För mig har låten växt efter några genomlyssningar. Den kommer väl aldrig att räknas som någon klassiker, men tar sig hyfsat högt upp i min rangordning av de tungbluesiga låtarna från det senaste dryga årtiondet. Så här långt. Dylans stackars slitna gamla stämband används här engagerat och effektivt. Texten är bra, i all sin absurditet och sitt självförhävande.
Jag vet ännu inte om låten finns att skaffa i Sverige på ett sätt som stämmer till 100% med upphovsrättreglerna. Det finns dock tydligen ett sätt att köpa mp3-singeln genom den länk jag tidigare nämnde. Det funkar inte med svenskt kreditkort, men det kan funka oom man har ett PayPal-konto. Vad man då måste göra är att ange ett amerikanskt postnummer (zip code), vilket som helst, så är man i hamn.
Jag har inte själv testat detta (har inte PayPal), så jag kan inte gå i god för att det verkligen funkar, men andra säger sig ha gjort så.