Återkommer med fler intryck i andra tråden, men måste bara kort säga att det 14 minuter långa titelspåret är magiskt. Återigen tar Dylan en enkel melodi och drar ut den under fler minuter än man trodde var möjligt, utan att det blir ett dugg tråkigt. Där finns egentligen inga andra musikaliska utsmyckningar än en framträdande fiol, men Dylans berättelse och röst griper tag i mig. Låten tonar ut medan skeppet går till botten.