Om man antar att Dylan syftar på människor som i sitt intresse för honom överskridit vissa gränser, och därigenom på ett eller annat sätt sårat eller irriterat honom, så ger han, förmodligen berättigat, uttryck för den känsla man får när man inte kan eller vill besvara någons uppvaktning.
Men är det inte det människor gör? Vi blir intresserade av andra människor, finner andras egenskaper attraherande på olika nivåer, känslomässigt, intellektuellt och ibland på sätt vi inte kan förklara eller förstå. Vi knyter vänskapsband, blir förälskade, imponerade. Vissa människor lever kvar i oss, andra försvinner. Vi känner oss starkare med andra människor vid vår sida eller med hjälp av det vi skaffat oss genom olika relationer och upplevelser. Det handlar inte om att Dylan blir skyldig någon någonting. Läste nånstans att Van Morrison sade något i stil med,”Just because people like my stuff it doesn’t mean I owe them anything.” Däremot känner förmodligen många att deras liv är berikade tack vare Dylans gärningar.
Säkerligen är ens intresse för någon annan ibland överdrivet (vi har väl alla någon kärlekshistoria vi aldrig riktigt glömt eller kommit över) men det torde ju krävas en ganska kraftig karaktär för att kunna säga till sig själv att man slösar bort sitt liv. ”…It's not something any one person should do about another. You're not serving your own life well. Your wasting your life”.
När det gäller de flesta (”sunda”?) dylanfan antar jag att man inte alltid är direkt intresserad av att komma åt Dylans känsligaste punkt eller att fånga och låsa in hans själ eller nåt i den stilen. Utan ens intresse rör sig förmodligen oftast runt det numera mer eller mindre stora livsverk han skapat och vilka trådar som löper genom det, och därigenom skapas ett symbiotiskt intresse för verket i sig, dess beståndsdelar och givetvis för människan som skapat(r) det.
Har läst en del av det som finns i ”Every mind polluting word” och det är med delvis samma känsla man läste Chronicles, det är en rik och spännande känsla och den behöver nödvändigtvis inte handla om Dylans själ utan man läser det på samma sätt som man läser av och om andra musiker, författare och konstnärer eller intressanta personligheter överhuvudtaget. Efter ett tag läser man inte heller bara med intresse för föremålet utan man gör lika stora upptäckter i sig själv och läser i lika hög grad för sin egen skull. Jag tror att en stor del av intresset för Dylan ligger i att han inspirerar andra människor och väcker saker i oss och ibland missriktas de känslorna. Istället för att uppskatta, inspireras och stärkas av de upplevelserna man fått genom musiken eller litteraturen så vill man ge något tillbaka, man vill tacka och berömma osv. Det i sig behöver givetvis dock inte vara missriktat.
Man märker när man läser intervjuerna att många av Dylans viktiga punkter återkommer. Upphävandet av tiden i Dylans verk är en punkt, Blood on the tracks, Time out of mind etc. I en intervju med Allen Ginsberg från 1977 säger Bob: ”You can make something lasting. You wanna stop time, that’s what you wanna do… In order to stop time you have to exist in the moment, so strong as to stop time and prove your point. So that you have stopped time. And if you succeed in doing that, everyone who comes into contact with what you’ve done… will catch some of that; they’ll recognise that you have stopped time.”
Dylan använder sig också av ett antal standardfraser genom dessa otaliga intervjuer. Han säger emot sig själv vid det ena och andra tillfället, lägger som brukligt ut dimridåer, men det hör till den mänskliga naturen att vid olika tillfällen känna olika saker. Dock lägger journalisterna ofta krokben för sig själva när de taktlöst ställer alla dessa existentiella och mänskligt ömtåliga frågor. Hur kan man förvänta sig att någon vid exempelvis en presskonferens ska kunna försätta sig i den sinnesstämningen? Frågor som man diskuterar med nära vänner eller läser om i sin ensamhet. ”I’m not the right person to ask. It’s a philosophical question for matters of philosophical order.” säger Bob vid ett tillfälle. Vilken absurd situation att sitta vid ett upplyst podie med ett par flaskor Ramlösa och hundra journalister framför sig och få frågor om allt annat än det man kommit dit för och dessutom få stå till svars för allt man tidigare sagt.
Dylan är ju dock ingen duvunge i sådana situationer:
”I have no idea what I said back then. Don’t you worry about it. It’s like something you wrote five years ago, who cares about that now?”-till en av DN:s reportrar.
Rolig blir han när han får frågan: “Once you wrote ’the future for me is already a thing of the past’”, där Dylan svarar: “I said it for everybody. Aren’t I the spokesman for a generation?”
Tyvärr blir det ofta den här katt- och råttaleken mellan Dylan och journalister/intervjuare. Eftersom alla söker efter dolda budskap, mening, avsikter osv så drar sig Dylan undan, som jag tror vemsomhelst hade gjort – en naturlig reaktion, och istället förklarar Dylan att allt händer omedvetet och att han vet inte vad något betyder eller var det kommer ifrån. Givetvis måste det funnits avsikter, andemeningar och inspirerande källor för Dylan när han skrivit genom åren, och hade det oftare funnits en begåvad människa som kunde bemöta Dylan på ett mindre krävande sätt kanske vi fått höra mer av intressanta funderingar från Dylan runt hans skapande. Saker som finns i Chronicles och faktiskt på sina håll i intervjuerna.
