Poll: Street-Legal - 3 bästa låtarna

[bobi]

Ja,det är inte så mycket att skriva-det är sagt ovan här. Uppenbart är, att många av oss något äldre, startade livetrippen i göteborg -78. street legal är en oerhört jämn och högklassisk dylan. ju mer vi lyssnar- ja, dessto häftigare blir det. helt fantastiskt. vilka jag ska prioritera i omröstningen, tarvar en del lyssnande till. /bobi

[Tobias]

Valet är enkelt, mina tre blir:

Changing of the Guards
Senor
Where are you tonight

Ja, valet var enkelt även för mig. Just dessa tre låtar framstår för mig som inte bara som de bästa låtarna på plattan, utan också som de viktigaste. I "Changing of the Guards" har vi en av Dylans bästa apokalyptiska visioner, i "Señor" (inte "Senor") sträcker sig Dylan ut mot Jesus och i "Where are You Tonight?" förklarar Dylan sin situation.
Detta är en väldigt sökande skiva av en Dylan som saknar mål och riktning. Hela skivan pekar så här i efterhand fram mot "Slow Train Coming", då Dylan fann det sammanhang och den tro som han saknade på "Street-Legal". Fast det visade sig också vara övergående.

[Hibbitt]

Hm…
Som jag skrev om Desire så knockades jag verkligen av Desire.
Soundet, rösten, texterna, musiken, arren. Jag upptäckte Bob Dylan på riktigt.
Sen kom Hard Rain-liven i all sin raging glory.
Vilken attack, så rått, så live. Underbar!
Och så köpte jag Blood on the Tracks.
Mjukare röst. Mer akustisk. Fantastisk!
Och så betade jag mig bakåt och älskade 60-talets klassiker och älskade Self Portait/country-erans skivor.
Och så äntligen dags för en ny skiva 1978!
Förväntning!
Men…

Sorry att jag inte förstår denna.
För första gången hörde jag en Dylanskiva jag inte gillade.
Nån sorts diskant bräkighet i rösten. Så långt från BOTT:s värme.
MOR-saxofoner. Inte bara onödigt utan ett rent försämrande av skivan.
Skränigt wailiga damkörer. "Härliga" brukar de kallas; gospeldamer som dominerar.
Tunn diskant ljudbild utan någon rejäl botten och tyngd.
Överhuvudtaget ett sound att otrivas i.
Extra allt i instrumentering, skrälligt och paradoxalt platt.
Och extra allt i ord. Visst finns det fina kryptoreligiösa oneliners, offermentalitet och bildspråk i kubik, men jag kan tycka det är lite too much ibland, lite krystat konstruerat ibland. Och däremellan rakt med ett lätt reaktionärt stänk där kvinnan har sin funktion. You know, I know, the sun will always shine so baby please stop crying 'cause it's tearing up my mind och can you cook and sew, make flowers grow do you understand my pain och child why you wanna hurt me? I'm exiled, you can't convert me och nya ponnys och sånt.

Men visst låter det helt äkta i skivans sista rader (och i mitt tycke skivans starkaste moment): There's a new day at dawn and I've finally arrived / If I'm there in the morning baby, you'll know I've survived / I can't believe it, I can't believe I'm alive.
Och Is Your Love in Vain? är en finfin melodi. Gjordes en snygg cover på den – Är din kärlek blind – på 80-talet av Gävlebandet Nebraska Beat.
Ok mina bästa här är Señor och Where Are You Tonight?
Changing of the Guards öppnar effektivt men lunkar på lite sen. Men det blir den eller Is Your Love in Vain? som trea.

[AndersG]

Hm…
Som jag skrev om Desire så knockades jag verkligen av Desire.
Soundet, rösten, texterna, musiken, arren. Jag upptäckte Bob Dylan på riktigt.
Sen kom Hard Rain-liven i all sin raging glory.
Vilken attack, så rått, så live. Underbar!
Och så köpte jag Blood on the Tracks.
Mjukare röst. Mer akustisk. Fantastisk!
Och så betade jag mig bakåt och älskade 60-talets klassiker och älskade Self Portait/country-erans skivor.
Och så äntligen dags för en ny skiva 1978!
Förväntning!
Men…

Sorry att jag inte förstår denna.
För första gången hörde jag en Dylanskiva jag inte gillade.
Nån sorts diskant bräkighet i rösten. Så långt från BOTT:s värme.
MOR-saxofoner. Inte bara onödigt utan ett rent försämrande av skivan.
Skränigt wailiga damkörer. "Härliga" brukar de kallas; gospeldamer som dominerar.
Tunn diskant ljudbild utan någon rejäl botten och tyngd.
Överhuvudtaget ett sound att otrivas i.
Extra allt i instrumentering, skrälligt och paradoxalt platt.
Och extra allt i ord. Visst finns det fina kryptoreligiösa oneliners, offermentalitet och bildspråk i kubik, men jag kan tycka det är lite too much ibland, lite krystat konstruerat ibland. Och däremellan rakt med ett lätt reaktionärt stänk där kvinnan har sin funktion. You know, I know, the sun will always shine so baby please stop crying 'cause it's tearing up my mind och can you cook and sew, make flowers grow do you understand my pain och child why you wanna hurt me? I'm exiled, you can't convert me och nya ponnys och sånt.

Men visst låter det helt äkta i skivans sista rader (och i mitt tycke skivans starkaste moment): There's a new day at dawn and I've finally arrived / If I'm there in the morning baby, you'll know I've survived / I can't believe it, I can't believe I'm alive.
Och Is Your Love in Vain? är en finfin melodi. Gjordes en snygg cover på den – Är din kärlek blind – på 80-talet av Gävlebandet Nebraska Beat.
Ok mina bästa här är Señor och Where Are You Tonight?
Changing of the Guards öppnar effektivt men lunkar på lite sen. Men det blir den eller Is Your Love in Vain? som trea.

Välskrivet och välformulerat
Personligen är jag rätt förtjust i textraden I think we better talk this over, maybe when we both get sober

[Anders S]

Hm…
Som jag skrev om Desire så knockades jag verkligen av Desire.
Soundet, rösten, texterna, musiken, arren. Jag upptäckte Bob Dylan på riktigt.
Sen kom Hard Rain-liven i all sin raging glory.
Vilken attack, så rått, så live. Underbar!
Och så köpte jag Blood on the Tracks.
Mjukare röst. Mer akustisk. Fantastisk!
Och så betade jag mig bakåt och älskade 60-talets klassiker och älskade Self Portait/country-erans skivor.
Och så äntligen dags för en ny skiva 1978!
Förväntning!
Men…

Sorry att jag inte förstår denna.
För första gången hörde jag en Dylanskiva jag inte gillade.
Nån sorts diskant bräkighet i rösten. Så långt från BOTT:s värme.
MOR-saxofoner. Inte bara onödigt utan ett rent försämrande av skivan.
Skränigt wailiga damkörer. "Härliga" brukar de kallas; gospeldamer som dominerar.
Tunn diskant ljudbild utan någon rejäl botten och tyngd.
Överhuvudtaget ett sound att otrivas i.
Extra allt i instrumentering, skrälligt och paradoxalt platt.
Och extra allt i ord. Visst finns det fina kryptoreligiösa oneliners, offermentalitet och bildspråk i kubik, men jag kan tycka det är lite too much ibland, lite krystat konstruerat ibland. Och däremellan rakt med ett lätt reaktionärt stänk där kvinnan har sin funktion. You know, I know, the sun will always shine so baby please stop crying 'cause it's tearing up my mind och can you cook and sew, make flowers grow do you understand my pain och child why you wanna hurt me? I'm exiled, you can't convert me och nya ponnys och sånt.

Men visst låter det helt äkta i skivans sista rader (och i mitt tycke skivans starkaste moment): There's a new day at dawn and I've finally arrived / If I'm there in the morning baby, you'll know I've survived / I can't believe it, I can't believe I'm alive.
Och Is Your Love in Vain? är en finfin melodi. Gjordes en snygg cover på den – Är din kärlek blind – på 80-talet av Gävlebandet Nebraska Beat.
Ok mina bästa här är Señor och Where Are You Tonight?
Changing of the Guards öppnar effektivt men lunkar på lite sen. Men det blir den eller Is Your Love in Vain? som trea.

Tack Hibbitt, intressant med en annan syn på plattan 

Genom åren har jag förstått att Street-Legal är en sån platta som tydligt delat fansen i två läger, så det vore märkligt om den bara skulle mötas med hyllningsrop här 

Vore intressant att veta om samma intryck stått sig genom åren, eller om du "hör" något annat nu jämfört med då?

Själv har jag några plattor som jag gillade när jag först hörde dem, men som jag nu tycker är svagare. Å andra sidan finns det andra skivor som jag inte alls förstod mig på i början, som med åren växt och "flyttat fram sina positioner" betydligt 

[Hoho]

Detta är kanske den mest lättlyssnade och svårlyssnade dylanplatta av dem alla, på samma gång. för mig nu: ytterst lättlyssnad 

[Elston]

Sista dan 11 augusti, säger du? Okej, får väl rösta ur minnet då.
Inte en platta jag spelar ofta. Innehåller en av de få dylanlåtar jag knappt klarar av att lyssna på, "No time to think". Hemsk!
Innehåller å andra sidan en av mina favoritlåtar med samme man, "Señor". Alldeles fantastisk.
I övrigt tycker jag den är ojämn. För långa låtar och för kryptiska texter.

Men okej då.
"Señor", självklart. "Where are you tonight?". Know the feeling .....
Sen då???
Ellen dellen du är ........

[Hibbitt]

Hm…
Som jag skrev om Desire så knockades jag verkligen av Desire.
Soundet, rösten, texterna, musiken, arren. Jag upptäckte Bob Dylan på riktigt.
Sen kom Hard Rain-liven i all sin raging glory.
Vilken attack, så rått, så live. Underbar!
Och så köpte jag Blood on the Tracks.
Mjukare röst. Mer akustisk. Fantastisk!
Och så betade jag mig bakåt och älskade 60-talets klassiker och älskade Self Portait/country-erans skivor.
Och så äntligen dags för en ny skiva 1978!
Förväntning!
Men…

Sorry att jag inte förstår denna.
För första gången hörde jag en Dylanskiva jag inte gillade.
Nån sorts diskant bräkighet i rösten. Så långt från BOTT:s värme.
MOR-saxofoner. Inte bara onödigt utan ett rent försämrande av skivan.
Skränigt wailiga damkörer. "Härliga" brukar de kallas; gospeldamer som dominerar.
Tunn diskant ljudbild utan någon rejäl botten och tyngd.
Överhuvudtaget ett sound att otrivas i.
Extra allt i instrumentering, skrälligt och paradoxalt platt.
Och extra allt i ord. Visst finns det fina kryptoreligiösa oneliners, offermentalitet och bildspråk i kubik, men jag kan tycka det är lite too much ibland, lite krystat konstruerat ibland. Och däremellan rakt med ett lätt reaktionärt stänk där kvinnan har sin funktion. You know, I know, the sun will always shine so baby please stop crying 'cause it's tearing up my mind och can you cook and sew, make flowers grow do you understand my pain och child why you wanna hurt me? I'm exiled, you can't convert me och nya ponnys och sånt.

Men visst låter det helt äkta i skivans sista rader (och i mitt tycke skivans starkaste moment): There's a new day at dawn and I've finally arrived / If I'm there in the morning baby, you'll know I've survived / I can't believe it, I can't believe I'm alive.
Och Is Your Love in Vain? är en finfin melodi. Gjordes en snygg cover på den – Är din kärlek blind – på 80-talet av Gävlebandet Nebraska Beat.
Ok mina bästa här är Señor och Where Are You Tonight?
Changing of the Guards öppnar effektivt men lunkar på lite sen. Men det blir den eller Is Your Love in Vain? som trea.

Tack Hibbitt, intressant med en annan syn på plattan 

Genom åren har jag förstått att Street-Legal är en sån platta som tydligt delat fansen i två läger, så det vore märkligt om den bara skulle mötas med hyllningsrop här 

Vore intressant att veta om samma intryck stått sig genom åren, eller om du "hör" något annat nu jämfört med då?

Själv har jag några plattor som jag gillade när jag först hörde dem, men som jag nu tycker är svagare. Å andra sidan finns det andra skivor som jag inte alls förstod mig på i början, som med åren växt och "flyttat fram sina positioner" betydligt 

Många skivor man spontant blir besviken på lyfter ju en bit sedan. När man knäckt koden så att säga.
Men nja jo jag hör tyvärr typ samma Street Legal idag.
Vore det så att Dylan bara släppt en massa skit efter 70-talet och Street Legal var den sista i raden av lyssningsbara album så hade det väl undermedvetet färgat upp skivan men så är det ju inte.

Å andra sidan är det kul att höra just på den just för att jag inte tjatat ut den. 
Swordfishtrombones, Station To Station, Rust Never Sleeps, Liege & Lief, Coney Island Baby och BOTT är kalasskivor men så välspelade att det känns intressant att plöja en Alice, Tin Machine, Broken Arrow, Red & Gold, The Bells eller Street Legal ibland.

(Egentligen lyssnar man jätteoftare just på "minor" skivor än de gobitar man kan utantill.) 
 
Kanske man skulle varit med i Gbg 78 för att nappa helt? 

http://www.rollingstone.com/music/albumreviews/street-legal-19780824
Surfade runt här nu och det är som vi säger - den här skivan finns det olika åsikter om...
Rolling Stone (Greil M) var skeptiska.
AMG och en många fan poll forum sätter rätt positiva betyg.
http://www.allmusic.com/album/street-legal-mw0000189765

[egoBen]

För mig lyfte nog den här skivan ännu några snäpp efter att ha hört någon konsert från '78, typ Charlotte, då förstår man vilken kraft det finns i låtarna och vad han ville säga med skivan egentligen. Men jag älskade skivan från dag ett, även om jag tyckte att han sjöng extremt nasalt.

[M:o Nightmare]

När den här plattan gjorde entré i skivsamlingen så fick endast 'Changin of the guards' och 'Senor' speltid på min skivtalrik. Resten lät skumt och urvattnat tyckte jag....Jösses det var ju mitt under värsta Punk-perioden....Det var ju Clash och Stiff Little Fingers jämte Ramones och Sex Pistols för hela slanten då....en del Reggae och svensk musik lånade också ens öra, mest Peter Tosh och Marley och möjligen Lundell samt John Holm....Jag var säkert i London 4 vändor det året för att njuta av den Brittiska punk-scenen....skivinköpen och engelsk fotboll...och så Dylan himself i Göteborg...herregud vilket år... Frågan är om jag köpte min första bubbla då...eller var det året efter....

[Anders S]

Röstningen är avslutad och 38 personer deltog 
Så här blev resultatet. Inte helt oväntad toppstrid!

Changing of the Guards     32 (28.1%)
New Pony     6 (5.3%)
No Time to Think     2 (1.8%)
Baby, Stop Crying     2 (1.8%)
Is Your Love in Vain?     13 (11.4%)
Señor (Tales of Yankee Power)     32 (28.1%)
True Love Tends to Forget     1 (0.9%)
We Better Talk This Over     5 (4.4%)
Where Are You Tonight? (Journey Through Dark Heat)     21 (18.4%)

I popularitetsordning:
1 Changing of the Guards     32 (28.1%)
1 Señor (Tales of Yankee Power)     32 (28.1%)
3 Where Are You Tonight? (Journey Through Dark Heat)     21 (18.4%)
4 Is Your Love in Vain?     13 (11.4%)
5 New Pony     6 (5.3%)
6 We Better Talk This Over     5 (4.4%)
7 No Time to Think     2 (1.8%)
7 Baby, Stop Crying     2 (1.8%)
9 True Love Tends to Forget     1 (0.9%)

[M:o Nightmare]

Rätt väntad utgång som sagt. Jag minns att även 'icke-Dylanister' som hade endast ett album av honom skramlandes i backen kunde inneha just 'Street Legal' enbart för att de var helt sålda på 'Changing of the guards', eller 'Infidels' pga 'Jokerman', sen fanns det faktiskt även dem som hade nästkommande album här i röstningsresumén dvs 'Slow Train Coming' för nästsistaspåret 'Man gave name to all the animals'....