Jag är fortfarande inte helt övertygad om
Push The Sky Aways meriter, men live? Jösses. Nick & The Bad Seeds på Annexet är vassare än de var på samma scen för 5 år sen, och de nya låtarna lyfter (med något undantag) något rent förjävligt på scen:
http://www.youtube.com/watch?v=n6HFe7M8JIII'm transforming, I'm vibrating - LOOK AT ME NOW!Nick må närma sig 60, och det märks lite i slutet av spelningen ("Deanna" är rätt sliten) men så länge han har farten uppe, och blandar upp det med lite lugnare partier, är energin otrolig. Gång på gång är han ute i publikens händer, rantar fram och tillbaka över scenen, skriker halsen av sig i "Tupelo" och "Stagger Lee" och mässar med den där barytonen som bara låter bättre för varje år i "Higgs Boson Blues" och "West Country Girl". Visst är "Mercy Seat" och "Red Right Hand" nästan förprogrammerade publiksuccéer, men det innebär ju inte att de inte är härliga att höra. Plus att han blandar lite ur katalogen - vi får en uppenbart orepad men riktigt fin "Sad Waters" och en "From Her To Eternity" som blåser rent fullständigt.
Och återigen, detta jävla Bad Seeds, som må gå igenom en del medlemsbyten men alltid anpassar sig. Om detta var en fotbollsmatch skulle TV4 ha en Warrencam så man bara kan följa jätteskägget där han byter mellan fiol, gitarr, orgel och aldrig står still en sekund.
Jag vet inte om Nick Cave är livsviktig 2013 eller om han mest är en underhållare, men precis som Tom Waits känns det inte riktigt som om man behöver göra skillnad. Han gör det han gör och han kan det.
