Konsert 43 av 116, Seattle, Washington 2 juni 1995
Det här är dumt, väldigt dumt. Det jag ger mig in på. Jag sitter på balkongen, det är 30 grader i skuggan men förmodligen 10 grader varmare här i solen. Jag har keps för att skydda huvudet, med svarta tätslutande hörlurar på mig. Bakom mig har jag satt upp torkade bambupinnar som skyddar mot insyn. Det behövs nu, trädet, den stora fina björken, har rasat i backen under en storm, vi har misstänkt att någon förgiftat trädet, sådant förekommer i den här staden, för att vissa önskar sig en finare utsikt, men något sådant vore otänktbart här, det är min förhoppning eftersom det skulle kunna innebära livsfara för alla som bor här, men man vet aldrig, man kan aldrig veta, men björken finns inte längre, duvorna har flyttat, vi har ingen skugga på balkongen. I en kruka här bredvid mig har jag odlat upp en egen björk, den kommer från trädet som föll, jag har en egen björk nu, inget oväder ska fälla den, ingen ska kunna förgifta den.
Det har dröjt länge sedan jag lyssnade senast, det är skönt att vara tillbaka, höra I want you från Seattle, det är kraft och inlevelse, känslofullt, publiken jublar, det kan jag förstå, och publiken fortsätter att jubla, All along the watchtower manglar fram och jag torkar svetten från pannan. Igår såg vi Neil Young med Crazy Horse spela på Skeppsholmen här i Stockholm, Bob Dylan i Seattle 1995 låter ännu bättre, han sjunger skrattretande bra, jag får frossa här i värmen, vi får se hur länge jag klarar det här, men håret på armarna reser sig, gitarrerna ylar så vackert, björken i krukan växer snabbare.
Vi har sett fem Bob Dylan-konserter i sommar, två i Tyskland, en i Danmark och två i Sverige. Vi åkte bil med våra vänner Rutger och Bengt, vi tog färjan från Trelleborg över till Rostock, körde bil längs både små och stora vägar, frivilligt och ofrivilligt, genom norra Tyskland och upp in i Danmark. Vi körde på små landsvägar, träden växte över vägen, vi möttes av kilometerlånga bilköer på motsatta sidan av autobahn, det minsta molnet på himlen täcker för ett ögonlick solen ovan mig, vi körde i sol och regn. Just like a woman i Seattle, sköljer över mig precis som ett vattenfall gör i min fantasi, kanske någonstans i Thailand, jag är ensam och hör vattnet forsa, träden runtomrking är djupt gröna och den fuktiga luften gör så att exotiska djur trivs lika bra som jag själv, små ödlor springer runt mina fötter och färgglada fåglar med stora röda näbbar käftar med varandra, det är varmt och jag har en dator i mitt knä, inte under vattenfallet, i vattenfallet har jag snorkel och simfötter, jag vill ju inte bli blöt.
Häromdagen gjorde jag kanske något ännu dummare än det jag gör nu, jag satt här ute på balkongen när det åskade och blixtrade som alla värst, mitt i natten, jag satt här ute med ett paraply, och såg blixtar bilda tre- och fyrauddiga formationer bakom hustaken, det var vackert, katten satt innanför och stack ut nosen i dörrspringan, hon tittade på mig och undrade vad jag gjorde här ute, men då var det svalkande skönt, det är det inte nu, bambun som jag har satt upp täcker inte ens solen, den täcker bara för dom finska grannarna. When you're lost in the rain, negativity don't pull you through, jag är lyckligare nu än vad jag var för några veckor sedan, jag var inte lycklig men så kom åskan och ovädret, det känns bättre nu, jag är långsint och det sitter i, dåliga känslor sitter i flera veckor, jag känner alltings meningslöshet, trädet föll ner i backen, men det känns bättre nu, jag tror att jag är tillbaka på banan igen, nu kan jag lyssna på konserterna igen, en och en halv månad efter att jag lyssnade senast. Det är mitt på dagen den här måndagen i början av augusti, jag har semester och sitter på balkongen som jag gjort i ordning, satt upp bambu och hämtat balkongmöblerna som stått på vinden sedan förra året. Jag satt här och åt frukost tidigare idag, jag läste tidningen, läste om hur djuren är bättre än människor på att hantera värmen, djuren väljer att inte aktivera sig, det gör däremot vi människor, vi aktiverar oss så mycket det går när det är som allra varmast, djuren bara lägger sig platt på golvet och väntar. Jag satt och läste om kriget mellan Palestina och Israel, vapenvilan som skulle vara i tre dagar höll bara i lite över en timma, en israelisk soldat tillfångatogs och bomberna började åter falla. Israel skickar sms till hushåll som en förvarning innan bomberna faller. Ett sådant sms vill man inte få. Jag tror att i det här kriget utan slut dör ungefär tjugo gånger fler palestienier än israeler och då är det dessutom en stor del civila offer. Jag sitter här och äter min frukost, läser tidningen och ser någon på andra sidan tappa en kaffekopp från sin balkong på tredje våning, den kraschlandar på gården, den går i tusen bitar, han tittar oroligt ner, ingen var där, ingen fick kaffekoppen i huvudet, det kanske kom ett sms. Nu hör jag Masters of war och undrar om jag verkligen är glad igen, jag är nog inte det, men jag jobbar på det, vad annars kan jag göra, man får jobba på det. Love minus zero / no limit är världens bästa låt, jag blir lite gladare, eller varmare snarare, om det nu skulle vara bra, jag blir kallare också och känner frossan intensivare, men jag sitter kvar här, jag kan inte gå nu, det är världens bästa låt på radion, i mitt huvud, inga grannar syns till, det är bara jag nu. God knows you can rise above the darkest hour, of any circumsance, gitarrerna viner igen, bränner och trummorna dundrar som bomberna över Gaza, ingen släpper taget, Israel och judarna ska inte få existera tycker vissa, ska inte få ha sin fristad, ett eget land, i alla fall inte där det redan fanns ett annat folk tidigare. Andra hävdar att bomberna slutar falla om Isreal accepteras av muslimerna i Palestina. Oense om allt, alla är oense, bomberna faller och människor dör.
I'll remember you, det är också världens bästa låt, så kraftfullt och hjärligt, jag är glad att han spelar fler kvällar i Seattle, han spelar bra i Seatlle, han skulle gärna få spela i Seattle varje kväll, jag flyttar dit och tittar på bergen, tittar på Mount Rainier som är en av världens farligaste vulkaner, den är 4395 meter hög och väntas få ett utbrott igen, vulkanen kan ödelägga hela Puyallup-dalen söder om Seattle. Highway 61 revisited låter som ett vulkanutbrott. Lavan som sprutas ut ur en vulkan är tusen grader varm, det är kanske något liknande här på balkongen, jag borde gå härifrån nu, inga moln, inte ens ett litet, täcker solen, It ain't me babe är elva minuter lång och konserten är inte slut, katten sitter och tittar på mig bakom fönstret, där inne, hon undrar vad jag håller på med, Knockin' on heavens door är sista extranummer, jag ställer mig snart under det där vattenfallet igen, hämtar nya krafter, låter det svalkade vattnet skölja över mig, sedan är jag tillbaka igen.