Det var lunchtid den sista april när jag satte mig på bussen till Arlanda. I det Uppsala jag lämnade hade årets stora folkfest i staden inletts. Från fönstret på bussen kunde jag se livliga teknikstudenter i overaller och hur två poliser beslagtog två återanvända saftbunker med oklart innehåll från några ungdomar.
Första etappen var Iberians flyg till Madrid. Inför landningen varnades vi för att det kunde uppstå viss turbulens. Det blev så. Ett litet barn började tjuta högljutt. Ett gäng spanska tonåringar började skrika varje gång flygplanskroppen rörde sig på oväntat sätt. Jag fick dock intrycket att det mer var samma skrik av förtjusning som man kan höra från en karusell, snarare än rädsla. Jag kom i alla fall att tänka på textraden ”on a plane ride so bumpy that I almost cried” från en låt jag hade anledning att tro att jag snart skulle höra Dylan framföra (även om han ändrat just den raden). Landningen gick i alla fall utmärkt. De skrikande ungdomarna applåderade när hjulen mötte marken.
Nästa etapp var flyget till Sevilla. Det lilla inrikesplanet hade säten som var dåligt anpassade för en man av min längd och tjocklek. Det var dock en kort flygning. Efter landning tog jag lokalbussen till stan, lokaliserade mitt hotell. Det var sent på kvällen, men ännu hett i luften. Mitt hotellrum var dock svalt. Jag var för trött för att närmare utforska staden denna kväll. Jag beställde upp vin till rummet och höll mig sedan där resten av kvällen. Där såg jag ett avsnitt av serien ”Friends” dubbad på spanska. Jag kan inte spanska, men jag tror jag hängde med hyfsat ändå.
Nästa dag var det dags att utforska staden, i för en nordbo ogästvänlig väderlek med sol och 30+. Mitt hotell låg mittemot en park, där de bl.a. har ett ståtligt och faktiskt rätt snyggt Columbus-monument. När man passerat den kommer man snart till den gamla staden, med dess labyrinter av trånga men vackra gator, där man får trängas bland tusentals turister, försäljare, serveringar och lokalt folk. Har man tur kommer man ut ur dessa gränder och möter Sevillas magnifika katedral. Jag bestämde mig förstås för att lösa inträde och gå in.
Sevillas katedral räknas som världens största romersk-katolska katedral (Peterskyrkan är större, men är inte en katedral). Den är extra allt. Inga kostnader och ingen möda har sparats för att visa Guds storhet och/eller kyrkans makt. Där kan man gå runt länge och förundras. Även där finns ett rätt ståtligt monument över Columbus, vars jordiska kvarlevor möjligen men troligen inte begravts i kyrkan. Efter någon timme i kyrkan gick jag vidare och strövade planlöst ett tag. Det hade blivit kväll när jag kom tillbaka till hotellet. Nu väntade jag snart sällskap.
Långt efter skymningen lokaliserade jag Joakim, Ulrika och Bengt på en uteservering. De hade just anlänt till stan. Vi drev därefter från ställe till ställe under några timmar. Vi drack världens sämsta sangria på ett i övrigt folktomt ställe vi valde bara för namnet, ett namn jag nu glömt. Vi drack lite bättre cerveza på ett ställe kallat Bar Ruko N’ Roll Alfalfa, där de hade Rolling Stones-tungan och John Belushi målade på väggen. Joakim försökte lära en tjej dansa bugg, med begränsad framgång. På något sätt kom vi alla tillbaka till våra respektive hotell den natten, någorlunda helskinnade.
Det blev en sen morgon morgon för oss alla. Den dagen besökte vi alla katedralen, där jag till skillnad från föregående dag gick upp i det stora tornet. Efter den mödosamma vägen upp belönas man där med en panoramautsikt över Sevilla. Innan besöket hade vi ätit på en helt ok restaurang. Jag valde den mest udda maträtten jag hittade på menyn, Lagarto Iberico, spansk ödla. Smakade helt ok, men jag tror namnet var förledande. Det var nog ett helt annat kött, skivat i avlånga bitar som liknade en ödla.
Under den sena eftermiddagen lämnade vi centrum och kom till ett ställe som hette Silvio. Det var givetvis oemotståndligt för Dylan-fans, bara för namnet. Därefter gick vi på ett craft beer-ställe kallat Hop & Dreams, innan vi gick för att se den vackra solnedgången över Guadalquivir-floden, på vars andra sida man såg Isla Magica. Kvällen kom att sluta på ett ställe som hette 1987, där det var ett enormt drag. Där dansades det hejvilt till hits med ABBA, Village People, Queen och av mig oidentifierade artister. Själv stod jag väl mest med min GT och beskådade spektaklet. Någon gång under natten lämnade jag stället och lokaliserade en taxi. Morgondagen skulle ju innebära Bob-show.
Under fredagen mötte jag Bengt i stan. Vi slog följa till Plaza de Espana, ett imponerande torg och turistmagnet. Där bevittnade vi bl.a. ett fint flamenco-framträdande av vad jag antar var en amatörgrupp, om än en skicklig sådan. Joakim anslöt så småningom. Något senare samlades vi alla på en restaurang nära mitt hotell. Jag åt en utmärkt bläckfisktallrik till vilken jag drack ett glas bättre vitt vin. Det började bli dags att hitta en taxi som ville ta detta gäng konstiga svenskar ut till konsertlokalen, som låg kanske en halvmil från centrum.
Fibes är en stor, modernistisk konferensanläggning. Ulrika beskrev dess exteriör som ett rymdskepp. Ett rymdskepp som störtat i Andalusien. Efter något glas vin på en terass, blev det dags att lokalisera våra platser. Jag skulle gå genom entré ett. Intill den ingången till arenan fanns dels en toalett och dels en ingång märkt ”dressing room”. I den dörröppningen stod en mycket stor och bestämd man, vars blick och kroppsspråk klart och tydligt signalerade ”kom inte hit!”. Det gjorde jag inte heller.
Jag hade en fantastisk plats nära mitten på rad två, som egentligen var rad tre, snett framför pianot. Arenan var gissningsvis något större än Waterfront och hade bra akustik. Från högtalarna uppmanades vi på både spanska och engelska att inte ta några bilder, inte spela in osv. Sedan följde filmmusik, lamporna släcktes och Bob och bandet inledde ”Things Have Changed” ca åtta minuter efter utsatt tid. Vad som följde var en utmärkt konsert. När Dylan satt vid pianot såg jag bara hans hår sticka upp, men när han stod upp - som han gjorde för det mest - såg jag honom rakt i ansiktet. Han verkade väldigt mån om att visa sig för sin dyrt betalande publik och lämnade ofta pianot mellan låtarna och gick ”center stage”. Mellan sista ordinarie låt och extranumren lämnade Bob och bandet inte scenen, utan de stod längst bak i mörkret och bidade sin tid.
Publiken applåderade som sjutton mellan låtarna, men var oväntat tyst under låtarna. De lyssnade andäktigt på de tystare låtarna. Raden ”dignity never been photographed” i ”Dignity” möttes av jubel. Även den spanska publiken hade nog hört om vad som hände i Wien. Jag såg inte en enda person som försökte fotografera med sin mobiltelefon innan slutet av sista extranumret.
Höjdpunkter var bl.a. ”Don’t Think Twice”, ”Scarlet Town” och ”It Takes A To Laugh”. Den sista funkar något oväntat utmärkt som avslutningslåt. Det var kul att höra ”Dignity” igen och den var bra, men 2019 har den inte riktigt samma driv som den en gång hade. Inget var dåligt, men jag är inte längre särskilt imponerad av ”Pay In Blood”, som jag alltid älskat live förut. Den känns nu lite, hmm, blodfattig. Kanske en transfusion behövs?
Runt midnatt var vi tillbaka i stan. När taxichaffisen mötte kollegor vid rödljusen vevade han ner fönstret och ropade vad jag antar kan översättas ungefärligt med ”åk till Fibes, där behöver många taxi!”. Han verkade inte kunna någon engelska, men svarade ett entusiastiskt ”Wow!” när vi efter en stund förstått att han ville veta vilken konsert vi varit på och svarat Bob Dylan. Vi hittade ett utmärkt tapasställe i stan där de även i denna sena timme var beredda att servera oss allt vi önskade. Med stor skicklighet skar kyparen upp tunn skinka åt oss med kniv. Vid ettiden skildes vi åt. Även morgondagen skulle bjuda på konsert, fast i en helt annan stad.
Vid 10-tiden på lördagen samlades vi på busstationen med Malaga som första delmål. Väl i Malaga tog vi en taxi de sista milen till Fuengirola. Taxi är som tur var rätt billigt i Spanien.
Fuengirola är en märklig stad. Där finns kilometervis med sandstrand vid Medelhavet, vid vilken det byggts upp en stad av höga hotellbyggnader och restauranger. Där serveras all världens mat, men de spanska inslagen lyser med sin frånvaro. Där vimlar av svenskar, danskar, holländare, finnar, britter m.fl. som vill ha det som hemma, fast varmare. Medelåldern är hög. På skyltar berättas det om var man hittar svenskspråkiga frisörer och danske pølser. Andra skyltar visar var man hittar ”hot girls”.
Jag, Joakim, Ulrika och Bengt hittade en bra fiskrestaurang vid stranden. Den var i det närmaste fullsatt och personalen stressad. En ung, troligen oerfaren kypare tappade en tom glasflaska i golvet. ”Vår” kypare skrek upprört till honom något vi utifrån några ord vi kände igen tror betydde ungefär ”det där kommer på räkningen, din dj-la galning!”. Nåväl, jag beställde en tallrik blandad stekt medelhavsfisk och fick en stor tallrik med både bitar och hela fiskar. Gott var det, men också en del ben att spotta ut.
Framåt åtta började vi gå längs stranden ut till Marenostrum Castle Park, ungefär två kilometer från centrala Fuengirola. På en höjd ovanför stranden ligger en morisk borg, på vad som en gång troligen var en romersk befästning. Mellan den och stranden ligger den scen där Dylan skulle framträda denna kväll. I baren serverades ölen i plastmuggar på vilka det stod namnen på olika artister som framträder där denna säsong. Förutom Dylan stod där namn som Daddy Yankee, Europe, Scorpions och Rod Stewart. Jag sparade två ölglas och har ett av dem framför mig när jag skriver detta.
Solnedgången skedde denna kväll 21:09 i Fuengirola. Vi hade trott att Dylan skulle vänta till mörkrets fall innan han gick på scenen (som var fallet när jag såg honom i Lörrach 2015), men han gick på redan 21:03 och spelade en stund i dagsljus. Och som han sjöng och spelade!
Jag förstod redan under ”Things Have Changed” att det här kommer att bli en lysande konsert. Sevilla var bra, men det här var på en annan nivå. Kanske var det den svalkande vinden från Medelhavet som gjorde det, kanske något annat, men Dylan verkade extremt fokuserad denna kväll. Han tycktes också trivas uppe på scenen och brast ett par gånger ut i leenden, något jag inte kan påminna mig att jag såg i Sevilla. I mitten av publikhavet, till vänster om mig, fanns en särskilt entusiastisk del av publiken. Dylan vände sig mot dem och gav dem en extra djup bugning under den avslutande uppvisningsceremonin.
Glada efter en synnerligen lyckad konsert möttes jag, Joakim, Ulrika och Bengt på en bar med det passande namnet Dylans efter spelningen. Vi var hungriga, deras kök var stängt, men personalen ordnade så att grannstället kom över med pizzor vi kunde äta där. Det är bra service! När Dylans hade stängt gick vi till en jazzbar vid namn Speakeasy. En högst halvdan trubadur underhöll, ibland med hjälp av en saxofonist. En tjej i glittrig klänning och väldigt höga klackar serverade oss drinkar. Hur hon klarade av att springa runt i dessa och servera och samtidigt verka glad förstår jag inte. Bredvid oss satt ett gäng danskar med mycket mage och hög promillehalt och ondgjorde sig över dessa jävla svenskar. Det är oklart om de avsåg oss eller svenskar i allmänhet. Det hela var väl sådär. Vi gick därifrån.
Bengt skulle ta ett flyg nästa dag, så han gick hem. Jag, Joakim och Ulrika hamnade sedan på ett fantastiskt ställe vid namn Broadway. Namnet till trots, stället tycktes bara besökas av spanjorer. Förutom oss. I centrum stod en sjungande DJ. Ibland sjöng han med stort självförtroende och hygglig röst låtar, ibland bjöd han upp till karaoke, ibland var det bara dans. Eller bara och bara, de som var där kunde dansa. Och klappa sina händer i knepiga rytmer. När det var karaoke och dans fotade och filmade DJ:en med sin mobilkamera. Bilder av tidigare gäster visades på ena tv-skärm. Ja, vi fotades också, så kanske ser man oss på en tv-skärm på Broadway denna helg?
Publiken var oerhört blandad, från 25 till 60+. Det mest rörande ögonblicket var när en spansk kvinna med någon form av mentalt handikapp sjöng karaoke till en smörballad. Hon sjöng inte bra, men alla var knäpptysta och gav henne en stor applåd när hon var klar. Det var så rörande och hon var så lycklig.
Även goda ting måste ta slut, så vi lämnade Broadway vid 04-tiden och gick till våra respektive hotell. Om söndagen kan jag meddela att jag badade i Medelhavet, att jag, Joakim och Ulrika gjorde en fruktlös utflykt till en skivaffär (vi hade glömt att det var söndag) och att vi åt utmärkta räkor, som ännu kokade och fräste i olja när de serverades. Plus att vi upplevde lite bisarr underhållning på mitt hotell. Ett värdelöst coverband, ett dansgolv och en massa 70+ turister kan vara en märkvärdig kombination.
Under måndagen upptäckte jag baren Little Sweden, där jag dock inte gick in. Bättre med Big Sweden, dit jag kom under måndagskvällen via Köpenhamn.
Sammantaget, en fantastisk resa!
