Dylans bästa platta? Jo jag tror nästan det. Förutom de tre Dylan-plattor som jag växte upp med så var den här skivan mitt första möte med Dylan. Jag visste ju redan att Dylan var fantastisk. Men det var när jag chansköpte den här skivan och Live in Budokan av en gammal granne som Dylan på allvar gick från att vara mina föräldrars gamla artist, till att bli min favoritartist.
Jag nötte Budokan-liven och Infidels dygnet runt och jag minns hur tagen jag var. Aldrig hade jag fattat att Dylan var SÅ bra. Framförallt I and I var det mest gripande jag någonsin hört. En känsla som jag än idag känner varje gång jag slår på låten. Måste jag, bland all fantastisk musik, välja en enda låt som betyder extra mycket för mig så skulle valet stå mellan Jethro Tull - Thick as a Brick (den är inte bara helt galet bra, den är även över 40 minuter lång...) och I and I. Ett svårt val men jag skulle nog tillslut plocka I and I på grund av den fantastiska liveversionen från Los Angeles, 20/12 1997. Musik blir inte bättre än vad den låten var den kvällen.
Men det är inte bara denna låt som är fantastisk. För mig är Infidels en skiva där Dylan å ena sidan inte helt hade lämnat den kristna epoken, men å andra sidan gjorde något helt annat än vad han gjorde några år tidigare. Han känns dessutom mer trygg i sig själv än vad jag upplever att han gjorde 1981. Men känslan av slentrian som jag tycker mig känna av från och med nästa skiva fram till den stora förändringen med Oh Mercy, har inte gjort sig påmind än. På Infidels känns Dylan angelägen, grubblande, uppgiven, kraftfull, frustrerad och helt enkelt på topp.
I and I
Don't Fall Apart on Me Tonight
Licence to Kill
Omröstning