LoveAndTheft.se

 
Underbar text, Joakim. Som alltid. 

Ja, aktiviteten är hemskt låg numera och jag har inte själv verkat för att förbättra den saken. Samtidigt finns här ett drygt årtionde av diskussioner och iakttagelser, av vilka åtminstone en del kan ha visst värde. Jag går ibland in och söker i arkivet när jag kommit att tänka på något jag tror tagits upp. Vore trist om allt bara försvann (vilket hände med första L&T, som var mer en e-postlista).
Bidrar gärna med en slant om det behövs och fler är intresserade.

Håller med Tobias. Jag ser gärna att forumet finns kvar om än främst som ett arkiv, vilket inte är att förringa.
Jag är gärna med och betalar för att den finns kvar. Hoppas att vi blir några som kan dela på kostnaden.

Köpte mitt ex (4 CD-boxen) idag (dagen före officiellt släpp) på en skivaffär nära mig (stöd alltid din lokala skivhandlare  )
Och är så tacksam    för din sammanställning, Anders, nu när jag sitter här med ett glas rött och lyssnar och njuter.

Har roat mig med att markera låtarna som tidigare släpptes på original "At Budokan" med rött och de som ingår på "Another Budokan" med grönt 

Är det någon, på forumet, som tänkt sig en runda söderut, i sommar?😎
Tyvärr får jag svårt, att komma loss!😞

Vi är några som åker ner till Italien och ser de tre sista konserterna: Lucca, Perugia och Rom.
Jag ser förstås oerhört mycket fram emot den trippen. Hoppas bara att det inte blir extrem-värme! 

Ja, The Water is Wide är underbart fin!
Det finns mycket att upptäcka på den här boxen. De har dessutom fått ihop en alldeles
lysande samling live-versioner.

Och den första outtake-versionen av Red River Shore är ju ljuvligt bräcklig och skör, den också.

To be continued ... 

Tack Fredrik!    Har swishat. 

Tack för den sammanställningen, Anders!
Suveränt!

 

Tack för de orden, Tobias! Helt suveränt!

Så här skrev jag på FB efter tisdagens konsert i Stockholm.

Citera

Tisdag kväll, Avicii Arena, Stockholm.
Med “Every Grain of Sand” kompletterad med kvällens enda munspelssolo, en liten bugning och en stående ovation från publiken avslutar Bob Dylan sin första konsert i Sverige efter pandemin. 17 låtar, inga extranummer. Det hela är över nästan lika plötsligt som det började.
För mig är det konsert 47 med Dylan sedan jag började följa honom för 30 år sedan. Det är också en i många avseenden annorlunda föreställning än de tidigare 46 konserterna. Dylan har nu valt att fokusera på senaste skivan ”Rough & Rowdy Ways” och låter publiken i Avicii Arena höra nio av skivans tio låtar. De blandas med mestadels rätt udda låtar från Dylans äldre repertoar. De enda låtar som ens med god vilja kan anses vara ”greatest hits” är ”I’ll Be Your Baby Tonight” och ”Gotta Serve Somebody”. Här finns ingen pliktskyldig ”Blowin’ In the Wind” eller ”Like a Rolling Stone”, som ofta under tidigare år. De låtar som framförs framförs å andra sidan väl, med en Dylan som använder vad han har kvar i stämbanden så gott han bara kan.
Dylan återfinns under i princip hela konserten bakom sitt piano, till stor del dold för en stor del av publiken i den halvfulla arenan. Ibland lämnar han pianot och visar sig kort för publiken. Dylan har aldrig varit en Mick Jagger, men han rör sig märkbart mindre på scenen nu än senast han var här. Hans något originella spelstil på pianot får bandet ibland anstränga sig för att följa. Ibland verkar varken han eller bandet riktigt veta åt vilket håll de ska. Det ska aldrig gå helt på rutin. När Dylan mot slutet av konserten ska introducera bandet börjar han spela och sjunga ”Love Sick”, en låt som inte ingår i standardrepertoaren. Bandet verkar tveka om de ska följa Dylan och köra låten, men Dylan avbryter med ett ”no, just kidding”.
För mig är det här enda gången jag ser Dylan i år och första gången på tre år. Jag tror och hoppas att det blir en gång 48 och en gång 49 och en gång 50 också. Dylan själv verkar ju planera att turnera åtminstone till 2024, så möjligheterna borde vara goda.
Sedan är det här med att följa en artist som Dylan mer än att bara se konserter. Man får möta en massa härligt halv- och helgalna typer från många olika håll. Den samling svenskar, norrmän, engelsmän och irländare (jag kan ha glömt någon nationalitet) som samlades på en pub på Söder i Stockholm efter konserten hade bara föras samman av en Dylan-konsert.
På väg hem läser jag nyheter om hur Key West, Florida drabbats hårt av orkanen Ian. Givetvis kommer jag att tänka på ”Key West (Philosopher Pirate)”, en låt Dylan framfört under kvällen. Där beskrivs Key West i en förvisso dunkel och spretig text i ordalag som stämmer dåligt överens med de bilder jag ser därifrån. För övrigt heter en av engelsmännen jag träffat under kvällen just Ian, som orkanen. Den brittiske Ian verkar dock mild och försynt, helt säkert ointresserad av att göra kaos längs nordamerikanska kuster.