Konsert 46 av 116, Portland, Oregon 6 juni 1995
Bob skuttar ut på scenen och framför den kanske bästa Down in the flood på hela året. Som han sjunger, vilken orgel till pipa han har, eller hade, eller har. Strax före jag börjar lyssna så halvspringer jag ner till kaffebutiken på Torsgatan för att köpa lite nymalen kaffe. Suget blev för stort, längtan efter Italien kom över mig och jag kände så våldsamt mycket för att få mig en god kopp kaffe. Redan på väg ner för trapporna bestämde jag mig för att lyssna på den här konserten, jag kände att det måste ske, en god kopp kaffe och en konsert från 1995, det är vad den här dagen förtjänar, jag förtjänar det.
If not for you tar över i en struttig version, med ett munspel som för dagen följer melodin som en remorafisk, eller suckerfish som den också heter, en sådan fisk som följer en haj i en perfekt symbios, den lilla fisken som tar skydd och samtidigt plockar upp det som den stora fisken missar, toner som dom andra i bandet inte spelar, den lilla fisken ser till att inget går till spillo, melodin har så mycket mer än det som syns på ytan, möjligheterna är obegränsade, bandet skrapar på ytan, Bob gräver djupare än så, långt djupare, hittar fler dimensioner än vad någon kan ana. Långsökt? Kanske lite. Jag skyller på kaffet och brygger en kopp till.
Den lilla kaffebryggaren klarar bara en kopp åt gången, jag köpte den i Rom, och en enda kopp kaffe är allt den klarar. Om man brygger sitt kaffe och dricker det inom tio minuter sägs det att ingen garvsyra hinner bildas och man skonar magen. Den lilla kaffebryggaren är orange upptill och silvrig nedtill, man fyller vatten i den silvriga delen, lägger på silen som man fyller med några skedar finmalet kaffe och sedan skruvar på överdelen och ställer den på spisen. Det bubblar och fräser när kaffet är klart och det är bara att ta för sig, njuta av drycken. Jag köpte ett kaffe som heter Yellow Bourbon, jag tyckte att det var lämpligt, hur kan det inte vara lämpligt undrar jag när bandet från Amerika spelar rockmusik för mig. Kaffet är klart, ger mig endorfiner, värmer mitt hjärta, gör mig lycklig, i alla fall för stunden, och det är bättre än att inte vara lycklig alls. Det är kanske bara en bortförklaring, en bortförklaring bland alla andra, förnekelse, den av kroppens så viktiga försvarsmekanism som jag har kommit att vara världsledande i, jag vinner alla mästerskap i grenen, den fulaste och grisigaste och jävligaste grenen av alla. Men jag klarar verkligheten på grund av den, jag upprätthåller en tillfredsställande självbild som det så fint heter. Jag är i fint skydd där bakom, går runt och tror att jag är lycklig ibland, så fantastiskt det kan vara. Kanske är jag lycklig på riktigt, tänk om det vore så, om det är så, vilken lycka det skulle vara. Joey, jag har skrivit om Joey tidigare, jag tror inte att det finns någon annan låt som Dylan sjunger bättre det här året, med mer inlevelse, mer kraft, med den där rösten, orgeln, trumpeten, saxofonen, man hör den aldrig mer tydligt än när han sjunger Joey. Det sägs att Jacques Levy skrev hela texten själv, och att sympatisera med Joey Gallo, mördaren, och hävda att han gjorde gott, han skyddade ju sin familj, detta spelar uppenbarligen ingen roll, för när han sjunger refrängen är det som att låten betyder mer än någon annan låt för honom. Joey, what made them come and blow you away? På en skaldjursrestaurang i Little Italy, på Umberto's Clam Bar, på hans 43:e födelsedag den 7 april 1972 blir han skjuten med fem skott inne på restaurangen innan han stapplar ut på gatan och dör. Jag sitter och tittar på bilder från resturangen, jag tittar och minns tillbaka för en tid sedan när jag gick omkring med Ulrika på södra Manhattan en regnig eftermiddag, först genom Chinatown och sedan Little Italy som gränsar till varandra, vi blev hungriga och såg flera italienska restauranger och kunde inte hålla oss, vi gick in på ett av alla sällen, beställde olika rätter, pasta, gratinerad aubergine, kanske även musslor, jag minns inte allt. Det tyska paret utanför som satt på uteserveringen under markiserna vägrade lämna dricks och blev häcklade av personalen, hela situationen kändes bisarr, nästan otäck, vi vågade vi inte annat än att lämna en generös summa dricks efter den incidenten. När jag tittar på bilderna från Umberto's Clam Bar så kan det mycket väl vara där vi satt och åt. Det italienska temat för den här dagen är uppenbart, Ulrika hör av sig och frågar om vi ska mötas nere vid Atlas bakom St Eriksplan, på restaurangen som ligger där dold bland 1920-talshusen. Deras pizza är så god.
