Rapport från Nalen härom veckan:
Väldigt speciellt att se Ian Hunter igen.
Det är 2016 och Hunter är 77 år och totalt oförändrat ung.
Det är som att möta en gammal vän.
Och det bästa är att han fortfarande är stenhårt kaxigt kompromisslös och varmhjärtat mänsklig.
Som alltid.
Lyssnade på Mott the Hoople-skivorna på 70-talet. Den första utrikiska artist jag någonsin såg live var Ian Hunter - 35 år sedan. Jag satt och benade ut Dylans Rolling Thunder Revue med Ronson&Hunter i Vänersborg och jag såg dem i Gbg och i Worthing och jag minns chocken när Ronson dog 1993. Och sen såg jag Hunter igen och igen och jag grät till Ian Hunter när han sjöng sin minneslåt Michael Picasso till Mick Ronson samma dag min mamma dog och jag såg Mott the Hoople på Hammersmith och Hunter igen och igen.
Och nu är han 77 och säger 'see you next time' och det känns nästan som han känner igen mig när han hoppar in i bussen.
'See you next time' - kaxigt och ödmjukt.
Ian Hunter 77 år, yngre än för varje gång.
Precis sig lik, bara med några fler nya fina låtar för varje gång.