Konsert 35 av 116, San Francisco, Kalifornien 22 maj 1995
Klockan är fem över tre på eftermiddagen, stället har precis öppnat. I baren sitter två män och konverserar, en tredje står upp och läser tidningen. Jag sitter rakt fram längst in i hörnet, det före detta gamla symaskinsbordet har på golvet en tung pedal i metall som man kan trampa på. Det är alltid lika svårt att låta bli. Det gnisslar så härligt, förmodligen inte så lite irriterande för andra gäster. Men jag hör det inte själv, jag hör Man in the long black coat, det är dovt, ödsligt och makaklöst vackert. Intensivt vackert, jag behöver anstränga mig för att andas normalt men det går inte, jag håller nästan andan. Stället börjar fyllas på. Jag älskar att vara här. Det är inte första gången.
Turnén har nått San Francisco och jag är där. Men utanför fönstret passerar människor på sina söndagspromenader, inte på väg någonstans, jag känner doften av kaffe, någon har beställt irish. En äldre kvinna sätter sig bredvid mig, det känns obekvämt, hon dricker ett glas vitt vin och har en beige kappa på sig. Luktar rök och gammalt damm. Jag tränger mig längre in i hörnet, jag är fast. Försöker med allt vad jag förmår släppa tanken på hur märkligt det är att hon var tvungen att sätta sig precis här. Alla bord verkar förvisso redan upptagna, och i baren kan man inte luta ryggen mot något ryggstöd. Jag förstår henne på samma gång som jag inte förstår vad hon gör här, bredvid mig, ser jag ut att behöva en samtalsparnet, här i hörnet. Samtidigt som Most likely you go your way and I'll go mine rullar igång i mina hörlurar, hennes vin kommer aldrig att ta slut, jag känner det på mig. Blåbussarna rusar förbi bakom mig på Torsgatan, jag ser det i speglingen på tavlan med priserna som hänger bakom baren på den rödrandiga väggen. Bland whiskyflaskor och glas som hänger upp och ner. Jag sitter spänd, behöver beställa en ny Bitburger. Hon vill prata med mig men just idag just nu vill inte jag prata med henne.
Min vän Jan hörde av sig häromdagen, min vän Jan pratade om hur kul det ska bli att ses i sommar, i Helsingborg. Vi brukar träffas ibland, oftast i samband med konserter men ibland bjuder han hem mig på middag. Mat, musik, resor och allt som det innebär har vi gemensamt. Det vill säga allt. Kvinnan bredvid mig tittar ibland åt mitt håll, tilltalar mig kanske, vet inte om hon förstår att jag inte hör, jag vill inte veta. Hon går och hämtar Aftonbladet, har förmodligen tröttnat på mig. Tears of rage hör jag inte så ofta, försöker luta mig tillbaka, har suttit mer eller mindre spänd och stirrandes in i skärmen sedan kvinnan kom och satte sig bredvid. Hon tar på sig sina läsglasögon och vänder snabbt igenom alla sidor i tidningen, hittar inget att läsa, det står inget av intresse verkar det som, hon vill inte ens läsa om Melodifestivalen. Hon viker ihop tidningen och lägger den åt sidan, min sida, jag vill inte heller läsa Aftonbladet. Och nu når Tears of rage den där fantastiska intensiva kulmen, hon reser sig upp och lägger tillbaka tidningen på bardisken, pratar med bartendern. Hon är här för att prata, tyvärr kan jag inte hjälpa henne, kommer tillbaka med ett nytt glas vin, det första drack hon ur snabbt.
Min vän Jan hörde av sig och jag blev glad. Vi träffades för snart femton år sedan på tryckeriet jag jobbade på efter skolan. Han var beställare och vi gjorde en bok tillsammans, fann varandra direkt. Mat, musik och resor, det är allt som behövs. Han fyller 80 nästa år, jag tror jag måste köpa honom en fin present. Han lagar så god mat. Jan fann Dylan relativt sent i sitt liv, det spelar inte så stor när det sker bara det gör det. Vi pratade massor om Wilco, Emmylou och så klart Bob när vi först träffades. Fick ett vykort från Kalifornien för några år sedan, Jan reste längs Highway 1 och var lycklig. Tombstone blues, hon sveper det andra glaset vin, och går, tar dammet med sig. Det grå vinterljuset från gatan väller in i lokalen. Golvet är schackrutigt. Det surrar av låga samtal runt mig, it's not aimed at anyone, det är bara surr, paret brevid mig har avslutat sina tallrikar med fish and chips, den smakar inte så bra här tyvärr, men det är alltid lika trevligt att vara här.
På lördag reser jag bort igen, tre veckor, långt bort. Jag älskar att vara hemma, att vara här, månaden mars är två dagar gammal och dagarna blir ljusare och ljusare. Det är så fint att vakna och se ljuset, det blir ljusare för var dag nu. In the jingle jangle morning I'll come following you. Jag är där ljuset är. Mänga kvällar är det nästan tomt här, men nu, en söndag klockan fyra på eftermiddagen, är det fullt. Och så får jag höra Desolation row, det blir inte ljusare än så. Unga människor, om jag räknas som sådan, en del äldre och många däremellan. Det är därför jag tycker om att vara här. Alla här är, på riktigt alla, ett par går hand i hand på gatan utanför, svingar ledigt och lätt med händerna, ser lyckliga ut En äldre man brukar gå ut och gå med sin tax runt kvarteret mittemot. Den lilla taxen brukar motvilligt gå bortåt längs gatan. Ekipaget tar vänster in på Birkagatan, sedan vänster igen på Tomtebogatan, och sedan vänster igen tillbaka till Torsgatan. Taxen blir glad, springer med snabba små steg tillbaka mot porten han får syn på den. Efter den kalla och motvilliga promenaden är han hemma igen. Ungefär som jag har det. Vallas runt i livet, av systemet, så som man ska göra. Men jag springer kanske inte med riktigt lika snabba små ben.
Båda fötterna på marken, på pedalen, trampar och trampar. Men kommer ingenstans. Sitter kvar på samma ställe. En ovanligt fin It's all over now, baby blue tar slut och Seeing the real you at last sparkar igång, i samma tempo som den snabba lilla taxen som vill hem så snabbt som möjligt. Två fish and chips bärs ut till förväntansfulla matgäster. I fredags var jag hemma hos Leif, min gode vän Leif, själva definitionen av god vän. Han bjöd på ett vin från Saint Emilion, den klassiska regionen i Bordeaux som ligger en kort tågresa från centrum i staden på den franska sydvästra kusten. Kullerstensgatatorna och alla gamla hus. Maten och det fantastiska vinet. Det ligger en kyrka under jord i Saint Emilion, med taket stadgat upp av pelare för att det inte ska rasa ihop, det tunga tornet ovanför kan man klättra upp i, titta ut över fälten, vingårdarna. Där finns det mesta man kan behöva. Jag vill tillbaka varje dag i veckan. Men att vara hemma hos Leif är lika bra. Där finns definitivt allt man behöver. Vänner inte minst, mat, musik, sinnliga resor i överflöd. Och det goda vinet. I baren sitter en gammal man och läser, han har en vinröd kofta över en rutig skjorta. Grått spretigt hår och glasögon. Elgitarrerna som gnisslar och virvlar i She belongs to me får mig att sluta ögonen och släppa taget om allt.
Det går inte att låta bli att le. Obviously five believers är så lekfull och somrig som en majdag i San Francisco förmodligen är, alla intensiva applåder bevisar det inte minst. Jag besökte San Francisco i oktober, tät dimma svepte in både Golden Gate och Alcatraz. Vi tog en guidad tur med minibuss till vingårdarna inåt landet, med den gladaste hippien som guide jag träffat. Vi såg ett torn och klättrade upp direkt. Dimman lättar på eftermiddagen, bron bara står där, är ännu vackrare i verkligheten. Att åka över med bil, se brospannen och pelarna passera, snabbt som en tax på Torsgatan, i den täta dimman. Den gamla kvinnan som luktade cigarettrök och damm har gått hem, eller till en annan bar. På scenen står Bob Dylan i sin blå gnistrande satängskjorta och sjunger sista låten för kvällen. Här i hörnet börjar en doft av blommor att sprida sig, det luktar gott, men jag vet att det är skurmedlet i hinken som luktar, någon har tappat sitt glas. Men jag blir lycklig ändå, av doften och av den skarpa attacken i den akustiska gitarren. Och jag blir så lycklig av hur han sjunger, I was so much older then, I'm younger than that now. Det till en början det försiktiga munspelet, som övergår, alltid detta övergår, allt går över i något, jag önskar jag vore på plats men det går inte, det gick inte till så. Övergår i ett avslutande crescendo. Nu tar jag i, ta bort det, låter fånigt. Konserten tonar snabbt ut och allt är över. Allt går över snabbt. Nu är det inte så många kvar i lokalen. Men jag har ett levande ljus på bordet, där en symaskin tidigare var monterad. Mörkret gör sitt intåg. Torsgatan och all trafik är fortfarande en kuliss bakom mig. Kanske inte lika vacker som Golden Gate, men jag trivs bra ändå. Jag behöver göra det här igen. Igen och igen.
