Idag knäckte han järnet, Dylan.
Sitter på bussen hem, kroppen börjar ge upp och böja sig för, vad jag antar kommer bli, en helg av sjukdom, sängliggande och minimalt socialt umgänge.
Jag mår som ett otömt askfat helt enkelt.
Jag sätter mina hörlurar i öronen och försöker hitta något att lyssna på de 45 minuterna bussresan tar.
Det fick bli Eugene, Oregon 14/6 1999. Soundboard inspelning. Gitarr väldigt framträdande i mixen, Dylans röst likaså.
Och det låter helt underbart. Helt fantastiskt, otroligt magiskt. Jag sluter ögonen och förs fram genom Cocaine Blues och My Back Pages följt av en enastående Boots Of Spanish Leather.
Därpå en stark "Hard Rain". Sedan Love Minus Zero/No Limit, en av mina absoluta favoriter.
Efter det kommer en enorm dubbel rätt in i mina öron. Första framträdandet någonsin av Down Along The Cove, Dylan med en urstark röst och en bra låt som borde luftas oftare.
Sedan stiger jag av bussen och börjar vandra hemåt, Dylan pratar med publiken:
"They call this the home of the hippies. ... I've never been a hippie ... but I'm an honorary hippie."
Sen fick Blind Willie McTell följa mig hela vägen hem.
Att han kan vara så bra. Så otrolig, att han lyckas få mig att må bra, om än bara för de där 45 minutrarna, gör mig så otroligt glad. Och sugen på att strunta i allt vad ekonomi och studentfirande innebär och bränna varje öre på att införskaffa biljetter till vårens konserter. Att han dessutom, vilket jag märker när jag kommer hem och undersöker konserten lite närmare, har gett konserter 11, 12 och 13 juni, alltså de tre kvällarna innan den här, gör mig så imponerad. Att kunna spela fyra konserter på fyra dagar och på den fjärde leverera något så här fantastiskt är helt otroligt. Helt knäckande
