Visa inlägg
1
Selfportrait - vilka är vi? / Hej alla (sent omsider)
« skrivet: 07 oktober, 2012, 22:33:57 »
Hej! Trots nästan dagligt Dylanmissbruk på nätet blir det inte av att jag tar mig samman och själv aktivt bidrar. Finns alla möjliga ursäkter för det, men nu tänkte jag i alla fall kort presentera mig - alltid en början! So here goes.
Född 1970, uppvuxen i Stockholmsförort, bor i Täby.
Började lyssna på Dylan i mitten på 1980-talet. Hade två Dylan-vinyler, Blood on the Tracks och At Budokan. Lite bisarrt så blev det Budokan-plattan som för mig blev inkörsporten till Dylans 1960-tal ... Jag lyssnade sen in mig på de klassiska plattorna och gillade det förstås, men fortfarande var Dylan en av flera andra artister och grupper för mig. På den tiden var det allt från Led Zeppelin till Prince och gud vet vad. (Dock hade jag redan då en särskild förkärlek för musik från ca 1965-1975 - och jag tycker nog fortfarande att det finns något magiskt med de åren.)
Första konserten blev 1989 i Globen. Dylan var ju inte direkt het bland gymnasiekompisarna så jag pallrade mig dit själv, på en plats längst bort från scenen. En intressant upplevelse helt klart. Jag frågade mannen bredvid vad låtarna hette. Störst inryck gjorde "Hey La La" och "Silvio" ...
Först hösten 1992 föll polletten ner på riktigt. På ett sätt lite kul att dessa mina första intensiva Bob-år sammanföll med åren då Dylan befann sig i fullkomlig medieskugga. Köpte förstås upp mig på alla plattor. Hörde talas om märkliga Dylan-fanzines i England (kommer inte ihåg hur, det här var före Internet), skrev till och fick svar från John Bauldie och prenumererade sen på The Telegraph och Isis. Oj, vad man såg fram emot nästa nummer av de tidningarna. Och man ringde telefonsvarare i England för att få de senaste nyheterna. Kommer t ex ihåg att man fick setlistorna från Unplugged-konserterna hösten 1994 via telefon. Allt var lite hemligt, lite konspiratoriskt. En sak som under lång tid höll på att göra mig vansinnig var recensionerna av bootlegs i Isis. Man längtade sig ju fördärvad efter att få höra alla dessa plattor. Men hur? Jag hade sprungit runt och frågat i varenda skivaffär men än så länge hade jag inte lyckats få tag på dessa uppenbarligen fantastiska alster. Men så en dag, helt oförhappandes, i en skivaffär i Gamla stan (vissa av er vet säkert vilken). Efter några misstänksamma frågor nickade till slut den skäggige mannen i kassan och gick in i ett litet kyffe och kom ut med - hela kartonger med Dylan-botlegs! Jag var i himmelriket. Det enda lilla problemet var att jag var student och verkligen inte hade pengar till något så objektivt onödigt som detta. Dyrt som fasen var det, men till den här affären drogs jag likt en nattfjäril till ljuset under ett par års tid. Fantastiskt.
Enerverande var det förstås att Dylan plötsligt verkade ha bestämt sig för att hoppa över Norden under de här åren. Om jag minns rätt så besökte han bara Oslo och Roskilde 1995 men det var väl enda gångerna från hösten 1992 till 1996?
Till slut, sommaren 1996 blev det snudd på religiöst när Dylan äntligen dök upp. Då hade det också varit ett "Dylan-konvent" här i Stockholm där jag fått förmånen att träffa andra likasinnade. (Dock tyckte jag konventets tema, "30 år sen 1966", var lite mossigt - varför var alla så fixerade vid Dylans 1960-tal?) Jag drog till Pori, Finland och stod längst fram för att äntligen, äntligen få se det hela IRL. Ja, ni vet känslan. Speciellt att till slut stå där och vara så där nästan fånigt glad.
Känslan med Time Out of Mind 1997 var att världen kom i kapp. Vi andra hade ju under flera år sett en klart skärpt och inspirerad Dylan. Nog för att t ex året 1991 har sin givna plats (eller hur Jörgen?), men min bild var ändå att Dylan, med början någonstans hösten 1992-1993, hade blivit fokuserad på ett lite annorlunda sätt än åren närmast före. Det var hur som helst stort när man fick tag på ett kassettband sensommaren 1997 med den nya plattan. Här var nu denne nye Dylan äntligen representerad på platta för den stora allmänheten!
Oj då, detta blev lite långrandigt, hade bara tänkt nämna typ några favoritskivor, men har nu trots rejäla textmassor bara kommit till 1997 i någon form av privat Dylan-historik. Nåja, man har en tendens att get carried away när det gäller Dylan.
För att göra en lång historia kortare så blev det sen alla Dylans konserter på svensk mark till mitten av 2000-talet någongång (men självklart alla konserter i Stockholm fram till nu).
När jag tänker efter är det väl antagligen så att Dylans 1990-tal har en alldeles speciell plats i hjärtat. De senaste 3-4 åren har jag ibland känt mig lite bedrövad över statusen på Dylans röst. Å andra sidan är det nog ofta Youtube som spökar med alla dessa low-fi-videos. "Tempest" är ju hur som helst ett rent underverk.
Några favoritplattor:
Love & Theft
Slow Train Coming
Blood on the Tracks
Highway 61 Revisited
Blonde on Blonde
Time Out of Mind
World Gone Wrong
Tempest
Oh Mercy
Modern Times
Några favoritlåtar:
Lonesome Day Blues
Highwater
Senor
Narrow Way
Can't Wait
Shelter From the Storm
Slow Train
God Knows
Forever Young
Tangled up in Blue
In the Summertime
What Can I Do For You
Etc, etc, etc ... Inser att en sådan här uppräkning aldrig kommer att ta slut så jag slutar där ...
Ok, tack för mig så länge.
Michael
Född 1970, uppvuxen i Stockholmsförort, bor i Täby.
Började lyssna på Dylan i mitten på 1980-talet. Hade två Dylan-vinyler, Blood on the Tracks och At Budokan. Lite bisarrt så blev det Budokan-plattan som för mig blev inkörsporten till Dylans 1960-tal ... Jag lyssnade sen in mig på de klassiska plattorna och gillade det förstås, men fortfarande var Dylan en av flera andra artister och grupper för mig. På den tiden var det allt från Led Zeppelin till Prince och gud vet vad. (Dock hade jag redan då en särskild förkärlek för musik från ca 1965-1975 - och jag tycker nog fortfarande att det finns något magiskt med de åren.)
Första konserten blev 1989 i Globen. Dylan var ju inte direkt het bland gymnasiekompisarna så jag pallrade mig dit själv, på en plats längst bort från scenen. En intressant upplevelse helt klart. Jag frågade mannen bredvid vad låtarna hette. Störst inryck gjorde "Hey La La" och "Silvio" ...
Först hösten 1992 föll polletten ner på riktigt. På ett sätt lite kul att dessa mina första intensiva Bob-år sammanföll med åren då Dylan befann sig i fullkomlig medieskugga. Köpte förstås upp mig på alla plattor. Hörde talas om märkliga Dylan-fanzines i England (kommer inte ihåg hur, det här var före Internet), skrev till och fick svar från John Bauldie och prenumererade sen på The Telegraph och Isis. Oj, vad man såg fram emot nästa nummer av de tidningarna. Och man ringde telefonsvarare i England för att få de senaste nyheterna. Kommer t ex ihåg att man fick setlistorna från Unplugged-konserterna hösten 1994 via telefon. Allt var lite hemligt, lite konspiratoriskt. En sak som under lång tid höll på att göra mig vansinnig var recensionerna av bootlegs i Isis. Man längtade sig ju fördärvad efter att få höra alla dessa plattor. Men hur? Jag hade sprungit runt och frågat i varenda skivaffär men än så länge hade jag inte lyckats få tag på dessa uppenbarligen fantastiska alster. Men så en dag, helt oförhappandes, i en skivaffär i Gamla stan (vissa av er vet säkert vilken). Efter några misstänksamma frågor nickade till slut den skäggige mannen i kassan och gick in i ett litet kyffe och kom ut med - hela kartonger med Dylan-botlegs! Jag var i himmelriket. Det enda lilla problemet var att jag var student och verkligen inte hade pengar till något så objektivt onödigt som detta. Dyrt som fasen var det, men till den här affären drogs jag likt en nattfjäril till ljuset under ett par års tid. Fantastiskt.
Enerverande var det förstås att Dylan plötsligt verkade ha bestämt sig för att hoppa över Norden under de här åren. Om jag minns rätt så besökte han bara Oslo och Roskilde 1995 men det var väl enda gångerna från hösten 1992 till 1996?
Till slut, sommaren 1996 blev det snudd på religiöst när Dylan äntligen dök upp. Då hade det också varit ett "Dylan-konvent" här i Stockholm där jag fått förmånen att träffa andra likasinnade. (Dock tyckte jag konventets tema, "30 år sen 1966", var lite mossigt - varför var alla så fixerade vid Dylans 1960-tal?) Jag drog till Pori, Finland och stod längst fram för att äntligen, äntligen få se det hela IRL. Ja, ni vet känslan. Speciellt att till slut stå där och vara så där nästan fånigt glad.
Känslan med Time Out of Mind 1997 var att världen kom i kapp. Vi andra hade ju under flera år sett en klart skärpt och inspirerad Dylan. Nog för att t ex året 1991 har sin givna plats (eller hur Jörgen?), men min bild var ändå att Dylan, med början någonstans hösten 1992-1993, hade blivit fokuserad på ett lite annorlunda sätt än åren närmast före. Det var hur som helst stort när man fick tag på ett kassettband sensommaren 1997 med den nya plattan. Här var nu denne nye Dylan äntligen representerad på platta för den stora allmänheten!
Oj då, detta blev lite långrandigt, hade bara tänkt nämna typ några favoritskivor, men har nu trots rejäla textmassor bara kommit till 1997 i någon form av privat Dylan-historik. Nåja, man har en tendens att get carried away när det gäller Dylan.
För att göra en lång historia kortare så blev det sen alla Dylans konserter på svensk mark till mitten av 2000-talet någongång (men självklart alla konserter i Stockholm fram till nu). När jag tänker efter är det väl antagligen så att Dylans 1990-tal har en alldeles speciell plats i hjärtat. De senaste 3-4 åren har jag ibland känt mig lite bedrövad över statusen på Dylans röst. Å andra sidan är det nog ofta Youtube som spökar med alla dessa low-fi-videos. "Tempest" är ju hur som helst ett rent underverk.
Några favoritplattor:
Love & Theft
Slow Train Coming
Blood on the Tracks
Highway 61 Revisited
Blonde on Blonde
Time Out of Mind
World Gone Wrong
Tempest
Oh Mercy
Modern Times
Några favoritlåtar:
Lonesome Day Blues
Highwater
Senor
Narrow Way
Can't Wait
Shelter From the Storm
Slow Train
God Knows
Forever Young
Tangled up in Blue
In the Summertime
What Can I Do For You
Etc, etc, etc ... Inser att en sådan här uppräkning aldrig kommer att ta slut så jag slutar där ...
Ok, tack för mig så länge.
Michael