Rapport Akkurat 29 oktober:
Lokalen Akkurat är galet jobbig. Bar i ena änden, toa i andra och vägen däremellan är den smala publikknökade passagen längs med scenkanten.
Cordovas är ett galet skickligt gäng från Nashville som byggt upp en galet skicklig show de kör fullt ut och lite till. Låtarna börjar och slutar lite hur som helst, ett intro till något blir något helt annat, de stoppstartar och byter instrument med varandra, de lever musiken, är ett med musiken. I höst är de sex i bandet, på nätet fyra, på affischen fem. Allt verkar totalt fritt och spontant men vi förstår att en del är drillinövat. Stämsången är extremt mycket the Band, exakt det där bedjande tonfallet som Manuel och Danko bidrog med. Flera av låtarna har den rustika stompigheten som också är the Band mer än något och visst sjutton ser de ut som the Band – nybyggarlook, amishhattar, skägg. Gitarristen Lucca Soria ser ut som Antony.
Svårt att inte strössla referenser. The Band. CSN eller mer Manassas. Ry Cooder. Låttitlar som
Southern Rain och
Louisiana Hurricane klingar Ryan Adams och Little Feat finns tydligt där, inte minst då frontman/basist Joe Firstman påminner om Lowell George på mer än ett sätt, och plötsligt bryts det stomprytmiska saloonlunket rakt in i bluegrassväng som stegras i en
I Know You Rider och
Going Down the Road Feeling Bad – Grateful Deads covers ur folkbagen. Det mesta som spelas är visserligen eget men de hinner också med en svinfin
Ophelia, en solopiano-
Life on Mars och Zevons
Don’t Let Us Get Sick.
De hinner överlag med mycket. De två trummisarna byter plats med varann och igen, en sjunger solo, alla sjunger i olika kombinationer, låtarna går pang pang vidare i nästa efter en sekund andningspaus, trycket är stenhårt, bandet jobbar och så en stilla countryballad, gospelpiano, de bälgar vatten direkt ur tillbringare och vin ur flaskan och så draget igen med funkriff och fronttrion svettsvajande krängande gitarrhalsar mot taket.
Bitar av setlistan är samma som konserten i våras. Vad de skulle behöva är att ge ut några fler skivor. Så som det är nu hör man att de har ett gäng riktigt fina låtar men ingen i publiken kan dem. Vilket gör att de i och för sig välvalda och väl framförda coverlåtarna får onödigt stort fokus. Cordovas album som spelades in 2011 är habil americana men sånt finns det så man kan gödsla med det. Det är live det här bandet ska upplevas. Frågan är hur länge de kan köra på så här furiöst fullpumpat och explosivt multimusikaliskt. Utan ett genombrott bortanför en lysande kultstatus i jambandkretsar.
Till slut är det slut. Alla i bandet ler så där dumsaligt utom de som ser ut som de sprungit 3000 meter hinder och publiken är i samma skick. En jäkla imponerande kväll igen.
