. Kan det vara... det där programmet från Göteborg... där de delar ut en massa pengar och prylar... med den där progamledaren som gillar Magnell bl a? Eller? :unsure:
Ändring: Tog bort dubblerat ord
Söndagsöppet
-
denna vecka var det Tomas Ledin som spelade All Along the Watchtower. Ganska blek och återhållsam version.
Jag är nästan glad att jag missade det. Jag har gått och fruktat den dag då Ledin börjar köra Dylan-covers, någonting som länge varit på gång.
Nog med hackande..
-
Behållningen var husbandets gittarist som helt plötsligt när låten tog fart stänkte in Hendrix solo. Ledin bytte Am mot Am7 vilket tog bort den vassa kanten i musiken, det var väl det som gjorde att jag uppfattade det som ett blekt framförande.
-
Jag missade också Watchtower. Det är mycket möjligt att det inte var mycket att gråta över. Däremot spelade Ledin en annan egen låt i programmet som jag tyckte att han framförde riktigt bra. Glömt titeln. Lugn, skön och tänkvärd sak om ett barn som pendlar mellan två separerade föräldrar. Spekulativ tycker säkert en del. "Bra" tyckte jag.
(Detta sagt av en person som inte tillhör Ledins fanclub direkt. Han har gjort EN skiva som var riktigt bra. Tillfälligheternas spel.)
* Korrigerat klumpigt formulerad mening. + stavfel.
** Ursäkta utvikningen. Blev ganska mycket NDC där.
-
Tur att man missade det.
Herr Ledin vill ju göra nåt annorlunda på gamla dar tydligen. Att det tog så lång tid att komma på det. Och han som har roddat åt Hendrix i Högbo 1967!
Sigvardssom är dock en dam som övertygar mig mer och mer som en kommande stor svensk s/s. Är hon verkligen bara 21? YABGN var riktigt fin på hemsidan.
-
Hard Rain-versionen gjorde mig mest irriterad över att vare sig Sigvardsson eller Wiehe bemödat sig att lära sig texten, och trots att den fanns på skärmar för säkerhets skull så blev det fel, fel, fel.
Så skulle man aldrig kunna behandla någon annan poet. Hur skulle det se ut om man åkte ut och reciterade Tranströmer, men bytte ut orden lite här och där, och mumlade lite om det stod helt stilla?
Visst - Bob fumlar ju på själv ganska friskt, men det är ju en helt annan sak.
Per
-
Hard Rain-versionen gjorde mig mest irriterad över att vare sig Sigvardsson eller Wiehe bemödat sig att lära sig texten, och trots att den fanns på skärmar för säkerhets skull så blev det fel, fel, fel.
Så skulle man aldrig kunna behandla någon annan poet. Hur skulle det se ut om man åkte ut och reciterade Tranströmer, men bytte ut orden lite här och där, och mumlade lite om det stod helt stilla?
Visst - Bob fumlar ju på själv ganska friskt, men det är ju en helt annan sak.
Per
Det är ju precis vad Bob gör inte bara mot sina egna verk utan även andras, alldeles oavsett om de har status som "poeter" eller ej.
Att framföra rockmusik och recitera poesi är två helt olika saker, t o m när rockmusiken innehåller ord av Dylan. Tranströmer-liknelsen är lite märklig.
-
Både Ledins och Sigvardsson/Wihe finns att beundra och lyssna på på "TV-husets" hemsida.
Oe
-
Det är ju precis vad Bob gör inte bara mot sina egna verk utan även andras, alldeles oavsett om de har status som "poeter" eller ej.
Att framföra rockmusik och recitera poesi är två helt olika saker, t o m när rockmusiken innehåller ord av Dylan. Tranströmer-liknelsen är lite märklig.
Det är väl lite av det som är min poäng - SÅ himla olika är det väl inte? Varför ska "rockmusik" behöva acceptera mer skit är vad "poesi" ska göra? Det har jag svårt att förstå, speciellt när det som i detta fall enbart (så tror jag i alla fall) handlar om slarv/bekvämlighet från uttolkarnas sida. Tolkningar i sig är ju inget problem, Wiehe har ju t o m översatt Dylan - som jag gillar. Men det är ju som sagt något annat än att bara inte ha bemödat sig att sätta sig in i det man ska tolka.
Och, måste jag erkänna - även om jag blottar strupen, jag har större acceptans för att Bob Dylan byter ut en fras i en exempelvis en Greatful Dead-låt, än att Elin Sigvardsson byter ut en fras i en Bob Dylan låt...
Och du får gärna utveckla vad det är som är så märkligt med Tranströmer-liknelsen.
Per
-
Det är ju precis vad Bob gör inte bara mot sina egna verk utan även andras, alldeles oavsett om de har status som "poeter" eller ej.
Att framföra rockmusik och recitera poesi är två helt olika saker, t o m när rockmusiken innehåller ord av Dylan. Tranströmer-liknelsen är lite märklig.
Det är väl lite av det som är min poäng - SÅ himla olika är det väl inte? Varför ska "rockmusik" behöva acceptera mer skit är vad "poesi" ska göra? Det har jag svårt att förstå, speciellt när det som i detta fall enbart (så tror jag i alla fall) handlar om slarv/bekvämlighet från uttolkarnas sida. Tolkningar i sig är ju inget problem, Wiehe har ju t o m översatt Dylan - som jag gillar. Men det är ju som sagt något annat än att bara inte ha bemödat sig att sätta sig in i det man ska tolka.
Och, måste jag erkänna - även om jag blottar strupen, jag har större acceptans för att Bob Dylan byter ut en fras i en exempelvis en Greatful Dead-låt, än att Elin Sigvardsson byter ut en fras i en Bob Dylan låt...
Och du får gärna utveckla vad det är som är så märkligt med Tranströmer-liknelsen.
Per
Min poäng är att ett framförande av ett framförande av en rocklåt och en poesiuppläsning är två helt olika saker. Under en poesiuppläsning ska texten stå i centrum. Det kan den aldrig göra under ett rockframförande. Möjligen på skiva, men inte på scen. Texten är då helt underordnad musiken och den mer allmänna upplevelsen. Därmed är det dock inte ursäktat att slarva med texter under framföranden.
Det är också lite vanskligt om man börjar jämställa rocklyrik med vad man traditionellt kallar poesi. Poesi ska kunna stå för sig själv på en boksida och fungera utan t ex musikaliskt sammanhang. Det är ytterst få låttexter som klarar detta. Inte ens Dylan har presterat särskilt mycket som klarar denna prövning. Texterna är beroende av sitt sammanhang. Därmed inte sagt att texterna saknar litterära kvaliteter. Kvaliteterna ligger bara på ett lite annat plan.
Att lansera Dylan som poet och kräva att han ges samma status av litteraturvetare och -kritiker som de ger en Tranströmer, det vore nog att göra en otjänst mot Dylan och hans verk.