Tempest. Låten alltså. Jag börjar där, eller fortsätter från tidigare inlägg...
Kommer inte att ge mig på några intryck i kronologisk ordning. Det får bli som det blir, mitt i den här stormen.
Han har ju själv sagt på olika sätt, att ingen "gör det jag gör".
I det han gör, i denna stund, finns oceaner av djup. Ursäkta uttrycket. Eller ta till dig det.
Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin spola förbi, programmera bort den här långa, jävla repetitiva låten. Denna vackra låt. Jag säger det igen, det här är inte den bästa av fruktansvärt bra låtar, på en skiva som innehåller så oerhört mycket. Den är bara bäst ibland. Innan någon annan tar över.
Låten Tempest är för mig en låt som innehåller allt, goes deep. Slängd ut där i en catchy, repetitiv melodi, not signyfing much, bordering on boredom?
Det är ett sätt att se på den låten, boredom, den är alldeles, alldeles för lång och vad fan snackar han om, som inte redan har blivit sagt. Och bättre. Av Mikael Wiehe t ex.
För mig är Bob´s låt Tempest en lång resa rakt in i både det yttre och det inre av vad det är att vara människa, utsatt och naken och allt det där, i denna stund och i alla andra stunder på jorden.
Det är stor, stor, stor konst och musik. Fylld av humor och kärlek. Mitt i tragiken.
(Som någon sa, på ER tror jag, vad fan sysslar den där väktaren med egentligen? Sover och drömmer?)
Jag återkommer till de andra makalösa låtarna i sinom tid.
