1976 tog Bob Dylan med sig en märklig gitarr ut på sin andra turné med Rolling Thunder Revue. En helvit osymmetriskt formad gitarr av fabrikatet National. Designen är typ art deco. Formen på kroppen motsvarar på ett ungefär USAs karta. Gitarren använde Dylan vad jag förstått enbart för en låt; Shelter from the storm, där han själv spelade slide. Låten var med på de flesta 76-konserterna så det var ingen engångsföreteelse. Svartvit bild från Tampa, färg från Oklahoma. Och nej, jag har ingen aning hur man justerar bildstorlekar till forumet.
Dylan lär ha inhandlat sin gitarr från Norm´s Rare Guitars i Reseda, Kalifornien, när vet jag inte. Han poserade sen glatt med den på omslaget till Rolling Stone 1978, och jag vill minnas att den hade stått uppställd på scen under nån USA-spelning 78 men användes inte. Och den syns på ett 70-tals samlingsfoto på Dylans gitarrer. Har nån fler Dylanfoton på den så kom igen bara.
Långt senare lär den ha hamnat på Hard Rock Café i Dallas. För några år sedan fick jag veta att den nu bodde på HRC i London. Om det var nån gitarr i världen jag villa spana in på nära håll så var det den. Det har jag velat ända sen jag först såg den på inspelningen från konserten i Fort Collins 76, kallad "Hard Rain". Kameramannen var väldigt förtjust i Bobs nuna som upptar en stor del av bildtiden men några sekunder här och var syns iallafall denna spektakulära gitarr.
Jag har t.o.m själv köpt en kopia av den, en grön Tanglewood Metropolitan. Det kostar att gilla Bob...
Modellen presenterades i slutet av 1961 och blev tillgänglig 1962. Det var en förhållandevis lågprismodell som pga dyra produktionskostnader och att den förmodligen inte var alltför intressant som instrument som gjorde att den utgick ur sortimentet redan 1965. En uppsjö av varianter gjordes men de bortser vi från nu. Dylans gitarr är av den flashigaste modellen, en Glenwood 99, med det man kallade fjärilsmönster som inlägg i pärlemo i greppbrädan.
Kroppen består av två block som gjutits i en form tillverkad av en mix av resin och glastrådar. National kallade denna ambitiösa lösning för 'Res-o-glas'. Formen sprejades med fiberglass och skruvades ihop med block i lönn som limmats inne i kroppsformen. Försedd med Nationals egen standardpickup som ser ut som en humbucker men det är en single coil-design av enklare typ.
Den har en rhythm pickup, en lead pickup, och en mindre kraftfull variant inbyggd i stallet, "the bridge" som det heter på utrikiska. Denna skulle ge ett mjukare, "akustiskt" ljud -vad det nu skulle tjäna till. En 3-läges switch används som pickupväljare, ungefär som på en Stratocaster. Ton sköttes via knapparna närmast switchen och volym via knapparna nedanför pickguarden. Lägg märke till den lilla lappen ovanför switchen.
Så i november 2013 kom mitt tillfälle. Gitarren blev både inspekterad och lite lätt trakterad. Den har serienummer T71726, vilket enligt trovärdiga källor innebär att det må vara en av de första som gjordes 1961. National har till mig bekräftat den som en modell från 1962, vilket då skulle stämma med året den lämnade fabriken för försäljning.
Strängarna som satt på var stendöda, de måste ha suttit på i åratal. "Stäm den", sa killen på plats, "går nån sträng av kan du behålla den". Här ska inget has sönder svarade jag, den ska få förbli intakt. Bilderna visar tydligt dess förfall. Jämför bindningen på halsen då och nu.
Delar av det vita har gulnat. Det går inte längre att urskilja och läsa vad det står på den lilla klisterlappen ovanför switchen. Jag trodde det var en lapp märkt Rimbaud, baserat på gitarrteknikern Joel Bernsteins anekdot om Bobs önskan att de skulle leta rätt på en bok med dennes namn, klippa ut namnet och klistra fast på gitarren, som då skulle få heta Rimbaud.
Jag är lite oklar även den tredje pickupen. Jag var osäker på hur den skulle se ut, men misstänker att den var borttagen, jag såg iaf inga trådar som jag hade förväntat mig. Bilden på stallet skulle isf visa en pickup monterad under plexiglaset.
Lägg också märke till den tunna kroppen. Det och materialet den var tillverkad i gjorde detta till en riktig lättviktare. Jag kunde efter att ha trakterat Nationalen göra jämförelsen med Hendrix´ Gibson Flying V -som jag lät mig övertalas att känna på (!)- och den var betydligt tyngre.
Ja jösses, det är inte var dag man får känna på och inspektera guror som tillhört Hendrix och Dylan!
"Well I'm living in a foreign country but I'm bound to cross the line. Beauty walks a razor's edge someday I'll make it mine"
/Slim
