Konsert 41 av 116, Eugene, Oregon 30 maj 1995
Stadsdelen töms på kufar. Stadsdelen gentrifieras, östermalmifieras. Liktriktas, den blir tråkigare, konstnärerna får flytta, alla udda figuerar måste flytta, har inte råd att bo kvar, köps ut, köpts bort, betala annars kan du dra, vill vi inte ha dig. Kufarna bor inte längre här. Igår inledde jag samtal med främmande människor på uteserveringarna, jag gör vad jag kan, om ingen annan kufar sig så får jag ställa upp. Jag sa hej vad dricker ni är det gott får jag slå mig ner. Jag började prata med några musiker som bar på utrustning, den ena klädd i svart kostym och den andra vit. Ska ni spela ikväll frågade jag, och visst, det skulle dom, klockan sju, jag kommer sa jag och det gjorde jag. Mannen i vitt spelade gitarr och mannen i svart spelade piano och visade sig vara operasångaren Lars Cleveman men han spelar också experimentell musik med med mannen i vitt, bandet heter Dom Dummaste och gårdagens konsert var en enda låt på ackorden F och G och den varade i exakt 120 minuter. Carl Johan De Geer gästade på trombon vilket han gjorde fantastiskt bra men märkligast av alla var den gregorianske sångaren som mässande på latin i sin gröna jacka och sina bruna byxor. En sylvass mittbena. Det var en magnifik konsert, jag tycker om magnifika konserter och jag tycker om att sitta i parken igen.
En man bredvid mig väntar på att jag ska tömma min burk. Vi tar oss till Eugene i Oregon som ligger längs Highway five några mil söder om Portland i nordvästra USA. Det kommer en annan man och vill ha min burk men jag har inte tömt den ännu. All along the watchtower låter så magnifik som bara den kan och jag vill inte att den ska ta slut. En ljusbrun tax tuggar på en bit plast lite längre ner, det är en fin tax, annars tycker jag att hundarna blir fulare för varje år som går. När jag växte upp var alla hundar fina men så är det inte längre. Det verkar som att någon slags tävling pågår, i att skaffa den fulaste hunden, den ena är fulade än den andra.
You're a big girl now, bird on the horizon, sitting on a fence, I hope that you can hear, hear me singing through these tears, love is so simple to quote a phrase, you've known it all the time I'm learning it these days, det landar ett löv på mina tangenter, det blåser ganska mycket idag, lövet måste vara från förra säsongen för det är brunt som taxen fast det är inget löv inser jag, det är ett frö som landar på mina tangenter och jag låter det ligga kvar. Taxen lägger sig ner och jag lyssnar vidare på denna fantastiska låt, jag kan knappt förstå det, han sjunger så fint, så fantastiskt fint, lövet som inte är något löv åker fram och tillbaka på mina tangenter. When you're lost in the rain in Juarez and negativity don't pull you through sjunger han, den här konserten innebär en vändning, en total vändning, han gör något annat, något nytt, han sjunger en låt som kunde varit vilken som helst men det är inte vilken som helst, jag sitter en bit upp på kullen vid Sven-Harrys konstmuseum i parken och tittar på människor och taxen ska gå nu och den viftar på svansen och det gör jag med, jag har mitt löv mitt frö och lyssnar på en fantastisk konsert och jag sitter i en park och ser männsikor och hundar och nu kan någon komma och hämta min burk men ingen kommer och hämtar min burk.
Igår cyklade jag över till Kungsholmen och över Västerbron och kom till Hornstull. Den som hör den här Silvo blir inte besviken, han sjunger så bra, så bra, Cleveman på operan hade blivit avundsjuk, jag ger min burk till en tredje man och jag ser en fjärde gå omkring där nere, han kanske får min nästa. Jag har aldrig hört Silvio låta så bra jag har aldrig ens hört Silvio jämfört med det här, publiken jublar och viftar på sina svansar takt. Det är dags nu, jag lutar mig tillbaka och bara lyssnar, det blåser, löven som är frön blåser vilt omkring mig, jag lutar mig bakåt och känner doften av tändväska och jag lyssnar jag lyssnar och hör publiken jubla det går inte att göra något annat löven blåser och landar överallt. Den här konserten skiljer sig mot allt som jag tidigare har hört. TIll och med tamburinmannen som varit med varje gång låter som en helt ny låt, något annat, större, något magiskt, det är ensammare, det låter ensamt, jag är ensam.
Det går inte att beskriva, det går inte att skriva, inte att förklara, att Masters of war kan vara så här vacker och så här hemsk på samma gång, det sitter en kuf på huk bredvid en papperskorg, han letar efter något, hans vänner sitter på bänken bredvid, vännerna samtalar det är sista kufarna i området men jag gör vad jag kan. Jag cyklade över Kungsholmen över Västerbron och kom till Hornstull och tog höger och kom till Lindvallsplan nummer tio och jag tryckte in koden och jag gick en trappa upp och jag knackade på och en man öppnade. Vi tog i hand, skakade tass, jag klev in. När jag lyssnar på den här To Ramona som är precis lika underbar och annorlunda mot vad jag någonsin hört, när jag lyssnar på den så ser jag några droppar regn falla, faller på mina tangenter min skärm. Jag vaggar fram och tillbaka, det går inte att göra något annat, det är en vals, den bjuder upp till dans, det regnar nu men jag sitter kvar det regnar på min dator men jag dansar och sitter kvar. Det regnar och jag flyttar några meter upp och sätter mig under ett träd. Trädet som ger mig alla blad alla frön och nu sitter jag under det. Parken töms och bakom mig ser jag en store collie. Kufen har en kompis och han har en hatt. En seglarhatt och kompisen med seglarhatten har en hund, en stor vit och svart hund. Det är nu fyra kufar som samtalar, fyra kufar och en hund. Till vänster om mig springer det förbi en så liten hund att den skulle rymmas i min burk, hund i burk.
En annan av vännerna har en annan hatt. En napoleonhatt, han går böjd framåt och han håller i en papperskasse. Det mullrar och dånar i Eugene, Oregon, det mullrar när In the garden spelas i Eugene, Oregon. Det regnar i Vasaparken. Jag klev in genom dörren i lägenheten på Lindvallsplan och jag beundrade alla rörförstärkare som stod på hyllorna, på golvet, i skåpen. Under sängen. Ett litet barn jagar en duva och lyckas nästan men bara nästan fånga den. Han som bor i lägenheten på Lindvallsplan säger att han bodde på min gata förut, när det var hyresrätter där. Nu är det inga hyresrätter kvar. Och alla kufar har flyttat. Jag berättar om Peter som vi köpte vår lägenhet av och han säger att han vet vem Peter är och att han har varit hemma hos honom, då, för länge sedan, i lägenheten som sedan fem år tillbaka är vår. Jag sitter under en stor lönn och det har slutat regna i Vasaparken. Jag ska snart gå hem. Jag ska gå hem men jag sitter kvar. Det är här jag är och här jag vill vara. Jag hade kunnat sova här, under trädet, under min lönn. Konserten tar slut, snart tar den slut, med den längsta The times they are a-changin' som jag har hört, som kanske någonsin har spelats, jag vet inte, men den är lång, den är mycket lång och den hade gärna kunnat vara 120 minuter lång men så lång är den inte. Människorna som är kvar i parken blir mer och mer berusade, inte barnen, dom jagar bara duvor. Det har slutat regna och molnen skingrar sig. Konserten är slut och jag tvingas höra samtal från kvinnor bakom mig som pratar om relationer, berusade kvinnor som pratar om relationer och problem det är bara problem någon öppnar en flaska mousserande och kvinnorna fortsätter att dricka och prata om män och den här platsen under trädet är annorlunda nu. Min tid i parken är över men jag kommer kanske tillbaka. Sitter kanske här, i regnet, som inte längre är något regn, som inte är något löv. Två små pudlar som kanske inte är några pudlar leker med en boll.
