Jag skrev en liten text om en utflykt. Bilder finns också men lägger inte dom här just nu. Hör av er om ni önskar se något. Har ni vägarna förbi så rekommenderas denna resa varmt.
Bob Dylan – den lille grabben från Minnesota
Vi åkte till Bob Dylans hemstäder Hibbing och Duluth. Och Minneapolis dit han flyttade för att gå på universitetet utan att vad jag vet ta några poäng alls på över ett år. Han hade förmodligen redan då siktet inställt på något helt annat i livet. Något som kom att förändra musikhistorien. Vår käre vän Mike föreslog att vi skulle göra den här utflykten, jag var först skeptisk för risken att det skulle kännas som att Bob redan var död och det hela fruktansvärt sorgligt, men istället blev det enbart avslappnat, fint och precis lagom sentimentalt. Gulligt till och med!
Vi hyrde bil i Minneapolis och körde 30-40 mil rakt norr till Hibbing där vi spenderade mest tid, för det var där han växte upp. Gick i skola. Träffade sin första (?) flickvän Echo Hellstrom. Dom gick på kafé och spelade spel. Det är nu en pub som påpassligt heter Mike’s Pub. Vi åt lunch där, kycklingvingar. Servitrisen hjälpte oss att hitta ställen att besöka, förutom den walking tour-karta staden har på sin hemsida. Vi gick runt hörnet och tittade på huset där hans pappa hade en radiobutik. Hotellet där han tog sin bar mitzva. Skolan, som nu har en jättefin mur med ett porträtt på Alfred Nobel och Bob Dylans namn. Sporthallen där han spelade med sina första band i aulan, jag passade på att se en basketmatch. Och biblioteket, där bibliotikarierna och säkert skoleleverna satt ihop en rörande gullig utställning i källaren! En elev satt där och sa att vi kunde skriva i gästboken. Det gjorde jag. Jag skrev att vi rest från Stockholm och älskar Dylans egensinnighet och som liveartist och tackade Hibbing. Kakelplattor och ett fönster från huset fanns där också, jag tog i det lilla handtaget. En massa bilder, texter, kuriosa och alla skivomslag fanns också. En ask med näsdukar stod på ett bord. Kan undra varför. Hibbing var en av dom finaste småstäder i USA jag varit i. Det är kanske inte så konstigt att jag tycker det. Älskade deras ödmjuka stolthet. Jag gråter faktiskt när jag skriver detta och minns tillbaka. Inte sentimentalt sa jag, jo tjenare. När vi stod utanför hans uppväxthus körde en gul skolbuss förbi och några ungar lutade sig ut från fönstrena och vinkade och ropade glatt: ”BOB DYLAN LIVED THERE!”
Sedan körde vi nån timma sydöst till Duluth där han föddes. En helt fantastisk syn när vi fick se Lake Superior långt nedanför. Bara det var nästan värt resan. Hans hus låg högt ovanför sjön och centrum. Rena mardrömmen att ta sig upp för den backen utan bil. Huset var mer bebott än det i Hibbing. Bill Pagel som är ett stort Dylanfan äger båda husen och bor i det ena, förmodligen detta. Jag tog inte så många bilder men filmade för det var så mäktigt. Sedan körde vi ner genom centrum och besökte ett bryggeri och åt lite och sedan tillbaka till Minneapolis.
Där gick vi på runda dagen efter. Först för att se den häftiga Stone Arch Bridge över Mississippifloden. Den ledde oss sedan till universitetsområdet och till slut Dinkytown som var stadens lilla centrum för folkmusikerna och han bodde i det häftiga gamla huset på hörnet där tror jag. Vi tog en massa bilder. Mike sa sen, ”du sa aldrig att vi kommit fram”, jag var väl för exalterad. Vi tog en öl på en pub runt hörnet. Mike spillde Cola på sin tröja när läskmaskinen fick fnatt. Senare såg vi den ofantligt mäktiga muralmålningen med tre stora porträtt av Bob. Att gå fram till väggen och se hur stora dom var kändes nästan overkligt. Stoltheten gjorde sig påmind igen. Den lille grabben från Minnesota. Tänk vad du ställt till med, för så många. För mig. Tack.
