"Jag insåg att andra kvällen var en av mina största konsertupplevelser någonsin." skriver gerbos. Ett par dagar efter konserthelgen yttrade jag detta nästan ordagrant till en arbetskamrat som undrade hur konserterna var. Samtidigt var det något märkligt för mig. Jag har sett honom 25 gånger vid det här laget. De första åren var det bara en konsert vartannat år och jag följde inte vad som hände däremellan. Detta innebar att jag befann mig i akut chocktillstånd under varje konsert. Ja, men vad ska man kalla det? Globenkonserterna 2000, 2002, 2003 och 2005 innebar tvära kast om man som jag var omedveten om förändringarna däremellan. Efter att jag börjat se honom lite oftare än så (och börjat hänga här) så har de rena chocktillstånden uteblivit. (Tack L&T och ER). Tills Waterfront. Men jag kan inte riktigt förklara vad detta beror på. Konserterna skiljer ju sig inte såååå mycket åt från de senaste två åren eller så, men jag vet inte, kan inte förklara det. Jag kunde inte riktigt landa. Satt mer eller mindre paralyserad under första kvällen. Kände en frustration över att inte kunna ta in alltihop. Är det fortfarande. Det beror nog inte på konserterna i sig utan på mig själv.
Hur som helst så skrev jag i inlägget ovan att jag tyckte att sången var hanterad med omsorg. Jag överdrev säkerligen verkligheten, men i dag började jag i alla fall fundera lite mer på om detta bara är något jag inbillat mig. Nu kommer ni att anse att jag är helt galen. Det är okej. Men jag tog fram penna och papper och började markera orden där han spräcker rösten i Things have changed. Som jag upplever det så punktmarkerar Bob vissa ord. Det skapar en slags egen rytm i sången, om man så vill. Med "markering" menar jag att han trycker till så att rösten spricker. Ordet kommer fram i en nästan tonlös heshet. Som referens tog jag Toyota Park i somras där jag upplevde att han inte sjöng lika mjukt som jag hört honom göra tidigare (men det var hur som helst en fantastisk konsert). Så jag började markera: Man, Eyes, Last osv. och kom upp till 28 markeringar. Stockholm 2 gav 16 markeringar. Man kan givetvis diskutera enskilda markeringar men det ger ändå en indikation på att det låg något i min upplevelse att Bob hanterade sången med omsorg (även om jag säkerligen som sagt överdrev det hela i min beskrivning: "hört på ett tag" - åtminstone när det gäller den låten). Som ytterligare en referens skulle jag ge den magiska Forgetful Heart från Stockholm 1 värdet 3 eller kanske 4 och min absoluta höjdpunkt: Scarlet Town från Stockholm 1 värdet 2. Forgetful heart från första kvällen är kanske det största jag hört live från Bob, men jag brukar beskriva honom i superlativer. Men Scarlet Town var - när det gäller antalet olika låtar jag hört Bob framföra live - nummer 100. Ur ett rent fågelskådarperspektiv var det en sällsynt upplevelse.
Om inte annat så kan detta inlägg visa på farorna med att snöa in sig på Bob Dylan!
