Första gången jag hörde de här föreställningarna (bara ljudet då först) var inte så långt efter en period på några år då jag grävde mig in i den klassiska världens små mirakler. Beethoven, Mozart, Dvorak och allt vad de heter. Mest symfonier med full orkester. Naturligtvis var lyckan total över att upptäcka och få njuta av ett tillfälle där denna unika kombination av symfonisk storslagenhet och den största musikartist och hans verk har mötts.
Dylan brukar ju ta ut svängarna ganska rejält ibland, men här är det han som måste anpassa sig till orkestern. En symfoniorkester är som en supertanker. Ostoppbar och ganska oflexibel spelar den sin inövade läxa oavsett vad nån därframme spontant hittar på undantaget i viss mån han med taktpinnen.
Åsikterna här går isär i oanade riktningar. För egen del tycker jag nog att I Shall Be Released är minst lyckad, både i "solo-" och multiartistversion. Det beror dock troligen delvis på att jag tröttnat rejält på den låten med åren. Särskilt alla allsångsversioner. Fortfarande är det Live 78 som just den låten är som bäst tror jag. Hard Rain klarar sig Dylan igenom med beröm godkänt, med en liten antydan till upsinging redan här minsann.
om än av en art som inte stör.
Den låt som ingen nämner alls är däremot Ring Them Bells. Kvällarnas verkliga höjdpunkt.
Så vacker så att ögonen tåras och tiden stannar.
