LoveAndTheft.se

Diskussioner => Dylan => Ämnet startat av: egoBen skrivet 20 maj, 2013, 19:09:09

Titel: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 20 maj, 2013, 19:09:09
Det är nästan jobbigt bra detta, License to kill från Prag '95, filmat, med den lila skjortan så fint blänkande. Musik blir inte mycket bättre än så här. Som han sjunger, är det ens möjligt?! Och jag älskar hur han på slutet bestämmer sig för att vänta med munspelet, för att låta det fina gitarrpartiet ta välförtjänt eget utrymme. En stor konstnär gör på det här sättet. Inte sant? -_-

https://www.youtube.com/watch?v=aeY8MYB9VIU
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 20 maj, 2013, 19:28:39
Det är nästan jobbigt bra detta, License to kill från Prag '95, filmat, med den lila skjortan så fint blänkande. Musik blir inte mycket bättre än så här. Som han sjunger, är det ens möjligt?! Och jag älskar hur han på slutet bestämmer sig för att vänta med munspelet, för att låta det fina gitarrpartiet ta välförtjänt eget utrymme. En stor konstnär gör på det här sättet. Inte sant? -_-

https://www.youtube.com/watch?v=aeY8MYB9VIU

Steelguitar är det han väntar ut, inte gitarr. Lika bra vilket som...
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Leif skrivet 24 maj, 2013, 19:35:02
Det är nästan jobbigt bra detta, License to kill från Prag '95, filmat, med den lila skjortan så fint blänkande. Musik blir inte mycket bättre än så här. Som han sjunger, är det ens möjligt?! Och jag älskar hur han på slutet bestämmer sig för att vänta med munspelet, för att låta det fina gitarrpartiet ta välförtjänt eget utrymme. En stor konstnär gör på det här sättet. Inte sant? -_-

https://www.youtube.com/watch?v=aeY8MYB9VIU

Steelguitar är det han väntar ut, inte gitarr. Lika bra vilket som...

Jobbigt bra, ja, det är orden, det! Fast jag saknar ord ändå. Knäckande är bara förnamnet.  :d5:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 24 maj, 2013, 22:37:30
Det är nästan jobbigt bra detta, License to kill från Prag '95, filmat, med den lila skjortan så fint blänkande. Musik blir inte mycket bättre än så här. Som han sjunger, är det ens möjligt?! Och jag älskar hur han på slutet bestämmer sig för att vänta med munspelet, för att låta det fina gitarrpartiet ta välförtjänt eget utrymme. En stor konstnär gör på det här sättet. Inte sant? -_-

https://www.youtube.com/watch?v=aeY8MYB9VIU

Steelguitar är det han väntar ut, inte gitarr. Lika bra vilket som...

Jobbigt bra, ja, det är orden, det! Fast jag saknar ord ändå. Knäckande är bara förnamnet.  :d5:

Ja, underbart, jag har en plan, att lyssna på alla 95:or och skriva om samtliga konserter. Skulle jag kunna? Kanske. Jag måste börja samla först, får jag hjälp?
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Leif skrivet 24 maj, 2013, 22:59:00
Det är nästan jobbigt bra detta, License to kill från Prag '95, filmat, med den lila skjortan så fint blänkande. Musik blir inte mycket bättre än så här. Som han sjunger, är det ens möjligt?! Och jag älskar hur han på slutet bestämmer sig för att vänta med munspelet, för att låta det fina gitarrpartiet ta välförtjänt eget utrymme. En stor konstnär gör på det här sättet. Inte sant? -_-

https://www.youtube.com/watch?v=aeY8MYB9VIU

Steelguitar är det han väntar ut, inte gitarr. Lika bra vilket som...

Jobbigt bra, ja, det är orden, det! Fast jag saknar ord ändå. Knäckande är bara förnamnet.  :d5:

Ja, underbart, jag har en plan, att lyssna på alla 95:or och skriva om samtliga konserter. Skulle jag kunna? Kanske. Jag måste börja samla först, får jag hjälp?

Joakim, behöver du ens fråga  ^_^? Just name it! Men jag har inte alla 95:or, tror jag. Men med den kollektiva L&T-kraften
så kommer det inte att vara något som helst problem. 1995 var ett alldeles makalöst underbart år och jag vill gärna, gärna, se dig skriva om det!  :d5:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Tobias skrivet 24 maj, 2013, 23:28:07
Ja, underbart, jag har en plan, att lyssna på alla 95:or och skriva om samtliga konserter. Skulle jag kunna? Kanske. Jag måste börja samla först, får jag hjälp?

Underbar idé. Vill du ta dig den tid det tar att göra något sådant så är vi nog många som är enormt tacksamma. Tappar du lusten efter några spelningar, d¨å är vi nog glada att du tog dig så långt.
Jag vill minnas att en användare kallad Gopherstick i gamla Dylanpool gjorde något liknande för ett tiotal år sedan. Fast då handlade det om enstaka "legs" -92, -93, -94 och -96 där varje konsert recenserades, tror jag. Han skrev en del härliga recensioner, men jag vet inte om de längre finns kvar på nätet (både Gophersticks egen sida och gamla Dylanpool är sedan länge borta).
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Humlan skrivet 25 maj, 2013, 06:27:54
Det är nästan jobbigt bra detta, License to kill från Prag '95, filmat, med den lila skjortan så fint blänkande. Musik blir inte mycket bättre än så här. Som han sjunger, är det ens möjligt?! Och jag älskar hur han på slutet bestämmer sig för att vänta med munspelet, för att låta det fina gitarrpartiet ta välförtjänt eget utrymme. En stor konstnär gör på det här sättet. Inte sant? -_-

https://www.youtube.com/watch?v=aeY8MYB9VIU

Steelguitar är det han väntar ut, inte gitarr. Lika bra vilket som...

Jobbigt bra, ja, det är orden, det! Fast jag saknar ord ändå. Knäckande är bara förnamnet.  :d5:

Ja, underbart, jag har en plan, att lyssna på alla 95:or och skriva om samtliga konserter. Skulle jag kunna? Kanske. Jag måste börja samla först, får jag hjälp?

 :d1: Det var fullmåne igår ? :-) Klart vi hjälper dig om vi kan jag har några stycken 95:or jag med som inte ligger på någon HDD utan skräpar runt på diverse cdr och dvdr skivor mer eller mindre läsbara dock... vore fint om vi ordnade upp iaf 95 på en riktigt bra diskplats tänk att ha ett komplett fungerande konsert arkiv som vi kunde nå via nätet med ett arkiv av texter och tankar wow  :d2: :party:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Leif skrivet 25 maj, 2013, 07:29:00
:d1: Det var fullmåne igår ? :-) Klart vi hjälper dig om vi kan jag har några stycken 95:or jag med som inte ligger på någon HDD utan skräpar runt på diverse cdr och dvdr skivor mer eller mindre läsbara dock... vore fint om vi ordnade upp iaf 95 på en riktigt bra diskplats tänk att ha ett komplett fungerande konsert arkiv som vi kunde nå via nätet med ett arkiv av texter och tankar wow  :d2: :party:

Och det där, Humlan, var ju också en alldeles suverän idé! Ett konsertarkiv på nätet, i molnet  ^_^, det måste vi förverkliga! Fast vi får ta och skapa en egen tråd för detta. Låt oss snacka ihop oss och se vad det finns för möjligheter.  :d5:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Humlan skrivet 25 maj, 2013, 07:36:10
:d1: Det var fullmåne igår ? :-) Klart vi hjälper dig om vi kan jag har några stycken 95:or jag med som inte ligger på någon HDD utan skräpar runt på diverse cdr och dvdr skivor mer eller mindre läsbara dock... vore fint om vi ordnade upp iaf 95 på en riktigt bra diskplats tänk att ha ett komplett fungerande konsert arkiv som vi kunde nå via nätet med ett arkiv av texter och tankar wow  :d2: :party:

Och det där, Humlan, var ju också en alldeles suverän idé! Ett konsertarkiv på nätet, i molnet  ^_^, det måste vi förverkliga! Fast vi får ta och skapa en egen tråd för detta. Låt oss snacka ihop oss och se vad det finns för möjligheter.  :d5:

Härligt projekt tänk vilka möjligheter för alla att disskutera på ett super enkelt sätt alla kan höra direkt på precis det spåret man talar om ingen behöver vänta eller ladda ner helt underbart vilken fart vi får på våra kunskaper :-)
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 25 maj, 2013, 08:56:31
Det är nästan jobbigt bra detta, License to kill från Prag '95, filmat, med den lila skjortan så fint blänkande. Musik blir inte mycket bättre än så här. Som han sjunger, är det ens möjligt?! Och jag älskar hur han på slutet bestämmer sig för att vänta med munspelet, för att låta det fina gitarrpartiet ta välförtjänt eget utrymme. En stor konstnär gör på det här sättet. Inte sant? -_-

https://www.youtube.com/watch?v=aeY8MYB9VIU

Steelguitar är det han väntar ut, inte gitarr. Lika bra vilket som...

Jobbigt bra, ja, det är orden, det! Fast jag saknar ord ändå. Knäckande är bara förnamnet.  :d5:

Ja, underbart, jag har en plan, att lyssna på alla 95:or och skriva om samtliga konserter. Skulle jag kunna? Kanske. Jag måste börja samla först, får jag hjälp?

Jag har alla, i bästa möjliga kvalitet, skulle jag tro, men på kassettband förstås.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Anders S skrivet 29 maj, 2013, 22:47:11
Jag saknar sju konserter, annars har jag alla i digitalt format (insorterade i hyllan, snett bakom ryggen...)

Hoppas du mäktar med detta projekt, jag kommer älska att läsa det  :party:

Skulle du tappa fokus och lust kommer här en helt underbar reminder...  :d2:

Mr. Tambourine Man (1995-03-13 Prague) (http://www.youtube.com/watch?v=vlPQiiHuWmM)

 :d1:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 29 maj, 2013, 23:05:35
Haha, din jäkel! :-) Men okej, jag får köra. Men någon tidsgräns kan jag nog inte ha. Men kronologisk vill jag lyssna, även om det kanske bli lite väl enahanda, eller? Nä, det är ju Bob!
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Anders S skrivet 30 maj, 2013, 19:28:47
Haha, din jäkel! :-) Men okej, jag får köra. Men någon tidsgräns kan jag nog inte ha. Men kronologisk vill jag lyssna, även om det kanske bli lite väl enahanda, eller? Nä, det är ju Bob!

Sorry, det var inte meningen att stressa dig... tänkte bara förbereda en tråd  :mellow:

Skit i tidsgränser. Om det så bara blir vårturnén, eller Pragkonserterna, eller den 11/3 ska det bli ett sant nöje att läsa  :d2:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Bengt skrivet 30 maj, 2013, 20:36:27
Haha, din jäkel! :-) Men okej, jag får köra. Men någon tidsgräns kan jag nog inte ha. Men kronologisk vill jag lyssna, även om det kanske bli lite väl enahanda, eller? Nä, det är ju Bob!

Hallelujah, You're Ready To Go ! We don't dare miss this  :party:

Ser att jag har 127 inspelningar från ditt år på HD:n, men då är en del olika tagningar av samma konsert. Hur som helst, var inte för blyg att kolla med mig om du saknar något. Dröjer väl en stund innan du kommer till slutet av September, men då vankas en nice cover på "Key To The Highway".
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 31 maj, 2013, 08:20:10
Det ska nog ta sig det här och det borde kunna gå att fånga in materialet, det nödvändiga materialet. Och det ingen annan har får jag ta på kassett av Elston! -_-
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 31 maj, 2013, 09:26:12
Första konserten är Prag 11 mars, den har jag. -_-
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Anders S skrivet 31 maj, 2013, 12:18:36
Första konserten är Prag 11 mars, den har jag. -_-

Gott  :party: :d2:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: mickesam skrivet 31 maj, 2013, 16:34:08
Egoben, jag har garanterat de spelningar som de andra saknar på CD. När du kommit så långt i ditt lyssnande, hör av dig så ordnar jag dessa. Ett härligt projekt från en av de stora turnéerna som du ger dig på.  :party:

Micke, Göteborg
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Fajersson skrivet 31 maj, 2013, 19:25:38
Ser verkligen fram emot att läsa om dina intryck. Ett varningens finger, bara. Jag har en kompis som, av någon anledning, föresatte sig att lyssna igenom alla spelningar från 2001. Tror han tänkte skriva en bok om Bob utifrån den turnén. Hursomhelst, orkade han bara en bit in på vårkanten. Sedan ställde han undan Bob i sex år. Först vid Debaser-giget 2007 hittade han tillbaka till Chefen. Låt det inte hända dig, Joakim. ;-)
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 31 maj, 2013, 20:12:51
Ser verkligen fram emot att läsa om dina intryck. Ett varningens finger, bara. Jag har en kompis som, av någon anledning, föresatte sig att lyssna igenom alla spelningar från 2001. Tror han tänkte skriva en bok om Bob utifrån den turnén. Hursomhelst, orkade han bara en bit in på vårkanten. Sedan ställde han undan Bob i sex år. Först vid Debaser-giget 2007 hittade han tillbaka till Chefen. Låt det inte hända dig, Joakim. ;-)

Ingen risk min vän. Ingen risk. Jag kommer nog bara vilja fortsätta. Kanske.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Lucky Old Sun skrivet 01 juni, 2013, 09:05:50
Bra idé! Du kommer nästan att kunna kolla tempen på Bob :rolleyes:, hostande på scenen i Prag de tre aprildatumen. Konserterna i England ska ju också vara mycket bra från det året. Senare sommaren och hösten har jag sämre koll på, faktiskt. Men jag har läst en del på Gophersticks sida.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: M:o Nightmare skrivet 01 juni, 2013, 09:46:09
Detta var en festlig idé att genomföra. Hoppas det i en framtid finns någon typ av legal nätmusikbank där sådant här som artisters samtliga konsertupptagningar finns lagrade för beskådan/lyssning för gemene man...något jag gärna ägnar tid åt efter pensioneringen (i den mån man ser och hör något då). Dylans -95-turneår är ju frapperande diger...själv äger jag inget från detta år eftersom Unplugged är inspelat -94....Kul att Patti Smith var med på ett hörn och sjöng på Dark Eyes också...måste bli högt betyg (men detta är ju mot slutet av konsertåret) från dessa shower...

Det var en makalös version Dylan kråmar fram av License to Kill som mikrofonsångare a la Sinatra....(med den otroliga fraseringen vart det omöjligt tom för mästaren att frångå ursprungsmelodin för mycket)

Jag ser fram emot kommande recensioner här på forumet...Lycka Till!  :d5: (läge att skaffa lite year 1995 på hårdvara känns det som)
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 06 juni, 2013, 16:37:52
Jag har börjat. Det kommer att finnas möjligheter för betydligt fler djupdykningar i både det ena och andra längre fram, även utspårningar och sidoämnen, men detta är i alla fall en start. Nu kör vi. -_-

Konsert 1 av 116, Prag 11 mars 1995

Första konserten är i gång. Jag är i Prag i skarven mellan vinter och vår, det är den 11:e mars. Året är 1995. Det är den första av 116 konserter som jag ska lyssna på. Crash on the levee (down in the flood) inleder vårturnén i Europa och publiken jublar. Det är nationaldag i Sverige, solen skiner och fyller rummet med ett fint ljus. Det kommer ljus från många håll med andra ord. Jag vill mest bara blunda, If not for you, och Dylans röst är fullständigt fenomenal, den är trollbindande för att säga det milt. The hour is getting late, det längsta late han någonsin sjungit, och redan efter tre låtar är det svårt att andas normalt, hjärtat slår snabbare än vanligt verkar det som och ögonen är alldeles blanka och halsen klumpar sig. Varför har jag inte gjort detta tidigare, inte bara lyssnat på den här konserten, varför har jag inte tidigare, långt tidigare för länge sedan, kommit på idén att lyssna på samtliga konserter från detta år? Nu gör jag det och jag är lycklig. Lyckligare än vad jag var tidigare. Det är så underbart att lyssna på inspelade konserter, att höra publiken som om man var på plats och själva musiken är rå, opolerad, inga filter ingen remastring det är bara exakt så som det lät på konserten, med publikens jubel mellan låtarna och ibland mitt under låtarna, precis som det ska vara. Dylan spelar inte gitarr på alla låtar, vilket ger utrymme för ännu större fokus på inte bara sången utan även munspelet, som många gånger inte låtit bättre varken förr eller senare.

Just like a woman passerar mig och Tangled up in blue rullar igång. Winston Watsons typiska många reptilsnabba men samtidigt lätta virvelslag ackompanjerar perfekt Dylan som rabblar orden snabbt, drar ut på blue varje gång. Jag tror den här konserten kommer kännas kort, jag har redan lyssnat på en tredjedel och jag har bara precis börjat känns det som. Jag tar ett djupt andetag, första gången jag andas lugnt sedan jag startade. Dylan låter förvisso alltid förkyld när han pratar men ikväll låter det ännu mer så och mycket riktigt, den här konserten skulle egentligen genomföras dagen före. Ingen sjunger som Dylan, sjuk eller inte. Det akustiska setet inleds med Mr tambourine man, en långsam version, jag måste lyssna. Den här låten kan vara hur bra som helst, mina favoriter är från 1978, 1981, 1999 och 2000. Men versionen 1995 är egentligen minst lika bra som dessa år. Boots of spanish leather är så fin, väldigt varsamt gitarrplockande och Dylan nästan viskar fram orden, så här får gärna musik låta. It's all over now baby blue är ännu bättre, han sjunger den som jag inte hört den tidigare vad jag kan minnas. Det är knäpptyst i lokalen, fullständigt knäpptyst. Jag blundar och förflyttar mig dit, jag faller, klumpen kommer tillbaka och det är så vackert. Hur är det möjligt, jag vet inte och ingen annan heller lär kunna svara, jag behöver inte veta varför, jag behöver bara lyssna. Min stortå på ena foten har jag hårt böjt hårt över de andra tårna utan att jag tänkt på det, nu har jag kramp, jag spänner ut, senorna slappnar av, Dylans underbara munspel igen, publikens jubel och jag kan andas igen. En av många höjdpunkter under denna konsert, så fantastiskt.

Samma känsla håller i sig när Man in the long black coat svagt och långsamt mullrar igång, elgitarrerna kommer tillbaka och Dylan nästan viskar även här, inledningsvis, sedan tar han i så att rösten på gränsen till spricker på det typiska dylanska sättet som man är så van vid och som är så vackert. Jag kommer att få chans att återkomma till vissa låtar, väldigt många chanser, väldigt många gånger. Jag kommer att få chans att både återkomma och att skriva om, djupdyka i låtar låtar som spelats på den här konserten och som kommer att spelas längre fram, för det är många, Maggie's farm, till exempel, som avslutar ordinarie set här, publiken jublar, jag sträcker ut kroppen, väntar spänt på avslutningen. Det kan bli riktigt bra. Långsamt, igen, det går långsamt, nu viskar inte bara Dylan utan även musikerna, men publiken klappar i takt, till Shelter from the storm. Det stegrar, naturligtvis, I'm living in a foreign country but I'm bound to cross the line skriker han, tjuter snarare, och fortsätter på samma sätt resten av låten, kraften överförs sedan till munspelet och gitarrerna tar mer och mer plats, tills det rullas av och det är svårt att inte bli smått förstummad. Dylan förmåga att stegra i instensitet skapar en fantastisk dynamik i dessa framföranden, även i de akustiska låtarna, som avslutande It ain't me babe. Munspelet är mycket skevt och skaver, kanske inte den vackraste avslutningen på en fantastisk konsert, men så blir det ibland. Och jag är åter igen glad att jag började med detta, jag kan knappt vänta på nästa tillfälle, nästa konsert. Nu har resan börjat och den kommer att bli fantastisk.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Anders S skrivet 07 juni, 2013, 08:47:59
Tack Joakim, härlig läsning  :d2:

Ska bli spännande att få följa med på denna resa, med urspårningar och djupdykningar  :party:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 07 juni, 2013, 14:52:33
Tack Joakim, härlig läsning  :d2:

Ska bli spännande att få följa med på denna resa, med urspårningar och djupdykningar  :party:

Tack Anders. Vi får se hur det utvecklas. Jag hoppas i alla fall att någon blir inspirerad till att lyssna. För det är väldigt intressanta grejer! Nu är det helg men jag ska på grillning i kväll, så det blir inget lyssnande förrän i morgon, jag längtar oerhört! Ulrika sa att jag såg så lycklig ut, när hon såg mig där i soffan med lurar. -_-
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 08 juni, 2013, 14:34:55
Det blev en konsert idag också, precis lyssnat klart, försöker fortfarande hitta en form, tror det kommer kännas friare längre fram. Och konserterna känns oerhört korta när jag skriver samtidigt, jag är mycket överraskad av detta. Ber även om ursäkt för stavfel och liknande, jag redigerar inte så noga, vill publicera snabbt så att jag kan gå vidare.

Konsert 2 av 116, Prag 12 mars 1995

Det är lördag, två dagar har gått sedan jag lyssnade på första konserten. Det kommer inte att bli en lika koncentrerad lyssning idag, jag spelar musiken i högtalarna i stället för i lurar. Men jag hör det direkt ändå, Dylan är på spelhumör även denna dag i Prag, kraften i sången går inte att ta miste på. Jag ska göra en mojito, med lime, mynta och kanske några jordgubbar, för det känns rätt, solen strålar även denna dag, det är vackert ute, och det är lördag. Jag har även lyckats installera en nätverksmusikspelare idag, inte helt lätt, jag känner för att fira, samtidigt som jag lyssnar på All along watchtower, det är en snabb och kraftfull version, gitarrerna viner i vinden. Munspelet likaså, inte det mest perfekta munspelet, det låter smått galet och det passar perfekt. Flera gånger plockas låten ner till sina små delenheter, och byggs upp igen och igen. Nu har konserten börjat på riktigt. Och jag är med, det är full fokus, nygjord drink i hand, mycket is, rom från Kuba, jag tror på det här.

Just like a woman känns betydligt mer angelägen för mig idag, den är mer inlevelsefull, väsentligt mer till och med, den stora rösten är framme, med den där kraften som kryper in under skinnet. Det finns olika sätt att nå fram till Dylan, olika sätt att uppskatta honom på. För mig är hans sätt att sjunga det tveklöst viktigaste, och hur han låter så olika från period till period, år till år, inte sällan från konsert till konsert. Tangled up in blue stressas iväg, full fart, precis som dagen innan, det går knappt att hinna uppfatta orden även om man anstränger sig. En låt att aldrig upphöras att fascineras av. Igår, idag och imorgon på samma gång, vad händer, när var och mellan vilka, vem förlorar vem och vad och när och hur och är det bra, kanske det är. Kubismen och dess multiperspektiv inom somma planvinkel, vad det nu är, sägs inspirerat honom att skriva på det här sättet. Det låter alldeles för enkelt. We just saw it from a different point of view, verkligen.

Nu tar vi ner det igen, den vackra Mr. Tambourine man inleder även denna dag det akustiska setet. Det här är förmodligen ett ännu större mästerverk än Tangled up in blue, skriven 1964 men släppt på skiva först året efter. Jag kommer förmodligen aldrig att sluta hålla den här som hans bästa låt, eller en av hans bästa, men inte som den lät på skiva 1965, och framför allt inte inspelad av någon annan, utan som den kom att låta av Dylan live långt senare. Och på samma höga nivå landar givetvis Desolation row, som kan lyfta till himmelska höjder, och hans experimentlusta i fraseringen är det mest intressanta, varje version har små egenheter i sig. Små nya melodier inom melodin, som kanske bara sker en gång och aldrig mer. En låt att återkomma till, så många gånger, så ofta som möjligt. Man in the long black coat spelas inte särskilt ofta live, inte längre, tyvärr, det är en fantastisk låt. På skiva jämnt ödslig, live totalt annorlunda och betydligt mer dynamisk och explosiv, stundtals nästan helt stillastående, i andra stunden med full kraft. Jag föredrar albumversion i de flesta fall men kan ibland uppskatta hur den får leva ett fritt liv live.

Isen har smält och jag pillar upp några spritindränkta jordgubbar och myntabladen med skeden. Maggie's farm och Ballad of a thin man. Det klingar i glaset. Jag ska på fest ikväll. Det har varit en fin uppladdning med ännu en konsert, den andra av hundrasexton som jag ska lyssna på från 1995. Året hade för Dylan fem delturnéer, med start i Europa på våren som fortsatte efter en månads uppehåll i USA. På sommaren återvände han till Europa för en månads konserter. Hösten spenderades åter igen med konserter i USA för att sedan avslutas med endast tio konserter i samma land på vintern. Trots två Europabesök så blev det inga konserter i Sverige detta år, till mångas besvikelse, särskilt eftersom han inte heller spelade här 1994. Två mycket betydelsefulla år, bland de bästa konsertår i hans karriär. It aint me babe är sista låt ut för kvällen i Prag, precis som föregående dag. Som helhet en för mig något mindre känslofull konsert men ändå med flera höjdpunkter och jag ser naturligtvis fram emot den tredje och avslutande konserten i Prag, staden med inte bara de flitigaste öldrickarna utan även staden med förmodligen världens märkligaste tevetorn, sök gärna upp det så länge, så börjar jag göra mig ordning för kvällens festligheter. Jag tror jag ska ta en prickig skjorta på mig.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 09 juni, 2013, 19:04:04
Konsert 3 av 116, Prag 13 mars 1995

Vi sa att denna gång skulle vi inte lämna festen sist av alla. Det höll självklart inte. Vi gick sist. Sov länge i morse, och idag har det åskat och blixtrat, som det väldigt sällan gör i Stockholm av någon anledning. Det är synd, för det är fint med åska och blixtrar, särskilt på sommaren. Lay lady lay är andra låt för kvällen, tredje och sista konserten i Prag. Många av de här låtarna har jag sett och hört många gånger på Youtube, den blanka lila skjortan och enormt intensiva sånginsatser. Rösten, igen, rösten. Det blir inte mojito idag, inte för jag inte vill ha en mojito, men jag borde inte, jag häller upp något annat och fortsätter med konserten. Jag vill lyssna mer än skriva idag. Ännu en sån där dag då Just like a woman är fantastisk, jag hade så gärna varit på plats. I Prag har jag varit, sett en puma i koppel på en krog, åkt upp i ett tevetorn med gigantiska gjutna bebisar krypandes mot toppe. Men inte sett Dylan i Prag, det har jag inte, och särskilt inte 1995. På tal om tevetorn, Tangled up in blue är lugnare än föregående kvällar, kanske lika snabb, men tydligare, inte lika stressad, finare på något sätt. Jag vill höja volymen.

Karlsbron och Pragborgen uppe på höjden, det var varmt, vi var där i augusti 2009, jag minns bokkaféet som luktade intensivt sött av den tjocka röken, Dylan säger thank you, och visst är han fortfarande förkyld, det är uppenbart, och nu sjunger han License to kill och om det var den sista låten jag fick höra i mitt liv hade det nästan känts okej, för det här glömmer man inte, så lugn så fin så perfekt, att han ens kan göra detta. Jag visste det knappt, även om jag hört och sett den tidigare, men jag blir lika förstummad varje gång. Det här är perfektion i all sin enkelhet, sin stillhet. Låt det inte bli det sista jag hör, gode Gud, ge mig mer, tack, jag lovar att vara mycket snäll. The times they are a-changin' påminner lite om den version han spelade i Vita huset häromåret, det var ett fantastiskt framförande, med enorm pondus, att våga göra det så enkelt, sjunga så tillbakalutat och självklart, men med sådan finess. Låten är bra i Prag också, han drar ut på orden, sjunger orden längre. Boots of spanish leather är en av många favoritlåtar, och jag blir sällan besviken när han spelar den, det har nog aldrig hänt.

Det är något otäckt på gång, stämningen är ödslig, syrsorna hörs men kan inte ses. Man in the long black coat smyger igång, det är kanske den bästa versionen hittills, även om den aldrig stegrar till några enorma höjder, den är snarare, som så många andra låtar ikväll, perfekt jämn i framförandet, men givetvis inte tråkig, långt ifrån, det är full fokus och stor inlevelse i varenda fras. Dylan är på topphumör, han joddlar nästan ibland, eller ylar, ropar yeah i falsett under Maggie's farm. Det är roligt att höra. När Like a rolling stone drar igång har inspelaren tagit några kliv fram mot högtalarna verkar det som, Dylans röst och musiken känns mindre distanserade, det är bara att blunda och njuta av denna välartikulerat och innerligt sjungna version. Och det är sista låten för kvällen, sista låten i Prag 1995. När spelningen slutar känns det som att något rycks ifrån mig, det blir alldeles svart och tomt. Vad hände. Det finns väl mer. Det måste finnas mer. Jag känner paniken. En söndag här hemma i Stockholm, i soffan, det är kväll nu, det har slutat regna sedan länge, det är en vacker kvällssol som studsar in i lägenheten. Sista låten i Prag har spelats. Jag tackar ödmjukast för att jag fick följa med. Tack.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 09 juni, 2013, 20:11:33
Och vi tackar ödmjukast för att vi får följa med dig på din resa genom 1995, Joakim.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Humlan skrivet 10 juni, 2013, 07:20:42
 :d2: :d1: :d5: :party:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 13 juni, 2013, 19:05:25
Konsert 4 av 116, Fürth 14 mars 1995

Den toskanska fläskgrytan smakar utmärkt. Rustikt och mustigt med stora vita bönor och grillat vitt bröd. Chiantin är underbar. I alla fall i fantastin. Jag dricker tyvärr ingen Chianti. Däremot är jag nervös som fan. I morgon släpps biljeter till Dylans Europaturné 2013. Bland annat Milano och Rom. Royal Albert Hall i London. Bara tanken på att se Dylan där är svindlande. Vi får se hur det går. Jag vågar inte hoppas. Jag har inte börjat lyssna på dagens konsert ännu. Jag lyssnar på Oh mercy för att värma upp. Det känns rätt, efter en dag på jobbet. Slappnar av, slänger mig bak i soffan, med munnen full av fläsk och bönor. Jag köpte maten på Oljebaren här hemma, vid St Eriksplan, uppgång Torsgatan. Jag brukar gå dit och köpa mat att ta med mig hem när jag är ensam. Jag är ensam idag. Ulrika är på jobbfest. Synd för henne. Hon missar Dylan.

Fürth ligger i Bayern. Eller Bavaria som det heter på latin. Det är där han är nu. Nu, jag säger nu, trots att det nästan var 20 år sedan. Men jag lyssnar nu, precis nu och då får det bli så. Och just nu spelar Dylan munspel, avslutar första låten och går över till If you see her say hello. Jag kan inte riktigt sluta tänka på morgondagen. Hur spännande det är, och samtidigt nervöst, inför biljettsläpp. Dylanbiljettsläpp framför allt. Till konserterna i Stockholm brukar jag köa utanför Globen, över natten, det brukar inte vara så många andra som gör Jörgen sällskap, vi är några tappra. Vinter, vår, höst eller vad det nu kan vara. Inte sommar i alla fall. Jag har träffat och lärt känna många i den kön. Halkat in på jobbet, trött, men förhoppningsvis lycklig över biljetterna. All along the watchtower drar igång och den gör nog ingen publik besviken, bajrarna klappar i takt men tystnar snart. Och snart tystnar Dylan också, viskar fram, two riders were approaching, sedan sparkar Winston Watson igång maskineriet igen.

Just like a woman är åter igen en låt jag gillar, jag passar på att städa undan skräp som jag är orsak till. Plastpåsar, kartonger, tidningar. Jag är bra på sånt. Det är en fin version, sätter mig ner igen, inga onödigheter i versionen, som jag kanske egentligen gillar när det kommer till Dylan. Host, han hostar, är fortfarande sjuk. Att ställa in konserter hör inte till vanligheterna för Dylan. Skjuta på en konsert en dag, som i Prag, det går bra, annars är det bara att köra. Unbelievable, jag gillar den, lite struttig, finurlig. Fina gitarrfigurer på elgitarren av huvudpersonen själv, tonerna sitter ju inte på skalan direkt, men vad gör det, det svänger, det är skoj. Den här låten borde han spela oftare. Senast jag hörde den var i köket, när vi lyssnade på Radio Lidingö, och nu spelar han den i Fürth. Jag bor inte på Lindingö, har aldrig varit i Fürth, inte ens i Bayern vad jag kan minnas. Har bilat i Tyskland som barn, i oändlighet, vägarna tar ju aldrig slut. Inte förrän man kommer till Frankrike på vänster sida, där säger det stopp. Eller Schweiz och Österrike neråt, där åker man in i en tunnel. I'll be your baby tonight. Det är en väldigt annorlunda konsert i Fürth jämfört mot Prag. Kan inte sätta fingret på vad det är, han kanske inte fokuserar på sin kraft i sången, utan snarare på samspelet med musikerna, det är ett spontant jam på puben efter några öl. Med allt vad det innebär. Eller är det bara jag som vill att det ska vara så. Att Dylan plötsligt dyker upp från ingenstans och börjar spela med sitt band på en liten scen i hörnet. Vem drömmer inte om det. Att var där.

Det känns tryggt och välkommet när det akustiska partiet inleds med Mr. Tambourine man. Ännu en gång. Den förkylda näsan. Det är en fantastisk låt och han gör den som vanligt underbart. Det tycker folket i Fürth också, det hör jag, dels genom många spontana rop, men framför allt genom tystnaden. Lika välkommen är Masters of war. Jag har inte nämnt JJ Jackson tidigare, men han var tveklöst en viktig kugge i hjulet på scen 1995, hans gitarrspel, friheten i gitarrspelet, det känns som att han skulle kunna spela vilken låt som helst, när som helst, Dylan behöver sådant. Behöver en gitarrist han kan lita på, som både kan leda och stå vid sidan och avvakta, underbygga och rama in. Han var dåtidens Larry Campbell, Robbie Robertson eller varför inte någon av dagens gitarrister. Boots of spanish leather. Jag har kopplat in mitt rörförsteg för den här konserten, två små rör som glöder där innanför, tar emot, dirigerar och förstärker signalen som sedan går vidare till slutsteget, som förstärker signalen ytterligare före elementen i högtalarna omvandlar strömmen till ljudvågor. Det är därför jag kan höra Boots of spanish leather. Nu. Stuck inside of mobile with the memphis blues again. Det är onsdag och det har regnat hela dagen känns det som. Det blåser ute. Granngården har fest, spännt upp en grön presenning, kommer säkert att blåsa bort. There are no mistakes in life, some people say, tjuter Dylan, han tror inte på det själv. People don't live or die, people just float. Är det så, jag hoppas inte det, men det är väl kanske sant. Feel the pulse and vibration. Jag gör det nu i alla fall. Dagens klart bästa låt. Fantastiskt. Den hamrar in vad den har. Jag har aldrig hört låten så här, aldrig ens tänkt på låten så här. Var har jag varit. Inte i Fürth i alla fall. Nu har jag det.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 16 juni, 2013, 14:30:55
Konsert 5 av 116, Aschaffenburg 15 mars 1995

Señor, nu är det Señor, det är en konserthöjdpunkt redan. Svårt att sätta ord på hur den är, en nästan ny Dylan för mig. I alla fall så som jag inte hör honom särskilt ofta, kanske mest 1995. Det påhittiga, lutandes sig framåt, koncentrerat. En vilja att upptäcka nytt, utforska små melodier som tidigare inte fanns, han hittar dom. Det är klart att sånginsatsen inte skulle vinna över lyssnare som tidigare inte fängslats av det här. Jag fängslas. Det är knappast en särskilt bra inspelning ljudmässigt, det sprakar och distar en hel del under All along the watchtower, låter som i mono och lite platt, men man vänjer sig, glömmer bort och lyssnar på musiken, höjer volymen dessutom. Går inte att låta bli. Det låter bättre nu även om jag behöver ställa ner den lägsta basen maximalt. Sån är jag. Tangled up in blue är lekfull, gitarrväxlingarna snirklar in i varandra på slutet. Vi var hos vår hjärtekrossade vän igår. Lagade mat, lyssnade på musik. All musik tycks handla om det här, sa han. Ytterligheterna. I'll be your baby tonight, sval cool country. Vi lyssnade på tre olika tolkningar av Make you feel my love och så klart även originalet som vida överglänsar alla andras försök. Den låten skrevs bara ett par år efter just den här konserten, eller knappt ens det, men känns nästan som det vore någon helt annan artist, eller i alla fall som en helt annan era av Dylans musikskapande. Det visar på den makalösa mångsidigheten. Vi kan vara glada.

Det blev biljetter till Milano, Rom och London i höst. Det ska bli fantasiskt. Att se honom tre kvällar på en teaterscen i Milano. Tre kvällar i Royal Albert Hall. Rom, mitt älskade Rom. Boots of spanish leather klingar ut. Strax före har den stegrats i intensitet, gitarrstängarna slås an mycket distinktare, munspelet får en helt annan kraft. Som leder vidare. Can this really be the end. Jag har varit i Rom tre gånger tidigare. Jag kommer att återbesöka mina favoriter. Kaningryta med rosmarin, vitlök och olja, inget mer, kanske stekt färsk bladspenat på en tallrik bredvid, bröd att bryta och en liten karaff rödvin. Trattoria da Augusto i Trastevere, söder om Tibern. Livet blir inte bättre. Det bir det inte. I shall be released. Äntligen. Jag har längtat. Efter den här underbara låten. Jag längtar, längtar efter allt möjligt just nu. Jag skulle kunna flytta dit, till Rom, jag skulle kunna äta på da Augusto varje dag i resten av mitt liv. Trängas vid dom små borden, på den maximalt utnyttjade golvytan, se den äldre kvinnan genom luckan till köket, se dom kyliga servistriserna och servitörerna, snabbt torkandes av borden, placera ut gästerna där det råkar bli en stol ledig. Jag skulle ropa efter en meny, så sliten att det knappt går att läsa vad det står. Jag kan ändå inte italienska. Vifta till sig någon att få beställa av. Coniglio. Vino rosso. Grazie. Det är allt jag behöver kunna. Jag vill dit nu.

Min hjärtekrossade vän ska få följa med, om han vill. Rom handlar om kärlek på många plan, fler än bara det uttjatade. Like a rolling stone avslutar konserten i Aschaffenburg. Ännu en stad jag aldrig hört talas om tidigare. A complete unknown sjunger han precis, åter igen en underbar version, med inlevelse, stort hjärta. Så som det ska vara. Var man än är. Vad man är gör. Jag är så glad att någon gör det.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 16 juni, 2013, 19:37:26
Tack igen Joakim, och vabra att du fick biljetter!

Aschaffenburg. Underbart namn på en stad. Låter som Schlaraffenland, nästan.
Och faktiskt en stad där min vän Paul Backert, som nu bor i Norge sen många år tillbaka, och som skriver svåra (för mig i alla fall) böcker på tyska, föddes och växte upp. Han var överlycklig över att Bob spelade där. Förstås.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 16 juni, 2013, 19:47:32
Det verkar finnas mycket fint i Tyskland, faktiskt hur mycket som helst. Bland alla vägar. Här är ett "litet" hus i Aschaffenburg. Ett slott som byggdes mellan 1604 och 1614. Schloss Johannisbur heter det, byggt i röd sandsten och ligger i centrum, utmed floden Main. Pampigt!

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/2/2f/Aschaffenburger_Schloss%2C_edit.jpg
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 16 juni, 2013, 20:17:01
Ja, verkligen pampigt!
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 23 juni, 2013, 18:33:31
Konsert 6 av 116, Bielefeld 16 mars 1995

Vi färdas vidare genom det tyska landskapet. Färden går norrut, skog och divese böljande landskap passerar revy utanför tågkupén, eller hur det nu kan tänkas se ut, och vi hamnar till slut i staden Bielefeld som ligger i det nordvästra landskapet Nordrhein-Westfalen. A wild cat did growl, inte så mycket, jag ser en av katterna katterna ligga och sova i sängen bredvid Ulrika. Dylan har värmt upp och tar i från tårna. Det är söndag idag, midsommarhelgen håller på att ta slut. Jag har arbetat alla lediga dagar, eller de dagar som var tänka att innebära ledighet. Det är ännu några timmar kvar av dagen. Solen strålar, jag skriver mycket om solen, den speglas i ett fönster som står öppet och slår i en lägenhet mittemot. Rummet fylls då och då någon halvsekund av ett nästan blixtlikt bländade ljus, som när en bil kör förbi med sina strålkastare en vinterkväll, men mycket intensivare.

Det är skönt att vara tillbaka. Ännu en konsert, det var länge sedan sist känns det som. Jag har längtat. I stopped in for a beer, en Mazarin i glaset, den heter faktiskt så, ölen jag precis hällt upp, en svensk öl. Bryggeriet heter Omnipollo. Jag har åter igen inga större ambitioner med den här konserten, alltså att jag ska stå för den mest ingående analysen i Dylanhistorien. Det kommer inte att ske. Jag är glad att jag får följa med på resan och det blir inte mer perfekt än en rafflande Tangled up in blue. Full av liv. Ljudet är varmt och fylligt trots alla Fendergnisslande gitarrväxlingar, det känns perfekt just nu. Jag skulle önska mig någon ny låt för året, för mig, och då viskar han precis igång Positively 4th street. Denna låt om sviken vänskap, eller kanske något som kanske aldrig ens var i närheten av någon vänskap från början. Handlar den om folkloreaffärsinnehavaren och numera Stockholmsboende Izzy Young, eller sångeren och låtskrivaren Tom Paxton som skrev I give you the morning som senare Fred Åkeström översatte till svenska framgångsrikt. Båda kanske inte helt accepterade Dylans musikaliska utveckligt i mitten av 60-talet. Någon nämnde tidigare flickvännen Suze Rotolo men det känns ganska främmande att låten skulle handla om henne. Förmodligen får vi aldrig veta, vi behöver inte veta. Vem den handlar om för mig är väl allt som är intressant men lyckligtvis har jag inga ovänner i mitt liv, ingen som vänder mig ryggen, någon som inte vill mig väl. Vad jag vet i alla fall, jag är ju både blåögd och godtrogen. Jag tror jag är dålig på att skapa ovänner, i alla fall medvetet. Kanske hade det varit bra, för att på så sätt åt motsatt håll ha vänner som skulle stå mig ännu närmare än vad de redan gör. Men jag tror inte ens på det där själv.

Masters of war är akustisk och lågmäld, Dylan sjunger för det mesta försiktigt låten igenom, viskande. Till och med sista raden, 'Til I'm sure that you're dead. Jag spetsar öronen, lyssnar noggrant, hör jag nya innebörder, kanske. Boots of spanish leather är lika lågmäld. Jag höjer volymen och hör det finstämda i rösten. Det finns mycket att tycka om. Låten stannar nästan upp, men rycks igång igen av den fingerplockande gitarrmelodin. Yes there is something you can send back to me. En låt som förvånandsvärt få har gjort som duett, jag tar gärna emot tips på bra sådana versioner, men förmodligen skulle jag bara sakna något. Kanske 1995.

Thank you. Here's a new song, eller något liknande säger han och trampar igång Dignity. Searching high, searching low. Inte direkt en ny låt, den är ju från Oh mercy-tiden, men ny för publiken då den nyligen släppts på en samling. Det är även en av många höjdpunkter på den sedan tidigare inspelade och underbart lyckade MTV Unplugged-skivan som skulle släppas ett par månader senare. Det kändes säkert skönt för Dylan att hitta ett sammanhang för låten, som uppenbarligen betydde mycket för honom. Inspelningarna med Daniel Lanois, i huset på 1305 Soniat Street i New Orleans som resulterade i nyss nämnda skiva Oh mercy, var allt annat än problemfria och tagningarna av just Dignity orsakade mest bara bråk och bekymmer. Låten lades åt sidan. En låt som däremot blev mer lyckad, ursäkta mitt upprepande, Man in the long black coat. Fantastisk på skiva drygt fem år tidigare och ett, så att säga, centrumstycke i de här tidiga konserterna 1995, nästan en psykedelisk ljudorgie. Underbart. Konserten ökar i intensitet med Maggie's farm, låten gnisslar och mullrar i ett rasande tempo. Like a rolling stone tar över. Det känns som att det finns ett tydligt tema på den här konserten. Är det analys nog?
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Tobias skrivet 23 juni, 2013, 20:44:37
Bielefeld, ja. Den konserten planerade jag att gå på. Kollade upp tågbiljetter och var på väg att göra en bokning, men någonting kom i vägen. Minns inte längre vad. Jag fick vänta ytterligare några månader innan jag såg min andra Dylan-konsert.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 24 juni, 2013, 06:18:17
Bielefeld, ja. Den konserten planerade jag att gå på. Kollade upp tågbiljetter och var på väg att göra en bokning, men någonting kom i vägen. Minns inte längre vad. Jag fick vänta ytterligare några månader innan jag såg min andra Dylan-konsert.

En inställd spelning... Kul att någon har en relation till den här rätt bra spelningen. Själv hade jag inte ens hört talas om varken staden eller ännu mindre att det genomförts en Dylanspelning här. Kul att lära sig lite geografi på köpet.

Om jag förresten har direkta faktafel så rätta mig gärna! Även om jag inte ändrar texten här på forumet så kan jag ändra min sparade text på datorn. Det vore vänligt av er!
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: janne skrivet 24 juni, 2013, 06:53:29
Trevlig läsning detta Joakim. Ser fram mot när du kommer fram till Brixtonspelningarna, en av mina höjdpunkter av Bobwatching.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 30 juni, 2013, 16:31:07
Konsert 7 av 116, Groningen 18 mars 1995

Det är en pigg Dylan som snabbt efter den obligatoriska presentationen, please welcome Columbia recording artist Bob Dylan, sjunger en rask Crash on the levee och tempot och stämningen ändras drastiskt när If you see her say hello börjar. Men pigg, det är han fortfarande. Bob har definitivt vaknat på rätt sida denna vårdag i holländska Groningen. Kanske är det närheten till Nordhavet bara ett par mil norrut som gör det, frisk havsluft, till skillnad från den som erbjuds längs tyska motorvägar som han just kom från. Det är fortfarande bara början av konserten, Watchtower tuggar och gnisslar som vanligt och jag äter glass och lyssnar på kalaset. Jag borde äta en holländsk kaka. Holländarna är kända för sina kakor. Jag fick ett paket holländska kakor av en kamrat när jag fyllde år för några år sedan. Smakade kola och smör, segt och sött, mycket goda.

Efter en dämpad Just like a woman snirklar Tangled up in blue sig fram och här börjar Dylan ta fram rösten. Rösten. Det är en väldigt bra version. Det svänger och kränger, gitarrerna sågar sig fram och in i varandra, han sjunger kraftfullt. En radikalt omarbetad, långsammare, ännu bluesigare It takes a lot to laugh, it takes a train to cry följer, kul som omväxling. Det är inte ofta jag hör den här låten, nästan bara när jag plockar fram albumet, den mästerliga klassikern Highway 61 Revisited från 1965. Samma år men några månader tidigare släpptes Bringing it all back home och på den skivan finner man Mr. Tambourine man, låten jag aldrig kommer att sluta skriva om, den är definitivt ännu bättre live, nu här senare, än på den där skivan. Så långsam, sakta spatserande, eller snarare helt stillastående, bara stå och titta rakt upp i luften, den blå himlen, känna den där saltindränkta luften från havet. Bara stå där och stirra, tänka på allt och ingenting, livet och det som kommer efter. Så känns låten för mig, just nu, vill inte att den ska slut, den där himlen kan jag stå och titta på hur länge som helst. Det akustiska partiet fortsätter med Masters of war. Jag älskar verkligen hur det låter, det låter så långt ifrån en välproducerad skiva man kan komma. Alla akustiska gitarrer, så råa och nakna. JJ Jackson playing acoustic guitar, säger Dylan precis när jag skriver det här. Take the rag away from your face, skriker Dylan i The lonesome death of Hattie Carroll. Det här är så bra. Konsertens hittills tveklöst största stund. Det här borde ges ut officiellt så att fler får chans att höra det. Det här är förmodligen hela årets höjdpunkt hittills till och med. Han sjunger så distinkt, så starkt och kraftfullt, gitarrerna låter magnifikt där i bakgrunden, det är rösten som står i centrum, hela tiden. Rösten. Underbart.

Och äntligen, Jokerman drar igång. Jag vill inte ens skriva, bara blunda och lyssna. Jag gör det och låter det vara så. Jag älskar Jokerman. Vem gör inte det. She belongs to me följer. Så glad jag blir. Fin och långsam, lite som Mr. Tambourine man men elektriskt. Typiska, skeva solon kommer från Dylans Fender, som blandas med ödsliga sorgekantade toner från Bucky Baxters steel guitar. Det här var en trio låter som gjorde min dag. Dylan verkar fortfarande pigg, thanks everybody ropar han efter att ha introducerat alla i bandet under slutet av Maggie's farm. Min puls har stigit, jag ser ett nöjt flin speglas i kromet på förstärkaren framför mig. Det är jag. We want more, ropar holländarna, we want more. Holländarna får mer. Jag också. Det är inte ofta jag får gåshud och blir tårögd av Like a rolling stone. Men när han sjunger så här fantastiskt är det som magi i luften. Den rena friska havsluften. Nu kan kvällen fortsätta. Men jag kommer inte kunna sluta tänka på vad jag precis hört. Tack.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: hoffa skrivet 08 juli, 2013, 04:16:11
Hej Egoben(joakim),har inte gjort många inlägg.Jag var på Bielfeldt spelningen och den var mycket intensiv.Bob hade problem med halsen för han spottade mycket på golvet,Tony fick hoppa undan några ggr. För att inte träffas av loskorna.Positively 4th var mycket agressiv ,har altid fått för mig att låten är ett angrep på Pete Seger för hans uppförande på Newport samma år.(vill kapa strömen).Dignty var väl världspremiär.samtidigt var man också förvånad att Bob hade en handhållen mikrofon och spelade munspel i den,detta va ju innan alla internäts rapporters tid.  Men som sagt en mycket bra spelning. Hoffa
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: hoffa skrivet 08 juli, 2013, 04:21:46
Ps. Glömde också att det var den enda ggr. Som jag hade nöjet att träffa vår botgångne författare(vän) Paul Williams,en mycket trevlig person.Hoffa
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 08 juli, 2013, 07:05:38
Kul att höra Hoffa. Mycket kul! Jag blir sugen att lyssna igen på den konserten till och med, nu när jag vet mer. De filmklipp jag sett från dessa konserter (Prag t.ex.) ger verkligen en ytterligare dimension, men när jag lyssnar så kan jag nästan fantisera ihop själva konserten i huvudet, vad som händer på scenen. Det är fascinerande. Att han spottade känns inte särskilt dylanskt att göra, då måste det verkligen varit problem. Han var uppenbarligen inte helt kry under dessa spelningar, men det tillför något speciellt, rösten är helt klart speciell.

Pete Seeger, det kan det nog vara som Positively 4th street handlar om, känns logiskt. Även om jag inte tror att Dylan någonsin skulle kunna erkänna en sådan sak.

Snart fortsätter jag med några fler konserter, kommer garanterat bli minst ett par i veckan som kommer!
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: janne skrivet 08 juli, 2013, 07:32:43
Kul att höra Hoffa. Mycket kul! Jag blir sugen att lyssna igen på den konserten till och med, nu när jag vet mer. De filmklipp jag sett från dessa konserter (Prag t.ex.) ger verkligen en ytterligare dimension, men när jag lyssnar så kan jag nästan fantisera ihop själva konserten i huvudet, vad som händer på scenen. Det är fascinerande. Att han spottade känns inte särskilt dylanskt att göra, då måste det verkligen varit problem. Han var uppenbarligen inte helt kry under dessa spelningar, men det tillför något speciellt, rösten är helt klart speciell.

Pete Seeger, det kan det nog vara som Positively 4th street handlar om, känns logiskt. Även om jag inte tror att Dylan någonsin skulle kunna erkänna en sådan sak.

Snart fortsätter jag med några fler konserter, kommer garanterat bli minst ett par i veckan som kommer!

Han led uppenbarligen av problem med sin rygg och sina knäleder på den här turnén. I början av 1995 innan turnén började ska han ha varit hos en ortopedisk specialist i Lund för knäna.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: hoffa skrivet 08 juli, 2013, 18:39:34
Hej igen,gjorde ett fel ni inte påpekade.Dignity var inte världsp. De var europapremiär.Mycket möjligt att de var något med ryggen eftersom han inte spelade gitarr så mycket.Jag har alltid tyckt att ph 4 och Ballad of a thin man passar bra in på P.Seger. Helst efter "no direction home" där Bob är ganska upprörd över Segers påhitt at klippa kabeln.Men det är aldrig någon som påpekat detta.Thin man
N Pete var(är) ganska lång och smal. Om man lyssna på texten skulle han passa in där.  Så vidare till Brighton och London som man såg och som var mycket bra även inspelningarna från dessa konserter.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 08 juli, 2013, 19:13:56
Nej just det, han spelade ju givetvis Dignity för MTV Unplugged (bland annat eller var det enda gången?).

Ska tänka på Seeger nästa gång jag höra dessa låtar. Thin man lär ju komma snart, den hör man väldigt ofta nuförtiden.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 09 juli, 2013, 19:31:23
Konsert 8 av 116, Kerkrade 19 mars 1995

Det blev musslor med pommes frites och majonäs på Brasserie Le Pot, här nere på hörnet. Korsningen. Där jag bor. Flamländsk mat, så passande, eftersom vi är kvar i Holland. Jag vet, det är i Belgien man äter musslor, men jag är inte där ännu, men jag är nära. Jag befinner mig i en liten avkrok, så mycket avkrok att jag aboslut inte visste att det ens existerade. Staden heter Kerkrade. Väldigt holländskt namn. Många k, dom gillar k i Holland. Det går inte att uttala, namnen med alla k och r och kråkiga krumelurer som ska formas med allt vad man har att tillgå, tunga och läppar, gom och segel. Kerkrade går att uttala. Det är där vi är ikväll. En lite avkrok i sydöstra Holland, nära Beligen men Tyskland ligger ännu närmare. Man skulle förmodligen se till Tyskland om man har ett litet utsiktstorn. Och det har jag just nu.

Det låter som en stor arena men är det inte. Det är en modernistisk byggnad från 60-talet, stort vitt tak som är böjt som en båge i mitten. Går högt upp på sidorna. Den är fantastiskt stilig på bild. Det känns som jag är där, mitt i publikhavet, jag är inte direkt nära scenen, någonstans i mitten. Kanske trängs lite men det är det värt. Tangled up in blue. Alltid välkommet, när trummorna rasslar och piskar fram i rasande fart. Jag måste höja volymen. Det känns som det börjar nu även om det har pågått i nästan en halvtimma. Den här låten vill jag lyssna på. Och gör det också. Skriva kan jag göra utan att tänka, vid sidan om som nu, det behöver väl inte alltid handla om något, vara så noga uttänkt, det går ändå inte för jag lyssnar. Ulrika är i London, hon sitter i en taxi från flygplatsen till hotellet just nu skriver hon i ett sms. Jag tror att hon gillat den här låten väldigt mycket. Och jag kan se det så tydligt framför mig, Dylan på scen, han är verkligen där, ikväll också. Applåderna är så nära mig och framträdande i ljudbilden att jag nästan har några holländare bredvid mig. Här i soffan. Med sina kakor och brandgula kläder.

Ljudet är så luftigt, stort, väller över mig. Far past the frozen leaves. With one hand waving free. With all memory and faith. Let me forget about today until tomorrow. Hur kan man skriva så. Det går att ta varje rad, varje fras, nästan varje ord. Och bara beundra. Sedan ett munspel, som fyller rummet med magi. Mitt rum. Jag applåderar också. Innerst inne och långt där borta hör jag ett thank you, sedan hör jag inte mer av vad han säger, bara ännu mer applåder. Jag skickar ett sms till min kompis Jesper om vilken öl jag dricker, en dansk india pale ale från Amager Brygghus, den heter Sloth och är frisk av pilsnermalt och mycket humle, samtidigt som Don't think think twice drar igång. We never did too much talking anyway, so don't think twice, it's all right. Så kraffullt. Och så ner i intensitet. Bara gitarrer och en bas där långt borta i ljudmixen. Och så upp, you wanted my soul med hela kroppen, det känns verkligen. Ni skulle se mig nu. You just kind of wasted my precious time. Jag vill inget säga med detta. Jag hoppas inte någon känner så. För det här är så bra och det är svårt att ens få fingrarna att fungera för att kunna skriva något.

Det är så där härligt, när man knappt hör vilken låt det är, men jag känner ju givetvis igen kompet. Jag hört inte orden i början, men kompet, det monotont rullande och virveltrumsdistikta. Det låter nästan 1991 men är det inte, det är givetvis Dignity igen. Ulrika skrev att taxin blev dyr och att hon är sugen på öl och mat. Tro det, London, där det alltid är nära till en pub. Fortfarande tror jag, även om det läggs ner ungeär en pub i veckan eller något liknande. Folk vill gå på moderna ställen och dricka vin och ljus lager. Jag vill inte det. Inte i London i alla fall. Dignity rullar vidare. Jag vill höra texten men gör det inte, läser i stället samtigt som jag lyssnar, Englishman stranded in the blackheart wind. Combin' his hair back, his future looks thin. Bites the bullet and he looks within. For Dignity. Att uhärda. För lite värdighet, stolhet. Jag vill höra den här låten igen. Jag vill höra varje stycke, varje rad, varje ord. Det finns så mycket i den här. Jag vill höra det och ta in, jag hoppas det blir snart. Det är enkelt att lyssna på en Dylanlåt och finna en situation. Eller tvärtom. En Dylanlåt i en situation. Vilken som helst. Det är en kraftfull konsert, Kerkrade, Holland, våren 1995. Trots att jag inte hör alla ord, långt ifrån, och jag behöver det inte, vill det kanske inte ens, så går konserten rakt igenom, rakt fram och sedan rakt igenom. Utan att försvinna på andra sidan. Jag har varit där. I byggnaden från 60-talet med det vita stora böjda taket. Jag var långt ifrån ensam. Inte ens i sista låten. Aldrig ensam.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Leif skrivet 09 juli, 2013, 21:42:54
Konsert 8 av 116, Kerkrade 19 mars 1995

Det blev musslor med pommes frites och majonäs på Brasserie Le Pot, här nere på hörnet. Korsningen. Där jag bor. Flamländsk mat, så passande, eftersom vi är kvar i Holland. Jag vet, det är i Belgien man äter musslor, men jag är inte där ännu, men jag är nära. Jag befinner mig i en liten avkrok, så mycket avkrok att jag aboslut inte visste att det ens existerade. Staden heter Kerkrade. Väldigt holländskt namn. Många k, dom gillar k i Holland. Det går inte att uttala, namnen med alla k och r och kråkiga krumelurer som ska formas med allt vad man har att tillgå, tunga och läppar, gom och segel. Kerkrade går att uttala. Det är där vi är ikväll. En lite avkrok i sydöstra Holland, nära Beligen men Tyskland ligger ännu närmare. Man skulle förmodligen se till Tyskland om man har ett litet utsiktstorn. Och det har jag just nu.

Det låter som en stor arena men är det inte. Det är en modernistisk byggnad från 60-talet, stort vitt tak som är böjt som en båge i mitten. Går högt upp på sidorna. Den är fantastiskt stilig på bild. Det känns som jag är där, mitt i publikhavet, jag är inte direkt nära scenen, någonstans i mitten. Kanske trängs lite men det är det värt. Tangled up in blue. Alltid välkommet, när trummorna rasslar och piskar fram i rasande fart. Jag måste höja volymen. Det känns som det börjar nu även om det har pågått i nästan en halvtimma. Den här låten vill jag lyssna på. Och gör det också. Skriva kan jag göra utan att tänka, vid sidan om som nu, det behöver väl inte alltid handla om något, vara så noga uttänkt, det går ändå inte för jag lyssnar. Ulrika är i London, hon sitter i en taxi från flygplatsen till hotellet just nu skriver hon i ett sms. Jag tror att hon gillat den här låten väldigt mycket. Och jag kan se det så tydligt framför mig, Dylan på scen, han är verkligen där, ikväll också. Applåderna är så nära mig och framträdande i ljudbilden att jag nästan har några holländare bredvid mig. Här i soffan. Med sina kakor och brandgula kläder.

Ljudet är så luftigt, stort, väller över mig. Far past the frozen leaves. With one hand waving free. With all memory and faith. Let me forget about today until tomorrow. Hur kan man skriva så. Det går att ta varje rad, varje fras, nästan varje ord. Och bara beundra. Sedan ett munspel, som fyller rummet med magi. Mitt rum. Jag applåderar också. Innerst inne och långt där borta hör jag ett thank you, sedan hör jag inte mer av vad han säger, bara ännu mer applåder. Jag skickar ett sms till min kompis Jesper om vilken öl jag dricker, en dansk india pale ale från Amager Brygghus, den heter Sloth och är frisk av pilsnermalt och mycket humle, samtidigt som Don't think think twice drar igång. We never did too much talking anyway, so don't think twice, it's all right. Så kraffullt. Och så ner i intensitet. Bara gitarrer och en bas där långt borta i ljudmixen. Och så upp, you wanted my soul med hela kroppen, det känns verkligen. Ni skulle se mig nu. You just kind of wasted my precious time. Jag vill inget säga med detta. Jag hoppas inte någon känner så. För det här är så bra och det är svårt att ens få fingrarna att fungera för att kunna skriva något.

Det är så där härligt, när man knappt hör vilken låt det är, men jag känner ju givetvis igen kompet. Jag hört inte orden i början, men kompet, det monotont rullande och virveltrumsdistikta. Det låter nästan 1991 men är det inte, det är givetvis Dignity igen. Ulrika skrev att taxin blev dyr och att hon är sugen på öl och mat. Tro det, London, där det alltid är nära till en pub. Fortfarande tror jag, även om det läggs ner ungeär en pub i veckan eller något liknande. Folk vill gå på moderna ställen och dricka vin och ljus lager. Jag vill inte det. Inte i London i alla fall. Dignity rullar vidare. Jag vill höra texten men gör det inte, läser i stället samtigt som jag lyssnar, Englishman stranded in the blackheart wind. Combin' his hair back, his future looks thin. Bites the bullet and he looks within. For Dignity. Att uhärda. För lite värdighet, stolhet. Jag vill höra den här låten igen. Jag vill höra varje stycke, varje rad, varje ord. Det finns så mycket i den här. Jag vill höra det och ta in, jag hoppas det blir snart. Det är enkelt att lyssna på en Dylanlåt och finna en situation. Eller tvärtom. En Dylanlåt i en situation. Vilken som helst. Det är en kraftfull konsert, Kerkrade, Holland, våren 1995. Trots att jag inte hör alla ord, långt ifrån, och jag behöver det inte, vill det kanske inte ens, så går konserten rakt igenom, rakt fram och sedan rakt igenom. Utan att försvinna på andra sidan. Jag har varit där. I byggnaden från 60-talet med det vita stora böjda taket. Jag var långt ifrån ensam. Inte ens i sista låten. Aldrig ensam.

Jag har inte kommenterat ditt 95-projekt ännu, Joakim. Här alltså. Det är dags nu. Jag ska inte bli långrandig, den här "ytan" är din. Jag har inte kommenterat men jag läser och jag läser och förundras än en gång över din förmåga att skriva och förmedla vad du upplever, med alla sinnen. I konserten, omkring konserten, under konserten, i stunden, i omgivningen, i sinnet, i hjärtat. Makalöst.

När jag nu satt och läste din Kerkrade så brast alla fördämningar, tårarna bara vällde fram. Tårar av glädje, sorg, vemod, inte vet jag, i en salig blandning,
jag kan inte hjälpa det, jag är en sentimental jävel! Tack, mången tack!

Keep ém  coming!  :d5:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 10 juli, 2013, 07:16:09
Jag har inte kommenterat ditt 95-projekt ännu, Joakim. Här alltså. Det är dags nu. Jag ska inte bli långrandig, den här "ytan" är din. Jag har inte kommenterat men jag läser och jag läser och förundras än en gång över din förmåga att skriva och förmedla vad du upplever, med alla sinnen. I konserten, omkring konserten, under konserten, i stunden, i omgivningen, i sinnet, i hjärtat. Makalöst.

När jag nu satt och läste din Kerkrade så brast alla fördämningar, tårarna bara vällde fram. Tårar av glädje, sorg, vemod, inte vet jag, i en salig blandning,
jag kan inte hjälpa det, jag är en sentimental jävel! Tack, mången tack!

Keep ém  coming!  :d5:

Tack Leif, det var väldigt vänliga ord, tack tack! Jag tycker bara det är roligt och inspirerande med kommentarer så den här ytan är inte alls bara min. Att veta att någon läser är alltid kul. Sentimental är bra, livet blir lite större då, tror jag bestämt. Skål skål!
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Humlan skrivet 11 juli, 2013, 06:32:19
Jag läser så klart ! :-)  :d1:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 12 juli, 2013, 21:56:53
Konsert 9 av 116, Utrecht 20 mars 1995

Jag gick förbi Stampen på vägen hem från jobbet. Jag går ofta förbi Stampen, i Gamla stan, men jag går aldrig in. Vill alltid men gör det aldrig. Nu gjorde jag det. Hörde musik, live, och tänkte varför inte, jag kliver in. Det är fredag, mitt i juli, Stockholm. Det är vackert. Jag promenerar från Danvikstull till Slussen uppe på höjden. Fåfängan med flaggorna, Åsöberget med alla röda träkåkar, Fjällgatan med Per-Anders Fogelströms skrivarlya som hänger ut över berget. Katarinavägen ner mot Slussen. Går Blå Gången genom Slussen, som ska rivas, går in i skivaffären som alltid legat där känns det som, bläddrar bland dammiga vinyler, går ut, tittar på en tidig utgåva av Michael Grays Song and dance man. The art of Bob Dylan. Både skojigt och pretentiöst på samma gång. Jag har boken hemma. Inget jag läser varje dag direkt. Går förbi Kornshamnstorg där Debaser ligger, det ursprungliga Debaser, ser uteserveringen som är öppen och den är full med unga Södermalmare, så kallade hipsters. Jag går vidare, Debaser är inte mitt ställe längre, även om själva konsertsalen fortfarande är fantastisk och det spelar ofta bra nya band på där. Jag tänker alltid tillbaka när jag går där uppe. Mycket har hänt där inne, på det gamla lagret för Systembolaget. Men nu ska det stängas för gott, bara om några veckor. Jag tar in på Stora Nygatan, kränger vant förbi alla turister och promenerar rakt fram några minuter. Hör musiken längre fram. Jag närmar mig Stampen, detta klassiska jazzhak som funnits hur länge som helst. Jag går förbi som vanligt, men stannar upp och backar tillbaka. Går in den här gången. Som jag borde gjort för länge sedan. Det är nästan tomt. En kvartett på scen. Elbas, trummor, keyboard och altsaxofon. Jag sätter mig vid baren, beställer en öl och lyssnar. Det är någon slags after work, vad det nu ska innebära, är det då man umgås med sina arbetskamrater som man sett till leda hela dagen. Jag tycker om mina arbetskamrater på jobbet men längtar alltid efter att gå själv därifrån. Låtvalen är inte direkt utmanande. Några turister kommer in men går ganska snabbt igen. Jag sitter kvar. Det är något med här bandet. Basisten, som för övrigt även sjunger, är svart och amerikan. Övriga är svenskar. Jag vet inte om dom spelat ihop så mycket tidigare. Låtarna är standards, lättsam soul men ändå klassiker. My Girl, Sitting On The Dock Of The Bay, Hound Dog till och med. Jag älskar dessa låtar, men till skillnad från tidigare i mitt liv vill jag inte höra melodierna denna kväll, inte refrängen eller någon sång över huvud taget. Jag sitter spänt och väntar på nästa soloparti. Det är då det händer. Långa utdragna solon på framförallt keyboard och saxofon. Basen som vandrar och trummorna som fyller ut och skapar både sväng och driv, puls. Det fortsätter och fortsätter, låtarna är över tio minuter långa. Musikerna hukar sig djupt över sina instrument, händer förflyttar sig blixtsnabbt över tangenterna. Det svänger. Det svänger något enormt. Min barstol knakar och basistens stol knakar också, han säger det till och med och skrattar och jag får starka minnen från New Orleans. Där finns det bra musik och där finns det fantastisk musik. Längtar tillbaka och går ut. Genom Norrmalm på Vasagatan med T-Centralen på vänster sida, över Norra Bantorget med LO-Borgen och upp till Vasastan där jag bor, borta vid St Eriksplan. Jag köper några kronärtskockor, färsk vitlök och en flaska vin på vägen.

Så börjar kvällen och jag fortsätter med musiken hemma. Stoppar i en cd med Modern Jazz Quartet, Odds against tomorrow från 1959. Jag känner hur allt kommer tillbaka. På skivan hör jag kontrabas som jag tycker så mycket om. Vibrafon har jag kommit att uppskatta efter att först tyckt det låtit mest som ett leksaksinstrument eller som en ringklocka på dörren. Inte längre. Milt Jackson är förmodligen den mest kända vibrafonisten, som jag känner till, eller kanske den enda jag känner till tyvärr, och mycket riktigt, det är han som spelar på skivan. Han upptäcktes av Dizzy Gillespie, spelade med alla stora, Monk, Miles och även Charlie Parker innan dess. Förlåt. Jag behöver gå vidare, till det som detta handlar om. Jag ville komma in i musiken, fantastisk musik, innan jag startar Utrecht, 1995. Fortfarande Holland. Jag häller upp ett glas vin och börjar lyssna.

Även om Bob Dylan inte många gånger uttalat sig om sina jazzinfluenser, den från slutet av 50-talet, så är det ganska uppenbart att han influerats av stilen. Swingen givetvis, men den kom senare och inleddes med en Dean Martin-cover, den underbara Return to me, och fortsatte med några låtar på "Love and Theft". Men jag talar om den moderna jazzen. För det hörs. När man lyssnar på honom, särskilt från åren kring 90-talets början och framåt. Grateful Dead kanske han säger själv, eller sa, men jag säger den moderna jazzen. Inte så mycket hur musikerna tekniskt hanterar sina instrument, det är stor skillnad, rockmusiker spelar efter relativt strikta ackordharmonier och standardiserade dur- och mollskalor, även Dylans musiker. Men han själv, har helt andra tankar. Om vad man ska och får göra. Vill göra. En del kanske kallar det okunskap, teknisk okunskap. Gör du det, säger jag, jag bryr mig inte. Jag väljer att inte kalla det något. Jag lyssnar hellre.

Hur går jag över, jag försöker. Munspel, det hörs tydligt, det är åter igen en Bob Dylan på fantastiskt humör, med ett stort hjärta, stor inlevelse. Munspelet i slutet av första låten Crash On The Levee tjuter och viner, men alla toner sitter, det är ett fantastiskt solo. Señor Wences. En spansk buktalare född 1896 som upprädde på Ed Sullivan Show på 50- och 60-talen. Känd för hur snabb han var på att växla mellan rösterna. Och han kunde göra andra saker med munnen samtidigt som han buktalade, som att röka eller dricka ett glas vatten. Det hade till och med jag velat se. Johnny och Pedro var han mest använda karaktärer. Jag har utan att egentligen tänkt på det tidigare, fascinerats av buktalare. Att tala med sig själv, utan att skämmas. Jag talar med mig själv hela tiden, konstant. Men det är inget man pratar med andra om. Och det är ingen som nämner Señor Wence när den här låten omtalas. Men det är klart att den unge Robert Zimmerman såg detta program hemma i Minnesota på den svartvita teveapparaten, visste mycket väl vem det var. Kanske hade det i bakhuvudet på något sätt, när han skrev den här låten om Gud och alla frågor till Honom. Uppenbarligen fanns det vid den här låtens tillkomst, och säkert längre tillbaka än så, en stor förvirring som rådde i Dylans liv. Han behövde råd. Från någon. Stod inte ut med ångest, oro och allt som man lockas till utan att egentligen vilja det. Världen är full av dårar, som spårat ur fullständigt, eller i alla fall som kört fast, och det ordentligt. Vill inte vara en del av det. Att köra fast leder ingenstans, om man inte lyckas ta sig loss förstås. För att ta sig loss behöver man hjälp. All Along The Watchtower, Winston Watson vräker sig över cymbalerna, det är alltid lika underbart. Det förstärker känslan av att vilja mer, det finns mer, en vilja att ta sig loss. Med lite ansträngning finns det inte bara en väg ut från idiotin, utan kanske något mer och större än det här. Och nu är konserten precis som vanligt igång på allvar. Jag också märker jag.

Backar några år igen, för jag är fortfarande kvar i Señor, i mitt huvud. Den spelar fortfarande. Backar till 1974, You're a Big Girl Now, den spelas nu, för första gången detta år. Så välkommet. Jag lyssnar. Det tar slut för snabbt. If you hear vague traces, jag hör, jag hör. Thank you säger han, hostar, förkylningen håller i sig. Dignity igen, som jag bad om. Det mullrar och driver på. Han sjunger låten, som oftast när han väl spelar den, som en stolt kompositör. Dylan introducerade den här låten som en ny låt på en konsert för några dagar sedan, men inte längre. Nu är den inte ny, inte för honom själv och inte för pubiken, tycker han. Den behöver ingen introduktion längre, det var en konsert då, nu är en ny och den förra var ju länge sedan. Hänger du inte med.  Jokerman smyger igång, you rise up and say goodbye to no one. Jag tycker om den raden. Fool's rush in where angels fear to tread.

Den här konserten är lite annorlunda. Har satt griller i mitt i huvud. Jag korkar igen vinet. Det hela känns fortfararande konstigt. Till råga på allt spelas några låtar i fel ordning. Like a Rolling Stone spelas före Maggie's Farm. Det stämmer inte, så var det inte, men just idag känns det helt rätt att tekniken inte är med mig. Allt är inte som vanligt. Eller, inget är som vanligt heter det kanske. Sista låten spelades inte sist. Det är, åter igen, väldigt konstigt, nu när jag tänker efter lite till. För jag har redan skrivit slutet när jag skriver det här. När jag satte den punkt sist i meningen före denna som du just nu precis avslutar.

Señor Wence uppträdde i årtionden på Ed Sullivan Show. Dylan skulle uppträda på Ed Sullivan Show i maj 1963, sitt första stora uppträdande på teve någonsin. Han skulle spela Talkin' John Birch Paranoid Blues. Som handlar om den galna jakten på kommunister, en humoristisk låt men med svart underton. Ett vågat val. Ett väl vågat val, skulle det visa sig. I sista sekund sa dom åt Dylan att byta låt till något snällare, jag tror det var någon cover. Men han ville inte. Fick han inte spela John Birch Paranoid Blues ville han inte spela alls. "If I can't play my song, I'd rather not appear on the show." Och så blev det. Señor Wence dog 1999, han blev 103 år gammal. Det finns en gata uppkallad efter honom på Upper West Side i New York där han bodde, runt hörnet från Ed Sullivan Theatre.

Dylan gick därifrån utan att spela någon låt, inför miljoner amerikaner, som hade det varit det självklara, det alla vill och strävar efter. Alla vill det. Alla som är osäkra. Som inte vet bättre. Som tror att det är den rätta och enda vägen att nå framgång, för att komma någonstans. Och nu skriver jag nu igen. Här är jag. Alla är rädda för att köra fast men gör det ändå. Det skrev jag tidigare. Var inte rädd att köra fast, vill jag säga till mig själv. Ingen risk, jag har redan skrivit detta.

edit: texten uppdaterad på författarens egen begäran
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Tobias skrivet 13 juli, 2013, 01:35:27
Off-topic, men när det talas om hans spott. Jag hade förmånen att se Dylan på extremt nära avstånd på Olympen i Lund 2000. Det var en lokal för 1500 åskådare, men vi som var närmast scenen stod nästan bokstavligen vid hans fötter. Det var en het lokal och Dylan svettades märkbart. Svettdropparna föll frekvent från hans ansikte och föll mot scenkanten. Ännu mer märkbart var hans spott. Dylan spottade nästan ur sig raderna, bokstavligen. Jag har aldrig sett något liknande.
Fantastisk konsert.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 15 juli, 2013, 20:35:33
Konsert 10 av 116, Lille 22 mars 1995

Han leker med rösten. I den här låten som jag nu hört tio gånger. Det är en bra öppningslåt, jag hör den gärna igen och så kommer det att bli. The man in me will hide sometimes, han sjunger andra låten för kvällen som jag inte riktigt hört den tidigare, jag har förvisso inte hört den i så många olika versioner. Den ursprungliga från New Morning-skivan givetvis. Repetitionerna inför 1978-turnén. På senare år, Never Ending Tour, vilket eller vilka år det nu kan vara. Bra låtar tar slut för snabbt, han hittar små nya väger i den här, men gör inte något stor affär av saken, jag borde spela den igen och gör det kanske efteråt, för jag vill verkligen ta in mer av den låten, i just den här versionen. Det går för snabbt för att kunna beskriva. Den återkommer. Senare på turnén och då är jag där. Med stora örat.

Rösten låter lite renare, klarare, kanske till och med kraftfullare. Än tidigare. I den här låten. Tangled up in blue. Förkylningen kanske har släppt. Om han nu någonsin var förkyld, jag vet inte. Oavsett så har han det där tjutet i rösten, som han hade mycket av just 1995. Och drivet i musiken. Det ska bli intressant att höra Positively 4th street som nu startat. Han sjunger den nästan fint, inte med sarkasm, det hör jag inte. Nästan som att han egentligen inte menar det. Utan bara vill sjunga en bra låt med den tjusiga melodin. Men medvetet lågmält, för i sista versen, I wish that for just one time, you could stand inside my shoes, vill han säga något annat.

Jag dricker en körsbärscola av märket Boylan från Teterboro, New Jesery, ligger rakt västerut från norra Manhattan. Black Cherry. Låter nästan som Chuck Berry, fast tvärt om. A uniqe tasting handcrafted soda, står det på hemsidan. Den är lite tydligare fruktig och något sötare men inte lika frätande i munnen som Cherry Coke kan vara, som jag förvisso också tycker om. Trots frätören. Masters of war är en höjdpunkt, som om han tar några kliv fram och sjunger, lågmält men mycket distinkt och tydligt. Bara akustiska instrument som ackompanjerar, vilket gör att han inte behöver kämpa lika hårt för att nå igenom, ingen massiv ljudmassa av elgitarrer och cymbaler står i vägen. Det är ett rakt framföranade. Don't think twice tar över. Han byter stil totalt. Känslig lekfullhet. Dignity som vanligt lekfullast av alla. In the garden tyngst, med sin långsamma men djupt respektingivande inledning. Hela låten. Inget man skojar bort, man lyssnar, vågar inget annat. Det här är en konsert som snarare är just tung och respektingivande, än vacker och romantisk. The man in me är undandtaget, för jag har fortfarande inte riktigt greppat den, den passerade utan att jag hann tänka eller reflektera. På hur den egentligen lät. Jag lyssnar igen, och reflekterar. Kan snabbt konstatera att det är kvällens klarast lysande körsbär. Hur kunde jag tveka, hur kunde jag inte höra. Han hittar på saker jag inte riktigt visste fanns. Nu vet jag. Vad som finns. I The man in me.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 19 juli, 2013, 22:10:12
Konsert 11 av 116, Bryssel 23 mars 1995

Jag tänder mina blinkade lampor i fönstret. Grön färg, blått, orange. Det blinkar och det är fest. När lamporna tänds. Det är dags igen. Vi rullar in i Bryssel. Inga små penisar i sikte men däremot en stor konsertarena, Voorst National, där har han spelat tidgare, var det 1981 och 1989, enligt min vän Jörgen som precis ringer och vi pratar i en timma. Han vär där, då, dessa år eller vilka det nu var. Och Bob Dylan ska spela i samma arena detta år, som är 2013. 18 år efter 1995. Jag och Jörgen pratar om grappa och katter. Han ska mata katterna när vi reser bort om några dagar. If not for you. Spelar Dylan nu. Jag höjer volymen. Mina grannar är förmodigen inte ens hemma. Det är bara jag som är. Jag har bättre för mig än att inte vara hemma. Det här är en sån där lättsam men fin och innerlig andralåt som han gjort så många gånger förut, på den här turnén och även annars. Andralåten är ofta bra. Den obligatoriska inledningen, standardlåten, är avklarad. Nu är det dags, jag kan slappna av, publiken är här, jag är här, jag kan spela vad som helst, jag tar en lite udda låt, det känns rätt. Det känns rätt. Munspel, mustigt, meningen slutar med att kommatecken nu när jag läser texten i efterhand. Det är ett bra tecken. Att sluta med ett kommatecken betyder bra.

Om några dagar reser vi till New York igen. Vi var där i höstas, men nu åker vi igen. Ingen anledning att vänta. Vi ska se tre konserter och vi har en kattvakt. Han har varit med förr. Det är bra nu, Watchtower som vanligt, det går inte att värja sig, jag fängslas varje gång. I klorna. Det är bara några dagar kvar, sedan reser vi, ska se första konserten i Hoboken. Det kommer inte att låta som det gör nu, med tunga gnisslande gitarrer. Dylan av idag är inte sådan, kanske i några enstaka partier, men inte en hel låt, som här, Watchtower, det låter mycket, en vägg. Sedan ska vi åka ut till stranden, Jones Beach, till den stora arenan som ligger där. Och dagen efter åker vi till Philadelphia. Sedan några dagar i New York igen där vi kan äta mexikansk mat och slappna av i några dagar. Ulrika kommer hem i morgon. Hon har varit i London i nästan två veckor. Jag har varit ensam och det har varit bra, men det är kanske ofrånkomligt att viss tomhet uppstår. Man vänjer ju sig vid saker. Att inte vara ensam. It's time for us to quit, hör jag nu, men nej tack, jag trivs bra. Annars är Just like a woman den här kvällen bättre är på mycket länge. Det här är allvar. Det här är nu och det är bra. Jag brukar oftast inte ens höra den här låten. Men jag gör det ikväll. Han sjunger starkt, kraftfull, stor inlevelse. Munspel som talar om att han är där, inte någon som bara står vid sidan, det är någon. Underbart.

Haha, jag skrattar lite, svårt att låta bli, we gonna meet some day again, han rabblar dessa rader så bra. Alla rader, så snabbt. Hur kom han fram till det här arrangemanget, det rasslar, ryker. Den sparsmakade akustiska New York-versionen från 1974 är så avlägsen att den inte ens finns längre. Orden, visst, men det är ändå en helt annan låt. Vassa gitarrer, trummorna som rullar snabbt, allt på en gång, Winston Watson i sitt esse. Of view.

Jag hade inte planerat att lyssna på den här konstern ikväll. Men jag lyssnade på Jimmy Smith när jag satt och åt min sista kronärtskocka och kände att det var dags. Igen. Jag köpte en öl, alltså en öl, på Systembolaget tidigare. Jag valde Duvel. Utan att veta eller ens hade en tanke på att jag skulle lyssna på den här konserten. Duvel, en av alla klassiska belgare. En ljus ale med hög alkoholhalt men så välbalanserad, och välgjord i allmänhet. Stort vitt skum. Den belgiska jästen bidrar givetvis med dess specialla, unika, doft och smak. Som all belgisk öl. Belgisk jäst, smakar belgisk öl. Skumbanan. Belgare gör belgisk öl bäst. Publien jublar, jag också, publiken jublar ännu mer. Tambourine man. Ganska sött men ändå torrt för att vara belgare. Duvel alltså. Den ska helst drickas i stor tulpanformad kupa, med ett litet kryss i botten, som hela tiden får kolsyran att virvla. Jag kan inte sluta stirra på den virvlade kolsyran, när jag dricker Duvel ur ett Duvel-glas. I just thought you just might want something fine. Indeed, I do. Jag lyssnar. På detta stilla arrangemang. Det tassar fram. Smyger, han bara tittar fram, och nästan viskar i mikrofonen. Take heed of the western winds, med lång betoing på i:et. Lång. Betoning. Yes there is something you can send back to me. The light I never knowed. Knowed. Jag vill spola tillbaka men gör det inte. Den här låten har jag säkert hört tusen gånger tidigare. Det går inte att sluta älska den. Särskilt inte en sån här kväll. Hans röst är så nära mig att jag nästan måste rygga tillbaka. Vad är det här. Det är en låt han sjunger med största inlevelse, akustiska gittarrer som smattrar, rafflar, hastigt spelar ackorden. En underbar ackordföljd, som är som balsam. C G Am F C G D7 G C C7 (det här är lysande, från C till C7) F D7 (också lysande) C G Am F C G C. Och så vidare, vilken tonart nu som väljs. Jag väljer ingen alls, jag bara lyssnar. Dignity. Jippie. Bite's the bullet. Behöver jag sänka volymen, jag vet inte. Det märker jag nog.

Been so long since a strange woman has slept in my bed. In another lifetime she must have ruled the world. Hur går det här till. Hur går det till. Vad händer. Tack för det här, min käre vän. Det är som en annan konsert. En sådan kraft, en sådan inlevelse. Åter igen en sådan låt som många fler borde få höra. Ge låten en fin mastring och släpp det på en skiva, nu. Vilka gitarrer. Vilken dynamik. Ge mig mer ge mig mer. Sluta inte redan. Thanks everybody, I wanna introduce the guitar player. JJ Jackson, give him a big hand. Det gör jag så gärna. Jag har en katt bredvid mig. Hon sträcker ut så att hon blir dubbelt så lång. Som en hare. I wanna play one last song for you. Jag vill ta i en tass men vågar inte. Hon är bitsk, den lilla jäntan. Grå i pälsen. Hon brukar vara med när jag lyssnar. Den andra ligger på behörigt avstånd uppe på platån bakom mig, hon är en tree dweller säger Ulrika. Den lilla grå framför mig spetsar öronen, särskilt när gitarrerna viner, som nu. Maggie's farm. Eyy, ropar Dylan, låten rullar på, med kraft, det här måste vara en av turnéns bästa konserter hittills. Den lilla katten är en bush dweller. Hon är här med mig. Rösten är fortfarande rakt framför mig, bara någon meter, och denna röst tillhör en figur som har något att tillföra. Det är verkligen inte slut. Like a rolling stone är så där underbar som den kan vara ibland, när man inte alls är trött på den, inte alls aldrig mer vill höra den. Den sjuder av liv. Som om låten är nyskriven. Han framför den för första gången. Och bandet har inget att välja på, det är bara att le och spela som aldrig förr. Följa med vad som händer. Om det hinns med. JJ hinner. Winston hinner. Tony Garnier hinner definitivt. Det har han alltid gjort och kommer alltid att göra. Bucky Baxter behöver inte hinna, han spelar slide guitar.

Jag tror det är lite för hög volym men det är så svårt att låta bli. Bara en låt kvar. Och den är ju akustisk. It ain't me babe har jag kanske aldrig hört så här bra. En sådan skärpa. Gitarrerna och sången. Munspel, det så väl avvägda, som bara han kan. Ingnting och så ingenting och så ingenting. Sedan allt, och så perfekt. Det är någon som spetsar öronen igen. Vi är två.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 19 juli, 2013, 23:06:32
Tack Joakim.

Vorst National ... måste kolla. Inte 1981, där minns jag fel. 1989 definitivt. Nån mer gång? Måste kolla ... kanske inte ...

Önskar jag kunde uttrycka vad jag känner när jag läser dina texter, Joakim, så som du kan sätta ord på det du upplever.
Men känner ändå, utan att jämföra för mycket, att den av oss alla saknade Paul Williams sitter och läser över min axel. Och ler.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 19 juli, 2013, 23:21:08
Tack Joakim.

Vorst National ... måste kolla. Inte 1981, där minns jag fel. 1989 definitivt. Nån mer gång? Måste kolla ... kanske inte ...

Önskar jag kunde uttrycka vad jag känner när jag läser dina texter, Joakim, så som du kan sätta ord på det du upplever.
Men känner ändå, utan att jämföra för mycket, att den av oss alla saknade Paul Williams sitter och läser över min axel. Och ler.

Jo, jag kunde inte rikigt kolla upp alla datum så jag skyllde på dig som du märker. Alla medel tillåtna. :-) Men jag gillar att det inte alltid måste vara rätt, om man inte skriver att man har den definitiva sanningen, och det skriver jag inte, ingen har den. Inte jag heller. Var han spelade, spelar inte så stor roll. Inte i det här sammanhanget. Skulle man skriva en bok om var han spelade, så är det så klart viktigt, men det gör jag inte. Men återkom gärna om du har rätt städer och årtal. Om du vill. Lägg gärna in här i tråden. Det skulle jag uppskatta. Den lilla grå katten sitter och tvättar sig här bredvid. Vi lyssnar vinylskivor.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Tobias skrivet 20 juli, 2013, 09:22:49
Vorst National ... måste kolla. Inte 1981, där minns jag fel. 1989 definitivt. Nån mer gång? Måste kolla ... kanske inte ...

Ja, 11 juni 1989 spelade han i Vorst National (också känd som Forest National). En av Tony Garniers första konserter som Dylans basist.
Han spelade även där 8 oktober 1987, 30 januari 1991, 22 juni 1996, 17 juni 1998, 2 oktober 2000, 28 april 2002, 12 november 2003, 1 november 2005, 6 april 2007 och 22 april 2009.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 20 juli, 2013, 09:52:05
Vorst National ... måste kolla. Inte 1981, där minns jag fel. 1989 definitivt. Nån mer gång? Måste kolla ... kanske inte ...

Ja, 11 juni 1989 spelade han i Vorst National (också känd som Forest National). En av Tony Garniers första konserter som Dylans basist.
Han spelade även där 8 oktober 1987, 30 januari 1991, 22 juni 1996, 17 juni 1998, 2 oktober 2000, 28 april 2002, 12 november 2003, 1 november 2005, 6 april 2007 och 22 april 2009.

Tack Tobias, lysande svar! -_- En imponerade mängd konserter. I klass med Globen eller till och med bättre.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 20 juli, 2013, 11:20:13
Vorst National ... måste kolla. Inte 1981, där minns jag fel. 1989 definitivt. Nån mer gång? Måste kolla ... kanske inte ...

Ja, 11 juni 1989 spelade han i Vorst National (också känd som Forest National). En av Tony Garniers första konserter som Dylans basist.
Han spelade även där 8 oktober 1987, 30 januari 1991, 22 juni 1996, 17 juni 1998, 2 oktober 2000, 28 april 2002, 12 november 2003, 1 november 2005, 6 april 2007 och 22 april 2009.

Då har jag bara varit där en gång, 1989. Tack för redovisning Tobias!  :d2:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 20 juli, 2013, 12:46:11
Vorst National ... måste kolla. Inte 1981, där minns jag fel. 1989 definitivt. Nån mer gång? Måste kolla ... kanske inte ...

Ja, 11 juni 1989 spelade han i Vorst National (också känd som Forest National). En av Tony Garniers första konserter som Dylans basist.
Han spelade även där 8 oktober 1987, 30 januari 1991, 22 juni 1996, 17 juni 1998, 2 oktober 2000, 28 april 2002, 12 november 2003, 1 november 2005, 6 april 2007 och 22 april 2009.

Då har jag bara varit där en gång, 1989. Tack för redovisning Tobias!  :d2:

Minns du den spelningen och hur var den?
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 20 juli, 2013, 14:39:50
Vorst National ... måste kolla. Inte 1981, där minns jag fel. 1989 definitivt. Nån mer gång? Måste kolla ... kanske inte ...

Ja, 11 juni 1989 spelade han i Vorst National (också känd som Forest National). En av Tony Garniers första konserter som Dylans basist.
Han spelade även där 8 oktober 1987, 30 januari 1991, 22 juni 1996, 17 juni 1998, 2 oktober 2000, 28 april 2002, 12 november 2003, 1 november 2005, 6 april 2007 och 22 april 2009.

Då har jag bara varit där en gång, 1989. Tack för redovisning Tobias!  :d2:

Minns du den spelningen och hur var den?

Kan inte säga att jag har något starkare minne av själva konserten.  Men den låt jag tyckte var häftigast var "When did you leave heaven?", hur den började lite lugnt och slutade i mangel. Annars är mitt starkaste minne att jag hamnade bredvid nån galning som kedjerökte jointar och gapade "Bobby Bobby Bobby" hela tiden. Jävla typ, tyckte jag.
Det var mitt första möte med Lambchop   :mellow:  ^_^   :rolleyes:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 20 juli, 2013, 14:43:11
Vorst National ... måste kolla. Inte 1981, där minns jag fel. 1989 definitivt. Nån mer gång? Måste kolla ... kanske inte ...

Ja, 11 juni 1989 spelade han i Vorst National (också känd som Forest National). En av Tony Garniers första konserter som Dylans basist.
Han spelade även där 8 oktober 1987, 30 januari 1991, 22 juni 1996, 17 juni 1998, 2 oktober 2000, 28 april 2002, 12 november 2003, 1 november 2005, 6 april 2007 och 22 april 2009.

Då har jag bara varit där en gång, 1989. Tack för redovisning Tobias!  :d2:

Minns du den spelningen och hur var den?

Kan inte säga att jag har något starkare minne av själva konserten.  Men den låt jag tyckte var häftigast var "When did you leave heaven?", hur den började lite lugnt och slutade i mangel. Annars är mitt starkaste minne att jag hamnade bredvid nån galning som kedjerökte jointar och gapade "Bobby Bobby Bobby" hela tiden. Jävla typ, tyckte jag.
Det var mitt första möte med Lambchop   :mellow:  ^_^   :rolleyes:

Haha. Jag citerar från Bob Dylan Who's Who:

"Sadie Jane asked who Larry Lambchop is:
 Well, Larry Lambchop is the one guy you hear above all others at various
Dylan shows in Europe shouting, in a deep throated English accent,  "Thanks
for coming, Bob, thanks for coming," "Play whatever you want Bob, whatever
you want Bob," among other shouts of encouragement/gratitude to Bob, which
are too numerous to mention. He can be heard loud and clear on many of the
unofficial CDs from Bob's UK shows of the last 6 years, and is so renowned
that he was even accorded his own "track" on one of the Wanted Man "Critics
Choice" CDs, the one from Bob's UK gigs of 1990 ("CC1&2," I believe).
Imagine that, a fan's verbal shouts occupying its own track on a Bob CD.
Next best thing to Bob singling you out at a concert :-)
   Craig, can you weigh in with your thoughts on Lambchop?
Peace - Moe"
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 20 juli, 2013, 14:49:54
Vorst National ... måste kolla. Inte 1981, där minns jag fel. 1989 definitivt. Nån mer gång? Måste kolla ... kanske inte ...

Ja, 11 juni 1989 spelade han i Vorst National (också känd som Forest National). En av Tony Garniers första konserter som Dylans basist.
Han spelade även där 8 oktober 1987, 30 januari 1991, 22 juni 1996, 17 juni 1998, 2 oktober 2000, 28 april 2002, 12 november 2003, 1 november 2005, 6 april 2007 och 22 april 2009.

Då har jag bara varit där en gång, 1989. Tack för redovisning Tobias!  :d2:

Minns du den spelningen och hur var den?

Kan inte säga att jag har något starkare minne av själva konserten.  Men den låt jag tyckte var häftigast var "When did you leave heaven?", hur den började lite lugnt och slutade i mangel. Annars är mitt starkaste minne att jag hamnade bredvid nån galning som kedjerökte jointar och gapade "Bobby Bobby Bobby" hela tiden. Jävla typ, tyckte jag.
Det var mitt första möte med Lambchop   :mellow:  ^_^   :rolleyes:

Haha. Jag citerar från Bob Dylan Who's Who:

"Sadie Jane asked who Larry Lambchop is:
 Well, Larry Lambchop is the one guy you hear above all others at various
Dylan shows in Europe shouting, in a deep throated English accent,  "Thanks
for coming, Bob, thanks for coming," "Play whatever you want Bob, whatever
you want Bob," among other shouts of encouragement/gratitude to Bob, which
are too numerous to mention. He can be heard loud and clear on many of the
unofficial CDs from Bob's UK shows of the last 6 years, and is so renowned
that he was even accorded his own "track" on one of the Wanted Man "Critics
Choice" CDs, the one from Bob's UK gigs of 1990 ("CC1&2," I believe).
Imagine that, a fan's verbal shouts occupying its own track on a Bob CD.
Next best thing to Bob singling you out at a concert :-)
   Craig, can you weigh in with your thoughts on Lambchop?
Peace - Moe"

Det här var ju roligt:

21 June 96 Utrecht, Holland

During the accoustic set Dylan was very amused at something in
Lambchop's direction, we were standing one back from the stage more
or less in front of JJ and had decided that he was laughing at
Lambchop's hat, a feather decked fedora a la Dylan circa 1975.
Dylan starts to introduce the band and messes up on JJ Jackson then --

BD      "And the Chopper - where were you in Cincinnati? Why didn't
        you show up -  we were expecting you."
        (we later assumed this to be a referal to Lambchop's Hall of                 
        Fame contribution and that Bob was mixing up the cities)

L/C     "I didn't know about it, I wasn't invited."

BD      "This man has seen me play more times than me"
        (continues to introduce the band over many song requests from
        the audience)
        "- and a big hand for the Chopper - listen to what he is saying."
        (applause and more song requests from the audience)

L/C     "You're the guv'ner - you always have been and you always will
        be, play what YOU want to play - YOU choose."

BD      "Yeah - big hand for the Chopper."
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Tobias skrivet 20 juli, 2013, 15:07:59
Lambchop dog 2007, vilket uppmärksammades här i forumet:
http://loveandtheft.se/smf/index.php?topic=3076
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 20 juli, 2013, 15:34:51
Lambchop dog 2007, vilket uppmärksammades här i forumet:
http://loveandtheft.se/smf/index.php?topic=3076

Jag minns den tråden nu när jag läser, tack!
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Anders S skrivet 23 juli, 2013, 18:58:52
Tack Joakim.

Önskar jag kunde uttrycka vad jag känner när jag läser dina texter, Joakim, så som du kan sätta ord på det du upplever.
Men känner ändå, utan att jämföra för mycket, att den av oss alla saknade Paul Williams sitter och läser över min axel. Och ler.

Instämmer med Jörgen  :party:

Stort tack för att du tar oss med på denna resa, Joakim  :d5:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: janne skrivet 24 juli, 2013, 12:19:50
Vorst National ... måste kolla. Inte 1981, där minns jag fel. 1989 definitivt. Nån mer gång? Måste kolla ... kanske inte ...

Ja, 11 juni 1989 spelade han i Vorst National (också känd som Forest National). En av Tony Garniers första konserter som Dylans basist.
Han spelade även där 8 oktober 1987, 30 januari 1991, 22 juni 1996, 17 juni 1998, 2 oktober 2000, 28 april 2002, 12 november 2003, 1 november 2005, 6 april 2007 och 22 april 2009.

Då har jag bara varit där en gång, 1989. Tack för redovisning Tobias!  :d2:

Minns du den spelningen och hur var den?

Kan inte säga att jag har något starkare minne av själva konserten.  Men den låt jag tyckte var häftigast var "When did you leave heaven?", hur den började lite lugnt och slutade i mangel. Annars är mitt starkaste minne att jag hamnade bredvid nån galning som kedjerökte jointar och gapade "Bobby Bobby Bobby" hela tiden. Jävla typ, tyckte jag.
Det var mitt första möte med Lambchop   :mellow:  ^_^   :rolleyes:

Haha. Jag citerar från Bob Dylan Who's Who:

"Sadie Jane asked who Larry Lambchop is:
 Well, Larry Lambchop is the one guy you hear above all others at various
Dylan shows in Europe shouting, in a deep throated English accent,  "Thanks
for coming, Bob, thanks for coming," "Play whatever you want Bob, whatever
you want Bob," among other shouts of encouragement/gratitude to Bob, which
are too numerous to mention. He can be heard loud and clear on many of the
unofficial CDs from Bob's UK shows of the last 6 years, and is so renowned
that he was even accorded his own "track" on one of the Wanted Man "Critics
Choice" CDs, the one from Bob's UK gigs of 1990 ("CC1&2," I believe).
Imagine that, a fan's verbal shouts occupying its own track on a Bob CD.
Next best thing to Bob singling you out at a concert :-)
   Craig, can you weigh in with your thoughts on Lambchop?
Peace - Moe"

Ett av Lambchops utrop blev till en titel på en bootleg: "They don´t deserve it"
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 25 juli, 2013, 22:30:06
Konsert 13 av 116 Brighton, 26 mars 1995

Det kommer inte att bli den mest fokuserade lyssningen. Jag befinner mig någonstans mellan Skottland och Island. Jag borde lyssna på Paris 1995 men gör det inte, det är Brighton jag lyssnar på. Paris får komma senare helt enkelt, jag vet inte hur men jag tog bort filerna och jag tänker inte sitta här, på planet till New York och inte lyssna på en konsert från 1995. Vi har flugit i över två timmar, ätit en lunch bestående av biff lindström. Jag är redan inne på Watchtower, ljudet i mina lurar är skränigare än vad jag är van vid hemma, men det ska nog gå bra. Förutsättningarna är kanske inte riktigt samma ändå, man får hålla till godo med det som finns. Vara nöjd med det lilla. Men det är trots allt ändå inte så lite jag håller till godo med. Att sitta här uppe en mil ovanför marken, eller havsytan, Atlanten, och lyssna på en Bob Dylan-konsert. Jag hade kunnat behöva lyssna på konsert med Tore Skogman från 1958, Live in Bremora the Park of the Folks. Hade kanske varit fantastiskt. Förmodligen. Men nu gör jag inte det.

Just like a woman, planet skakar, fortsätter att skaka, Ulrika sitter bredvid och sover eller försöker sova. Hon såg en film innan, jag såg tre filmer på olika skärmar framför mig. Två säten framför till vänster avnjöt jag Kontiki, heter den så, den norska med flotten. Hajarna kommer. Den såg jag. Jag såg samtidigt, tillsammans med damen snett framför till höger, hon är säkert 90, en hårdkokt actionrulle med våldsamma explosioner, Morgan Freeman blev bedrövad när terroisterna sprängde Vita Huset. Sedan gick det en film om två trollkarlar, bland annat med Steve Buscemi, på skärmarna till både höger och vänster. Den var tyvärr inte så bra. Jag tittar ut och det är lite molnigt. Nej, det är ju inte möjligt. Det var vingen. Molnen huserar inte på den här höjden. Passande nog trummar Tangled up in blue igång, för där ute finns nog himlen och inte bara vinge. Häromdagen lyssnade jag på samma låt från Lollipopfestivalen 1996, alltså drygt ett år senare än detta. Arrangemanget 1995 är uppenbarligen inne på sitt sista år, så som den låtit några år. Året efter detta övergår den till att bli akustisk igen, som den en gång var, på inspelningarna från studion i New York 1974. Det akustiska arrangemanget från 1996 och framåt, skiljer sig radikalt från åren strax före. Inte lika hetsigt, inte samma frenetiska energi och rabblande ord och fraser som jag hör nu. Och givetvis inte samma gnisslande elgitarrer och späckat med solon mellan var och varannan vers. Jag är glad för båda versioner, men den akustiska har kanske en lite större spännvid, större variation, fler bottnar. Flygvärdinnorna delar ut vatten, jag vill inget ha, men tackar. På tal om 1974, Simple twist of fate. Som han spelar frekvent i år, 2013. Han har en ny vers, något med I wish we had met back in 1958, som rimmar fint med fate. Annars låter dessa inte så långt ifrån varandra, små variationer, han sjunger ut betydligt mer här, så att jag blir ganska tagen. Den där rösten, när han gör just det, sjunger ut, med hela kraften, bara i något enstaka parti i hela låten, och sedan dämpar sig igen, blir nästan helt tyst. Det är effektivt. Sedan elgitarrer i ett virrvarr. Idag låter det inte så här, den är mer dämpad rakt igenon, med en fin countrytwang. Instrumenten skiljer, men melodin och arrangemanget påmminner alltså om varandra. Jag hör motorerna som dånar utanför, det finns hörlurar som dämpar flygmotorer men jag har inga sådana. Jag hör mullret tydligt.

Mr tambourine man passar ganska bra också här uppe. But for the sky there are no fences facing. Men jag kan ju inte bara hoppa ut, hur skulle det se ut. Eller ens veva ner rutan och sträcka näven i luften. Ropa Yeah. Vi passerar Grönland, kan man säga. Det är ju skitlångt dit. Vi färdas i tusen kilometer i timmen. Tusen meter över havet. Han hittar delvis på helt andra saker med munspelet och melodin i den här versionen, han är nog någon annanstans, uppe i det blå. Men det är okej. Det är jag med.

Spanish boots är så långsam och tyst att jag knappt hör den. Jag trycker in lurarna lite extra och hör tassande akustiska gitarrer och en viskande sång. Vi har en liten hund framför oss. Den får vatten från en liten plastskål. Och jag är sugen på öl.

Öl kan man dricka i New York. Det har jag gjort förut. Kors och tvärs, gata upp och ner, west side east side up side down side. Det är förmodligen just i New York man kan dricka flest sorter och godast öl, i hela världen. Folket applåderar och ropar efter den klassiska sista raden i låten, yes there is something you can send back to me och så vidare. Mama you been on my mind följer, det måste medges, jag älskar den här låten. Tempot höjs från föregående låt, Dylan spänner bågen, stämbanden, den lilla hunden ligger mellan sätena framför oss. You know I won't be next to you, you know I won't be near. Tony Garniers taktfasta snabba bas hörs inte riktigt här uppe i luften, mullret från motorerna konkurrerar om de lägre registrena. Searching high, searching low. Dignity givetvis. Searching high, searching low. Searching everywhere I know. Asking the cops, have you seen dignity? Och så några nya verser, lysande, för detta har han inte sjungit tidigare, eller så lägger jag märke till dessa verser nu. Får kolla upp det när vi är på fast mark. Nu rullar låten vidare. Och den är förmodligen tightare än någonsin, och det är uppebart att han sjunger raderna om den strandade engelsmannen betydligt mer kraftfullt än tidigare. Planet skakar igen, jag mår illa men jag har inget val, jag skriver och lyssnar, eller lyssnar och sedan skriver. Illamåendet går över. Måste lyssna. Söka vidare.

Det kanske regnar på konserten i morgon. Jag har aldrig sett Dylan i regn. På något sätt önskar jag mig regn. Tidigare på turnén blixtrade det kraftigt under Love sick och några filmade. Dramatsiskt och fint, himlen som lyser upp ovanför scenen. Man in the long black coat spelar han nu, det känns som en låt åskan också gärna hade kunnat välja att duellera med. Oklart vem vinnaren skulle bli. Bob skulle kliva ut på scenen och titta upp, hälsa ovädret välkommet och inbjuda till den vackraste duetten. Give him a big hand, a man who needs no introduction. Så skulle han givetivis säga. Eller vad åskan nu kan tänkas vara. Maggie's farm mullrar på bra också, som vanligt, men den är kanske ännu lite tyngre idag. Han sjunger så kraftfullt.

Det blir Hoboken, New Jersey, i morgon fredag. The mile square city som den kallas. Dylan har aldrig spelat i Hoboken tidigare, inte vad jag vet. Trots att det ligger nästan lika nära Manhattan som Brooklyn. Andra sidan Hudsonfloden. I'm crossing the river, going to Hoboken. Maybe over there, things ain't broken. En alternativ vers till Oh mercy-låten enligt honom själv i självbiografin Chronicles. Skulle inte tro det. Men han hävdar det i alla fall, förmodligen med ett stort leende på läpparna. Frank Sinatra kommer från Hoboken. Det är definitivt inte någon som bara hittat på. Och i morgon är vi där, på Pier A, parken som sträcker ut sig i floden. I natt spelade han The Bands låt The Weight tillsammans med Jim James och Jeff Tweedy. Han skulle spelat den i morgon. Hudsonfloden, med det passande namnet, bakom sig och Manhattans skyskrapor i horisonten. I morgon är jag där, Hoboken, det låter så roligt att säga, jag hade velat bo där, med ett sådant namn. En miniatyrstad låter det som, och är det också. Vi närmar oss land, Kanada och Alaska, St John's och Halifax. Jag ser hur vi flyger på skärmen framför mig. Konserten från Brighton 1995 fortsätter med några extranummer. It ain't me babe och nu I shall be released. Jag trycker lurarna hårt mot öronen för att kunna höra slutet så bra som möjligt. Maybe over there, things ain't broken. Hur tänkte han där. Men det kanske stämmer. Det är kanske en liten plats här i världen som är perfekt. I så fall den enda. Låt mig ta reda på det.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 25 juli, 2013, 22:42:42
Att få läsa detta nu, innan jag ska sova. Ååååååå ...
Tack!
Ja, jag vet, jag säger tack stup i kvarten. Men ... tack!   :d2:

Må ni uppleva underbara saker den närmaste veckan. I Hoboken, and beyond.

Ska sova nu, så jag kan mata era katter, och hinna umgås med dem, innan jag går till jobbet imorgon. Ser verkligen fram emot att träffa dem igen   -_-

Kramar till er båda   -_-  :d2:  :d5:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Humlan skrivet 26 juli, 2013, 11:19:46
(http://cliffviewpilot.com/wp-content/themes/Yen/timthumb.php?src=http://cliffviewpilot.com/wp-content/uploads/2013/04/dylanwilco1111.jpg&w=580&zc=1)

(http://www.hobokennj.org/content/wp-content/uploads/2012/08/DSC_1387.jpeg)

 :d2: :d4: :party:

Det blir Hoboken, New Jersey, i morgon fredag. The mile square city som den kallas. Dylan har aldrig spelat i Hoboken tidigare, inte vad jag vet. Trots att det ligger nästan lika nära Manhattan som Brooklyn. Andra sidan Hudsonfloden. I'm crossing the river, going to Hoboken. Maybe over there, things ain't broken. En alternativ vers till Oh mercy-låten enligt honom själv i självbiografin Chronicles. Skulle inte tro det. Men han hävdar det i alla fall, förmodligen med ett stort leende på läpparna. Frank Sinatra kommer från Hoboken. Det är definitivt inte någon som bara hittat på. Och i morgon är vi där, på Pier A, parken som sträcker ut sig i floden.

Hoboken, New Jersey - Pier A Park

:-)  :d2:

Edit: OK, tack för förtydligandet Humlan. Inlägget tillbakaflyttat och modifierat. Hemskt ledsen att inte polletten föll ned :party:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 26 juli, 2013, 11:44:20
Fin bild Humlan! Måste vara från Mumford & Sons spelning förra året. Jag hoppad inte det blir lika mycket folk idag. :-)
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Humlan skrivet 26 juli, 2013, 11:52:50
Fin bild Humlan! Måste vara från Mumford & Sons spelning förra året. Jag hoppad inte det blir lika mycket folk idag. :-)

 :party: Hoppas det blir riktigt fint Härlig plats  :d2:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Tobias skrivet 27 juli, 2013, 02:18:54
Passande nog trummar Tangled up in blue igång, för där ute finns nog himlen och inte bara vinge. Häromdagen lyssnade jag på samma låt från Lollipopfestivalen 1996, alltså drygt ett år senare än detta. Arrangemanget 1995 är uppenbarligen inne på sitt sista år, så som den låtit några år. Året efter detta övergår den till att bli akustisk igen, som den en gång var, på inspelningarna från studion i New York 1974.

Du kommer själv att uppleva skiftet när du går vidare i 1995. Det här låter som en sådan grej jag kan kolla upp, men det har jag inte. Jag minns det exakta datumet. TUIB spelades för första gången akustiskt 1995 under den fantastiska klubbspelningen i Philadelphia 21 juni 1995.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: janne skrivet 27 juli, 2013, 05:42:21
(http://cliffviewpilot.com/wp-content/themes/Yen/timthumb.php?src=http://cliffviewpilot.com/wp-content/uploads/2013/04/dylanwilco1111.jpg&w=580&zc=1)

(http://www.hobokennj.org/content/wp-content/uploads/2012/08/DSC_1387.jpeg)

 :d2: :d4: :party:

Det blir Hoboken, New Jersey, i morgon fredag. The mile square city som den kallas. Dylan har aldrig spelat i Hoboken tidigare, inte vad jag vet. Trots att det ligger nästan lika nära Manhattan som Brooklyn. Andra sidan Hudsonfloden. I'm crossing the river, going to Hoboken. Maybe over there, things ain't broken. En alternativ vers till Oh mercy-låten enligt honom själv i självbiografin Chronicles. Skulle inte tro det. Men han hävdar det i alla fall, förmodligen med ett stort leende på läpparna. Frank Sinatra kommer från Hoboken. Det är definitivt inte någon som bara hittat på. Och i morgon är vi där, på Pier A, parken som sträcker ut sig i floden.

Hoboken, New Jersey - Pier A Park

:-)  :d2:

Edit: OK, tack för förtydligandet Humlan. Inlägget tillbakaflyttat och modifierat. Hemskt ledsen att inte polletten föll ned :party:

Storstadshamn med Marlon Brando spelades in här i Hoboken längs flodkanten.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 28 juli, 2013, 21:24:02
Hoboken. Guldet. Vilket ställe.

Nu är jag i Philadelphia och dricker gratisvin i hotellfoajen. Det regnar kopiöst mycket. Men vi sitter under tak. Det är mycket annorlunda här jämfört med New York, mer lantiskänsla, väldigt gemytligt och fint!
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 11 augusti, 2013, 12:20:29
Konsert 12 av 116 Paris, 24 mars 1995

Första gången jag kom till Paris var det vinter och iskallt. Kallare än hemma. Det snöade och var dimmigt. Jag hade knappt sett något så vackert tidigare. Det var nytt för mig, Paris på bild är inte snö och vinter. Vanligvis, på bild eller hur man tänker sig Paris utan snarare vår och kärlekspar på den där gamla bron. Det var tio år sedan och jag bodde med Ulrika i en kall lägenhet överst i ett hus på en innergård i trettonde arrondissementet, det kan ha varit elfte eller femtone, jag minns inte så noga och tittar jag på kartan minns jag ännu mindre var vi bodde då. Vi blev hämtade efter flygresan av Ulrikas kompis moster, i hennes diplomatregistrerade bil flög vi fram på gator och trottoarer. Jag har aldrig varit så rädd i en bil, Triumfbågen med sina åtta filer eller vad som verkar som hundra, fullständigt livsfarligt. Där satt jag i baksätet och höll i mig allt jag kunde. Vid ett senare tillfälle åkte vi till en vietnamesisk restaurang och den parkeringen som presterades då på de överfyllda parisgatorna glömmer jag aldrig. Tror det var i en korsning, upp på ena trottoaren, mitt emellan två övergångsställen, jag var minst sagt fascinerad. Sedan gick vi och åt bland det mest fantastiska jag ätit, en nudelsoppa där köttet i tunna skivor precis före servering lagts ner i den kokheta soppan och fick tillagas klart precis framför mig. Till detta drack vi rosévin. Och till efterätt en slags kupolformad glass- och marängbekelse. Sedan åkte vi ut från stället, nya gäster skulle få äta. Alltid nya väntande gäster på tur i dörren.

I want you, det där långsamma arrangemanget, som jag smälter av, varje gång. Första gången jag hörde låten på ett annat sätt än på Blonde on blonde var förmodligen på At Budokan, liveskivan från 1978. Ibland är den så långsam att den nästan står stilla. Jag måste hålla MTV Unplugged-versionerna som mina favoriter, ingen av dessa kom till slut med på skivan som släpptes officiellt, obegripligt nog, men som tur är går det att lyssna på dessa ändå. Och det gör jag ofta. Men nu är vi i Paris, och låten är bra men lyfter inte till skyhöga höjder. Däremot är Just like a woman innerlig och fin. Tangled up in blue gnistrar som vanligt, energin ökar, det nästan bränner av gitarrerna.

Andra gången i Paris var bara några månader efter första resan dit, men nu var det vår och varmt, vackert på ett annat sätt. Vi skulle se Stereolab, ett band som sällan spelar i Sverige och som vi tycker mycket om. Monotona rytmer, farfisaorglar, velvetska gitarrer och franskengelsk sång. Vi bodde den här gången i samma diplomatmosters lilla studioetta som hon hade dörren bredvid sin egen betydligt större lägenhet. Jag fick veta att mostern samlade på Champagne och hade hela källaren fylld. Till slut fick vi dricka av en flaska, vi drack glatt och åt macadamianötter för första gången, i hennes överfyllda murriga stora lägenhet, alla gardiner fördragna. Vid ett senare tillfälle, eller om det var före, var det första gången som jag på riktigt började gråta när jag åt och drack, det var hemma hos en kille som bjöd hem oss på efterfest, han plockade fram ost och vin. Jag förstod inte hur något kunde vara så gott ihop. Jag hade givetvis ätit ost och druckit vin ihop tidigare, men nu smakade det helt annorlunda, större än jag vet inte vad. Och gick jag upp och tittade ut genom ett fönster såg jag Eiffeltornet långt där borta.

You're a big girl now, känns helt perfekt att få höra nu. Det är en parislåt. En parkbänk i Paris, längs Seine, eller i en av alla små eller stora parker. Paris är vemod. Paris är knappast bara kärlekens stad, det är lika mycket uppbrottens och krossade hjärtans stad. Det måste vara så, föds något dör något. Eller så är det bara den där korkskruven jag tänker på. Jag hör alla fransmännen skrika i publiken, det känns nästan lite surrealistiskt, jag har inte hört så många franska konserter, även om en av mina favoriter är Marseilles 1993, den har jag hört många gånger, men jag tror den är en soundboardinspelning och publiken hörs på grund av det knappt alls. Nu hör jag fullt med fransmän småsnacka under Mr Tambourine man. En fransman verkar upprörd, en annan skriker något roligt på franska. Det låter ju så roligt. Sedan blir alla knäpptysta. Det här är en låt man lyssnar på. Till och med en fransman är tyst när den här låten spelas. Jag gillar Frankrike. Vi såg precis en serie som heter Gengångare om döda som kommer tillbaka till sina gamla liv. Det är inte så enkelt alla gånger. Jag har förvisso aldrig provat själv, att först dö och sedan komma tillbaka, men jag kan ju föreställa mig. Vilken plats i sängen är min, höger som vanligt eller är det någon annans nu. Alla klappar i takt, Masters of war. I'll stand on your grave ´til I´m sure that you´re dead. Kanske lika bra att dö på riktigt när man ändå dör, att inte återvända. Don´t think twice, bara dö och gör det ordentligt. You´re the reason I´m travellin´ on. I´m on the dark side of the road och jag tror jag stannar där. Eller the bright side, om jag själv får välja, men det får jag nog inte. Det blir vad det blir. Konsertens bästa låt hittills.

Tredje gången i Paris träffade jag Dylan i hörnet där Rue de Lyon möter Avenue Daumesnil. Det ligger nära Bastiljen, det gamla fängelset som stormades. Eller där Bastiljen låg så klart, finns ju inte längre, numera står Julikolonnen där, ett minnesmärke. Vi satt och drack en coctail på den amerikanska baren som ligger där och han gick förbi utanför och jag sprang ut. Jag minns det väldigt tydligt fortfarande, att stå en meter från honom, rakt framför. Han höll i en stor vit kartong, en sådan man har tårtor i. Inga glåpord, inga ord alls i själva verket, förutom att jag sa att jag skulle gå på konsertern och önskade honom lycka till, och från honom bara en blick. Och den känns. Sedan såg vi honom spela på den stora areran Bercy några kvarter bort. I´ll remember you rullar samtidigt igång. There's some people that you won´t forget even though you´ve only seem them once or twice. Det är fint att han spelar den här låten från underskattade Empire Burlesque. Tony is from Paris skrattar Dylan när han introducerar bandet och det stämmer ju inte riktigt. Maggie's farm blixtrar och det kränger, jag blir lite åksjuk faktiskt, jag kan ju inte sitta still när jag hör det här och jag blir lätt åksjuk. Jag får koncentrera mig och sitta mer stilla, titta rakt fram som jag gör när jag åker bil, rakt fram längs vägen, hålla i mig som när vi åkte i rondellen runt Triumfbågen. Jag längtar alltid efter Paris men inte för att det är en vacker stad. Så värst vacker är den inte, inte när man går omkring på gatorna och letar efter ett ställe att äta på efter klockan två på dagen, då blir man mest bara irriterad, eller om man vill ha en frukostmacka med skinka före klockan elva, det går inte heller, frukost är inte en skinkmacka i Frankrike. Det är trångt och varmt, turister. Paris är ändå vackert. På det andra sättet. Allt som inträffar, människor man möter, regnet och snön, dimman på morgonen. Den otrevliga servitören som kommer med kaffet, det kan visst vara vackert. Eller vinet som serveras i så små vinglas att minst tre behövs. När gatorna äntligen är tomma, man gått så långt, kanske vilse, och maten till slut står på bordet. Bastiljen stormas ena dagen och Dylan sjunger om en korkskruv genom hjärtat 206 år senare och jag lyssnar på det nu. Då är Paris ganska vackert.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 11 augusti, 2013, 14:25:00
Tack Joakim. Ännu en gång.

Har varit i Paris ett antal gånger genom åren. Dock aldrig sett Bob där. Märkligt nog, med tanke på hur många gånger jag sett honom i Frankrike.
Har heller aldrig blivit vän med Paris. Aldrig känt mig bekväm där.

Men med det du skriver, Joakim, känner jag mig mycket bekväm. Och känner jag mig någon gång åksjuk under läsningen så är det en väldigt njutbar åksjuka ...
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Humlan skrivet 11 augusti, 2013, 15:22:06
 :d2:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Anders S skrivet 11 augusti, 2013, 21:03:28
Ja, vad säger man... underbart att få följa med dig i dina konsertupplevelser och reseberättelser  :party:

Tack  :d2:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 12 augusti, 2013, 15:36:53
Tack ska ni ha för alla uppmuntrande ord!

Konsert 14 av 116, Cardiff 27 mars 1995

En vecka semester, det är min första lediga dag och det regnar. Så fantastiskt. Det betyder att jag kan sitta inne och lyssna på musik utan att känna någon helst stress över att jag inte är ute och njuter av solen. Njuter. Av solen. Jag njuter på mitt sätt, solen är sällan det första som jag kommer att tänka på när jag vill ha det bra. Det är ju dessutom ganska dumt att bygga sin lediga tid eller semster kring solen i det här landet. Jag är tillbaka på de brittiska öarna. Cardiff i det lilla landet Wales. Med det märkliga språket kymriska. Talas förvisso bara av en femtedel av befolkningen och jag hade gissat att det blivit färre och färre med tiden men läser att på tio år har andelen i landet som kan kymriska faktiskt ökat. Annars har små språk och dialeketer en tendens att suddas ut och till slut försvinna på grund av den tekniska utvecklingen. Vi reser jorden runt, träffar en stilig herre med stetsonhatt i Pennsylvania eller en pigg bergsvandrande kvinna i Korea med sin färgglada solkeps, skärmen är en halv meter lång. Läser och lyssnar på varandras kultur. Man får ta det onda med det goda. Jag accepterar detta och gör vad jag kan för att ta in så mycket som möjligt. Igår såg jag en dokumentär om jordens utveckling, det är många slumpartade händelser i universum som gör att kaffet framför mig är lite svagare än vad det brukar. En exploderande stjärna heter supernova och utan dessa hade inte mycket varit möjligt. Mitt kaffe hade kunnat vara vitt, vem vet. Och så kommer en sån här fin låt som gör att jag inte kan tänka på något annat, bara det jag hör. Born in time. Jag vill gå in i låten, jag vill ha den runt mig, som en filt. Och det fortsätter med omslutande Mr tambourine man i det här stilla plockande arrangemanget. Låt efter låt är nu på samma sätt, framförda fint och stilla, varmsamt och vänligt sjungna. Det akustiska partiet avslutas med Desolation row. Den kan jag aldrig höra för ofta. Och nu, we're gonna play a new song, it's about ten years old. Searching everywhere I go. Allt man gör, letar, letar efter något bättre, letar efter det man har, letar efter det man inte har.

Jag låter musiken flöda i bakgrunden, behöver inte skriva så mycket om den, jag har ju semester. Jag läser i stället att en supernova kan lysa hundra miljader gånger starkare än vår sol. Behöver inte vara särskilt mycket med tanke på hur lite vår sol skiner just nu. Den får lysa hur lite den vill på min semester. 1987 kunde man se en supernova med blotta ögat, i Det stora magellanska molnet. Det är ett fint namn på en galax. Ferdinand Magellan var en upptäcktsresande från Portugal, han var den förste att segla jorden runt, även om han inte gjorde det på samma semestervecka. Mest känd är han för sitt sund. Annars åkte han mest runt och precis som alla vi andra letade efter något. Magellan letade efter Kryddöarna, eller Moluckerna som det heter numera. Ligger i Indonesien. Magellan dog av ett spjut i bröstet kastat av hövdingen Lapu-Lapu på ön med samma namn den 27 april 1521. Jag undrar om dom hann samtala med varande innan spjutet for iväg. Kanske om kryddor. Supernovor. Trumpeter, trummor. Det finns alltid någon som har allt. Men det måste vara en otäck och levnadsfattig person. Ingen jag skulle vilja träffa. Dylan ville knappast heller vara med den han skriver om i She belongs to me, kanske i början, sen fick han nog. Precis som Lapu-Lapu fick av Magellan. Fick kanske nog av att knäböja inför någon som letade och trodde att det räcker med att finna för att få äga. Det krävs lite mer än så. Vare sig vi heter Ferdinand eller Fredrika, Lapu-Lapu eller Lovisa, får vi aldrig nog, vill alltid ha mer. Det är väl så det är. Antingen så har vi inget och letar därför, eller så vill vi ha mer av det vi har. Kanske tröttnar till och med. Magellan tröttnade på att krydda sin kotlett med bara salt och peppar. Det skulle han inte ha gjort. Men jag är ganska glad för det. Ikväll ska jag krydda min mat med både chili och spiskummin. Någon kolar vippen, en annan kryddar med kummin. Kom igen nu, det här håller inte, det får bli en ny konsert i morgon tror jag. Hoppas det regnar.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: janne skrivet 13 augusti, 2013, 07:16:20
Tack Joakim. Cardiff var den första av de fyra UK-konserter jag såg 95. Minns en fin Desolation Row och framför allt Dignity. Och hur Clinton Heylin satt bredvid mig och headbangade.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 13 augusti, 2013, 09:13:59
Tack Joakim. Cardiff var den första av de fyra UK-konserter jag såg 95. Minns en fin Desolation Row och framför allt Dignity. Och hur Clinton Heylin satt bredvid mig och headbangade.

Vad roligt! Desolation row var verkligen bra, även Dignity, men som sagt Born in time särskilt fin men det kanske var mest för att jag inte alls förväntade mig den. London next.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: M:o Nightmare skrivet 13 augusti, 2013, 09:18:22
Tack Joakim. Cardiff var den första av de fyra UK-konserter jag såg 95. Minns en fin Desolation Row och framför allt Dignity. Och hur Clinton Heylin satt bredvid mig och headbangade.

 ^_^

(http://www.canongate.tv/media/authors/clintonheylin.jpg)
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 13 augusti, 2013, 09:28:15
Behind the shades var den första Dylan-boken jag läste så utan Clinton Heylin kanske jag inte fastnat så som jag gjorde, boken minns jag som mycket bra. Har dock inte läst någon reviderad version, det kom en 20th anniv edition 2011.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 13 augusti, 2013, 12:49:01
Konsert 15 av 116, London 29 mars 1995

Och så har vi London 1995. Elvis Costello som förband alla tre kvällar. Dessa spelningar tillhör några av de mest legendariska av Dylans spelningar på senare år. Jag har själv två av spelningarna i cd-hyllan, dock ej första kvällen, denna, som jag aldrig hört tidigare. Brixton Academy verkar vara en perfekt konsertlokal, hög scen, sluttande golv, fin gammal byggnad från 1929, byggdes först som biograf och för teater, men är nu en klassisk lokal i London för musikevenemang. Påminner kanske lite om Chinateatern i Stockholm. I want you som andra spår och den sitter perfekt. Jag vet inte om folk satt ner eller stod men jag skulle gissa på det sista. Jag skulle inte vilja sitta när All along the watchtower manglar fram som en ångvält, med sirener och blåljus kör den runt runt. Jag älskar hur låten tar en liten vändning, hur gitarrerna håller på tonerna, det låter plötsligt ödsligt, men Winston vägrar ge sig, hamrar som aldrig förr och gitarrerna börjar vina igen, ångvälten når sin toppfart och det kan mycket väl vara den bästa All along the watchtower på turnén hittills.

Och Just like a woman är minst lika bra, han artikulerar orden mer bestämt och kraftigare än vad han tidigare gjort. Jag dricker ett engelsk te, alltså inte english breakfast eller något annat svenskköpt och larvigt, engelskt te köpt på plats. Ulrika köpte några storpack när hon senast var i London. Deras te smakar mycket mer än det skrap som till slut når oss, blåögda oventandes varelser i norr. En liten påste engelskköpt te kan jämföras med tio svenska. Jag gillar beskt och osötat te, det känns lite mer, strävare. Engelslmännen vill ha citron eller socker i sitt te, gärna båda delar. Mjölk är också mer eller mindre obligatoriskt, själv tycker jag att det är smått kväljande med mjölk i te. Men det är jag. Tangled up in blue rullar på, Dylans gitarrpartier är en fröjd, så skevt men så rätt, förvånandsvärt oskevt just nu kanske, men minst lika bra, det är kanske inte en ångvält utan snarare en Jaguar i full fart längs engelska kustlandskapet, kör om framförvarande bil, och ännu en, kör om alla bilar. Och så hoppar vi in i tågkupén, ett ånglok ryker och tjuter där längst fram, och vi lunkar fram sakta men säkert, far över det det ännu lite grådimmiga men vårkknoppande landskapet. It most certainly takes a lot to laugh, but it takes a train to cry. Järnvägsnätet i England är det äldsta i världen. Det första lokomotivet för allmänheten rullade ut på järnvägarna 1825. Någon är skeptisk, syrlig, kanske druckit te med citron, skämtar hånande och rått om något men med en stor knippe självironi. Engelsmän driver med allt och alla, kanske allra helst sig själva. Alla engelsman jag någonsin träffat har det i sig. Jag vet inte varför. Dimman lättar.

Ljudet är lite bättre än på några av föregående konserter, det akustiska partiet som inleds med Mr tambourine man låter lite klarare. Rösten är stor och framträdande. Kanske för att jag höjt volymen så mycket. Brevbäraren måste ha undrat lite när han precis kom med dagens post. Vilket fint munspel i slutet av låten. Publikens jubel är ihärdigt tills Boots of spanish leather börjar. Det är bara att lyssna. Lätt för mig att säga kanske. Stort jubel efter sista raden och munspel igen. Don't think twice, han mejslar ut orden så vackert, faktiskt syrligt, så sanslöst fantastiskt att jag blir alldeles tårögd, you just kind of wasted my precious time. Andas, andas. Det här är bra. Så bra blir det blir ibland och nu var det så bra. Och Dignity tar över, alltid bra, she could get killed if she told me what she knew sjunger han så att jag vill höra det igen, betonar, så som han gör ibland, när han är som bäst. Den här låten blir bara bättre och bättre ju fler gånger jag hör den. Hur länge ska det hålla. Han tappar bort näst sista versen men jag gillar när han gör det, det som följer efter brukar alltid vara dubbel så bra, för att ta igen. Det här hade jag gärna upplevt på plats.

She belongs to me igen, den känns alltid oväntad, och jag blir glad av den. JJ Jackson, born in the USA. We're gonna get out of here now. We have things to do, places to be. Maggie's farm. Jag skriver till min kompis Bengt om hur bra konserterna i Hoboken och Camden utanför Philadelphia var som vi såg för några veckor sedan, jag skriver till Jörgen att det blir ölprovning här hemma på lördag. Det skriver jag inte men det blir det. I alla fall en liten sådan. Körsbärsstout kan väl aldrig vara fel. Det är det inte. En underbar konsert, kanske bäst hittills bredvid Pragdatumen. Känner jag mig själv rätt kommer jag att springa ner till Sjuelva nere på hörnet och köpa en chokladbrownie att tugga på vid sidan. Stout och choklad, nästan lika gott som ost och vin. Nu blev jag åksjuk igen. Jäkla Maggie. Allsång och Dylan är alltid en udda historia. Like a rolling stone här blir lätt komisk, en stor dov sångmatta av publiken i bakgrunden, och så Dylan som faktiskt lyssnar och anpassar sig, fraserar väl medveten om publiken. Det är mycket bra. Ställde klockan på halv tio i morse, försökte men det gick inte, kravlade mig ur sängen först klockan tolv. Jag visste att jag skulle lyssna på den här konserten, jag visste inte hur bra den skulle vara. Vilken händelserik liten resa det varit. Nu behöver jag ny energi. Tar på mig kläderna och beger mig ut på promenad genom stan. Lite lyckligare än när jag vaknade. Två kvällar kvar i London. Men dessa tar vi en annan gång. Now I got things to do, places to be.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 15 augusti, 2013, 13:08:18
Konsert 16 av 116, London 30 mars 1995

Jag har varit i Brixton och förmodligen också gått förbi Brixton Academy. Första gången jag åkte till Lodon var jag tjugo. Det var sommar i Stockholm, jag jobbade inte, ingen skola. Fick ett infall. London, jag borde åka till London. Jag lånade en guidenbok och en systemkamera av min kompis Tobias som jag bodde med då. Jag packade en liten väska. Skulle stanna i en vecka, själv, utan några planer alls. Mer än att se London. Det var den första resa jag gjorde själv där jag inte skulle träffa någon särskild person på slutmålet. Jag åkte för att jag kunde. Första natten bodde jag i ett förfärligt rum vid Victoria station, på någon av smågatorna i området. Jag vaknade och hade en tjock fransman liggandes i sängen bredvid. Frukosten bestod av flingor och mjölk som stod i det smutsiga köket. Jag tog mina grejer och drog. Jag hade inte mycket pengar och kunde inte betala för ett ordentligt, vanligt hotellrum, i alla fall inte under hela min vistelse, så jag gick runt och frågade om det fanns någon som hade ett billigt rum att hyra ut till mig. Till slut fick jag napp, ett av hotellen på gatan hade ett rum som renoverades, där kunde jag få bo billigt. Gärna, sa jag, rummet hade egen toalett men duschen fungerade inte vilket jag accepterade, kunde duscha i ett rum bredvid. Jag började trivas i London. If you see her, say hello. Jag åkte för att jag kunde. Jag åkte runt i så många delar av staden som jag hann med. Brixton bland annat, guns of Brixton. Jag köpte en half a chicken på en pub där och drack en öl. För att jag ville. Hemma på rummet läste jag musiktidningar, engelska kvällstidningar och en Playboy, tyvärr var inte någon tidning nämnvärt upphetsande, mest lite sorgligt, men jag kunde. Time Out var bättre, i den kunde jag läsa om spelningar, små konserter på konstiga ställen. Jag såg två band i en källare där alla satt på golvet. Som någon slags sekt. Jag hade aldrig sett något liknande men musiken var bra. Jokerman. Gitarristen i det ena bandet spelade på en stålsträngad akustisk gitarr och hade fullt med distpedaler, den kombinationen hade jag aldrig sett tidigare heller och jag åkte hem och kopplade distpedaler till min akustiska. London är den stad i Europa utanför Sverige och efter Köpenhamn som jag varit i flest gånger, i höst blir det sjätte eller sjunde resan, jag minns inte exakt. Jag åker alltid till London för musikens skull. Jag har sett fantastiska konserter i staden, My Bloody Valentine, Luna, Damon & Naomi. Jag har spelat själv i London, det var för några år sedan. London är både vackert och fult på samma gång, men det är så som det ska vara.

Every Grain of Sand, första gången på turnén hittills och jag vet inte om den kommer att spelas fler gånger detta år. Första versionen jag hörde var den på Bootleg Series, med hunden som skäller i bakgrunden. Sometimes I turn, eller look som han sjunger här, there's someone there, other times it's only me. Det är en rasande vacker låt, kanske den vackraste han skrivit, bländande vacker lyrik, om man får ta till stora och pretantiösa ord. En text det aldrig går att tröttna på. Det skulle krävas flera timmar för mig om jag började tänka närmare på låtens innebörd och sedan försöka skriva om det, jag skulle inte kunna lyssna klart på konserten. Hade kunnat trycka på paus men gör det inte. Låten är för mig en av få som egentligen aldrig blivit bättre framförd live jämfört med studioversionerna, i alla fall inte vad jag hört. Det spelar givetvis ingen roll. Det är en fantastisk låt och den får vara så fantastisk på vilken plats som helst, inspelad i studio eller framför live, det är inte viktigt. Vilken teori man tror på spelar inte heller så stor roll. Tro på vad du vill. Varenda sparv som dör, varje hårstrå eller varenda sandkorn på jorden. Någon eller något håller räkningen, slumpen eller Gud, var så säker.

Positively fourth street följer och lyfter konserten till ännu högre höjder. Mr tambourine man därefter. Masters of war och den ljuvliga Love minus zero/no limit. Jag vill fastna och gör det också, lika vacker som Every grain of sand. Ännu vackrare. Den här minns jag starkt från mina promenader på stan för tiden kring min första Londonresa. Det var i Stockholm, på tunnelbaneperrongen, Rådmansgatan. Lyssnade på konserten i lurar och bara stannade, tågen fick komma och gå som dom ville. När tiden står still, det var då, det är nu. Jag hade glömt hur bra den här var. Fler fåglar, en korp med bruten vinge. Den här låten är som motsatsen till She belongs to me. Lika bra, om inte bättre, men med en helt annan innerbörd. Valentine's can't buy her. Och she know's there's no succes like failure, and that failure's no success at all. Ingen annan kan skriva något sådant. Det är farligt att grotta ner sig i texterna, mycket farligt, man kommer inte vidare, i sina tankar, med dagen eller ens med konsertern jag lyssnar på. Gränslös kärlek eller att kärlek är ett spel. Jag vet inte det. Jag vet inte och jag vill inte veta just nu. Släpp mig, släpp mig fri tack.

Önsketänkade. Det där är ett toppnummer från 1995, det är helt säkert. Konserten i övrigt blir lätt lite vattnig i jämförelse men vidare vi går. I believe in you. Den här konserten är mycket annorlunda jämfört med den dagen före. Mycket mer storslagen, på det inåtvända sättet. Jag har en helt annan känsla i kroppen. The times they are a-changing i samma stil, samma känsla. I kväll ska jag gå och se Leonard Cohen. Det är passande. Inte bara på grund av Every grain of sand. Som skulle kunna vara skriven av honom men är det inte, kanske bara en klyscha man hakat upp sig vid. Jag ska snart gå ut på promenad igen. Huvudet är sprängfullt av tankar. Jag läste precis någon som beskrev hur det är att lyssna på Dylan, hur man hittar fram till honom, hur man aldrig når målet. Getting into Dylan, you never reach the end. He constantly takes you further. Så är det. Tänk om jag det visste, när jag började. Konserten, den andra av tre i London 1995, avslutas med Elvis Costello och Dylan som gör I shall be released, sjunger varannan rad. Det är så rätt. En fin summering, även om duetten i sig inte når några himmelska höjder. Det gör däremot den här konserten som helhet, på alla sätt och vis. Det kommer ta några timmar att få den ur mig. Det är ett straff jag gärna tar.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Humlan skrivet 21 augusti, 2013, 15:13:48
 :d2: :d4:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: janne skrivet 21 augusti, 2013, 15:33:31
Konsert 16 av 116, London 30 mars 1995

Jag har varit i Brixton och förmodligen också gått förbi Brixton Academy. Första gången jag åkte till Lodon var jag tjugo. Det var sommar i Stockholm, jag jobbade inte, ingen skola. Fick ett infall. London, jag borde åka till London. Jag lånade en guidenbok och en systemkamera av min kompis Tobias som jag bodde med då. Jag packade en liten väska. Skulle stanna i en vecka, själv, utan några planer alls. Mer än att se London. Det var den första resa jag gjorde själv där jag inte skulle träffa någon särskild person på slutmålet. Jag åkte för att jag kunde. Första natten bodde jag i ett förfärligt rum vid Victoria station, på någon av smågatorna i området. Jag vaknade och hade en tjock fransman liggandes i sängen bredvid. Frukosten bestod av flingor och mjölk som stod i det smutsiga köket. Jag tog mina grejer och drog. Jag hade inte mycket pengar och kunde inte betala för ett ordentligt, vanligt hotellrum, i alla fall inte under hela min vistelse, så jag gick runt och frågade om det fanns någon som hade ett billigt rum att hyra ut till mig. Till slut fick jag napp, ett av hotellen på gatan hade ett rum som renoverades, där kunde jag få bo billigt. Gärna, sa jag, rummet hade egen toalett men duschen fungerade inte vilket jag accepterade, kunde duscha i ett rum bredvid. Jag började trivas i London. If you see her, say hello. Jag åkte för att jag kunde. Jag åkte runt i så många delar av staden som jag hann med. Brixton bland annat, guns of Brixton. Jag köpte en half a chicken på en pub där och drack en öl. För att jag ville. Hemma på rummet läste jag musiktidningar, engelska kvällstidningar och en Playboy, tyvärr var inte någon tidning nämnvärt upphetsande, mest lite sorgligt, men jag kunde. Time Out var bättre, i den kunde jag läsa om spelningar, små konserter på konstiga ställen. Jag såg två band i en källare där alla satt på golvet. Som någon slags sekt. Jag hade aldrig sett något liknande men musiken var bra. Jokerman. Gitarristen i det ena bandet spelade på en stålsträngad akustisk gitarr och hade fullt med distpedaler, den kombinationen hade jag aldrig sett tidigare heller och jag åkte hem och kopplade distpedaler till min akustiska. London är den stad i Europa utanför Sverige och efter Köpenhamn som jag varit i flest gånger, i höst blir det sjätte eller sjunde resan, jag minns inte exakt. Jag åker alltid till London för musikens skull. Jag har sett fantastiska konserter i staden, My Bloody Valentine, Luna, Damon & Naomi. Jag har spelat själv i London, det var för några år sedan. London är både vackert och fult på samma gång, men det är så som det ska vara.

Every Grain of Sand, första gången på turnén hittills och jag vet inte om den kommer att spelas fler gånger detta år. Första versionen jag hörde var den på Bootleg Series, med hunden som skäller i bakgrunden. Sometimes I turn, eller look som han sjunger här, there's someone there, other times it's only me. Det är en rasande vacker låt, kanske den vackraste han skrivit, bländande vacker lyrik, om man får ta till stora och pretantiösa ord. En text det aldrig går att tröttna på. Det skulle krävas flera timmar för mig om jag började tänka närmare på låtens innebörd och sedan försöka skriva om det, jag skulle inte kunna lyssna klart på konserten. Hade kunnat trycka på paus men gör det inte. Låten är för mig en av få som egentligen aldrig blivit bättre framförd live jämfört med studioversionerna, i alla fall inte vad jag hört. Det spelar givetvis ingen roll. Det är en fantastisk låt och den får vara så fantastisk på vilken plats som helst, inspelad i studio eller framför live, det är inte viktigt. Vilken teori man tror på spelar inte heller så stor roll. Tro på vad du vill. Varenda sparv som dör, varje hårstrå eller varenda sandkorn på jorden. Någon eller något håller räkningen, slumpen eller Gud, var så säker.

Positively fourth street följer och lyfter konserten till ännu högre höjder. Mr tambourine man därefter. Masters of war och den ljuvliga Love minus zero/no limit. Jag vill fastna och gör det också, lika vacker som Every grain of sand. Ännu vackrare. Den här minns jag starkt från mina promenader på stan för tiden kring min första Londonresa. Det var i Stockholm, på tunnelbaneperrongen, Rådmansgatan. Lyssnade på konserten i lurar och bara stannade, tågen fick komma och gå som dom ville. När tiden står still, det var då, det är nu. Jag hade glömt hur bra den här var. Fler fåglar, en korp med bruten vinge. Den här låten är som motsatsen till She belongs to me. Lika bra, om inte bättre, men med en helt annan innerbörd. Valentine's can't buy her. Och she know's there's no succes like failure, and that failure's no success at all. Ingen annan kan skriva något sådant. Det är farligt att grotta ner sig i texterna, mycket farligt, man kommer inte vidare, i sina tankar, med dagen eller ens med konsertern jag lyssnar på. Gränslös kärlek eller att kärlek är ett spel. Jag vet inte det. Jag vet inte och jag vill inte veta just nu. Släpp mig, släpp mig fri tack.

Önsketänkade. Det där är ett toppnummer från 1995, det är helt säkert. Konserten i övrigt blir lätt lite vattnig i jämförelse men vidare vi går. I believe in you. Den här konserten är mycket annorlunda jämfört med den dagen före. Mycket mer storslagen, på det inåtvända sättet. Jag har en helt annan känsla i kroppen. The times they are a-changing i samma stil, samma känsla. I kväll ska jag gå och se Leonard Cohen. Det är passande. Inte bara på grund av Every grain of sand. Som skulle kunna vara skriven av honom men är det inte, kanske bara en klyscha man hakat upp sig vid. Jag ska snart gå ut på promenad igen. Huvudet är sprängfullt av tankar. Jag läste precis någon som beskrev hur det är att lyssna på Dylan, hur man hittar fram till honom, hur man aldrig når målet. Getting into Dylan, you never reach the end. He constantly takes you further. Så är det. Tänk om jag det visste, när jag började. Konserten, den andra av tre i London 1995, avslutas med Elvis Costello och Dylan som gör I shall be released, sjunger varannan rad. Det är så rätt. En fin summering, även om duetten i sig inte når några himmelska höjder. Det gör däremot den här konserten som helhet, på alla sätt och vis. Det kommer ta några timmar att få den ur mig. Det är ett straff jag gärna tar.

Tack. Jag såg alla tre Brixtonspelningarna och just den här är minnesvärd inte minst för att han kastade om i setlistan. Plötsligt kom det ingen Tangled som låt 5. Jag och Olof delade taxi från Brixton med amerikanska Bobwatchers och unbelievable var ordet som studsade runt i bilen.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Tobias skrivet 21 augusti, 2013, 20:21:10
Utmärkt, Joakim. Hoppas verkligen du orkar hålla detta uppe hela turnéåret 1995 (det är väldigt många konserter).
Brixton 30 mars 1995 har en speciell plats i min Dylan-historia, även om jag tyvärr inte var där. Hösten 1994 och våren 1995 var mitt intresse för Dylan snabbt stigande. Jag läste allt jag kom över och jag lyssnade också på allt. Bootlegs var vid den tiden dyra och svåra att komma över. Jag fick på olika sätt tag i ett antal av varierande kvalitet både vad gäller ljud och framförande. I april 1995 fick jag ett paket med ett kassettband från denna Brixton-spelning. Ljudkvalitet var utmärkt, sannolikt ganska nära källan. Det var första gången jag hade en alldeles färsk, (som det då verkade) svåråtkomlig publikinspelning i min hand och inte något som spelats in 5, 10, 20 eller 30 år tidigare. Nu var jag liksom med på resan, inte bara någon som studerade saker långt i efterhand. Jag insåg att det fanns möjlighet att följa Dylan som liveartist i närtid, även om man själv var många, många mil från de platser där han spelade.
Jag lyssnade mycket på den där Brixton-inspelningen. Frågan är om jag det finns någon annan icke-officiell liveinspelning jag lyssnat lika intensivt på. Kassetten är borta sedan många år, men vissa fraseringar minns jag ännu väl.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 21 augusti, 2013, 20:59:37
Underbart att läsa Tobias och Janne! Även om det kommer ta lång tid så kommer jag garanterat att fortsätta, att sluta är inte ett alernativ.

Alltid kul och inspirerande att höra andras historier kring dessa spelningar, detta år som är 1995. Är det bara jag som finner Live minus zero från denna konsert vara bland det bästa han spelat?

Min första nya "tape" var Tramps 1999. Eller var det MSG 1999. Eller om det nu var Spokane, OR 1999. Banden ligger på vinden. :-)
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 21 augusti, 2013, 21:57:07
Underbart att läsa Tobias och Janne! Även om det kommer ta lång tid så kommer jag garanterat att fortsätta, att sluta är inte ett alernativ.

Alltid kul och inspirerande att höra andras historier kring dessa spelningar, detta år som är 1995. Är det bara jag som finner Live minus zero från denna konsert vara bland det bästa han spelat?

Min första nya "tape" var Tramps 1999. Eller var det MSG 1999. Eller om det nu var Spokane, OR 1999. Banden ligger på vinden. :-)

"Live minus zero"???
Skön felstavning i denna tråd   :mellow:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Humlan skrivet 21 augusti, 2013, 22:00:44
Underbart att läsa Tobias och Janne! Även om det kommer ta lång tid så kommer jag garanterat att fortsätta, att sluta är inte ett alernativ.

Alltid kul och inspirerande att höra andras historier kring dessa spelningar, detta år som är 1995. Är det bara jag som finner Live minus zero från denna konsert vara bland det bästa han spelat?

Min första nya "tape" var Tramps 1999. Eller var det MSG 1999. Eller om det nu var Spokane, OR 1999. Banden ligger på vinden. :-)

"Live minus zero"???
Skön felstavning i denna tråd   :mellow:

 :d2:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 22 augusti, 2013, 06:03:48
Underbart att läsa Tobias och Janne! Även om det kommer ta lång tid så kommer jag garanterat att fortsätta, att sluta är inte ett alernativ.

Alltid kul och inspirerande att höra andras historier kring dessa spelningar, detta år som är 1995. Är det bara jag som finner Live minus zero från denna konsert vara bland det bästa han spelat?

Min första nya "tape" var Tramps 1999. Eller var det MSG 1999. Eller om det nu var Spokane, OR 1999. Banden ligger på vinden. :-)

"Live minus zero"???
Skön felstavning i denna tråd   :mellow:

 :d2:

Jag vänjer mig aldrig vid Iphone-"tangenterna". Behöver ju mikroskop och pincett för att träffa rätt. :-)
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Tobias skrivet 22 augusti, 2013, 16:13:32
Jag vänjer mig aldrig vid Iphone-"tangenterna". Behöver ju mikroskop och pincett för att träffa rätt. :-)

Fast här blev det ju ändå ganska rätt. "Live Minus Zero" vore faktiskt en inte helt tokig bootlegtitel.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Silvio skrivet 23 augusti, 2013, 05:58:15
Jag vänjer mig aldrig vid Iphone-"tangenterna". Behöver ju mikroskop och pincett för att träffa rätt. :-)

Fast här blev det ju ändå ganska rätt. "Live Minus Zero" vore faktiskt en inte helt tokig bootlegtitel.

Då ska den innehålla ALLT som gjorts Live av Dylan då, om den ska vara trogen sin titel ;)
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Tobias skrivet 23 augusti, 2013, 21:39:43
Då ska den innehålla ALLT som gjorts Live av Dylan då, om den ska vara trogen sin titel ;)

Ja, där har du en poäng. Joakims projekt kan kanske kallas "Live 1995 Minus Zero". Ambitiöst nog det.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 25 augusti, 2013, 16:48:41
Konsert 17 av 116, London 31 mars 1995

I fredags åt vi kräftor och igår köpte jag nya Dylanskivan, Bootleg series 10. Idag är det söndag och jag gick ut och satte mig en timma i en liten park i Röda bergen. Jag läste en bok av Bodil Malmsten, den heter Och en månad går forttare nu än ett hjärtslag. Det är hennes fjärde bok av totalt fem hittills som bygger på hennes blogg. Dessa böcker är hennes bästa tycker jag. Det är ett mindre konstlat språk, allt flyter fint och naturligt. Hon skriver, eller får mig att tro att hon skriver, så att säga direkt från hjärtat. När språk blir för planerat, för uttänkt, för fint, då tycker jag inte att det är bra. Bodil skriver att hon lyssnar på Dylans Together through life och jag lyssnar på Dylan från London 1995, den tredje och sista spelningen han gjorde i staden detta år. Jag lyssnar inte riktigt ännu men ska börja snart.

Tidigare försökte jag att hitta ett hotell att bo i under vår vistelse i London, när vi ska se konserterna i Royal Albert Hall 26, 27 och 28 november senare i år. Hotell i London är inte direkt en upplyftande historia. Alltid små, dyra, smutsiga eller i alla fall något av dessa tre, oftast allt på en gång. Heltäckningsmattor överallt. Trappor branta så att man snubblar och faller pladask. Jag hittar inget hotell att boka. Det finns för många och inget som jag vill bo i. Det blir kanske en lägenhet i andrahand i stället. Att se Dylan i Royal Albert Hall känns nästan overkligt, men samtidigt har jag mycket lågt ställda förväntningar. Jag vet inte riktigt varför. Det ska hur som helst bli roligt att vara i London i en vecka, som turist men med en stor bonus, som är dessa tre konsertdagar. Londonspelningen från 1995 dundrar igång med Crash on the levee, det har gått några dagar sedan sist, sedan jag lyssnade på föregående konsert, det känns skönt att vara tillbaka. Mycket bra ljud dessutom. Det är varmt i lägenheten, det är varmt ute, en av sommarens sista fina dagar gissar jag, augusti håller på att ta slut. Sedan tar hösten vid, löven på björken utanför sovrummet kommer att bli röda, sedan gula för att sedan falla ner till marken. Har jag tröttnat på Crash on the levee? Inte alls, jag gillar den, ibland mer och mer för varje konsert, och särskilt en dag som denna, när hans röst är så kraftfull och tydlig, bandet spelar tight och med stor pondus. How long are we gonna be ridin'? Jag såg en film från 1979 av Roman Polanski häromveckan, när jag inte kunde sova, filmen heter Tess och är egentligen inte särskilt bra, jag tyckte i alla fall inte det då, men den har dröjt sig kvar i mitt medvetande. Señor påminner om den filmen, så som den låter just nu, det är vad jag känner. Tess, som spelas av tyska skådespelerskan Nastassja Kinski, kommer i filmen från en mycket fattig familj på den brittiska landsbygden i slutet av 1800-talet. Två män faller för hennes svårmodiga personlighet, hennes vackra utseende. Filmen bygger på boken som först utkom 1891 och heter Tess av d'Urberville. Eller som den heter på engelska, Tess of the d'Urbervilles: A Pure Woman Faithfully Presented. Den titeln gillar jag. Filmen vann tre Oscarstatyetter, art direction, cinematography och costume. Det kan jag förstå, vad nu än dessa titlar egentligen betyder. Jag såg den långa filmen under tre nätter och kan inte sluta tänka på den. Det grådimmiga landskapet. Ibland är det allt jag tänker på.

Tombstone blues trampar och trampar. Första gången sedan Irland 1984. Bootleg series volym 10 är kanske den bästa i serien sedan Live 1966 eller till och med den allra första boxen, den som heter Bootleg series 1-3. Jag tycker verkligen det. Kanske för att den var så oväntad. Jag hade ingen aning om att det spelades in så mycket och så bra låtar denna period runt 1970. Skivorna som släpptes då känner jag givetvis till och lyssnat och lyssnar på mer än gärna. New Morning är en favorit. Men nu är det Shelter from the storm och det är en gåva från ovan, alla dimmor försvinner förutom hur min syn påverkas. Det är inledningsvis en mycket stillsam Shelter from the storm, introt är nästan helt tyst. Och sedan sjunger Dylan gudomligt fint. Elgitarrerna tar mer och mer plats, sedan har vi rösten igen. Den där makalösa kraften. Skär igenom allt, många gånger om. Dylan är som allra bäst, han blir sällan bättre än så här och det är fantastiskt att få lyssna på den här konserten, på alla dessa konserter detta år. Mr tambourine man, denna alltid så fantastiska låt, gör mig inte besviken denna gång heller. Roman Polanski är en av ganska få regissörer som jag är mycket förtjust i. Jag älskar regissörer, konstnärer, med mycket personlig stil och som låter det genomsyra hela konstnärskapet, den råda tråden, det enhetliga, hur allt hänger ihop. Ingen bild är komplett, den blir aldrig det. Roman Polanski gjorde och gör filmer som alltid är servärda. En av hans bästa utspelar sig i London. Den heter Repulsion och är från 1965. Med Catherine Deneuve. Se den om du inte redan gjort det. Vackrare och otäckare än det mesta. The lonesome death of Hattie Carroll får mig att tänka på Tess igen. Jag måste sluta med det.

Nu tänker jag på Repulsion istället. Och Catherine Deneuve. Tagline till filmen var The nightmare world of a virgin's dreams becomes the screen's shocking reality! Det är en tagline att gilla. Och så den här låten, Hattie Carroll. Bury the rag deep in you face, now is the time for your tears. Repulsion utspelar sig i Kensington. Royal Albert Hall ligger i South Kensington. It's all over now, baby blue. Repulsion. Crying like a fire in the sun. Det är så det är. Den här söndagen blev bra till slut. Solen strålar utanför. En så stillsam Baby blue. Ingen sjunger Dylan bättre än Dylan, ingen sjunger bättre än honom över huvud taget. Lyssna på det här. Mattan vägrar ligga still, katterna springer och slirar, sladdar och mattan ligger inte still. Jag vill till Kensington, jag minns från filmen hur det kan se ut där på gatorna, och jag ska försöka få det fula till att bli vackert, som det såg ut 1965. Finare bilar, telefonkioskerna. Men hur får jag det till att bli svartvitt. När jag går där i Kensington. Det får jag inte. Går inte. Filmer blir inte mycket bättre än Repulsion. Highway 61 revisited får mig på väldigt bra humör. Jag tror publiken är lycklig också. Det är en mycket bra konsert. In the garden låter stort och maffigt, Winstons pukor sväller i rummet. Jag undrar vad Bodil Malmsten skulle tycka om dessa konserter. Jag tror att Bodil Malmsten tycker att Repulsion är en mycket bra film, hon såg den förmodligen på en biograf här i Stockholm i sin ungdom, 21 år gammal. Tog tunnelbanan från Vällingby. Kanske ett grönt tåg. Jag har aldrig åkt i en grön tunnelbanevagn i Stockholm. Finns inte längre. Tunnelbana 1, grön linje heter det idag. Men jag har sett Repulsion och jag har sett Tess och jag gillar Bodil och jag gillar Dylan.

Och så har vi den här låten. Det finns inte bättre. Jag minns det så väl. Det går inte att sjunga så här bra. Men han gör det ändå. Har man hört det här minns man det, glömmer det aldrig. Jag glömmer det aldrig. Jag har hört det. London 31 mars 1995. Joey! Joey! Jag gillar inte ens den här låten så mycket, annars. Men här. Joey! Det blir inte bättre, inget blir bättre. Joey! One day they blew him down in a clam bar in New York. Why did they have to come and blow you away? Vad är det jag minns. Min lägenhet, utan kök. Sängen, en madrass på golvet. Mitt liv började där. Pizza utan ost, vem äter det? Hon åt det. Drygt tio år senare är jag här. Och hon äter ost till frukost, lunch och middag. Once upon a time. Hur får man denna dag att bli bättre än då? Borde inte vara så svårt. Man vet vad man visste då. Det är kanske bättre nu. Jag har allt jag hade då och mycket mer. Jag har sett Repulsion och Tess, det hade jag inte då. Jag hade bara varit i London en gång. Då. Visste inte vem Bodil Malmsten var, eller det kanske jag visst gjorde, det gjorde jag. Jag läste samma böcker då som nu, det jag tyckte var bra då tycker jag är bra fortfarande. Samma filmer, samma musik. Men mycket mer. Filmerna blir tyvärr bara sämre och sämre. Musiken kan jag inte säga detsamma om. Det får framtiden utvisa. 1995 var ett bra år. I Dylans karriär, trots att han inte släppte någon skiva med nya låtar. Han kom till London. Det gjorde jag också till slut. Han kom tillbaka och det gjorde jag också. Igen och igen. Nu är jag där igen. I was so much older then, sjunger han nu, i en melodiskt sett relativt originaltrogen och mycket bra version. Det klara, distinkta, säkra, vackra, det håller i sig, låt efter låt. Elvis Costello. Chrissie Hynde och Carole King. I shall be released igen. Betydligt bättre version än föregående konsert. Jag gick i skola med en tjej som såg ut som Chrissie Hynde. Hon tyckte inte det själv men jag tyckte det. Jag var förtjust men hon tyckte inte det heller. Eller hur man nu ska säga. Rainy day women. Många women blir det, woman after woman. Fullt av dom, eller dem skulle jag hellre vilja skriva här, ser lite artigare ut. Förmodligen en avslutning få denna kväll inte uppskattade. Nu ska jag läsa igenom den här texten, det kommer att bli plågsamt, hitta den röda tråden och knyta ihop den, den som inte finns. Nya trådar hela tiden. Ingen tråd är den andra lik. En tråd kan se ut hur som helst, snurras och knytas, knytas upp igen. Det är vad en tråd är till för. Detta är en konsert som betydde mycket, jag är glad att den betyder lika mycket nu. Kanske ännu mer, jag har ju både den tiden kvar, men också det jag har nu. Jag vill skriva Joey! Joey! igen och igen, jag vill ropa det, skrika det. Jag har ingen tråd att knyta ihop. Kan inte sluta utan. Men gör det ändå. Det får bli så denna kväll. London, tack för den här gången, vi ses snart igen.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Fajersson skrivet 25 augusti, 2013, 17:52:25
Läsvärt som vanligt. Det är ett sant nöje att vara med på den här resan.

På tal om hotell i London, så bor jag nästan alltid på Premier Inn County Hall. Det ligger alldeles bredvid London eye på South Bank. Hygglig standard och ganska bra pris. Dessutom är det nära till King's Arms, en alldeles fantastisk pub med ett litet men gediget utbud av öl och en enormt välkomnande atmosfär med massor av "locals".
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 25 augusti, 2013, 20:00:11
Läsvärt som vanligt. Det är ett sant nöje att vara med på den här resan.

På tal om hotell i London, så bor jag nästan alltid på Premier Inn County Hall. Det ligger alldeles bredvid London eye på South Bank. Hygglig standard och ganska bra pris. Dessutom är det nära till King's Arms, en alldeles fantastisk pub med ett litet men gediget utbud av öl och en enormt välkomnande atmosfär med massor av "locals".

Tack, och tack för hotelltipset, det ska jag definitivt kolla upp! Pubar finns det många i London, men några är helt klart bättre än andra, puben du nämner måste jag definitivt prova oavsett var vi bor!
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 04 september, 2013, 18:21:54
Konsert 18 av 116, Birmingham 2 april 1995

Obama är i stan och Tegelbackseländet är ännu eländigare. Jag gick tidigt från jobbet, cyklade genom stan, försökte så gott jag kunde, poliser överallt, långa svarta limousiner. Södra delen av Drottninggatan, Rosenbad, norra Gamla stan med slottet, Blasieholmen och Grand Hotel, Kungsträdgården. Allt är avspärrat. Turisterna vet inte vart dom ska ta vägen. Inte jag heller. Garanterat inte Obama. Presidenten ska ha bilateral överläggning står det i tidningen. Det betyder politiska och kulturella relationer mellan två stater. Sen går han till synagogan för att hylla Raoul Wallenberg. Tekniska Högskolan ska han också till, där ska han lära sig att det går att kombinera ny effektiv miljöteknik med ekonomisk utveckling. Det sa kvinnan på radion i morse. Man kan se på bilderna i Dagens Nyheter hur Carl Bildt och Obama skrattar i kapp på Arlanda. Hur allvarliga diskussioner som förs under måltiden. Skapar kanske nya kulturella relationer. Och folket demonstrerar. Han är inte så populär längre, så som han var alldeles nyligen. Något gick snett. Jag ville hem och lyssna på Bob Dylan men först en skiva med George Russell, hans skiva Jazz in the space age. En galen skiva som jag älskar. Det är alltid passande med en galen skiva, att bli omskakad, inte veta vad som ska hända. Det vet jag ändå så mycket av, jag vet vad som ska hända i morgon, om en vecka, jag vet till och med vad som hände i morse. Ulrika rostade bröd och jag ville smaka.

I Birmingham kallas invånarna brummies. I staden ligger den stora chokladfabriken Cadburys som tidigare hette Cadbury Schweppes och mycket riktigt gjorde dom även läsk i fabriken förr. Men denna dryckestillverkning avyttrades till Dr Pepper Snapple Group. Skriver jag när någon ringer från jobbet och det kan dom väl göra. Sugar for sugar. Jag lyssnar på musik. Jag gillar Snapple, det var Ulrika som introducerade mig för denna dryck. Den är godast mycket kall men den smakar egentligen inte mycket mer än vanlig saft. Flaskan är fin, det säger plopp när man skuvar loss locket och det är alltid kul att dricka något som heter Snapple. I started out on Snapple but soon hit the harder stuff. Persika är god. Detta är en låt som jag har kommit att uppskatta mer på senare tid, kanske just för den där raden, jag gillar Bourgogneviner och jag tycker mycket om hur han sjunger Juarez. Och att han vill tillbaka till New York City för att han har fått nog. Fått nog av all galenskap, gravity fails, my fingers are all in a knot, det gillar jag också, har alltid gjort. My best friend my doctor won't even tell me what it is I've got. Doktorn kanske vill men kan inte hjälpa mig, jag har slutat att gå till doktorn. Jag har problem med både guttur och sfinktrar. Annars har jag ingen aning om vad låten handlar om, mer än att allt är upp och ner och vem säger emot det?

What good am I? för första gången det här året. Så fint att jag måste lyssna och bara lyssna. Tombstone blues igen. Han sjunger om hur Beethoven rullar ut sin sovsäck, och Ma Rainey gör detsamma. The mother of the blues, föddes 1886 i Georgia och är känd för att vara den första bluessångerskan som spelade in skivor, eller i alla fall bland dom första. Tears of rage, Dylan tar upp den starka rösten, arvet efter Ma Rainey kanske, jag vet inte, men det passar honom så väl, att sjunga långsamma låtar som denna, där musikerna dessutom måste tona ner sig själva för att inte överskugga. Börjar verserna nedtonat och sedan sjunga starkare och kraftigare på slutet och till slut, i sista versen, spränga vallen, ta i för kung och fosterland, president och morotsman, det är så jag vill ha honom som allra mest. Det är däremot en låt som är svårt att få grepp om, förutom what kind of love is this, which goes from bad to worse, det kan jag kanske förstå. Jag låter den passera, behöver kanske tio år till eller kanske tjugo, men det är okej. Desolation row är paradoxalt nog enklare, bilderna den skapar är hur tydliga som helst och melodin starkare. Det repetetiva mönstret i melodin och alla karaktärer som figurerar är en fröjd att ta del av, varje gång, jag tröttnar aldrig. Han skulle kunna sjunga den nonstop, året runt, jag hade suttit längst fram, skulle absolut inte behöva rulla ut min sovsäck.

Det är en konsert med överraskningar, To Ramona har jag alltid hållit kär, älskar övergången från G till G7, eller vad det nu är. En strålande vacker melodi och texten likaså. The flowers of the city though breathlike get deathlike at times. Your cracked country lips I still wish to kiss. Hela låten är en njutning att ta del av, varje rad, varje ord, det är så fantastiskt att få veta att även nästa rad kommer vara lika underbar om inte ännu bättre. Dylan är en mästare inte bara på vackra formuleringar utan även sättet han vrider och vänder på historien. Det är inte så enkelt som det verkar, inte en rak historia, inte det förutsägabara, aldrig, nästan aldrig. Vilket gör att det är närmast omöjligt att tröttna på en låt av den här kalibern.

Jokerman fortsätter och sedan Lenny Bruce, även denna en premiär för året. Från skivan Shot of love, den minst kristna av dom tre. Det är inte ofta jag hör Lenny Bruce på en liveinspelning, så det är välkommet och den gör mig inte besviken på något sätt. Lenny Bruce ville kanske inte ta livet av sig men gjorde det ändå. Jag har alltid känt att Joe Stummer kunde ha skrivit den här texten.

I helgen var jag i Medelpad, skogarna inåt landet några mil nordväst om Sundsvall. Ett rött torp med vita knutar från 1800-talet, vatten hämtar vi från träklykan där det rinner direkt från berget, det smakar friskt och gott. Jag hälsade på min mormor och morfar. Mormor har alzheimers, en obotdlig och dödlig sjukdom som eskalerade när min mor dog för en tid sedan. Mormor blev rädd för mig när jag kom fram bakom henne i farstun men jag hjälpte henne att äta, hummer. Kniv och gaffel fungerar inte så bra på det djuret. Min bror var med också och min far, det brukar alltid sluta i bråk, men inte när brorsbarnen är med, då får man inte bråka. Jag fick spela lite gitarr, på verandan till bagarstugan spelade jag och min bror Man in the long black coat på varsin gitarr. Mormor satt bredvid och såg ut att gilla vad hon hörde, min morfar kom strax senare och lyssnade också, han har alltid gillat när jag spelat Dylanlåtar, Trying to get to heaven tycker han mest om. Det gör jag nog också. Jag har spenderat nästan alla somrar och vintrar på det här torpet, Mjällån rinner där långt nere i dalen, vattnet är lågt och några fiskar kan jag inte se när jag tittar ner på den rödbruna bottnen från tränbron jag står på. Det är tyst. Det är kanske sista gånger jag är där, jag tror att min morfar vill sälja. I alla fall så ville han sälja, dom ville vara i Spanien under vintrarna, men jag vet inte hur det blir med det nu. Min mormor kommer inte att ha mig bredvid sig när dom ska äta skaldjur. Morfar har ont i benen så att han knappt kan gå säger han, men det är i alla fall varmare i Spanien. Slipper skotta för att komma fram till fågelboet som domherrarna får sin mat från. Dom ska ju ha sitt. Utedasset är kallt och veden behöver huggas. Den gamla vedspisen fungerar förvisso fortfarande, och den värmer bra, det luktar gott, men brödet smakar kanske ändå godare i Spanien. Min mormor minns inte mig, men hon glömmer aldrig att ställa fram brödet på matbordet, hon glömmer det aldrig. Det är hennes uppgift.

Den här konserten från Birmingham bjuder på fem nya låtar för året. Höjdunkterna är många. Det vimlar av dom men jag kan inte sluta tänka på What good am I? Jag blir så handlingsförlamad när jag umgås med min mormor, jag vet inte vad jag ska säga. Det är inte bara hon som är rädd för mig, jag är rädd för henne och jag är rädd för mig själv. Jag gör en sallad och pressar lime i en aioli. Hon säger att det kul att prova ny mat när jag rör ihop en guacamole. Hon har varit i Mexiko men minns det inte. Jag ber om saltet men får servetterna. Sedan vågar jag inte säga något mer. Jag undviker, går åt sidan, byter rum. Mormor har alltid varit den som vetat mest och varit mest intresserad, mest allmänbildad och den smartaste av oss alla, vilket i och för sig inte var någon större bedrift i det sällskapet. Hon jobbade som chefssekreterare på skogsföretaget SCA i Sundsvall. Det hade nog inte gått så bra för henne att jobba där nu. Jag byter rum, stänger dörren och stirrar upp i taket. Taket har blivit grått av sot, smuts, jag vet inte vad det är. Spindelväv hänger på lampan. I shut myself off so I can't hear you cry. I turn a deaf ear to the thunderin' sky. I freeze in the moment like the rest who don't try. Jag ligger där på madrassen på golvet, har legat där i nästan 35 år, varje år, några veckor varje sommar och vinter, torpet, det har varit där jag kunnat andas frisk luft och fått ny energi, alla dofter från skogen, dricka godare vatten än i stan. Brottats med min bror och gråtit när jag hört alla gräl från köket. Jag ligger där, kanske för sista gången. Och jag vet inte vad jag ska göra. Min mor dog och min mormor kunde inte förstå, vi har aldrig pratat om det, hon kommer att dö snart också. Vänder mig om, stirrar in i den grönmönstrade gamla tapeten, som också börjar bli grå. Och så nu, sitter här och lyssnar på musik som både gör mig glad och ledsen. I just turn my back while you silently die.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 04 september, 2013, 19:27:38
Joakim.
Jag läste en bit i din berättelse och tänkte skriva om det lilla jag minns om när jag såg Bob i Birmingham
1995. Men så började du skriva om helt andra saker. Detta om hur det känns när äldre generationer förändras. Och dör. Och om hur man minns upplevelser från sin barndom. Ibland svåra saker. Så. Oj då.
Kommer säkert att skriva några ord om både det ena och det andra. Snart. Men måste samla mig lite först.
Åh Joakim ......
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Leif skrivet 04 september, 2013, 19:48:15
Jag har också alldeles nyss läst din Birmingham-betraktelse. Makalöst. Ditt 1995 project har långsamt, stilla, vackert utvecklat sig till något mycket mer än "bara" konsertintryck. Det du skriver här tog tag ordentligt, corkscrew to my heart. Jag hittar inget annat ord just nu än det enkla "vackert", smärtsamt vackert. Vackert vemodigt. Samtidigt som humorn hela tiden finns med där, i tydlig relief till det mörka. Jag vet inte vad jag ska säga, Joakim. Det är så bra, så jäkla bra. Fortsätt, bara fortsätt...
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 04 september, 2013, 20:50:11
Jag andas några djupa andetag, och gör ett försök att skriva något efter att ha läst din Birminghambetraktelse. Och det är inte lätt. Som jag antar att du förstår.

Jag måste ju börja med det personliga. Eftersom det är så jäkla personligt. Och eftersom jag känner igen saker du beskriver.
Har också upplevt demens, en mor som försvann in i dimman. Och så det där med de där plötsliga upplevelserna av klarsyn. De korta, men så fascinerande.
Även andra saker. Bråk i familjen. Rädsla.
Jaja.

Men ... din sorg, Joakim. Som du så tydligt och ... vackert, om man får säga så, uttrycker. Det är modigt av dig att skriva det du skriver.
Jag tar emot det. Tackar och känner igen. Och hoppas att den utvidgning av den här tråden som du nu gett oss tas väl om hand i vårt forum.

Tar B'ham 95 sen .....
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Humlan skrivet 05 september, 2013, 04:43:29
:-) Tack Joakim för en skön start på dagen !
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: M:o Nightmare skrivet 05 september, 2013, 07:17:38
Härliga betraktelser och mitt i det mänskliga allvaret också. Från det musikaliska gillar jag naturligtvis raderna :

Det är en konsert med överraskningar, To Ramona har jag alltid hållit kär, älskar övergången från G till G7, eller vad det nu är. En strålande vacker melodi och texten likaså. The flowers of the city though breathlike get deathlike at times. Your cracked country lips I still wish to kiss. Hela låten är en njutning att ta del av, varje rad, varje ord, det är så fantastiskt att få veta att även nästa rad kommer vara lika underbar om inte ännu bättre. Dylan är en mästare inte bara på vackra formuleringar utan även sättet han vrider och vänder på historien. Det är inte så enkelt som det verkar, inte en rak historia, inte det förutsägabara, aldrig, nästan aldrig. Vilket gör att det är närmast omöjligt att tröttna på en låt av den här kalibern.


Tycker själv att Dylan är som vassast som gitarrist den här perioden före den elektriska, han har liksom gått ifrån Guthrie och blivit sin egen smed på vapnet...

PS. Inte har du väl den här godbiten med George Russel på en original-Lp va?....Bill Evans mitt i allt också...underbar platta....
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 05 september, 2013, 07:25:08
Tack hörrni, det där sista bara kom ur mig, antar att jag behövde skriva det.

Jörgen, dina Birminghambetraktelser tar jag gärna del av och garanterat många andra! Alltid roligt att höra så bara släpp loss. :-)

Nightmare, nej, ej på originalvinyl, jag köpte en prisvärd cd-box med 7 skivor på fyra skivor (7 Classic Albums, finns med många andra jazzgiganter också, bra ljud också), tror den kostade 69 kronor så jag kunde inte låta bli, vinylen hade jag dock mycket gärna haft. Gärna gärna.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 05 september, 2013, 07:45:29
Godmorgon Joakim och ni andra   :wub:

Vaknade nyss (ledig idag) och det första jag tänkte på var denna text, Joakim. Så nu läste jag den igen.
Skulle kunna skriva hur mycket som helst om den, och vad den väcker för känslor och minnen i mig. Men väljer istället (i alla fall just nu) att åter associera till Paul Williams. Just detta att även vi som samlas runt Bob Dylan inte lever i ett vakuum. Klart det är jättekul med trivia och pollar och när spelade Bob den låten senast och sådär. Älskar ju sånt.

Men ...

När Paul gästade dylankonventet i Manchester 1998, alltså tre år efter 95-turnén, följde han upp sitt anförande med en "workshop", där man kunde diskutera, på allvar, varför Bob Dylan betyder så mycket för just mig. I just mitt liv. Och jag ångrar, så här 15 år senare, att jag inte stannade kvar och var med på den. Det var det inte många som gjorde. Vi, som någon väl uttryckte det, på ett ungefär, skyndade istället ut till den betydligt säkrare baren. Köpte en öl till och garvade med kompisarna istället för att faktiskt samtala om oss själva och varandra, och våga gå mer på djupet tillsammans.

Du vågar gå på djupet Joakim, har alltid gjort, så länge jag känt dig. Och det är en av de saker som gör att jag tycker så mycket om dig.
I den här texten är du, som jag skrev igår kväll, väldigt modig. Och visar, liksom Paul Williams, att Bobs musik inte bara är nån sorts hobby, i alla fall inte för mig och dig, utan att den faktiskt hör ihop med både glädje och sorg i våra egna liv. Det är lätt att tappa bort ibland.

Konserten då?

Jag tog just fram min biljett.
"Barry Dickins & Rod MacSween for ITB Present
BOB DYLAN
Aston Villa Centre, 8 Aston Hill Road, Birmingham.

Ja, vem var jag då, när jag gick in på Aston Villa Centre, med min biljett i näven?
Hm, det tar vi nån annan gång, tror jag.
Jag kom i alla fall till Birmingham från Manchester, i min vän Dave Dingles bil. Vi hade nog inte förberett oss så väl, utan kom in i stan och frågade folk var denna arena låg. Och som jag minns saken hade vi svårt att ens hitta någon som pratade engelska   :huh:
Men visst hittade vi fram till sist. Och detta var min första 95-konsert i Storbritannien, av sex. Du har fem kvar av dessa .....

Har inga särskilda minnen av själva konserten, tyvärr. Stod nog en bit från scenen, och tror jag var lite trött. Men när jag nu, ett antal gånger, sett videon från konserten, ger den mig väldigt mycket.
Kul att jag har biljetten kvar, och att den går att läsa.
"This Ticket Is Security Printed - Please Keep It Dry As It May Become Invalidated" står det på den. Måste ha hållit den tillräckligt torr i dessa 18 år   -_-

Snart är du på väg från Birmingham till Manchester, Joakim, den stad där (om jag får nämna detta) min berättelse "Caribbean Wind" tar sin början.

Have a safe journey, min vän ...
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: janne skrivet 05 september, 2013, 13:54:13
Konsert 17 av 116, London 31 mars 1995

I fredags åt vi kräftor och igår köpte jag nya Dylanskivan, Bootleg series 10. Idag är det söndag och jag gick ut och satte mig en timma i en liten park i Röda bergen. Jag läste en bok av Bodil Malmsten, den heter Och en månad går forttare nu än ett hjärtslag. Det är hennes fjärde bok av totalt fem hittills som bygger på hennes blogg. Dessa böcker är hennes bästa tycker jag. Det är ett mindre konstlat språk, allt flyter fint och naturligt. Hon skriver, eller får mig att tro att hon skriver, så att säga direkt från hjärtat. När språk blir för planerat, för uttänkt, för fint, då tycker jag inte att det är bra. Bodil skriver att hon lyssnar på Dylans Together through life och jag lyssnar på Dylan från London 1995, den tredje och sista spelningen han gjorde i staden detta år. Jag lyssnar inte riktigt ännu men ska börja snart.

Tidigare försökte jag att hitta ett hotell att bo i under vår vistelse i London, när vi ska se konserterna i Royal Albert Hall 26, 27 och 28 november senare i år. Hotell i London är inte direkt en upplyftande historia. Alltid små, dyra, smutsiga eller i alla fall något av dessa tre, oftast allt på en gång. Heltäckningsmattor överallt. Trappor branta så att man snubblar och faller pladask. Jag hittar inget hotell att boka. Det finns för många och inget som jag vill bo i. Det blir kanske en lägenhet i andrahand i stället. Att se Dylan i Royal Albert Hall känns nästan overkligt, men samtidigt har jag mycket lågt ställda förväntningar. Jag vet inte riktigt varför. Det ska hur som helst bli roligt att vara i London i en vecka, som turist men med en stor bonus, som är dessa tre konsertdagar. Londonspelningen från 1995 dundrar igång med Crash on the levee, det har gått några dagar sedan sist, sedan jag lyssnade på föregående konsert, det känns skönt att vara tillbaka. Mycket bra ljud dessutom. Det är varmt i lägenheten, det är varmt ute, en av sommarens sista fina dagar gissar jag, augusti håller på att ta slut. Sedan tar hösten vid, löven på björken utanför sovrummet kommer att bli röda, sedan gula för att sedan falla ner till marken. Har jag tröttnat på Crash on the levee? Inte alls, jag gillar den, ibland mer och mer för varje konsert, och särskilt en dag som denna, när hans röst är så kraftfull och tydlig, bandet spelar tight och med stor pondus. How long are we gonna be ridin'? Jag såg en film från 1979 av Roman Polanski häromveckan, när jag inte kunde sova, filmen heter Tess och är egentligen inte särskilt bra, jag tyckte i alla fall inte det då, men den har dröjt sig kvar i mitt medvetande. Señor påminner om den filmen, så som den låter just nu, det är vad jag känner. Tess, som spelas av tyska skådespelerskan Nastassja Kinski, kommer i filmen från en mycket fattig familj på den brittiska landsbygden i slutet av 1800-talet. Två män faller för hennes svårmodiga personlighet, hennes vackra utseende. Filmen bygger på boken som först utkom 1891 och heter Tess av d'Urberville. Eller som den heter på engelska, Tess of the d'Urbervilles: A Pure Woman Faithfully Presented. Den titeln gillar jag. Filmen vann tre Oscarstatyetter, art direction, cinematography och costume. Det kan jag förstå, vad nu än dessa titlar egentligen betyder. Jag såg den långa filmen under tre nätter och kan inte sluta tänka på den. Det grådimmiga landskapet. Ibland är det allt jag tänker på.

Tombstone blues trampar och trampar. Första gången sedan Irland 1984. Bootleg series volym 10 är kanske den bästa i serien sedan Live 1966 eller till och med den allra första boxen, den som heter Bootleg series 1-3. Jag tycker verkligen det. Kanske för att den var så oväntad. Jag hade ingen aning om att det spelades in så mycket och så bra låtar denna period runt 1970. Skivorna som släpptes då känner jag givetvis till och lyssnat och lyssnar på mer än gärna. New Morning är en favorit. Men nu är det Shelter from the storm och det är en gåva från ovan, alla dimmor försvinner förutom hur min syn påverkas. Det är inledningsvis en mycket stillsam Shelter from the storm, introt är nästan helt tyst. Och sedan sjunger Dylan gudomligt fint. Elgitarrerna tar mer och mer plats, sedan har vi rösten igen. Den där makalösa kraften. Skär igenom allt, många gånger om. Dylan är som allra bäst, han blir sällan bättre än så här och det är fantastiskt att få lyssna på den här konserten, på alla dessa konserter detta år. Mr tambourine man, denna alltid så fantastiska låt, gör mig inte besviken denna gång heller. Roman Polanski är en av ganska få regissörer som jag är mycket förtjust i. Jag älskar regissörer, konstnärer, med mycket personlig stil och som låter det genomsyra hela konstnärskapet, den råda tråden, det enhetliga, hur allt hänger ihop. Ingen bild är komplett, den blir aldrig det. Roman Polanski gjorde och gör filmer som alltid är servärda. En av hans bästa utspelar sig i London. Den heter Repulsion och är från 1965. Med Catherine Deneuve. Se den om du inte redan gjort det. Vackrare och otäckare än det mesta. The lonesome death of Hattie Carroll får mig att tänka på Tess igen. Jag måste sluta med det.

Nu tänker jag på Repulsion istället. Och Catherine Deneuve. Tagline till filmen var The nightmare world of a virgin's dreams becomes the screen's shocking reality! Det är en tagline att gilla. Och så den här låten, Hattie Carroll. Bury the rag deep in you face, now is the time for your tears. Repulsion utspelar sig i Kensington. Royal Albert Hall ligger i South Kensington. It's all over now, baby blue. Repulsion. Crying like a fire in the sun. Det är så det är. Den här söndagen blev bra till slut. Solen strålar utanför. En så stillsam Baby blue. Ingen sjunger Dylan bättre än Dylan, ingen sjunger bättre än honom över huvud taget. Lyssna på det här. Mattan vägrar ligga still, katterna springer och slirar, sladdar och mattan ligger inte still. Jag vill till Kensington, jag minns från filmen hur det kan se ut där på gatorna, och jag ska försöka få det fula till att bli vackert, som det såg ut 1965. Finare bilar, telefonkioskerna. Men hur får jag det till att bli svartvitt. När jag går där i Kensington. Det får jag inte. Går inte. Filmer blir inte mycket bättre än Repulsion. Highway 61 revisited får mig på väldigt bra humör. Jag tror publiken är lycklig också. Det är en mycket bra konsert. In the garden låter stort och maffigt, Winstons pukor sväller i rummet. Jag undrar vad Bodil Malmsten skulle tycka om dessa konserter. Jag tror att Bodil Malmsten tycker att Repulsion är en mycket bra film, hon såg den förmodligen på en biograf här i Stockholm i sin ungdom, 21 år gammal. Tog tunnelbanan från Vällingby. Kanske ett grönt tåg. Jag har aldrig åkt i en grön tunnelbanevagn i Stockholm. Finns inte längre. Tunnelbana 1, grön linje heter det idag. Men jag har sett Repulsion och jag har sett Tess och jag gillar Bodil och jag gillar Dylan.

Och så har vi den här låten. Det finns inte bättre. Jag minns det så väl. Det går inte att sjunga så här bra. Men han gör det ändå. Har man hört det här minns man det, glömmer det aldrig. Jag glömmer det aldrig. Jag har hört det. London 31 mars 1995. Joey! Joey! Jag gillar inte ens den här låten så mycket, annars. Men här. Joey! Det blir inte bättre, inget blir bättre. Joey! One day they blew him down in a clam bar in New York. Why did they have to come and blow you away? Vad är det jag minns. Min lägenhet, utan kök. Sängen, en madrass på golvet. Mitt liv började där. Pizza utan ost, vem äter det? Hon åt det. Drygt tio år senare är jag här. Och hon äter ost till frukost, lunch och middag. Once upon a time. Hur får man denna dag att bli bättre än då? Borde inte vara så svårt. Man vet vad man visste då. Det är kanske bättre nu. Jag har allt jag hade då och mycket mer. Jag har sett Repulsion och Tess, det hade jag inte då. Jag hade bara varit i London en gång. Då. Visste inte vem Bodil Malmsten var, eller det kanske jag visst gjorde, det gjorde jag. Jag läste samma böcker då som nu, det jag tyckte var bra då tycker jag är bra fortfarande. Samma filmer, samma musik. Men mycket mer. Filmerna blir tyvärr bara sämre och sämre. Musiken kan jag inte säga detsamma om. Det får framtiden utvisa. 1995 var ett bra år. I Dylans karriär, trots att han inte släppte någon skiva med nya låtar. Han kom till London. Det gjorde jag också till slut. Han kom tillbaka och det gjorde jag också. Igen och igen. Nu är jag där igen. I was so much older then, sjunger han nu, i en melodiskt sett relativt originaltrogen och mycket bra version. Det klara, distinkta, säkra, vackra, det håller i sig, låt efter låt. Elvis Costello. Chrissie Hynde och Carole King. I shall be released igen. Betydligt bättre version än föregående konsert. Jag gick i skola med en tjej som såg ut som Chrissie Hynde. Hon tyckte inte det själv men jag tyckte det. Jag var förtjust men hon tyckte inte det heller. Eller hur man nu ska säga. Rainy day women. Många women blir det, woman after woman. Fullt av dom, eller dem skulle jag hellre vilja skriva här, ser lite artigare ut. Förmodligen en avslutning få denna kväll inte uppskattade. Nu ska jag läsa igenom den här texten, det kommer att bli plågsamt, hitta den röda tråden och knyta ihop den, den som inte finns. Nya trådar hela tiden. Ingen tråd är den andra lik. En tråd kan se ut hur som helst, snurras och knytas, knytas upp igen. Det är vad en tråd är till för. Detta är en konsert som betydde mycket, jag är glad att den betyder lika mycket nu. Kanske ännu mer, jag har ju både den tiden kvar, men också det jag har nu. Jag vill skriva Joey! Joey! igen och igen, jag vill ropa det, skrika det. Jag har ingen tråd att knyta ihop. Kan inte sluta utan. Men gör det ändå. Det får bli så denna kväll. London, tack för den här gången, vi ses snart igen.

Mycket bra, Joakim. Det här var den bästa av de UK-spelningar jag såg på den här vändan. Joey är en av de där magiska höjdpunkterna i mitt Bobwatching-liv som är svårt att förklara. Jag trodde jag hört den definiva versionen då jag var på Roseland i NYC i oktober 1994. Men London var ännu bättre. Jag stod rätt långt bak och minns att jag sneglade på killarna som skötte ljud- och ljusmixen, såg hur de njöt.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Anders S skrivet 05 september, 2013, 21:04:54
Jag har också alldeles nyss läst din Birmingham-betraktelse. Makalöst. Ditt 1995 project har långsamt, stilla, vackert utvecklat sig till något mycket mer än "bara" konsertintryck. Det du skriver här tog tag ordentligt, corkscrew to my heart. Jag hittar inget annat ord just nu än det enkla "vackert", smärtsamt vackert. Vackert vemodigt. Samtidigt som humorn hela tiden finns med där, i tydlig relief till det mörka. Jag vet inte vad jag ska säga, Joakim. Det är så bra, så jäkla bra. Fortsätt, bara fortsätt...

Ja, verkligen vackert och vemodigt. Jag läste det högt för Annika ikväll, och efteråt satt vi bara tysta en lång stund...

Tack Joakim! Fortsätt, bara fortsätt...
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 06 september, 2013, 18:31:33
Det är fredag. Tänk gärna på det när den här texten läses. -_-

Konsert 19 av 116, Manchester 3 april 1995

I England jagar man fågel på landsbygden, det har jag sett på teve och läst i böcker så jag cyklar förbi Hötorgshallen och handlar skogsduva och vildand. Jag vet inte riktigt hur det ska tillagas men det borde inte vara svårare än anka och anka är enkelt. Några snitt på fettkappan och steka en stund, för att sedan låta gå klart i ugnen i tio minuter, kanske femton. Hur svårt kan det vara. Men jag är inte hungrig så jag tänker inte börja ännu. Jag köpte purpurvaxbönor också. Jag åt vaxbönor till lunch, gula klassiska, som min farmor och jag brukade odla när jag var liten. Det är säsong nu och säsonger ska man ta tillvara på.

Jag är ensam. Ulrika träffar sina vänner och jag är hemma. Lika bra så, jag har inga problem med det, tvärt om. Min skivspelare spelar musik för mig när jag kommer hem och snart ska jag lyssna på Bob Dylan i Manchester. Helst vill jag spela lite annan musik innan jag startar konserten och idag blev det skivan The Kenny Burrell Quintet with John Coltrane. Gitarr möter saxofon, det är en mycket fin kombination. Kanske något bespottad i pop- och rockvärlden men som alltid handlar det inte om instrumentet, det är inte instrumentets fel att musiken kanske inte alltid blir bra. Som färger. Alla färger är bra, det är bara hur dom används som man ibland kan ifrågasätta. Det handlar precis som med fallet färg även om nyanser i musiken, instrumenten behöver spela ihop, med varandra, inte mot varandra. Och det är ingen tävling. Kan aldrig bli en tävling. Inte i samma konstellation. Det blir inte bra då. Om en person vill visa sig vara bättre än alla andra, bättre och mer, så faller allt platt, hela paletten smetar ihop till ingenting. En färg kan lysa klarare än andra färger, men den ska inte behöva anstränga sig, det ska falla sig naturligt. Och det är den som målar som styr och den som målar måste ha den känsla som åskådaren uppskattar. Jag säger det eftersom någon annan kanske inte håller med mig. Det får man aldrig glömma, det går inte att generalisera precis allt. Även om det är lätt att ta till det greppet, om man vill vara bäst och vinna kan det vara enklaste vägen, men det går inte. Jag målade en avakodo med akrylfärg en gång, måste varit över fem år sedan, har inte målat sedan dess. Målningen hänger i köket men den syns inte. Jag undrar vad som gick fel. Vildanden och purpurvaxbönorna ligger på diskbänken men jag är fortfarande inte hungrig. Det är bra, musiken börjar och jag är glad för det. Jag välkomnar Columbia record artist Bob Dylan till mitt hem. Det är fredag, det är fest.

Labatts Apollo hette arenan i Manchester, den heter något annat nu, en stor vit byggnad med rundade hörn, bara någon kilometer från centrum i sydostlig riktning. Som andra låt smyger den igång, mycket trevande, han spelar inte den varje kväll och det hörs. Men i det osäkra finns det fina. Roses are red, violets are blue. Sugar is sweet, and so are you. Roses are red, violets are blue. That's what they say but is just isn't true. Det finns hur många varianter på det här som helst. Den första kan spåras till 1590. She bath'd with roses red, and violets blew. And all the sweetest flowers, that in the forest grew. Where teardrops fall från Oh mercy, jag hoppas han spelar den fler gånger, behöver höra låten igen. Inte för violernas skull kanske, inte för rosorna heller. Senast han spelade låten var i maj 1990, det hörs kanske, men han får gärna fortstätta att spela den, hur ofta han vill. Ingen säger emot. Inte jag och inte du.

Han mellanlandar i All along the watchtower och fortsätter sedan med What good am I? Igen. Jag behöver nog hålla andan lite. Höja volymen. Det är fredag och jag ensam. I laugh in the face of, what sorrow brings. Jag tänkte på det i morse, på väg till jobbet och jag hör det nu, det trodde jag inte. Han sjunger det två gånger. Jag hade solen i ögonen, hela vägen till jobbet. Mina solglasögon är ett falskt skydd. Tror att det hjälper men jag ser lika dåligt, blir lika bländad, behöver en keps. Jag läser övertolkningar av låten. Dylan säger själv att han skrev alla texter till skivan i ett stream of consciousness. Precis som han sagt om andra skivor. Jag tror honom och varken kan eller vill övertolka.

Stuck inside of Mobile with the Memphis blues again. Jag frågade min mamma för väldigt länge sedan vad mobile var och hon sa att det var någon slags bil. Men det är inte det han sjunger om. Mobile är en stad i Texas. Precis som Lafayette. Och Baton Rouge. Vackra namn på städer men det kanske är lätt att romantisera. Så är det nog. Och så Man in the long black coat. Det är Oh mercy igen och jag tackar ödmjukast. Dricker en öl som doftar mycket av svarta vinbär, No it's not from India, it's from Hökarängen IPA heter den, jag fick den av Jörgen. Det måste vara citra, humlesorten, och det är mycket av den. Men det står inte på flaskan, kan inte hitta det någonstans, så jag låter det bero. Fantastiskt gott hur som helst. There are no mistakes in life some people say! Oj. Den där kraften. The rumblin' force. Den är definitvt där. Intensivt plockade elgitarrer, det är ödsligt och överväldigande. Måste ha varit en känslosam upplevelse, att ha upplevt det på plats i Manchester. Jörgen var där. Det är en känslosam upplevelse att höra det här hemma, nu. Det lovar jag. Och det är verkligen ingen annan plats jag ska till just nu. Sömning är jag knappast heller för den delen. Publiken skriker och jublar när det akustiska partiet börjar, den så välkända låten. Som han så ofta spelar, och även denna dag alldeles ljuvlig.

Efter dessa nästan högljutt kraftiga sånger blir jag lite lättad när dom tysta gitarrerna i Boots of spanish leather försiktigt seglar fram, på det stilla brisande havet, i morgondiset. Urika äter på en Peruansk restaurang någonstans i stan, jag vet inte var. Det är en fin låt, I'm sure you heart is not with me but with the country to where you're goin'. Fin i det sorgliga. När finalen kommer jublar publiken och jag tycker om det, det hör till. Sedan munspel och musiken blir intensivare, växer för att sedan slås av, perfekt avrullad, av en samstämmig skara musikanter denna kväll i Manchester. Gates of eden. Hör inte heller direkt till vanligheterna. Gitarrerna, akustiska, är mycket distinkta, även sången. Inga tveksamheter. Inte alls, på något sätt. Om han inte skrivit den här låten under en så kallad stream of counsciousness, då kan jag själv lika gärna sluta nu. The coboy angel rides, with his candle lit into the sun. Men jag tror inte det, att så inte skulle vara fallet, så jag fortsätter. Och lyssnar på Jokerman i lugn och ro. Det finns ett typsnitt som heter Jokerman. Det finns inga dåliga typsnitt. Tyvärr gör det faktiskt det. Don't use this font står det med stora bokstäver när jag bildgooglar. Vi släpper detta och går vidare. Jag älskar Jokerman. Inte typsnittet. Det är en fantastisk låt. Gitarrerna gnisslar och skriker. A women gave birth to a prince today and dressed him in scarlet. Judendomens Talmud, tjugo tusen sidor. Judarna kunde skriva, hade något att säga. Jag har inte läst något ur Talmud, jag kanske borde, men jag har knappt ens läst Bibeln. Jag läste för prästen när jag var femton, drack vin och blev beroende. Fan också, jag skulle aldrig. Jag hörde en bra ny låt häromdagen, Keep your children in a coma av Future Bible Heroes. Life is hard for kids. They have to use computers just to sing. And you can't take them to church for fear of priests. Future Bible Heroes har även en låt som heter A drink is just the thing. I often find, when I'm feeling low, a drink is just the thing. Det stämmer ju. Drick lite vin, läs lite ur Talmud och glöm vad jag skrev.

Och så den underbara Under the red sky. Verkligen underbar. Jag måsta tända dom blinkande lamporna i fönstret. Det är ju fest, hur kunde jag glömma. Nu blinkar det och alla är glada. Jag tänker inte på analyser, låt mig slippa det, jag vill verkligen inte, det är fredag. Under the red sky är en alldeles underbar låt, jag önskade att jag vaknade till den varje dag i resten av mitt liv. Nu ska jag laga vildand.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 07 september, 2013, 10:32:00
Jag måste rätta mig själv, Mobile ligger i Alabama och inget annat. Och så här blev vildanden.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Leif skrivet 07 september, 2013, 16:38:22
Jag måste rätta mig själv, Mobile ligger i Alabama och inget annat. Och så här blev vildanden.

Tack för nr 19, härlig läsning som vanligt! Allt som får en att skratta och le är really good stuff!  ^_^ :d5:

Angående vildanden: ska du inte lägga in ett recept på mattråden, Busy in the kitchen...?  ^_^
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 11 september, 2013, 19:09:12
Konsert 20 av 116, Manchester 4 april 1995

Jag står i köket och steker fläskkarré så att det osar i hela lägenheten. Vi har ingen köksfläkt. Charles Mingus spelar bas i vardasrummet. Jag undrar vad han skulle säga om han visste att jag just nu inte ägnar honom min fulla uppmärksamhet, utan i stället kokar en gräddsås, i ett helt annat rum. Och så har jag lingonen, råa från frysen, rakt ner i såsen. Såsen blir rosa men jag tror den blir god. Leif, min gode vän, bad om receptet till vildanden som jag lagade i helgen och jag kan lika gärna skriva det här. Vildand är förmodligen detsamma som gräsand har jag fått förklarat för mig, men det låter inte lika gott med gräsand tydligen. Jag tycker båda låter gott. Vildand finns att köpa i en saluhall eller kan förmodligen beställas genom en bättre livsmedelsaffär. Man kan ju skjuta gräsanden själv förstås, men rör dig i så fall bortanför vattenstråken som rinner genom stan, det blir lätt dålig stämning annars. Med anden väl skjuten så steker man denna sedan några minuter i rikligt med smör och lägger åt sidan under folie. Sedan kan man välja vilken sås man vill göra i samma panna. Lite mjöl för redning, vitt vin, grädde och gelé är gott. Rött vin, körsbär, socker och vatten är en helt annan variant som borde fungera alldeles utmärkt. Jag hade inte gelé hemma så jag tog apelsin- och ingefärsmarmelad i såsen. Det blev gott. Sedan kokade jag några vaxbönor. Fantastiskt gott och alltsammans kan göras på en halvtimma för den som förbereder och är van vid sitt kök. För den som är hungrig kanske vill göra en smörglansig potatispuré, det brukar uppskattas av gäster. Och med det sagt får det vara nog med mat i en text som handlar om Bob Dylan. Men även Bob Dylan måste ju äta, även om han är känd för att inte äta så mycket. Gräsand tror jag att han gärna vill äta. Och till maten druckit en svensk öl från Oppigård. Garanterad succé. Vad roligt, tack för att du ville komma, bjuder du nästa gång?

Vi är tillbaka i Manchester för ännu en konsert. Den andra av totalt tre detta år i det här musikmekkat, med band som Hollies, Bee Gees, Joy Division, The Smiths, New Order, Stone Roses, Chemical Brothers, Oasis och många många fler. Själv gillar jag särskilt Freddie and the Dreamers. Har aldrig hört dom men det låter på namnet som ett fantasitskt band. I want you. Det är lite kyligt i lägenheten idag. Jag vet inte om det beror på detta eller om låten är bra, som gör att håret på mina bara armar reagerar. All along the watchtower greppar tag i den här kvällen. Den här konserten. En kväll till en dag i september, vilken onsdag som helst egentligen. Det mest spännande som hänt är inte ens värt att skriva, inte ens om jag överdriver och ljuger är det värt att skriva om. Och man bör kanske inte ljuga. Överdriva går bra, det gör jag hela tiden, den här texten hade förmodligen inte funnits om det inte vore för mina överdrifter. Eller mina underdrifter.

Och så Shooting star. If I ever became what you wanted me to be sjunger han och någon i publiken svarar oh yeah. Kanske en låt om att han lämnat kristendomen bakom sig. You were trying to break into another world. A world I never knew. Jag skrev en gång någon slags prosa, som var en stöld och korsning på samma gång mellan den här låten och Boots of spanish leather. Jag kallade den En träbro i Zanzibar men det var i själva verket bron i Medelpad som åsyftades, bron som jag skrivit om tidigare, men jag tyckte inte att Medelpad lät tillräckligt exotiskt då. Nu hade jag inte tvekat en sekund att döpa den till En träbro i Medelpad. Jag lät min dåvarande svensklärare läsa och hon förstod direkt att det var en stöld och kombination av dessa två låtar. Jag imponerades av det faktumet och hon gav mig gott betyg vill jag minnas. Men hon tyckte inte att jag var så bra på att hålla mig till ämnet, att skriva om det som vi blev tillsagda att skriva om. Jag förstår inte vad hon kan ha menat med det. En gång skrev jag en instruktionstext om typografi men jag fick göra om och göra rätt för det var inte en instruktion, det var en hel lärobok sa hon. Så jag skrev i stället om hur man stämmer en gitarr. Jag bad till och med min tecknande kompis göra små illustrationer. Den blev bra, sa hon.

En man i publiken sjunger med till Simple twist of fate. Sjunger A little confused I remember well lite före Dylan själv. Det är överdrivet tycker till och med jag. För det är en fin låt och Dylan sjunger den tillräckligt bra på egen hand. How long must he wait once more for a simple twist of fate sjunger han så där fantastiskt som han ibland gör. Och i nästa vers, People tell me it's a sin, to remember her for too long within. I still believe she was my twin, but I lost the ring. She was born in spring, but I was born too late. En låt han spelat mycket under 2013, varje konsert mellan 26 juni och 4 augusti. Denna låt skriven 1974 borde betyda mycket för honom och det är lätt att förstå. Alla vet hur lätt det är att tvivla. Förmodligen vet alla ocks att det inte leder någon vart. Let me forget about today until tomorrow, så kan man också säga, och jag gillar det egentligen bättre. Säga att det ordnar sig. Det var det sista min farmor mindes av mig, att jag alltid sa att det ordnar sig. Lättja kanske, people tell me it's a sin. Min farmor lärde mig att laga mat, men egentligen åt jag bara och lagade inget, men jag hade långa frågestunder under själva måltiden. Kyckling i ugn, hemgjord glass, jag såg alltid lika mycket fram emot att komma hem till farmor under sommarloven när mamma och pappa var på sina jobb. Äta måste han ju, lille Joakim, och farmor är hemma. Jag åt och gick sedan och lade mig i bäddsoffan, läste ur en fågelbok eller bara tittade ut genom fönstret. Sommarlov och jag hade inte alltid så många vänner jag ville umgås med. Under några år gav det mig inget, jag visste nog inte ens hur man gjorde och jag vet det ibland fortfarande inte. Farmor var lätt att umgås med, jag kunde fråga om saker och hon hade svar. Mina vanliga vänner visste inte och var nog inte alls intresserade av hur man gör sjömansbiff. Min farmor var stolt över sin bror. Han hette Uno och han skrev böcker om bygder och familjer i Halland. Jag måste nog läsa några av Unos böcker. Han kanske skrev om farmor, jag hoppas det, annars får kanske jag göra det.

As the night comes in a-falling and the dogs will lose their bark. Han gör fina låtval denna kväll. En annan av mina favoriter. I turn back to the room where my love and I have laid. And gaze back to the streets, the sidewalks and the signs. Så stilla, han sjunger det så fint och stilla. Detta är inte någon av alla storslagna arrangemang, utan mer som hur den lät på skiva 1964. Men ändå inte. Det är så mycket bättre. You are right from your side and I am right from mine. Han sjunger bättre, ger låten en större innebörd, i alla fall för mig. Jag uppskattar versionerna från 1966 och den med Johnny Cash också men framför allt från Hard Rain-turnén 1976. Det är dessa två, nu och 1976. Det blir inte så mycket bättre, men på helt olika sätt. Dignity och kraften är tillbaka, det finstämda lämnar han bakom sig, tar fram elgitarrerna, Winston Watson studsar tillbaka till trummorna och fortsätter studsa bakom trummorna. Ulrika jobbar sent och jag lyssnar på Dignity. Har ätit rosa sås med broccoli. Musiken svänger fram och tillbaka. Jag svänger fram och tillbaka. Det är lite mer boogie än vad det brukar tror jag, helt okej för mig. I morgon är det bara en månad kvar tills han kommer till Stockholm för att uppträda två kvällar i rad. I and I. Jag vill lyssna. Dylan tar långa gitarrsolon, det där typiska Fendersoundet, få toner men formade och upprepade till något nästan translikt. Låten når slutet och dämpas i intensitet innan den slås av, det hela är mycket elegant genomfört. Under introt till I'll remember you presenterar han bandet en efter en och säger sitt vanliga Thanks everybody. Hade like gärna också kunna vara från Infidels men är det inte. When the roses fade and I'm in the shade, I'll remember you. Det hörs att konserten börja nå sitt slut. Han sjunger med det sista han har, drar ut på fraseringen, man nästan hör hur luften i lungorna tar slut, hur det övergår till desperation, bara måste sjunga mer. Lite till. Det får inte vara slut. Inte ännu. Jag har mer. Lyssna på det här. Den här fantastiska låten. I'll remember you, when the wind blows through the piney wood. Bandet går av scenen och publiken ropar, klappar och visslar. Vill ha mer.

Jag har nått den tjugonde konserten och jag har många kvar att lyssna på. Publiken får mer. Like a rolling stone och alla sjunger med i refrängen. En månad kvar, jag kommer förhoppingsvis ha hunnit lyssnar på många konserter innan dess. Kommer att bli påmind varje gång, det kommer att kännas bra. Ulrika kommer in genom ytterdörren, jag säger hej, hon frågar om jag har matat katterna. Det har jag. Hon vill ha chips. Det har jag också.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Humlan skrivet 13 september, 2013, 13:53:19
 :d1: :d4: :-)
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Hibbitt skrivet 13 september, 2013, 15:53:13
Konsert 20 av 116, Manchester 4 april 1995

/.../ Dylan tar långa gitarrsolon, det där typiska Fendersoundet, få toner men formade och upprepade till något nästan translikt. Låten når slutet och dämpas i intensitet innan den slås av, det hela är mycket elegant genomfört. /.../ Han sjunger med det sista han har, drar ut på fraseringen, man nästan hör hur luften i lungorna tar slut, hur det övergår till desperation, bara måste sjunga mer. Lite till. Det får inte vara slut. Inte ännu. Jag har mer. Lyssna på det här. /.../

Fantastisk tid. Tack för den Bob. När han tog sig tid att breda ut sig, i sången, i vokalerna, på gitarrerna.  ^_^
Och tack för målande beskrivningar och att du breder ut dig i orden, Joakim.  ^_^
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 17 september, 2013, 18:11:53
Konsert 21 av 116, Manchester 5 april 1995

Försöker skynda hem från jobbet. Det är inte optimalt att åka kommunalt i rusningstrafik, men jag gör det ändå den här veckan. En man äter nötter med skal högljutt och stoppar skalen i en hoprullad tidning. En annan man äter från en Twist-påse. Ser man inte så ofta. Jag går till thairestaurangen och hämtar mat. Betalar förstås också. Läser om thailändska viner i en restidning när jag väntar på min mat. Fransmännen trodde aldrig att det skulle gå på den breddgraden, att odla vindruvor och framställa vin i Thailand. Men det gjorde det. Jag provar att dricka en alkoholsvag tysk riesling till min curry. Jag jobbar med thailändare dagligen men jag har tyvärr aldrig varit i Thailand. Det regnar i Stockholm och det regnar i Bangkok. If not for you. Ulrika är i Moskva, jag är inte det. Hon åker dit ibland, går på möten. Jag är hemma och lyssnar på den tredje och sista spelningen från Manchester 1995. Äter curry med citrongräs. All sås låg i botten av plastpåsen när jag kom hem.

Queen Jane Approximately spelade han under Supper Club-spelningarna 1992, det lät fantasiskt. Det är en låt som är bra när framförandet är bra. Studioversionen från 1965 har betydligt mer karaktär än denna liveversion som är mer åt det dämpade hållet, där berättarrösten snarare får en mer tröstande ton, som så ofta detta liveår. Han fortsätter med Watching the river flow, en luftigt smattrande och lekfull upptempolåt, med vissa drag av Johnny Cash och Elvis Presley, eller snarare gitarristen Carl Perkins, ni vet det där countryplockande guppande. Ganska roligt.

Knockin' on heavens door för första gången denna turnévända. Det är alldeles uppenbart att Dylan vill bjuda på några nya låtar varje kväll. Och det är nu konserten lyfter. Dylan sjunger äntligen med hela hjärtat, intensivt och kraftfullt, han sjunger inte bara med den del av hjärnan som vill bjuda på nyheter. Långa instrumentala partier med Dylan på elgtitarr och munspel. Det känns befriande och välkommet. Även publiken är med på noterna och stämningen höjs trots att det betydligt mer avskalade akustiska setet börjar direkt efter, Mr tambourine man är lika bra som alltid. All right, yeah haha skrattar Dylan efter att ha introducerat JJ Jackson på gitarr och Boots of spanish leather följer. Katten, den ena, lägger sig på mina armar, hon väger nästan ingenting och utgör inget hot mot mitt skrivande, men jag är ganska säker på att hon vill att jag ska sluta. Det är tisdag, det börjar bli mörkt tidigt på kvällarna, det är uppenbarligen höst nu. Löven på björken utanför sovrumsfönstret är förvisso fortfarande djupt gröna men det går snabbt nu. En kväll som denna uppskattar jag dessa akustiska låtar enormt mycket och publiken är knäpptyst, men brister upp i jubel efter sista raden. Munspel. Volymen ökar men tempot halveras, som vanligt och låten slås av. Hard rain's a-gonna fall gör publiken tyst igen. Han sjunger melodiskt och fantastiskt fint redan från början med en markant ökning i intensitet under versernas sista upprepande rad, It's a hard, it's a hard, it's a hard rain's a-gonna fall. Publiken sjunger med och jag börjar sakna dessa mer intima arrangemang jämfört med dagens konserter. Men jag har det här, jag hör det nu, det gör mig lycklig. Han sjunger låten så tydligt, kristallklart. Varenda fras, varje ord, och slutet blir så mäktigt som det kan bli. I know my song well before I start singing, och en långt akustisk instrumental avslutning. Det är så vackert.

Hela bandet går upp på scenen igen och Tombstone blues ändrar tonen totalt. Intimiteten är som bortblåst och den stompande basen lägger ett trött allt för enformig fundament till låten som jag annars egentligen älskar, men inte ikväll, inte jämfört med vad som precis har varit. Men det går som tur är alldeles utmärkt att även spela nedtonat och intimt med den här mer rockiga sättningen. She belongs to me och jag tar tillbaka allt. Så här sa det låta. I alla fall denna kväll. Musikerna på scenen förstår fullt ut hur viktigt det är att låta Dylan stå i centrum, musken som omger rösten är nästan så tyst att den inte hörs och det är helt perfekt.

Ulrika skriver i ett mail att hon har ett fint hotellrum och att hon har badat. Klockan är mer där än vad den är här. Det känns som att jag skulle behöva bada också, denna lite småruggiga regniga kväll. Men jag har inte badat i ett badkar på många år. Det är så knöligt. Och så varmt. Ligga där i sin egen smuts. Jag vet inte. Men det är säkert bra, säkert skönt. Things to do, places to be. Säger han, och så Rainy day women. Jag hörde den tidigare idag, från en monoversion av originalvinylen. Det lät precis som vanligt men ändå annorlunda. Jag hörde mer vad som faktiskt hände i studion, atmosfären i rummet kanske man kan säga, mot vad jag minns att jag hört tidigare. Men det låter kanske bara flummigt. Everybody must get stoned skriker publiken i takt med Dylan även om han lite lurigt, på det vanliga sättet, väljer att frasera annorlunda varje gång. Han spelar mycket och inspirerat munspel denna kväll, det är kul att höra, låten fortsätter och fortsätter. Jag hinner till och med diska min tallrik. Paus och Ballad of a thin man sedan My back pages, akustiskt och publiken sjunger med i refrängen, Oh but I was so much older then, I'm younger than that now. Och så munspel igen, till denna stillsamma och fina låt som var en så tydlig markör från tidiga Dylan och det som komma skulle. Han spelade inte in särskilt många fler soloakustiska låtar efter denna 1964. I låten ber han om ursäkt för sina tidigare politiska ställningstaganden, kanske inte för att han ändrat åsikter, inte alls egentligen, det tror jag egentligen inte, utan mer för att han kände sig begränsad och bunden i sina åsikter och inte längre såg precis allt som bara svart eller vitt som tidigare. Som han sa själv, han ville inte längre skriva endimensionella sånger. Han ville skriva med mer symbolism och texter som hade många bottnar, helt enkel tredimensionella låtar. Han spelar Maggie's farm, den naturliga fortsättningen, och det är sista låten för kvällen.

Regnat forsar ner och jag tittar på SMHI:s hemsida. "Risk för rikligt regn" står det i en gul ruta på förstasidan. Det kommer att regna hela natten. Jag skriver in Bangkok och trycker på enter. Det regnar där också. 30 grader, regn och åska. Hela veckan. Kan inte vara kul att ha åkt dit, hoppats på sol och bad med hela familjen. Och så regnar det. Jag skriver in Moskva i rutan, trycker på enter. Där är det bara molnigt. Jag skriver in New Orleans. Trycker på enter. Där kan det väl inte regna. Men där regnar det också. Jag söker vidare. Provar Antarktis men det finns inte ens med, så jag trycker inte på enter. Goda Hoppsudden finns inte heller med även om jag verkligen vill se hur vädret är där. Vad ska jag då söka på. Nu vet jag, Manchester. Trycker enter och väntar med spänning. Sidan laddas och sedan ser jag. Regn. Åtta grader.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 17 september, 2013, 21:40:13
Jag vet att du nu ska till Edinburgh, Joakim, där jag också var. 1995.
Kan säga en del om hur det var där.

Men de där konserterna i Manchester var så speciella för mig. Och allt utanför. Så jag måste bara stjäla en del utrymme i din tråd, efter att ha läst dessa underbara betraktelser. Kan bara inte låta bli.
Hoppas detta ursäktas.

Vem som sen var mest närvarande under dessa konserter, du eller jag, ja, det kan diskuteras ... 

Jag tog i alla fall nu fram min dagbok från England 1995. Där står inte mycket om konserterna, mest om det som hände före och efter.

Efter konserten i Birmingham åkte jag, i min vän Daves bil, direkt till Hayfield. Som ligger strax utanför Manchester, en fin liten by där jag placerar min "hjältinna" Karen i den bok jag just släppt. Varför vi dessa dagar bodde där istället för hos Dave i Manchester, det har jag faktiskt glömt. Men minns att dessa dagar var några av de finaste jag upplevt. På många sätt. Kan ta det en annan gång.

Läser nu mina anteckningar från dessa dagar. Som handlar om när jag gick upp, vem jag skrev vykort till, vilka pubar jag gick på och vad för sorts öl jag drack.
Ja, och så vilka fans jag träffade utanför stället där Bob skulle spela. Och vart vi gick efteråt, med vilka, och hur många pints jag drack.

Ungefär så.

Ja, och så skrev jag förstås om mina promenader i kullarna omkring Hayfield. Bland får och ljuvlig natur. Skönare bobtrippel har jag aldrig upplevt. Härliga promenader om dagarna, goda middagar hos bästa och skönaste vänner på eftermiddagarna, och så bobkonserter och pubaftnar på kvällarna.
Gånger tre.
Nån som kan tänka sig ett bättre himmelrike?

(Sorry Joakim, men bara måste berätta, nu när jag ju minns och läser ...)

Det enda som står om mina konsertupplevelser i dagboken är från kväll tre, och så här skrev jag då. Mycket kortfattat:

"In till konserten, var lite närmare än tidigare, men såg sämre. Underbar konsert, grät under de akustiska låtarna, oerhört starkt."

Ursäkta inhoppet, Joakim, men jag kunde bara inte låta bli. Dessa dagar i Manchester/Hayfield 1995 .....  då var jag så lycklig .......





Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 17 september, 2013, 21:59:21
Det är ju lysande information att ta del av, tack så mycket, det känns verkligen ärligt! Hade gärna upplevt det också. Dessutom är akustika delarna mycket riktigt fenomenala, särskilt denna tredje spelning även om alla håller hög klass.

Bara så du vet så har jag börjat läsa din bok idag! Än så länge mycket glad och till och med stolt. Men jag får läsa mer innan jag utvecklar något, bra är det i alla fall! :-)
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 17 september, 2013, 22:53:42
Tack Joakim. Ser nu när jag läser att mina rapporter från Manchester 95 är bra osammanhängande. Lite stökiga. Men vad gör man när man upplevt något sådant?


Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 25 september, 2013, 18:22:39
Konsert 22 av 116, Edinburgh 6 april 1995

Han fortsätter att strössla guldkorn över vårturnén i Europa 1995. Från skivan Oh Mercy. Alla guldkorn kanske inte håller tjugofyra karat, men det är ändå guld. Jag känner så väl igen det. Men basen och gitarren låter inte som vanligt. Det blir inte lättare av att jag förmodligen aldrig hört den här låten spelas live tidigare, någonsin. Inte vad jag kan minnas. Det låter inte särskilt bra heller för den delen, men det gör inget. Överraskningar som denna är alltid roligt. What was it you wanted, spelad för första gången sedan februari 1991. Has the record been breaking, did the needle just skip. Jag gav precis en biljett till Max, min skivspelarreparatör som jobbar i stereobutiken nere på hörnet. Han blev glad och började prata om Jokerman, hur han gått och nynnat på den länge nu, och han pratade lyriskt om trummorna, hur trummisen hoppar över varannat virvelslag. Jag ska tänka på det nästa gång jag lyssnar på låten, det kommer inte dröja så länge, Infidels är vid sidan om Oh Mercy den mest spelade skivan i hemmet. Det har öppnat en ny bar nere på gatan, den heter Erlands och det ljuder alltid gammal jazz från dom vackert träbruna Tandberg-högtalarna som hänger på väggen. Max brukar sitta på en stol ensam och dricka en Coca Cola på flaska eller en kopp svart kaffe. Vi brukar alltid prata om Dylan när vi ses. Han har sett Dylan ett par gånger i Globen men nu gav jag honom en betydligt bättre biljett än vad han brukar ha. Betydligt bättre. Vi pratade om The Plugz idag. Man kan alltid prata om The Plugz.

Guldkornen regnar över oss. Disease of conceit. Det låter betydligt säkrare än What was it you wanted. Men kanske inte riktigt lika spännande, just på grund av det. Nio knoppar på orkidén i fönstret, kommer kanske blomma lagom till oktober. Det blåser våldsamt ute. jag cyklar i motvid. På vägen hem från jobbet. Men det gör inget. Det är en sådan dag. Motvinden bekymrar mig inte, jag har ny luft i mina cykelhjul, kompressorn utanför Fotografiska Museet tog hand om den saken. Cyklar vidare under Slussen som Strage skrev om i tidningen idag, att dom kunde riva allt utom Debaser, bygg en ny sluss runt Debaser istället. Cyklade vidare och nådde Sheraton där jag kom över en konsertbiljett, den jag sedan gav till Max. Hann även med att instruera ett kinesiskt par om vägen till H&M. Walk straight ahead and then turn left. Fifteen minutes. Dom tackade och gick. Jag tackade å min sida för biljetten, det var inte kineserna jag fick biljetten av förvisso, men jag tackade ändå och cyklade vidare. Det är en sån dag idag. Nio knoppar på orkidén och jag lyssnar på en konsert från Edinburgh. Publiken jublar vilt och Simple twist of fate inleds försiktigt. Jag försöker följa med i texten, jag läser texten på datorn, det är inte mycket som stämmer, han sjunger en ny text, eller i alla fall inte exakt samma text som jag läser. Jag hade kunnat stoppa musiken och skriva ner vad han sjunger, men jag gör det inte, det får vara. Texten skiljer sig kanske, men det är exakt samma låt, samma känsla. Det är oftast så, även om han byter ut orden, ibland hela verser, är känslan densamma. Det är hur han väljer att sjunga låten som alltid gör störst skillnad. Vilket år det är. Det här året, är ett ömsint år. Kanske inte i Masters of war, borde inte kunna vara i alla fall, men är det ändå. Hur det nu är möjligt. Jag vet inte hur. You that never done nothing, but build to destroy. Publiken klappar i takt med musiken. Like Judas of old, you lie and deceive. A world war can be won, you want me to believe. Sjunger han och det är nästan mer otäckt nu, när han sjunger på det här sättet. Smygande, inte rått och elakt, försiktigt. I hope that you die. And your death will come soon. Fortfarande stilla och försiktigt. I will stand over your grave until I'm sure that you're dead. Några i publiken skriker allt dom kan, andra applåderar länge länge.

När Tony Garnier spelar kontrabas med stråke smälter mitt hjärta. Och när Dylan sjunger It's all over baby blue smälter det lite till. The empty-handed painter from your streets, is drawing crazy patterns on your sheets. Edinburgh Playhouse är en fantastiskt fin gammal före detta biograf från 1929, för ändamålet mycket stor med tre tusen sittplatser, röda stolar och väggar, i tre våningar. På den tiden ville alla se film och det gick inte att se film hemma. Dylan sjunger Lenny Bruce, he never made it to the cinema. Det gjorde han visst. Han nådde till slut Edinburh Playhouse i Skottland och det är dessutom kvällens bästa låt. Rösten kommer fram, äntligen, med all kraft som går att frambringa ur lungorna. Den lila blänkande skjortan, nu med svart väst. Och han sjunger fantastiskt. Lenny Bruce was bad, he was the brother you never had. Jag hör det, jag lyssnar. Det är inte Sly Dunbar som på skivan, det är Winston Watson. Hans virvelslag kommer när dom kommer. Ibland hundra på en gång, hundra pukslag, hundra cymbaler, ibland hundra ingenting. Michelangelo could have carved out your features. Och sedan, efter sista versen, i refrängen, gör han det igen, sjunger, inte alls ömsint, jo kanske lite, men han skriker ut refrängen, med den där rösten. Som bara han besitter. Bird fly high by the light of the moon! Oh oh oh Jokerman!

Det fortsätter, orden väller ut och ur med stringens och pondus, lekfullhet och en liten bit av den där ömheten. Men bara liten bit nu. Det biter. Gitarrerna, Dylans gitarr igen. Det biter och gnissar, ton efter ton. Princess on the steeple. I Edinburgh, slottet från 1100-talet eller ännu ädlre, som stolt blickar ut med all sin tyngd över staden. Napeolon in rags. When you ain't got nothing you got nothing to lose. Han sjunger så underbart. How does it feel? Folk skriker som besatta. Är det fotboll jag lyssnar på? Förmodligen. Det låter så. Jag läser att Napoleons gamla kaffebord såldes i Edinburgh på en auktion tidigare i år. Mahogny och tre hundra pund låter billigt. Han brukade dricka sitt kaffe på det här bordet, han hade det på sin sin terass där på ön, sista åren av sitt liv, på den brittiska ön Sankta Helena, långt söderut utanför Afrikas kust i Atlanten, långt över hundra mil från kusten. En kopp svart kaffe kanske. Det är fler som dricker kaffe.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 28 september, 2013, 12:24:47
Konsert 23 av 116, Edinburgh 7 april 1995

Det är en frisk höstkyla som slår mot mitt ansikte när jag går ut på balkongen för att titta på svampen som växer i krukan med min rododendro. Rododendron har sedan länge gjort sitt, finns inte mer, några stela bruna kvistar kvar bara. Svampen har tagit över. Björken och eken också. Det växer allt möjligt i den där krukan. Men inte min rododendro. Den ville vara för sig själv och när den inte fick vara för sig själv så ville den inte alls. Jag köpte den till vår första lägenhet i stan, jag hade den inomhus och den trivdes alldeles för bra, blommade direkt sen nästan aldrig mer. Den ska växa i sluttningar med lätt vandrande skugga läser jag. Detta kunde jag inte erbjuda och jag är ledsen för det. Du var så vacker och jag var så glad när du blommade, ja, annars också, dina blad var så tjocka och djupt gröna, knoppade varje år men knopparna slog inte alltid ut i blom. Du var fin ändå. Och jag har i alla fall kvar krukan. Och i den växer numera allt möjligt. Mycket att titta på.

Vi är kvar i Edinburgh för en andra konsert i den gamla biografen. Jag höjer diskanten för att matcha den för årstiden typiska höstluften som når mig, frisk och sval, balkongdörren är fortfarande öppen. Det är ännu några dagar kvar av september. Ibland strålar solen, det är fint. Bandet får upp farten med All along the watchtower och Just like a woman följer därpå. Dylan är på snacksaligt humör denna fredagkväll i Skottland och han vill alldeles uppenbarligen ge publiken är rolig kväll för Highway 61 revisitied kommer för ovanlighetens skull redan som låt nummer fem, den brukar annars spelas betydligt senare i setlistan. Men det behövs, både publiken och Dylan själv behöver få en vitamininjektion känns det som. Kanske är det jag som behöver en vitaminjektion. Så är det födmodligen och jag gå och ser mig om i köket. Tittar i det ena skåpet efter det andra, så där som man gör, öppnar och stänger kylskåpet. Inget av intresse. Men jag öppnar igen och plockar fram lite gamla rester och tänder gaslågan på spisen. Trafikanterna på U.S. Route 61, från New Orleans till Wyoming, har fått upp en fin fart och publiken jublar. Nu börjar det hända saker och jag höjer volymen för att höra in i köket, I don't believe you (she acts like we never have met) får mig att strunta i maten, jag parkerar i soffan igen, maten bränner kanske fast men jag bryr mig inte. Gitarrerna är särskilt intressanta, känns som tio gitarrister på scenen och alla spelar lite vad som helst, det är skoj att lyssna på, nästan humoristiskt. Jag hittar anka, ägg och ost i kylen, en gammal påsköl från 2012 får som tjäna som dryck.

Och så denna fantastiska låt igen, Love minus zero/no limit. Jag vet vad hela detta projekt ska heta när jag är klar, när det nu kan tänkas bli. Om något år. Vem vet. Detta är musik när den är som bäst, när jag bara vill höja volymen, när tiden står stilla, när jag knappt kan sitta still, hela kroppen går in i en egen rytm, med musiken, med allt och inget, med livet. Ett namn, en titel, ska det är projektet få och jag vet vad titeln ska vara. Något som både har med det jag lyssnar på med att göra, men även det meningslösa jag skriver, och det liv jag lever som egentligen inte är något att skriva om. Det händer inte så mycket. Det som händer händer. It is what it is, som jag tycker om att säga numera utan att egentligen veta varför. Stuck inside of Mobile rullar igång och ångan börjar ryka igen efter det stillsamma akustiska partiet.

Även andra kvällen spelar han Lenny Bruce. Inte bara jag som tyckte att det var en så fantastisk uppvisning föregående kväll. Jag lyssnar och njuter. Most likely you go your way tar över och det låter fantastiskt. Ikväll ska jag på födelsedagskalas och jag känner mig som en femåring som ger bort en teckning med kladd eller en elvaåring som täljt och slipat i ett halvår på en smörkniv. Jag ger bort en utskrift på texten jag skrev från Japan för tre år sedan. Det är japantema på festen så varför inte, och hon ska åka dit senare i höst. Louise. Kanske kan vara bra att sänka förväntningarna lite, läsa om mina upplevelser som inte alltid var positiva. Jag dekorerar utskrifterna med lustiga japanska klistermärken. Det är i alla fall min tanke, får leta igenom Ulrikas lådor, hon borde ha många lustiga japanska klistermärken.

Jag har en titel på det här projektet och den titeln är Livet minus noll. Jag tackar mina vänner Jörgen och Tobias för inspirationen. En undertitel kan jag bjuda på också, något med 1995, men det tar vi senare. Det finns tid att fundera på den saken. Även om åren går ganska snabbt, förbi, passerar ett efter ett. Dylan sjunger The times they are a-changing. As the present now will later be past. Alla ljublar, det är sista låten för kvällen. Jag tackar Micke som gav mig den här konserten som jag inte hade. Det var vänligt att hjälpa till. Och livet det går vidare även om det inte händer så mycket. Livet minus noll. It is what it is.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Humlan skrivet 28 september, 2013, 21:14:46
 :d2:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Leif skrivet 28 september, 2013, 22:39:12

It is what it is, som jag tycker om att säga numera utan att egentligen veta varför.

Och livet det går vidare även om det inte händer så mycket. Livet minus noll. It is what it is.

Där någonstans är det, vad det nu än är, det där som är vad det är. Minus noll.

Nice stuff, Joakim, really, really nice stuff. Tack.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 28 september, 2013, 23:23:11
Tack Joakim. Ännu en gång.

Edinburgh.
Just ja. Och nu måste jag skriva. Tycker du inte om att jag skriver mycket i din tråd så får du säga till. Men det kommer jag inte att göra så mycket framöver heller. Men dessa konserter jag var på 1995. Birmingham, 3 x Manchester, 2 x Edinburgh. Och nu när du återuppväcker minnena. Då kan jag inte låta bli.
Inte för att jag lyssnat på konserterna på länge. Och har inga klara minnen av hur varje låt lät. Och upplevde inte konserterna i Edinburgh lika starkt som de i Manchester. Men ...

Hade plats på 4:e bänk den första konserten. Måste ha varit trevligt. En av mina vänner filmade, och kvällen avslutades med en sista pint på hotellrummet och en titt på den inte alldeles misslyckade videon från konserten vi just sett. Ah, those were the days ......

Nästa dag besökte jag The Scotch Whisky Heritage Centre, numera kallad Scotch Whisky Experience. Och där träffade jag på Bucky Baxter, tillsammans med sin ledsagare. Alltså mannen som skulle se till att Bucky inte fick för sig att sätta i sig sånt som inte var så bra för honom, så att säga ...

På konsert nummer två satt jag på balkongen, bredvid Dave, som filmade. Och som, i första låten, viskade mot mig i mungipan: "I wish you wouldn't jump about so much ..."

Oh. Right. Sorry, mate!
Tog mig sålunda samman, och även denna kväll blev det bra filmat. Av duktig engelsman, bredvid sig i skinnet hållande svensk.

Efter konserten gick vi, liksom kvällen innan, på puben Theatre Royal, och denna kväll fick vi sällskap av John Jackson och Bucky Baxter. Inte den allra sämsta avslutningen på en oförglömlig tid i Storbritannien med sex fantastiska konserter.

Efterspel.

Besökte Edinburgh igen, med min fru, förra året. Sökte då upp Edinburgh Playhouse. Ja, varför inte?
Tänkte nu bifoga foto, men lyckades inte.
Nåja, kanske nästa gång.

Tack för dina krönikor, Joakim, ser fram emot nästa, när du vill och kan.

 :wub:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 29 september, 2013, 00:12:20
Tack hörrni! Jag blir glad för allt ni skriver i denna tråd! Allt och ännu mer, vad som helst, inget är för litet, allt är välkommet.

Låter som strålande minnen att ha dessa konserter med bandmedlemmarna på samma efterfestställen. Skulle inte hända, den tiden är förmodligen förbi, så det är ganska unikt. Vem vet, efter Waterfront slinker George Receli in för en öl på Bishops...
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Silvio skrivet 30 september, 2013, 14:12:48
93 dagar kvar på året
93 konserter kvar på resan

Bara så du vet Joakim ;)
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 30 september, 2013, 14:20:45
93 dagar kvar på året
93 konserter kvar på resan

Bara så du vet Joakim ;)

Det där hörde jag inte. -_-
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 09 oktober, 2013, 18:04:28
Konsert 24 av 116, Glasgow 9 april 1995

Svetten i pannan torkar jag bort, min lätt klibbiga rygg låter jag vara. Det torkar. In. Jag har skyndat mig hem från jobbet. Stereon går igång direkt när jag kliver in genom dörren, inte automatiskt, om det vore så väl, jag behöver trycka på en knapp. Crash on the levee från Glasow, intensiteteten är på maximum direkt, varför avvakta, när man inte behöver. En mer stillsam Lay lady lay fårvånar förmodligen publiken efter en så explosiv inledning. Men det är en finurlig version, eller snarare en låt som har mer soul i sig än hur jag tidigare har hört den. Han är lite coolare än vanligt, inte den drömmande och ödmjuka, mer den självsäkra typen. Och så brakar det igång igen, låt nummer tre, ni vet vilken. Gitarrerna river och dom får riva precis hur mycket som helst, så mycket det bara går faktiskt. I morgon ska jag riva ett kilo ingefära till drinkar jag ska bjuda 50 personer på. Skulle behöva det här gänget tror jag. Riv lite ingefära säger jag, spela låt nummer tre. Okej säger dom, klart vi spelar låt tre. Räcker det verkligen med ett kilo. Jag ska pressa 30 lime också. Det är lugnt, vi fixar det. Tack säger jag, hackar ni 15 chilifrukter också.

Och nu börjar konserten, på riktigt. Svetten på ryggen har torkat men nu känner jag frossan, när det är så här bra, så här otroligt bra, come in she said I'll give you, shelter from the storm, sjunger han, ropar han, tjuter han fram och rygger kallnar, det här är en kandidat, till den bästa jag hört av låten, alla gnisslande gitarrer, jag älskar när det river och jag älskar när det gnisslar, och jag kan inte få nog av rösten, rösten han tar fram när han verkligen vill säga något, och det gör han här. Sedan bjuder han på en liten halvraritet med Tears of rage, andra gången för året. Sista versen, come to me now, you know, we're so low, and life is brief. Jag fryser om ryggen igen. Jag pressar en halv lime och en halv grapefrukt och blandar med is och något värmande trots att jag kanske inte borde. Everything is broken första gången den här turnén, det bränner och lever runt, den roligaste jag hört, sur drink, men det kan jag behöva, ett plus ett är noll, jag kan inte räkna, han sjunger fantastiskt denna kväll. Det är den nionde oktober här, det var den nionde mars där. Publiken blir överfötjust av Mr tambourine man och jag förstår dom. Som vanligt är den bra, rösten står ut, projiceras stort och tydligt framför mig. Munspelet viner och stutsar runt mellan väggarna i lägenheten. Akustiska gitarrer och kontrabas, så mjukt, bäddar in alltsammans, helheten är fenomenal. Och Boots of spanish leather tar vid, jag lyssnar och låter det vara så.

Nu är det svart utanför fönstret, inget ljus utöver grannarnas fönster, jag ser deras växter och tjustiga gardiner, vi har inga gardiner, jag ser hur någon står och tittar ut. Jag vänder snabbt bort blicken, stirrar in i skärmen igen. Det är svart utanför, it's all over now, baby blue, löven är knappt gröna längre, några få tappra, resten är röda, gula eller något däremellan. Det är fint, verkligen fint. Jag ser det på morgonen när jag cyklar till jobbet, på lunchen när jag tar en promenad, ibland när jag slutar i någorlunda god tid, som idag, ser jag det när jag cyklar hem. Sedan blir det svart, som nu, det är den tiden nu. Förra hösten var vi på resa i USA, hann precis komma hem till dom sista löven på björken utanför sovrumsfönstret. Vi var i Key West bland annat, jag längtar dit varje dag. Vi var i New Orleans och jag längtar dit också. Vi har börjat se tredje säsongen av teveserien Treme som utspelar sig där, efter Katrinakatastrofen. Det är en mörk serie, men musiken är fantastisk, varje avsnitt fyller mig både med bedrövelse och stor glädje, mest glädje, människorna i serien ser trots allt ändå ljust, på livet, försöker så gott det går i alla fall. Det finns något att leva för, det finns det alltid, går inte att förneka även om man ofta kanske gör det. Det finns något, det finns alltid något, kan vara dolt men man hittar det ibland, det är värt att leva för, dessa stunder. Det får mig att tänka på att jag inte ringt till min pappa på flera veckor, jag tror inte han tycker om hösten särskilt mycket. Han gillar sommaren, när han kan åka ut med båten och fiska med sin kompis Markus. Markus är två år äldre än mig, han betyder mycket för min pappa, dom träffas eller ringer varandra nästan varje dag och hjälper alltid varandra, vad det än är. För inte så länge sedan låg Markus på sjukhus för en operation han väntat hela livet för. Han låg där och fyllde år en dag, han låg på sjukhuset länge, och pappa kom dit med en tårta en dag för tidigt. Men Markus sa inget, han ville inte, det behövdes inte. Ingen anledning till.

Jag tycker om Lenny Bruce. Never robbed any churches, never cut off any babys heads. Vad vänligt då. Han sjunger den här låten som om den betyder mest av allt för honom. Det spelar ingen roll att det är en av dom märkligaste texter han har skrivit, sjunger han så här fantastiskt tycker både jag och Dylan själv om den här låten. Han skrev den i gott syfte, och han sjunger låten som om den betyder mycket. Det är inte orden som betyder mest, det är handlingen, hur det låter, hur han sjunger den. Hur bandet spelar den. Med vördnad och respekt. Det känns, på riktigt känns det. Äntligen börjar Tombstone blue kännas, den trampar inte bara vatten i en liten pöl utan får upp intensiteten och glädjen. Gitarrerna tar egna vägar, något händer. Det är en bra kväll. En av turnéns bättre konserter, publiken jublar, ropar we want more. På lördag spelar Bob Dylan i Stockholm och jag är där. I höstmörkret går han på scenen. Jag sitter på en bänk några rader ifrån. Jag har upplevt känslan många gånger förr, väldigt många gånger. Pirret, känslan, stämningen, och så står han där plötsligt, sjunger låt efter låt. Försöker göra oss nöjda. Ibland blir vi nöjda, ibland inte lika nöjda. En del blir nästan arga känns det som. Han borde lagt ner för länge sedan hör man fråna ena hållet, sämsta jag sett säger någon annan. Alltid, varje gång. Jag tycker något annat. Jag hör och ser själv. Welcome to Glasgow ropar någon från publiken, jag har aldrig hört någon i Stockholm ropa welcome to Stockholm. Vi är i Stockholm. Ingen ropar sådant här. Jag önskar att jag fick höra det. Att någon ropade. Welcome to Stockholm. Welcome to Stockholm mr Dylan, it's great to see you, great having you here. Play whatever your want. Publiken i Glasgow sjunger med i en fin My back pages. Jag sjunger med inuti mitt huvud och önskar att jag var i Glasgow våren 1995. Men jag är glad för att vara här också. Nu, jag har ändå inte så mycket att välja på, jag kan inte gå tillbaka i tiden mer än vad jag gör. Och vem vet, om 18 år från nu kanske någon sitter och skriver om alla konserter Bob Dylan gav 2013. Drömmer sig tillbaka i tiden, önskar sig ha varit där, nu, det som händer på lördag. Kanske hör någon i publiken ropa, thanks for coming Bob, welcome to Stockholm, it's greating having you here!
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 09 oktober, 2013, 22:50:00
Mmmmm ... så är det ... men kanske mer nu än då. Åren och åldern, du vet. Någon gång är den sista.
Så ... ska vi ropa:
"Welcome to Stockholm. Welcome to Stockholm mr Dylan, it's great to see you, great having you here. Play whatever your want."

Jag tänker inte göra det i alla fall. Och inte du heller, kan jag tänka mig.

Nä, allt du skriver om. Det där som händer och som är så svårt att sätta ord på. Det händer. Kommer att hända denna helg. Två gånger om. Och där tar orden slut för mig.

Punkt.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 18 oktober, 2013, 19:28:47
Konsert 25 av 116, Belfast 10 april 1995

Från vildand till vildsvin. En ytterfilé står i ugnen nu, med vitlök, potatis, trattkantareller och dragon. Det låter gott och luktar gott men om det smakar gott det vet jag inte, det återstår att se, att känna, jag lyssnar på Empire Burlesque och Dark eyes avslutar skivan nu. Näst sista konserten av vårturnén 1995 spelades i Nordirland, arenan var King's Hall och rymmer 7800 åskådare. Förutom konserter är arenan även känd för många heta boxningsmatcher. En välplacerad höger uppercut och Crash on the levee dundrar igång. Dylan mot alla och jag är med på matchen, det hoppas jag att du är också, uret är igång, vi måste skynda oss innan domaren ringer och första ronden är över. Mannen på scenen ger allt, han sjunger inte som en flugviktare, det här är weltervikt, minst. Stor pondus, kraft, energi, tyngd. Vi snackar Oscar de la Hoya, vinner alla viktklasser, tjänade 696 miljoner dollar från teveintäkter, vunnit mot 17 värdsmästare. Det är där vi är.

Han börjar dansa lätt på tå i vänster ringhörna, I want you förtjusar publiken och får motståndaren på fall. Det här är romantik. Finns inget att göra. Alla faller och faller ännu mer, kastar handduken boxhandskarna direkt och bara stirrar med gråten i blick, matchen är över direkt. När All along the watchtower går igång tänker jag på Rocky Balboa, trapparna upp till nationalmuseet i Philadelphia där jag var i höstas, jag sprang upp för trapporna, som Rocky, med händerna i luften, det är All along the watchtower. Klockan ringer, vildsvinet är klart, det doftar vitlök i lägenheten, maskineriet, jag menar musiken, går på kraft, maler sönder motståndarna, den mest majestätiska versionen på hela turnén hittills. Det här är inte rock and roll, det är inte 1966, det är inte punk det är inte metal. Det är allt och ännu mer, och ännu mer ändå. Jag ger mig, publiken är i extas, jublar och skriker när låten slutar. Den spruckna tunna men ändå oceanstora rösten går in i Just like a woman med nästan samma energi, musiken lätt dämpad till en början men stegrar i refrängen, full kraft i sången, jag måste gå in köket och tranchera vildsvinet, I was hungry but it was your world. Jag kan inte gå, han sjunger så fantastiskt, jag går ingenstans, jag stannar här. Det får gå som det går.

Vildsvinet blev torrt, jag väntade för länge, musiken var för bra. Men det smakade bra, svampen, potatisen fick fantastisk smak när den gått med köttet och svampen i ugnsformen, vinet himmelskt, kanske inte riktigt himmelskt men det var vin i alla fall, och jag fick dricka det, så vi säger väl himmelskt. Silvio går igång när jag är tillbaka i soffan och tar emot mig med öppen famn, det tycker jag om, det är så man ska bli välkomnad tillbaka, i alla fall när jag är på det humöret, annars inte, håll din famn för dig själv, du behöver den mer än vad jag behöver den, men ikväll skulle jag behöva tio, får en och är tacksam för det. Silvio är rock and roll men knappast någon av Dylans bättre låtar, jag hörde den första gången i mitt liv på en läkarundersökning i Mölndal. Fyrans spårvagn, eller om det var tvåans, till Mölndal. Min dåvarande chef skickade dit mig, jag fick kissa i en kopp, det var ett drogtest. Jag var drogfri. Fick höra Silvo för första gången. Sprang på ett löpband mitt hjärta slog. Blodtrycket var väl hyfsat, kunde varit bättre kanske, kunde varit sämre. Allt kan vara sämre antar jag. Jag sprang, var drogfri och åkte hem. Jobbade ett halvår sen flyttade jag till Stockholm. Har inte behövt göra något drogtest igen.

What good am I? Mitt känsloläge är sådant att jag inte har mycket att tillägga om denna låt just nu. Men jag försöker. Kraften är kvar, inlevelsen, Ulrika höll extra hårt i min hand när jag såg och hörde låten framföras på Stockholm Waterfront i helgen. Det gjorde mig glad, och jag var glad av att få höra den spelas, jag är glad för att den spelas nu här också. Det akustiska partiet inleds som vanligt med Mr tambourine man, det är så fint. Jag skulle vilja släcka ner och tända ett ljus. Jag tänder två. Ett för mormor och ett för mamma. Mamma fick höra den här låten i Helsingborg när vi gick på en konsert tillsammans, hon stod långt bak mot sidan vid några träd, hon kände sig nog trygg där bland träden, i Sofieros slottsträdgård i början av tvåtusentalet. Jag gjorde en blandskiva till henne inför konserten. Nu finns hon inte mer men jag tänker på henne ofta. En gång kom hon in i mitt rum och visade en teckning hon hade ritat i blyerts. Det var omslaget till Freewheelin'. Suze Rotolo håller hårt och kärleksfullt om Dylans arm och hela den lilla kroppen, i ett vintrigt och kallt New York, där mitt på Jones Street i Greenwich Village. Mamma tyckte det var ett fint omslag. Och nu hör jag Dylan sjunga Boots of spanish leather, det låter som Girl from the north country och det är den jag hör i mitt huvud, mamma föddes och växte upp i norra Sverige men flyttade till Falkenberg senare i livet. Hon tyckte pappa klädde sig taskigt när dom träffades första gången. Då sa han till henne att du får se mig i vilka kläder du vill, hjälp mig att handla, och det gjorde hon. Pappa tände ljus varje dag hela vintern på platsen där hon dog. Han snickrade ett kors från virke som hans kompis Markus fixade från snickeriet han jobbade på. Mamma föll ihop och dog precis bredvid en björnbärsbuske som jag en gång, långt tidigare, stannde vid och plockade så många björnbär jag kunde från, sedan cyklade jag vidare hem och kokade sylt av björnbären. Jag bjöd min dåvarande flickvän på pannkakor och björnbärsylt. Vi satt i en park i Umeå utmed Umeälven och åt pannkakor. Ibland gick vi och satte oss på en brygga och lät småfiskarna nafsa på fötterna. Björnbärsbusken där mamma dog står där fortfarande, jag ser den alltid när jag åker förbi, vilket inte är så ofta eftersom jag bor här nu. Vem vet, den kanske för alltid kommer att finnas där. Jag hoppas det. Står där när jag åker förbi. I resten av mitt liv. God knows.

Ring them bells, för första gången det här året. Jag älskar lyriken, oh the shepherd is asleep, where the willows weep, and the mountains are filled with, lost sheep. Han sjunger låten så bra, på skiva är den bra, fantastisk, men han sjunger inte den som han gör nu. Det här är något annat. Jag håller andan och andas ut när jag låten här slut. Oh the lines are long, and the fighting is strong, and they're breaking down the distance, between right and wrong. Highway 61 revisitied dundrar på efteråt, i en osannolik fart och intensitet, aldrig hört den så här, jag hittar inte ordet jag söker, så här utan hämningar, det är allt. Och publiken dansar förmodligen vilt, det hade jag gjort, som jag gjorde i Philadelphia i somras. Like a rolling stone är första låten efter att publiken ropat och klappat in bandet på scen igen. Tror inte Winston Watson Tony Garnier och dom andra hade något emot att gå ut och upp på scenen igen. En sådan kväll, allt stämmer, finns ingen vilja att inte vilja vara där, särskilt mannen längst fram i mitten, som står i centrumpunkten, inte i vänstra ringhörnan, utan i mitten längst fram. Han står där, som den där björnbärsbusken, kvar och länge och han kommer alltid att göra det. Står där när jag åker förbi, finns inget annat.

Det är fredag, det är kväll, jag är ensam, men ljusen brinner än. Förra helgen var en sån där helg som jag alltid kommer att kunna tänka tillbaka till, en helg att minnas, ta fram när allt känns meningslöst. Då tänker jag på förra helgen. Två konserter och massor av vänner. Det behövdes inte mer än en helg, det var allt, minnen för livet. Nödvändiga minnen. Minnen är det vi behöver för att gå vidare. För att klara oss. Annars går det inte. Det handlar inte så mycket om enskilda händelser för mig, även om Long and wasted years, framförd av honom där framme i mitten av scenen med en sådan briljans, mer än briljans, kan inte beskrivas, Long and wasted years sitter redan så djupt inom mig att det är en del av mig, mitt liv, utan den hade jag inte varit här, känns det som. Det handlar ändå inte om enskilda händelser, det handlar om allt. Jag är tacksam för att livet tog mig dit. Hit, här, nu, då. Varför därför självklart alltid. Ge få ta behålla. Minnen framtid kärlek vänner. Musik.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 18 oktober, 2013, 21:55:25
Tack Joakim, ännu en gång.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Guthrie skrivet 19 oktober, 2013, 09:53:32
Stort Tack Joakim
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Humlan skrivet 19 oktober, 2013, 09:58:23
Tack Joakim :-)  :d2: :party:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Leif skrivet 26 oktober, 2013, 20:18:22
Konsert 25 av 116, Belfast 10 april 1995

Han står där, som den där björnbärsbusken, kvar och länge och han kommer alltid att göra det. Står där när jag åker förbi, finns inget annat.

Nödvändiga minnen. Minnen är det vi behöver för att gå vidare. För att klara oss. Annars går det inte. Det handlar inte så mycket om enskilda händelser för mig, även om Long and wasted years, framförd av honom där framme i mitten av scenen med en sådan briljans, mer än briljans, kan inte beskrivas, Long and wasted years sitter redan så djupt inom mig att det är en del av mig, mitt liv, utan den hade jag inte varit här, känns det som. Det handlar ändå inte om enskilda händelser, det handlar om allt. Jag är tacksam för att livet tog mig dit. Hit, här, nu, då. Varför därför självklart alltid. Ge få ta behålla. Minnen framtid kärlek vänner. Musik.

Där är det, så är det.
Jag grät mig igenom din text.
Där är det, så är det.

Tack Joakim.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: bobi skrivet 29 oktober, 2013, 14:32:52
Mycket bra och mycket tack. Du är en pärla ( a poet....)/bobi :d5:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: M:o Nightmare skrivet 29 oktober, 2013, 20:07:35
Dylan mot alla och jag är med på matchen, det hoppas jag att du är också, uret är igång, vi måste skynda oss innan domaren ringer och första ronden är över. Mannen på scenen ger allt, han sjunger inte som en flugviktare, det här är weltervikt, minst. Stor pondus, kraft, energi, tyngd. Vi snackar Oscar de la Hoya, vinner alla viktklasser, tjänade 696 miljoner dollar från teveintäkter, vunnit mot 17 värdsmästare. Det är där vi är.


Japp, jag är med på resan... :d2: Keep On! Vi får snacka om pugelisterna någon gång...är det Hit Man Hearns - Hoya-Ali-Iron Mike eller Sugar-Ray som är The Man! ...som har den där punchen som Dylan levererar gång på gång...
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 01 november, 2013, 15:51:17
Konsert 26 av 116, Dublin 11 april 1995

God morgon, symbolen med säkerhetsbältet har nu släckts men vi rekommenderar ändå att ni behåller säkerhetsbältet på under hela flygresan. Det kanske är klokt. Flygvärdinnan trasslade till det ordentligt när hon skulle demonstrera den gula uppblåsbara västen, det såg ut som hon kom ut från en mentalinstution, hela västen satt fel, hon var intrasslad i alla snören och den röda visselpipan hängde nere vid midjan. Det var en ny variant, sa hon, så går det när man varit uppe sedan fyra i morse. Ja ja whatever lade hon sedan till och skrattade och vi skrattade också. Jag är uppe i luften, på väg från Stockholm till Milano och jag lyssnar på den sista konserten från vårturnén i Europa 1995. Where teardrops fall är andra låt för kvällen i Dublin och publiken har förmodligen längtat efter denna konsert och så även jag. Det känns skönt att efter denna konsert börja om med konserterna i USA, men nu är vi som sagt i Dublin och det ska bli underbart att höra vad han hittar på denna kväll, sista kvällen före avresan hem igen. Den oerhörda kraft och känsla från föregående kväll i Belfast verkar hålla i sig, All along the watchtower är respektingivande, minst sagt. Gitarrerna ligger högt i mixen och det stormar och bränner, en våldsam kraft, publiken jublar, jag jublar också, men tyst för mig själv här vid fönstret. På andra sidan har jag molnen. Vi åker till Milano för att se tre konserter med Bob Dylan. Vi åker till Milano för att slippa arbeta några dagar. Bo på hotell, göra så lite som möjligt i en vecka. Därefter tar vi tåget till Rom. Mitt älskade Rom, fjärde gången jag besöker den staden, som är mitt andra hem. Jag känner mig alltid välkommen, jag vet vad jag tycker om, jag vet var jag vill vara, jag vet mina ställen.

Just like a woman, han sjunger så att jag ryser. Jag skrattar och och blir tårögd samtidigt, jag kan inte ens skriva, mina fingrar knyter ihop sig, jag kan inte minnas att jag har hört låten så här tidigare, det är en hårtslående och kompromisslös version, det är all kraft i världen koncentrerad till just den här Just like a woman, här och nu ovan molnen. Thank you, säger han efteråt och flygvärdinnan kommer förbi med drickavagnen, jag vill ha något starkt men väljer att avböja, Tombstone blues rullar igång. Tidigare har den haft en något trög känsla över sig, så ej nu, verkligen så ej nu. Sylvassa gitarrer och Dylans intensiva sång. Himlen är klarblå.

Jag har aldrig varit i Milano tidigare, bara åkt förbi på motorvägarna som passerar några gånger. Det är en industristad, Italiens ekonomiska nav. Norra Italien är där pengarna kommer in, det är den rika delen av Italien. I norra Italien har man ägg i pastan, det har man inte i södra Italien. Parmaskinka och parmesan, Amarone och Piemonte, Venedig och fotbollsklubbarna Inter och Milan. Genova med en av Europas största hamn. Ring them bells, St Peter, the sun is going down upon the sacred cow. Peterskyrkan i Rom är den största kyrkan i världen. Hade det varit en katedral hade det varit den största katedralen också. They are breaking down the distance between right and wrong. Vi har en ny påve sedan ett par år tillbaka, alla hyllar honom, han är något mindre bakåtsträvande sägs det, inte uppmanar till, men i alla fall inte motsäger allas rättigheter och önskan till att bestämma över sina egna liv. Det tackar vi för, om det nu är någon större skillnad, jag vet inte. Dylan spelade för dåvarande påven 1996. Stapplade upp för trapporna och dom tog varandra i hand. Påven ville höra Knockin' och heavens door och det fick han. I Milano ligger Duomo, den enorma katedralen som tog lång tid att färdigställa. Mycket lång tid. Bygget påbörjades 1387 och den stod klar 1805. Jag kommer att besöka den, gå upp på taket, högt ovan marken, precis som nu, det är något speciellt med att vara högt ovan marken. Jag tycker om det. Som nu. Jag tycker om nu.

Jag höjer frekvensområdet 6 och 12 K för att dom akustiska gitarrerna och rösten ska komma fram ytterligare ur ljudbilden även om det egentligen inte behövs, det låter bra som det gör. Det låter fantastiskt bra, den är en fenomenal inspelning. Men jag sitter på ett flygplan, det brummar och dånar. Jag kommer att växla tillbaka efter denna Boots of spanish leather. Jag vill höra Dylan så nära det är möjligt, och hans röst och gitarrerna låter lite klarare om jag manipulerar ljudet med en equalizer som är inbyggd i programmet som finns på datorn. Det är Ulrikas dator, hennes arbetsdator som jag bad att få låna med mig. Det är en mycket bra dator. När jag höjer frekvensområdet kring 6 och 12 K hör jag inte bara rösten och gitarrerna tydligare, även harklingarna. Jag har ett par lurar från AKG på mig, den holländske superdiscjockeyn Tiesto har satt sitt namn på dom. Jag har aldrig hört något med Tiesto vad jag vet, men hans hörlurar är ganska bra. Och så denna Love minus zero on the top and no limit beneath. Han sjunger den nu och det är den vackraste låten i världen. Lika vacker som himlen och molnen jag ser utanför fönstret. Jag lutar mig mot nödutgången och lyssnar. Det läcker in kyla i skarvarna. Ska det vara så undrar jag men det är nog i sin ordning. No step, står det på vingen.

We have a guest playing with us tonight, Carole King, säger Dylan som verkar vara på ett mycket gott humör denna kväll. Lite oväntat att det är Highway 61 revisited som dom börjar spela, Carole King förknippar man med betydligt stillsammare låtar. Hennes skiva Tapestry är fin. King och hennes make Goffin skrev många popkarameller i början av 60-talet, eller om det var i slutet av 50-talet, och nu spelar hon piano som Jerry Lee Lewis med Bob Dylan i Dublin, det är en fröjd att lyssna på, det dundrar och svänger, plinkar plonkar och gitarrerna ylar, Winston Watson måste arbeta hårt för att hänga med bakom trummorna.

Efter In the garden spelas Ballad of a thin man. Första konserten i Milano är i morgon, i dag när vi kommer fram ska vi inte göra något speciellt. Vi bor i närheten av några kanaler i Milano, jag tycker om höjder och jag tycker om kanaler, vatten, jag kan stå på en bro och stirra ner i vattnet många timmar. Det behövs inte så mycket mer. Mitt säte är hårdare än andras säten, jag börjar få ont, vi är framme om en timma, jag hinner lyssna klart på konserten. Jag har en karta över Milano och på den har jag markerat ut nästan 20 stycken ställen att äta och dricka på. Italien har förutom alla underbara viner också ett relativt nytt och fantastiskt utbud av öl gjort på små bryggerier runt om i landet. Det är ny värld. Italienarna har till skillnad från tyskarna inte några lagar och regler om hur man ska tillverka öl. Alla metoder är tillåtna och alla stilar, alla blandningar. Jag upptäckte italiensk öl för några år sedan, fantastiskt vackra flaskor och ett innehöll som alltid skiljer sig mot den massproducerade industrilagern som annars erbjuds på restaurangerna. Den bästa pizzerian i Rom heter Bir & Fud och serverar inte ens vin, enbart öl från små bryggerier. Historien håller på att skrivas om. Italienarna som annars är obönhörligt främmande för nya maträtter och drycker börjar tänka om. Det började med en ölbutik i Rom som öppnades av en emigrerad britt och det blev en succé, gatan utanför belamrades med ungdomar som ville prova något nytt och eftersom det är fullt accepterat att dricka alkoholhaltiga drycker ute på gatan så köpte ungdomarna öl från butiken och hängde ute på gatan och drack, den ena nya spännande sorten efter den andra. Nu har det gått några år och många av dessa ungdomar har startat sina egna ställen i Rom. The times they are a-changin' brukar det heta och precis nu klinkar dom första gitarrerna igång denna låt från The Point i Dublin 1995. Jag lyssnar och nickar instämmande i varenda ord. Publiken jublar och sjunger med, tydligt och högt, sjunger så högt ibland att man kan tro att det är en välrepeterad kör på scenen. Det är en stämningsfull och varm låt. Van Morrison kommer ut på scenen och dom båda sjunger Real real gone, det svänger, det låter bra även Dylans röst försvinner helt emellanåt, men det gör inte så mycket, det är en påtaglig och sprittande glädje som går igenom mikrofonen som gör denna konsertupptagning möjlig för mig att lyssna på. Dom båda är som två barn på scenen, leker med orden och musiken.

Och gästartisterna fortsätter att strömma upp på scenen, nu är det även Elvis Costello, som tillsammans med dom två tidigare, sjunger I shall be released. Även om Dylan sällan gör sina starkaste sånginsatser när han sjunger duetter så är det ofta roligt att lyssna på. Något nytt händer, han behöver anpassa sig, det är inte alltid av ondo. Han behöver en liten utmaning då och då. Den här konserten är utan tvekan en av alla från våren i Europa 1995 som jag helst hade velat bevittna på plats, tillsammans med flera andra konserter givetvis, allra helst. Men jag nöjer mig gott med att få lyssna här och nu i efterhand. Här uppe i luften. Vi borde ha flugit över Tyskland nu och jag gissar att Schweiz döljer sig där nere någonstans. Molnen skingrar sig, jag ser berg, snötäckta Alperna. Det är storslaget och vackert. Planet kränger och jag ser topparna ännu tydligare, tjocka moln i dalarna, alla slingrande vägar och byar där dom får rum. Vi håller på att närma oss Italien. Skylten med säkerhetsbältet kommer snart att tändas. Sista låten från denna fantastiska konsert slutar precis nu. Publiken jublar och Bob och bandet tackar för sig, tackar publiken, och gästartiserna på scen. Vi har nått slutet, målet, sista konserten på denna del av Dylans konsertår 1995. En fantastisk resa, det känns sorgligt att säga adjö, men jag är tacksam för att jag hade möjlighet att få följa med. Nu tänder dom skylten. Jag måste stänga av min elektroniska apparatur. Jag lyder. Den sömniga flygvärdinnan från mentalinstutionen kanske blir arg på mig annars. Det vill jag inte, hon är snäll och glad. Det ska man ta tillvara på. Jag tar tillvara på allt jag kan ta tillvara på, konsertåret 1995 bland mycket annat. Och det är inte slut bara för att det är slut. Det är bara början. Vi ses snart igen, Bob och alla andra, vi ses snart igen.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 15 november, 2013, 19:35:19
Konsert 27 av 116, San Diego, Kalifornien 10 maj 1995

Det är inte direkt bekvämt att sitta här och skriva, lyssna och skriva. Kaffet och flaskan med dricka på det nedfällda bordet framför mig åker höger vänster, jag sträcker fram handen för att hindra olyckan. Det är inte ett flygplan. Det är inte utomlands. Det är ett tåg och tåget går till Skåne. Äntligen kan jag slappna av och lyssna på I want you från San Diego 1995, det är den första konserten efter Europaturnén tidigare under året. Det har hänt en del sedan sist. Sedan jag skrev senast. Det har gått två veckor. Vi har varit i Italien och sett fem konserter, tre i Milano och två i Rom. Tåget är försenat nästan en timma, det vanliga tågkaoset, det rycker och jag mår ganska illa men blir glad av I want you för jag tycker om när den spelas långsamt. Jag tycker om den mycket mer i den här långsamma versionen. Och jag blir glad av All along the watchtower trots att jag mår illa. Jag var glad i Milano och jag var glad i Rom. Rom var lika vackert och underbart som vanligt, ett ljummet och för kroppen behagligt novemberväder, som en sensommar hemma, här i Sverige. Men ännu bättre. Luften är så annorlunda. Och konserterna vi såg i Rom var bland dom mest minnesvärda och roliga jag sett, första kvällen bytte han ut alla låtar utom just All along the watchtower. Bytte ut mot den vanliga setlistan han spelar den här hösten och vintern i Europa 2013. Och här i San Diego spelar han Just like a woman. Jag försöker slappna av men det går inte så bra. Vi är på väg till Skåne för att äta gås. Den årliga gåsmiddagen.

Silvio låter lustfylld, jag behöver det, jag behöver muntras upp. Det är så svart utanför fönstret att jag nästan blir rädd av att titta ut. Det är helt tomt, ingenting, bara helt och hållet svart. Jag blev uppmuntrad i Rom, andra kvällen spelade han Under the red sky, så bra så fint. Han spelade Man in the long black coat, även den fantastiskt bra. Jag försöker minnas tillbaka, samtidigt som jag lyssnar på Silvio, samtidigt som jag ser det stora svarta. Jag ser inga stjärnor, det är för svart för det, jag hade gjort vad som helst för att se en stjärna falla men allt jag får är Shooting star och det är egentligen ganska bra. Den kaliforniska majkvällen är förmodligen betydligt vackrare än detta svenska novembermörker jag har utanför. Jag vill bort, inte bara till Skåne, jag vill längre bort, mycket längre. Jag vill ha en ljummen kväll i ett annan land, där jag kan gå omkring bland grönska, en för kroppen behaglig temperatur och en luftfuktighet som gör att jag inte kan göra annat än att tänka på ingenting, bara ta in det lilla jag behöver för stunden. Så lite som möjligt, jag har inga stora ambitioner, egentligen inga alls och jag skäms och har dåligt samvete för det, hela tiden. Det kanske kallas lättja och det kanske är en synd. Vi var i Italien och jag mådde bra, vi tog en espresso och sambucca i pausen. Jag hör en helikopter i inspelningen, Mr tambourine man och en helikopter flyger över scenen och publiken. Jag vill åka helikopter. Till en konsert med Bob Dylan. Jag vill åka nu. Hämta mig. Vi står stilla i Norrköping, kom och hämta mig, jag sitter här och väntar. Men nu är det för sent, vi rullar igen. Hämta mig i Linköping, jag går av där.

Första kvällen i Rom spelade han samma låt som jag hör nu, Boots of spanish leather. Första kvällen i Rom. Jag kommer alltid bära med mig det minnet. Andra kvällen också. Första gången jag stått och ätit popcorn under en Bob Dylan-konsert. Det kändes helt rätt. Det var en sådan konsert. Jag köpte popcorn från en likadan vagn som fanns på tivoli, marknader och biografer. Förr, eller snarare förr på teve och i filmer. Jag har svårt att motstå sådant, glädjemaskiner, en liten slant och så blir man glad. Han spelade Don't think twice, it's alright och jag hör den nu också. Det var kanske inte den bästa versionen av låten som spelades i Rom, inte så bra som den från San Diego 1995, som han sjunger och spelar med en ännu större glädje och påhittighet. Men vad gör det nu. Jag åt popcorn och var lycklig.

Skiljer sig denna konsert från spelningarna i Europa tidigare under året. Än så länge är det svårt att säga, det är utomhus, låter det som men jag har inte tittat om det verkligen stämmer. Jag bara lyssnar och skriver. Det är fullt av amerikaner som skriker, ohämmat, jag har inget emot det. Seeing the real you at last, det är klart att jag blir glad av höra en sådan låt. Det känns som Rom. Något nytt, för mig och för dom på scenen. Det spritter. Seeing the real you at last, yes I am! Sjunger han på slutet. Han är glad och jag blir glad. Någon har skänkt honom en liten slant att köpa popcorn för. Vi är i Linköping men jag tror jag sitter kvar.

Jag hör hur den smyger fram bakom vassen, i träsken, det är Man in the long black coat. Han spelade den i Rom också. Detta eviga Rom. Tjat om Rom, jag kommer aldrig att sluta. Där stod han i mitten av scenen med munspelet och sjöng den i raskt tempo, distinkt, sträckte ut armarna. Nu när jag lyssnar är den långsam och mystisk. Feel the pulse an vibration and the rumblin' force. Jag älskar dessa ord. On steel guitar tonight, Bucky Baxter, he also drives the bus. Det är skoj att lyssna, det ska blir fantastiskt att få följa dessa konserter i USA, våren och tidig sommar 1995. Tåget rullar vidare, vi är inte framme på länge. Tåget står plötsligt nästan stilla, rullar sakta fram, mitt i mörkret i ingenstans, vi lutar som att vi ska falla omkull. Alla håller i sina muggar och flaskor. Jag vet inte om det är en slump eller inte särskilt konstigt alls, men sex av dom åtta sista låtarna på den här konserten som jag lyssnar på nu spelade han även i Rom, totalt hälften av alla låtar, sju av fjorton. Highway 61 revisited, Like a rolling stone och It ain't me babe utöver alla jag redan nämnt. Jag kommer säkert att återkomma till Rom och Italien, hur många gånger som helst, i dessa texter eller bara minnas tillbaka utan att skriva något, vad som helst, så länge jag blir glad. Som en liten slant att köpa popcorn för. Det är allt jag behöver tänka på. En liten slant så är jag lycklig.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Leif skrivet 15 november, 2013, 21:42:05
Konsert 27 av 116, San Diego, Kalifornien 10 maj 1995

Det är inte direkt bekvämt att sitta här och skriva, lyssna och skriva. Kaffet och flaskan med dricka på det nedfällda bordet framför mig åker höger vänster, jag sträcker fram handen för att hindra olyckan. Det är inte ett flygplan. Det är inte utomlands. Det är ett tåg och tåget går till Skåne. Äntligen kan jag slappna av och lyssna på I want you från San Diego 1995, det är den första konserten efter Europaturnén tidigare under året. Det har hänt en del sedan sist. Sedan jag skrev senast. Det har gått två veckor. Vi har varit i Italien och sett fem konserter, tre i Milano och två i Rom. Tåget är försenat nästan en timma, det vanliga tågkaoset, det rycker och jag mår ganska illa men blir glad av I want you för jag tycker om när den spelas långsamt. Jag tycker om den mycket mer i den här långsamma versionen. Och jag blir glad av All along the watchtower trots att jag mår illa. Jag var glad i Milano och jag var glad i Rom. Rom var lika vackert och underbart som vanligt, ett ljummet och för kroppen behagligt novemberväder, som en sensommar hemma, här i Sverige. Men ännu bättre. Luften är så annorlunda. Och konserterna vi såg i Rom var bland dom mest minnesvärda och roliga jag sett, första kvällen bytte han ut alla låtar utom just All along the watchtower. Bytte ut mot den vanliga setlistan han spelar den här hösten och vintern i Europa 2013. Och här i San Diego spelar han Just like a woman. Jag försöker slappna av men det går inte så bra. Vi är på väg till Skåne för att äta gås. Den årliga gåsmiddagen.

Silvio låter lustfylld, jag behöver det, jag behöver muntras upp. Det är så svart utanför fönstret att jag nästan blir rädd av att titta ut. Det är helt tomt, ingenting, bara helt och hållet svart. Jag blev uppmuntrad i Rom, andra kvällen spelade han Under the red sky, så bra så fint. Han spelade Man in the long black coat, även den fantastiskt bra. Jag försöker minnas tillbaka, samtidigt som jag lyssnar på Silvio, samtidigt som jag ser det stora svarta. Jag ser inga stjärnor, det är för svart för det, jag hade gjort vad som helst för att se en stjärna falla men allt jag får är Shooting star och det är egentligen ganska bra. Den kaliforniska majkvällen är förmodligen betydligt vackrare än detta svenska novembermörker jag har utanför. Jag vill bort, inte bara till Skåne, jag vill längre bort, mycket längre. Jag vill ha en ljummen kväll i ett annan land, där jag kan gå omkring bland grönska, en för kroppen behaglig temperatur och en luftfuktighet som gör att jag inte kan göra annat än att tänka på ingenting, bara ta in det lilla jag behöver för stunden. Så lite som möjligt, jag har inga stora ambitioner, egentligen inga alls och jag skäms och har dåligt samvete för det, hela tiden. Det kanske kallas lättja och det kanske är en synd. Vi var i Italien och jag mådde bra, vi tog en espresso och sambucca i pausen. Jag hör en helikopter i inspelningen, Mr tambourine man och en helikopter flyger över scenen och publiken. Jag vill åka helikopter. Till en konsert med Bob Dylan. Jag vill åka nu. Hämta mig. Vi står stilla i Norrköping, kom och hämta mig, jag sitter här och väntar. Men nu är det för sent, vi rullar igen. Hämta mig i Linköping, jag går av där.

Första kvällen i Rom spelade han samma låt som jag hör nu, Boots of spanish leather. Första kvällen i Rom. Jag kommer alltid bära med mig det minnet. Andra kvällen också. Första gången jag stått och ätit popcorn under en Bob Dylan-konsert. Det kändes helt rätt. Det var en sådan konsert. Jag köpte popcorn från en likadan vagn som fanns på tivoli, marknader och biografer. Förr, eller snarare förr på teve och i filmer. Jag har svårt att motstå sådant, glädjemaskiner, en liten slant och så blir man glad. Han spelade Don't think twice, it's alright och jag hör den nu också. Det var kanske inte den bästa versionen av låten som spelades i Rom, inte så bra som den från San Diego 1995, som han sjunger och spelar med en ännu större glädje och påhittighet. Men vad gör det nu. Jag åt popcorn och var lycklig.

Skiljer sig denna konsert från spelningarna i Europa tidigare under året. Än så länge är det svårt att säga, det är utomhus, låter det som men jag har inte tittat om det verkligen stämmer. Jag bara lyssnar och skriver. Det är fullt av amerikaner som skriker, ohämmat, jag har inget emot det. Seeing the real you at last, det är klart att jag blir glad av höra en sådan låt. Det känns som Rom. Något nytt, för mig och för dom på scenen. Det spritter. Seeing the real you at last, yes I am! Sjunger han på slutet. Han är glad och jag blir glad. Någon har skänkt honom en liten slant att köpa popcorn för. Vi är i Linköping men jag tror jag sitter kvar.
Jag kommer säkert att återkomma till Rom och Italien, hur många gånger som helst, i dessa texter eller bara minnas tillbaka utan att skriva något, vad som helst, så länge jag blir glad. Som en liten slant att köpa popcorn för. Det är allt jag behöver tänka på. En liten slant så är jag lycklig.

 Jag hör hur den smyger fram bakom vassen, i träsken, det är Man in the long black coat. Han spelade den i Rom också. Detta eviga Rom. Tjat om Rom, jag kommer aldrig att sluta. Där stod han i mitten av scenen med munspelet och sjöng den i raskt tempo, distinkt, sträckte ut armarna. Nu när jag lyssnar är den långsam och mystisk. Feel the pulse an vibration and the rumblin' force. Jag älskar dessa ord. On steel guitar tonight, Bucky Baxter, he also drives the bus. Det är skoj att lyssna, det ska blir fantastiskt att få följa dessa konserter i USA, våren och tidig sommar 1995. Tåget rullar vidare, vi är inte framme på länge. Tåget står plötsligt nästan stilla, rullar sakta fram, mitt i mörkret i ingenstans, vi lutar som att vi ska falla omkull. Alla håller i sina muggar och flaskor. Jag vet inte om det är en slump eller inte särskilt konstigt alls, men sex av dom åtta sista låtarna på den här konserten som jag lyssnar på nu spelade han även i Rom, totalt hälften av alla låtar, sju av fjorton. Highway 61 revisited, Like a rolling stone och It ain't me babe utöver alla jag redan nämnt. Jag kommer säkert att återkomma till Rom och Italien, hur många gånger som helst, i dessa texter eller bara minnas tillbaka utan att skriva något, vad som helst, så länge jag blir glad. Som en liten slant att köpa popcorn för. Det är allt jag behöver tänka på. En liten slant så är jag lycklig.

-_- Skriv och var glad, Joakim. Bli glad. Hoppas att du ofta får bli glad. En liten slant kan vara värt mycket. Popcorn också. Dina texter än mer. Hatten av.
Jag ska också återkomma till de de där Rom-spelningarna. Hade ju inte närkontakt av fjärde graden, jag har torrent-kontakt, det får duga. Det finns mycket att säga där.
Tack igen för alldeles underbar läsning. En lisa för själen.

Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 17 november, 2013, 15:38:12
Tack Leif, jag uppskattar dina vänliga ord väldigt mycket!

Nu är gåsmiddagen avklarad. Gåsen var stor och byxorna sprack. Nästan. :-)
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 01 december, 2013, 12:45:35
Konsert 28 av 116, Las Vegas, Nevada 12 maj 1995

I en av alla skivbutiker i London med vinylskivor köpte jag några Blue Note-skivor och just nu lyssnar jag tenorsaxofonisten Hank Mobley. Skivan heter bara Hank och släpptes 1957. Omslaget är som vanligt med Blue Note modernt för att var så tidigt. Det är gult, eller snarare krämgult, röda och blå färgfält är målade över texten Hank i versaler som är ursparat i den gula färgen. Musikernas namn står upprade på snedden nerifrån och upp. Dance of the Infidels avslutar sida två. Vi får se om det blir några låtar från Infidels spelade på dagens Bob Dylan-konsert från Las Vegas den tolfte maj 1995 som jag nu börjar lyssna på. Den första av två kvällar på för året nybyggda The Joint, en del av hotellet Hard Rock Hotel and Casino i Las Vegas, en arena som då rymde 2000 personer. En stor vit byggnad omgiven av palmer och parkeringsplatser. Huvudentén till hotell frontas av en gigantisk gitarr som står snett upp. Gatan heter Paradise Road.

Crash on the levee inleder som vanligt även denna konsert, med en stillsam If not for you därefter. För bara några dagar sedan såg vi tre konserter i Royal Albert Hall i London. Kontrasten är häpnandsveckade stor när jag jämför dessa två arenor. Och just som jag skriver det avslutar han All along the watchtower och börjar spela Simple twist of fate. Två låtar som spelades både i Las Vegas 1995 och London 2013. Och det är nu det börjar. Konserter börjar nu, han sjunger denna låt som om det vore den sista på turnén. Känns det som just nu, det känns bra. Att den är så bra. Most likely you go your way and I'll go mine framförs distinkt och mycket lustfullt. Knappast en låt jag annars lyfter ögonbrynen för annars, som på skivan Blonde on blonde nästan låter plojig och live kanske inte alltid är särskilt spännande, men här är den helt fantastisk. Jag borde kanske åka till Las Vegas trots allt, en stad jag verkligen aldrig känt någon längtan att komma till, vad ska jag göra där, spela på casino, se på berusade människor, behöva åka bil för att ta mig någonstans. Jag tycker betydligt bättre om den sorgliga filmen Leaving Las Vegas från just 1995, än senare års populära komedi Baksmällan som också utspelar sig i den här märkliga staden mitt ute i Nevadas öken. Jag behöver åka till Las Vegas för att få mina fördomar fördömda. Jag vill se Leaving Las Vegas igen. Jag såg den när den kom ut, jag tror jag hyrde den i en videobutik, eller om jag till och med köpte den på VHS. Så var det nog, den ligger i en låda på vinden. Nicolas Cage spelar Ben, en manusförfattare som åker till Las Vegas för att supa ihjäl sig. Filmen bygger på författaren Jon O'Briens bok med samma namn. Han fick bara en bok publicerad under sin livstid. Han sköt sig själv två veckor efter att han fick reda på att boken skulle bli film. O'Briens pappa sa senare att boken var sonens avskedsbrev.

Och så har vi den här Shelter from the storm, kanske är det Las Vegas, skydd från the Nevada desert storm. Det är i alla fall uppenbart att han som står på scen denna kväll, tycker om vad han gör och var han är just nu. Han sjunger fantastiskt. Och bandet hakar på, det är tight och lekfullt på samma gång, John Jacksons och Dylans gitarrer snirklar sig fram, Bucky Baxter slide guitar gör det samma. Jag tycker om att Shelter from the storm får den här elektriska inramningen, visst är den bra akustiskt, men även om den spelas med elgitarrer kan den sjungas med tonvis känslor. Visst är det så. Så är det.

Vi går vidare till det akustiska partiet. Tambourine man är som vanligt bra, Boots of spanish leather finare än på länge, och så Love minus zero/no limit. Blir lika glad varje gång, hur bra kan en låt bli. Behöver man inte fråga sig. Svårt att låta bli. Solen som studsar på fasaden utanför fönstret går in i lägenheten. Här hemma i kyliga Stockholm. Efter en vecka i snålblåsiga och ruggiga London känns det ganska bra att Lämna London och komma hem. Vi hade en fantastisk vecka i London, en trevlig julkänsla i staden nu i slutet av november, roligt sällskap hade vi i stort sett varenda dag och veckan kröntes med tre kvällar i Royal Albert Hall. Snålblås och kyla är ingenting att haka upp sig vid, jag köpte en rock i Covent Garden och en varm tröja på Carnaby street. Jag klarar mig. Men jag blev hes och kunde knappt prata och fick en irriterande hosta som fortfarande vägrar släppa, jag försökte dricka whisky och det hjälpte kanske, inbillar jag mig i alla fall. Seeing the real you at last dundrar igång, det är samma intensitet som tidigare. Joey sjunger han med en självklar pondus. Så där som han gjorde många gånger detta år, kraftfullt, kanske inte stort och fylligt, ingen särskilt djup röst, mycket nasal men ändå mycket njutbar, särskilt när han bli så här intenvsiv. Det är fängslande. Och så Dylans gitarr som matchar sången, den är också nasal och mycket begränsad i sitt register, några få toner som upprepas, fram och tillbaka, runt runt, men det är effektivt, hypnotiserande. Highway 61 revisited låter som om den passar på det här stället, Hard Rock Hotel. Inget fel i det alltså, det är hur bra som helst.

Inga låtar från Infidels denna kväll i Las Vegas. Jag behöver se Leaving Las Vegas jag behöver åka till Las Vegas trots att jag inte vill. Vill kanske inte bo på Hard Rock Hotel men borde kanske göra det ändå. When this house is rocking, don't bother knocking, come on in, står det på entrén till hotellet. Det är hämtat från Stevie Ray Vaughan och hans låt The house is rockin'. Jag har aldrig hört den låten. Jag kanske borde även om jag egentligen inte vill. Det är mycket man borde även om man inte vill. Packa upp resväskan till exempel.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Guthrie skrivet 01 december, 2013, 13:38:06
Joakim kan du berätta ngt om Hank Mobley jag blev lite nyfiken
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 01 december, 2013, 14:06:05
Joakim kan du berätta ngt om Hank Mobley jag blev lite nyfiken

Oj, jag är verkligen ingen expert på området men han har relativt lättlyssnad stil. Inte alls som John Coltrane vars saxofonspel ibland är mycket snabbt, ryckigt och virtuoskt. Bra på sitt sätt men det är inte musik som man somnar eller slappnar av till direkt. Mobley är som sagt mjukare, på Wikipedia står det han är som ett mellanting mellan just Coltrane och den mycket mjukare Stan Getz. Och alla skivor och artister på Blue Note vid denna är tid (runt 1960) är värda att lyssna på, inget är dåligt, men ibland kanske stilen som var stor då på bolaget, hardbop, bli nästan väl snäll, särskilt skivorna utkomna på 50-talet, men jag gillar det, perfekt en söndag i soffan med en kopp kaffe och en god bok. Eller varför inte läsa om Dylan senaste och nyss avslutade europaturné på internet.  -_-

Jag minns inte om jag har hört skivan själv men en skiva som han spelat in heter Soul Station och den borde vara mycket bra med toppmusiker som Art Blakey på trummor och Paul Chambers på bas! På Wikipedia finns mycket information om Hank Mobley. http://en.wikipedia.org/wiki/Hank_Mobley

(http://upload.wikimedia.org/wikipedia/en/thumb/2/2e/Soul_Station.jpg/220px-Soul_Station.jpg)
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 03 december, 2013, 16:24:19
Konsert 29 av 116, Las Vegas, Nevada 13 maj 1995

Det är dom sista ljusa timmarna av dagen, denna decemerdag i Stockholm. Ingen snö har fallit ännu, i alla fall inte någon snö som lagt sig kvar på gatorna här inne i stan. Det är ett blåkallt ljus som omfamnar björken utanför sovrumsfönstret. Löven har fallit sedan länge. Nu är det bara väntan. Väntan på snön och julen antar jag. Jag har en sprängande huvudvärk som jag försöker bota med piller men det hjälper inte. Igår när jag kom hem från jobbet, jag jobbade sent, men åkte till slut hem för passera det dygnetruntöppna apoteket på Hamngatan för att köpa medicin, jag vägrar sätta punkt för meningen är inte klar, igår när jag kom hem stod det en flaska på köksbordet, en liten kantig plastflaska, etiketten ser ut som att den hör hemma på spolarvätska eller något annat som innehåller kemikalier och som man helst bör använda till ett motorfordon. Mot förkylning och hosta står det och man ska ta den på kvällen innan man lägger sig. Pain reliever, caugh suppressant och antihistamine står det också på etiketten. Jag har haft en ihållande rethosta sedan vistelsen i London där vi såg Bob Dylan spela i Royal Albert Hall tre dagar. Denna flaska köpte Ulrika i USA för en tid sedan, kanske kan hjälpa. Vi provar båda två. Gick och lade oss och tittade på ett avsnitt av Dexter som vi brukar, stängde av efter tio minuter för att sova. Det går några minuter sedan märker jag att något känns annorlunda. Jag är avdomnad i kroppen och ur min mun kommer ljud jag aldrig hört tidigare, något slags gurgel. Och från Ulrika som jag tror redan har somnat, hör jag samma sak. Gurgel och mummel. Sedan somnar jag. Vaknar av klockan som ringer halv sju. Det känns inte bra. Min förkylning har eskalerat och det känns som att jag väger tusen kilo och ligger nedryckt i en grop i golvet. Mitt huvud är mos och jag kan inte tänka. Jag ligger kvar i sängen även om jag borde gå upp för att gå till jobbet. Jag behöver det, måste till jobbet. Men jag ligger kvar, det är väl så här det känns att vara sjuk tänker jag. Jag är inte sjuk så ofta. Men nu är jag kanske det. Jag tror inte jag kan gå upp. Somnar om och vaknar igen klockan tolv på dagen. Samma tunga huvud men jag är i alla fall utsövd. Går upp och rostar en brödbit, hyvlar en skiva ost och brer på ett lager engelskt apelsinmarmelad. Dricker engelskt te me honung i. Läser i tidningen att rödskjortorna i Bangkok är missnöjda med gulskojtorna. I Kiev är det revolution på gång. Bäddar sängen, vinklar och drar upp persinnerna. Tittar ut på det kalla ljuset, björken, det ser vitt ut, men jag ser ingen snö. Jag vill se snö. Går ut i vardsrummet igen och spelar en jazzskiva, Midnight blue av Kenny Burrell. Jag vill resa bort, tänka på något annat, vara någon annanstans. Jag vill till Las Vegas.

Las Vegas, jag är där igen, jag hör Bob Dylan spela munspel i Lay lady lay. Ljud strömmar från den stora vita hallen The Joint som tillhör Hard Rock Hotel. Det ligger ungefär vid flygplatsen mitt i stan. Bara Tropicana Shopping Center ligger däremellan. Området heter Paradise. Det låter så fint. Tropicana Shopping Center är bara ett grushål när jag tittar på kartan. Jag söker på The Strip, en del av Las Vegas Boulevard. 19 av världens 27 största hotell räknat i antal rum ligger på The Strip. Casinon överallt. Folk skriker, kvinnoröster, tjuter, genom hela Just like a woman. Låten Silvio som Bob Dylan skrev tillsammans med Grateful Dead-medlemmen Robert Hunter till den minst sagt ojämna skivan Down in the groove från 1988 levereras med råkraft och ett makalöst driv. Going down the valley and sing my song. I will sing it loud and sing it strong. Let the echo decide if I was right or wrong. Musiken dånar från den vita hallen, det hörs kanske hela vägen till The Strip. Silvio, silver and gold, won't buy back the beat of a heart grown cold. Precis samma känsla överförs sedan till Tombstone blues. Rå och tung blues som maler ner allt motstånd. För den som inte vet så var filmregissören Cecil B. DeMille 1947 med i en Edvard Persson-film, och Edvard Persson var samma år med i en Cecil B. DeMille-film. Jag tror inte Bob Dylan vet vem Edvard Persson var men han var populär bland svenskättlingar och gjorde mängder av framträdanden i amerikanska svenskbygder i slutet av 40-talet. Så vem vet.

Paradiset finns inte, det är bara en bluff. Vi är i Las Vegas och Bob Dylan sjunger Gates of Eden. På Paradise Road. William Blake har gjort illustrationer till John Miltons Det förlorade paradiset. Den fallne ängeln Lucifer i skepnad av en orm försöker återerövra himmeriket, han får med sig en tredjedel av alla änglar men besegras av Kristus och ligger till slut och väser längst ner i helvetet. Där kan han ligga. Dylan börjar sjunga I shall be released, jag lyssnar bara med ett halv öra då jag samtidigt försöker förstå vad Det förlorade paradiset handlar om. Det är en litterär afton i Las Vegas. Bokmässa och poesifestival på samma gång. Ballad of a thin man och sedan Like a rolling stone. Temat befästs och understryks. Now you don't seem so proud. Satan. Han byter namn efter fallet. How does it feel? To be without a home. Satan skapar sig ett nytt hem, ett palats, Pandemonium, lever ett nytt liv, utan alla måsten tvång, frihet i stället för himmlskt slaveri. Jag är hemma från jobbet idag. Jag drack ett blått segt slem ur en kopp, somnade djupt. Vaknade och tittade ut, såg ljuset, men nu är det svart. Jag ser bara några tända julstjärnor. Vi tänder julstjärnor för att bli påminda om Bethlemsstjärnan. Jag blir mest påmind om att allt är så svart. Konserten i Las Vegas är slut. Musiken dånar inte längre från The Strip. Folket är på väg ut. I mörkret. På väg till sina hotell. Eller kanske casinon för att spela. Det är inte accepterat av himmelriket. Man spelar inte där. Men vi är i Las Vegas. En helt egen plats. Mitt i Nevadaöknen. En plats som Gud glömde, men som Satan hittade och tog till sig. Jag vill inte till Las Vegas längre. Jag vill inte till någon öken. Vill se snö. Något vitt. Jag vill se ljuset.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 04 december, 2013, 00:08:11
Satt tillsammans med Leif tidigare ikväll, i Cirkus bar. Såg att Joakim skrivit nåt nytt. Var överens om att vi hade nåt att se fram emot när vi kom hem efter Ane Brun-konsert. Särskilt som ingen av oss ens hunnit läsa den förra 95-installationen.

Och nu har jag läst. Och det är bara att konstatera att det troligen kändes ungefär så här efter en färd i Pariserhjulet i Hyde Park. Lika vimmelkantigt. Och lika härligt.

När det gäller filmer om Las Vegas så är det bara en jag tänker på. Nämligen Coppolas "One from the heart".

http://www.imdb.com/title/tt0084445/

Älskar den här filmen. Är som vanligt i minoritet, men fler än jag gillar i alla fall musiken av Tom Waits. Filmen är för övrigt helt inspelad i studio, men för mig är detta ändå min bild av Las Vegas. På nåt sätt.


Gillar också väldigt mycket Stevie Ray Vaughns "The house is rockin'". Finns dessutom en fin video till den låten.

http://www.youtube.com/watch?v=KFWw1w-vT2Y

Snart faller snön, tror jag. Och vi med den. Men ljusare blir det ändå förstås   -_-
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Hibbitt skrivet 04 december, 2013, 06:51:38
Satt tillsammans med Leif tidigare ikväll, i Cirkus bar. Såg att Joakim skrivit nåt nytt. Var överens om att vi hade nåt att se fram emot när vi kom hem efter Ane Brun-konsert. Särskilt som ingen av oss ens hunnit läsa den förra 95-installationen.

Och nu har jag läst. Och det är bara att konstatera att det troligen kändes ungefär så här efter en färd i Pariserhjulet i Hyde Park. Lika vimmelkantigt. Och lika härligt.

När det gäller filmer om Las Vegas så är det bara en jag tänker på. Nämligen Coppolas "One from the heart".

http://www.imdb.com/title/tt0084445/

Älskar den här filmen. Är som vanligt i minoritet, men fler än jag gillar i alla fall musiken av Tom Waits. Filmen är för övrigt helt inspelad i studio, men för mig är detta ändå min bild av Las Vegas. På nåt sätt.


Gillar också väldigt mycket Stevie Ray Vaughns "The house is rockin'". Finns dessutom en fin video till den låten.

http://www.youtube.com/watch?v=KFWw1w-vT2Y

Snart faller snön, tror jag. Och vi med den. Men ljusare blir det ändå förstås   -_-

Det är inte snön som faller.  :mellow:
Och då är vi två i minoritet för One From the Heart kan man se på hur många gånger som helst.
För den underbara musiken, för den überromantiska lättheten i storyn, för den trasiga hopplösheten och för världens bästa kitschneonkulisser - Pennies From Heaven i vacker vulgo istället för Londonskt 30-tal. 
Men nu drar det OT - sorry. Gutår egoBen!  :d2: Back to 1995.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 04 december, 2013, 07:06:36
Satt tillsammans med Leif tidigare ikväll, i Cirkus bar. Såg att Joakim skrivit nåt nytt. Var överens om att vi hade nåt att se fram emot när vi kom hem efter Ane Brun-konsert. Särskilt som ingen av oss ens hunnit läsa den förra 95-installationen.

Och nu har jag läst. Och det är bara att konstatera att det troligen kändes ungefär så här efter en färd i Pariserhjulet i Hyde Park. Lika vimmelkantigt. Och lika härligt.

När det gäller filmer om Las Vegas så är det bara en jag tänker på. Nämligen Coppolas "One from the heart".

http://www.imdb.com/title/tt0084445/

Älskar den här filmen. Är som vanligt i minoritet, men fler än jag gillar i alla fall musiken av Tom Waits. Filmen är för övrigt helt inspelad i studio, men för mig är detta ändå min bild av Las Vegas. På nåt sätt.


Gillar också väldigt mycket Stevie Ray Vaughns "The house is rockin'". Finns dessutom en fin video till den låten.

http://www.youtube.com/watch?v=KFWw1w-vT2Y

Snart faller snön, tror jag. Och vi med den. Men ljusare blir det ändå förstås   -_-

Det är inte snön som faller.  :mellow:
Och då är vi två i minoritet för One From the Heart kan man se på hur många gånger som helst.
För den underbara musiken, för den überromantiska lättheten i storyn, för den trasiga hopplösheten och för världens bästa kitschneonkulisser - Pennies From Heaven i vacker vulgo istället för Londonskt 30-tal. 
Men nu drar det OT - sorry. Gutår egoBen!  :d2: Back to 1995.

One from the heart tror jag inte att jag sett, så den ska jag genast leta rätt på. Det låter verkligen som en film jag kan gilla. Tack för tips!
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 05 december, 2013, 15:26:49
Konsert 30 av 116, Palm Desert, Kalifornien 15 maj 1995

Det snöar i Stockholm. Stora blöta snöflingar faller från alla håll och virvlar runt om vartannat. Jag blir så glad att jag måste lyssna på en konsert. På lördag ska jag resa bort igen, långt bort, för att arbeta. Det kommer inte att snöa där. Dit jag ska resa ska man le vid konflikter eller missförstånd. Lätt gjort i 30-gradig fuktig värme, bilar och trängsel överallt. Jag tänker på snön som faller utanför fönstret i Stockholm. Det ska bli nya oväder i södra och mellersta Sverige under kvällen. Det är den svalaste säsongen på året dit jag ska åka, det är vinter här. Jag packar min resväska. Letar i garderoben efter kortärmade skjortor. Tar fram en kortärmad ganska sliten gammal Dylantröja som jag köpte efter en Globenspelning, det måste ha varit 2003. Den ska med. Redan i första låten Crash on the levee från Palm Desert i Kalifornien 1995 sjunger Dylan med sådan frenesi att jag direkt vill spela låten från början. Han drar ut på orden, så som bara han kan, och det är så vackert. Det är en fröjd att lyssna på JJ Jacksons gitarr i All along the watchtower, som exploderar i vågor av färgat oljud, jag blundar och drömmer mig bort en liten stund.

Det är en ny Dylan jag hör. Det är den bästa Dylan jag hört. Just like a woman, låt alla få höra detta. Han sjunger så makalöst bra, precis som i första låten, drar ut på orden, länge, och så kraftfullt att jag inte kan sluta le. Vad är det som händer. En helt annan konsert, eller har jag bara inte hört det tidigare, som i den två dagar tidigare i Las Vegas. Gjorde Nevadas ökenvärme honom torr i halsen, Kaliforniens öken fuktar strupen. Han spelar på McCallum Theatre, en relativt liten vacker teaterscen med plats för bara strax över tusen besökare. Omgiven av höga palmer och grönområden vid infarten. Teatern invigdes 1988, från början ett projekt initierat av högt uppsatta inom industri, utbildning och kultur från Coachella Valley redan på 70-talet. Många som jobbar på teatern gör det volontärt. Seeing the real you at last är explosiv och Masters of war inleds med ett litet men effektiv munspelssolo, sedan sjunger han sången med total perfektion mot den monotont akustiska inramningen. Och han böjer sig fram över munspelet igen, och det känns. Sedan bara en svagt svagt hamrande kompigitarr, and I'll stand over your grave 'til I'm sure that you're dead. Och så munspel igen, staccato, kan det heta så, och kraft omvartannat. Tony Garnier drar fram stråken ur sitt koger. It's all over now baby blue.

Basen dånar i God knows. Det är kanske inte så smäckert, inte den vackraste kostymen, det är klädsel mer för hårt arbete än galamiddag. Mer svetsad grind med uppochnervänd handgräsklippare ovanpå som garnityr, än olja och akryl på panå. Sedan en oväntad överraskning från skivan Empire Burlesque, spelad för andra gången någonsin, Never gonna be the same again. Omstöpt, men precis som i God knows med elektriska gitarrer, i en vemodig countrydräkt i melodin, så som det kanske var tänkt från början. En låt med ett tema som Dylan berört så många gånga tidigare. You taught me how to love you baby, you taught me oh so well. Now I can't go back to what was baby, I can't unring the bell. Knappast en av Dylans mest minnesvärda låtar, men raderna från den gamla västerfilmen Shane, Mannen från vidderna på svenska från 1953, är i alla fall typiskt dylanska och fyndiga. Don't worry baby, I don't mind leaving. I'd just like it to be my idea.

Ännu en överraskning, Obviously five believers, en halvt bortglömd låt från Blonde on blonde om nu någon låt från den skivan kan vara det, som här får agera stämningshöjare. Live för första gången. Och det fungerar. Den är riktigt bra. Det är kul att lyssna på och publiken verkar trivas. The times they are a-changning får publiken att jubla vilt, Dylan spelar munspel med det allra sista han har. Han träffar inte många toner rätt på slutet, det skär och gnisslar, men det gör ingenting, det är inte det viktigaste i sammanhanget. Luften är slut nu, i den kalifornska ökenvärmen räckte den bara i 95 minuter. Jag hara bara täckt botten i min resväska än så länge. Jag behöver inte så mycket. En kortärmad tröja, med fint motiv. Gör mig påmind, om att jag åka tillbaka igen.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: M:o Nightmare skrivet 05 december, 2013, 17:01:18
Ett mycket givande avsnitt nr 30 på min ära....det är lite synd att man inte själv kan höra detta det som beskrives i musikväg.. :party:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 05 december, 2013, 18:29:01
Ett mycket givande avsnitt nr 30 på min ära....det är lite synd att man inte själv kan höra detta det som beskrives i musikväg.. :party:

Det kanske kan ordnas, Just like a woman från den här konserten är fenomenal, i alla fall så som jag hörde den tidigare. Hur någon annan uppfattar den kan ju skilja sig, som med alltid annat. :d5:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Humlan skrivet 05 december, 2013, 18:33:39
Tack Joakim  :d1: :d4:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 08 december, 2013, 01:20:41
Konsert 31 av 116, Los Angeles, Kalifornien 17 maj 1995

I ett annat bås sitter en mycket full svensk man i 40-årsåldern, han är klädd i svarta träningsbyxor med vita adidasränder och en blåmelerad t-shirt. Would you like something to drink sir, säger den vänliga thailändska flygvärdinnan. Hon är klädd i en grön vackert utsmyckad dräkt. Yeah whisky, sluddrar han fram. Would you like ice with that sir, frågar flygvärdinnan. Yeah whatever, säger den fulla mannen. Jag skäms för att vara svensk. Han försöker egentligen vara trevlig, på en engelska som han förmodligen lärt sig i Thailand, inte genom en lärobok. Would you like water aswell, frågar flygvärdinnan. Yeah yeah, svarar han. På drinkvagnen står det franska viner, olika spritsorter och läsk. Det är 830 mil till Bangkok. Jag sitter i ett eget bås på flygplanet. Jag har ingen bredvid mig. Kan sträcka ut benen och jag kan vinkla stolen så att det blir en säng. På en knapp står det massage, jag trycker på knappen och en luftkudde blåses upp och vandrar upp och ner längs min rygg. Det är inte särskilt skönt så jag stänger av. Utanför fönstret håller solen på att gå ner i horisonten bakom det tjocka täcket av fluffiga moln. Jag har inte hunnit dricka min drink ens till hälften förrän flygvärdinnan i den gröna dräkten kommer och frågar om jag vill ha något mer. Den fulla mannen i båset bredvid vill i alla fall. Would you like something to drink sir, säger hon till honom. Öhhh, whisky, säger han. Det har gått tio minuter sedan han fick den första. När jag lämnade Stockholm låg det ett tunt vitt snötäcke på Stockholms gator. Kallt och blåsig, men snön gjorde staden vacker. En man klädd i rött ger mig en varm handduk. Den är så varm att jag nästan bränner mig. Jag torkar mina händer ändå, lägger handduken på bordsytan bredvid mig, kvinnan i grönt kommer och hämtar upp den med en tång samtidigt som hon ler. Jag sätter på mig lurarna och dånet från motorerna dämpas. Men jag hinner inte starta konserten från den 17:e maj i Los Angeles 1995, kvinnan i grönt kommer och breder ut en vit duk på bordet som hon vinkla upp och fäller ut framför mig. Det känns nästan som att jag sitter hos tandläkaren. Jag tror att vi ska äta, respekterar detta fullt ut och lägger ifrån mig datorn och tar av mig lurarna. Men inget händer så jag börjar skriva igen, med datorn på den vita duken. Ser att den fulla svenska mannen i båset bredvid har många stora ärr på sin högra arm. Från axeln ner mot handen. Det är kanske inte första gången han är full. Han kanske hyrde en moped förra gången han var i Thailand. Kolliderade med en tuk tuk.

Den fulla mannen sover nu, efter sin tredje whisky. Jag lyssnar på Crash on the leve. Det känns som att komma hem och det känns bra. Batteriet på datorn varar i över 17 timmar läser i jag i en meny när jag klickar på symbolen med batteriet. Middagen är avklarad. Skagenröran till förrätt höll inte måttet men den gula kycklingcurryn med jordnötter och potatisbitar till varmrätt var delikat. Cognacen efteråt hade en svag ton av marsipan, jag tror att det är ett bra tecken, för den var god. Jag har garanterat aldrig suttit så här bra på ett flygplan, haft en bekvämare flygresa. Det är sju timmar och 23 minuter kvar. Den fulla mannen hittar inte toaletten och jag kan inte säga var den ligger trots att jag vet för jag lyssnar på All along the watchtower och det tänker jag fortsätta med. Det gnisslar om gitarrerna, precis som vanligt, den här låten spelar han alltid som låt nummer tre, varje konsert, året som är 1995. Jag tar av mig skorna och sträcker ut benen och placerar fötterna i ett fack framför mig avsett för fötter. Jag trycker på en knapp och vinklar sätet bakåt, lägger en kudde under svanken. Just like a woman. Skulle kunna sitta här i flera timmar. Och det ska jag också. You know you do, you make love, just like a woman. Det går förbi en man med en svart träningströja, med vita adidasränder. Han letar efter toaletten.

Pledging my time. Vårturnén från USA detta hår skiljer sig mot den i Europa. Det är en uppenbart mer bekväm Bob Dylan som står på scenen, han är gladare, mer uppsluppen, det hörs när han sjunger. Någon har öppnat en parfymflaska. Det luktar intensivt av ros. Seeing the real you at last. Ljuset har blivit blått i kabinen, min gula skjorta jag har på mig har fått en djupare mörkgul färg. Det är så bekvämt att sitta här att jag nästan får dåligt samvete. Take me disappearing, to the smoke rings of my mind. Yes to dance beneath the diamond sky with one hand waving free. En stills am och fin Mr tambourine man. Let me forget about today until tomorrow, sjunger Dylan och pub liken jublar. Sedan spelar han munspel, bara svagt och försiktigt, tills intensiteten stegras, pub liken jublar ännu mer. Sedan Masters of war. All the money you made won't buy back your soul, och ännu mer jubel. And I hope that you die and your death will come soon. And I'll follow your casket on a pale afternoon, and I'll stand over your grave 'till I'm sure that you're dead. Jag får inte citera orden mer för textprogrammet tror att jag jag skiver på engelska och rödmarkerar därför mina svenska ord. Det är fel, jag tycker inte om när mina ord blir rödmarkerade. Dessutom rättstavar den automatiskt, nu skrev jag tillräckligt många svenska ord, mina svenska ord avmarkerades. Crying like a fire in the sun, tester jag, look out the saint are coming through. Orden blev röda igen. Jag tror jag låter bli att citera. All your reindeer armies are going home. Kunde inte hålla mig. Jag köpte en mugg med renar på, för att ge bort som gåva när jag kommer fram. Min thailändska kollegas flickvän samlar på muggar. Någon fotograferar med blixt i flygkabinen, det är svart nu. Vi flyger in i mörkret. Vi byter tidszon, di vi ska är det natt nu. Bara min datorskärm lyser svagt, och jag följer samtidigt flygresan på den andra skärmen som sitter fast på väggen framför mig. Ovanför utrymmet där jag har mina fötter. Jag vet inte vad som händer men mina ord stavas om, stavas fel automatiskt. Jag går in i inställningarna, det står att programmet rättar mina ord automatiskt. Det är inte bra för programmet vet inte om jag skriver på svenska eller engelska. God knows. Jag får rätta felen en annan gång. Vi har passerat Ryssland och vi viker neråt över Kazaktstan. Never gonna be the same again precis som föregående konsert. Det låter fantastiskt fint och jag håller på att somna. Har gjort det länge nu. Det finns egentligen ingen anledning att skriva det jag skriver, och ännu mindre anledning finns det att läsa detsamma. När jag kommer fram till Bangkok kommer jag att bli hämtat av en taxi, chauffören kommer att hålla upp mitt namn på en skylt. And on the drums tonight, I thought he was Ice-T when I hired him, I just found out he's not, Winston Watson. We're gonna get out of here now. Och så Obviously five believers igen, andra framträdandet av denna låt någonsin. Det svänger. Jag håller inte på att somna längre. Tänk om det här spelades i högtalarna på planet. Är det den svarta himlen utanför, eller höjden på nästan tio tusen meter, som gör att min dator ändrar mina ord, stavar orden fel i stället för rätt. Jag behöver gå tillbaka och skriva om. Gonna blir till gona. Musiken låter tack och lov rätt, rätt och bara rätt. Jag sparar och startar om programmet. Det var det som behövdes. Nu felstavar inte programmet längre mina ord, å andra sidan rättar den inte heller mina ord som jag faktiskt skriver fel.

Det är så mörkt i kabinen att jag behöver tända bakgrundsbelysningen på tangenterna. Det är som att tända en julgransbelysning. Kvar i Stockholm är Ulrika och katterna. December är deras. Med julpynt och en gran som doftar friskt av djup skog. Jag har köpt mossa, glitter och julgodis med mig till mina thailändska vänner. Knäck, ischoklad, glögg och tomteskum. Pepparkakor och polkagrisar. Ett tärnljus som drivs av batteri. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det. Gå runt och vara tärna på kontoret kanske. Bjuda på svenska nubbar som jag också har köpt. Ingen kommer vilja ha. Inte ens jag. Jag kanske kan bjuda med den fulla mannen i båset bredvid. Han kan dricka nubbarna. Jag tror aldrig att Bob Dylan har spelat i Bangkok. Jag vet inte vad thailändare lyssnar på. Det vill jag ta reda på. Nu är det sex timmar och två minuter kvar av flygresan. It ain't me babe avslutar konserten i Los Angeles. Jag vill lyssna på fler konserter men avvaktar medvetet för att ha något att se fram emot. Då kanske jag sitter någonstans på hotellet och lyssnar. Efter en arbetsdag på kontoret med mina thailändska vänner. Den fulla mannen i båset bredvid har sovit i flera timmar. Fortsätter att sova. Tre whisky, det är det som behövs tydligen. Då vet jag det.

Och jag vet att det är en parfymflaska på toaletten som luktar. Det står eu de toilette på den. Kanske tror thailändarna att den ska användas på toaletten, det står ju det på flaskan. Det kanske är thailändarna som har rätt, alla andra fel. Motorerna dånar, men jag behåller lurarna på, trots att konserten är över. Jag börjar att titta på en thailändsk film, Bangkok Dangerous, med Nicolas Cage, av alla skådespelare. Han spelar en lönnmördare som befinner sig i Bangkok, filmen är inte särskilt bra, fånig och inte nämnvärt spännande trots att det förmodligen är tänkt att vara det, men den är gullig ibland, när han träffar en dövstum thailändsk ung kvinna som han bjuder på middag, äter stark mat. Jag ser filmen för att få se miljöer. Jag kan tycka om filmer bara för dess miljöers skull, jag tycker om asiatiska filmer. Det måste inte alltid sluta lyckling, och jag tycker om blandningen av humor och spänning, det behöver inte vara antingen eller. Det är inte så livet oftast är, antingen eller. Det är lite av varje. Jag glider längre och längre ner i stolen. FIlmen börjar ta slut. Nicolas Cage är svettig i pannan. Jag fortsätter att skriva. Det verkar som att alla sover utom jag. Jag borde sova. Ta tre whisky och sova. Det är vad jag borde. Det är tre timmar och 43 minuter kvar av flygresan. Ta tre whisky. Det är vad jag borde. Jag tittar ut istället. Molnen har skingrats, i natten jag ser upplysta städer och byar över tio tusen meter ner. Vi har flugit rakt ovanför Kabul, nu passerar vi Lahore. Det ser ut som en galax, bland det vackraste jag sett. Snart når vi gränsen till Indien och Delhi kommer att ligga långt till höger på vår sida, mitt fönster. Ett gigantiskt dimmig ljussken börjar torna upp sig, långt där borta. Jag tänker inte sova nu.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 08 december, 2013, 09:12:31
Joakim. Åååå Joakim ...........
Vad är det du gör? Inte vet jag. Men bara fortsätt!

Å vet du ... jag vaknade i min stockholmska tidszon för en kvart sen, och tänkte att nu ska jag lyssna på Palm Desert. Och det är precis vad jag gör nu. Och det är ju helt galet. Har ju inte lyssnat på en dylankonsert sen Eldkvarn brann. Så varför? Inte vet jag.

Ja, och samtidigt som jag lyssnar på Palm Desert får jag läsa det du skriver från ett flygplan på väg till Thailand.
Helt galet.
Och precis nu hör jag JJ's "vågor av färgat oljud".
Och du då, är du i Bangkok nu? Och känns det bra? Hoppas det.

Men alltså ... jag fattar ingenting. Jag sitter en lätt bakfull söndag och lyssnar på Palm Desert från 1995. Jag menar ... jag göööööör ju inte sånt längre .....

Och, när jag ändå är på gång ... var ligger egentligen Williams Point???
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 08 december, 2013, 09:38:40
Och ... ja ... Just like a woman från Palm Desert. Klart alla måste höra denna version. Som är så ... söt? Rar? Kan man säga så? Och så kommer sticket.
Och så .....
Please don't leeeeeeet on. That you kneeeeew me when ... ojojoj ...........
 :d2:  :party:

Och för övrigt, Joakim ... alla dina ord är röda. Röda som kärleken. Och ska så vara ....    -_-
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 08 december, 2013, 10:12:46
Men nu vet jag kanske varför jag så sällan lyssnar på bobkonserter längre. För ... "It's all over now, baby blue" från Palm Desert. Orkar ju inte sånt. Får inte vara så drabbande. Woman i all ära, men denna "Baby blue" ... nä, jag orkar inte ... det här är bara inte nåt man kan klara av ...

Jäkla Joakim .............
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 08 december, 2013, 10:52:26
Men sådär då! Nu har jag faktiskt lyssnat på en 95-konsert. Helt otippat. Bara vaknade och kom på att jag ville det. Varför? Vet du det, Joakim?
Skön var den i alla fall. Nästan för skön   :mellow:

Ha det gott i Bangkok, vännen!
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 09 december, 2013, 16:11:20
Underbart! Klart du ska unna dig att lyssna på en konsert då och då, förut gjorde du det varje dag vill jag minnas? När man dessutom gör det med stor fokus (även om det kan svaja lite fram och tillbaka under resans gång) så är det massor som händer i huvudet, tankar som flyger omkring. Och alla konserter har minst en eller två stora höjdpunkter.

Bangkok är otroligt häftigt. Det är så sanslöst annorlunda från trygga Stockholm. Men samtidigt är det vänligt. Och idag fick vi inte tag på en taxi så det fick bli tuk tuk, i den galna trafiken. Jag har dessutom tur och bra hjälp med allt eftersom arbetskamraterna som jobbar på vårat Bangkok-kontor är väldigt trevliga och roliga att ungås med. En paus från allt nu, just nu sitter jag i en fåtölj i i jazzbaren på hotellet, livejazz varje kväll, sippar på en old fashioned.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: M:o Nightmare skrivet 09 december, 2013, 19:23:01
'Jazzbar'! Låter som att det kanske ändå finns ett skäl till att åka till Thailand.... :d2:

(http://static.asiawebdirect.com/m/bangkok/portals/bangkok-com/homepage/top10-jazz-bars/allParagraphs/01/top10Set/02/image/BrownSugar.jpg)
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Hibbitt skrivet 10 december, 2013, 11:53:05
Ikappläst nu.
Härligt, J!
Rapport från en flygplanskropp inbjuder så till magi.
Mörkret, ensam tillsammans med andra ensamma genom hastigheten som inte märks, Dylan just nu där bak i 90-talet, resans mål helt snart, tankarna mot Stockholm helt nyss och sedan, datorns lanterna i det sovande mörkret, parfymen och alla sinnen i ett dåsigt hypersensitivt.
Magiskt.
Och så Dylan som bäst.  :mellow:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 11 december, 2013, 15:15:01
Jag har inte varit i Thailand tidigare, fördomar om
Bamseklubb, prostitution och för mycket svenskar. Än så länge är jag enormt positivt överraskad av i alla fall Bangkok, som jag är i. Det är en fantastisk, sprudlande stad fullt av äventyr. Men jag skulle inte vilja vara här bara en eller två dagar, då tror jag inte att man hinner uppfatta annat än kaos. Sedan har jag dessutom flera thailändska arbetskamrater som tar mig runt till alla möjliga platser och jag träffar massor av människor i min egen ålder som egentligen inte skiljer sig så mycket som man kan tro. Idag åt jag en makalös japansk lunch, femrätters, bjuden men inte så rysligt dyrt ändå för att vara det förmodligen bästa japanska jag ätit. Till kvällsmat åt jag precis gott skivat fläsklägg med ris med mera för sju kronor. Klagar inte!
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 11 december, 2013, 15:34:08
Och ja just det, lite Dylananknytning ska vi ju ha i den här tråden. Ikväll spelade någon på kontoret, jag vet inte vem, Tomorrow is a long time från 1978 rehearsals. Hur oväntat var inte det på en skala. Klart dom vet att jag gillar Dylan, men ändå, och det är den enda Dylanlåten som spelats hittills. När jag kom hade dom dessutom fixat en fin Dylanbakgrund på datorn, blev nästan rörd.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: M:o Nightmare skrivet 11 december, 2013, 16:04:54
Och ja just det, lite Dylananknytning ska vi ju ha i den här tråden. Ikväll spelade någon på kontoret, jag vet inte vem, Tomorrow is a long time från 1978 rehearsals. Hur oväntat var inte det på en skala. Klart dom vet att jag gillar Dylan, men ändå, och det är den enda Dylanlåten som spelats hittills. När jag kom hade dom dessutom fixat en fin Dylanbakgrund på datorn, blev nästan rörd.

Vilken firma är du på med så Internationell Touch? IKEA?  :party:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Leif skrivet 12 december, 2013, 20:33:09
Och ja just det, lite Dylananknytning ska vi ju ha i den här tråden. Ikväll spelade någon på kontoret, jag vet inte vem, Tomorrow is a long time från 1978 rehearsals. Hur oväntat var inte det på en skala. Klart dom vet att jag gillar Dylan, men ändå, och det är den enda Dylanlåten som spelats hittills. När jag kom hade dom dessutom fixat en fin Dylanbakgrund på datorn, blev nästan rörd.

Wow!  :d5: ^_^ Tomorrow...från 1978 Rehearsals!? Det låter ju som om någon där är BobCat också? Inte pinkar man väl fram just den, från 78 rehearsals, hursomheslt så där bara, eller...?!?
Låter som att du har en fin upplevelse där i Thailand!  ^_^
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 29 december, 2013, 12:18:58
Konsert 32 av 116, Los Angeles, Kalifornien 18 maj 1995

Gudstjänsten som sänds från Rättvik den här söndagen börjar på radion och jag byter rum. Går från köket till vardagsrummet. Det är två rum av tre i lägenheten, om man räknar köket som ett rum. Jag har en tekopp så stor att jag nästan är rädd för den. Den sista julmaten och några skivor vörtbröd på en tallrik. Det är jultider. Nyårsafton närmar sig. The loneliest monk spelar några spridda toner på pianot innan konserten från den Los Angeles 18 maj startar. Det känns som att komma hem på riktigt. Se ljuset blänka på den gulputsade fasaden med burspråken och alla spröjsade fönster utanför fönstret. Och att lyssna på Crash on the levee. En stilla och fin I want you. Jag saknar alltid Bob Dylan när jag inte lyssnar på honom, men jag hör honom ändå alltid, kan plocka fram när som helst. Var jag än är, vart jag än är på väg. Till exempel det här, jag behöver det, All along the watchtower, tunna skrikande gitarrer och hur han sjunger, the wind began to howl. Skrikande gitarrer. Precis vad jag behöver.

Två veckor i Bangkok, två veckor på ett kontor, två veckor med thailändska vänner. Veckor som jag aldrig kommer att glömma. Jag skrev hem till mina arbetskamrater i Stockholm varje dag, berättade om hur människorna var, vad jag gjorde, hur läget var. Jag skrev vi tog oss vidare till ett hotell. Ett högt hotell, med en sky bar eftersom jag bett om att få se staden från ovan. Jag gillar att se städer från ovan. I alla fall om det som gör att jag kan se staden från ovan känns stabilt. Utsikten var magnifik och på en liten platå spelade ett jazzband. En del av taket upptogs av en restaurang. Där vid ett bord satt för kvällen uppklädda och sminkade Ae, Tuck, Cat och Ying. Som jag träffat nästan varje dag sedan jag kom hit. Jag hade en vit skorta på mig. You look smart in white shirt, säger Ying, på sin inte helt lättbegripliga thaiengelska. Det är tydligen bra om man ser smart ut. Japaner ser smarta ut, japanska män är populära bland flickorna. Sydkoreanska flickor är populära för sin vita hy och sitt goda självförtroende. Thailändskor har tydligen dåligt självförtroende. Är oroliga att dom inte duger, inte är tillräckligt vackra, inte har självförtroende. Det var inte jag som sa detta och jag vet inte om jag håller med. Tuck, Cattie och dom andra vid bordet på den 64:e våningen sjuder av självförtroende. Ständiga frågor om deras utseende, med mycket skratt, tar jag snarare som ett sätt att lättsamt retas med mig. Skrev jag. Positively 4th street passar egentligen inte alls in när jag tänker tillbaka på tiden i Bangkok.

Månen skiner och stjärnorna börjar lysa, molnen spricker upp. Natten är vacker, där på taket med min arbetskamrat Jo, hans flickvän och hennes vänner. Plötsligt börjar vädret skifta, men jag märker det inte förrän några droppar regn faller och träffar mina händer. Personalen, som är många till antalet, kommer fram och säger att vi måste gå inomhus, och det är inga problem, det finns ett stort bord för oss som väntar. Vi tar några trappor ner och sedan några trappor upp igen. Jag beställde precis en cocktail med mangosteen. Min nya favoritfrukt. Mangosteen med lavendel och vad som kändes som provencalska örter. Ying sitter nedsänkt i sin stora stol, tittar plötsligt upp och frågor om jag vill träffa hennes pappa. Vilken fråga, men okej, det kan jag gärna göra. Vilken dag vill han träffa mig, frågade jag. Alla pratar och Jo översätter. Nu. Klockan är över midnatt en måndagskväll. Vilken pappa vill träffa sin dotter och hennes vänner vid den här tiden. Jag vänder mig mot Jo. Han bara ler. Ska vi åka hem till hennes pappa nu, frågar jag väldigt förvånat. Om du vill, han bjuder på hummer. Det kan jag givetvis inte säga nej till även om klockan kommer att vara över ett på natten innan vi är där och vi ska arbeta som vanligt dagen efter. Vem är hennes pappa frågar jag. I can't tell you, säger Jo och ler ännu en gång. Jag tittar på honom för att verkligen visa att jag gärna vill veta i alla fall något om honom. The real Bangkok Dangerous säger han till slut. Han kan nog inte riktigt hålla sig. Han ser lurigt glad ut, och vi hoppar in i Tucks vita bil med skinnsäten och färdas med den moderna r'n'b-musiken på hög volym på stereon, färdas på breda böljande men också guppiga gator. Mot rött, det gör tydligen ingenting, the police go to bed at night, säger chauffören som är klädd i svart festklänning bredvid mig och styr fordonet genom natten i denna gigantiska stad i ett land jag aldrig tidigare besökt. Det är mitt första besök i Bangkok, i Thailand, det känns onekligen speciellt.

Silvio, silver and gold. Jag vet, den här låten kommer jag att höra många gånger från och med nu. Det känns okej. Jag är inte trött på den, komme kanske att bli. Tombstone blues mullrar igång. Jag fick aldrig chans att lyssna på en konsert i Thailand. Tre timmar fanns inte att ta av. Jag hade velat sitta med min dator nere vid poolen, mina hörlurar och en mai tai på en pall bredvid. Det fanns aldrig tid. Tombstone blues, ångvälten, maler och manglar. Lyfter över marken, den är fylld med helium.

Vi kommer fram till ett hotell någonstans i Bangkok. Jag vet inte var vi är. Vi stiger ur och Tuck lämnar över bilnyckeln till portiern och får bilen parkerad i ett garage. Vi går in genom hotellet och kommer fram till restaurangen. Ensam längs ena långsidan sitter en äldre man, halvt ihopsjungen, han i klädd i en vit t-shirt och svart kavaj. Han dricker en kopp te. Vi går fram till honom, alla slår ihop handflatorna, bugar lite lätt mot mannen, jag säger sawatdii khrap. Ying sätter sig på ena sidan om honom och Tuck på den andra. Vi beställer några maträtter från en meny, som förrätter även om det inte finns några regler, det finna inga förrätter, man bara äter. Sedan kommer hummern. Den är enorm. Den levde tidigare idag, nu gör den inte det. Det stora hummern ligger på ett stort fat och hummerköttet är urplockat och blandat med majonäs och frukter. Det är nytt för mig. Vi äter. Mannen tar privatlektioner i engelska, vid den här tiden på det här stället, varje vecka, här kan han vara ensam, och han är upptagen alla andra tider på dygnet. Privatläraren kommer och sätter sig på en stol bredvid mig. Vi pratar länge. Alla tillsammans. Dialekter, språk, ord. Jag blir ombedd att prata på svenska i en minut. Jag gör det. Vi pratar om humrar, södra Thailand, välgörenhet, dottern och hennes vänner. Jag vågar inte riktigt fråga om vad mannen med hummern egentligen gör. Det får jag förklarat för mig senare. På kontoret. Och nu vet jag. Vi satt där och åt, fortsatte att prata och stannade till över tre på natten och jag kom hem till rummet halv fyra ungefär. Klockan ringer och jag går upp. Ner till poolen och beställer pannkakor med färsk frukt. Tar sky train-tåget den korta sträckan till kontoret. Börjar om. Alla problem. Allt som finns att lösa. Klockan är snart halv sex på kvällen. Utanför går solen ner bakom skyskraporna. Himlen färgas röd. Jag frågade på kontoret vad mannen med hummern är känd för, vad han gör. Någon försökte hitta engelska ord för att beskriva vad han egentligen gör men kom inte på några. Privatläraren sa att han var givmild, Min kompis Jo sa affärsman och politiker, very powerful. Någon på kontoret tänkte länge, försökte komma på det rätta ordet men gav upp. Det rätta ordet finns inte på engelska. Vi, i väst, har tydligen inte ord för vad den här mannen egentligen gör. När vi lämnade hotellet såg jag en svart skåpbil, det var hans. Civilklädda poliser följde oss med blicken. Casinoägare i ett land där casinon är föbjudna. Affärsman och poltiker på samma gång. Det närmsta ord han kunde hitta i sitt vokabulär var ett ord jag mycket väl känner till. Maffia.

Gudstjänsten från Los Angeles fortsätter. Beneath the trees of eden. Gates of eden. Det är den bästa version jag har hört av den här låten, ursprungligen skriven sommaren 1964. Inspelad för skivan Bringing it all back home, i en enda tagning. En helgerånsvisa i D-moll, som han själv beskrev den som under Halloween-konserten i Philharmonic Hall samma år som låten skrevs. Här hör jag en viskande version, eller i alla fall sjungen utan större fysisk ansträngning, bara naturligt, den är akustisk. En sådan version jag vill, nästan behöver, lyssna på den en gång till direkt efter. Jag läser att någon har kallat versionen från 1995 för Django Reinhardt-liknande, den belgiska jazzgitarristen. Jag behöver som sagt lyssna på låten en gång till. Med Django i bakhuvudet. Men nu hör jag Ring them bells och mina tankar lossnar. Ring them bells skriker han. For the time that flies. For the child that cries. When innocence dies. Det är svårt bra, ursäkta uttrycket, men det är det, vad det nu betyder. Jag tar fram Paul Williams bok Mind out of time. Tittar i registret, slår upp rätt sida, ser att mitt bokmärke redan ligger på sidorna om Ring them bells. Nobody breathes like Bob Dylan skriver Paul Williams och fortsätter sedan, sida efter sida, att skriva om hur Dylan andas i Ring them bells. Just så är det. Hör hur han andas, andas mellan orden. Sedan vilka ord han sjunger mellan han andas, det tar vi sedan. Ring them bells. Någon i publiken skriker, skriker sig hes, andas inte alls. Och just när jag skriver detta avrbyts The times they are a-changing, sista låten för kvällen. Mitt i låten. Det blir tyst. Försöker få igång den men hör ingenting. Bara början, sedan är det tyst. Kan inget göra. Det var förmodligen förutbestämt. Klockan ringde. Det räcker nu. Jag slutar att skriva och sätter på en skiva med Django Reinhardt i stället.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 11 januari, 2014, 17:08:37
Konsert 33 av 116, Los Angeles, Kalifornien 19 maj 1995

Stora snöfllngor dalar ner. Det smala balkongräcket täcks av ett högt lager snö, bygger högre och högre. Det var länge sedan jag lyssnade på en konsert. I mitt huvud har det mest handlat om Charlie Parker och Miles Davis den senaste tiden. All min lediga tid har jag ägnat och ägnar fortfarande åt dessa legendariska jazzmusiker. Charlie Parker som mer eller mindre ensam förändrade jazzmusiken. Man kunde plötsligt gå på en jazzkonsert för att enbart lyssna på musiken, inte nödvändigtvis dansa till den. Han skapade bebop. Och Miles Davis tog den sedan vidare. Till cool jazz, modal jazz, hard bop, fusion och acid jazz. Vem av dessa två kan mest liknas med Bob Dylan? Miles Davis för den enorma produktionen, mängden, variationen, alla stilbyten, men ändå alltid starkt sammanhållet med den ojämförbart personliga stilen på instrumentet, trumpeten. Dylan har allt det där men givetvis sin röst som sitt mest karaktäristiska kännetecken. Även om den ibland låter som en trumpet. Joey live 1995. Men i slutändan skulle jag kanske ändå jämföra Bob Dylan mer med Charlie Parker. Det finns mycket som skiljer sig åt, hur mycket som helst, bland annat den extremt tekniska briljans Charlie Parker visar upp, virtuos ut i sista andetag. Det har inte Bob Dylan, har aldrig haft, kommer altid att ha. Men den där förmågan, eller viljan, kanske ickekunskapen, båda bestitter, i att aldrig upprepa sig, spela samma sak likadant två gånger, att vilja men inte kunna, att kunna men inte vilja, frivilligt eller ofrivilligt, det spelar ingen roll, det är en egenskap som förenar Charie Parker och Bob Dylan. Och det är på grund av denna egenskap som jag lyssnar på Crash on the levvee från Los Angeles 19 maj 1995.

Han sjunger högre, starkare, än vad inspelningsapparaturen är inställd för att klara av. Gränsen är nådd, men det är ingen ful distortion, det är en vacker distortion, som gör att intensiteten upplevs, är, så hög att jag blir alldeles paff. DIrekt. Han går ut högt denna tredje kväll i Los Angeles. If not for you följer i en betydligt mer dämpad version, men fin, så att jag sidledsgungar i soffan. Det är en sådan version. Och publiken jublar, som alltid, när All along the watchtower dånar igång som tredje låt ut för kvällen. Jag jublar lite för mig själv också. Och gungar lite till. Men nu fram och tillbaka. Det är en sådan version.

I går var vi hemma hos vår vän Viktor. När vi steg av tåget i Nimes i södra Frankrike för ett par år sedan stötte vi på honom, han klev också av tåget i Nimes men från en annan vagn. Vi kände varandra sedan tidigare men visste inte om att vi båda skulle på samma konsert där i den franska gamla staden med den romerska arenan mitt i centrum. Viktor bor vid Zinkensdamm här i Stockholm. Vi lyssnade på Genesis, Jethro Tull och Frank Zappa. Och den mycket rymdpsykedeliska gruppen Gong. Vi jämförde våra vinylutgåvor av Oh mercy. Viktors originalutgåva vann stort mot min nypress. Större dynamiskt omgång, en verkligare, luftigare ljudbild, djupare bas, tydlgare instrumentseparation. Att jämföra vinylversioner, det är väl sådant man gör med vänner. I don't believe you (she acts like we never have met) mynnar ut i ett myller av gitarrljud. Det mullrika, skrev jag men menade mullriga, mullrika passar kanske också, i alla fall, hur som helst, det ljudet på inspelning passar fint. Mer ville jag inte säga om saken. Jag kan inte riktigt urskilja vad han säger efter låten, men Tombstone blues som följer efter går inte att ta miste på. Många ångvältsnummer hittills. Inte mig emot. Det är lördag, det är januari, jag blir gärna överkörd av en ångvält. Jag gungar snett framåt bakåt. Tuba players rehearse around the flagpole googlar jag och ser bilder på den enda lustiga figuren efter den andra. Samtliga, stora som små, spelar tuba. Någon har stoppat ner en litet barn i sin tuba. På en annan bild sticker det upp en hund. Hunden ser ut att trivas. Den kan jag förstå. Vem vill inte sitta i en tuba. Miles Davis hade 1949 med tuba på sin första verkligt betydande soloinspelning, sessionerna och låtarna som senare kom att bli skivan Birth of the cool. Seeing the real you at last denna kväll i soliga Kalifornien hade mycket väl kunna innehålla en tuba. Eller kanske inte.

Folk ylar som vargar till Mr tambourine man. Jag tycker att det är fint. Han spelar munspel i slutet av låten på ett sätt som jag inte hört honom göra tidigare. Aldrig någonsin, jag ryser. Det börjar med korta snabba stötningar, går sedan ner i en djup bana för att kulminera med perfekta toner i en vacker melodi, spelade med all den kraft hans lungor besitter. Jag ylar också som en varg. Det hela är över snabbt. Boots of spanish leather tar över, den kulminerar, som allitd, i dom fantastiska raderna and yes there is something you can send back to me, spanish boots of spanish leather. Sedan munspelet, på samma sätt som i föregående låt, snabba stötningar, melodi, publiken jublar, låten är slut. The lonesome death of Hattie Carroll. Det här kommer att bli bra. Jag känner det på mig. Det kommer att bli så in i helvete bra. Han har det i kväll. Så jag blundar och lyssnar. Låt mig vara en liten stund.

Bury the rag deep in your face. For now is the time for your tears. Lika bra avslutade rader om inte bättre, det här är den bästa versionen jag hört. Han sjunger den som jag inte heller har hört tidigare. Han är pånyttfödd på riktigt. Kvällens bästa låt, jag kände det på mig och fick rätt. Kör över mig med en ångvält nu, stoppa ner mig i en tuba, gör vad du vill, för jag har hört det jag behöver höra. Och jag hade uppenbarligen fel. Dylan är den största vituosen som någonsin seglat på våra hav, det han lyckas med, gör med melodin, framförandet, med sin stämma, i en låt som denna kan ingen annan, inte ens Charlie Parker, mäta sig med.

Elgitarrerna hängs på, reglagen på förstärkarna vrids upp till tolv, det är God knows. God knows att det är bra. God knows att jag är glad för att jag började lyssna på Bob Dylan. Att jag tog mig an utmaningen, från mig själv, att lyssna på dessa konserter från 1995. She belongs to me, jag blir överraskad för jag hade verkligen tänkt mig en annan låt på denna position, men jag blir lika glad som alltid av höra detta lilla mästerverk. Dylan, eller någon, briljerar på elgitarr, han briljerar denna kväll. I denna antikärlekslåt. Inte många andra än Dylan skriver en antikärlekslåt, men varför inte, man går  oftare omkring och inte är kär i alla människor man stöter på än vad man är kär. Det borde finns tusen på en antikärlekssånger, men gör det inte.

Han spelar 16 låtar denna kväll, i den på Sunset Boulevard belägna Hollywood Palladium Theater, det är två fler låtar än vad han brukar spela under turnén. Han är på gott humör. Kanske för att Sheryl Crow döljer sig backstage, och kommer fram och sjunger med honom på I shall be released. Dom verkar trivas ihop. Jag tror att han gillar Sheryl Crow. Han gav henne sin mästerliga Mississippi ett par år senare, hon stoppade pressarna och tog med den på sin tredje skiva, som jag köpte direkt när den kom ut, någon gång 1998. En ny låt av Bob Dylan, den måste jag höra, även om det var en coverversion, jag gillade ju dessutom redan Sheryl Crow, hade hennes föregående skiva. På Grammyutdelning där Dylan belönades för Time out of mind, som för övrigt inte kan belönas nog, ses de båda på bild tillsammans, Sheryl Crow i en vitblommig, böljande tunn tygklänning, Dylan i sin silvergrå kostym. Han skrattar, ser glad ut. Han ser lurig ut.

Like a rolling stone, It ain't me babe, I shall be released och avslutande Raindy day women i detta förlängda extranummer är alla starka nummer, sprakande energipaket, som julgranen bredvid mig, den som vi skulle slängt ut idag, men vi gör det i morgon i stället. Granen ska ut, även om det känns fel, snön har ju äntligen kommit. Det är kallt ute, vintern är här. Marken är vit, jag är glad. Gör vad du vill men kör inte över mig, allra minst med en ångvält. Jag har så mycket kvar. Det här är bara början, bara januari. Snön ligger högt på det smala balkongräcket.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 30 januari, 2014, 20:37:39
Konsert 34 av 116, Santa Barbara, Kalifornien 20 maj 1995

Morgonsolens strålar passerar palmbladen och stora skuggor formas till lustiga figurer på gatan utanför hotellet Chesire Cat Inn i korsningen av West Valerio och Chapala Street. Klockan är bara strax före nio på morgonen här i Santa Barbara men jag har hunnit det jag skulle. Ätit frukost på det charmiga lilla hotellet, klassiskt amerikanskt antar jag, pannkakor med sirap. Jag behöver inte så mycket. Särskilt inte till frukost. En kopp kaffe till det. Det är allt. Tog en dusch och förde över gårdagens inspelning av konserten som blev helt okej men inte helt perfekt, jag hade en bra plats långt fram men det kändes som att vakterna stirrade på mig och jag var nära att behöva dölja mikrofonen under kavajen emellanåt. Maxell gör dom bästa kasettbanden och konserten ligger nu på ett sådant som jag ska spela i bilen som jag lyckades hyra på flygplatsen. Visst, jag kunde ha hyrt en billig och tråkig Lexus av senaste årsmodell. 1995:an sägs ha både klimatanläggning och elhissar men det behöver inte jag. Jag ville inte ha någon Lexus. Efter lite frågande hittade jag ett ställe som hade en mörblå Cadillac Eldorado, 1984 års modell. Tvådörrars cabriolet. Eller convertible som det heter här. Det är fembandsequalizer på stereon. Kantiga former, vita stoppade skinnsäten och blanklackade träpaneler. Vem kan motstå en sådan skönhet? Jag kör söderut på West Arrelaga Street och tar höger in på Highway 1. Jag håller mig på innerfilen, en stor röd 18-meters lastbil vägrar släppa in mig men men det går bra till slut. San Franscisco ligger åtta timmars bilresa norrut och jag hinner inte göra så många stopp på vägen även om jag gärna velat, det är en av dom vackraste rutterna i världen, med Big Sur, den fantastiska Bixby Creek Bridge och Montery några mil därefter. Men jag har mina inspelningar, tre från Los Angelses, en från Palm Desert, två från Las Vegas, San Diego och så gårdagens Santa Barbara-spelning. Jag klarar mig.

Snart närmar jag mig kusten efter några mil längs inlandet. Vid El Capitan State Beach ser jag havet, äntligen. Det var en grå, dimmig och ganska dämpad kväll igår och konserten kanske inte nådde upp till det fantastiska vi fick uppleva i Hollywood, men i Señor när han, för kvällen utan gitarr på vissa låtar, sjunger som bara han kan är det svårt att inte bli knäsvag. All along the watchtower och sedan Just like a woman. Låga slätter omger landskapet och utsikten över Stilla havet är hänförande. Den kraften besitter alla hav. Jag älskar att titta ut över hav, sjöar, till och med en liten pöl hemma på Gästrikegatan får mig att stanna till och fundera. Över egentligen ingenting, inget som jag minns nu i alla fall. Silvio är kul. Watching the river flow, det hoppar och studsar, det gör verkligen det, Winston Watson måste ha ätit helium till frukost, inga pannkakor där inte. Det tillåter nog inte turnéledaren. Vägen svänger av till höger in och låga berg börjar torna upp sig. Havet bakom mig försvinner i backspegeln. Morgonsolen som tidigare kändes lite lagom värmande har sedan länge övergått i en hetare värme och jag har kepsen på mig för att inte bränna hjässan som jag annars brukar. Mr Tambourine Man följs av Masters of war och åter utan gitarr, den lekfulla nästan barnsliga känslan Bob tillför med sitt gitarrspel saknar jag men munspelet är fint. Här kommer en låt som handlar om ett hotell, säger han och börjar spela Love minus zero/no limit. Chesire Cat Inn kanske.

Mer berg, jag tar av vid Lompoc, jag är hungrig och irritabel, parkerar, trycker på paus och kliver ur bilen. Köper en coke och en låda cabernet som jag med viss möda lyckas trycka ner i kofferten. Slår igen luckan med en hård smäll. Snackar med en kille i en blå tröja som säger att han hörde någon spela saxofon långt ute bland bergen igår, det måste varit ödet säger han men jag tror inte på honom, säger att vi kanske ses och åker vidare. Strax innan Pismo Beach passerar jag en camping, det känns nästan som hemma, hemma på västkusen där jag föddes. Kullarna och solen och havet är nästan som jag minns dom från hemma. Men vi har egentligen inga kullar att tala om, och solen får inte luften att se lika vackert disig ut, havet ser inte lika oändligt ut, vågarna ser små ut men är förmodligen större än vad jag någonsin sett tidigare. Himlen är blå. Några små vita moln bakom bergen. Det känns tryggt att lyssna på den fantastiska It takes a lot to laugh, it takes a train to cry. Jag vet inte varför men en tung blues är precis det jag vill höra. Jag borde vilja lyssna på Eagles, Fleetwood Mac eller kanske Sly and the Family Stone. Jag är i Kalifornien. Bergen stiger högt ovan havet, sträckan från Limekiln State Park och Pfeiffer är hänförande. Jag stannar till vid en liten avsats och stirrar i några minuter rakt ut, havet, klipporna, diset, solen, himlen.

Igen denna himmel. Detta hav. Like a rolling stone. Jag närmar mig Montery och Santa Cruz. Däremellan Salinas. Jag har alltid velat stanna till i Salinas, John Steinbecks hemstad. Gör en avstickare, husen ligger som i en västerntad på film, salongerna, saloonerna, tätt inpå varandra, sheriffen äntrar en saloon och det blir knäpptyst. Jag passerar Salinas utan att lämna bilen av rädsla för att få ett skott i ryggen. Efter Santa Cruz är det bara kustväg kvar till San Franscisco. Landskapet är lågt och jag är nästan ensam på vägen. Jag ser en rovfågel ovanför mig. En röd lastbild möter möter mig, funderar som alltid på om jag ska vrida ratten en centimeter till vänster och avsluta resan. Men åter igen väljer jag att låta bli. Det finns mer, inte bara den här kusten, havet. En konsert på i Dylansammanhang klassiska The Warfield på Market Street i San Franscico, till och med två konserter blir det, den första redan på måndag. Det var på The Warfield Dylan spelade häpnandesväckande totalt 26 konserter åren 1979 och 1980. 1980 var för övrigt samma år som Grateful Dead spelade 15 utsålda konserter här, med ett akustiskt inledande set. Jag passerar den röda lastbilen och fortsätter längs kusten. Nästan framme nu, bara två timmar kvar i min mörblå Eldorado med fembandsequalizer. Två timmar kvar längs kusten och havet. San Francisco ligger framför mig. Santa Barbara gör det inte. Jag har en låda cabernet i kofferten.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 02 mars, 2014, 17:45:38
Konsert 35 av 116, San Francisco, Kalifornien 22 maj 1995

Klockan är fem över tre på eftermiddagen, stället har precis öppnat. I baren sitter två män och konverserar, en tredje står upp och läser tidningen. Jag sitter rakt fram längst in i hörnet, det före detta gamla symaskinsbordet har på golvet en tung pedal i metall som man kan trampa på. Det är alltid lika svårt att låta bli. Det gnisslar så härligt, förmodligen inte så lite irriterande för andra gäster. Men jag hör det inte själv, jag hör Man in the long black coat, det är dovt, ödsligt och makaklöst vackert. Intensivt vackert, jag behöver anstränga mig för att andas normalt men det går inte, jag håller nästan andan. Stället börjar fyllas på. Jag älskar att vara här. Det är inte första gången.

Turnén har nått San Francisco och jag är där. Men utanför fönstret passerar människor på sina söndagspromenader, inte på väg någonstans, jag känner doften av kaffe, någon har beställt irish. En äldre kvinna sätter sig bredvid mig, det känns obekvämt, hon dricker ett glas vitt vin och har en beige kappa på sig. Luktar rök och gammalt damm. Jag tränger mig längre in i hörnet, jag är fast. Försöker med allt vad jag förmår släppa tanken på hur märkligt det är att hon var tvungen att sätta sig precis här. Alla bord verkar förvisso redan upptagna, och i baren kan man inte luta ryggen mot något ryggstöd. Jag förstår henne på samma gång som jag inte förstår vad hon gör här, bredvid mig, ser jag ut att behöva en samtalsparnet, här i hörnet. Samtidigt som Most likely you go your way and I'll go mine rullar igång i mina hörlurar, hennes vin kommer aldrig att ta slut, jag känner det på mig. Blåbussarna rusar förbi bakom mig på Torsgatan, jag ser det i speglingen på tavlan med priserna som hänger bakom baren på den rödrandiga väggen. Bland whiskyflaskor och glas som hänger upp och ner. Jag sitter spänd, behöver beställa en ny Bitburger. Hon vill prata med mig men just idag just nu vill inte jag prata med henne.

Min vän Jan hörde av sig häromdagen, min vän Jan pratade om hur kul det ska bli att ses i sommar, i Helsingborg. Vi brukar träffas ibland, oftast i samband med konserter men ibland bjuder han hem mig på middag. Mat, musik, resor och allt som det innebär har vi gemensamt. Det vill säga allt. Kvinnan bredvid mig tittar ibland åt mitt håll, tilltalar mig kanske, vet inte om hon förstår att jag inte hör, jag vill inte veta. Hon går och hämtar Aftonbladet, har förmodligen tröttnat på mig. Tears of rage hör jag inte så ofta, försöker luta mig tillbaka, har suttit mer eller mindre spänd och stirrandes in i skärmen sedan kvinnan kom och satte sig bredvid. Hon tar på sig sina läsglasögon och vänder snabbt igenom alla sidor i tidningen, hittar inget att läsa, det står inget av intresse verkar det som, hon vill inte ens läsa om Melodifestivalen. Hon viker ihop tidningen och lägger den åt sidan, min sida, jag vill inte heller läsa Aftonbladet. Och nu når Tears of rage den där fantastiska intensiva kulmen, hon reser sig upp och lägger tillbaka tidningen på bardisken, pratar med bartendern. Hon är här för att prata, tyvärr kan jag inte hjälpa henne, kommer tillbaka med ett nytt glas vin, det första drack hon ur snabbt.

Min vän Jan hörde av sig och jag blev glad. Vi träffades för snart femton år sedan på tryckeriet jag jobbade på efter skolan. Han var beställare och vi gjorde en bok tillsammans, fann varandra direkt. Mat, musik och resor, det är allt som behövs. Han fyller 80 nästa år, jag tror jag måste köpa honom en fin present. Han lagar så god mat. Jan fann Dylan relativt sent i sitt liv, det spelar inte så stor när det sker bara det gör det. Vi pratade massor om Wilco, Emmylou och så klart Bob när vi först träffades. Fick ett vykort från Kalifornien för några år sedan, Jan reste längs Highway 1 och var lycklig. Tombstone blues, hon sveper det andra glaset vin, och går, tar dammet med sig. Det grå vinterljuset från gatan väller in i lokalen. Golvet är schackrutigt. Det surrar av låga samtal runt mig, it's not aimed at anyone, det är bara surr, paret brevid mig har avslutat sina tallrikar med fish and chips, den smakar inte så bra här tyvärr, men det är alltid lika trevligt att vara här.

På lördag reser jag bort igen, tre veckor, långt bort. Jag älskar att vara hemma, att vara här, månaden mars är två dagar gammal och dagarna blir ljusare och ljusare. Det är så fint att vakna och se ljuset, det blir ljusare för var dag nu. In the jingle jangle morning I'll come following you. Jag är där ljuset är. Mänga kvällar är det nästan tomt här, men nu, en söndag klockan fyra på eftermiddagen, är det fullt. Och så får jag höra Desolation row, det blir inte ljusare än så. Unga människor, om jag räknas som sådan, en del äldre och många däremellan. Det är därför jag tycker om att vara här. Alla här är, på riktigt alla, ett par går hand i hand på gatan utanför, svingar ledigt och lätt med händerna, ser lyckliga ut En äldre man brukar gå ut och gå med sin tax runt kvarteret mittemot. Den lilla taxen brukar motvilligt gå bortåt längs gatan. Ekipaget tar vänster in på Birkagatan, sedan vänster igen på Tomtebogatan, och sedan vänster igen tillbaka till Torsgatan. Taxen blir glad, springer med snabba små steg tillbaka mot porten han får syn på den. Efter den kalla och motvilliga promenaden är han hemma igen. Ungefär som jag har det. Vallas runt i livet, av systemet, så som man ska göra. Men jag springer kanske inte med riktigt lika snabba små ben.

Båda fötterna på marken, på pedalen, trampar och trampar. Men kommer ingenstans. Sitter kvar på samma ställe. En ovanligt fin It's all over now, baby blue tar slut och Seeing the real you at last sparkar igång, i samma tempo som den snabba lilla taxen som vill hem så snabbt som möjligt. Två fish and chips bärs ut till förväntansfulla matgäster. I fredags var jag hemma hos Leif, min gode vän Leif, själva definitionen av god vän. Han bjöd på ett vin från Saint Emilion, den klassiska regionen i Bordeaux som ligger en kort tågresa från centrum i staden på den franska sydvästra kusten. Kullerstensgatatorna och alla gamla hus. Maten och det fantastiska vinet. Det ligger en kyrka under jord i Saint Emilion, med taket stadgat upp av pelare för att det inte ska rasa ihop, det tunga tornet ovanför kan man klättra upp i, titta ut över fälten, vingårdarna. Där finns det mesta man kan behöva. Jag vill tillbaka varje dag i veckan. Men att vara hemma hos Leif är lika bra. Där finns definitivt allt man behöver. Vänner inte minst, mat, musik, sinnliga resor i överflöd. Och det goda vinet. I baren sitter en gammal man och läser, han har en vinröd kofta över en rutig skjorta. Grått spretigt hår och glasögon. Elgitarrerna som gnisslar och virvlar i She belongs to me får mig att sluta ögonen och släppa taget om allt.

Det går inte att låta bli att le. Obviously five believers är så lekfull och somrig som en majdag i San Francisco förmodligen är, alla intensiva applåder bevisar det inte minst. Jag besökte San Francisco i oktober, tät dimma svepte in både Golden Gate och Alcatraz. Vi tog en guidad tur med minibuss till vingårdarna inåt landet, med den gladaste hippien som guide jag träffat. Vi såg ett torn och klättrade upp direkt. Dimman lättar på eftermiddagen, bron bara står där, är ännu vackrare i verkligheten. Att åka över med bil, se brospannen och pelarna passera, snabbt som en tax på Torsgatan, i den täta dimman. Den gamla kvinnan som luktade cigarettrök och damm har gått hem, eller till en annan bar. På scenen står Bob Dylan i sin blå gnistrande satängskjorta och sjunger sista låten för kvällen. Här i hörnet börjar en doft av blommor att sprida sig, det luktar gott, men jag vet att det är skurmedlet i hinken som luktar, någon har tappat sitt glas. Men jag blir lycklig ändå, av doften och av den skarpa attacken i den akustiska gitarren. Och jag blir så lycklig av hur han sjunger, I was so much older then, I'm younger than that now. Det till en början det försiktiga munspelet, som övergår, alltid detta övergår, allt går över i något, jag önskar jag vore på plats men det går inte, det gick inte till så. Övergår i ett avslutande crescendo. Nu tar jag i, ta bort det, låter fånigt. Konserten tonar snabbt ut och allt är över. Allt går över snabbt. Nu är det inte så många kvar i lokalen. Men jag har ett levande ljus på bordet, där en symaskin tidigare var monterad. Mörkret gör sitt intåg. Torsgatan och all trafik är fortfarande en kuliss bakom mig. Kanske inte lika vacker som Golden Gate, men jag trivs bra ändå. Jag behöver göra det här igen. Igen och igen.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 04 mars, 2014, 22:18:45
Och jag behöver dina 95-fixar. Igen och igen.
Din resa har vindlat sig rätt bra sedan du började. Jag är mycket nyfiken på hur den kommer att fortsätta sina vindlingar. Och ... det är nog du också ....   -_-
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: salle skrivet 06 mars, 2014, 10:27:20
Är sängliggande med ett skadat knä, så nu var det dags att printa ut detta projekt
och börja läsa, vilken underbar läsning, känns som du är i varje stad han spelar.

lyssnar även på några av dessa 95or....sicket så otroligt bra år det är,
vilken röst......å bandet så underbart ledigt.
Hoppas du kan få ihop en bok av  det här.
mvh salle
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 06 mars, 2014, 11:42:28
Tack för responsen åter igen! Det är nog trevligare att skriva ut de här texterna än att läsa på skärm kan jag tänka mig. Vi får se vad det blir av det hela, det viktiga är att jag fortsätter bara, tar mig tid. För det är roligt. Ska ge mig på att sätta rubriker till varje konsert så att man enklare får kortfattat grepp om varje text, någon dag. -_-
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 15 mars, 2014, 11:41:25
Konsert 36 av 116, San Francisco, Kalifornien 23 maj 1995

Good evening ladies and gentlemen, would you please welcome Bob Dylan. Det gör jag så gärna, tackar som frågar. Och ibland blir jag så glad, när han gör så här direkt. Sjunger så att jag ryser, i första låten. Efter två minuter är jag världens lyckligaste. Känner direkt att det kommer att bli så bra. I want you följer, i det där långsamma men inte bönemässigt långsamma tempot, det rullar på ganska bra, men på ett varsamt sätt, och känslan och intensiteten är med honom, den är med mig, jag är med på varenda frasering, det långa munspelssolot har det man inte kan vara utan, vad vore livet då, minst sagt fattigare. Jag är inte fattig, inte just nu.

Solen börja gå ner bakom alla tropiska, djupt gröna växter och träd rakt framför mig, jag halvligger på en madrass uppe på en träterass, med trädpelare och tempelliknande tak ovanför, en man lite längre bort tar av sig sin tröja och lägger tre isbitar i sin öl, nedanför skvalpar swimmingpoolen och vinden blåser i mitt hår. Det gör den rätt i, för det är varmt, 35 grader och tung luftfuktighet. Jag är ensam, på resa ensam och jag lyssnar på när Bob Dylan sjunger den mest fantasitska Queen Jane Approximately jag kanske någonsin hört. Så okonstlat enkelt och chosefritt, rakt, fint, innerligt. Jag kan inte önska något mer, jag saknar Ulrika men jag har den här konserten i alla fall. Solen fortsätter att vandra neråt och om den inte tar av till vänster samtidigt och gömmer sig bakom en palm så har jag den snart rakt i ögonen. Jag tog solglasögonen med mig för säkerhets skull, skriver jag samtidigt som min frozen daquirie droppar kondens på min dator och jag torkar lätt och ledigt bort dropparna med min t-shirt. So swiftly the sun sets in the sky, sjunger han, och jag längtar lite mer eller så blir jag bara ännu mer full av känslor, jag måste ta mig samman, det har börjat snöa hemma, mina vänner hemifrån skickade bilder på snötäckta bilar och färglösa, skugglösa konturer. Kan man skriva så undrar jag, jag vet inte, men det låter fint, så jag skriver det och låter stå. Jag är på en arbetsrelaterad resa i Bangkok och den här helgen är jag ensam, jag behövde övertyga mina thailändska arbetskamrater att det verkligen är okej för mig, att jag till och med vill vara ensam några dagar. Den thailänska kulturen är annars den motsatta, dela allt och umgås med så många som möjigt. Jag sitter, eller snarare ligger som sagt, här själv och lyssnar på musik med hörlurar. Jag hoppas jag blir förlåten. Men det tror jag inte, känner mig ganska långt ifrån att följa buddismens fem regler. Jag dödar, stjäl, ljuger, dricker alkohol och blir omdömeslös. Jag till och med missbrukar sexualiteten, beroende på hur man ser på saken. Men jag vet inte hur man ska se på den saken om jag ska vara ärlig, det känns som att jag både missar att bruka den och missbrukar den på samma gång, hur det nu går till, men med lite tur klarar jag mig på den punkten. Jag tycker i alla fall om att besöka tempel och jag glömmer aldrig att ta av mig skorna, även om jag himlar med ögonen och frågar varför, att stå där balanserandes på ett ben och försöka kränga av skorna, svettiga av värmen, sedan hitta en lämplig plats för skorna så att ingen kommer och tar dom, för vem vet vilka fler där som inte följerna reglerna. Att gå omkring i bara strumplästen och lämna fläckar efter sig känns sedan ytterst obekvämt. Hej Buddha jag önskar jag vore som du, tack för att du fanns, jag ska göra som du, jag lovar, och ut i trängslen igen. Var ställde jag nu skorna, balansakt igen och hur man än försöker sitter dom aldrig lika bra som innan. Spanish boots of spanish leather stannar nästan av helt, publiken börjar applådera, men låten är inte slut, inte ännu, det är en vers kvar. Det är svårt att inte få en liten tår i ögat. För nu är det dags att applådera, jubla, precis som vanligt är det en sak han mycket väl kan skicka tillbaka till henne, förslagsvis med en stor oceanare över Atlanten. Ni vet så klart vad. Det är dags att dra vidare.

Nu fäller dom ner parasollerna. Solen har gått ner. Vinden tilltar i styrka, jag har träsmak ni vet var, madrassen är alldeles för tunn. Försöker resa mig upp och med lite möda ska jag nog kunna sitta någorlunda rakt upp. En äldre japansk herre med grått hår tar på sig sin vita badrock och går med sakta steg mot glasdörrarna tillbaka in till hotellet. Det är inte regnsäsong ännu, men jag önskar att det började regna lite. Det är vackert med regn i Bangkok. Senast jag såg regn var jag tvungen att springa ut på gatan. Man behöver inte direkt oroa sig för att vara blöt en längre tid, i den här värmen torkar man lika snabbt igen. Men himlen färgas intensivt rosa bakom bladen, det kommer inte att börja regna idag. Publiken fortsätter att envist ropa happy birtday Bobby, och Bobby skrattar och spelar Obviously five believers. Det skuttar och svänger, svänger som en dam stapplandes med höga klackar på esplanaden, alla tittar efter henne med beundrande blickar och där har vi plötsligt några till som inte riktigt fått kläm på alla regler. Jag är inte ensam, jag är inte ensam, jag antar att jag klarar mig utan dig, om jag bara inte kände mig så förtvivlat ensam. Publiken fortsätter att sjunga happy birtday, nu i samlad trupp, men truppen tystas snabbt av en upplyftande Stuck inside of Mobile with the Memphis blues again. Jag tittar på menyn. Ska jag beställa Bananarama eller en Mango madness, bestämmer mig att det får vara slut på sötsakerna. Vänder blad och svänger med huvudet i takt med musiken.

Jag tar av mig lurarna och lyssnar på vinden, eller snarare det vinden åstadkommer med trädens hjälp. Jag hör någon simma i poolen, det spelas flöjtmusik i högtalarna på låg volym. Några syrsor gör väsen av sig och det tycker jag att dom gör helt rätt i.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Humlan skrivet 17 mars, 2014, 09:43:22
:-)
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 17 mars, 2014, 22:27:18
 :mellow:  -_-
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: bobi skrivet 25 mars, 2014, 14:46:40
Fantastiskt. Egoben är knäpp-men inte i vår värld. All respekt./bobi :d5:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 30 april, 2014, 16:42:57
Konsert 37 av 116, Berkeley, Kalifornien 25 maj 1995

För att komma till Berkeley från San Francisco kör man över den magnifika Bay Bridge. Bron består av två sektioner där Yerba Buena Island och närliggande Treasure Island binder ihop delarna. Bron som är över sju kilometer lång har två våningar och det är på den undre man åker på när man ska till Berkeley. Jag har bara åkt halvvägs eftersom vi tog av vid Yerba, vi skulle till Treasure Island och festivalen som hålls där varje år. På tillbakavägen tornade sig San Francisco upp sig framför och det är alltid lika vackert med en storstads upplysta skyline. Bakom oss försvann Berkeley både i syn och tanke. Men nu är jag där. Jag är på Berkeley Community Theatre i slutet av maj 1995 och det är precis där jag vill vara.

Det dröjer lite men i slutet av I want you, den sista halvminuten, stegras intensiteten, det är munspelet ännu en gång som får portarna att öpnnas, ljuset tillåts flöda in i den vita mycket vackra art dekobyggnaden, fågelburen, som den länge kallades eftersom dess stålram i tio år stod där utan att bli kompletterad och färdigbyggd. Men det blev den till slut. Pledging my time och Seeing the real you at last. Det är valborgsmässoafton, något jag aldrig brukar fira men gör det ikväll. Jag ska tillsammans med många andra hälsa våren välkommen, kanske samlas runt en eld, stirra rakt in i den länge och undra hur det skulle kännas att kliva in i den. Det ska hållas tal, som förmodligen kommer att handla om främlingsfientlighet, eller kanske om ungdomsarbetslösheten. På LO-baren, LO-borgen jag menar faktiskt LO-borgen, rättar mig själv snabbt. Det var en stor banderoll uppsatt på LO-borgen. Jag såg den när jag cykade förbi för ett par timmar sedan, vit med röd text, en väldigt lång banderoll, kanske den längsta jag sett, med en fråga till vår nuvarande stadsminister. LO-borgen undrar när stadsministern tänker att våra ungdomar ska få börja arbeta. Hur tänker han om det, lyder frågan. Jag går in på Moderaternas hemsida och läser twitterinlägg, det är också mest frågor. Frågor åt andra hållet. Hur tänker ni där. Vi vill veta, står det. Vem ska betala en orange tunnelbanelinje som röda och gröna politiker tydligen vill ha. Allt fler bostäder byggs i Stockholm och vill verkligen Socialdemokraterna bryta den trenden. Frågor och åter frågor. I den asiatiska kulturen frågar man sig inte vem som gjort fel, utan samlar sina krafter och gör rätt, för att därefter säkerställa att det inte händer igen. Jag tycker vi behöver fler tunnelbanelinjer i Stockholm, men ska den verkligen vara orange?

Nu ringde min kompis Janne och berättade att det inte blir något valborgsfirande. Så jag kommer inte att fira valborg det här året heller. Jag lyssnar på I and I, och gör som personerna längs perrongen, väntar på att våren ska infalla. Det är en fantastisk låt. Att tvivla på sig själv, vad har man att ge eller säga till någon egentligen, inte mycket. I slutänden får man ändå inget ut av det själv. Jag tror inte det är vad han menar. Hoppas inte det. Han berättar att han tog en obanad väg, där den som är snabbast inte alltid vinner. Texten är sannerligen inte enkel att förstå, jag förstår den inte, men njuter av varje ord ändå. Someone else is speaking with my mouth, but I'm listening only to my heart. Han har alltid skrivit på ett tvetydigt sätt, det finns ingen given tolkning, det är det som gör att låtarna aldrig slutar att leva. Jag vet inte hur lång tid det tog att skriva låten, kanske ett år, kanske tio minuter. Det går inte att säga och spelar ingen roll. Jag kommer alltid att fortsätta lyssna, även när konserten är slut, som den är nu, jag har läst texten till I and I tio gånger och konserten är slut, men den finns kvar, inte som den mest betydelsefulla, men det är inte alltid allting behöver vara mest betydelsefullt. Det kan får vara något mindre. Alla kan inte alltid vinna. Alla behöver inte vinna. Och dessutom, det är kanske inte ens bäst att vara snabbast. Jag stannar gärna upp, lyssnar med mitt hjärta men det låter bara larvigt när jag skriver det. Jag lyssnar på Sam Cooke när konserten är slut. A change is gonna come. Jag fortsätter tvivla. Undra. Vad finns i elden. Vad finns där uppe. It's been too hard living but I'm afraid to die. 'Cause I don't know what's up there in the sky. Sam Cooke skjöts till döds bara veckor efter att han skrivit och spelat in låten. Inget vet riktigt varför han skjöts. Jag lyssnar på hans låt Good times. Get in the groove and let the good times roll. Det känns plötsligt som att jag är på en konsert med Bruce Springsteen och det känns ganska bra. Det är ju ändå valborg. Men jag tror ändå att jag går ut och tar en promanad, försöker hitta en eld att stirra in i.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 01 maj, 2014, 15:50:42
Konsert 38 av 116, Berkeley, Kalifornien 26 maj 1995

Det finns inte så många gamla kaféer kvar i Stockholm längre. Jag går inte ofta på kafé men när jag väl gör det så vill jag att det ska kännas som ett sådant. Ritorno på Odengatan gör det. Slitna stoppade röda gamla stolar och soffor, väggarna som är gula pryds av målad konst. Ljuskronor i taket. En röd heltäckningsmatta på golvet. För inte så länge sedan satt röken kvar i väggarna från gamla tider men nu är den borta. Jag äter en ostfralla och dricker en kopp kaffe. Det är första maj och jag har varit ute och handlat böcker, en bok som jag redan har om den moderna jazzen mellan 1939 och 1959. Boken är tryckt 1959 i Stockholm och sidorna är sprättade. Den är så bra och fin och i mycket bättre skick än den jag hade så jag kunde inte låta bli att köpa den igen. Jag köpte Erlend Loes bok om Shakespeare, eller snarare om sökandet av Shakespeares originalmanus. Det är en tjock bok och inte alls i samma stil som Loe brukar skriva. Jag ser fram emot att få sätta tänderna i den. Ungefär som jag sätter tänderna i en äppelpaj med vaniljsås och lyssnar på Señor.

Vad som är särskilt bra med kaféer som dessa, förutom den allmänna trevnaden, är avsaknaden av högljudda ungdomar. Kaffet är så gott att det tar slut hela tiden, hämtar mer eftersom det ingår påtår, på gammalt vis och det passar väldigt bra denna eftermiddag då jag tänkt sitta här ett par timmar och låta tiden gå, den här andra konserten från Berkeley 1995 är med mig hela tiden. Och så hör jag ett fint intro och jag hör Born in time, en låt som gavs ut i en avskalad version från Oh mercy-inspelningarna för inte så länge sedan. Det var kanske några år sedan nu. Sedan dess kan jag inte sluta älska den här låten. Jag tycker om hur han sjunger where we where made of dreams i första versen, för att sedan övergå till att sjunga where we where born in time i övriga verser. You can have what's left of me. Även äldre damer kan prata väldigt högljutt, det är därför jag föredrar en stilla pub, innan det har blivit kväll, när det är för tidigt för att egentligen vara där, när människor är där ensamma, pratar bara lågt och väldigt lite, kanske med någon som sitter några stolar bort, bartendern eller kanske inte alls. Jag borde gått till en pub.

Före konserten soundcheckades några låtar, bland annat Silvio som nu spelas. Ångan stiger och Tombstone blues tar över. Därefter det akustiska partiet som inlends med Mr tambourine man, därefter Gates of eden som känns som en frisk fläkt trots att han sjunger den varsamt, mjukt och sorgset nasalt men mycket välartikulerat. Två killar sätter sig bakom mig och spelar brädspel, backgammon. Ett av många spel jag inte förstår. Skakar tärningarna i en kopp. It's all over now baby blue sjunger han lika fenomenalt som föregående låt. Lokalen är full nu, det finns inga lediga bord. Jag har druckit två koppar kaffe. Jag känner mig som en sjösjuk sjöman när jag sitter här, allt socker och kaffe får heltäckningsmattan att flyta omkring under mig, jag hör inte hemma här, inte alls, barnfamiljerna väller in, tanterna pratar mer och mer högljutt, tärningarna skakas och skakas, inga siffror går ihop, alla kombinationer är fel. Jokerman får mig på gott humör och gladare blir jag när jag upptäcker den gamla, lilla jukeboxen på väggen ovanför mitt bord. Märket är Rowe AMI som står för automatic musical machines. Man kan lyssna på Harry Belafonte och Ella Fitzgerald, det skulle jag gärna göra men inte just nu, jag lyssnar på Bob Dylan och hämtar en kopp till.

I'll remember you är lika bra som I and I, lika bra som Jokerman. Det är den alltid men särskilt när han sjunger så fantastiskt som han gör nu. Det är konserterns bästa låt. Han tar i med hela kroppen, den lilla kroppen, och sjunger den till synes banala texten, when the roses fade, and I'm in the shade, I'll remember you, med mer inlevelse än någon annan låt under kvällen. Den intensiva känslan håller i sig under Obviously five believers som alltid är lika kul att höra, det svänger, studsar, jag ser en liten figur på scenen som hoppar omkring, eller i alla fall svänger med gitarren fram och tillbaka, upp och ner, det är svårt att sitta still. Ovanför mig ser jag den blå himlen genom det lilla takfönstret. Molnen seglar förbi i rask fart. Människorna börja lämna lokalen. Down the street the dogs are barkin' hör jag. And the day is getting dark. Men inte jag, jag lämnar inte än. Jag hör på sista låten för kvällen, One too many mornings, steel guitar och akustisk gitarr som ackompanjemang. Jag skulle inte säga emot om någon hävdade att det är hans bästa låt någonsin. Och han spelar munspel med en frenesi så att det tjuter över hela Berkeley, bort till Oakland och längs bron över bukten till San Franscisco. Det tjuter till och med på Ritorno, men det tjuter inte i mina öron. Och med det lämnar jag också. Fitzgerald och Belafonte får ta över.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 04 maj, 2014, 17:23:00
Jag var tvungen att lyssna på I'll remember you igen nu. Så fantastiskt bra, över 6 minuter lång. Om någon annan också vill lyssna så skickar jag gärna låten. Alla förtjänar att lyssna på så fantastisk sång och gnistrande gitarrspel.

 :d5:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 14 maj, 2014, 19:23:13
Konsert 39 av 116, Monterey, Kalifornien 27 maj 1995

Jag tog på mig min mörkbruna Tommy Hilfigerrock och en blågrå schal jag fått från mina thailändska vänner. Den är egentligen för lång för att vira bara ett varv runt halsen men för kort för två, så jag viker den på mitten och trär ändarna tillsammans genom öglan som blir på andra sidan och snarar den sedan runt halsen. Rocken är förra årets model, eller snarare var det när jag köpte den ett år för sent på rea, nu är den en väldigt många tidigare års modell. När jag promenerar genom Stockholm från östra Södermalm, genom Gamla stan till Norrmalm och vidare in i Vasastan denna tidiga kväll i mitten av maj, bestämmer jag mig för att gå och äta på Erlands som ligger på samma gata som jag bor på. Varm av min rock och schal kliver jag in över tröskeln och förstår direkt att jag valt rätt. En tidig Dylanlåt spelas i högtalarna så jag beställer vad som serveras just denna dag, det är musslor, eller moules marinières som det så tjusigt heter på franska. Men fransmännen tycker nog inte att det låter tjusigare än när vi säger kokta musslor, vad vet jag. En tysk lager bryggd med pale alejäst beställer jag också, bryggd i en ombyggd kyrka i Sundbyberg. Ölet är så nytt att flaskan inte har fått någon etikett ännu. Jag häller upp den i ett glas, den doftar jäst. På Erlands finns det bara åtta sittplatser på nedervåningen där jag sitter och på en gammal teve visas Hylands hörna och gamla klipp med Elvis. I högtalarna fortsätter Dylan, blandat med gamla bluesmelodier. Bredvid mig sitter en annan ensam man. I fönstret på varsin pall sitter två tjejer och dricker te. Längs väggen sitter två andra tjejer och den ena beställer en öl. Hon har mörka kläder, mörkt hår, stora ögon och ser ut att vara intresserad av kultur. Erland, som nog inte heter Erland, glömmer att servere henne ölen. När han upptäcker sitt misstag ber han om ursäkt och blir förlåten med ett leende. Blame it on, a simple twist of fate.

Musslorna smakar delikat av grädde, lök och vitt vin och Erland har lagat hemgjorda pommes frites till mig, stora ojämnt formade friterade potatisstänger. Han har strösslat finhackad dill och flingsalt över tallriken och placerat en liten skål med hemvispad aioli vid sidan. På golvet ligger det en stor rund sten, ungefär stor som en mindre handboll, med ett kattansikte målat på sidan. Den är finare än andra stenar med målade kattansikten på och jag vill köpa den men den är inte till salu. Allt är till salu tänker jag och väger stenen med kattansiktet i min hand. Jag lägger ner stenen på golvet och snarar min schal runt halsen och kränger på mig min mörkbruna Tommy Hilfigerrock av flera års för gammal modell. Erland som inte heter Erland syns inte till längre så jag kan inte tacka för musslorna och ölen och säga adjö. Och utan att vända mig mig om mot den ensamma mannen eller tjejen som tycker om kultur öppnar jag dörren och går ut på gatan som jag gått på så många gånger tidigare. Det är inte så långt hem och jag pratar en stund med min granne utanför porten. Min granne har varit och simmat och bjuder på cashewnötter från en gul påse som hon äter av men jag tackar nej och säger att jag varit och ätit musslor på Erlands. Hon säger ha en bra kväll och jag säger detsamma till henne. Det är ändå inte alla grannar som bjuder på cashewnötter, i alla fall inte på en onsdag, så det gör mig glad. Men om du inte kommer att simma och äta cashewnötter inom en vecka så kommer denna information, kanske överförd från ditt korttidsminne till ditt långtidsminne med lite tur, vara kunskap du aldrig mer kommer att associera till något i ditt liv. Det smärtar att behöva säga det men det kommer att vara fullständigt meningslös information och kunskap. Eller som man också kan säga, en del av of your pointless and useless knowledge.

Jag tar trapporna upp som så många gånger förr, upp till lägenheten på översta våningen i gårdshuset jag bor i. Vi har ingen hiss, det finns inte plats för någon hiss i det här gamla huset från 1912, då skulle vi inte ha plats med några trappor och trappor måste man ha. Jag byter ämne för jag tänker berätta om när jag var i Bangkok senast och köpte en skiva med mexikansk musik som jag spelade häromdagen när vi åt mexikansk mat, bönor och guacamole. Jag lyssnar på To Ramoa och läser samtidigt att melodin är hämtad från en gammal mexikansk folklåt, något jag inte tänkt på tidigare, att den låter mexikansk, men det gör den, i alla fall när den spelas i Monterey över 30 år efter att den först spelades in. Jag borde spela den i stället nästa gång vi äter mexikansk mat. Det finns ett band som heter Texas Tornados som spelat in en version av To Ramona som jag aldrig hört. Texten är delvis översatt till spanska. Doug Sahm från Sir Douglas Quintet var medlem i bandet när han levde. Och den också i allra högsta grad Dylanförknippade Augie Meyers som spelade Vox Organ, Hammond B3 och dragspel på både Time Out Of Mind och Love and Theft är fortfarande med i Texas Tornados. På samma skiva som deras To Ramona ligger en låt som heter Guacamole. Det kan inte vara något annat än en underbar låt. Texas Tornados är mitt nya favoritband. Någon hund kommer vi nog tyvärr aldrig att skaffa men om vi skaffar en katt till så ska den få heta Augie. Och skaffar vi ytterligare en får den heta Doug.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 14 maj, 2014, 21:17:21
Tack Joakim! Hade inte heller nåt minne av att det var en så bra konsert, eller? I alla fall så blev jag så underhållen av det du skrev, så jag brydde mig inte om konserten.

Bra att du gillar Texas Tornados. Och Doug Sahm. Som faktiskt gav ut egen version av "To Ramona" långt innan TT bildades.
Att kalla en katt för Doug är för övrigt en strålande galen idé    -_-
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Guthrie skrivet 15 maj, 2014, 06:55:11
Eftersom jag inte har varit i Stockholm så många ggr så är väldigt skoj att läsa om platser du skriver om Joakim.Kommer jag till Stockholm skall jag absolut gå till Erlands.Tack så mycket för underbar läsning som vanligt.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 15 maj, 2014, 07:34:12
Eftersom jag inte har varit i Stockholm så många ggr så är väldigt skoj att läsa om platser du skriver om Joakim.Kommer jag till Stockholm skall jag absolut gå till Erlands.Tack så mycket för underbar läsning som vanligt.

Vad roligt att du känner så! :d2:

http://www.erlands.nu
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 15 maj, 2014, 07:42:00
Tack Joakim! Hade inte heller nåt minne av att det var en så bra konsert, eller? I alla fall så blev jag så underhållen av det du skrev, så jag brydde mig inte om konserten.

Bra att du gillar Texas Tornados. Och Doug Sahm. Som faktiskt gav ut egen version av "To Ramona" långt innan TT bildades.
Att kalla en katt för Doug är för övrigt en strålande galen idé    -_-

Jag har ju ännu faktiskt inte lyssnat på Texas Tornados, men jag känner på mig att jag kommer att gilla det bandet! -_-

Konserten var en PA-inspelning och kanske var det därför jag inte riktigt engagerades den här gången, men det är kul att höra instrumenten och Dylans röst väldigt tydligt, särskilt märks det när han pratar med publiken, introducerar bandet och skämtar. Men musiken blir lite rå och stämningen från publiken faller nästan helt bort. Eller så var konserten egentligen fantastisk, men att jag hade något annat i mitt huvud. Så kan det vara. Det är väldigt skönt att jag inte måste älska varje konsert jag lyssnar på, för det väntar en ny runt hörnet.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 15 maj, 2014, 07:43:49
Eftersom jag inte har varit i Stockholm så många ggr så är väldigt skoj att läsa om platser du skriver om Joakim.Kommer jag till Stockholm skall jag absolut gå till Erlands.Tack så mycket för underbar läsning som vanligt.

Vad roligt att du känner så! :d2:

http://www.erlands.nu

Jag funderar faktiskt på om jag ska fira konsert nummer 50 på Erlands och bjuda in alla som vill komma. Så lyssnar vi tillsammans och så sitter jag och skriver i ett hörn. Hade varit kul! Och eftersom det är så litet så behöver det inte komma fler än tre fyra personer för att det ska kännas okej. Kommer i så fall kanske bli till sensommaren någon gång. Måste fråga "Erland" också.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: M:o Nightmare skrivet 15 maj, 2014, 08:17:10
Eftersom jag inte har varit i Stockholm så många ggr så är väldigt skoj att läsa om platser du skriver om Joakim.Kommer jag till Stockholm skall jag absolut gå till Erlands.Tack så mycket för underbar läsning som vanligt.

Vad roligt att du känner så! :d2:

http://www.erlands.nu

Jag funderar faktiskt på om jag ska fira konsert nummer 50 på Erlands och bjuda in alla som vill komma. Så lyssnar vi tillsammans och så sitter jag och skriver i ett hörn. Hade varit kul! Och eftersom det är så litet så behöver det inte komma fler än tre fyra personer för att det ska kännas okej. Kommer i så fall kanske bli till sensommaren någon gång. Måste fråga "Erland" också.

Cool idé. Senast jag var på Erlands var innan jag besåg Rufus Wainwright på Filadelfia...tror jag...
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 15 maj, 2014, 21:12:38
Kan jag få be AndersS att stava rätt åt mig i senaste texten? Cachenötter är ju helt fel tydligen säger Ulrika här bredvid mig i sängen. Men jag får henne att skratta i alla fall och det kan jag ju få ett rätt för i alla fall. Men snälla Anders, kan du ändra till cashewnötter? ^_^
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Anders S skrivet 15 maj, 2014, 21:29:45
Kan jag få be AndersS att stava rätt åt mig i senaste texten? Cachenötter är ju helt fel tydligen säger Ulrika här bredvid mig i sängen. Men jag får henne att skratta i alla fall och det kan jag ju få ett rätt för i alla fall. Men snälla Anders, kan du ändra till cashewnötter? ^_^

Sådärja, ligger i sängen och modererar med min smart phone. Inte helt enkelt :ph34r:
Tre ställen med cachenötter, right? I så fall är det fixat  :mellow:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 15 maj, 2014, 22:45:56
Kan jag få be AndersS att stava rätt åt mig i senaste texten? Cachenötter är ju helt fel tydligen säger Ulrika här bredvid mig i sängen. Men jag får henne att skratta i alla fall och det kan jag ju få ett rätt för i alla fall. Men snälla Anders, kan du ändra till cashewnötter? ^_^

Sådärja, ligger i sängen och modererar med min smart phone. Inte helt enkelt :ph34r:
Tre ställen med cachenötter, right? I så fall är det fixat  :mellow:

Tack Anders och Joakim. Såg från början att det var fel, men ville inte klaga. Men nu är det alltså perfekt.
 -_-
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Tobias skrivet 16 maj, 2014, 19:22:38
Konserten var en PA-inspelning och kanske var det därför jag inte riktigt engagerades den här gången, men det är kul att höra instrumenten och Dylans röst väldigt tydligt, särskilt märks det när han pratar med publiken, introducerar bandet och skämtar. Men musiken blir lite rå och stämningen från publiken faller nästan helt bort. Eller så var konserten egentligen fantastisk, men att jag hade något annat i mitt huvud. Så kan det vara. Det är väldigt skönt att jag inte måste älska varje konsert jag lyssnar på, för det väntar en ny runt hörnet.

Det var hemskt länge sedan jag lyssnade på Monterey och jag vet inte var min bootleg är nu, men jag minns Monterey som en av de bästa soundboard/PA-inspelningarna från NET-eran rent ljudmässigt. Det lät nästan som den var mixad i efterhand. Däremot var inte heller jag jätteimponerad av framförandet, särskilt jämfört med vissa konserter från vårens Europa-vända. Inte för att den var dålig på något sätt. Dylan höll, för att parafrasera vår vän Leif, en hög lägstanivå 1995.
Jag är glad att du fortsätter med detta enorma projekt, Joakim. Du skriver så bra om musik och mat och malt.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 24 maj, 2014, 15:41:00
Konsert 40 av 116, Reno, Nevada 28 maj 1995

Solen är så stark att jag knappt kan se vad som står på skärmen. Jag sitter uppe på en kulle i parken hemma och blickar ut över gräset och människorna som ligger och solar och pratar och skrattar. I'll be your baby tonight, han är på det humöret ikväll, i Reno. Kick your your shoes off, det är precis vad jag gör, och lägger mig i en skönare position och hänger med. Det är sommar i Stockholm och det är första gången jag är i parken och lyssnar på en konsert, det kommer säkert att bli fler tillfällen, jag trivs ganska bra i den här parken, det är hit upp på kullen som jag brukar gå och sätta mig, jag tycker om att titta på människorna, hundarna, gräset och träden. Det kryper en myra på tangenterna och jag blåser på den men det är en envis myra, den kommer tillbaka och jag slutar att blåsa, jag låter den vara, den har sitt liv precis som jag har mitt.

I förmiddags gick jag med en plastpåse full med tomburkar för att panta i maskinen på Konsum. Jag tycker om att plocka upp en burk och placera den i maskinen och se den försvinna in i mörket, och till ljudet av lättmetall som pressas ihop förbereder jag nästa som till samma öde ska mötas. Jag brukar trycka på knappen med det röda korset, det är det minsta jag kan göra. I förmiddags utanför Konsum kom det en romsk kvinna mot mig med vädjande blick, jag hade ju en hel plastpåse med burkar, hon hade inga alls. Every man's conscience is vile and depraved, samvetet är fördärvat, jag ger henne mina burkar och går med svansen mellan benen och köper nya burkar. Man in the long black coat låter skörare än den brukar, och blir svartare och svartare. Fredrik Reinfeldt gick omkring i parken tidigare, han och hans entourage spred blå stämning över den grönskande parken, som om det behövs, hälften av alla som bor här i området röstar blått. Men han är inte här nu, han har gått hem, men jag är kvar, en sval bris fläktar skönt i nacken. Det är varmt idag, på Bob Dylans födelsedag, kanske lika varmt som i Reno. Jag firar med att lyssna på honom framträda och jag dricker en körsbärsläsk. Parken är grön och fin. Jag lutar mig bakåt och tittar upp i den klarblå himlen, I'm seeing the real you at last.

Det är svårt att hitta ett bättre tillfälle till att höra en så fantastisk Mr tambourine man som han gör i Reno, och han tackar och presenterar JJ Jackson på akustisk gitarr efter låten. Det är skönt att bara få blunda och lyssna på en hel låt, och nu börjar Masters of war och jag måste lyssna för det är så bra. Så förbaskat bra. Det kommer en geting och hälsar på, nosar mig på min näsa och på mina läppar och nu vill den ha körsbärsläsk men jag ber den att fara och den gör det. Jag träffade en märklig man häromdagen, en djupt kristen man, han satt och drack vatten på puben. Han hade en snara som armband och ett stort kors runt halsen, dessa gav honom all trygghet han behövde i livet. Konserten fortsätter med en som alltid alldeles underbar Don't think twice, it's alright och jag har rest mig upp nu för jag vill bevaka min läsk, men jag vet inte om det är för sent, om det redan ligger en geting där nere i burken och plaskar och har sig, tjoar och lever livet, med mer socker än den nånsin kan behöva, det nya vita giftet, publiken tjoar och ropar och jag tar en klunk av läsken. Den kristna mannen på puben har gjort sig av med alla sina biblar, behövdes inte längre, han tycker att räcker med budorden och det kan han kanske ha rätt i. Han slutade aldrig att prata, han var ensam, en ensam man och han beklade sig över det men godtog det samtidigt, att han var ensam trodde han berodde på att han inte kunde prata om småsaker, det enda som var intressant i livet var att prata om livet. Det stora livet. Inget är för litet för att jag ska prata om det, jag pratar om myran som går på mina tangenter. Jag pratar till och med den. Läsken jag dricker är amazingly smooth, det står så på burken, till och med understruket. Jag vet inte om jag håller med. Den är i alla fall amazingly söt. Och ganska god, inte amazingly god kanske men jag är glad för att jag har den med mig och jag är glad att det inte verkar som att jag behövde dela den med någon geting. Silvio bränner och bränner, det skriker och fräser, åskar och osar från förstärkarna, publiken jublar. Jag lutar mig bakåt igen, hör She belongs to me, den låter lätt och ledigt i en fin countrytappning. Jag blundar och konstaterar att jag trivs förträffligt bra just nu. Det svänger om Highway 61 revisited. Det låter nästan som en orgel där i bakgrunden, kyrkligt bra helt enkelt, konsertens bästa låt, publiken klappar i takt, klappar inte i takt, alla takter, och skriker, låten bara fortsätter och fortsätter. Jag skriker också.

Kyrkligt var det, och Knockin' on heavens door är första extranummer. Just nu ser jag ingen som helst anledning till att inte fortsätta ligga kvar här i gräset och lyssna, titta på människorna och träden. Han sjunger låten med djup inlevelse  och gitarrerna gnisslar lika mycker som mina tänder efter den amazingly söta körsbärsläsken som nu tagit slut. Det är kanske inte den mest bekväma skrivpositionen, att halvligga och skriva, mina axlar och min rygg är inte så vältränade, inte riktigt gjorda för det här, jag behöver gå hit och halvligga och lyssna och skriva lite oftare. Men då tar jag med två körsbärsläsk, en till mig och en till alla andra som vill ha. Budorden ska man följa, det sa mannen med snaran runt armen, det kan gå illa annars, jag vill inte att det ska gå illa, jag vill ligga här och lyssna på konsert efter konsert. Dricker getingar sockerfri läsk undrar jag för mig själv innan jag skriver sista orden och sparar dokumentet. Fyrverkerier avslutar konserten, på riktigt, det är fyrverkerier, det är så passande att jag tittar mig omkring här i parken och känner för att prata med någon om det, hallå, hör ni, fyrverkerier, vad festligt. Ge mig en läsk.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: M:o Nightmare skrivet 25 maj, 2014, 18:03:39
Dylan fyller år och myran har sitt liv emedan parken är grön....La vie est belle au printemps... -_-
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 07 juni, 2014, 16:19:58
Konsert 41 av 116, Eugene, Oregon 30 maj 1995

Stadsdelen töms på kufar. Stadsdelen gentrifieras, östermalmifieras. Liktriktas, den blir tråkigare, konstnärerna får flytta, alla udda figuerar måste flytta, har inte råd att bo kvar, köps ut, köpts bort, betala annars kan du dra, vill vi inte ha dig. Kufarna bor inte längre här. Igår inledde jag samtal med främmande människor på uteserveringarna, jag gör vad jag kan, om ingen annan kufar sig så får jag ställa upp. Jag sa hej vad dricker ni är det gott får jag slå mig ner. Jag började prata med några musiker som bar på utrustning, den ena klädd i svart kostym och den andra vit. Ska ni spela ikväll frågade jag, och visst, det skulle dom, klockan sju, jag kommer sa jag och det gjorde jag. Mannen i vitt spelade gitarr och mannen i svart spelade piano och visade sig vara operasångaren Lars Cleveman men han spelar också experimentell musik med med mannen i vitt, bandet heter Dom Dummaste och gårdagens konsert var en enda låt på ackorden F och G och den varade i exakt 120 minuter. Carl Johan De Geer gästade på trombon vilket han gjorde fantastiskt bra men märkligast av alla var den gregorianske sångaren som mässande på latin i sin gröna jacka och sina bruna byxor. En sylvass mittbena. Det var en magnifik konsert, jag tycker om magnifika konserter och jag tycker om att sitta i parken igen.

En man bredvid mig väntar på att jag ska tömma min burk. Vi tar oss till Eugene i Oregon som ligger längs Highway five några mil söder om Portland i nordvästra USA. Det kommer en annan man och vill ha min burk men jag har inte tömt den ännu. All along the watchtower låter så magnifik som bara den kan och jag vill inte att den ska ta slut. En ljusbrun tax tuggar på en bit plast lite längre ner, det är en fin tax, annars tycker jag att hundarna blir fulare för varje år som går. När jag växte upp var alla hundar fina men så är det inte längre. Det verkar som att någon slags tävling pågår, i att skaffa den fulaste hunden, den ena är fulade än den andra.

You're a big girl now, bird on the horizon, sitting on a fence, I hope that you can hear, hear me singing through these tears, love is so simple to quote a phrase, you've known it all the time I'm learning it these days, det landar ett löv på mina tangenter, det blåser ganska mycket idag, lövet måste vara från förra säsongen för det är brunt som taxen fast det är inget löv inser jag, det är ett frö som landar på mina tangenter och jag låter det ligga kvar. Taxen lägger sig ner och jag lyssnar vidare på denna fantastiska låt, jag kan knappt förstå det, han sjunger så fint, så fantastiskt fint, lövet som inte är något löv åker fram och tillbaka på mina tangenter. When you're lost in the rain in Juarez and negativity don't pull you through sjunger han, den här konserten innebär en vändning, en total vändning, han gör något annat, något nytt, han sjunger en låt som kunde varit vilken som helst men det är inte vilken som helst, jag sitter en bit upp på kullen vid Sven-Harrys konstmuseum i parken och tittar på människor och taxen ska gå nu och den viftar på svansen och det gör jag med, jag har mitt löv mitt frö och lyssnar på en fantastisk konsert och jag sitter i en park och ser männsikor och hundar och nu kan någon komma och hämta min burk men ingen kommer och hämtar min burk.

Igår cyklade jag över till Kungsholmen och över Västerbron och kom till Hornstull. Den som hör den här Silvo blir inte besviken, han sjunger så bra, så bra, Cleveman på operan hade blivit avundsjuk, jag ger min burk till en tredje man och jag ser en fjärde gå omkring där nere, han kanske får min nästa. Jag har aldrig hört Silvio låta så bra jag har aldrig ens hört Silvio jämfört med det här, publiken jublar och viftar på sina svansar takt. Det är dags nu, jag lutar mig tillbaka och bara lyssnar, det blåser, löven som är frön blåser vilt omkring mig, jag lutar mig bakåt och känner doften av tändväska och jag lyssnar jag lyssnar och hör publiken jubla det går inte att göra något annat löven blåser och landar överallt. Den här konserten skiljer sig mot allt som jag tidigare har hört. TIll och med tamburinmannen som varit med varje gång låter som en helt ny låt, något annat, större, något magiskt, det är ensammare, det låter ensamt, jag är ensam.

Det går inte att beskriva, det går inte att skriva, inte att förklara, att Masters of war kan vara så här vacker och så här hemsk på samma gång, det sitter en kuf på huk bredvid en papperskorg, han letar efter något, hans vänner sitter på bänken bredvid, vännerna samtalar det är sista kufarna i området men jag gör vad jag kan. Jag cyklade över Kungsholmen över Västerbron och kom till Hornstull och tog höger och kom till Lindvallsplan nummer tio och jag tryckte in koden och jag gick en trappa upp och jag knackade på och en man öppnade. Vi tog i hand, skakade tass, jag klev in. När jag lyssnar på den här To Ramona som är precis lika underbar och annorlunda mot vad jag någonsin hört, när jag lyssnar på den så ser jag några droppar regn falla, faller på mina tangenter min skärm. Jag vaggar fram och tillbaka, det går inte att göra något annat, det är en vals, den bjuder upp till dans, det regnar nu men jag sitter kvar det regnar på min dator men jag dansar och sitter kvar. Det regnar och jag flyttar några meter upp och sätter mig under ett träd. Trädet som ger mig alla blad alla frön och nu sitter jag under det. Parken töms och bakom mig ser jag en store collie. Kufen har en kompis och han har en hatt. En seglarhatt och kompisen med seglarhatten har en hund, en stor vit och svart hund. Det är nu fyra kufar som samtalar, fyra kufar och en hund. Till vänster om mig springer det förbi en så liten hund att den skulle rymmas i min burk, hund i burk.

En annan av vännerna har en annan hatt. En napoleonhatt, han går böjd framåt och han håller i en papperskasse. Det mullrar och dånar i Eugene, Oregon, det mullrar när In the garden spelas i Eugene, Oregon. Det regnar i Vasaparken. Jag klev in genom dörren i lägenheten på Lindvallsplan och jag beundrade alla rörförstärkare som stod på hyllorna, på golvet, i skåpen. Under sängen. Ett litet barn jagar en duva och lyckas nästan men bara nästan fånga den. Han som bor i lägenheten på Lindvallsplan säger att han bodde på min gata förut, när det var hyresrätter där. Nu är det inga hyresrätter kvar. Och alla kufar har flyttat. Jag berättar om Peter som vi köpte vår lägenhet av och han säger att han vet vem Peter är och att han har varit hemma hos honom, då, för länge sedan, i lägenheten som sedan fem år tillbaka är vår. Jag sitter under en stor lönn och det har slutat regna i Vasaparken. Jag ska snart gå hem. Jag ska gå hem men jag sitter kvar. Det är här jag är och här jag vill vara. Jag hade kunnat sova här, under trädet, under min lönn. Konserten tar slut, snart tar den slut, med den längsta The times they are a-changin' som jag har hört, som kanske någonsin har spelats, jag vet inte, men den är lång, den är mycket lång och den hade gärna kunnat vara 120 minuter lång men så lång är den inte. Människorna som är kvar i parken blir mer och mer berusade, inte barnen, dom jagar bara duvor. Det har slutat regna och molnen skingrar sig. Konserten är slut och jag tvingas höra samtal från kvinnor bakom mig som pratar om relationer, berusade kvinnor som pratar om relationer och problem det är bara problem någon öppnar en flaska mousserande och kvinnorna fortsätter att dricka och prata om män och den här platsen under trädet är annorlunda nu. Min tid i parken är över men jag kommer kanske tillbaka. Sitter kanske här, i regnet, som inte längre är något regn, som inte är något löv. Två små pudlar som kanske inte är några pudlar leker med en boll.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Leif skrivet 07 juni, 2014, 18:56:27
Jag bugar. Ödmjukt. Tack.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 07 juni, 2014, 21:08:06
Jag med. Bugar alltså.

Men måste kommentera det där i början.

Du såg alltså Dom Dummaste på Teaterstudio Lederman, som ju är granne med dig, igår.
Det hade jag också velat göra.
Och faktum är att jag sett Dom Dummaste (vars andre medlem heter Martin Rössel) där en gång. Fast då var de förband till fina Caroline Says.
Lars Cleveman är f ö en gentleman, som en gång på Big Ben, då jag gjort ett munspelsinhopp med Plastic Pals, berömde mitt spel. Två gånger till och med.

Så mycket för namndroppande och egenskryt.

Leve kufarna!
Som, kanske ändå, inte är några kufar ...
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 07 juni, 2014, 21:31:50
Där ser man, kul att du känner till bandet, det var som sagt en väldigt bra och intressant konsert i en fin lokal. Två timmar före konsertstart kände jag inte ens till bandet! :-) Träffade även den gode Hibbit på gatan utanför när skulle gå och ta ut kontanter, han skulle till konserten, så det var fler Loveandtheftare på plats och vi umgicks sedan efter konserten. Man stöter ofta på kul människor när man är ute och rör sig på gatorna.

 :d2:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 07 juni, 2014, 22:14:12
Där ser man, kul att du känner till bandet, det var som sagt en väldigt bra och intressant konsert i en fin lokal. Två timmar före konsertstart kände jag inte ens till bandet! :-) Träffade även den gode Hibbit på gatan utanför när skulle gå och ta ut kontanter, han skulle till konserten, så det var fler Loveandtheftare på plats och vi umgicks sedan efter konserten. Man stöter ofta på kul människor när man är ute och rör sig på gatorna.

 :d2:

Dom Dummaste bildades redan 1979. Eller gjorde dom det?

Går man in på deras Facebooksida får man veta:

"Dom Dummaste finns inte och har aldrig funnits."

Nä, så kan det också vara.

Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Hibbitt skrivet 09 juni, 2014, 18:39:35
Där ser man, kul att du känner till bandet, det var som sagt en väldigt bra och intressant konsert i en fin lokal. Två timmar före konsertstart kände jag inte ens till bandet! :-) Träffade även den gode Hibbit på gatan utanför när skulle gå och ta ut kontanter, han skulle till konserten, så det var fler Loveandtheftare på plats och vi umgicks sedan efter konserten. Man stöter ofta på kul människor när man är ute och rör sig på gatorna.

 :d2:

Dom Dummaste bildades redan 1979. Eller gjorde dom det?
Går man in på deras Facebooksida får man veta:
"Dom Dummaste finns inte och har aldrig funnits."
Nä, så kan det också vara.

Ja det blev en trevlig kväll :d2: och innan the 1995 Project-tråd OT:ar sig åt alltför dumt håll så tjoar jag till att jag just upptäckte att Dom Dummaste hade en gammal tråd. Kort men dock. -_-
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 18 juni, 2014, 18:29:12
Konsert 42 av 116, Eugene, Oregon 31 maj 1995

Långhårig och jävlig, smutsig sliten jacka och trött, nästan men bara nästan svettig efter cykelturen hem från jobbet går jag in på Oljebaren på Torsgatan. Det finns bra kyckling där. Jag är själv och frågar om jag kan sätta mig på en plats där ute, på ett av borden, det finns bara tre. Servitören är mycket vänlig och frågar det jag inte hör så ofta, inte längre, han niar mig, säger önskar ni äta. Jag blir inte glad för att någon ställer sig under mig, det är förresten ändå inte möjligt eftersom jag ändå alltid intar den platsen oavsett vem jag möter, jag blir glad för att servitören ustrålar en genuint ärlig önskan om att jag ska få det jag önskar, att jag ska få en trevlig tid på restaurangen jag besöker. Servitören som talar med mig ser ut som Johan Kinde i Lustans Lakejer, dandyn från Åkersberga, det är samma utstrålning, och jag mår bra av det omhändertagandet. Jag ber om något annat än pommes frittes till maten, han erbjuder grillad sparris och det går aldrig att säga nej till grillad sparris, jag säger ja, ge mig grillad sparris, jag kan inte önska mig något mer.

Jag är lycklig idag, inte för att något har niat mig, det går bara inte förklara ibland, varför man är lycklig en dag. En helt vanlig dag. Det har inte hänt något särskilt. Jag fick förvisso äta av en jordgubbstårta på jobbet, men annars har det inte hänt så mycket mer, jag fick förvisso dricka en fläderläsk på lunchen, men annars har det inte hänt så mycket, någon sa förvisso jag ser solen skina när jag ser dig, men annars har det inte hänt så mycket, vaknade och kände den friska sommarluften i mina lungor när jag klev ut genom porten i morse. Och så får jag komma hem och lyssna på Bob Dylan live från Eugene, Oregon, den sista dagen i maj 1995. Jag får lyssna på Under the red sky och jag blir ännu lyckligare. There was an old man and he lived in the moon, one summers day, he came passing by. Han säger en dag, kommer du att ha en diamant stor som din sko. Jag säger jag behöver den inte.

Positively 4th street och det är 1995, den där rösten, den där tjutande rösten, som en trumpet, som går rakt in, inte igenom, inte förbi, den passerar inte, den går rakt in och stannar där. Stannar där för alltid. Man både skrattar och gråter på samma gång. Det börjar bli kväll, klockan är sju och solen studsar på fasaden på gatuhuset, solen studsar och når vår lägenhet, vardagsrummet där jag sitter, jag sitter i soffan och lyssnar på musik, som så många gånger förr. Om två dagar är det midsommarafton och om två dagar sitter någon ensam och kanske inte är lika lycklig som jag. Låten går ner i intensitet och tonar till slut ut, han säger thank you och Winston Watson bankar igång Silvio. John Jackson styr gitarrmanglet med Bucky Baxter som hjälpande hand på atmosfärisk men ändå intensiv och rytmiskt silde guitar. Hur det nu går ihop, jag vet inte, jag vet inte ens om Bucky Baxter spelar slide guitar på Silvio men det finns ingen som säger till mig något annat just nu och jag låter det stå. Jag låter det stå.

För några dagar sedan gick jag på Katarina Bangata som lite går på tvären genom östra Södermalm här i Stockholm, den börjar ungefär mitt på Götgatan och går sedan sydost, sydöst vill jag skriva men det ordet finns inte, fråga mig inte varför, jag skriver sydost, gatan går sydost ner mot Vintertull. Där Katarina Bangata korsar Ringvägen ligger det en liten butik som säljer vinylskivor och jag brukar gå in och hälsa, jag jobbar i närheten, så jag brukar gå in och hälsa. Jag bläddrar igenom jazzskivorna för att se om något intressant dyker upp, doften av damm slår emot mig, det är doft som har så mycket i sig, så många historier, så mycket som har hänt, tid har passerat, jag känner doften av damm och bläddrar bland jazzvinylerna. Jag stannar upp vid en fin box utgiven på det klassiska skivbolaget Verve. Det är tre tjocka fina vinylskivor och titeln på boxen är Brazilian Wave och medverkande musiker är Stan Getz, Joao GIlberto, Astrud Gilberto, Antonio Carlos Jobim, Charlie Byrd, Mascos Valle, Luiz Bonfa, Bola Sete och många fler. Jag kan inte stå emot, det är en vacker box och det är brasiliansk musik, det är vinyl och det är fotboll i Brasilien och jag köper den självklart och får rabatt, inte lika självklart men det blir så ibland, det blir ett bra pris, för så bra skivor utgivna på Verve, tjock vinyl, inte ett dammkorn, inga repor, inte ett knaster. Det är vacker musik som ger mig ännu mer livsglädje, det är luftigt, lätt, ledigt, allt det där, det är sommar med vemoden långt där bakom och det är musiker och sångare som älskar musik, som älskar sitt ursprung, var dom än kommer ifrån, älskar all musik var den än kommer ifrån, som är vad dom är, spelar musik med varandra, och dom spelar för mig. The girl from Ipanema ingår givetvis i samlingen och jag älskar den The girl from Ipanema, älskar kontrasterna, Joao Gilbertos inledande varma röst, Astrud Gilberto som sedan sjunger på sitt yngre mer flickaktiga sätt, melodin som inte går att värja sig mot. Stan Getz på tenorsaxofon med sin varma fylliga ton. Jag älskar Stan Getz.

Vi pratar länge om porerna i amerikansk ek. Där på restaurangen. Vi är oense om den amerikanska eken. Jag säger att den ger för mycket vaniljsmak. Den snabbodlade amerikanska eken ger för mycket vaniljsmak men jag får smaka en Zinfandel, jag får ett glas Clos du Val, ett av vinerna som medverkade i den berömda provningen 1976 i Paris, där amerikanska viner tävlade mot franska i en blindprovning, det fanns ingen som trodde att det skulle finnas någon som helst möjlighet för amerikanska viner att kunna konkurrera mot klassiska Bordeauxviner. Men resultatet innebar en revolution för kaliforniska viner och för Napa Valley i synnerhet. När jag dricker Clos du Val kan jag inte säga att den amerianska eken ger för mycket vanliljsmak, inte på något sätt, det är perfekt, fulländat. Och så har vi det här med Shelter from the storm.

Vi har det här med Shelter from the storm. Börjar så stilla, allt står stilla, så fint, knappt något hörs, intensiteten stregras, stegras, den stegras igen, och igen igen igen. Jag skulle vilja skriva hur mycket som helst om Shelter from the storm men det finns inte så mycket att skriva, jag bara lyssnar och stannar upp. Det är samma sak varje gång när låten spelas det här året, det här året är 1995. Och vilket år säger jag. My back pages är fantastisk som näst sista låt för kvällen den är sagolik och varför skriver jag med gemena begynnelsebokstäver på låttitlar jag vet inte fråga mig helst inte. Clos du Val finns på beställningssortimentet och kostar 179 kronor per flaska. Jag tror jag beställer en låda. Jag kanske får ett bra pris.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Guthrie skrivet 18 juni, 2014, 19:53:12
Tack Joakim underbart skrivit man blir glad när man läser det du har skrivit.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 18 juni, 2014, 20:13:32
Tack Joakim underbart skrivit man blir glad när man läser det du har skrivit.

Tack, det gör mig glad att läsa! Jag önskar bara att jag kunde gå in och redigera mina texter. Jag vill lägga ut texterna snabbt men är dålig på att korrekturläsa när jag är inne i texten. Att "något" har niat mig låter ju helt förskräckligt. Men sådan är jag, verkar det som, skriver tokigt fel ibland men jag hoppas det blir rätt på något sätt ändå.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 04 augusti, 2014, 14:28:58
Konsert 43 av 116, Seattle, Washington 2 juni 1995

Det här är dumt, väldigt dumt. Det jag ger mig in på. Jag sitter på balkongen, det är 30 grader i skuggan men förmodligen 10 grader varmare här i solen. Jag har keps för att skydda huvudet, med svarta tätslutande hörlurar på mig. Bakom mig har jag satt upp torkade bambupinnar som skyddar mot insyn. Det behövs nu, trädet, den stora fina björken, har rasat i backen under en storm, vi har misstänkt att någon förgiftat trädet, sådant förekommer i den här staden, för att vissa önskar sig en finare utsikt, men något sådant vore otänktbart här, det är min förhoppning eftersom det skulle kunna innebära livsfara för alla som bor här, men man vet aldrig, man kan aldrig veta, men björken finns inte längre, duvorna har flyttat, vi har ingen skugga på balkongen. I en kruka här bredvid mig har jag odlat upp en egen björk, den kommer från trädet som föll, jag har en egen björk nu, inget oväder ska fälla den, ingen ska kunna förgifta den.

Det har dröjt länge sedan jag lyssnade senast, det är skönt att vara tillbaka, höra I want you från Seattle, det är kraft och inlevelse, känslofullt, publiken jublar, det kan jag förstå, och publiken fortsätter att jubla, All along the watchtower manglar fram och jag torkar svetten från pannan. Igår såg vi Neil Young med Crazy Horse spela på Skeppsholmen här i Stockholm, Bob Dylan i Seattle 1995 låter ännu bättre, han sjunger skrattretande bra, jag får frossa här i värmen, vi får se hur länge jag klarar det här, men håret på armarna reser sig, gitarrerna ylar så vackert, björken i krukan växer snabbare.

Vi har sett fem Bob Dylan-konserter i sommar, två i Tyskland, en i Danmark och två i Sverige. Vi åkte bil med våra vänner Rutger och Bengt, vi tog färjan från Trelleborg över till Rostock, körde bil längs både små och stora vägar, frivilligt och ofrivilligt, genom norra Tyskland och upp in i Danmark. Vi körde på små landsvägar, träden växte över vägen, vi möttes av kilometerlånga bilköer på motsatta sidan av autobahn, det minsta molnet på himlen täcker för ett ögonlick solen ovan mig, vi körde i sol och regn. Just like a woman i Seattle, sköljer över mig precis som ett vattenfall gör i min fantasi, kanske någonstans i Thailand, jag är ensam och hör vattnet forsa, träden runtomrking är djupt gröna och den fuktiga luften gör så att exotiska djur trivs lika bra som jag själv, små ödlor springer runt mina fötter och färgglada fåglar med stora röda näbbar käftar med varandra, det är varmt och jag har en dator i mitt knä, inte under vattenfallet, i vattenfallet har jag snorkel och simfötter, jag vill ju inte bli blöt.

Häromdagen gjorde jag kanske något ännu dummare än det jag gör nu, jag satt här ute på balkongen när det åskade och blixtrade som alla värst, mitt i natten, jag satt här ute med ett paraply, och såg blixtar bilda tre- och fyrauddiga formationer bakom hustaken, det var vackert, katten satt innanför och stack ut nosen i dörrspringan, hon tittade på mig och undrade vad jag gjorde här ute, men då var det svalkande skönt, det är det inte nu, bambun som jag har satt upp täcker inte ens solen, den täcker bara för dom finska grannarna. When you're lost in the rain, negativity don't pull you through, jag är lyckligare nu än vad jag var för några veckor sedan, jag var inte lycklig men så kom åskan och ovädret, det känns bättre nu, jag är långsint och det sitter i, dåliga känslor sitter i flera veckor, jag känner alltings meningslöshet, trädet föll ner i backen, men det känns bättre nu, jag tror att jag är tillbaka på banan igen, nu kan jag lyssna på konserterna igen, en och en halv månad efter att jag lyssnade senast. Det är mitt på dagen den här måndagen i början av augusti, jag har semester och sitter på balkongen som jag gjort i ordning, satt upp bambu och hämtat balkongmöblerna som stått på vinden sedan förra året. Jag satt här och åt frukost tidigare idag, jag läste tidningen, läste om hur djuren är bättre än människor på att hantera värmen, djuren väljer att inte aktivera sig, det gör däremot vi människor, vi aktiverar oss så mycket det går när det är som allra varmast, djuren bara lägger sig platt på golvet och väntar. Jag satt och läste om kriget mellan Palestina och Israel, vapenvilan som skulle vara i tre dagar höll bara i lite över en timma, en israelisk soldat tillfångatogs och bomberna började åter falla. Israel skickar sms till hushåll som en förvarning innan bomberna faller. Ett sådant sms vill man inte få. Jag tror att i det här kriget utan slut dör ungefär tjugo gånger fler palestienier än israeler och då är det dessutom en stor del civila offer. Jag sitter här och äter min frukost, läser tidningen och ser någon på andra sidan tappa en kaffekopp från sin balkong på tredje våning, den kraschlandar på gården, den går i tusen bitar, han tittar oroligt ner, ingen var där, ingen fick kaffekoppen i huvudet, det kanske kom ett sms. Nu hör jag Masters of war och undrar om jag verkligen är glad igen, jag är nog inte det, men jag jobbar på det, vad annars kan jag göra, man får jobba på det. Love minus zero / no limit är världens bästa låt, jag blir lite gladare, eller varmare snarare, om det nu skulle vara bra, jag blir kallare också och känner frossan intensivare, men jag sitter kvar här, jag kan inte gå nu, det är världens bästa låt på radion, i mitt huvud, inga grannar syns till, det är bara jag nu. God knows you can rise above the darkest hour, of any circumsance, gitarrerna viner igen, bränner och trummorna dundrar som bomberna över Gaza, ingen släpper taget, Israel och judarna ska inte få existera tycker vissa, ska inte få ha sin fristad, ett eget land, i alla fall inte där det redan fanns ett annat folk tidigare. Andra hävdar att bomberna slutar falla om Isreal accepteras av muslimerna i Palestina. Oense om allt, alla är oense, bomberna faller och människor dör.

I'll remember you, det är också världens bästa låt, så kraftfullt och hjärligt, jag är glad att han spelar fler kvällar i Seattle, han spelar bra i Seatlle, han skulle gärna få spela i Seattle varje kväll, jag flyttar dit och tittar på bergen, tittar på Mount Rainier som är en av världens farligaste vulkaner, den är 4395 meter hög och väntas få ett utbrott igen, vulkanen kan ödelägga hela Puyallup-dalen söder om Seattle. Highway 61 revisited låter som ett vulkanutbrott. Lavan som sprutas ut ur en vulkan är tusen grader varm, det är kanske något liknande här på balkongen, jag borde gå härifrån nu, inga moln, inte ens ett litet, täcker solen, It ain't me babe är elva minuter lång och konserten är inte slut, katten sitter och tittar på mig bakom fönstret, där inne, hon undrar vad jag håller på med, Knockin' on heavens door är sista extranummer, jag ställer mig snart under det där vattenfallet igen, hämtar nya krafter, låter det svalkade vattnet skölja över mig, sedan är jag tillbaka igen.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Hibbitt skrivet 04 augusti, 2014, 16:56:31
Å fint.  :d2:
Åskstämningen, natten ställd mot hopplöst olösligt världselände och en sjujävla fantastisk sjungande 1995-Bob Dylan.
Tack.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: dignity skrivet 04 augusti, 2014, 19:04:33
Det här kallas poesi, om jag förstått det rätt!  :mellow:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 06 augusti, 2014, 18:02:16
Konsert 44 av 116, Seattle, Washington 3 juni 1995

Ljudet av Saltsjöns vågor blandas med Bob Dylans röst, jag sitter på Djurgården med blicken mot vattnet och ser båtarna passera, klipporna nedanför bryter vattnet så att vitt skum bubblar upp. If not for you är andra låt den här kvällen, andra kvällen i Seattle, det är en mycket varsam version, ett lätt mumlande munspel som efter hand blir något intensivare ju längre låten fortsätter, och ända till slutet fortsätter det stillsamma tempot, det är ett uppenbart mindre kraftfullt band jämfört med föregående konsert, men inte desto mindre fint för det. Det fläktar skönt här ute, Simple twist of fate passar så bra en eftermiddag som denna, jag ser en två tre fyra fem båtar varav en är den stora Cinderella-färjan som jag så ofta passerar med cykeln på väg till jobbet där den ligger vid kajen. Bredvid mig ligger ett par och solar och klappar om varandra. Den stora färjan närmar sig och svallvågorna från alla båtar som passerat skapar oreda bland molekylerna som inte längre bara består av väte och syre, det är ett förorenat östersjövatten, ett av världens mest förorenade vatten eftersom det omges av tätt befolkade landområden och bara smala sund som förbinder vattnet till världshaven och ännu en färja med nöjesresenärer passerar, ut och roa sig på internationellt vatten, köpa billig sprit och få en stunds frivilligt kollektivt hjärnsläpp under ett dygn, vi kanske behöver det, vi kanske gör det. One of these days and it won't be long.

Jag sitter på en liten udde nedanför Manillaskolan, som tidigare hade det längre men för mig vackrare namnet Allmänna institutet för döfstumma och blinda å Manilla. Det är en stor pampig byggnad i nyrenässansstil från början av andra halvan av 1800-talet, går man omkring i Stockholm och tittar upp mot äldre hus som bara har fem våningar kan man vara säker på att det rör sig om hus från den här perioden, oftast från 1880-talet, senare tilläts sex våningar på husen men då ändrades även stilidealen mot jugend och husen fick mer organiska former. Snett till höger framför mig på berget mellan Henriksberg och Finnboda på Nackasidan ligger Danvikshemmet, här vid inloppet till Stockholm, med sitt stora torn som syns nästan från halva Stockholm. Ännu längre bort in mot staden ser jag Sofia kyrka, byggd högst upp på Vita bergen, den sluttande parken på östra Södermalm som jag ibland går igenom på mina lunchpromenader eftersom jag arbetar i närheten. En stunds vila.

I Seattle hör jag vackra strofer, the empty handed painter from the street is drawing crazy patterns on your sheets, det är en låt som passar bra in den här kvällen, ett mycket sparsmakat arrangemang där trummisen Winston Watson inte medverkar på just den här låten och Tony Garnier använder stråke på kontrabasen. Jag fortsätter att lyssna på vågorna som slår mot stenarna nedanför mig, skärgårdsbåtarna från Waxholmsbolaget som hämtar och lämnar glada Stockholmare får det att virvla ordentligt. Never gonna be the same again är en låt man skulle bli väldigt överraskad om man fick höra på en konsert 2014, det är en fin låt, som många andra från Empire Burlesque, han har spelat den 26 gånger, vid åtta tillfällen 1995, senast det skedde var i Reno, Nevada 2006. En segelbåt från Finland seglar på tvären in mot Stockholm inlopp, det är kanske så man gör när man seglar, för att få vind i seglen, för att kunna ta sig fram behöver man se sig om, inte bara titta rakt fram, man behöver se sig om. Det gör även paret i kanot som passerar bara några meter framför mig, kvinnan som sitter i fören läser en karta, det verkar jobbigt, kul att du hjälper till, tänker nog mannen i aktern som både paddlar frenetiskt och försöker styra skutan rätt. Det går inte snabbt framåt, det gör det inte för segelbåten heller, nu har den vänt på andra sidan och seglar nu åt andra hållet, mot mig, vinden kan man aldrig lita på, eller så kan man det, man vet att den ibland blåser mindre och ibland mer, det är bra att veta om man köper sig en segelbåt, och nu krockade segelbåten nästan med en störrre förmodligen ganska dyr motorbåt, som fick väja i en halvcirkel runt segelbåten, something is happening here and you don't know what it is. En ensam stackare i kajak paddlar långt där ute. Han kommer snart att möta en finlandsfärja på väg ut. Jag undrar om han vet vad han gett sig in på. Jag undrar vad han gett sig in på.

Jag packar ihop och cyklar vidare runt Djurgården. Jag sitter längst ut på en bänk och ser Fjäderholmarna, lyssnar på resterande del av konserten och ser ännu en finlandsfärja. En svan biter ilsket mot en stackars and. Svanungarna växer till sig, tre till antalet är dom, det kanske var fler tidigare, det börjar synas vita fjädrar på en av ungarnas långa hals, resten är grå, och ful, som det brukar heta, fast det är den inte. Det är vackert här vid Blockhusudden, även om Bergs oljehamn med sina stora oljedepåer och cisterner ligger och tar upp skogsmark och säkert för vissa förstör utsikten, det är Statoil som äger området, avtalet med Nacka kommun går ut i år och det förlängs i 30 år om inte Nacka kommun lyckas förhindra att ett nytt kontrakt skrivs. Konserten är slut, jag tar av mig lurarna och lyssnar på vattnet, båtarna och fåglarna. Snart ska jag cykla vidare längs Djurgårdbrunnsskanalen, jag passerar Kaknästornet som ligger på Gärdet, Rosendals slott har jag sedan på vänster sida och längre fram Skansen och restaurangerna Ulla Winbladh och Villa Godthem. Jag kör över Djurgårdsbron och cyklar antingen Strandvägen eller Narvägen hemåt, men jag har inte bråttom, jag sitter gärna kvar här och undrar vad jag har gett mig in på. Kanske får jag någon gång veta.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 06 augusti, 2014, 21:42:40
Joakim.

Förra konsertrapporten, från balkongen, noterade jag (krasst nog) som en av dina svagare. Men med din höga lägstanivå var det inget större fel på den heller, förstås.
Men nu ... jösses Joakim. Här har vi ... bland bobkonserterna ...  världspolitik, miljöfrågor, språkfrågor ... allt, allt allt ... och detta i fyra korta stycken ...

Och ... "lätt mumlande munspel" ...
Ja. Absolut. Kan relatera till detta uttryck. För man kan göra mycket med munspel. Lätt mumla, eller intensivt yla. Och väldigt mycket däremellan.
Och lite allitteration är aldrig fel. Som du, mästerordsmed, förstås vet  ;-)

Vad vi gett oss in på? Det är nåt vi kan fortsätta att undra över.

Eller inte .....
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 06 augusti, 2014, 21:45:07
Får jag sedan vara lite korrläsare så antar jag att du menar Henriksdal, inte Henriksberg, som jag tror ligger på västkusten ...
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 06 augusti, 2014, 21:56:13
Får jag sedan vara lite korrläsare så antar jag att du menar Henriksdal, inte Henriksberg, som jag tror ligger på västkusten ...

Ja det har du säkert rätt i, Wikipedia ska man aldrig lita på. :-) Tyvärr har jag ingen möjlighet att korrigera men jag ändrar min text på datorn i alla fall. Bra att du är uppmärksam! Mycket stockholmsgeografi blev det där.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Hibbitt skrivet 07 augusti, 2014, 15:12:06
Å nämen Elston, balkongkapitlet som var så bra!

All dubbelkoppling, parallellerna mellan fallande tekoppar, bomber, ylande gitarrer 1995, ylande gitarrer från Neil Young igår, crazy balkongbeteende och -väder både dag och natt, den uppmonterade bamburidån mot grannen av annan nationalitet, Palestina/Israelkonflikt, smått och stort, autobahn, lövverksomslutna småvägar, hettan från solen, hettan från lavan i vulkanen utanför Seattle där Bob drar en God Knows 19 år tillbaka i tiden, jobbiga känslor från veckor tillbaka och åskovädret i natten, vattenfallet i Thailand, duschen i lägenheten, kallt livgivande vatten, hettan hettan hettan & allt uppförstorat som ljudet på Hitchcocks Rear Window.
Funkade fint för mig.  :d5:
När vi gått igenom alla Bobskivor av alla de sorter kommer vi rösta fram Joakims 10 bästa kapitel respektive Dylans 10 bästa 1995-konserter.  ^_^  :mellow:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 07 augusti, 2014, 15:17:53
Å nämen Elston, balkongkapitlet som var så bra!

All dubbelkoppling, parallellerna mellan fallande tekoppar, bomber, ylande gitarrer 1995, ylande gitarrer från Neil Young igår, crazy balkongbeteende och -väder både dag och natt, den uppmonterade bamburidån mot grannen av annan nationalitet, Palestina/Israelkonflikt, smått och stort, autobahn, lövverksomslutna småvägar, hettan från solen, hettan från lavan i vulkanen utanför Seattle där Bob drar en God Knows 19 år tillbaka i tiden, jobbiga känslor från veckor tillbaka och åskovädret i natten, vattenfallet i Thailand, duschen i lägenheten, kallt livgivande vatten, hettan hettan hettan & allt uppförstorat som ljudet på Hitchcocks Rear Window.
Funkade fint för mig.  :d5:
Exakt! ^_^

Förbaskat bra film dessutom.

När vi gått igenom alla Bobskivor av alla de sorter kommer vi rösta fram Joakims 10 bästa kapitel respektive Dylans 10 bästa 1995-konserter.  ^_^  :mellow:

Haha!
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 07 augusti, 2014, 15:45:14
Konsert 45 av 116, Seattle, Washington 4 juni 1995

Längst ner i högen av böcker av Loe, Malmsten och Hemingway, tidningar om att tillverka öl och om vilken stereoanläggning man ska köpa, otaliga kvitton från restaurangbesök, räkningar och ännu fler räkningar, betalda som tur är, vykort från svärföräldrarna, dom önskar mig grattis på namnsdagen, tack för omtanken säger jag. Allra längst ner i högen, hittar jag en tjock bunt med papper. "Brustenhetens budbärare" står det på försättsbladet. Det är en uppsats skriven av Pär Friberg och som lämnades in till Teologiska Högskolan i Stockholm den 23 september 1999. Undertiteln är "En läsning av Bob Dylans sångtexter 1979-1997". Den fick av någon anledning inte plats i bokhyllan som vi skulle avveckla och kasta bort, bokhyllan står kvar men böckerna i den har omplacerats, och den här uppsatsen hamnade på mitt nattduksbord. En uppsats på 86 sidor är kanske inte något man läser för nöjes skull, det är något man sitter vid ett skrivbord och läser, med hjärnan på helspänn, för att hitta fel eller för att skapa sig en uppfattning om uppsatsen för att kunna diskutera innehållet med upphovsmannen. Men det behöver inte jag, jag känner inte Pär Friberg, jag läser uppsatsen på mitt eget sätt. Jag börjar i slutet eller hoppar fram och tillbaka, läser det ögat fastnar för i stunden. Pär återkommer hela tiden till ordet brustenhet och den brustenheten, beskriver han, kan bestå i "misslyckanden, utsatthet, moraliska nederlag, kärleksförlust, brutna relationer, främlingsskap och ensamhet".  Det är detta Bob Dylans texter handlar om. Det är både människans brustenhet som ensam individ, men också världens brustenhet eller till och med dess undergång. Jag brukar inte själv analysera texter mer än högst undermedvetet, utan tvång eller försök till intellektuell analys. Texterna och sättet att sjunga på är det som rör upp känslor i mig som jag inte kan styra över, i stunden eller långt efter att jag lyssnat. Men jag är ändå tacksam över hur Pär och många andra försöker sätta ord på vad låtarna kan beskriva och handla om för dom, men jag försöker själv undvika det så långt det går, för att jag helt enkelt inte känner mig bekväm med att göra det och det är inte så jag tänker när jag lyssnar på musik och jag vill inte göra det heller, jag vill vara fri när jag lyssnar. Och så håller jag på det här. Där brast det direkt.

I believe in you, jag kan inte tänka mig en mer passande låt när jag bläddrar i uppsatsen. Jag kan över huvud taget inte tänka mig en mer passande låt i något sammanhang, någon gång, någonsin. Vem känner sig inte ifrågasatt för den man är, vad man tycker och vad man tror på. Musikaliskt skiljer sig låten från versionen på skivan Slow Train Coming, den biter ifrån hårdare och vassare live, på skiva är den betydligt mjukare, vänligare, inte minst på grund av den vackra akustiska gitarren som går igenom hela låten. Men texten är närmast densamma, och det finns kanske inte någon annan text som stärker på samma sätt, oavsett vem man är eller vilken bakgrund man har, det är en låt som vad man än tror på får en att känna sig trygg med det, upplyft till och med, när man promenerar gatorna fram vare sig det finns något mål eller ej. I walk out my own, a thousand miles from home, but I don't feel alone, 'cause I believe in you. Och oavsett om man har konverterat från judendom till kristendom och sedan återgått, så är det en låt som fungerar lika väl, den kommer alltid att göra det, för alla som vill lyssna och gör det. Versionen från den här konserten handlar kanske mer om att spela låten än att verkligen sprida budskapet men jag är glad för att jag fick höra den, oavsett version.

Jag läser vidare i uppsatsen om att skivan Slow Train Coming beskriver "denna världens kärleklöshet och ondska". Att "människan är fallen i synd och lever ett missriktat liv". Men jag går tillbaka till brustenheten, det är den som fortsätter att fånga mitt intresse. Jag vet inte om det vore bra att leva utan brustenhet, det låter lockande men den som hävdar att livet kan vara obrustet ljuger förmodligen för sig själv och det måste vara mycket värre än att acceptera brustenheten som ofrånkomligen uppstår i ens liv, vare sig man vill det eller inte. Jag lever vidare i min egen brustenhet och tror att det måste få vara så. Jag vill inte ljuga mer för mig själv än vad jag redan gör. I shall be released avslutar den tredje och sista konserten i Seattle. I see my light come shining, from the west unto the east. Any day now, any day now, I shall be released. Jag tror på det också.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Humlan skrivet 07 augusti, 2014, 15:53:55
Härlig ! :-)
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Guthrie skrivet 07 augusti, 2014, 17:32:24
Tack Joakim man fick ngt att fundera över.Jag har det så med Senor Joakim där är ngt som griper tag i mej varje gång jag hör den låten att jag börjar nästan gråta.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Leif skrivet 07 augusti, 2014, 21:09:08
Å nämen Elston, balkongkapitlet som var så bra!

All dubbelkoppling, parallellerna mellan fallande tekoppar, bomber, ylande gitarrer 1995, ylande gitarrer från Neil Young igår, crazy balkongbeteende och -väder både dag och natt, den uppmonterade bamburidån mot grannen av annan nationalitet, Palestina/Israelkonflikt, smått och stort, autobahn, lövverksomslutna småvägar, hettan från solen, hettan från lavan i vulkanen utanför Seattle där Bob drar en God Knows 19 år tillbaka i tiden, jobbiga känslor från veckor tillbaka och åskovädret i natten, vattenfallet i Thailand, duschen i lägenheten, kallt livgivande vatten, hettan hettan hettan & allt uppförstorat som ljudet på Hitchcocks Rear Window.
Funkade fint för mig.  :d5:
Exakt! ^_^

Förbaskat bra film dessutom.

När vi gått igenom alla Bobskivor av alla de sorter kommer vi rösta fram Joakims 10 bästa kapitel respektive Dylans 10 bästa 1995-konserter.  ^_^  :mellow:

Haha!

Balkongavsnittet (konsert 43) är poesi och inget annat än poesi, som Benke (dignity) sa.
Absolut inte någon av dina svagare. Jag förstår inte hur och varför detta avsnitt skulle vara ett av de "svagare"? Oavsett hög lägsta-nivå...

Det här är ju svidande naket:

Jag satt och läste om kriget mellan Palestina och Israel, vapenvilan som skulle vara i tre dagar höll bara i lite över en timma, en israelisk soldat tillfångatogs och bomberna började åter falla. Israel skickar sms till hushåll som en förvarning innan bomberna faller. Ett sådant sms vill man inte få. Jag tror att i det här kriget utan slut dör ungefär tjugo gånger fler palestienier än israeler och då är det dessutom en stor del civila offer. Jag sitter här och äter min frukost, läser tidningen och ser någon på andra sidan tappa en kaffekopp från sin balkong på tredje våning, den kraschlandar på gården, den går i tusen bitar, han tittar oroligt ner, ingen var där, ingen fick kaffekoppen i huvudet, det kanske kom ett sms. Nu hör jag Masters of war och undrar om jag verkligen är glad igen, jag är nog inte det, men jag jobbar på det, vad annars kan jag göra, man får jobba på det. Love minus zero / no limit är världens bästa låt, jag blir lite gladare, eller varmare snarare, om det nu skulle vara bra, jag blir kallare också och känner frossan intensivare, men jag sitter kvar här, jag kan inte gå nu, det är världens bästa låt på radion, i mitt huvud, inga grannar syns till, det är bara jag nu. God knows you can rise above the darkest hour, of any circumsance, gitarrerna viner igen, bränner och trummorna dundrar som bomberna över Gaza, ingen släpper taget, Israel och judarna ska inte få existera tycker vissa, ska inte få ha sin fristad, ett eget land, i alla fall inte där det redan fanns ett annat folk tidigare. Andra hävdar att bomberna slutar falla om Israel accepteras av muslimerna i Palestina. Oense om allt, alla är oense, bomberna faller och människor dör.

Tack.

Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Leif skrivet 07 augusti, 2014, 21:16:37
Konsert 45 av 116, Seattle, Washington 4 juni 1995

Längst ner i högen av böcker av Loe, Malmsten och Hemingway, tidningar om att tillverka öl och om vilken stereoanläggning man ska köpa, otaliga kvitton från restaurangbesök, räkningar och ännu fler räkningar, betalda som tur är, vykort från svärföräldrarna, dom önskar mig grattis på namnsdagen, tack för omtanken säger jag. Allra längst ner i högen, hittar jag en tjock bunt med papper. "Brustenhetens budbärare" står det på försättsbladet. Det är en uppsats skriven av Pär Friberg och som lämnades in till Teologiska Högskolan i Stockholm den 23 september 1999. Undertiteln är "En läsning av Bob Dylans sångtexter 1979-1997". Den fick av någon anledning inte plats i bokhyllan som vi skulle avveckla och kasta bort, bokhyllan står kvar men böckerna i den har omplacerats, och den här uppsatsen hamnade på mitt nattduksbord. En uppsats på 86 sidor är kanske inte något man läser för nöjes skull, det är något man sitter vid ett skrivbord och läser, med hjärnan på helspänn, för att hitta fel eller för att skapa sig en uppfattning om uppsatsen för att kunna diskutera innehållet med upphovsmannen. Men det behöver inte jag, jag känner inte Pär Friberg, jag läser uppsatsen på mitt eget sätt. Jag börjar i slutet eller hoppar fram och tillbaka, läser det ögat fastnar för i stunden. Pär återkommer hela tiden till ordet brustenhet och den brustenheten, beskriver han, kan bestå i "misslyckanden, utsatthet, moraliska nederlag, kärleksförlust, brutna relationer, främlingsskap och ensamhet".  Det är detta Bob Dylans texter handlar om. Det är både människans brustenhet som ensam individ, men också världens brustenhet eller till och med dess undergång. Jag brukar inte själv analysera texter mer än högst undermedvetet, utan tvång eller försök till intellektuell analys. Texterna och sättet att sjunga på är det som rör upp känslor i mig som jag inte kan styra över, i stunden eller långt efter att jag lyssnat. Men jag är ändå tacksam över hur Pär och många andra försöker sätta ord på vad låtarna kan beskriva och handla om för dom, men jag försöker själv undvika det så långt det går, för att jag helt enkelt inte känner mig bekväm med att göra det och det är inte så jag tänker när jag lyssnar på musik och jag vill inte göra det heller, jag vill vara fri när jag lyssnar. Och så håller jag på det här. Där brast det direkt.

I believe in you, jag kan inte tänka mig en mer passande låt när jag bläddrar i uppsatsen. Jag kan över huvud taget inte tänka mig en mer passande låt i något sammanhang, någon gång, någonsin. Vem känner sig inte ifrågasatt för den man är, vad man tycker och vad man tror på. Musikaliskt skiljer sig låten från versionen på skivan Slow Train Coming, den biter ifrån hårdare och vassare live, på skiva är den betydligt mjukare, vänligare, inte minst på grund av den vackra akustiska gitarren som går igenom hela låten. Men texten är närmast densamma, och det finns kanske inte någon annan text som stärker på samma sätt, oavsett vem man är eller vilken bakgrund man har, det är en låt som vad man än tror på får en att känna sig trygg med det, upplyft till och med, när man promenerar gatorna fram vare sig det finns något mål eller ej. I walk out my own, a thousand miles from home, but I don't feel alone, 'cause I believe in you. Och oavsett om man har konverterat från judendom till kristendom och sedan återgått, så är det en låt som fungerar lika väl, den kommer alltid att göra det, för alla som vill lyssna och gör det. Versionen från den här konserten handlar kanske mer om att spela låten än att verkligen sprida budskapet men jag är glad för att jag fick höra den, oavsett version.

Jag läser vidare i uppsatsen om att skivan Slow Train Coming beskriver "denna världens kärleklöshet och ondska". Att "människan är fallen i synd och lever ett missriktat liv". Men jag går tillbaka till brustenheten, det är den som fortsätter att fånga mitt intresse. Jag vet inte om det vore bra att leva utan brustenhet, det låter lockande men den som hävdar att livet kan vara obrustet ljuger förmodligen för sig själv och det måste vara mycket värre än att acceptera brustenheten som ofrånkomligen uppstår i ens liv, vare sig man vill det eller inte. Jag lever vidare i min egen brustenhet och tror att det måste få vara så. Jag vill inte ljuga mer för mig själv än vad jag redan gör. I shall be released avslutar den tredje och sista konserten i Seattle. I see my light come shining, from the west unto the east. Any day now, any day now, I shall be released. Jag tror på det också.

I believe in you via brustenhet till I shall be released...

Like.
Very much.

Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 07 augusti, 2014, 21:24:05
Okej okej ... jag gör avbön! Men så är det ju. Ibland når en text inte riktigt fram till alla mottagare, hur bra den än är. Skyll i detta fall på mottagaren ............   :huh:
Härligt att se er ta Joakim i försvar, det värmer hjärtat   -_-

Men jag hoppas att min kärleksförklaring till den följande texten inte missades .............

Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Leif skrivet 07 augusti, 2014, 21:37:16
Okej okej ... jag gör avbön! Men så är det ju. Ibland når en text inte riktigt fram till alla mottagare, hur bra den än är. Skyll i detta fall på mottagaren ............   :huh:
Härligt att se er ta Joakim i försvar, det värmer hjärtat   -_-

Men jag hoppas att min kärleksförklaring till den följande texten inte missades .............

Avbönen noterad, likaså konfirmeras härmed att din kärleksförklaring till nästa text inte passerade obemärkt.

 :mellow: :d5:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 07 augusti, 2014, 21:58:59
Tack Leif   -_-

Och nu till den allra senaste texten.
Du säger, Joakim, att du inte känner Pär Friberg. Och det gör du säkert inte. Men så här är det.
När det var Dylandagar i Göteborg år 2001, då jag föreläste för bland andra just dig ... då var även Pär Friberg där. Jag lyssnade på hans anförande, och pratade med honom, men det gjorde kanske inte du.
Senare, inte minst när Valdemar uppträtt med Dylanlåtar i bl a Annedalskyrkan, då har Pär hållit mässa om just "livets brustenhet".
Ett begrepp som fascinerar även mig, även om jag inte kan säga att det håller mig vaken om nätterna.
"Everything is broken" sjunger ju Bob. Och någonstans i mitt sinne tror jag mig ha en aning om hur Bob, och kanske Pär, menar. Tror, som väl du, att detta är något man måste förhålla sig till som människa.
Somliga vill framhålla sig själva som ... "obrustna". Den moraliska skara som predikar på ett helt annat sätt än Bob. Eller Pär. Som slår oss i huvudet med sin tvärsäkerhet. Och det är ju dessa stackare som ljuger för sig själva, antagligen för att de är så livrädda för att erkänna sin egen "brustenhet". Så tänker jag i alla fall.
Skulle jag inte kunna leva vidare, och leva bra, trots vetskap om allt det brustna i världen, för att inte tala om allt det brustna jag upplevt och ställt till med i mitt eget liv? Jo, jag tillåter mig att göra det.
Even on the morning after.

Tack för att din text fick mig att fundera en stund över dessa frågor.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Humlan skrivet 08 augusti, 2014, 06:58:34
:-)
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Hibbitt skrivet 08 augusti, 2014, 09:19:48
Okej okej ... jag gör avbön! Men så är det ju. Ibland når en text inte riktigt fram till alla mottagare, hur bra den än är. Skyll i detta fall på mottagaren ............   :huh:
Härligt att se er ta Joakim i försvar, det värmer hjärtat   -_-

Men jag hoppas att min kärleksförklaring till den följande texten inte missades .............

Avbönen noterad, likaså konfirmeras härmed att din kärleksförklaring till nästa text inte passerade obemärkt.

 :mellow: :d5:

Dito  :d5: även om avböner inte behövs - åsikter är berikande. Olika ord fastnar olika hårt vid olika tider beroende på så mycket, no danger on the roof som det heter.
Och parallellklippningstekniken var ju inte specifikt unik just för konsert#43 utan egentligen grundpelaren i Joakims projekt.
Att återlyssna och spegla 1995 i nuets 2014, i Bob nu och då, i omvärlden, i det personligt nära.
Ibland blir omvärldens hårda regn viktigare än Dylan, ibland fokuserar avsnitten verkligen på fingertoppar mot strängar och låtarnas böljande variationer. Likt själva Never Ending Tour vandrar avsnitten genom olika faser, ibland är det pianodominant, ibland är det mycket covers, ibland är stämman mjuk, ibland är setlistorna bara helt hejdlösa, ibland cyklar man vilse i Göteborg och ibland kanske man inte känner för att spela alls.  ^_^
Vi gillar vad vi läser, Joakim. Men ibland är det bättre än andra gånger. Och att alla har sina favvisar måste vara kul. Men som sagt - det är ju the never ending 1995 chronicles så det är den slingrande helheten som räknas.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Anders S skrivet 08 augusti, 2014, 18:58:56
Tack Joakim, underbar läsning  :d2:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 12 augusti, 2014, 15:01:23
Okej okej ... jag gör avbön! Men så är det ju. Ibland når en text inte riktigt fram till alla mottagare, hur bra den än är. Skyll i detta fall på mottagaren ............   :huh:
Härligt att se er ta Joakim i försvar, det värmer hjärtat   -_-

Men jag hoppas att min kärleksförklaring till den följande texten inte missades .............

Avbönen noterad, likaså konfirmeras härmed att din kärleksförklaring till nästa text inte passerade obemärkt.

 :mellow: :d5:

Dito  :d5: även om avböner inte behövs - åsikter är berikande. Olika ord fastnar olika hårt vid olika tider beroende på så mycket, no danger on the roof som det heter.
Och parallellklippningstekniken var ju inte specifikt unik just för konsert#43 utan egentligen grundpelaren i Joakims projekt.
Att återlyssna och spegla 1995 i nuets 2014, i Bob nu och då, i omvärlden, i det personligt nära.
Ibland blir omvärldens hårda regn viktigare än Dylan, ibland fokuserar avsnitten verkligen på fingertoppar mot strängar och låtarnas böljande variationer. Likt själva Never Ending Tour vandrar avsnitten genom olika faser, ibland är det pianodominant, ibland är det mycket covers, ibland är stämman mjuk, ibland är setlistorna bara helt hejdlösa, ibland cyklar man vilse i Göteborg och ibland kanske man inte känner för att spela alls.  ^_^
Vi gillar vad vi läser, Joakim. Men ibland är det bättre än andra gånger. Och att alla har sina favvisar måste vara kul. Men som sagt - det är ju the never ending 1995 chronicles så det är den slingrande helheten som räknas.

Ja, ibland är det kanske bättre, ibland sämre, men jag kan inte censurera mig själv, projektet handlar inte om det, det blir vad det blir under tiden jag lyssnar och sedan får jag hoppas att någon kanske hittar något som kan vara av värde. Stoppa mig den som kan. ^_^
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 12 augusti, 2014, 15:05:40
Konsert 46 av 116, Portland, Oregon 6 juni 1995

Bob skuttar ut på scenen och framför den kanske bästa Down in the flood på hela året. Som han sjunger, vilken orgel till pipa han har, eller hade, eller har. Strax före jag börjar lyssna så halvspringer jag ner till kaffebutiken på Torsgatan för att köpa lite nymalen kaffe. Suget blev för stort, längtan efter Italien kom över mig och jag kände så våldsamt mycket för att få mig en god kopp kaffe. Redan på väg ner för trapporna bestämde jag mig för att lyssna på den här konserten, jag kände att det måste ske, en god kopp kaffe och en konsert från 1995, det är vad den här dagen förtjänar, jag förtjänar det.

If not for you tar över i en struttig version, med ett munspel som för dagen följer melodin som en remorafisk, eller suckerfish som den också heter, en sådan fisk som följer en haj i en perfekt symbios, den lilla fisken som tar skydd och samtidigt plockar upp det som den stora fisken missar, toner som dom andra i bandet inte spelar, den lilla fisken ser till att inget går till spillo, melodin har så mycket mer än det som syns på ytan, möjligheterna är obegränsade, bandet skrapar på ytan, Bob gräver djupare än så, långt djupare, hittar fler dimensioner än vad någon kan ana. Långsökt? Kanske lite. Jag skyller på kaffet och brygger en kopp till.

Den lilla kaffebryggaren klarar bara en kopp åt gången, jag köpte den i Rom, och en enda kopp kaffe är allt den klarar. Om man brygger sitt kaffe och dricker det inom tio minuter sägs det att ingen garvsyra hinner bildas och man skonar magen. Den lilla kaffebryggaren är orange upptill och silvrig nedtill, man fyller vatten i den silvriga delen, lägger på silen som man fyller med några skedar finmalet kaffe och sedan skruvar på överdelen och ställer den på spisen. Det bubblar och fräser när kaffet är klart och det är bara att ta för sig, njuta av drycken. Jag köpte ett kaffe som heter Yellow Bourbon, jag tyckte att det var lämpligt, hur kan det inte vara lämpligt undrar jag när bandet från Amerika spelar rockmusik för mig. Kaffet är klart, ger mig endorfiner, värmer mitt hjärta, gör mig lycklig, i alla fall för stunden, och det är bättre än att inte vara lycklig alls. Det är kanske bara en bortförklaring, en bortförklaring bland alla andra, förnekelse, den av kroppens så viktiga försvarsmekanism som jag har kommit att vara världsledande i, jag vinner alla mästerskap i grenen, den fulaste och grisigaste och jävligaste grenen av alla. Men jag klarar verkligheten på grund av den, jag upprätthåller en tillfredsställande självbild som det så fint heter. Jag är i fint skydd där bakom, går runt och tror att jag är lycklig ibland, så fantastiskt det kan vara. Kanske är jag lycklig på riktigt, tänk om det vore så, om det är så, vilken lycka det skulle vara. Joey, jag har skrivit om Joey tidigare, jag tror inte att det finns någon annan låt som Dylan sjunger bättre det här året, med mer inlevelse, mer kraft, med den där rösten, orgeln, trumpeten, saxofonen, man hör den aldrig mer tydligt än när han sjunger Joey. Det sägs att Jacques Levy skrev hela texten själv, och att sympatisera med Joey Gallo, mördaren, och hävda att han gjorde gott, han skyddade ju sin familj, detta spelar uppenbarligen ingen roll, för när han sjunger refrängen är det som att låten betyder mer än någon annan låt för honom. Joey, what made them come and blow you away? På en skaldjursrestaurang i Little Italy, på Umberto's Clam Bar, på hans 43:e födelsedag den 7 april 1972 blir han skjuten med fem skott inne på restaurangen innan han stapplar ut på gatan och dör. Jag sitter och tittar på bilder från resturangen, jag tittar och minns tillbaka för en tid sedan när jag gick omkring med Ulrika på södra Manhattan en regnig eftermiddag, först genom Chinatown och sedan Little Italy som gränsar till varandra, vi blev hungriga och såg flera italienska restauranger och kunde inte hålla oss, vi gick in på ett av alla sällen, beställde olika rätter, pasta, gratinerad aubergine, kanske även musslor, jag minns inte allt. Det tyska paret utanför som satt på uteserveringen under markiserna vägrade lämna dricks och blev häcklade av personalen, hela situationen kändes bisarr, nästan otäck, vi vågade vi inte annat än att lämna en generös summa dricks efter den incidenten. När jag tittar på bilderna från Umberto's Clam Bar så kan det mycket väl vara där vi satt och åt. Det italienska temat för den här dagen är uppenbart, Ulrika hör av sig och frågar om vi ska mötas nere vid Atlas bakom St Eriksplan, på restaurangen som ligger där dold bland 1920-talshusen. Deras pizza är så god.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Fajersson skrivet 12 augusti, 2014, 16:00:13
Kul att läsa som vanligt. Jag var i NYC i våras och tror faktiskt att jag åt en Clam Chowder på Umberto's. Jag är inte säker, men bilderna är verkligen bekanta. Jag vet i alla fall att jag hade Joey på repeat i skallen när jag satt på den där clambaren på Mulberry Street.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 12 augusti, 2014, 17:43:12
"If not for you tar över i en struttig version, med ett munspel som för dagen följer melodin som en remorafisk, eller suckerfish som den också heter, en sådan fisk som följer en haj i en perfekt symbios, den lilla fisken som tar skydd och samtidigt plockar upp det som den stora fisken missar, toner som dom andra i bandet inte spelar, den lilla fisken ser till att inget går till spillo, melodin har så mycket mer än det som syns på ytan, möjligheterna är obegränsade, bandet skrapar på ytan, Bob gräver djupare än så, långt djupare, hittar fler dimensioner än vad någon kan ana. Långsökt? Kanske lite. Jag skyller på kaffet och brygger en kopp till."

Jag vet inget om den fisken, men förstår exakt vad du menar, utan att ens gå tillbaka och lyssna. Inte ett dugg långsökt, tvärtom ett perfekt sätt att beskriva vad jag upplever att Bob ofta gör, inte bara med munspelet, men även med övriga instrument.
Och vad jag själv, på mitt sätt, försöker göra när jag får chansen att bidra med mitt eget munspelande i olika sammanhang.
Otroligt vackert och träffande skrivet, Joakim. Måste ha varit ett riktigt bra kaffe   :mellow:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: M:o Nightmare skrivet 13 augusti, 2014, 06:10:02
Joey har jag alltid diggat hårt...något av min favorit på Desire...kul att Dylan gjorde något av den under 1995....när det gäller den låten så glöm inte att lyssna in Johnny Thunders kärnfulla kortversion som han ofta körde live under slutskedet av sitt korta liv....

Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 13 augusti, 2014, 09:53:44
Joey har jag alltid diggat hårt...något av min favorit på Desire...kul att Dylan gjorde något av den under 1995....när det gäller den låten så glöm inte att lyssna in Johnny Thunders kärnfulla kortversion som han ofta körde live under slutskedet av sitt korta liv....

Kul, den hade jag inte hört, jag gillar den skarpt! 2:15 lång, lite annorlunda kan säga men kanske inte som man tror. :-)

http://m.youtube.com/watch?v=JKI9OcCjZZA
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 16 september, 2014, 18:45:07
Konsert 47 av 116, Spokane, Washington 7 juni 1995

Jag springer ner till stället runt hörnet, beställer något att dricka och sätter mig vid ett fönster, jag har ryggen mot fönstret. Utanför rusar dom sista arbetarna hem från sina jobb, försöker hinna med bussen. Den här stunden har jag väntat på länge, detta är något jag behöver göra. Vi har alla något vi behöver göra och detta är min uppgift. Lyckligtvis är uppgiften inte särskilt betungande, även om det nu gått så långt att jag ibland tänker att jag borde, och får antydan till dåligt samvete när jag har möjlighet men riktigt inte vill. Nu både vill och behöver jag. Vill och behöver lyssna, det får mig att gå vidare. Jag går vidare.

Under två veckors tid har jag umgåtts varje dag och kväll med thailändska arbetskamrater som varit på besök i Stockholm. Vi har gjort sådant som man gör. Och sådant man inte gör. En av thailändarna stannade längre vilket var särskilt intressant eftersom han inte talar engelska, inte mer än några ord här och där. Och han kan definitivt inte svenska. Han bor i Bangkok med sin fru och sina föräldrar, van vid att alltid ha nära omkring sig. Det var vågat av honom att göra det, komma hit och stanna kvar ensam, utan att kunna prata med någon, mer än korta ordutbyten. Jag har sällan i mitt liv varit med om en så fantastisk vecka. Det behövs inte alltid så många ord, det som inte sägs säger mer. Vi förstod varandra, vi förstod situationerna vi båda varit med om, att sitta bland människor som skrattar och har roligt, utan att förstå. Utan att veta. Att inte vara en del av gemenskapen, vara utanför. Och ovanpå detta den olustiga känslan av att alla kanske skrattar åt just mig, bakom ryggen, gör sig lustiga. Att vara med om det vid ett tillfälle är jobbigt, några timmar vedervärdigt och flera dagar i sträck sätter djupa spår. En del lever hela sina liv utan att vara en del av en gemenskap och jag kan knappt tänka på det mer utan att falla ner i ett oändligt djupt svart hål. Jag vet hur det är att inte vara med i en gemenskap, det har förmodligen alla upplevt någon gång, men jag visste exakt, jag har suttit på samma plats som han. Jag har varit totalt i fem veckor på ett kontor i Thailand utan vänner eller bekanta från Sverige. Jag gjorde därför allt jag kunde för att min vän från Thailand inte själv också skulle behöva uppleva utanförskapen, men det var givetvis ett omöjligt uppdrag. Det är ett omöjligt uppdrag, för en enskild människa, det är ännu svårare för en grupp människor. När vi pratade om det, eller när han förstod var jag pratade om, tittande han på mig med ett ansiktsuttryck klarare och ärligare än jag sett tidigare och han tog min hand.

Jag sitter med mitt tulpanformade glas och på det tulpanformade glaset står det jazz skrivet med olikfärgade bokstäver, dom lutar höger, dom lutar vänster. En trumpetare och en saxofonist i guld utsmyckar också glaset och mitt emellan musikerna står det Duvel skrivet med sin välkända logotyp. Det börjar mörkna utanför, det är i mitten av september nu. I'm branded on my feet, märkt, märkt för den jag är, för den jag inte är, märkt för livet. I have no one to meet. Hur kan denna låt aldrig bli uttömd, det är ett mirakel. Som människorna på gatan utanför antar jag, som går ensamma, som går i par, väntar på bussen, sitter här inne på stället nere runt hörnet. Dom flesta är män några år eller flera år äldre än vad jag är. Men snart är jag lika gammal. jag ser inga problem med det. En man med en Bitburger gräver upp sina sista jordnötter ur skålen. Det är inte jag, än.

Det är mitten av september och det har varit val i Sverige. Jag röstade för att försöka få människor från olika kulturer att hitta till varandra, det har blivit svårt i Stockholm eftersom alla med pengar bor på ett ställe och alla utan pengar bor på andra ställen. Loppet är förlorat, staden har blivit tråkigare men det behöver kanske inte bli ännu värre. Vi röstar på sakfrågor mer och mer, mindre på ideologier, men det är väl egentligen samma sak, det mynnar ut i samma sak. Men nästan ingen diskuterar eller debatterar ideologier längre, inte vad jag har sett eller hört. Sakfrågor, det är tidens melodi. I'll remember you, en av dom bästa låtar som Bob Dylan framför 1995. When the wind blows through the piney woods. In the end, my sweat dear friend. I'll remember you. Jag glömmer allt och alla men det finns saker jag aldrig glömmer, det som jag inte kan bestämma över, jag glömmer det ytliga men minns det andra. Det som stannar kvar, känslan av att inte vara med. Jag har kommit att lära mig leva med det, när det händer, lära sig leva med det, det är vad vi kan göra. Sedan kan man göra så gott man kan, i resterande fall, lära sig att glömma det dåliga. Det kanske är vad livet går ut på, att lära sig att glömma. Mannan utan jordnötter sitter kvar på sin pall. Människorna som går ensamma, som går i par, på gatan utanför fönstret, nu i det upplysta mörkret, går vidare i sina liv. Min thailändske vän sitter på kontoret i Bangkok och skrattar med sina vänner. Jag glömmer aldrig honom.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 16 september, 2014, 21:28:09
Tack Joakim.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Humlan skrivet 17 september, 2014, 07:09:20
:party:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 20 september, 2014, 14:02:55
Konsert 48 av 116, Highgate, Vermont 15 juni 1995

Dimman lägger sig över Stockholm. I Observatorielunden springer råttorna glatt mellan mina fötter, trapporna ner från biblioteket känns ensamma, det är bara jag som går i trapporna, sätter mig vid vattnet där inga skateboardåkare kan åka för det har staden bestämt, sätter mig på en bänk, vid den ödsliga parken, där ingen åker, det är bara ett svart tomt vatten som jag ser, sitter ensam i natten och tittar en timma eller två. Den stora hamburgerkedjans logotyp speglas i vattnet. Ingen är här, det är bara jag och råttorna.

It takes a train, it takes a train, it takes a train. Jag går upp på Sveavägen, ser det sorgliga biblioteket, det fina biblioteket ritat av Gunnar Asplund, det får inte den plats i Stockholm som det förtjänar, för bibliotek är inte vad människor talar om nu, nu talar vi om bibliotek på andra sätt, och det är bra, vi kan låna böcker på andra sätt nu. Men Gunnar Asplunds bibliotek står där, ståtligt, ensamt, inga lyktor, bara hamburgerkedjans lampor syns nedanför, det är sorligt, men jag sitter på min bänk, tittar upp mot rotundan som sticker upp bakom träden samtidigt som dimman lägger sig över Stockholm.

Det är konsert. Promenaden är över, klockan är halv tre på natten och min promenad är över, jag är hemma, det är konsert. Bob Dylan spelar Tears of rage, på den här konserten som han spelar före Grateful Dead. Tears of rage. Människor på gatorna som önskar sig pengar. Jag går in en större nattöppen kiosk och köper en glass på pinne och en kopp kaffe. Jag hör Grateful Deadpubliken, låter som dom brukar, det är ett sus en dimma av människor, utomhus, jag hör det, alla kan höra det. Det är stort och vackert. Jag går där vidare, med min glasspinne och mitt kaffe, must I always be the thief, vandrar längs Odengatan uppåt, förbi Odenplan, tittar upp mot Vasakyrkan och går upp på trappstegen, rycker i handtaget för jag vill in, behöver gå in, men det går inte, dörren är låst. Tittar upp mot tornet, den stora kyrkan, döpt efter mannen som enade Sverige. Dörren är låst och jag går vidare, passerar kyrkan på den stenförsedda stigen utmed kyrkans vänstra sida, och jag kliver ner på Odengatan igen. Going down in the valley and sing my song, let the echo decide, if I was right or wrong. Silvio. En liten katt rusar runt i lägenheten, hon letar efter leksaker, hon skulle ha sett råttorna.

Klockan är kvart i tre och it's just escaping on the run. And if you hear vague traces. Jag måste sluta med den här låten. Men vad jag än gör så förföljer den mig. Jag följer den, den följer mig, som råttorna i parken, springer efter mig, runt mina ben, fina små råttor, jag åker om några månader till Beacon Theatre och ser fyra konserter men jag ser mest av allt fram emot att följa konserterrna jag nu lyssnar på, följa orden, det lilla munspelet, som kräver all uppmärksamhet, och jag lägger ifrån mig pennan. Det står tio rosor i en vas på bordet framför mig. Efter fem dagar slår rosorna ut i full prakt, färgerna blir mörkare, dom yttre bladen håller ihop varje blomma som en vänsterback håller ihop Milans försvar och jag kan inte sluta titta på rosorna. Kan inte sluta lyssna. It's all over now. Tony Garnier spelar med sin stråke och några få toner på akustisk gitarr hörs, små toner, och så Dylans sång. Det här kanske den bästa låt Jerry Garcia sjunger men har gör det inte nu, det är Bob Dylan som sjunger. Klockan är tre och katten har sprungit klart, jag är inte klar, Bob Dylan är inte klar och Jerry Garcia och hans band har inte ens börjat. Jag lutar mig bakåt.

Och det var det sista jag skrev innan jag somnade.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Guthrie skrivet 20 september, 2014, 19:37:11
Tack Joakim
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 03 oktober, 2014, 19:40:33
Konsert 49 av 116, Boston, Massachusetts 16 juni 1995

Det är inte helt lätt att stava till Massachusetts, jag har aldrig behövt skriva det tidigare, knappt ens behövt säga det. Jag tänder några ljus och ställer på bänken framme vid stereon. Jag släcker allt annat som går att släcka i rummet. Och han spelar I want you som andra låt för kvällen. Jag tänder tre ljus till. Min bror var på besök i helgen. Jag träffar inte honom så ofta. Upon the street where mothers weep. Jag träffar inte honom så ofta, när jag träffar honom är det som att inget har hänt sedan vi var små samtidigt som allt är så totalt annorlunda. Så totalt. Allt har ändrats. Det är inte längre två bröder som bor i ett hus i en kuststad norr om Falkenberg, två bröder som redan då var så olika som två personer kan bli, två små pojkar som egentligen inte hade något gemensamt mer än att vi bodde tillsammans och var födda i samma familj. Vi har fortfarande inte så mycket gemensamt, men vi har musiken. Olika genrer men det gör ingenting, vi förenas genom musiken och kan prata hur länge som helst om musik, vi tycker inte samma saker, knappt om något, men vi kan prata om musik ändå. Det är det vi har.

Vi var från början två helt olika individer, trots att vi växte upp i rummen bredvid varandra. Han gjorde allt som inte jag gjorde och jag gjorde inte mycket alls. Jag var hemma om kvällarna, om helgerna, han var det inte. Jag fick ibland vara med i replokalen som han hade i garaget, som han byggde med sina kamrater och dom spelade Gyllene Tider-covers. Jag smög in ibland när ingen var där och satte på förstärkarna och spelade några ackord i min ensamhet, när ingen var där, jag spelade trummor också, och rotade runt i alla lådor, det fanns hur mycket spännande som helst, jag kunde vara där i flera timmar, för mig själv, omgiven av instrument och doften av garage. Det är en Just like a woman som förtjänar all min uppmärksamhet och jag måste gå tillbaka och lyssna igen på den här versionen, det förtjänar den. Men jag är i garaget nu, hemma hos mamma och pappa i en liten ort norr om Falkenberg. Det är inte mycket som är sig likt längre. Min bror och jag är förvisso fortfarande två totalt olika personer, vi har olika åsikter om nästan allt. Allt som vi hör, äter, dricker, ser, känner. Men vi växte upp i samma hus med samma föräldrar. Och när vi nu ses umgås vi annorlunda, han förstår sig fortfarande inte på mig, vem som nu gör det, och jag förstår mig inte på honom. Men vi bråkar inte längre, det har vi inte gjort på tjugo år, jag fortsätter att vara lillebror, men blir inte längre arg, jag kan inte bli arg och vi kan inte bråka på samma sätt längre. Han blir inte arg på mig, han säger inte längre lika elaka saker. Vi är för olika för att bråka, det skulle inte leda någonstans, vi kommer ändå aldrig att kunna komma överens eller förstå varandra. Även om han inte förstår det så förstår jag det. Så vi bråkar inte längre. Vi är för olika.

Vi umgicks förra helgen och det var roligt. Han besökte mig här i Stockholm. Kom med tåget på lördagen och vi umgicks hela kvällen och på söndagen, sedan åkte han hem. Inget är sig likt längre. Jag känner inte igen honom längre även om det är samma bror, min storebror. Fem ljus tända i rummet och svagt gult ljus strålar upp på väggarna. Men jag är glad att vi träffades, jag skulle vilja träffa honom mycket oftare, även om det är som ett träningspass för psyket. Vi satt här hemma i lägenheten och lyssnade på musik. Vi lyssnade på hans musik och vi lyssnade på min musik och det är alltid samma sak, han förstår inte min musik men lyssnar ändå ur ett musikerperspektiv och analyserar. Det gör mig inget, jag känner min bror och vet redan på förhand vad han ska tycka och säga, men det är kul om jag lyckas få honom att reagera på ett nytt sätt, eller bara kanske lyckas spela något som han på något sätt kan uppskatta. Det är väl ändå så, fortfarande, precis som när vi var, att jag så gärna vill att han ser mig.

Det kanske han gör. Och jag tror att han uppskattade en del musik som jag spelade. Chockerande bra sa han till och med en gång, och jag blev glad. Jag lagade mat till honom som jag vet att han tycker om, gratinerade blåmusslor och han åt till och med musslor från papperskorgen som jag inte ansåg var fina nog, eftersom skalen var trasiga, men han grävde i soporna och åt upp dom också. Sådan är min bror och jag är på samma gång fullständigt oförstående som avundsjuk på hans rättframhet, på hur han kan göra saker utan att behöva tänka på vad andra ska tycka. Han gör som han vill och inget behöver bry sig. Jag kan vara avundsjuk på hur man kan vara en sådan person. Jag kan inte det, har aldrig kunnat och kommer aldrig kunna. Måste tänka efter, hur uppfattas det här och det här. Om jag gör så eller så. Han tänker inte så och jag är avundsjuk. Han tyckte om musslorna jag lagade till honom och det gjorde mig glad.

Jag spelade till och med låtar med Dylan som han tyckte var bra. Han satte sig upp i soffan och lyssnade. Jag spelade en låt jag tänkte att han kanske kunde gilla på något sätt. Jag spelade Step it up and go. Min bror kan spela fler Dylanlåtar än vad jag kan, han spelar till exempel Masters of war på svenska, jag kommer att tänka på den nu när jag hör Masters of war. Vi har aldrig egentligen förstått oss på varandra, men ibland hittar vi något, en liten detalj som förenar oss. Det kan vara ett ljud, ett instrument eller en förstärkare, till och med en låt. Men det blir aldrig totalt, aldrig en total förening, någon måste ändå tycka något annat, kanske är det jag. Det är en fantastisk konsert jag lysnar på, från Boston, Massachusetts. Jag hoppas att jag lyckades stava rätt. Min bror läser mycket nuförtiden, det började han göra när han behövde åka kommunalt till jobbet efter att ha förlorat körkortet. Varje gång vi ses säger han att den där memoaren Bob Dylan skrev var allt knepig. Han läser det mesta som han inte behöver betala för, han fick en gång en sopsäck med böcker, och han tar böcker från sopsäcken, vilken som helst, och läser. Det är jag också avundsjuk på. Jag kan inte bara ta en bok och läsa den. Jag måste först ha en relation till författaren, något, måste veta något. Sedan kan jag läsa.

Min bror läser i alla fall inte det här. Han skulle ändå inte tycka om det, jag tror inte det även om jag skriver för honom, på något sätt tänker jag på honom, på min pappa och min mamma hela tiden när jag skriver. Och när musiken är som allra bäst är det dom jag tänker på. Det kan jag inte göra något åt, det bara är så. They asked me how I feel, and if my love is real, and if I make it through. Det är en fantastisk låt, ännu en gång. I believe in you. Jag drar i mina nagelband så mycket att jag börjar blöda på fingrarna, det rinner blod på fingrarna, jag känner det men ser det inte för det är så mörkt i rummet. Bara fem ljus som brinner. Det är en fantastisk konsert. Varenda låt. Han sjunger så ofattbart bra. Det går så rakt in, min bror skulle givetvis inte tycka det, han skulle inte förstå alls, men då skulle jag säga lyssna på gitarrerrna, vad tycker du om gitarrerna, han skulle säga att det är inte Steve Lukather direkt, kanske inte skulle jag säga men lyssna igen, det är är rakt och enkelt och det gillar du ju. Ja men det är ju inte Steve Lukather skulle han säga igen. Och så skulle det fortsätta. Jag vet, jag har varit med några gånger. Men jag behöver inte tänka på det, min bror kommer aldrig att höra det här och det är kanske lika bra. Obviously five believers svänger och studsar fram i Boston och den svänger och studsar fram i Stockholm, den här fredagen i början av oktober. Jag är ensam den här fredagen, i ett nästan kolsvart rum. Lyssnar och skriver och tänker på min bror. Den kanske bästa Like a rolling stone som jag har hört, även om ljudet glappar lite, men det är ju så ibland, det glappar lite. Jag undrar vad min bror gör nu. Tänk om jag skulle ringa honom nu, en fredag, utan att ha något särskilt att säga. Det känns nästan overkligt. Att det skulle hända. Det är allsång på My back pages, I was so much older then, I'm younger than that now. Och det är underbara akustiska gitarrer. Och jag vet inte om det beror på hur jag lyckades justera bas och diskant både på förstärkaren och i datorn, men sångrösten går rakt in i mig, så starkt, jag skruvade ner bas och diskant för att få fram så mycket mellanregister som möjligt, jag är nämligen en av dom, som gillar mellanregister bäst. Och sångrösten går så djupt in. Och konserten slutar inte, inte ännu, ännu en låt, Rainy day women till publikens stora förtjusning. Ringa min bror utan att ha något särskilt att säga. Hur gör man ens det, jag vet inte, det skulle aldrig hända. Han skulle inte ringa mig heller, utan att ha något särskilt att säga. Det skulle aldrig hända. Tyvärr inte. Han skulle aldrig göra det. Vi är kanske inte så olika ändå.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Bengt skrivet 03 oktober, 2014, 20:21:38
Har 2 bröder. Känner igen det mesta, men bara när det gäller 1 bror. 1 är mer som jag. Tack för texten.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 02 november, 2014, 00:38:46
Konsert 50 av 116, East Rutherford, New Jersey 18 juni 1995

The meanest flood that anybody’s seen. Jag reser till Thailand igen. Regnet och alla gula löv byts mot regn och gröna löv. Det är den tiden nu. Det regnar. Det är inte bara den stora flodvågen som får vattnet att stiga, det regnar, det är så det är och jag tycker om det. Och det är den där rösten igen. Den där rösten. Rösten som jag tycker så mycket om.

This place don’t make sense to me no more, can you tell me what we are waiting for. Vi har flugit in i natten, det är så man gör, sätter sig på ett flygplan och flyger in i natten. Jag har inga problem med natten, och jag tror inte att natten har några problem med mig. Vi har umgåtts många år nu, vandrat med armarna surrade i varandra, vi är goda vänner. Kommer kanske inte alltid överens, vi vill inte alltid samma saker, samtidigt. Men det är så det är, och inga och, eller men, kan det, så inga men, det eller och, det kan, eller. Den där sången. Den är så intensiv och hjärtskärande genomträngande, som bara en person kan åstadkomma. Vi flyger snabbare än tiden och jag lyssnar på rösten, i natten.

Jag hade föreställt mig att konsert nummer 50 skulle bli annorlunda. Det är konsert nummer 50. Från East Rutherford i New Jersey. En plats jag aldrig hört talas om tidigare. Det är ett munspelssolo i Mr tambourine man som får mig att stanna upp, som så många gånger tidigare, nu är det munspelet, jag skulle vilja rama in det. Samma ton stötvis i nästan en hel vers, så som han gör, ofta men aldrig för ofta, det är kanske inte så man imponerar men det är så man gör det bra. Och så Gates of eden som han inte spelar så ofta, smyger nästan försvinnande försiktigt med orden, med stavelserna och fraserna. Hela låten igenom. Livet smyger förbi, natten och dagen flyger vi förbi, man kan tala om framtiden, som några gör, men den flyger vi snart förbi också. Då står dom där utan att ha något att säga. Vad hände, mer än ingenting. Allt subtraheras med noll och det som blir kvar blir inte mer än vad det var. Eller inte var. Det är Allahelgonadagen och några tänder ett ljus för någon. Jag har inget ljus att tända men jag tänder ett ändå.

Vi tog aldrig någon höstpromenad i Hagaparken i år.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 14 november, 2014, 04:04:05
Konsert 51 av 116, East Rutherford, New Jersey 19 juni 1995

Lite längre inåt bukten badar ett par tillsammans, i det turkosblå vattnet, med den smala strandremsan och palmerna i bakgrunden. Själv sitter jag ensam ute på en brygga som är uppbyggd på klipporna och på klipporna vandrar det krabbor fram och tillbaka. Vi delar den thailändska golfbukten, krabborna och jag. Vi är på en ö som heter Ko Kut nära Kambodja och I’ll be your baby tonight men klockan är bara strax efter nio på morgonen, det fanns inte så mycket annat att göra än att gå upp, solen började lysa och på kvällen är det så mörkt att man somnar snabbt, till ljudet av rasslande palmblad och miljoner syrsor. En och annan falsk ton på gitarrerna men vad gör det, det gnisslar vackert som vanligt, det är vackert som vanligt. Det blåser idag.

I don’t believe you, she acts like we never have met, är en låt som jag inte ofta reagerar så starkt på, men när jag hör honom sjunga den nu lägger jag märkte till den på ett annat sätt, jag hör texten bättre eftersom låten inte blir en lika stor massa av ord. Han betonar rader som jag inte lagt märke till tidigare eller i alla fall inte som jag reagerat starkt på, han är bra på sådant, det är därför jag lyssnar. Det blåser mycket och kajakpaddlarna måste anstränga sig hårt för att ta sig inåt land, men det verkar gå bra, värre är det för kokosnöten som flyter där ute, men det är inte någon koksnöt utan ett huvud och nu vet jag inte vad huvudet gör så långt ut, jag vill inte bevittna en drunkningsolycka här på bryggan. Jag hör Silvio igen och den bränner hårdare än solen på min nos och publiken tjuter som fåglarna i palmerna. Det är ett tropiskt sound under det akustiska partiet, steel guitar, eller om det nu är slide, har den effekten och det passar bättre än någonsin. Och det där munspelet ger mig rysningar.

Det är nästan overkligt här, jag kunde inte tro att det skulle vara så få människor, här finns inga hotell, bara hyddor gömda bland träden som följer det svagt böljande landskapet. Några små vita stränder här och där, annars bara skog och djup grönska. På nätterna ser man några lampor på andra sidan bukten. Och stjärnor, fler stjärnor än jag någonsin sett tidigare. Och dom faller en efter en. Hawaii igen med To Ramona, det gungar så fint, jag vill gunga med och gör det också. Jag sjunker ner och lutar mig tillbaka i den här korgstolen som kanske kallas för solbädd, jag kan inte så mycket om solbäddar och vill inte uttala mig mer än så, men jag lutar mig tillbaka och ler. Jag vill inte åka härifrån.

I’ll remember you är den finaste låt han spelar det här året, dessutom bland det bästa instrumentala långa partiet, som utgör mer än halva låten, det gnisslar och gnisslar och det är inte bara kul att han spelar låten över huvud taget utan också att han gör den så bra. Direkt efter kommer Seeing the real you at last som han introducerar som en mycket gammal låt, jag tror inte han själv tänker på vilka låtar som är väldigt gamla och vilka som inte är det. Jag sjunker djupare ner i en grop i den här stolen som kanske är bädd och hör den här låten som är mer tunggung än finess, men den kanske passar som avslutning innan extranumret avslutar konserten. Kokosnöten där ute syns inte till. Klockan är elva och det blir väldigt varmt. En thailändsk man drar i en bräda med en spik i, sedan går han iväg med den.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 15 november, 2014, 04:54:45
Konsert 52 av 116, Philadelphia, Pennsylvania 21 juni 1995

Stora fjärilar fladdrar förbi. Jag sitter på den lilla verandan till hyddan, i sluttningen ner mot vattnet, omgiven av buskar, små träd och stora palmer. Vattnet glänser turkosblått mellan stammarna. Kokosnötterna sitter fast högt där uppe och trillar en nöt ner i huvudet på mig slutar jag snabbt att både lyssna och skriva. Så var beredd. If not for you är andra låt ut den här kvällen från Theatre of Living Arts i Philadelphia. Det är en konsert jag har lyssnat på många gånger tidigare även om det säkert var tio år sedan senast, men nu kommer jag att få höra den i sammanhanget av alla andra konserter det här året. Jag kommer kanske att uppskatta den mer nu än någonsin tidigare, License till kill betyder mer för mig nu än då, och han spelar den till min stora glädje. Det är lördagsförmiddag och jag vet knappt vilken tid på året det är, hemma är det inte som här, här är det något annat, det är varmt. Det är i mitten av november, tror jag, och låten går ner för ett nästan helt tyst gitarrsolo. I kylskåpet hittar jag en flaska melondryck. When you go your way and I go mine.

Det svänger om Silvio, eller dånar i alla fall, det både dånar och svänger. Det är skönt med Tambourine man som stor kontrast, den är så lugn och benådande vacker som den brukar vara, kanske ännu mer nu, så är det nog, svårt att säga så mycket mer, den bör höras. Och så en akustisk Visions of Johanna följer, och det blir om möjligt ännu bättre. Det är första gången han spelar den sedan september 1992. Hans röst är lite dovare och låten har ett bra driv och tempo. Girl of the north country tar över, det är en fantastisk trio låtar jag hör här i sluttningen ner mot vattnet, på verandan, omgiven av palmer och ännu fler fjärilar. En spindel vandrar på sin väv. God knows, there is a purpose.

En racerbåt angör bryggan, släpper av en man och kvinna. Avgasdofterna sprider sig upp hit, det är lite ovant att känna nu när jag inte är i Bangkok längre. Never gonna be the same again är vacker som vanligt, jag tycker mycket om den med sin annorlunda melodi som han betonar alldeles perfekt, det är ett vackert spel med rösten. Unbelievable tar oss vidare och det är en skoj låt, inspirerat och roligt. I kväll blir det barbecue nere vid restaurangen, fisk och skaldjur. Knockin’ on heavens door. Jag lyssnar på en konsert från 1995. Just like, so many times, before. En vit och orange fjäril fladdrar framför mig och den flyger från blomma till blomma i buskarna. En till skillnad från tidigare samma årtionde och för första gången på länge, en akustisk Tangled up in blue, i ett arrangemang som i stor utsträckning liknar det vi fått höra under hela 2000-talet, men den är här mer avskalad utan trummor. Det måste ha varit en speciell upplevelse för den insatta delen av publiken och för alla andra också, det är ett bra framförande. Det akustiska tar större och större plats och med all rätt, få argumenterar säkert mot dess förbluffande höjder. Inte jag heller. Särskilt en kväll som denna. Eller en dag som denna. Jag lyssnar glatt vidare, sista låten är kort och effektiv, sedan är det slut. Havet brusar och palmerna susar vidare, precis som vi andra.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 15 november, 2014, 08:56:51
Tack Joakim. Själv susar jag fram i tåget mot Norrköping.
Inte Thailand precis, men det är ju till Norrköping jag vill  :wub:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 15 november, 2014, 11:14:41
Tack Joakim. Själv susar jag fram i tåget mot Norrköping.
Inte Thailand precis, men det är ju till Norrköping jag vill  :wub:

Då gör du helt rätt i, Norrköping är bra! Peking. ^_^
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 15 november, 2014, 11:16:15
Konsert 53 av 116, Philadelphia, Pennsylvania 22 juni 1995

There he is, ropar någon i publiken. Det är andra kvällen i Philadelphia, och plötsligt är han där igen. Som så många gånger tidigare står han där. Drifter’s escape inleder till skillnad från Crash on the levee. Bakom mig hör jag några snickare hamra på en ny hydda. Rakt framför mig ser jag vågarna svalla. Jag sitter i solen och det är egentligen alldeles för mycket för att det ska vara hälsosamt men jag får vitaminer inför vintern. Don’t the sun look good going down over the sea. Här har vi suttit några kvällar och tittat på solnedgången. Förra året åkte vi till Philadelphia och det var den mest regniga dagen i mitt liv men det var också en av dom bästa. Vi såg Bob Dylan spela på Susquehanna Arena på andra sidan floden i New Jersey och vi hade en fantastisk kväll. Det regnade, åskande och blixtrade på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare, jag blev genomblöt av att bara hoppa från taxin till biljettkassan. Konserten var på en utomhusarena men med tak, öppet där bak och det var en fantastisk syn att vända sig om och se himlen lysas upp av det fantastiska vädret som jag inte vill kalla oväder. Det var i alla högsta grad väder och vi tyckte dessutom om det, samtidigt som vi dansade på betonggolvet och drack amerikansk mikrobryggd öl i stora plastmuggar. Av alla konserter jag sett var det en av dom allra bästa och Philadelphia är en fantastisk stad att resa till och vara i. En kort tågresa från New York. Och nu lyssnar jag på andra konserten av två från den här staden, i juni 1995. Någon sjunger med i All along the watchtower. Jag har full förståelse. Det känns som en mer avslappnad kväll än föregående kväll, som givetvis var fantastisk, i alla fall efter första tredjedelen. The pedlar now speaks är en omtalad bootleg från den kvällen. Det ska bli spännande att höra vad som händer här, andra kvällen. Jag vet vad som händer i mitt liv här, för mig just nu på riktigt, jag vet att det är varmt. Men jag har hatt. Jag sitter här med min hatt.

Try imagining a place where it’s always safe and warm. Jag behöver inte föreställa mig, inte alls, och jag lyssnar på den här makalösa versionen. Den är inte akustisk men har allt det där som en låt kan ha för att den ska vara bra, som gör Bob Dylan till den han är, och ett fantastiskt exempel på hur han lät det här året. Jag fryser av frossa i solen, jag njuter av Shelter from the storm som jag kanske aldrig gjort tidigare. Det känns som att låten kunde vara för evigt, han skulle gärna få sjunga låten från början igen, men i stället bereds plats för Positively 4th street, det fungerar också. Vi var i Philadelphia i regnet och efter konserten åkte vi båt tillbaka över floden, vatten och musik. Det är som nu. Solen, havet och en konsert, att få höra hans röst, gitarrerna som lindas in i varandra, jag kan inte få nog. Han spelar ett solo på sin Fender, jag föreställer mig att han böjer sig fram, med sina smala ben, sin tunna kropp, sin kavaj, det burriga håret som han ständigt rättar till i nacken. Det är bra och det är väldigt bra, Positively 4th street är bra. Jag lutar hatten ned över mitt ansikte, solen skiner. Ain’t complaning about what I got.

Bara tre låtar den här kvällen återkommer från föregående kväll. Det är en annan konsert och på några sätt ännu bättre. Det är ett bättre ljud på inspelningen, allt är mer nära, på riktigt. Utöver det så är Bob själv mer avslappnad i framförandet. Till och med Tambourine man, den ständige, är ännu bättre. Munspelet är mer fokuserat, jag älskar fel men när det är rätt kan det vara ännu bättre om fokus läggs på ett perfekt framförande i stället för att försöka hitta rätt toner som aldrig kommer. Det är helt enkelt perfektion i en låt. Och ett moln vandrar över mig och jag tackar och exakt samtidigt hamrar Masters of war lätt igång, hamrar på akustiska gitarrer, hamrar lätt, dovt, solen kommer tillbaka men låten fortsätter, jag ser knappt vad jag skriver.

Det gick inte så bra, jag gick från solen, passade på att hoppa ner i vattnet med cyklop för att titta på lite fiskar. Nu sitter jag på verandan igen och lyssnar på den här fantastiska konserten med det fantastiska ljudet. Och det blir inte sämre av One too many mornings. You are right from your side and I am right from mine. Nu tjuter insekterna i träden, som små larm som går igång samtidigt, och mörka moln täcker himlen, det är fint som omväxling. Jag är saltindränkt av havsvattnet och jag klibbar av fukten och myggen dras till mig. Seeing the real you at last ångar fram som ett lokomotiv utan broms. Låtarna är sällan under sex minuter långa, ofta är dom åtta eller nio minuter. Hade jag fått välja hade What good am I? kunnat vara längre än så. En ödla jagar en fluga men flugan kan flyga, det kan inte ödlan. En mycket större ödla springer på sina lätta ben raskt över klippblocket sedan ser jag den inte mer. Molnen som kommer in från bergen gör klimatet fuktigare, här på verandan, under träden, bland palmerna och ödlorna. This is my animal survival song, säger han och spelar Cat’s in the well, lite boogie för katterna, inte bara ödlorna ska få uppmärksamhet idag.

Det är fascinerande hur konserter tar vändningar, ibland till det bättre, ibland tvärt om. Om första Philadelphiakonserten växte efter några låtar så visade andra kvällen sina bästa sidor i inledningen. Men att bara plocka det som för stunden känns bäst, att välja ut enstaka låtar, är sällan det rätta. Dels för att helheten behövs för att bygga upp rätt balans både mellan tempo och intensitet. Men också för att vid ett annat lyssningstillfälle kan det vara helt andra låtar som gör starkast intryck. Två Philadelphiakonserter har förgyllt den här dagen lite extra, morgon, middag och kväll. Solen går ner bakom träden nu, horisonten färgas röd mellan det blå havet och himlen. Jag går ner på bryggan och blickar ut, som varje kväll. I morgon lämnar vi ön. Kanske återvänder jag en dag, kanske gör jag det.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 07 december, 2014, 17:20:00
Konsert 54 av 116, Washington, D.C. 24 juni 1995

Jag vet inte var jag hör hemma, eller vill vara. Som staden Washington, som inte tillhör någon delstad, för att vara alla till lags. Det blev så en gång, när landet bildades och Philadelphia där alla samlades ansågs ligga för högt norrut, att förlägga huvudstaden lite längre söderut blev en politisk kompromiss, men någon delstad ligger den inte i, bara ett distrikt, District of Columbia. För några dagar sedan kom jag hem från New York, det var en fantastisk resa och konserterna på Beacon Theatre var i många stunder bland det bästa som hänt på hela året, särskilt den femte och avslutande, den konserten kommer att stanna kvar länge. Det har blivit många resor, Bangkok tre gånger på ett år, New York lika många gånger på nästan två år, England, Tyskland, Danmark och så Rom alla gånger men inte i år, men Rom ligger kvar och jag åker dit snart igen. Jag vill vara hemma nu och det är kanske precis här jag hör hemma trots allt. Jag känner mig hemma här, i den här staden som är Stockholm, och jag känner mig hemma nere på stället runt hörnet. Eller så tror jag det bara för den här dryckens skull. Den här dryckens skull. Förmodligen är det så. Någon politisk kompromiss är det inte tal om i det här landet, när jag var borta valde dom fientliga att göra allt som var möjligt för att försvåra för andra och för att försöka gynna sig själva. Främlingar är vi alla men fiender behöver vi inte vara mot varandra, i alla fall inte större fiender än vad vi redan är. Det kan väl ändå inte sluta gott. Jag går ner till stället runt hörnet, är det för dryckens skull, eller är det för att gå vidare, som senast jag var här. Jag hoppas det är så. Men det är nog bara den vanliga flykten. Drifter’s escape är första låt, igen.

När jag kommer hit möts jag av tre män som sitter i baren och pratar om bidragstagare, samerna den här gången, det är det enda dom vill ha, bidrag och åter bidrag. Jag sätter mig i ett annat hörn och stänger ute, enkelt. För mig. Jag sitter i en gammal soffa med böljande former, den är utnött av många års användande, armstödet är nästan svart i stället för vitt och rosa. Det är en skön soffa. Det är skönt att vara tillbaka. Att få höra gitarrerna och frenesin i All along the watchtower, skölja över och John Jackson uppmärksammas kanske inte så ofta men det är särskilt härligt att höra honom här. I slutet av låten slutar han att tänka på vem han spelar med och drillar några höga toner, eller snarare samma ton, så som Bob gör både på gitarr och munspel, så fantastiskt. Det är skönt att vara tillbaka. Klockan är bara fyra på eftermiddagen den här söndagen andra advent och himlen är svart, förutom skenet från staden. Positively 4th street är bra som vanligt, West 4th street vandrade vi många gånger på den här resan också, det var där han bodde och gjorde sig fin inför fotografiet till Freewheelin’ på Jones street som är en tvärgata. Dit går vi också alltid, husen ligger kvar precis som man ser det, brandtrapporna ner från alla fönster. Alla svarta räcken i metall längs dom få trappstegen från första våningen ner mot gatan. Färgerna på husen är desamma, det är en gata som alltid kommer att fascinera, mig och tusentals andra, och jag kommer att gå dit igen.

Det är första gången han inte spelar Tambourine man, han spelar i stället den nyupptäckta Tangled up in blue för andra gången, i ett snabbt tempo med bas och akustisk gitarr. I stopped in for a beer. Den här låten som jag hört så många gånger, och egentligen aldrig önskar att höra men den lever ett eget liv och det livet ändrar karaktär om och om igen, liven i livet ändrar sig, när jag än hör den. Senast i New York blev den nästan varje kväll bättre än någonsin, den betydde så mycket för honom när han framförde den, med förändrade textrader och gestikulerande, det går inte annat än häpnas över förmågan att skapa liv av toner, ljud och ord. Publiken jublar, alla Deadheads i publiken, the only thing he knew was to keep on keeping on, i detta furiösa tempo, samma inlevelse och energi men inte samma som i New York i år, samma men på ett annat sätt, det är en annan låt, den låter som en ny låt 1995. Nästan tjugo år senare låter den som en uråldrig odödlig låt på ett för stunden sekunden nytt sätt. Det är en 40 år gammal låt men den har förmodligen alltid funnits, det är i alla fall vad han själv skulle säga. Tyvärr kommer den inte alltid att finnas, den dör när den inte får upptäckas på nytt och det är dag jag kommer att sörja. Jag tar en klunk.

En klunk och jag går vidare. Girl from the north country är förvisso en strålande, ska vi säga rendering, men den lever kanske inte riktigt på samma sätt. Don’t think twice, it’s all right lämnar mer yta för lekfullhet och lek med lidelsen, och tempot går upp igen, till allas stora glädje, alla Deadheads jublar igen. Vi träffade några efter femte konserten på Beacon, någon hade sett 200 konserter med Grateful Dead, det är i alla fall vad jag tror jag hörde, någon kunde inte riktigt fatta att vi åkte från Sverige för att se alla fem konserter. Vad är det som är så svårt att förstå med det. God knows. Han vet och det är väl allt som behövs, jag vilar hakan i min högra handflata och tittar upp, tittar mig omkring, ett par sitter framför mig och klappar om varandra, tre män samma tre män sitter kvar i baren. Jag sitter kvar i den slitna gamla soffan.

Går upp och fram till baren igen, min kompis häller upp drycken för snabbt och för mycket så att jag behöver sörpla i mig det bruna skummet innan det hunnit bli tjockt och vitt, det smakar gott av choklad. Vi gick förbi The Bitter End där han ensam gick upp på scenen under en konsert med Ramlin’ Jack Elliott och spelade Abandoned love den 3 juli 1975. Den låten blev senare ersatt av Joey på skivan som kom året efter. Vi gick till restaurangen igen, åt ännu bättre pasta än senast, med aubergine, i pink sauce, det var där han blev skjuten, han sjunger det nu, a clam bar, på Mulberry street, Umberto’s clam bar har nu flyttat till andra sidan gatan lite längre upp, men vi äter där han blev skjuten, restaurangen heter De Gennaro och pastan är fantastisk, amerikanskt fantastisk, inte alls som i Italien, här står såserna och osten över pastan, tvärt om alltså, jag börjar fantisera om mat och låten försvinner från mina tankar, spenaten stekt med vitlök och den gratinerade gröna sparrisen. Vinet friskt, lent och svalkande.

Joey blir Knockin’ on heavens door som blir Highway 61 revisited och den bränner som den bör, jag kan ibland sakna att höra den på konserterna, det var låten att dansa till, men den hade sin tid och den tiden är över. Den gör mig på gott humör, det sprätter i benen, tunnelbanan som brakar förbi långt där under mig får tungt motstånd. Jag tittar upp igen. En ensam kvinna sitter där borta vid fönstret och dricker en half pint, en man sitter vid bordet bredvid och dricker rött vin. Männen i baren som var tre är nu bara två. Kom kanske inte överens. Paret framför mig sitter kvar, skrattandes och allvarliga om vartannat. Det ser fint och levande ut. Annars är det ingen mer här, bara han i den slitna gamla soffan.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 06 januari, 2015, 13:52:13
Konsert 55 av 116, Washington, D.C. 25 juni 1995

Utanför några mer än lovligt smutsiga fönster ser jag det halländska landskapet fladdra förbi. Senast jag var på besök i Falkenberg var i juli förra året, det är inte sig likt. Då var det sommar och kräftfestival vid kajen, nu är det grått men luften är frisk från havet som ligger där det brukar. Havet som jag är född och uppvuxen vid, det salta havet med stränder, små skär och vass och ängar och grusvägar. Och det lilla samhället norr om Falkenberg som jag bodde i tills jag var 18 år, som jag flyttade från när jag fick möjlighet. Men jag är den jag är och jag kommer alltid tillbaka när någon kallar. Min far kallade.

Jag ser havet utanför, några vindsurfare trotsar det råkalla vädret och seglar fram på vågorna. Från Ringhals skorstenar väller ånga ut från kylarna. Men det är All along the watchtower som ger energi. Det är sista konserten på sommarturnén i USA innan han några dagar senare reser vidare mot Europa. Vattnet når nästan tågspåren och det är fint att se, alltid lika fint att titta på vatten, hav och vågor. Det är så våldsamt stort, djupt och mörkt. Jag är livrädd för stora hav men kan aldrig sluta att fascineras. Det är förmodligen det som behövs, rädslan och skräcken, jag vill inte att det ska vara så men rädslan och skräcken finns där, men jag vill inte. Det är allt jag inte vill men hamnar där ändå. Jag lever med det, annars lever jag inte alls. Det är en gråmulen dag i början av januari och tåget stannar till i nästa stad längs kusten. Sista staden i Halland, eller första om man reser från andra hållet, man får resa från vilket håll som helst, vi hamnar alla till slut på samma plats ändå. I gotta go, to find out something only dead men know.

Maybe it’s the weather or something like that. Det är det alltid. I Göteborg var jag ensam, bodde där först med min bror sedan flyttade jag några gånger och jag var alltid lika ensam, mer så än någonsin tidigare, eller efter, och jag bodde i staden bara ett år innan jag reste vidare. Men utan Göteborg hade det inte varit samma sak. Jag köpte en svart mockajacka och lät håret växa i Göteborg, gick in i en fotoautomat och tog en bild. Jag har nog kvar bilden någonstans. Desolation row och jag lyssnar, man vet aldrig vad som händer, vilken historia som betonas, som får mest uppmärksamhet och vilken av dessa som går in i mig just den här gången. Tåget rullar in på stationen, jag vill sitta kvar här och lyssna. Måste byta tåg, ska vidare, norrut mot där jag numera bor. Jag byter och sätter mig på min plats, ny plats, nytt tåg, ny resa, samma mål. Meningsfullt eller inte, jag vet inte. Jag sov bra där nere i Falkenberg, första natten på flera år som jag sov en hel natt utan att vakna förrän jag var utsövd. Det kommer jag att sakna, och min far och lugnet. Havet.

Desolation row fortsätter, han plockar fint på den akustiska gitarren, små små toner dit bara han hittar. It’s a restless hungry feeling, ännu en av mina favoriter, tre i följd nu, så vemodigt, så vackert, from the crossroads of my doorsteps my eyes begin to fade, I turn my head back to the room where my love and I have laid, and I gaze back to the streets… Det räcker där sedan tar fantasin över. Men ändå inte, han gör det så bra, sjunger så mjukt men ändå så intensivt, och nu tar i med allt, you are right from your side and I am right from mine, och sedan lika bra, we’re both one too many mornings… Och munspel så varmt, varsamt, intensivt igen. Hittar toner och vägar att spela på som kommer helt oväntat, små små vändningar, ner där det borde vara upp och åt inget håll och åt alla håll, detta är anledningen, all anledning som behövs, den anledning som gör att jag lyssnar och alltid kommer att lyssna så länge jag kan. Fallna träd längs med spåret, sjöarna har ett mycket tunt lager is, oroliga vågor på dom större sjöarna, lövskog utan löv, små tomma stugor längs strandkanten, konduktören säger hej och jag visar min biljett.

Och så What good am I, lika bra som någonsin tidigare. Jag lutar mig tillbaka och ser det bruna landskapet utanför förvandlas till djup grönska i fantasin. Jag behöver inte ens blunda för att få fram bilderna, det bara finns där. Det gröna landskapet finns där utanför, det gäller bara att se det. Det har varit vackra dagar i Falkenberg, promenader till vattnet, där jag hör hemma, stränder och stora stenar man kan hoppa omkring på. Känna det kalla vattnet på handen när man försöker plocka upp en liten snäcka, skjortärmen blir kall och blöt och så förblir där i vinterkylan. Det är ingen som ligger på stranden och solar, jag ser bara en ensam person i mörka kläder, som sitter på en bänk och röker en cigarett och blickar ut. Det är allt, kanske allt som behövs, att titta ut över havet, se horisonten i det oändliga, där jorden kröker sig, där solen går ner, där slutet börjar. Där allt börjar.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Humlan skrivet 07 januari, 2015, 09:05:27
Tack Joakim snyggt  :d5:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 23 januari, 2015, 20:26:13
Konsert 56 av 116, Oslo, Norge 26 juni 1995

När jag tar ut vinylskivan ur plastfickan och nyfiket betraktar omslaget känner jag den distinkta röklukten omfamna mig och cirkla vidare i rummet. Men det är så det ska vara tänker jag, i stället för en helt ny doftfri skiva utan historia så får jag en skiva som jag kan fantisera kring. En man, jag tänker att det är en man, går och köper en skiva med Charles Mingus, en skiva som ursprungligen kom ut 1963. En man sitter ensam hemma i sin lägenhet i Stockholm och lyssnar på tokige Charlies Mingus, och mannen röker. Kontrabasen går djupt och känns verklig när jag blundar, ingen spelar bas som tokige Mingus. Det är fredag och snön har fallit och ligger äntligen kvar, det är kallt ute men jag älskar den vita snön som lyser upp den annars stora ödsliga Karlavägen och lilla fina Odengatan längs Vasaparken. Och snön lyser upp innergården. Better get hit in yo' soul virvlar och dundrar och Eric Dolphy, underbarnet som försvann för tidigt, spelar med sin unika tjutande stil på allehanda blåsinstrument och det går inte att inte le och till och med skratta på resan, tåget går och det svänger. Som det svänger!

Det är dags för Bob Dylan att resa till Europa igen. Vi åker till Oslo, som gotländska Pascal sjöng för några år sedan, med sin egensinniga 50-talsindierock. Jag älskar Pascal, ett band jag skulle vilja se uppträda varje dag i resten av mitt liv. Så blir det inte. Men jag hinner lyssna på spår fem från skivan Galgberget och några låtar till (”Kom ner och bjud mig på en öl”, vilken text, vilket band!) innan jag hör den så välbekanta rösten, inte bara rösten, jag känner igen stämningen innan första ackordet spelas. Jag har hört det här förut och jag är alltid lika förväntansfull som inför första konserten jag lyssnande på för 17 månader sedan eller hur länge sedan det nu var, jag är inte så bra på datum, jag är inte så bra på tid över huvud taget, inte pengar heller, inget med siffror, inte texter inte titlar inte namn inte ansikten. Stämning, det är sådant jag minns, det är nästan allt jag minns från förr, från igår från 17 månader sedan från 170 månader sedan. Vi åker till Oslo. Pascalskivan är av papp och den är felfalsad, pappret är vikt mot fiberriktningen och ryggen har spruckit. Dylan sjunger fantastiskt, jag hör Winston Watsons hi-hat och Dylan sjunger så att tårna sprätter upp och iväg, Dylan har åkt till Oslo och han sjunger så att tårna sprätter.

Rosorna från förra lördagen står sig än men börjar se lite ledsna ut. Det är inget att göra åt, jag har gjort nya snitt och vattnat varje dag, det är fortfarande vackra rosor, kanske inte lika friska i färgen som tidigare men lika vackra. Vem är vacker, och vad är det för nytta, att bli kär i en ängel. The man in me är vacker. Takes a woman like you, to get through. Lyssna på det här om ni kan. Jag begär det nästan. Hör hur han sjunger, hör gitarrerna, det här måste höras. Och gör det snart.

Jag har sett Dylan spela i Oslo två gånger. Den första gången var speciell. Jag hade några dagar tidigare sett honom spela i Göteborg och sedan i Stockholm. Jag hade köpt en flygbiljett till Oslo och jag brukade flyga från Bromma till Göteborg med det norska välkända flygbolaget och jag var redan sen och tog en taxi och skulle åka till Bromma och flyga raka vägen till Oslo, åka till Oslo men inget flyg flög från Bromma till Oslo, det var fel flygplats, jag hade rest till fel flygplats. Det fanns ingen tid men jag sprang ut stressad och ung, liten jag var liten, sprang ut till samma taxi och bad honom köra full gas till Arlanda och han körde som Steve McQueen men han vände sig om efter några kilometer och sa ledsamt, han sa att vi hinner inte, det kommer inte att gå. Jag tittade ner på den svarta gummimattan under mina fötter och kände mig så dålig som gör jag gör ibland, så gränslöst usel och värdelös, så otroligt dum. Jag satt i taxin hela vägen tillbaka till Stockholm och vi kom till Gamla stan och jag bad honom släppa av mig, jag hade ingenstans att ta vägen, jag bodde inte här då, jag hade min lägenhet i Göteborg fram till hösten det här året, jag klev av och betalade förmodligen mycket, men jag minns som sagt inte pengar, klev av och tog tunnelbanan till Svedmyra, till ungkarlshotellet på torget där min kompis Ola bodde, i en minimal lägenhet, skivor överallt, det luktade sött och min andra kompis Anders bodde i hallen på kanske två kvadratmeter, en madrass som han fällde ner men först fick han skyffla undan skorna. Det var kanske där jag sov, jag minns inte, men jag kom dit och sa hur dum jag varit och vi lyssnade på musik. Men fan. Ska det inte gå ändå. Klockan är inte så mycket. Oslo är Oslo och mig slipper du inte så lätt. Jag är förvisso här och du är där men fan, ska det inte gå ändå. Jag sa adjö till Ola och Anders och jag tog min ryggsäck och sa adjö sedan åkte jag ut till Arlanda. Gick runt som den ensamma 20-åring jag var och tittade mig omkring, flyger någon till Oslo, åker någon till Oslo härifrån så åker jag med. Jag gjorde det man drömmer om, åka till en flygplats för att köpa en enkel biljett på plats, jag gick och köpte den sista platsen som fanns kvar på SAS-planet till Oslo, skynda dig du måste skynda dig. Jag sprang och kom på planet och hamnande bredvid en snäll norrman och han hade sett Dylan i Globen som jag också gjort och hans favoritskiva var Infidels men han skulle inte till Spektrum han skulle bara hem han jobbade på SAS och han sa att spriten var gratis sådant som man inte vet när man är 20 och inte flyger internationellt så ofta han beställde in tre små flaskor sprit på en gång. Jag berättade vad jag varit med om och han skulle hjälpa mig, vi fick åka specialvagn till ankomsthallen bara han och jag och jag tog en snabb buss till Oslo centrum och jag sprang till Spektrum från Karl Johann eller vad alla gator heter sprang som en tokig och när Charlie och Larry och dom andra tog upp sina akustiska gitarrer och började spela Duncan and brady kom jag gående längs gången i mitten på parkett och satte mig ner på rad 17. Den siffran glömmer jag aldrig. Och jag grät till Cold irons bound när Charlie och Larry låg på sina knän och spelade, jag åkte till Oslo och det var den bästa stunden i mitt liv.

Andra gången jag reste till Oslo satt jag på ett elskåp och drack svartvinbärsvin, jag träffade Jörgen och alla andra och Oslo är alltid Oslo och kommer alltid vara en speciell stad i mitt liv. Jag hör All along the watchtower som den lät i Oslo när jag var där, det maler och manglar, aldrig dåligt bara bra. Ett vin från Sonoma Valley smakar jolmigt och sött tyvärr, jag kan inte ljuga om allt, tio rosor som i alla fall fortfarande är vackra. En liten tiger vandrar omkring på golvet. Varför besökte han aldrig Sverige det här året. Det är nästan ofattbart att tänka, vem var ansvarig för att det inte hände, det vill jag veta. Hur gick tankegångarna, hur gick dom inte. I was hungry and it was your world, det är en fantastisk konsert jag lyssnar på, hur många gånger har jag använt det ordet nu, men det är precis vad det är, ljudet är perfekt och Dylan är perfekt och Winston och Tony och alla andra är perfekta. Kanske till och med vackra.

You’re a big girl now. Lyssna. Du läser jag vet men lyssna någon gång lova mig det. Korkskruven borde ha stannat i lådan den här gången. Det är fin akustik i Spektrum, det låter stort, eko av en man gitarrerna ylar och viner tjuter Silvio jag lyssnar på Silvio. Spektrum är som månen i natt, den här kvällen, böjd som en båge, det är en konsertarena inte en sporthall, månen är tunn som ett streck, nästan månförmörkelse, hade inte snön varit här hade det varit svart, nästan svart. Jag hör detaljer som jag inte hört tidigare, är det John Jackson eller är det Bucky Baxter som sovit oväntat bra på flygplanet, barréackorden svajar så fint mot slutet. Och så akustiska Tangled up in blue. Någon kanske undrar, vad som är så speciellt med en akustisk Tangled up in blue. Den var ju i allra högsta grad akustisk från början, på skiva, till och med i versionen som spelades in före och som inte kom med på skivan. Efter ett långt uppehåll började han spela den 1993 elektriskt och den lät så även 1994, lång och snabb, underbar, så som den aldrig låtit tidigare, men sedan hände något, den blev en del av det akustiska partiet sommaren  1995 och sedan dess, alltså nu i 20 år, har den behållit sitt sätt att vara, även om den givetvis snirklat sig kring krokiga vägar, och i Oslo tar han upp munspelet och Osloborna klappar i takt och det är en mycket fin stund i den stora arenan i grannlandet vi känner så mycket hatkärlek till. Osloborna klappar i takt och munspelet tjuter.

Masters of war. Sluta aldrig att lyssna. Don’t think twice, det är alldeles perfekt och spela ditt munspel som du gör i Oslo, gör som du vill bara du åker till Oslo. Och jag har nog aldrig hört Stuck inside of mobile så bra, så inlevelsefull som här, i Oslo, någon har åkt till Oslo. Och jag är där. Du är där. Visst är det skoj. I and I jag kan inte skriva jag bara hör. Min kompis på planet till Oslo borde lyssna. I’m not gonna tell you how old he is but he’s from Memphis, that should give you some clue. Han säger det vanliga när han introducerar bandet, Dylan är inte myten som alltid aldrig säger samma saker på scenen. Den som lyssnat vet att det inte är sant. Han är en dans- och showman, har alltid varit och han kommer att dansa hela vägen ner i sin grav och vi står där vid sidan av och jublar och älskar varje litet steg han tar. Till och med när han åker till Oslo.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Tobias skrivet 23 januari, 2015, 23:55:17
Sommaren 1995 hade jag varit på min andra Dylan-konsert, den på Roskilde-festivalen det året. Framåt hösten var jag väldigt sugen på att höra hur det kunde ha låtit. Jag visste på den tiden inte hur man kunde få tag på vilken inspelning som helst, men jag fick veta att konserten före Roskilde, den i Oslo, fanns som bootleg.
Jag sökte upp en skivhandlare jag visste hade bootlegutbud nästa gång jag var i Stockholm och fick tag i "Salt For Salt", utgiven av Crystal Cat, med bonusspår från England i mars/april. Ljudkvaliteten var fantastisk och framförandena utmärkta. Särskilt gillade jag munspelandet i "Masters of War", som jag fann hypnotiskt. En vän jag spelade låten för var dock mer skeptisk och sa något i stil med "han spelar ju bara samma två toner igen och igen!".
Det var åratal sedan jag lyssnade, men jag minns att jag tyckte Dylan verkade tvekande på flera låtar och inte riktigt sjöng dem med den intensitet jag hoppats på, men det är mer anteckningar i marginalen.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Leif skrivet 24 januari, 2015, 00:00:10
Konsert 56 av 116, Oslo, Norge 26 juni 1995

När jag tar ut vinylskivan ur plastfickan och nyfiket betraktar omslaget känner jag den distinkta röklukten omfamna mig och cirkla vidare i rummet. Men det är så det ska vara tänker jag, i stället för en helt ny doftfri skiva utan historia så får jag en skiva som jag kan fantisera kring. En man, jag tänker att det är en man, går och köper en skiva med Charles Mingus, en skiva som ursprungligen kom ut 1963. En man sitter ensam hemma i sin lägenhet i Stockholm och lyssnar på tokige Charlies Mingus, och mannen röker. Kontrabasen går djupt och känns verklig när jag blundar, ingen spelar bas som tokige Mingus. Det är fredag och snön har fallit och ligger äntligen kvar, det är kallt ute men jag älskar den vita snön som lyser upp den annars stora ödsliga Karlavägen och lilla fina Odengatan längs Vasaparken. Och snön lyser upp innergården. Better get hit in yo' soul virvlar och dundrar och Eric Dolphy, underbarnet som försvann för tidigt, spelar med sin unika tjutande stil på allehanda blåsinstrument och det går inte att inte le och till och med skratta på resan, tåget går och det svänger. Som det svänger!

Det är dags för Bob Dylan att resa till Europa igen. Vi åker till Oslo, som gotländska Pascal sjöng för några år sedan, med sin egensinniga 50-talsindierock. Jag älskar Pascal, ett band jag skulle vilja se uppträda varje dag i resten av mitt liv. Så blir det inte. Men jag hinner lyssna på spår fem från skivan Galgberget och några låtar till (”Kom ner och bjud mig på en öl”, vilken text, vilket band!) innan jag hör den så välbekanta rösten, inte bara rösten, jag känner igen stämningen innan första ackordet spelas. Jag har hört det här förut och jag är alltid lika förväntansfull som inför första konserten jag lyssnande på för 17 månader sedan eller hur länge sedan det nu var, jag är inte så bra på datum, jag är inte så bra på tid över huvud taget, inte pengar heller, inget med siffror, inte texter inte titlar inte namn inte ansikten. Stämning, det är sådant jag minns, det är nästan allt jag minns från förr, från igår från 17 månader sedan från 170 månader sedan. Vi åker till Oslo. Pascalskivan är av papp och den är felfalsad, pappret är vikt mot fiberriktningen och ryggen har spruckit. Dylan sjunger fantastiskt, jag hör Winston Watsons hi-hat och Dylan sjunger så att tårna sprätter upp och iväg, Dylan har åkt till Oslo och han sjunger så att tårna sprätter.

Rosorna från förra lördagen står sig än men börjar se lite ledsna ut. Det är inget att göra åt, jag har gjort nya snitt och vattnat varje dag, det är fortfarande vackra rosor, kanske inte lika friska i färgen som tidigare men lika vackra. Vem är vacker, och vad är det för nytta, att bli kär i en ängel. The man in me är vacker. Takes a woman like you, to get through. Lyssna på det här om ni kan. Jag begär det nästan. Hör hur han sjunger, hör gitarrerna, det här måste höras. Och gör det snart.

Jag har sett Dylan spela i Oslo två gånger. Den första gången var speciell. Jag hade några dagar tidigare sett honom spela i Göteborg och sedan i Stockholm. Jag hade köpt en flygbiljett till Oslo och jag brukade flyga från Bromma till Göteborg med det norska välkända flygbolaget och jag var redan sen och tog en taxi och skulle åka till Bromma och flyga raka vägen till Oslo, åka till Oslo men inget flyg flög från Bromma till Oslo, det var fel flygplats, jag hade rest till fel flygplats. Det fanns ingen tid men jag sprang ut stressad och ung, liten jag var liten, sprang ut till samma taxi och bad honom köra full gas till Arlanda och han körde som Steve McQueen men han vände sig om efter några kilometer och sa ledsamt, han sa att vi hinner inte, det kommer inte att gå. Jag tittade ner på den svarta gummimattan under mina fötter och kände mig så dålig som gör jag gör ibland, så gränslöst usel och värdelös, så otroligt dum. Jag satt i taxin hela vägen tillbaka till Stockholm och vi kom till Gamla stan och jag bad honom släppa av mig, jag hade ingenstans att ta vägen, jag bodde inte här då, jag hade min lägenhet i Göteborg fram till hösten det här året, jag klev av och betalade förmodligen mycket, men jag minns som sagt inte pengar, klev av och tog tunnelbanan till Svedmyra, till ungkarlshotellet på torget där min kompis Ola bodde, i en minimal lägenhet, skivor överallt, det luktade sött och min andra kompis Anders bodde i hallen på kanske två kvadratmeter, en madrass som han fällde ner men först fick han skyffla undan skorna. Det var kanske där jag sov, jag minns inte, men jag kom dit och sa hur dum jag varit och vi lyssnade på musik. Men fan. Ska det inte gå ändå. Klockan är inte så mycket. Oslo är Oslo och mig slipper du inte så lätt. Jag är förvisso här och du är där men fan, ska det inte gå ändå. Jag sa adjö till Ola och Anders och jag tog min ryggsäck och sa adjö sedan åkte jag ut till Arlanda. Gick runt som den ensamma 20-åring jag var och tittade mig omkring, flyger någon till Oslo, åker någon till Oslo härifrån så åker jag med. Jag gjorde det man drömmer om, åka till en flygplats för att köpa en enkel biljett på plats, jag gick och köpte den sista platsen som fanns kvar på SAS-planet till Oslo, skynda dig du måste skynda dig. Jag sprang och kom på planet och hamnande bredvid en snäll norrman och han hade sett Dylan i Globen som jag också gjort och hans favoritskiva var Infidels men han skulle inte till Spektrum han skulle bara hem han jobbade på SAS och han sa att spriten var gratis sådant som man inte vet när man är 20 och inte flyger internationellt så ofta han beställde in tre små flaskor sprit på en gång. Jag berättade vad jag varit med om och han skulle hjälpa mig, vi fick åka specialvagn till ankomsthallen bara han och jag och jag tog en snabb buss till Oslo centrum och jag sprang till Spektrum från Karl Johann eller vad alla gator heter sprang som en tokig och när Charlie och Larry och dom andra tog upp sina akustiska gitarrer och började spela Duncan and brady kom jag gående längs gången i mitten på parkett och satte mig ner på rad 17. Den siffran glömmer jag aldrig. Och jag grät till Cold irons bound när Charlie och Larry låg på sina knän och spelade, jag åkte till Oslo och det var den bästa stunden i mitt liv.

Andra gången jag reste till Oslo satt jag på ett elskåp och drack svartvinbärsvin, jag träffade Jörgen och alla andra och Oslo är alltid Oslo och kommer alltid vara en speciell stad i mitt liv. Jag hör All along the watchtower som den lät i Oslo när jag var där, det maler och manglar, aldrig dåligt bara bra. Ett vin från Sonoma Valley smakar jolmigt och sött tyvärr, jag kan inte ljuga om allt, tio rosor som i alla fall fortfarande är vackra. En liten tiger vandrar omkring på golvet. Varför besökte han aldrig Sverige det här året. Det är nästan ofattbart att tänka, vem var ansvarig för att det inte hände, det vill jag veta. Hur gick tankegångarna, hur gick dom inte. I was hungry and it was your world, det är en fantastisk konsert jag lyssnar på, hur många gånger har jag använt det ordet nu, men det är precis vad det är, ljudet är perfekt och Dylan är perfekt och Winston och Tony och alla andra är perfekta. Kanske till och med vackra.

You’re a big girl now. Lyssna. Du läser jag vet men lyssna någon gång lova mig det. Korkskruven borde ha stannat i lådan den här gången. Det är fin akustik i Spektrum, det låter stort, eko av en man gitarrerna ylar och viner tjuter Silvio jag lyssnar på Silvio. Spektrum är som månen i natt, den här kvällen, böjd som en båge, det är en konsertarena inte en sporthall, månen är tunn som ett streck, nästan månförmörkelse, hade inte snön varit här hade det varit svart, nästan svart. Jag hör detaljer som jag inte hört tidigare, är det John Jackson eller är det Bucky Baxter som sovit oväntat bra på flygplanet, barréackorden svajar så fint mot slutet. Och så akustiska Tangled up in blue. Någon kanske undrar, vad som är så speciellt med en akustisk Tangled up in blue. Den var ju i allra högsta grad akustisk från början, på skiva, till och med i versionen som spelades in före och som inte kom med på skivan. Efter ett långt uppehåll började han spela den 1993 elektriskt och den lät så även 1994, lång och snabb, underbar, så som den aldrig låtit tidigare, men sedan hände något, den blev en del av det akustiska partiet sommaren  1995 och sedan dess, alltså nu i 20 år, har den behållit sitt sätt att vara, även om den givetvis snirklat sig kring krokiga vägar, och i Oslo tar han upp munspelet och Osloborna klappar i takt och det är en mycket fin stund i den stora arenan i grannlandet vi känner så mycket hatkärlek till. Osloborna klappar i takt och munspelet tjuter.

Masters of war. Sluta aldrig att lyssna. Don’t think twice, det är alldeles perfekt och spela ditt munspel som du gör i Oslo, gör som du vill bara du åker till Oslo. Och jag har nog aldrig hört Stuck inside of mobile så bra, så inlevelsefull som här, i Oslo, någon har åkt till Oslo. Och jag är där. Du är där. Visst är det skoj. I and I jag kan inte skriva jag bara hör. Min kompis på planet till Oslo borde lyssna. I’m not gonna tell you how old he is but he’s from Memphis, that should give you some clue. Han säger det vanliga när han introducerar bandet, Dylan är inte myten som alltid aldrig säger samma saker på scenen. Den som lyssnat vet att det inte är sant. Han är en dans- och showman, har alltid varit och han kommer att dansa hela vägen ner i sin grav och vi står där vid sidan av och jublar och älskar varje litet steg han tar. Till och med när han åker till Oslo.

Konsert 56. OK. Oslo. Fine.

Jag läste med stigande förundran och när jag så läste de sista stackars orden "Till och med när han åker till Oslo" då fanns det ingenting kvar av mig.
Nada. Utplånad och evaporerad. Tack Joakim. Nu går jag och gråter under ett täcke.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 10 februari, 2015, 20:31:56
Konsert 57 av 116, Roskilde, Danmark 1 juli 1995

Confit de canard, confiterad anka, en fransk specialitet. Ett anklår tillagat i ankfett. Det kanske inte låter så gott men är bland det godaste som finns att äta.

Det här gamla symaskinsbordet med nedfälld bordsskiva som slår mot mina knän är kanske inte så bekvämt att sitta vid men det är nog inte är meningen heller. Att vara bekväm. Det är inte alltid så bekvämt att stå och lyssna på musik, i ett hav av människor, på Roskildefestivalen.

I går morse lyssnade jag i en timma på en människa som berättade om beroenden. Det är smärtsamt att höra. En arbetskamrat stod vid sidan av och lyssnade han också, han svimmade och slog i huvudet i ett element och fick åka till sjukhuset. Han mår bra nu. Det var smärtsamt att lyssna på. Värre för vissa, för mig.

Ulrika kom gående där borta på gatan, fick en kram och ett glas vin och så blev hon glad. Alla har inte bra dagar. En del dagar är bättre än andra dagar. Många dagar är sämre än andra. Ingen har bra dagar alla dagar. Någon fick en bättre dag och det är alltid något. Come to me now. You know, we’re so low, and life is brief.

Tears of rage får inte direkt den stora festivalpubliken att tystna men ljudet, musiken och sången överväldigar mig, och till slut är musiken det jag hör mest, inte prat, och han sjunger för mig och det lyfter mig, den här bordskivan på mina knän gungar upp och ner, det är så ibland, det är så musik gör med bordskivor.

Låten sägs handla om någons barn som som flyr för världens frestelser och förebilder att följa men som till slut upptäcker att det inte finns några. Och på slutet av låten blir det värre, hur lätt det är att glömma att livet är kort när man är ung, men detsamma är så svårt att glömma när man blir äldre.

Jag träffar ibland min nyfunna vän Stig och det känns som att vi känt varandra alltid och han frågar alltid om vi ska gå och ta en kopp kaffe och vi gör alltid det och vi sitter och pratar. Han skulle kunna vara en förebild men jag väljer att inte ha några, det är nog bättre att följa mig själv tänker jag även om det inte alltid går. Det går nästan aldrig. Jag skulle nog behöva förebilder, i det riktiga livet, men jag har inga och har nog aldrig haft. Jag har googlat på ämnet. Det står att barn behöver goda förebilder. En trygg bas för barnet att utgå från och en säker hamn att återvända till. Puben runt hörnet.

The genius sings the blues av Ray Charles är min förebild den här veckan, det är en skiva och inte en vuxen. Det är tur att jag har musiken. I’ll remember you. Bara öppningsackorden får mig att bli lyckligare än vad jag var precis före. The genius sings the blues av Ray Charles är den bästa skivan som finns och alla borde lyssna på den, det kanske jag bara skriver för att jag hör bandet rulla igenom Highway sixty one men det är inte så The genius sings the blues av Ray Charles låter men det är lika bra.

Just like so many times before, jag undrar ibland vad som ledde fram till skivan som vi inte får höra 1995. Helt enkelt för att den inte fanns. Men jag undrar ändå vad som ledde fram till Time out of mind. Det borde vara alla konserterna från det här året och året efter. Vad skulle det annars kunna vara. And I feel like I’m knockin’ on heavens door, just like so many times before. Det är brännande bra. Det är som om det skulle vara en låt från Time out of mind. Det luktar bränt. Det här året skapades Time out of mind även om det inte låter så, det är två väsensskilda delar av Dylans karriär men ändå så nära varandra i tid. Året efter började han skriva och spela in låtarna. Han spelade in Jimmie Rodgers låt My blue eyed Jane med det här bandet redan året före och han sjunger där som han sjunger på Time out of mind. Men det är kanske bara jag som tycker det.

Det luktar bränt, någon har kanske tänt en tändsticka. Det lilla ljuset på det här bordet jag sitter vid brinner fortfarande. Och bordsskivan dinglar.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Hibbitt skrivet 16 februari, 2015, 19:50:26
Tack Oslo, tack Joakim för den!  :d2:

Glömde nästan att kommentera denna en av mina favvokonserter. Kanske inte hela spelningen med fläckvis underbar.
Och jag lyckades leta upp vad jag skrev i nån diskussion om favvoNETår för länge sedan då jag talade Oslo 95:

Nej jag var ju inte där men den sorgset resignerade You're a Big Girl Now där är oöverträffad.
Med gitarrväv på gitarrväv som monotona ragor så vackert så vackert och några snygga cymbalaccenter från Watson och allt bara fortsätter till ytterligare en nivåintensifiering bara genom att väva på.
Underbara Mobile och I&I också.

Sååååå snyggt, Bob & bandet!  :mellow: :mellow: :mellow:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Tobias skrivet 20 februari, 2015, 23:19:57
Någon gång framöver ska jag tillfälligt kidnappa den här tråden några minnen från Roskilde 1995. Fast inte i kväll.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 20 februari, 2015, 23:43:41
Jag är otroligt glad för alla inlägg som görs här, så fortsätt skriva ni som gör det och om det är någon annan som känner för att framföra något så blir jag otroligt glad!

Tobias, alla vill veta, berätta! :-)

Hibbitt, det var verkligen en fantastisk konsert, Oslo '95, hade gärna velat höra från någon som var där också!
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 07 mars, 2015, 16:54:49
Konsert 58 av 116, Hamburg, Tyskland 2 juli 1995

Jag går längs kajen som på somrarna är full av unga människor med sällskap. Nu är det blåsigt, kallt, grått och ödsligt. Bara bussarna som kör förbi gör mig sällskap. Slussen är en byggarbetsplats, jag hoppar över några räcken och tittar ner på vattnet som forsar förbi där nedanför. Blå Gången är ännu dystrare än den brukar men jag tycker om den. Några ungdomar åker skateboard och ber mig att vänta när dom ska filma sina tricks. Alla butiksfönster är igenspikade, inte ens den gamla skivaffären finns kvar, den som Quentin Tarantino köpte sin egen film från när han såg den i skyltfönstret. Eller hur det nu var. Affischerna är kvar och är ännu fler. Det är bra, jag tycker om affischer. Slussen är full affischer, alla möjliga typer av evenemang annonseras ut till alla.

Trapporna upp mot Mosebacke gör mig andfådd men glad. Ferdinand Bobergs gamla vattentorn i rött tegel inrymmer numera bostäder och en konstateljé. Östgötagatan är en av Söders smalaste gator, det finns knappt några trottoarer. På dess gatuadress nummer två hämtar jag upp några skivor jag beställt. Blir kvar en stund i butiken och bläddrar i backarna. Det skänker mig en stunds ro. Betalar och går tillbaka över Mosebacke torg och ner på Urvädersgränd, som jag alltid tänkt hetat Yrvädersgränd, det passar mig mycket bättre. Jag går in i en annan skivaffär och köper en dammig gammal utgåva av Swordfishtrombones från 1983. ”Tom Waits is pretty good” sa Bob i en fransk teveintervju 1984. Han borde precis ha hört den här skivan. Det är intressanta, förvirrade samtal som förs i butiker som dessa, samtal mellan högst egensinniga människor. Jag trivs bättre här än på dom flesta andra platser. Jag har katthår i kaffet.

I Hamburg har jag själv spelat med bandet jag var med i och jag har köpt en rörförstärkare i Hamburg, av en snäll familjefar som var gift med en italiensk operasångerska. Vi satt och åt ost och bröd och drack vin i deras kök ute på landsbygden. Sedan åkte jag tillbaka till hotellet där jag även bott tidigare och åt brun mat och blev erbjuden tjänster som jag vänligt tackade nej till. I Hamburg finns det en portugisiskt stadsdel med tio eller kanske tjugo restauranger som serverar grillad fisk, dit går jag alltid. Och det ligger ett bryggeri nere i hamnen som har den godaste tyska ölen jag smakat. Där kan man också äta brun mat. Konserten från Stadtpark i Hamburg når slutet av det akustiska partiet, It’s all over now, baby blue, det är konsertens finaste låt och han spelar munspel i flera minuter innan konserten åter igen övergår till den mer konventionella sättningen med två elgitarrer, elbas, trummor och steel- eller slide guitar. She belongs to me med denna sättning är särskilt njutbar och Obviously five believers gör mig alltid på gott humör. Hamburg och minnena gör mig på gott humör denna grå, blåsiga dag i mars. Snödropparna ute på gården, den lilla kattungen ännu utan namn vi har springandes i lägenheten, och så Bob Dylan, han är också ganska bra. My back pages lyfter konserten några trappsteg innan den tar slut. Jag borstar bort dammet från vinylskivan och låter nålen sänka sig ner i spåren, nu är det Tom Waits tur att göra sitt, vad det än är så behöver jag det.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 15 mars, 2015, 11:13:27
Konsert 59 av 116, Hannover, Tyskland 3 juli 1995

Det är söndag morgon, en dag i mitten av mars. Ulrika och katterna har knappt vaknat, jag har gjort frukost. Det är en fin dag. Och jag åker till Hannover, en stad jag och familjen bara passerade på våra resor söderut längs autobahn. Målet var aldrig att stanna i Tyskland, målet var alltid Italien. Målet är alltid Italien, det var mamma som fick mig att älska det landet. Resorna i Tyskland var bara tid, bensinstationer och mörka parkeringsplatser som vi delade med lastbilschaufförer. Till slut kom vi fram, efter att vi färdats förbi alpbyar och genom milslånga tunnlar. Han är på bra humör, det är fin dag för honom också. Lay lady lay låter pigg och glad och sedan tar All along the watchtower vid och höjer stämningen ännu lite till.

Positively 4th street, jag höjer volymen, det är en sådan dag. Det är en sådan konsert. Han sjunger varje rad som om det är den sista i låten, och vad jag har saknat det, mer än jag visste, det där gitarrspelet, bara en person skulle kunna spela gitarr på det här sättet, världen över, jag är så glad att i alla fall en får göra det. Och att det spelas in. Det är dags att lyssna, jag hör drivet, Winston Watson, det är Jokerman. Han tycker själv att låtarna på Infidels inte blev bra efter att dom manipulerats i efterhand, jag vet inte, jag hör inte det, jag tycker bara att det är bra. Jokerman gjorde han som öppningslåt hela 1994 och det var kanske då den var som allra bäst. Tambourine man har fått vila till förmån för Tangled up in blue under några konserter men nu är den tillbaka, den låter lite annorlunda, men bara lite, melodin är något förändrad under några fraseringar, men det krävs nog att man hört låten sådär 30 eller 40 gånger för att märka skillnad. Jag är bara lite ironisk. Och Gates of eden är långt ifrån en låt jag brukar återvända till men det är inte ofta den spelas och nu när jag hör den är det kvällens kanske finaste stund. En lång malande surrealistisk låt som egentligen förtjänar och också behöver mycket mer tid. Är det en låt som handlar om att stora delar av mänskligheten kommer undan med vad som helst helst i den här världen i tron att paradiset ändå väntar runt hörnet? Att tro det är i så fall inte särskilt klokt.

Tombstone blues dundrar igång, mer surrealism, In the garden, mer av människans förhållande till högre makter. Det kom att bli en sådan kväll, från det lättsamma med Lay lady lay, till allt detta, låt efter låt, det är så stort och tungt att det är svårt att ta in allt på en gång, en söndagsmorgon som denna. Jag brukar förvisso lyssna på gudstjänsten på radion en del söndagar, men jag hade inte räknat med detta. Klockan är inte ens tolv på dagen, jag kommer att behöva luft efter konserten, ut i luften, behöver känna vårluften i strupen, i kroppen, se människor, lyckliga människor med sina barnvagnar. I shall be released. Det är nästan för bra. När som helst nu, ska jag bli befriad, från allt det här, men inte än, snälla, inte riktigt än. Jag behöver tänka på något annat. I sommar åker vi till Italien, till Toscana och Lucca där han spelar. Jag längtar redan. I Italien, i Toscana, med den magnifika Il Duomo di Firenze som mittpunkt, jag skulle kunna stå som ett fån och bara stirra upp på denna makalösa byggnad i resten av mitt liv. Där, någonstans i Italien, var som helst i Italien, är det väl ändå ingen som tynger dagarna med frågor om livet efter döden. Det kan jag aldrig tro. Jag måste åka dit.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 15 mars, 2015, 23:09:21
Tack Joakim! Ännu en gång.
Och jag vet inte varför jag, efter allt fint du skriver, inte kan glömma denna enda mening. Som bara dök upp, mitt i alltihop.
Den bara drabbade mig, och jag vet inte varför ......


Jag har katthår i kaffet.


Herregud, Joakim ... ibland är du bara för mycket ... puss på dig!
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 29 mars, 2015, 15:09:34
Konsert 60 av 116, Berlin, Tyskland 4 juli 1995

När man inte tror att det kan bli sorgligare så är det precis vad som händer. Det är så när man tittar på hemska asiatiska filmer. En familjefar trodde att han skjutit sin son och tog därför livet av sig. Men sonen klarade sig. Jag vet inte varför jag får tröst av raderna when you think you’ve lost everything, you find out you can always lose a little more, men det får jag. Timmarna innan jag reste lyssnade jag på Time out of mind. Hur det fungerar, det kan jag inte svara på, men det är inte nödvändigt att ha svar på allt. Jag tror inte jag mådde så bra, jag ville nog inte resa, men det känns lättare nu, ett kilo känns som 700 gram, inte mer, som Tomas Tranströmer skrev, det fastnade trots att jag har inte har läst några av hans dikter, men jag lyssnade på radion häromdagen, det var fint, Tomas Tranströmer är död och på radion berättade dom som om jag hade läst alla dikter. I want you från Berlin, stilla och önskande, här där jag är nu är det bara stilla, lite önskande men mest stilla, det är grönt av tropiska träd och bassängvatten strax nedanför mina fötter. Det skimrar av lampor som strålar och tre eldar till höger om mig. Ett lyckligt par badar tillsammans. En halvmåne lyser precis rakt ovanför mig. En svag dimma omger den. Jag reste och det var jag hit jag kom. There was a little boy. Under the red sky.

Varför lyssnar jag på konserter just från det här året. Har jag skrivit varför, jag vet inte, minns inte. Det var ett år med Bob Dylan som jag inte hört så mycket av, kanske två tre konserter och enstaka låtar här och där. Det jag hade hört var bra men det var mest några enstaka låtar som gjort intryck, kunde då flera hela konserter vara värda att lyssna på. Så som jag tycker att det kan vara, föregående år och många efter. Men jag hade inte på riktigt hört just det här, så jag gav det en chans och jag ger det fortfarande en chans. Man ska alltid ge det en chans, och en till. I’ll be your baby tonight, struttar och han sträcker sig närmare mikrofonen, artikulerar lite tydligare, mycket starkare, drar ut på orden, så som han gör, I’ll be, your baby, tonight. Och så det aviga gnisslet som låter så fint. Jag har funderat på varför jag tycker så mycket om att lyssna på honom. Har vandrat omkring och bara funderat, varför, hur kan det komma sig, att en enda person kan göra så här, med mig och med många andra, tusentals. Det är ju helt orimligt, vad gör han egentligen, som kan ställa till det så. Men det är då jag förstår, att det är just därför, det går inte att svara på, det går inte att förklara något han gör, allt är så orimligt att det inte går att svara på frågan, och därför, just därför är det så fantastiskt. Det finns aldrig något svar, det går att fortsätta fråga i all oändlighet, så det går aldrig att sluta fascineras, och tacksam är jag för det. Låt mig aldrig få ett svar. Jag hade kunnat välja vilket år som helst, det hade gett samma resultat, jag skulle vara lika frågande.

Det är i det här landet jag hör Tangled up in blue, det här landet som jag tänker på den som allra mest, den verkar betyda mer här än hemma. Det faller ner en blomma från ett träd, den ser ut som en mörkrosa femcylindrig propeller, en sådan som finns på tivoli, som vinden tar tag i och får den att snurra, den doftar parfym eller om det är tvärtom och ännu ett lyckligt par går ner och badar tillsammans. Den här låten har inte hittat sin form än, det här året, men det är så det ska vara, ingen vet vad som kommer att hända, han spelar munspel väldigt försiktigt och jag lutar mig tillbaka, det här måste jag höra. Och Girl from the north country, det blir inte bättre än så här. Så sjunger ingen annan. Det vet jag. Love mins zero, allt det bra fortsätter. Min kompis Jörgen skrev till mig tidigare idag och frågade om jag vill följa med på konsert på Erlands, som ligger på gatan där jag bor hemma i Stockholm. Ett swingband ska spela, i alla fall om man ska ta bandnamnet bokstavligt, men jag är inte hemma på gatan där jag egentligen bor, jag får gå och lyssna på musik i jazzbaren på hotellet lite senare. Jag har musiken runt mig, den slutar aldrig men en dag så gör den det. Den dagen kommer att komma. Det badar en ensam tjej som går på botten av bassängen och hon viftar med armarna när hon sakta går framåt, jag tror att hon väldigt gärna skulle kunna simma. Om hon bara kände sig lite lättare, och vågade lite mer. Om hon bara läste lite Tranströmer. 700 gram, inte mer. Den dagen kommer. Jag går upp på rummet igen, sätter mig och tittar på staden i kvällsmörkret. Tittar på höghusen, myllret av människor. Jag var där tidigare, jag åt suki som är en variant av hot pot eller shabu shabu som det också heter, man lägger själv färska råvaror i en sjudande buljong som sedan tillagas framför en. Det fungerar inte i Sverige, vi har inte råvarorna, det går inte att till överkomliga priser få tag på så fina skaldjur, grönsaker eller kött, det borde gå men gör det inte. Det är därför jag är här nu, och jag vill dit, ut, nu, igen, till allt annat som erbjuds. Jag måste gå, staden väntar inte på mig.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Guthrie skrivet 29 mars, 2015, 16:40:20
Väldigt bra skrivit Joakim som vanligt.Jag funderad de du skrev om varför man gillade Bob man har liksom svårt att säga varför det är ngt med den rösten man gillar i budskapet eller ngt annat.När folk frågar mej har jag alltid svårt att förklara vad det är det är något men det är svårt att säga vad det är.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 26 april, 2015, 12:26:15
Konsert 61 av 116, Glauchau, Tyskland 7 juli 1995

Oliver med kvisten kvar. Helst några av bladen också. I en liten skål på bordet framför. Jag kom hem från Spanien igår efter tio dagar i städerna Gijon, Santander, Madrid och Barcelona. Vi reste runt för att se det återförenade amerikanska bandet Luna. Och för att äta oliver, och annan mat, och prova den spanska hantverksölen. Vi såg bandet fem gånger och det liknande mer det Bob Dylan gjorde 1995 än vad han gör idag, det var variation och totalt annorlunda upplevelser varje konsert. Vi träffade bandet flera gånger och pratade länge, vi önskade låtar. This is is request from these two guys that’s come all the way from Stockholm to hear us. We met them the other day, in fact we’ve met them before as well. Det var en fantastisk resa med skaldjur, bläckfisk, skinka, ost, potatis, fisk, vin, stränder, klippor, Atlanten, Medelhavet, den magnifika staden Madrid, den minst lika magnifika staden Barcelona, ljuvliga lilla Gijon och vackra Santander, massor av trevliga människor från runtom i världen och så alla gröna oliver då. Och förbandet Flowers från London som säkert kommer att bli mer kända inom snar framtid. Och Luna med sångaren Dean Wareham, Sean Eden, Lee Wall och Britta Philips, vi träffade alla och hade en fantastisk tid.

Efter den femte konserten i Barcelona pratade vi som alltid med förbandet och då sa dom till mig, nu förstår vi varför ni gör det här, det är verkligen en annorlunda upplevelse varje gång. Dom kanske tyckte att vi var lite udda efter att ha sett oss längst fram i publiken även andra konserten på turnén. Men nu förstod dom. Det är så mycket mer än bara låtlistan som skiljer sig från kväll till kväll. Helheten blir så mycket större. Bara när det handlar som själva konserten är det lokalen, stämningen, publikresponsen, ljudet och inte minst bandets humör. Och ens eget humör kanske framför allt. Och varje konsert är givetvis unik, det händer saker som inte hände kvällen innan eller som kommer att hända nästa gång. Dessutom är själva resandet fantastiskt, staderna eller platserna skiljer sig, om det är inte samma spelplats flera kvällar i rad. Människorna man träffar är olika, maten skiljer sig, drycken likaså, boendet, sevärdheterna, nytt resande och längtan efter att komma vidare till nästa stad och ännu en konsert. Allt detta och mycket mer. Mycket mer. Som att få komma hem igen. Att få samla ihop upplevelserna och ha dom med sig resten av livet, ha dom kvar och ta fram när man vill och när upplevelserna behövs som mest. Att lyssna på inspelade konserter i efterhand kan givetvis inte komma i närheten av det fysiska resandet men det går att fantisera ihop en hel del historier. Det gör jag nu. Jag är i den pyttelilla forna östtyska staden Glauchau. Med lite fantasi så går det.

Det är dags för nya konserter på Stockholm Waterfront, den här hösten som kommer. Biljetterna släpps i morgon och det är alltid lika nervöst. Waterfront är en oändligt mycket bättre konsertarena än Globen och det finns nog inte några riktigt dåliga platser, men att sitta långt fram är självklart att föredra. Man vill ju se svetten droppa. Dom små benen sprattla. Alla gester och mimiken. Men på Waterfront är det framför allt musiken som framhävs, det fantastiska ljudet, bandet och förhoppningsvis sången. Det går alldeles utmärkt att bara sitta och blunda och njuta. Det är ändå inte riktigt möjligt att göra som vi gjorde i Spanien, stå längst fram vid scenkanten med bara en meter till sångaren Dean Wareham. Den tiden är förbi med Dylan, kanske gick det 1995, jag hoppas det.

Jag tittar på den tekniska specifikationen från just den här inspelningen av Glauchau, inspelad på en Sony portable DAT recorder, I did not harm the sound of the recording in any way står det och åter igen slås jag av hur fantastiskt det är att alla konserter det här året finns inspelade och cirkulerar. Det är en ovärderlig kulturgärning minst lika viktig som bevarandet av den målade konsten. Jag hade inte just nu lyssnat på Dylans tre minuter långa munspelssolo i Tangled up in blue. Jag hade inte suttit här över huvud taget. Jag hade kanske varit Spanien och ätit gröna oliver med kvisten kvar. Eller varit i Glauchau.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Humlan skrivet 26 april, 2015, 13:19:46
 :d5: Se där :-) jo dokumentation är försvarbart nästan alltid som jag ser det...  :d6:

(alltid lika svårt med "tillstånd" på olika sätt och former respekt är viktigast men svårt när någon känner sig kränkt och får behov av rättsligtvist för förlorade stålar ibland kallas det också andra saker och egentligen är det vunna stålar i slutändan pgv ökat intresse nå nå väl...)
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 26 april, 2015, 14:32:55
:d5: Se där :-) jo dokumentation är försvarbart nästan alltid som jag ser det...  :d6:

(alltid lika svårt med "tillstånd" på olika sätt och former respekt är viktigast men svårt när någon känner sig kränkt och får behov av rättsligtvist för förlorade stålar ibland kallas det också andra saker och egentligen är det vunna stålar i slutändan pgv ökat intresse nå nå väl...)

Jag skulle inte spela in om jag kände mig väldigt osäker eller obekväm men det här bandet Luna filmade jag ganska mycket själv nu under turnén i Spanien och då stod jag längst fram. Jag frågade bandet själva om det var OK och det var inga problem. "Det går ändå inte att stoppa" sa dom och blev nog mest smickrade. Jag filmade från längst fram och då blir det lätt lite skakigt om man vill filma alla på scenen och zooma in ibland. Men jag tycker att det är härligt att känna den där längst fram-känslan. Att filma längre bak är annars betydligt bättre i längden kanske, men också lite tråkigare. Titta om du vågar. -_-

https://www.youtube.com/watch?v=RHh2ANarQ5U
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Humlan skrivet 26 april, 2015, 16:20:02
:d5: Se där :-) jo dokumentation är försvarbart nästan alltid som jag ser det...  :d6:

(alltid lika svårt med "tillstånd" på olika sätt och former respekt är viktigast men svårt när någon känner sig kränkt och får behov av rättsligtvist för förlorade stålar ibland kallas det också andra saker och egentligen är det vunna stålar i slutändan pgv ökat intresse nå nå väl...)

Jag skulle inte spela in om jag kände mig väldigt osäker eller obekväm men det här bandet Luna filmade jag ganska mycket själv nu under turnén i Spanien och då stod jag längst fram. Jag frågade bandet själva om det var OK och det var inga problem. "Det går ändå inte att stoppa" sa dom och blev nog mest smickrade. Jag filmade från längst fram och då blir det lätt lite skakigt om man vill filma alla på scenen och zooma in ibland. Men jag tycker att det är härligt att känna den där längst fram-känslan. Att filma längre bak är annars betydligt bättre i längden kanske, men också lite tråkigare. Titta om du vågar. -_-

https://www.youtube.com/watch?v=RHh2ANarQ5U

Tack skoj :-) själv tycker jag bäst om att ställa kameran på stativ för min egen frihet och egen närvaro i stunden skull här kommer multitasking in igen möjligen... en huvudkamera kanske skulle vara nått men man blir nog lite stel och orörlig eller så blir det som det blir upplevelsen finns där men mer i en annan kärna av medvetandet allt blir sammanvävt när man ser sin egen film eller inte... :-)
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 18 maj, 2015, 19:35:35
Konsert 62 av 116, München, Tyskland 8 juli 1995

Hålen längst in i mina jackfickor blir bara större och större. Nu är hålen så stora att jag får igenom hela händerna och kan ta på fodret. Men träden är friskt gröna på Norrtullsgatan efter regnet. Man kan gå på Odenplan igen efter några års arbeten med tågtrafiken under, jag letar efter ett ställa att äta på men allt känns oinspirerat och tråkigt. Jag vill inte äta på Luna Rossa trots att dom har stor stark för 29 kronor. Eller kanske är det just därför. Observatoriegatan är inte vacker åt fel håll, med lunden bakom ryggen. Går ner Upplandsgatan, tillbaka mot Odenplan. Somebody seen him, hanging around. Vänster Odengatan, upp Dalagatan, jag velar runt, solen skiner över Vasaparken, jag går under almanarna som skänker ett lugn, jag önskar nästan att jag hade mer att oroas över. Tillbaka på ruta ett, nästan hemma igen, står bredvid en staty föreställande Elin Wägner, vet inte ens vem det är, vet inte vad jag gör här. People just float. Borde gå hem, men beställer en bit mat på ett av alla ställen på St Eriksplans mörka sida, där knappt någon är, sitter ensam i den stora ödsliga lokalen, ser en man utanför som bär ett träd på sina axlar, han ser glad ut. Det är en dov, ödslig, tung Man in the long black coat. Hear the pulse and vibration. Jag hade också varit glad, om jag burit ett träd på mina axlar, men det kan jag inte. Jesus bar på korset av en anledning. En jacka som borde kastas, jag brukar gå till en skräddare men inte ens han kan göra något nu. Låten stannar av, instrumenten hörs var och ett för sig i den spröda ljudbilden. Konserten på Terminal 1 i München har precis börjat. Det var här Nirvana höll sin sista spelning bara ett år tidigare, att lyssna på sista låten Heart-shaped box i efterhand är en intensiv upplevelse. Curt Cobain fick både luftrörskatarr och laryngit, blev hes, och ställde in alla andra konserter på turnén och flög till Rom för att få behandling. Han tog istället en överdos med hjälp av Courtneys rohypnol.

I believe in you är tillbaka, publiken ropar hey hey om och om igen och Most likely you go your way glänser igång. Häromdagen satt jag här och tittade ut genom fönstret och den gula putsfasaden på andra sidan hade färgats röd. Vi sprang ut för att leta upp solnedgången och hittade den mellan husfasaderna på Falugatan, gick vidare in i Röda Bergen, i det lätta regnet fortsatte vi ner på Rödabergsgatan, ut på Torsgatan och hela vägen bort mot Torsplan, sedan vänster på Norra Stationsgatan, och upp trapporna på Tomebogatan för utsiktens skull. Solen sjönk ner bland molnen bortom Solna och sedan resten av planeten. The same thing I want today, I will want again tomorrow. Bobs och Jacksons akustiska gitarrer spretar på To Ramona och sedan Everything is broken, people bending broken rules, och så Every grain of sand, och jorden snurrar ett varv och ett till och den gula putsfasaden är så kraftigt gul denna majkväll och himlen så blå att det inte känns som en dag alls, det är utanför kalendern nu, jag är någon annanstans, för solen strålar ner för att ljusa upp vägen, och den gula putsfasaden har blivit intensivt gulorange, och den blå himlen speglas i dom spröjsade fönstrena. En konsert borde sluta efter en låt som denna. Klockan är nio denna märkliga dag i maj, kunde inte sova i natt, gick upp vid tre och drack några klunkar Jim Beam och somnade sedan, vaknade trött och jobbade trött och kom hem trött men gick min promenad och vaknade till liv igen och sedan hörde jag Every grain of sand.

Igår läste jag klart en mycket personlig självbiografi av Dean Wareham, sångare och låtskrivare i banden Galaxie 500 och Luna. Jag kunde inte tala en lång stund efteråt. Det kändes som en enda lång Every grain of sand, eller som vilket liv som helst som spårat ur och hamnat snett gång på gång, eller ett liv som inte kan hitta rätt snarare, tills något och mycket offras, och chanstagningen, risken, som måste tas. Varje ord och mening i boken är smärtsam och ärlig, så många brister, varje människa har minst tio fel säger någon, det kan inte räcka långt, i alla fall inte på mig, inte på Dean Wareham, ingen övrig jämförelse, men tio fel kan verkligen inte räcka långt. Men så tar man den där promenaden en dag i maj och regnet har precis slutat och träden är nyutslagna och gröna så som bara träd kan vara en dag i maj när det precis slutat regna. Och när den gula putsfasaden på andra sidan nu blir orange igen. Det finns något där.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 18 maj, 2015, 21:42:48
Konsert 61 av 116, Glauchau, Tyskland 7 juli 1995

Oliver med kvisten kvar. Helst några av bladen också. I en liten skål på bordet framför. Jag kom hem från Spanien igår efter tio dagar i städerna Gijon, Santander, Madrid och Barcelona. Vi reste runt för att se det återförenade amerikanska bandet Luna. Och för att äta oliver, och annan mat, och prova den spanska hantverksölen. Vi såg bandet fem gånger och det liknande mer det Bob Dylan gjorde 1995 än vad han gör idag, det var variation och totalt annorlunda upplevelser varje konsert. Vi träffade bandet flera gånger och pratade länge, vi önskade låtar. This is is request from these two guys that’s come all the way from Stockholm to hear us. We met them the other day, in fact we’ve met them before as well. Det var en fantastisk resa med skaldjur, bläckfisk, skinka, ost, potatis, fisk, vin, stränder, klippor, Atlanten, Medelhavet, den magnifika staden Madrid, den minst lika magnifika staden Barcelona, ljuvliga lilla Gijon och vackra Santander, massor av trevliga människor från runtom i världen och så alla gröna oliver då. Och förbandet Flowers från London som säkert kommer att bli mer kända inom snar framtid. Och Luna med sångaren Dean Wareham, Sean Eden, Lee Wall och Britta Philips, vi träffade alla och hade en fantastisk tid.

Efter den femte konserten i Barcelona pratade vi som alltid med förbandet och då sa dom till mig, nu förstår vi varför ni gör det här, det är verkligen en annorlunda upplevelse varje gång. Dom kanske tyckte att vi var lite udda efter att ha sett oss längst fram i publiken även andra konserten på turnén. Men nu förstod dom. Det är så mycket mer än bara låtlistan som skiljer sig från kväll till kväll. Helheten blir så mycket större. Bara när det handlar som själva konserten är det lokalen, stämningen, publikresponsen, ljudet och inte minst bandets humör. Och ens eget humör kanske framför allt. Och varje konsert är givetvis unik, det händer saker som inte hände kvällen innan eller som kommer att hända nästa gång. Dessutom är själva resandet fantastiskt, staderna eller platserna skiljer sig, om det är inte samma spelplats flera kvällar i rad. Människorna man träffar är olika, maten skiljer sig, drycken likaså, boendet, sevärdheterna, nytt resande och längtan efter att komma vidare till nästa stad och ännu en konsert. Allt detta och mycket mer. Mycket mer. Som att få komma hem igen. Att få samla ihop upplevelserna och ha dom med sig resten av livet, ha dom kvar och ta fram när man vill och när upplevelserna behövs som mest. Att lyssna på inspelade konserter i efterhand kan givetvis inte komma i närheten av det fysiska resandet men det går att fantisera ihop en hel del historier. Det gör jag nu. Jag är i den pyttelilla forna östtyska staden Glauchau. Med lite fantasi så går det.

Det är dags för nya konserter på Stockholm Waterfront, den här hösten som kommer. Biljetterna släpps i morgon och det är alltid lika nervöst. Waterfront är en oändligt mycket bättre konsertarena än Globen och det finns nog inte några riktigt dåliga platser, men att sitta långt fram är självklart att föredra. Man vill ju se svetten droppa. Dom små benen sprattla. Alla gester och mimiken. Men på Waterfront är det framför allt musiken som framhävs, det fantastiska ljudet, bandet och förhoppningsvis sången. Det går alldeles utmärkt att bara sitta och blunda och njuta. Det är ändå inte riktigt möjligt att göra som vi gjorde i Spanien, stå längst fram vid scenkanten med bara en meter till sångaren Dean Wareham. Den tiden är förbi med Dylan, kanske gick det 1995, jag hoppas det.

Jag tittar på den tekniska specifikationen från just den här inspelningen av Glauchau, inspelad på en Sony portable DAT recorder, I did not harm the sound of the recording in any way står det och åter igen slås jag av hur fantastiskt det är att alla konserter det här året finns inspelade och cirkulerar. Det är en ovärderlig kulturgärning minst lika viktig som bevarandet av den målade konsten. Jag hade inte just nu lyssnat på Dylans tre minuter långa munspelssolo i Tangled up in blue. Jag hade inte suttit här över huvud taget. Jag hade kanske varit Spanien och ätit gröna oliver med kvisten kvar. Eller varit i Glauchau.

Ibland missar jag dina rapporter, Joakim. Ja, ibland missar jag allt möjligt, faktiskt ...
Denna hade jag alltså missat. Rapporten från konserten i Glauchau.
Eller inte om konserten i Glauchau.

Något av det du och Ulrika nu gjorde gjorde ju även jag. Inte 1995, men 1999. Och i motsatt spansk riktning. Från norr till söder. Ja, och med Bob då.
Minns just denna resa med stor glädje, trots kylig första vecka, och är så glad att ni också fick en så skön spansk resa. Behöver inte ens kommentera Madrid, eller Barcelona. Och hoppas att ni njöt lika mycket av tågresorna som jag gjorde. Även om ni inte fick uppleva det mäktiga Sierra Nevada.

Men detta att följa ett band ... och dessutom i Spanien ... ja, klart att det är ett härligt äventyr. Så mycket bättre blir det inte. Grattis    -_-  :d2:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 18 maj, 2015, 22:07:08
Konsert 62 av 116, München, Tyskland 8 juli 1995

Hålen längst in i mina jackfickor blir bara större och större. Nu är hålen så stora att jag får igenom hela händerna och kan ta på fodret. Men träden är friskt gröna på Norrtullsgatan efter regnet. Man kan gå på Odenplan igen efter några års arbeten med tågtrafiken under, jag letar efter ett ställa att äta på men allt känns oinspirerat och tråkigt. Jag vill inte äta på Luna Rossa trots att dom har stor stark för 29 kronor. Eller kanske är det just därför. Observatoriegatan är inte vacker åt fel håll, med lunden bakom ryggen. Går ner Upplandsgatan, tillbaka mot Odenplan. Somebody seen him, hanging around. Vänster Odengatan, upp Dalagatan, jag velar runt, solen skiner över Vasaparken, jag går under almanarna som skänker ett lugn, jag önskar nästan att jag hade mer att oroas över. Tillbaka på ruta ett, nästan hemma igen, står bredvid en staty föreställande Elin Wägner, vet inte ens vem det är, vet inte vad jag gör här. People just float. Borde gå hem, men beställer en bit mat på ett av alla ställen på St Eriksplans mörka sida, där knappt någon är, sitter ensam i den stora ödsliga lokalen, ser en man utanför som bär ett träd på sina axlar, han ser glad ut. Det är en dov, ödslig, tung Man in the long black coat. Hear the pulse and vibration. Jag hade också varit glad, om jag burit ett träd på mina axlar, men det kan jag inte. Jesus bar på korset av en anledning. En jacka som borde kastas, jag brukar gå till en skräddare men inte ens han kan göra något nu. Låten stannar av, instrumenten hörs var och ett för sig i den spröda ljudbilden. Konserten på Terminal 1 i München har precis börjat. Det var här Nirvana höll sin sista spelning bara ett år tidigare, att lyssna på sista låten Heart-shaped box i efterhand är en intensiv upplevelse. Curt Cobain fick både luftrörskatarr och laryngit, blev hes, och ställde in alla andra konserter på turnén och flög till Rom för att få behandling. Han tog istället en överdos med hjälp av Courtneys rohypnol.

I believe in you är tillbaka, publiken ropar hey hey om och om igen och Most likely you go your way glänser igång. Häromdagen satt jag här och tittade ut genom fönstret och den gula putsfasaden på andra sidan hade färgats röd. Vi sprang ut för att leta upp solnedgången och hittade den mellan husfasaderna på Falugatan, gick vidare in i Röda Bergen, i det lätta regnet fortsatte vi ner på Rödabergsgatan, ut på Torsgatan och hela vägen bort mot Torsplan, sedan vänster på Norra Stationsgatan, och upp trapporna på Tomebogatan för utsiktens skull. Solen sjönk ner bland molnen bortom Solna och sedan resten av planeten. The same thing I want today, I will want again tomorrow. Bobs och Jacksons akustiska gitarrer spretar på To Ramona och sedan Everything is broken, people bending broken rules, och så Every grain of sand, och jorden snurrar ett varv och ett till och den gula putsfasaden är så kraftigt gul denna majkväll och himlen så blå att det inte känns som en dag alls, det är utanför kalendern nu, jag är någon annanstans, för solen strålar ner för att ljusa upp vägen, och den gula putsfasaden har blivit intensivt gulorange, och den blå himlen speglas i dom spröjsade fönstrena. En konsert borde sluta efter en låt som denna. Klockan är nio denna märkliga dag i maj, kunde inte sova i natt, gick upp vid tre och drack några klunkar Jim Beam och somnade sedan, vaknade trött och jobbade trött och kom hem trött men gick min promenad och vaknade till liv igen och sedan hörde jag Every grain of sand.

Igår läste jag klart en mycket personlig självbiografi av Dean Wareham, sångare och låtskrivare i banden Galaxie 500 och Luna. Jag kunde inte tala en lång stund efteråt. Det kändes som en enda lång Every grain of sand, eller som vilket liv som helst som spårat ur och hamnat snett gång på gång, eller ett liv som inte kan hitta rätt snarare, tills något och mycket offras, och chanstagningen, risken, som måste tas. Varje ord och mening i boken är smärtsam och ärlig, så många brister, varje människa har minst tio fel säger någon, det kan inte räcka långt, i alla fall inte på mig, inte på Dean Wareham, ingen övrig jämförelse, men tio fel kan verkligen inte räcka långt. Men så tar man den där promenaden en dag i maj och regnet har precis slutat och träden är nyutslagna och gröna så som bara träd kan vara en dag i maj när det precis slutat regna. Och när den gula putsfasaden på andra sidan nu blir orange igen. Det finns något där.

Du, Joakim, vad glad jag blir av att ta del av din hembygdskänsla.

Ja, jag är fullt medveten om att du inte är barnfödd runt Sankt Eriksplan, ganska långt därifrån faktiskt, men det sätt som du i dina kåserier hela tiden återkommer till de kvarter där du lever ditt liv, det tycker jag så mycket om.

Och visst, vädermässigt var det en lite märklig dag här i Stockholm idag. Sol, moln och regn. En del dramatik, som du får fram i din text.

Men du ... köp en ny jacka ... eller snarare en sommarkavaj      -_- :party: :d5:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 19 maj, 2015, 16:49:21

Du, Joakim, vad glad jag blir av att ta del av din hembygdskänsla.

Ja, jag är fullt medveten om att du inte är barnfödd runt Sankt Eriksplan, ganska långt därifrån faktiskt, men det sätt som du i dina kåserier hela tiden återkommer till de kvarter där du lever ditt liv, det tycker jag så mycket om.

Och visst, vädermässigt var det en lite märklig dag här i Stockholm idag. Sol, moln och regn. En del dramatik, som du får fram i din text.

Men du ... köp en ny jacka ... eller snarare en sommarkavaj      -_- :party: :d5:

Tack Jörgen! Jag tycker själv att det är kul att läsa om andra som beskriver sina kvarter, jag brukar ibland följa med på Google Maps. Städer är ju ganska tacksamma att skriva om eftersom det är så många gator och nya saker hela tiden.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 09 juni, 2015, 20:32:36
Konsert 63 av 116, Stuttgart, Tyskland 10 juli 1995

Padron, den gröna lilla paprikan från nordvästra Spanien. Stekt med lite oja och salt. Det är mitt kanske starkaste minne av Spanien, och nu fann jag padron i en butik på väg hem från jobbet. Mat förflyttar mig till vilken tid som helst, framåt, bakåt, i sidled och in och ut. Upp och ner. It takes a padron like you, to get through, to the man in me. Det är snart tid för nästa resmål, Rom, Lucca och Turin och några platser runtomkring. I Italien tänker jag på kaningryta med rosmarin, vin ur liten karaff, piccolo, och jag tänker på alla glada tillrop och fraser. Jag tänker på stengränderna och skuggorna i Rom. Varma nätter och luften. Jag tänker på Under the red sky och jag hör Born in time just nu. In the lonely night. When we where made of dreams. Snart är jag där igen, Rom, cypresserna och kullarna i Toscana, upp hela vägen till Piemonte och bergen. Och så Shelter from the storm, den kunde inte komma mer lägligt, not a word was spoke between us, try imagining a place where it’s always safe and warm. Jag behöver inte föreställa mig.

Många låtar som skrevs 1964 kom aldrig med på hans skivor och Mama, you been on my mind är en. En låt skriven i Big Sur, Kalifornien, enligt honom själv, där han var med Joan Baez, och skrev en låt om tidigare flickvännen Suze Rotolo. Låten skrevs snarare i Grekland. Han kanske inte saknade henne men en låt skrev han, you know I won’t be next to you, you know I won’t be near. Det är många fina formuleringar, the sun cut flat and covering the crossroads I’m standing at. Så skrev han, om och om igen, sådana rader, han skrev att jag tänker på dig men det är allt. Jag bara tänker på dig. Han sjöng den som duett 1964, bland annat på den fantastiska Halloweenspelningen som finns utgiven sedan inte så lång tid tillbaka, då han och Joan nästan gör narr av låten och kanske av Suze. Men jag älskar vad som händer på scenen, skratten och det urspårade framförandet. Och sedan sjunger Bob och Joan låten tillsammans i mitten av 1970-talet. Och när den första inspelningen från den där långa inspelningsnatten för Columbia 1964 äntligen gavs ut 1991 blev låten mer uppmärksammad och han började spela den på sina konserter igen. Tre och ett halvt årtionde senare efter inspelningsnatten med låtar tänkta för skivan Another side of Bob Dylan. Den väntade, och blev till något av det bästa han framfört. Så som den kom att låta 1999 och ett par år efter är oöverträffat, den har aldrig låtit bättre. Det brukar vara så med honom. Tids nog.

Vi vandrade från Söder till Vasastan klockan tre på natten, himlen var ljusblå, det är snart midsommar. Jag frågade Johanna som gick bredvid oss om stunden på morgonen när hon vaknar. Det kändes som att hon började gråta men jag vet inte, jag vågade inte fråga. Jag fortsatte att fråga och hon fortsatte att berätta om hur det är att vakna. Vad som händer när man vaknar. Jag ville veta, hur är det när någon annan vaknar, när Johanna vaknar. Hon berättade om doften av nybryggt kaffe och morgonteven som sällskap. Det blåste den natten när vi gick men himlen var klar, på bron från Slussen till Riddarholmen, på väg mot Tegelbacken. Vi gick på Drottninggatan upp hela vägen till Observatorielunden, och på Odenplan skildes vi åt. Johanna gick till höger ner mot Sveavägen och vi till vänster. Vi dansade en vårnatt i maj, vi vandrade en sommarnatt i juni. Tids nog vaknar vi.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 09 juni, 2015, 21:16:12
Tack Joakim.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Hibbitt skrivet 09 juni, 2015, 23:21:58
Minnen minnen... Visions of Johanna. Querelle på dvd:n. 40% skottsk skärgård i glaset. 1995 är nästan lika bra som 1994 och 1996. Det viktiga är att musikern Bob Dylan inte slösar bort sin tid på tangenter. Plötsligt gick 10 och 20 år. Visions of Johanna. Speakerrösten talar sanning. Tack J.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Humlan skrivet 10 juni, 2015, 08:43:44
 :d5: :d6: Ja tiden när den är nog vaken i oss närvarande  :d4:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: M:o Nightmare skrivet 10 juni, 2015, 09:26:35
En fin betraktelse som vanligt! Men det är klart jag skulle kunna diskutera, och då med stor iver ehuru Dylan har utvecklat något han sjöng 1964....Går det? The Voice of The Decade! (60-talet) -_-
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 06 juli, 2015, 14:19:56
Konsert 64 av 116, Dortmund, Tyskland 12 juli 1995

Solnedgången bakom kullarna i Toscana är en bild som åter igen träffar mig. Bilderna är fina att ta fram, kan behövas då och då, när allt inte känns lika bra som det gjorde då. I see a shooting star tonight and I thought of you. Alla minnen, som flödar, det är väl det enda vi egentligen har, på riktigt, och det är bäst att se till att minnena är så goda som möjligt, man vet aldrig när minnena dyker upp. Men det är inte direkt en valmöjlighet, inte för någon. En del minnen vill man jaga bort för evigt, andra får gärna stanna kvar.

Tangled up in blue från sommaren 1995 är en tillbakalutad version, akustisk, inga trummor, så som den en gång lät där i New York-studion september 1974. Texten är en seriös lek med tiden och karaktärerna. Det är en beskrivning av ett uppbrott. We always did feel the same, sjunger han, we just saw if from a different point, of view. En snårig berättelse om en person som hamnat in en snårig situation utan att riktigt veta vad som ska hända härnäst. When finally the bottom fell out I became withdrawn. Som ändå gör sitt bästa för att gå vidare. The only thing I knew how to do, was to keep on keeping on. Sjävklart låter den inte alls som den gjorde där i studion, det är bara liknande sättning. Men det klingar fint. Den där inspelningsessionen 1974 måste vara bland det mest lågmält intensiva han någonsin gjort i en studio. Tangled up in blue därifrån valdes bort till förmån för en nyinspelning några månader senare och som senare kom ut på skivan Blood on the tracks. Det var hans beslut då, inget fel, det bara blev så. Det är en konsert med främst nedtonade sånger, det kanske passar den här regniga sommardagen, min första semesterdag hemma, och det regnar, men jag slipper i alla fall att vattna innergården. Jag har annars inget emot att vattna innergården. Att få komma riktigt nära, vara insvept i grönskan, känna alla friska dofter, bli förtrollad av naturen, och himlen där ovan. Den blå himlen. Tangled up in blue.

It’s all over now, baby blue befäster temat, den är ledsnare än vanligt, och sedan Stuck inside of Mobile with the Memphis blue again för att hämta kraft igen, det behövs. Även om livet är ett ekorrhjul så går det i alla fall att ifrågasätta det, inte livet utan ekorrhjulet. Han sjunger så kraftfullt, nästan skriker och det går inte att sluta le. Styrkan är tillbaka. Sista versen är alldeles underbar, och beskriver låten och livet. Ska det vara så här? Here I sit so patiently, waiting to find out what price you have to pay, to get out of going through all these these things twice.

Cat’s in the well, jag tittar på bilderna från Toscana igen och minns katterna som lekte uppe på kanten av den gamla brunnen. Katterna hade inget intresse av utsikten, det böljande landskapet, suddiga fält långt långt bort. Jag beundrade både katterna och utsikten, den fina gamla brunnen. The cat’s in the well sjunger Bob men katterna klarade sig den här gången, och vargen han sjunger om, som sitter där och tittar ner, syns inte till, men vargen finns i Toscana. Den vita lilla kaninen som sprang fritt på gården fångas in varje kväll för att få bo inomhus under natten. The world’s being slaughtered and it’s such a bloody disgrace. Vi satt där i kvällen och början på natten, ett dukat bord, the table is oh so full, och månen klar där uppe i skyn, nästan fullmåne. The drinks are ready and the dogs are going to war. Vi drack två sorters vin från trakten, ett enkelt bordsvin och ett dyrare årgångsvin. Ett stort krigsflygplan passerade ovanför våra huvuden, så lågt att vi nästan behövde ducka. Det var en overklig syn, i ett så stilla landskap. Världen förbereder sig igen, för det stora kriget. Vi är kanske inte kvar då men var så säker, någon kommer att få minnen av det att jaga bort. Jag ser mest bara katter framför mig, en ligger till och med på mig. Det är ett band på spelhumör, som en kontrast till det lågmälda, det slingras än hit än dit. Små filmiska effekter följer på gitarrerna, små upprepade ekon, det gnistrar igen och bandet tar upp intensiteten och Bob svarar, artikulerar bestämt med sin nasala stämma. Goodnight my love, may the Lord have mercy on us all. Den stämman går inte att tröttna på, den får gärna följa med mig i mitt eget lilla ekorrhjul, tills jag känner mig nöjd och kliver av. Det är den bästa konserten på mycket länge, som jag inte visste att jag behövde så mycket.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 07 juli, 2015, 17:02:52
Konsert 65 av 116, Stratford-upon-Avon, England 14 juli 1995

På Kungsholmen tar jag timslånga promenader, utan mål. Jag har sällan något mål här, jag känner mig alltid villrådig här, det är inte min mark, men det är nog därför jag går hit. Vill inte ha något mål. Jag försöker hitta dom minsta, mest bortglömda gatorna, som ligger bakom en gata som ligger bakom en annan gata, uppe på en höjd, bakom en bil. Jag har inget mål men hamnar jag på Kungsklippan så kan jag bege mig hemåt igen. Nu sitter jag i den mest hektiska korsningen i hela Stockholm, korsningen Fleminggatan och St Eriksgatan. En konsert från England, en kort festivalspelning och det är ett bestämt band som går ut på scenen. En dundrande Drifters escape följs av en finstämd I want you. Mannen bakom pratade med mannen framför mig men jag hör dom fortfarande tydligt. Jag lyssnar hellre på I want you. She is good to me, there’s nothing she doesn’t see. Människor strömmar förbi, passerar en meter bredvid mig, en efter en. Med sina väskor, resväskor, plastpåsar, det är inte en plats man stannar till vid. Jag stannar till här. She knows where I’d like to be.

But it doesn’t matter. Jag dricker en dryck som heter Modern Times, jag kunde inte låta bli, drycken är från San Diego och smakar passionsfrukt och grapefrukt, den är djupt orangegul och bubblar och skummar. Den smakar som utomlands och jag är nästan utomlands, jag hör inte hemma på Kungsholmen, har aldrig bott på Kungsholmen, det är här jag antingen passerar eller vandrar och går vilse, i timtals, tills jag nästan stupar, tills jag hittar hem över bron igen. Här finns det gamla smutsiga Stockholm kvar, det gamla smutsiga Stockholm finns inte kvar på så många platser längre. Männen som pratar med varandra vill bestämt utrycka sina åsikter. Det är tur att jag slipper höra deras ord. Åsikter överallt. Människor överallt, fram och tillbaka, det är en märklig plats i staden. Fram till 1700-talet bodde nästan ingen här. I mitten av 1800-talet låg Bolinders Mekaniska Verkstad här, långt utanför staden, men som ändå bara var på brolängds avstånd från innerstaden. Stockholms Sjukhem låg här, det som också kallades Hemmet för obotligt sjuka. Bob sjunger Tangled up in blue lite snabbare än hur Tony spelar den. Det ger låten en stressad nerv jag knappt hört tidigare. Som om den utspelar sig just här i korsningen. En bil tutar på en taxi, som får en plötslig fart i riktning mot Klara kyrka långt där framme. Den stressade korsningen på Kungsholmen.

William Shakespeare föddes i Stratford-upon-Avon 1564. Time out of mind, som släpptes två år senare, är en rad hämtad från Romeo och Julia. “Her chariot is an empty hazel nut, made by the joiner squirrel or old grub, time out o’ mind the fairies’s coachmakers”. Den lilla staden ligger några mil söder om Birmingham i mellersta England. Om några veckor reser jag med tåg över den engelska landsbygden, från Brighton till London, till Leeds till Manchester och upp till skotska Glasgow däremellan. Basen är märkbart hård i ljudupptagningen. Bestämd och stenhård. Seeing the real you at last visar ingen som helst nåd. I’m seeing the real you at last. Jag tycker om när låtar som dessa får agera stämningshöjare på slutet, uddaspår från uddaskivor. Det är en festival på ett flygfält, ursprungligen använt under Andra världskriget för träning. Det finns bättre användningsområden. En endast sjuttiofem minuter kort spelning. Två män i neongröna kläder ger sig ut i korsningen och preparerar asfalten.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 08 juli, 2015, 17:10:44
Konsert 66 av 116, Bilbao, Spanien 16 juli 1995

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut säger regn och norska motsvarigheten som heter Yr, hävdar att det är sol ute. Jag vet inte vad jag ska tro. Det är sol ute. Jag tror på det jag kan se. Dylan skriver många låtar om väder, tydligen består trettio procent av hans låtar av väderreferenser. The wind began to howl, det stämmer säkert. Men låtarna handlar knappast om ylande vindar utan snarare om stormiga känslor, vädret är en enkel metafor att ta till, som allehanda motorfordon för att symbolisera flykt mot frihet. Jag provar en dryck från Pamplona. Det är i alla fall i närheten av baskiska industristaden Bilbao där han spelar den här kvällen, den bördiga norra delen av Spanien, med det berömda Guggenheimmuseet. Där åt jag en mjölkkokt lök en gång, och det var bland det godaste jag ätit. Jag är än idag förvånad över detta faktum. Jag minns löken mer än museet.

Han spelade inte på museet utan på stadens tjurfäktningsarena, som han så ofta gör i Spanien. Konserten rusar i full fart, jag hänger knappt med, redan Silvio och jag har bara hunnit med löken. Trettio procent matreferenser hade varit något. Löken som metafor för tårar och sorg, och när den koks i mjölk symboliserar den det söta ljuva livet. I Egyptisk tro är skalet på löken symbolik för universum och dess lager och inre är himlen och jorden. När Bob sjunger om onion gook i sin låt I shall be free så sjunger han om andra typer av lager som kan skalas av, den låten spelar han tyvärr inte i Bilbao. Publiken i Bilbao sjunger med i refrängen. Jag sjunger numera bara med när han sjunger om vädret, far past the frozen leaves, out to the windy beach. Och jag sjunger givetvis alltid med när han sjunger om löken, far from the twisted reach, of crazy sorrow. Nu gråter himlen. Konserten rusar som sagt förbi, jag vet inte vad jag missar men snabbt går det. Lökspanjorerna sjunger med till Like a rolling stone och ropar en gång till en gång till på spanska. Jag kan inte spanska men jag tror inte att dom ropar något annat, en lök till en lök till kanske. Löken är trots allt temat för dagen. It ain’t me babe sjunger han sorgligare än på länge, inte undra på med det här temat. Han sjunger hest och längtande, som om någon sjunger till honom och inte tvärt om. Han plockar upp munspelet och blåser mycket försiktigt. Jag gick och handlade matvaror tidigare idag och handlade tre sorters lök, det var gul lök, vanlig vitlök och så färsk vitlök. Jag använde alla sorter i matlagningen men jag kokte aldrig någon i mjölk. Bara i rödvin. Konserten avslutas med Rainy day women. Det känns på något sätt extra passande.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Leif skrivet 08 juli, 2015, 20:30:23
Konsert 66 av 116, Bilbao, Spanien 16 juli 1995

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut säger regn och norska motsvarigheten som heter Yr, hävdar att det är sol ute. Jag vet inte vad jag ska tro. Det är sol ute. Jag tror på det jag kan se. Dylan skriver många låtar om väder, tydligen består trettio procent av hans låtar av väderreferenser. The wind began to howl, det stämmer säkert. Men låtarna handlar knappast om ylande vindar utan snarare om stormiga känslor, vädret är en enkel metafor att ta till, som allehanda motorfordon för att symbolisera flykt mot frihet. Jag provar en dryck från Pamplona. Det är i alla fall i närheten av baskiska industristaden Bilbao där han spelar den här kvällen, den bördiga norra delen av Spanien, med det berömda Guggenheimmuseet. Där åt jag en mjölkkokt lök en gång, och det var bland det godaste jag ätit. Jag är än idag förvånad över detta faktum. Jag minns löken mer än museet.

Han spelade inte på museet utan på stadens tjurfäktningsarena, som han så ofta gör i Spanien. Konserten rusar i full fart, jag hänger knappt med, redan Silvio och jag har bara hunnit med löken. Trettio procent matreferenser hade varit något. Löken som metafor för tårar och sorg, och när den koks i mjölk symboliserar den det söta ljuva livet. I Egyptisk tro är skalet på löken symbolik för universum och dess lager och inre är himlen och jorden. När Bob sjunger om onion gook i sin låt I shall be free så sjunger han om andra typer av lager som kan skalas av, den låten spelar han tyvärr inte i Bilbao. Publiken i Bilbao sjunger med i refrängen. Jag sjunger numera bara med när han sjunger om vädret, far past the frozen leaves, out to the windy beach. Och jag sjunger givetvis alltid med när han sjunger om löken, far from the twisted reach, of crazy sorrow. Nu gråter himlen. Konserten rusar som sagt förbi, jag vet inte vad jag missar men snabbt går det. Lökspanjorerna sjunger med till Like a rolling stone och ropar en gång till en gång till på spanska. Jag kan inte spanska men jag tror inte att dom ropar något annat, en lök till en lök till kanske. Löken är trots allt temat för dagen. It ain’t me babe sjunger han sorgligare än på länge, inte undra på med det här temat. Han sjunger hest och längtande, som om någon sjunger till honom och inte tvärt om. Han plockar upp munspelet och blåser mycket försiktigt. Jag gick och handlade matvaror tidigare idag och handlade tre sorters lök, det var gul lök, vanlig vitlök och så färsk vitlök. Jag använde alla sorter i matlagningen men jag kokte aldrig någon i mjölk. Bara i rödvin. Konserten avslutas med Rainy day women. Det känns på något sätt extra passande.

Lök, lök, lök. Jag känner mig lökig  ^_^.

Alltså, mjölkkokt lök? Seriously? Jag vet redan nu att de orden kommer att etsa sig fast i mitt minne och one of these days så måste jag bara testa det fast det egentligen låter motbjudande. Lök kokt i mjölk !?? Bland det godaste du ätit!? Det låter ju inte ens gott, mjölkkokt lök, lök kokt i mjölk...
Undrar om det låter godare på engelska? Milk-boiled onions? Onions boiled in milk? Onions cooked in milk? Onions hastily heated in milk? Onions slowly heated in a wonderful broth of milk?

Gudars skymning, ge mig vitlök!  :d5: ^_^

Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 08 juli, 2015, 21:54:21
And I just said ... good lök!
 :d5:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 10 juli, 2015, 15:09:02
Konsert 67 av 116, Madrid, Spanien 19 juli 1995

Det är ett fasligt liv i Madrid, det skriks som aldrig förr. Bob och bandet utstrålar en hårresande energi redan i öppningslåten Crash on the levee. Pack up your suitcase, mama don’t you let me down. Vi får väl se. Det distar och sprakar, som från en sprucken gammal transistorradio, men vad gör det, den här är kul. Madrid är en pampig stad, stora avenyer och ståtliga byggnader från förr, och full med turister. Avvik från turiststråken och Madrid visar upp något annat. Korsa den stora Calle Gran Via och promenera i valfritt tempo norrut längs Corredera Baja de San Pablo och ta in på alla sidogator du hittar. Stanna till på ett torg och drick något gott. Vandra vidare så länge du orkar och se om du hittar hem igen. Det blir garanterat kul. Publiken svarar hela tiden på vad bandet gör, Lay lady lay låter allt annat än tråkig, sällan har jag hört en så livlig publik på en inspelning, det smittar av sig på bandet, precis som det ska vara. Stämningen går nästan in i extas när klimaxen i All along the watchtower brakas loss, låten går upp och ner i intensitet men oftast upp, och sedan upp lite till. She looked at him and he felt a spark tingle to his bones, sjunger han, it was then he felt alone. Hur kan någon skriva så, det borde inte gå, det är inte rätt, det är helt enkelt inte rätt i en poplåt. She was born in spring, but I was born too late, publiken jublar, jag jublar också, inombords och varenda nertråd jublar, jag vet inte varför, publiken smittar av sig på allt. Blame it on, sjunger han, han sjunger som aldrig förr, så starkt, så kraftfullt, blame it on a simple twist of fate, jag kan knappt andas, hans röst borrar sig igenom allt, väggarna vibrerar och grannen öppnar en fin flaska Cava, borde göra i alla fall, så bra är det.

Winston Watsons lättsamt smattrande salvor drar igång Watching the river flow, han börjar med att småviska fram textraderna, salvorna fortsätter i strid ström bakom honom, ett glatt tempostarkt rockabillyackompanjemang, första versen är över, ett långt instrumentalt parti följer, det växer, publiken växer, jag blir tårögd, tårögd efter första versen av Watching the river flow, det brukar inte hända, om man säger så. Jag hade tänkt beklaga mig över Paul McCartney-konserten vi gick på igår men hur ska det kunna gå, det går inte, den var ändå bara bladi blaha, jag ägnar mig åt det här i stället, det är alldeles för kul och på riktigt för att inte ägna all tid åt, jag ägnar all tid åt detta, hur skulle jag inte kunna. Bandet smattrar vidare innan låten bryts upp och slås av och publiken jublar. Ska det inte lugna ner sig undrar jag, Silvio har knappast många i publiken hört tidigare, inte många köpte skivan Down in the groove när den kom ut, och dom som gjorde det glömde det nog lika snabbt, men jag gillar den, och jag gillar Silvio. Det är en låt att växa till, I can stroke your body and relieve your pain, inte illa, så det ska vara, and charm the whistle off an evening train. Haha! Det låter som att dom spelar på en liten klubb, ett mycket litet ställe. Den lilla tysta Tangled up in blue är skoj, när alla sjunger med i du vet vad, tangled up in blue, alla skriker, mycket högre än den mikrofonförstärkta sångaren själv, det låter komiskt, och låten är fortfarande liten och försiktig, men Bob har självförtroende, han är kaxig, I must admit I felt a little uneasy when she bent down to tie the laces of my shows, inte då, inte idag. Vi åker väl till Madrid tänkte jag, startar igång ännu en konsert, inte visste jag att det skulle låta så här, jag gillar Madrid, oliverna är gratis i Madrid, kommer fram på bordet direkt när du sätter dig, inte som i Barcelona, där kostar oliverna pengar, var du än hamnar, i Barcelona kostar allt, inte i Madrid, det smittar av sig, tänk om oliverna var gratis överallt, vilken fantastiskt värld vi haft. Bob tuggar klart oliven och tar fram munspelet, det blir en lång Tangled up in blue det här, han blåser som ett urspårat tåg på den spanska autopistan och publiken applåderar i takt till den akustiska gitarren och det skrikande munspelet, det är inte en vanlig konsert. Vi är i Madrid, där oliverna är gratis.

Det känns som att han är mycket god vän med publiken, och börjar sjunga en låt som inte lämnar ett öga torrt, inte i Spanien inte någonstans. Någon i publiken ropar något på spanska, alla jublar och överröstar arenahögtalarna, överröstar bandet och Bob, jag önskar jag kunde spanska, det låter som om någon sa något klokt. If I had the stars from the darkest night, I’d forsake them all for your sweet kiss. Någon gång tar jag reda på vad som sades under den här låten i Madrid. Och så det fantastiska munspelet, och han sjunger så fint, and yes there is something you can send back to me. Inte ett öga torrt som sagt. Jag tror jag måste äta en oliv, finns i kylskåpet, alldeles gratis är det, true like ice like fire. Jag kan inte gå någonstans nu, sitter kvar. My love she speaks like silence. My love laughs like the flowers. People repeat quotations. Some speak of the future, my love she speaks softly, there’s no success like failure, and failure is no success at all. Det är så fina ord, even a pawn must hold a grudge och publiken jublar, vi är i Spanien, man måste försöka stå upp men det gick inte, det som hände i Spanien från 1936 till 1975 är svårt att förstå, det gick inte, när Francisco Franco fick sin första och sedan till slut sin andra hjärtattack blev det möjligt, låten är kanske en kärlekssång men något mycket större. Det blir inte större än så här, Franco dog till slut och ett helt folk kunde börja leva på riktigt.

He walks with a swagger and he says to the bride, stop all this weeping, swallow your pride. Swagger betyder att visa pondus i det man gör, hur man visar upp sig själv. Som han sjunger, lyssna på det här mina vänner. From your useless and pointless knowledge. Jag bara rabblar rader, vet inte hur det ska gå att göra på något annat sätt just nu, det är utan tvekan hela årets bästa konsert, orden börjar ta slut nu. Inte Bobs ord, hans ord bara fortsätter att flöda. Obviously five believers med ursinnig attack. Inget är gratis, jag hade inte lyssnat på den här konserten om det inte vore för att jag spenderat både det ena och andra, av min tid och i slutänden mina pengar, jag har till och med arbetat för att andra ska bli rikare, det är så vi gör, vi små, det är så det är. Det går att göra på andra sätt, en del försöker och lyckas, jag försöker inte ens, jag bara flyter förbi, men jag är i alla fall inte ensam, jag har ett hem, viktigast är att jag känner något, så länge jag har den förmågan är jag nöjd, jag gör skada mot mänskligheten och planeten, men inte värre än att jag kan leva med det just nu. How does it feel ropar madridborna. Om och om igen. Det är överväldigande, han vägrar släppa munspelet, publiken vägrar släppa Bob. Det är inte mig ni vill ha, sjunger han, men det är precis vad det är. Applåderna blir mer och mer extatiska, det är rafflande tango i applåderna, och ännu mer munspel, mer och mer, han tappar kontrollen över munspelet, jag har tappat kontrollen sedan lång tid tillbaka. Utan tillstymmelse till övriga berusningsmedel känner jag mig high as a kite, högt över taken seglar jag, svävar jag. Vilken resa.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Guthrie skrivet 10 juli, 2015, 17:02:46
tack Joakim för att man fick vara med på din resa
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 10 juli, 2015, 17:45:21
tack Joakim för att man fick vara med på din resa

Så lite så, jag är glad att jag fick höra den här fantastiska konserten. Hoppas du att du har möjlighet också att göra det någon gång, när du behöver en vitamininjektion. -_-
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 10 juli, 2015, 21:24:32
Det här är en makalös konsert, lyssnade igen nu med Ulrika, ring maila eller sms:a, det här måste man höra! :-)
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 15 augusti, 2015, 13:53:56
Konsert 68 av 116, Cartagena, Spanien 20 juli 1995

Det är min favoritplats av parken, kortsidan mot St Eriksplan, den branta backen, lite dold av träden även om hela backen är starkt solbelyst. Nu är det mitten av augusti och människor är glada, sommaren har äntligen kommit till Stockholm. En del ligger och solar, ett barn kör runt med en radiostyrd bil, en person går på konsert. Cartagena ligger i sydöstra Spanien, några mil söder om Alicante. Jag lägger mig lite på sidan här i gräset och låter I want you vara mitt sällskap för stunden, gräset luktar gott, det är alldeles grönt, träden också, folk strömmar till, jag är långt ifrån ensam här i backen. Lite längre bort ligger lekparken, här är det mer stilla, jag tycker om det. All grönska. Igår besökte vi gamla vännen Humlan, vi åt god mat och tittade på hundratals av hans konstverk. Det har tagit ett par år men nu har vi nog bestämt oss vad vi vill ha, det är bilder som andas, sprider själsligt välmående och som dessutom är mycket vackra att titta på. Vi fann en nästan helt vit, hela pappret var nästan helt vitt, bara små anspelningar på att det kunde vara något annat än bara vitt, och både jag och Ulrika blev alldeles mållösa, av lugnet som spreds inom oss. Vi bad honom lägga undan den. Sedan vill vi sätta upp några av hans tavlor ovanför sängen, i stället för den Alfons Mucha-affisch vi har nu, som ändå bara hänger alldeles snett.

För två veckor sedan var i England, åter igen för att titta på bandet Luna, som vi tycker så mycket om. Vi hade lika kul som vi hade i Spanien, men England skiljer sig givetvis fundamentalt på många punkter från Spanien. Inte så många oliver, inte så mycket sol, ingen sangria, inget vin eller åttaarmad bläckfisk med smält smör, pulpo. Men i England finns så mycket annat, ett sprudlande aldrig stagnerande musikliv, människor som har en alldeles unik humor och aldrig räds att inleda samtal med främmande människor. Try imagining a place where it’s always safe and warm. Jag ligger i parken och människor strömmar till. Not a word was spoke between us. Alla verkar ha det så bra, den här platsen sprider ett lugn, precis som Humlans tavlor. Det är fint att bara ligga här och titta, på människorna, känna gräset mot mina bara armar. Träden som omger oss. Shelter from the storm. Jag lutar mig bakåt, huvudet mot gräset och jag blundar. Den varma vinden.

You’ve know it all the time, I’m learning it these days. En låt som alldeles perfekt understryker känslan just nu, så som han sjunger den nu, det är inte en sorglig låt, inte särskilt längtande, den är bara fin och vacker, det har gått så lång tid, han känner sig väl till mods, trygg, i balans. Bird on the horizon, sitting on a fence. Det spelar ingen roll hur texten en gång skrevs, den säger förstås mycket, men inte det viktigaste, det viktigaste är hur texten framförs. And I hope that you can hear. Bara lyssna nu, inte då, lyssna nu. Hear me singing through these tears. Som kanske en gång var, inga tårar nu, tårarna har torkat sedan länge. You’re a big girl now. Träden är här nu, behöver inga tårar nu, bara det här gräset och backen, människorna runtomkring mig. På våra resor träffar vi alltid nya spännande människor. I England träffade vi kanske fler än någonsin, på en av konserterna träffade vi tre personer med inspelningsutrustning, en av alla hette Mike och kom från USA, vi satt och åt middag tillsammans före en av konserterna och hela bandet kom förbi, en efter en och vi pratade om vardagliga ting och hade roligt, när vi skulle betala fick vi samma rabatt som bandet på notan. Jag kom hem och skrev en lång rapport om hela resan, det är svårt att inte ta med mannen från Minnesota i en sådan text, i var och varannan mening, jag reser så mycket och reser med honom och det är svårt att inte väva in det i det mesta jag gör, på ett eller annat sätt. Alla som vi träffar på resorna är ofattbart stora musikälskare, och det är långt ifrån bara en artist som är intressant för alla, långt ifrån. Människor som älskar musik så mycket har oftast stor förståelse för alla genrer och andras åsikter, särskilt människor som inte kommer från Sverige. Vi kan vara lite ängsliga ibland, rädda att inte tycka rätt. Det är en av anledningarna till att vi reser, för att träffa människor med helt öppna sinnen. Som Jon, han bara följde med Mike på vad som helst, vilka band som helst. Jag litar på honom, sa han bara. Jon har bott i Liverpool sedan åtta år tillbaka, han bodde på Penny Lane men trivdes inte och flyttade någon annanstans. Om vi kommer till Liverpool så vet jag vem jag ska ringa. Och om vi åker till Melbourne vet jag också vem jag ska ringa, Carmen och Steven, som vi också träffade. Efter England åkte dom till Stockholm och vi bjöd på middag. Häromdagen passerade dom min hemstad Falkenberg och åt och fascinerades av pizzasallad. Det är ofta dom minsta detaljerna som sätter spår. Det behöver inte vara det stora svulstiga, det är nyanskillnader som är det viktiga, det stora i livet. Jag lägger mig på rygg igen, och lyssnar på To Ramona. Låter det räcka så.

En djup och innerlig License to kill. He wants it all, and he wants it his way. Eller he wants it aaaaaalllll. Det är den finaste stunden på konserten hittills, tveksamt om något kommer att bli bättre. Hela låten är fantastisk. Ett långt instrumental intro, uppbyggnad, i väntan, på en lugn och sansad sång, fin, innerlig och våldsamt vacker. Så skör. Jag låter musiken gå och så ligger jag här i gräset. Så blir det ibland. Så blir det nu. Första lördagen på evigheter som jag inte har några planer, inga måsten, inga möten, ingen att träffa, inga tider att passa, bara jag och musiken, här i Vasaparken. Himlen är klarblå, inte ett moln. Lång långt där uppe seglar en fågel. Långt långt där nere ligger jag.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Humlan skrivet 16 augusti, 2015, 16:57:02
Gott att dela livsstigen ännu en gång  :d2: Och en ära för mig att få dela min konst med er hoppas ni alltid kommer att finna tid att känna ert själsliga lugn omkring mina bilder den känsla som ni nu känner är äkta i flödet en ton av behag och styrka...  :d5:

Tack för din betraktelse ännu en fin bild du målar upp för oss Joakim  :d5:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Hibbitt skrivet 16 augusti, 2015, 21:23:58
En big like som så ofta.  :d2:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 06 september, 2015, 11:57:48
Konsert 69 av 116, Valencia, Spanien 21 juli 1995

Regnet smattrar mot våra nymålade fönster. Jag hör regnet mot balkongmöblerna, mot buskarna, träden och blommorna nere på innergården. Mot asfalten, taken där uppe, stuprännan, vattnet forsar. Det är ett vackert ljud, regn som faller. Söndag morgon i september, det regnade när vi kröp ner i sängen igår och det regnar nu. Det är rogivande, lugnande, avstressande, mycket vackert. Denna söndagmorgon vaknar jag inte bakfull, inte för att jag brukar vakna bakfull men just nu låter vi alkoholen få stå åt sidan ett par veckor, jag vaknar på ett annat sätt, söndag morgon och jag hör regnet falla. Det är så stilla, kroppen är lugn, jag hör radion från köket, det doftar nybryggt kaffe.

Vi såg en pjäs igår, som handlade om uppbrottet mellan två människor, just i det här fallet handlade det om Ernest Hemingway och Martha Gellhorn. Gellhorn var precis som Hemingway krigsreporter och författare och dom var gifta mellan 1940 och 1945. Hon gav Hemingway 71 dagar, 71 dagar fick han på sig att sluta dricka. Dom bodde på Kuba och sedan träffades dom igen i Paris, på ett hotell, efter 71 dagar. Det var många år sedan jag gick på teater, bara tanken på att skådespelare ska agera just nu, precis framför mig, gör mig nervös, nervös för deras skull inte minst, det blir så nära, jag blir nervös, att något ska gå fel, någon ska tappa bort sig, att det ska bli en för känslomässigt intim upplevelse, att jag inte ska klara av det, men jag vet egentligen att skådespelarna klarar av det, det är deras jobb, dom klarar det. Det var en fin pjäs, intensiv, tankeväckande, obehaglig, rolig, storslagen. Relationen mellan två människor, två människor med starka viljor, med minst sagt speciella yrken, livsfarliga yrken, att åka rakt in i fullt pågående krig och skriva och rapportera. Och så alkoholen. Det kan inte sluta lyckligt.

Den här morgonen blev inte så lugn som jag önskade, jag är inte ensam och måste avvakta. Avvakta på lugnare stunder. Men snart. Tänk om jag haft ett hus på Kuba, som Hemingway och Gellhorn, omgiven och tropisk grönska, eller kanske ett hus i skogen, bara jag själv, ensam, med regnet och tystnaden. Eller på Key West, där hade jag velat bo, och när jag såg pjäsen längtade jag tillbaka. Det hade inte behövt vara ett hus som Hemingways, det hade räckt med ett rum, en veranda och så några tropiska växter. Vinden, fukten, dofterna och värmen. Kanske några katter som Hemingway hade, han hade katter på Kuba och i Key West, men jag skulle mest bara önska lugnet. Det är många som skulle önska lugnet, och nu översvämmas alla nyheter av tragiska bilder. Människor som flyr skräck och bara vill ha lite lugn, och det finns människor, otroligt nog, som inte låter dom få det när möjligheterna finns, och jag skäms därför lite när jag önskar mig bort från det här, men jag längtar alltid bort, var jag än är, kan inte hjälpa det. Bort inom mig eller bort fysiskt, någonstans vill jag. Det är en söndag tidigt i september och jag är hemma, det regnar och samtidigt som jag egentligen mår ganska bra här längtar jag bort, längtar till Spanien, till Valenica, året kan vara 1995.

Det går att höra snabbt, publiken som jublar, musiken som är distinkt, och så rösten, den är där igen, den är här igen. Jag förflyttas och försöker ta dig med mig. Ska göra mitt bästa. I’ll be your baby tonight är lättsam och lekfull, musiken låter nästan förinspelad, så statisk som förinspelad musik på en scen kan låta, nästan programmerad, stel men struttig, som gjord på en leksakssynt, och så leker han med orden ovanpå, han sjunger lättsamt och med inlevelse, drar ut på orden men tar inte i särskilt mycket, han leker sig fram. Och den förinspelade musiken rullar vidare, med några barnsliga gitarrer som vinglar ovanpå, kan inte riktigt hålla balansen, det är gulligt.

Martha Gellhorn gömde sig på toaletten på ett av sjukhusfartygen som landsteg i Normandie 6 juni 1944. Hon låtsades vara en bårbärare när dom till slut steg i land. Hon följde kriget varhelst hon kunde nå det. Just like a woman spelas, kanske passande, men den skulle knappast kunna handla om Martha Gellhorn, Gellhorn var knappast precis som alla andra, snarare raka motsatsen. Orden I was hungry and it was your world, skulle kunna handla om Gellhorn, på pricken så. Hon fick många gånger leva i skuggan av Hemingway och vägrade ge intervjuer, trots det osannolika liv hon levt, alla frågade ju ändå bara om Hemingway, hon vägrade tills hon gick med på att träffa Stig Hansén, han hade inte ens nämnt Hemingways namn i brevet till henne, det fick henne att gå med på att intervjuas, och hon började berätta. Han skrev sedan pjäsen som nu går på Stockholms Stadsteater i några veckor till. Se den om ni kan. Applåderna hörs långt innan låten är slut, det är ett bra tecken, ett tecken på ett fantastiskt framförande. Och känslan fortsätter, ilskan, Positively 4th street, exakt samma känsla, det är helt makalöst i det lilla formatet, han sjunger utan att överdriva, bara kallt konstaterande, i en av hans allra bästa och starkaste låtar, så kall, så smart ond, dom avlutade raderna måste höra till det mest bitska han har skrivit, I wish that for just one time, you could stand inside my shoes, you’d know what a drag it is to see you. Och musiken är så stilla, lika kallt konstaterande, låten igenom, inte något överdrivet, det behövs inte, inte med en sådant text, det snarare bara understryker det kalla, kyliga. Hur väljer han låtar att spela en kväll som denna, först I’ll be your baby tonight och sedan dessa två. Jag måste andas lite.

Och hämtar ny luft med Silvio. Alltid ny luft med Silvio. Musiken är inte stilla längre, bandet på scen håller ut och leker med arrangemanget, I gotta go, to find out something only dead men know. Det bränner och publiken jublar, break efter break, musiken stannar och startas igen, gitarrerna viner, publiken klappar i takt och jublar om vartannat. Han sjunger med kraftfull inlevelse och det är en fröjd att lyssna på Silvio, det är en lycka att lyssna på Silvio. Hämtar ny luft, även om jag knappt kan andas, men ny luft får jag, i alla fall blir jag tvingad att slappna av efteråt, när applåderna har trappats av, när dom akustiska gitarrerna plockas fram. Don’t think twice, it’s all right. Det är en bra konsert, jag har till och med glömt att jag är kvar här, att jag sitter hemma, det regnar fortfarande, jag känner den friska lite kalla luften strömma genom lägenheten, balkongdörren är öppen och det blir ett litet tvärdrag. You just kind of wasted my precious time, so don’t think twice, temat fortsätter, han är på det humöret, han sjunger starkt, upprymt, gitarrerna, akustiska nu, drillar hål i atmosfären, och munspelet tar vid, börjar lite lagom fint men övergår snabbt till något mer hätskt fartfullt, men melodiöst, publiken jublar, han säger thank you. Och övergår till en sagolikt vacker Tambourine man, som så många gånger förr, hur många gånger kan jag säga det, hur många gånger har jag skrivit om denna låt, det går inte att räkna så långt, inga räkneverk når så långt, inga räkneverk når så brett, så högt, så djupt. Räkneverk går bara åt ett håll, det gör inte denna låt. The haunted frightened trees, out to the windy beach. Så stilla, låten rör sig knappt, ibland blir det helt tyst, men det finns nog ingen låt i världshistorien med ett sådant liv, en sådan tredimensionell framåtrörelse, sådan drömsk längtan, ett ton på munspelet, i en halv minut en enda ton, sedan en minimal variation, sedan kraft, sedan virvlar det iväg, åt alla håll, dit definitivt inga räkneverk når.

Jag har en annan låt i mina tankar, Everybody’s talking av Fred Neil. En låt som handlar om en person som söker frihet och anonymitet. I’m going where the sun keeps shining, through the pouring rain, going where the weather suits my clothes. Det är sådana låtar som passar nu, i det här vädret, i den här sinnesstämningen. I try to harmonize with songs, the lonesome sparrow sings. I Valenica fortsätter också drömmandet, i form av Gates of Eden. Det gick 71 dagar och sedan återsågs Gellhorn och Hemingway, på hotell Ritz i Paris. Han kunde inte sluta dricka, kunde aldrig sluta dricka. Konserten fortsätter med intensiva I believe in you, Leopard-skin pill box hat och inte minst Knockin’ on heavens door. My back pages och jag glider iväg i tankarna. Dagarna går, sommaren är slut, regnet det bara fortsätter men jag är glad för regnet, det är lättare att drömma när det regnar. Jag lever kvar i pjäsen om Martha Gellhorn och Ernest Hemingway, allt det sorgliga och tunga, det vackra i det sorgliga. Det går dagar, det är precis vad det gör, sedan vad som händer kan man bara drömma sig till.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Humlan skrivet 07 september, 2015, 10:25:17
 :d5: Märkligt hur vi ofta väljer ensamhet och söker lugn. Havet är skönt att vara närasammanmed en veranda som erbjuder en plats vid havet där vill jag vara där vill jag leva... Tack Joakim (jag höjer min själs Orval, skål!)
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 09 oktober, 2015, 21:15:08
Konsert 70 av 116, Barcelona, Spanien 24 juli 1995

En mexikansk man står och lutar sig mot en skåpbil. Gula taxibilar rullar förbi. Rusar förbi. Människor går förbi utanför det öppna fönstret, promenerar med sina hundar, i träningskläder, turister tittar sig omkring. Jag sitter på en bar i hörnet av Bleecker Street och Jones Street i New York. Det är här vi brukar hamna, förr eller senare, det är lätt att hamna här. Fjärde året i rad vi åker hit, den här gången dagen efter vi såg två magiska konserter på Stockholm Waterfront. Nu är jag här, i Greenwich Village. Vi är i New York för att se bandet Luna, igen och igen, det är svårt att låta bli. Help me in my weakness. Det är Drifter’s Escape från Barcelona. Två magiska kvällar i Stockholm och än så länge två magiska kvällar i New York, särskilt gårdagen, bandet klev upp på The Bowery Ballroom för andra kvällen i rad och lät ännu bättre. Efter spelningen delade vi taxi med Lee Wall som spelar trummor i bandet, vi åkte till efterfesten på 14th Street, jag dansade med Britta Phillips och berättade för Dean Wareham att vi tog bilder på 248 Front Street där han bodde för nästan 30 år sedan, Ulrika ville inte att jag skulle berätta men jag gjorde det, han blev överlycklig och började berätta om vilka andra lägenheter han bott i. Bland annat på 33 Bleecker Street, vi går kanske det i morgon, eller så går vi någon annanstans, det finns alltid platser att gå till. Att gå till i New York.

Will the be any comfort there? Och så sitter jag här och lyssnar på Senor, den här Senor och den där rösten, han sjunger så att jag vill gråta, precis som han gjorde i måndags och tisdags, han sjunger hjärtat ur sig, öppnar upp hela sig själv, framför mig, och jag är här för att lyssna, som så många gånger förr, som alltid. Precis som det ska vara. Vi går alltid till Jones Street, det är en liten gata mellan Bleecker Street och West 4th Street, en lugn liten gata, egentligen händer inget särskilt på Jones Street, det finns inte så mycket. Men ändå, det finns det mesta på Jones Street, det behöver inte vara så mycket mer än en liten gatstump i Greenwich Village, den betyder så mycket, så stor i det lilla. Det var här vi satt för ett par år sedan, bartendern spelade en låt från Oh Mercy och allt var så perfekt, så lite kunde jag begära mer, så lite behövde jag mer, och nu sjunger han Shooting Star och jag kan inte begära så mycket mer. It’s too late for me to say the things you needed to hear me to say. Orden, som bara han kan berätta.

På en teveskärm visas baseball, en sport jag aldrig lärt mig förstå, det är en repris och det är andra gången vi ser samma repris, ingen träffar bollen, alla missar, ingen springer, ingen gör något, bara viftar omkring sig, det händer absolut ingenting. Alla tusentals människor i publiken är utom sig av galenhet och jublar och skriker. When you go your way and I’ll go mine, det går inte att förstå allt, det ska inte gå att förstå allt, det är inte rimligt, det är inte klokt att ens försöka. I’m gonna let you pass. Time will tell. Allt det där. Vi träffade en man igår som bara lyssnar på Bob Dylan från före kraschen, jag sa att det var ju synd. Jag lyssnar nästan uteslutande på Bob Dylan från efter kraschen. Då händer något ännu större, han tog lugnet till sig, tryggheten och byggde upp något nytt, sitt riktiga jag. Det verkliga, så som det bör vara, inget hittepå, inget på låtsas, inget för att spela något spel, bara för att det måste ske, och det har fortsatt. Många tycker ofta att artister är bäst på sina första skivor, jag tycker nästan alltid tvärt om, det är när lugnet och tryggheten kommer som det blir allra bäst, alla måsten är förbi och avklarade. Time will tell.

Människor går förbi utanför det öppna fönstret. Alla möjliga människor, det kan knappast finnas en stad i världen med så vitt skilda människor som går förbi. Hur bra musiken än må vara, maten, gatorna, skyskraporna. Det finns inget som är bättre än människorna i New York. Blandningen. Ingen skulle reagera märkbart om jag så skulle byta namn till Quinn och promenera runt utklädd till eskimå.

När vi är på konserter med Luna får vi ofta frågan vilka andra band vi gillar och alltid säger jag Bob Dylan och alltid svarar alla wow eller that’s great eller amazing eller något sådant. Det verkar som att det är fint att tycka om att lyssna på Bob Dylan. Så fånigt. Jag berättar om Bob Dylan och allt som han ger mig, det är massor. I går berättade jag igen, ännu en gång, jag säger att jag tycker om att lyssna på hur han sjunger, det är inte så noga vad han sjunger, hur han sjunger och hur låtarna förändras, att allting alltid är levande och förändras. Att försöka kopiera sig själv dag ut och dag in är väl alldeles poänglöst. Det är fredag i New York och det är en ny dag, bilarna rusar förbi, precis som i går, och dagen före i går, den spanska publiken jublar när han plockar fram munspelet i slutet av Tangled up in blue. Han blåser i sitt munspel.

Hard rain’s gonna fall spelar han inte ofta, om ens någonsin tidigare det här året, minns inte så noga, publiken sjunger med i refrängen. Arrangemanget är stilla, likt det från Japan föregående år, när han spelade med den stora symfoniorkestern. Men nu är det bara stilla, inga stora gester, det lilla, och han gör något totalt annorlunda, hur han väljer att frasera, eller väljer, det är nog inte rätt ord, han väljer inte, det är något annat som bestämmer, han letar sig fram, publiken vet knappt vad som händer. Det är svårt att veta exakt vad som händer när Bob Dylan sjunger. Är det rätt, är det fel, går det att begripa, det ska inte gå, jag vill inte begripa, hans röst bara sköljer över mig och ingen absolut ingen vet vad som händer. På spelningen i går berättade Dean Wareham från scenen att jag och en kille till höger om oss båda gillar Bob Dylan, att vi borde snacka efteråt. Det är egentligen inte min mening att berätta om vad jag lyssnar på för övrigt, men jag får frågan, och jag kan inte ljuga, säga något som inte är sant. Jag ljuger ofta, men inte om det. Jag dricker en stout som smakar choklad. Jag tycker om choklad och jag tycker om stout och your lover has just walked out the door.

Vi är inte här för att se några sevärdheter, inga alls, vi gick inte på Brooklyn Bridge igår, vi gick under den, för att vi råkade befinna oss där. Jag tittade upp mot nya World Trade Center och fascinerandes, häromdagen var Empire State Building upplyst som en julgran i natten, det var vackert. Vi bor i Chinatown, det myllrar, och vi gick till en nattöppen restaurang och jag beställde en nudelsoppa klockan fyra på natten, sedan drack vi en kopp kaffe och somnade ifrån koppen kaffe. Inget är som det borde vara, eller som det brukar vara, det är så här, allt är precis som det ska vara. Det var här för några år sedan Steve Earle gick förbi utanför klädd i trasor och med en säck över axeln, han drack Diet Coke med sugrör, jag gick ut efter honom, han gick in i gitarraffären som ligger några meter bort. Jag väntade utanför och träffade honom när han gick ut, berättade om teveserien Treme och hur bra den är, han blev glad, han skulle gå på en Obama fund raising senare på kvällen. Han skrev en autograf på ett ölunderlägg. Sedan åkte vi till New Orleans och det visade sig att han skulle spela när vi var där, vi såg honom spela i New Orleans. Steve Earle är bra. I morgon ska vi se Nick Lowe. Inte Stevie Nicks. Tom Waits while Jeremy Irons. Our bass player tonight is Tony Garnier. Och så upprepar han, Tony Garnier. Värd att nämna igen. En blond tjej med ljusgrå jeans står i baren och väljer en dryck. I’m seeing the real you at last. En stressad kvinna går förbi utanför med en katt i famnen. En far med sina söner i var sin hand. En sopbil står parkerad på andra sidan gatan. På ett bord ligger en uppslagen bok som ingen läser. Sidorna bläddrar förbi av sig själv av vinden. All the pretty people, drinking, thinking, that they got it made. En kvinna med vit blus och lockigt hår sitter i baksätet av en taxi och tittar förundrat ut. Det är vad vi är. Det är vi. Sopgubben hämtar köttslamsor i en tunna och rullar den över gatan, två äldre herrar med kostymer konverserar livligt. En liten flicka i en blå klänning med trianglar har fingrarna i munnen, en blond dam röker en cigarett. Han har en blåspräcklig kostym på sig, och sprayat bakåtkammat hår. Nu gick han tillbaka samma väg. Ett lesbiskt par håller om varandra. En tjej äter en glass och hennes kille dricker en öl. En kvinna med ljusa byxor, mörkt hår och svart linne tappar sin resväska och böjer sig ner och plockar upp den och går vidare. Bob Dylan sjunger, det spelar ingen roll vad, allt han vill säga finns i rösten. Det går förbi en rödhårig tjej och hon tittar mig i ögonen, jag blir nervös. Hon tittar bort och jag tittar bort. Ett varsamt munspel. En enda ton men så mycket uttryck. På cykel en tjej med svart klänning, hon är fokuserad, vill någonstans snabbt. Ett barn med en glad liten hund i koppel. Med eller utan koppel, alla vill någonstans.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 18 november, 2015, 20:52:12
Konsert 71 av 116, Zaragoza, Spanien 25 juli 1995

Nu ringer han igen, med munnen full av räkor. Min bror och jag pratar lite oftare med varandra nu. Han ringde tidigare idag när jag var på jobbet, han frågade efter recept på friterade räkor. För några dagar sedan hade han misslyckats med att fritera räkor, oljan började brinna och det tog eld både i hans kläder och hår. Och han hade behövt använda arton ägg till smeten. Men han hade konstruerat en egen mekanism för att fritera fyra räkor samtidigt med fyra fiskekrokar på en träställning som han hängde räkorna på i stjärtarna, som sedan först doppades i smeten, smeten med arton äggulor, och sedan doppade han räkorna i oljan, oljan som började brinna. Han kastade ut all olja utanför ytterdörren när han fick panik när han började brinna själv och nu klagade han på att det är så jävla halt utanför. Ska du verkligen fritera räkor, frågade jag. Har han bestämt sig för något så har han och bara för en timma sedan ringde han och frågade vilken sorts mjöl han skulle köpa. Vetemjöl svarade jag. Och du ska bara använda äggvitan. Vad ska jag göra med äggulan då, frågade han, det är ju den bästa biten. Jag vet inte, sa jag, gör en tiramisu. Det kommer jag inte att göra, sa han. Jag tror honom.

Jag äter en köttbit trots att jag inte borde, jag dricker ett glas vin trots att jag inte borde. Jag lyssnar till och med på jazz. Äta och dricka och tomheten försvinner. Det har gått några dagar, till och med veckor. Jag har varit i Köpenhamn och sett Mercury Rev och jag har varit i London och sett Bob Dylan spela tre gånger i Royal Albert Hall. Vi vandrade i i Hyde Park, bland löven i hösten och bland dom sista blommorna i Bloomsbury. Det var tre vackra konserter, tre dagar fulla av liv och människor och gröna gula och röda löv i Hyde Park. Våra vänner Leif och Bobi, Bengt och Rutger, betyder allt. Vi kan inte ha det bättre än när vi är med dom. Resor och möten med musik och människor betyder allt. Jag dricker ett glas spanskt vin eftersom jag är i Zaragoza och lyssnar på en konsert. Och jag hör en låt jag inte känner igen, det är en fin upplevelse, nästan så att jag blir tårögt. Oh the streets of Rome. When I ran on the hilltop following a pack of wild geese. Åh Rom jag blir gråtfärdig. Tänk att han spelar just den här låten, just nu. I left Rome and pulled into Brussels, on a plain ride so bumpy that I almost cried. Och han nästan skriker ut, eller i alla fall sjunger med hela sin lilla kropp, och han sjunger och menar det, sailing around the world in a dirty gondola, han sjunger till oss alla, someday, han vet vad han sjunger och vill säga något, everything, det ska verkligen hända, is gonna be, jag hör dig och jag är här, someday everything is gonna be different. Jag andas och känner dofterna av löven i London, kaksmulor i Köpenhamn och värmen från gatorna i Rom, skuggorna på kullerstensgatorna i Trastevere, allt doftar och allt är musik. Jag snörvlar lite som om jag vore fem men det gör ingenting, jag kan höja volymen lite, jag är i Zaragoza.

Jag minns det så väl. En smal trappa upp till översta våningen. Vi fick filtar och lakan, en säng, lägenheten skulle vara vår en tid, det snöade när vi åkte bil genom staden, det var första gången där, jag tittade ut genom fönstret och sa att det var kallare här än hemma. Lägenheten vi bodde i var iskall, men vi hade våra filtar, vi hade vinet och vi hade varandra. Första gången i staden, det skulle bli en speciell resa och jag minns det så väl. Skriv den sannaste mening du känner till tänkte Hemingway när orden inte ledde någon vart. Han skrev i en kall liten lägenhet på översta våningen och han bodde på 74 Rue de Cardinal Lemoine. Det finns alltid en sann mening. En morgon skulle jag gå ut och handla frukost men det var nästan omöjligt, natten hade blivit för sen och det var plågsamt att gå till affären, men jag behövde handla frukost. Jag minns inte vad jag köpte, jo jag köpte bröd och frukt och jag glömde väga frukten själv, så som man gör i Frankrike, kassörskan blev irriterad. Jag mådde fruktansvärt dåligt men det skulle gå över. Det går alltid över även om det inte känns så då. Det var kallt i lägenheten när jag kom tillbaka, från toalettfönstret kunde vi se ut över takåsarna, den kalla dagen hade börjat men morgonen fick vänta, jag kröp ner under filten. Vi hade i alla fall varandra och snön föll. Vi åt frukt och bröd och tog oss ut igen, hamnade på en graciös tillställning och vi fick en flaska Champagne och allt jag tänkte på var snön och lägenheten vi bodde i. Det fanns ett element som gick att sparka igång men jag tror inte vi lyckades, det fick vara kallt.

I got to go, find out something only dead men know. Den här låten Silvio får publiken att jubla och John “JJ” Jackson dribblar med strängarna i ett rasande tempo, det går inte att titta bort, jag ser allt, dessa konserter, jag borde göra det oftare, det är för sällan, det går inte att få nog. Endorfinerna sprudlar och cirklar runt i rummet, it’s just escaping on the run, sjunger han exakt nu, if you hear vague traces of skipping reels of rhyme, it’s just a shadow you are seeing that he’s chasing. Jag jagar som en dåre efter endorfinerna, behöver dom, annars är allt tomhet, att bara vara, inget liv bara existens. Jag lyssnar till och med på jazz. Publiken applåderar i takt till munspelet och jag måste andas ett djupt andetag när det är över, ett extra djup andetag och en gång till. Min granne Torkel sa till mig att han blev arg när han lyssnade på Modern Times, i söndags under vår gemensamma städdag nere på innergården. Min granne Torkel lyssnar på blues och brukar prata musik med mig, han kommer över med skivor och hemgjord plommonchutney. Jag har fått Dustbowl Ballads på vinyl av honom. Han sprang upp till sig när vi krattade höstlöv och hämtade en sjutumsvinyl med en bluesinspelning från 1928, Henry Thomas och The Hokum Boys, du bara måste höra den sa han. Han blev arg när han hörde Modern Times för att Dylan tagit åt sig äran åt några låtar trots att han uppenbarligen inte skrev dom. Det är sant, jag håller med, men framför allt är jag glad för att jag har en sådan granne. Det är sådant som Dylan gör med oss, skapar känslor och vänner, och endorfiner. The only sound that’s left after the ambulances go, is Cinderella sweeping up on desolation row. Alla dessa rader som betyder mer och mer beroende på tid och rum och när allt det hemska sker.

Min bror har byggt en kaninbur till sin chef. Min bror ska hamna i fängelse säger han, men det blir nog inte så hoppas jag, min bror bråkar med sina grannar och med alla möjliga, han kan inte begripa hur jag, eller alla, inte kan ha en endaste polisanmälning mot sig. Det är svårt att förhålla sig till min bror, han är så rolig och utlevande men samtidigt så naiv och kortsinnig, är det ens ett ord, han är smal i sin världsbild. Jag skulle önska att jag kunde göra om alla mina resor, alla resor jag gjort, med honom. Jag önskar det så mycket. Men det går naturligtvis inte. Some speak of the future. Det ser inte så bra ut. The night blows cold and rainy. Han skickar en bild på räkorna han har friterat och det ser bra ut. Jag är stolt över honom. Vi pratar om att laga mat så snabbt och effektiv så möjligt. Han berättar hur snabbt han kan koka makaroner och steka köttbullar, det låter jättesnabbt. Jag berättar hur snabbt jag kan koka makaroner och prinskorv. Jag gör det i samma gryta. Men inte idag, jag äter en köttbit och dricker ett glas spanskt vin och lyssnar på en konsert från Zaragoza. Tombstone blues dånar ur högtalarna. Min granne skulle gilla det här tror jag. En dag ska jag bjuda över honom och vi ska lyssna på Tombstone blues från Zaragoza. Det är precis vad som kommer att hända. Min granne kommer inte att vara arg längre. Jag tror att min granne och min bror skulle komma bra överens. Min granne tycker om träd, han och hans fru Anna som jag också tycker mycket om, båda forskar om växter och träd. Det är ett bra ämne. Min bror tycker om att snickra. Det har han fått från vår far, som också snickrar. Min far kan identifiera alla träsorter man ger honom. Ek, en, bok, björk, barr, tall, gran, lönn, rönn. Min far kan allt. Jag lärde mig att höra hur gran och tall låter när man eldar dom, det sprakar extra mycket, och glöden sprätter iväg, så man måste vara försiktig med gran och tall, vara på sin vakt. Jag är numera också ganska duktig på trä, men egentligen är det bara ek, doften av ek i vin, som jag kan något om. Jag kan känna om det är amerikansk eller fransk ek. I Spanien brukade den franska eken användas men när den blev för dyr så gick spanjorerna över till amerikansk ek, den doftar vanilj. Slovensk ek har jag inte lärt mig ännu.

Någon i publiken har skrikit efter I want you men den spelar han inte denna kväll. Knockin’ on heavens door och JJ dribblar som Zlatan mot Danmark och jag tror ingen saknar I want you denna kväll, även om den är förförande fin, den också, jag tycker bäst om I want you i sin långsamma skrud, från det här året eller 1978. Nu spelar han One too many mornings, den är alltid bra, kan inte vara något annat, it’s a restless hungry feeling that don’t mean no one no good, when everything I’m saying you can say it just as good, you are right from your side and I am right from mine. We’re both one too many mornings and a thousand miles behind. Det känns så underbart att få skriva raderna samtidigt som han sjunger dom. Jag skriver i realtid, jag skriver lika snabbt som Dylan sjunger, och lång där borta i natten kan vi se det lysa, lysa upp staden i natten. Det var länge sedan midnatt och vi var hembjudna till någon vi nyligen träffat. Det var dagen innan brödet och frukten. Han tog fram ost och vin och vi satt där och åt och drack och pratade, det var en dimmig men klar natt, jag fällde en tår av lycka, jag kunde inte begära mer av livet just då, utanför fönstret kunde vi långt där borta se Eiffeltornet, så bedårande vackert, takåsar och kyrktorn, gatlyktor och upplysta caféer och restauranger. Jag har inga fler resor planerade, bara en till Paris, den kan inte komma snart nog.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 17 december, 2015, 21:35:39
Konsert 72 av 116, Montpellier, Frankrike 27 juli 1995

Don’t say I never warned you. När jag tittar efter vilket datum det skedde så ser jag otroligt nog att det var just idag. För fem år sedan. Det var idag för fem år sedan, i en liten stad mitt i Tunisien. Fem år yngre än vad jag själv är, en ung man som försökte tjäna lite pengar till sig själv och sin familj genom att sälja grönsaker från en skottkärra. Men han hade inte tillstånd och inga pengar att betala mutor till polisen. Tre kommunarbetare trakasserade honom, spottade på honom och slog honom. Förnedrad gick han till guvernören för att berätta om vad som hänt, men guvernören ville inte träffa honom. Klockan slog elva på förmiddagen, det passerade en halvtimma efter det. Han köpte bensin och ställde sig framför en myndighetsbyggnad och hällde bensinen över sig. Och tände eld.

Don’t say I never warned you. Mörket utanför fönstret är massivt, tungt, ingen snö som gnistrar, som lyser upp gatorna, träden, taken och människors ansikten. Ingen snö på hundens päls. Det är mörkt, kolsvart, redan halv fyra på eftermiddagen. Någon ringer till radiopsykologen och säger att han har svårt att hitta livsgnista. På grund av en sjukdom som gör att han ständigt behöver operera bort en återkommande böld på stämbanden, annars dör han. Femtio gånger har han blivit opererad och hans kropp skriker att han inte vill längre, han orkar inte. Men han har en familj, annars finns det ingen gnista kvar, inget att leva för. Att leva och dö, oavsett när, för något mer än bara tillfällig existens. Bob Dylan är förband till Rolling Stones i Montpellier i södra Frankrike, nordväst på andra sidan medelhavet från Tunisien.

Folk protesterade fredligt på gatorna mot hur den unge mannen behandlats. Mot förtryck. Protesterna som kom att kallas hibiskusrevoltionen fortsatte och diktatorn Ben Ali tvingades fly. Det var början på den arabiska våren. I Egypten började ungdomar också att protestera, och det blev jasminrevolutionen. Miljontals människor strömmade ut på gator och torg för att visa sitt extrema missnöje mot Mubarek. Stad efter stad följde med i protesterna. Kairos gator fylldes av två miljoner sägs det. Polisen kunde inget göra, militären sattes in och människorna på gatorna visade sitt allvar genom att sätta sig ner och be. Polisen och militären mejade ner och mördade över tusen egyptier. They say every man need’s protection. Människor som fortsatte att protestera i flera dagar, trots massakern. All day long I hear him shout so loud. Offrade sina liv för framtiden. 6500 skadades. 12000 greps. Ingen slutade att protestera förrän Mubarek avgått.

Det finns två Abu Bakr. Den ena leder den militanta salafismsunnimuslimska terrororaganisationen IS. Den andre var en av Muhammeds första anhängare och blev den förste kalifen, den sunnitiska andlige ledare efter Muhammed, och han påbörjade erövringen av arabvärlden när Muhammed dött år 632. Denna Abu Bakr var en av tio som Muhammed förlovade till paradiset. Det håller inte shiamuslimer med om, det är en vitkalkad sanning, det är inte sant, inte riktigt. Det är en kort spelning i Montpellier, bara en timma lång. Jag hör Rolling Stones spela Let it bleed och Angie. Sedan kommer Dylan tillbaka och delar scenen med britterna. Shine your light on me. Shine your light är kanske min favorit med Rolling Stones. Men dom spelar inte den. I see my light come shining har Dylan dessutom redan hunnit sjunga. Mick Jagger gestikulerar förmodligen som vanligt med hela sin kropp, sina långa armar, över hela scenen, artikulerar tydligt. Dylan kommer upp på scenen och den nasala rösten skiner igenom, skiner med sitt ljus, men Mick vill ta i och sjunger HOW does it feel, sedan hörs inte Bob mer. Sedan spelar Mick munspel. Jag lämnas dessvärre oberörd, det känns ytligt, mycket ytligt jämfört med den människa jag hört från små tyska städer ute på landsbygden, till Las Vegas, till Oslo, runt och överallt. Men han får sjunga en vers själv, when you ain’t got nothing, you’ve got nothing to lose. Men sedan börjar Mick sjunga igen och folk applåderar i takt, pliktskyldigt eller kanske av lycka, jag vet inte, och sedan slutar låten abrupt, bara rakt av, jag brukar försöka utelämna mina negativa åsikter men det är en monumentalt genomusel version av låten. Jag går runt i rummet, fram och tillbaka, skakar på huvudet, ska det sluta så här, det kan inte sluta så här. Det är alldeles tyst. Jag hör ett svagt sus utanför någonstans. Eller så är det i mina öron. Det är för tyst, jag letar upp en skiva med Jutta Hipp som spelade in en liveskiva för Blue Note 1956 och jag tackar den då unge tyska Jutta Hipp för att jag slipper gå omkring här förvirrad och förlorad.

Hon säger det, att hon spelar en gammal svensk folkvisa. Hon spelar Ack Värmeland du sköna, eller Dear old Stockholm som den heter på engelska. Det gjorde Miles Davis också, på sin skiva ‘Round about midnight året efter. Men nu spelar Jutta Hipp låten, på piano, så vackert, så fint. Om det bara hade snöat lite. Men egentligen skulle jag önska att det var vår, fortfarande, alltid vår. Den arabiska våren blev till den arabiska vintern. Now the wintertime is coming. Det är där vi är nu. Den unge mannen från den lilla staden i Tunisien dog inte direkt efter att han tänt eld på sig, han led fruktansvärt i arton dagar innan dog. Inte mycket bra har egentligen hänt, inte i Egypten heller. Det är alldeles kolvsvart utanför mitt fönster. Ingen vit snö som lyser upp gatorna och träden, det yr inte snö under gatlyktornas ljus. Ingen snö som lyser upp någons ansikte. Inte en endaste. Det är ingen snö på hundens päls.

Edit: lite språkändringar, on behalf of egoben/mod :party:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Humlan skrivet 18 december, 2015, 10:09:56
Märkligt jag dricker vilket inte är hel vanligt men ännu en gång Jasmin-Te grönt och eco gott gott och ekonomiskt det går lätt att göra flera koppar ur en Te-sked av dessa grönablad annars har jag lyssnat på Bob och druckit kardemumma-Saffrans egna julversioner av svarta och gröna teér  :santa3: Tack J! Orval! (finns inte längre på systembolagets butiker...) men går att beställa numera och flaskvis 1 eller många...

ps Chile är ett land där många ännu idag hyllar Augusto José Ramón Pinochet Ugarte ds




Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 18 december, 2015, 18:49:04
Märkligt jag dricker vilket inte är hel vanligt men ännu en gång Jasmin-Te grönt och eco gott gott och ekonomiskt det går lätt att göra flera koppar ur en Te-sked av dessa grönablad annars har jag lyssnat på Bob och druckit kardemumma-Saffrans egna julversioner av svarta och gröna teér  :santa3: Tack J! Orval! (finns inte längre på systembolagets butiker...) men går att beställa numera och flaskvis 1 eller många...

ps Chile är ett land där många ännu idag hyllar Augusto José Ramón Pinochet Ugarte ds

Orval på dig med. Det är kanske cyniskt men tyvärr verkar inte vissa länder vara redo för demokrati, det är för många starka divergerande krafter som inte kan enas över huvud taget, det är tråkigt. Tunisien är det enda arablandet som har demokrati och lyckats behålla det. I Egypten har det inte gått så bra efter det blodiga revolutionen 2011 tyvärr och Libyen ska vi inte ens tala om, det är fullständigt kaos där nu. Och i Thailand är det för femtielfte gången i ordningen militären som tagit makten. I Chile verkar ändå demokratin har etablerats även om det säkert förekommer korruption.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 03 januari, 2016, 13:49:13
Konsert 73 av 116, Vienne, Frankrike 28 juli 1995

Odengatan längs med Vasaparken, på ena sidan ligger parken och på den andra en bred trottoar, så bred att det utan problem går att fantisera och drömma sig bort i en helt egen värld utan att hastigt och plötsligt behöva väja för andra söndagsflanerare. Här ligger en antikhandel, ett gammalt konditori, en delikatessbutik, ett Systembolag, en herrekipering och till och med en och annan skivbutik. I parken åker barnen skridskor på den konstgjorda isen, så värst konstgjord kan den väl kanske inte vara, vatten har fryst till is. Backarna är täckta med ett tunt lager snö. Det är kallt och axlarna åker upp till öronen, luften är frisk. Där framme på andra sidan Dalagatan ligger Tennstopet, den gamla krogen där journalister, författare och andra kulturpersonligheter träffats. Restaurangen låg tidigare i dom gamla Klarakvarteren bland tryckerier och förlag. Lite längre fram ligger Vasakyrkan och så Odenplan förstås, som ständigt byggs om dessa dagar, korvkiosken finns inte kvar längre. Här ligger Tranan, Åhlens och Tandläkarhuset som brukar röstas fram som områdets fulaste byggnad, jag brukar inte tänka så mycket på det och gör det inte idag heller. Vägen går ner mot Sveavägen, men jag går in genom en av sidoentréerna, går upp för den mörka trappan och når sedan rotundan och jag stannar upp precis som vanligt och tittar mig omkring, precis som det säkert var tänkt, och det går knappast att låta bli, det är så fantastiskt vackert, här i Gunnas Asplunds bibliotek.

Här brukade jag sitta, för tio eller snarare femton år sedan, jag minns knappt vilka ämnen jag läste då, men jag vet att jag inte satt här och lyssnade på Señor. Jag är i rummet med Idé- och lärdomshistoria, Be, och Årsböcker, Bd. Citatsamlingar, Bbh. Där står en bok med Strindberg och en med Salman Rushdie, dessa herrar har säkert sagt massor av kloka ord, jag ser till och med en bok med Linda Skugge i hyllan. På andra sidan står böcker om tyska språket, Ff, franska språket, Fj. Allt jag hör är ett helt eget språk, time is running backwards, and so is the bride. Det är ett gripande framförande och jag kan inte låta bli att släppa min pennor, och jag kastar blocket bakåt hela vägen mot Kommunikationsteori, Bs, men jag når bara lite längre än till Stipendier, Bfaj, breaking down the distances between right and wrong. Jag borde gå till Religion och läsa lite, kanske skulle jag där finna några svar på alla frågor den här låten skapar. Jag promenerar bort och läser att Israel beskrivs som Kristi brud i Gamla testamentet. I Nya testamentet står det att kyrkan är det nya Israel, och Jesus, han är dess brudgum. Time is running backwards, and so is the bride. Katolska prästerna lever i celibat eftersom dom är gifta med kyrkan. Tiden går baklänges och så även kyrkan. Jag går och sätter mig igen, där jag hör hemma, jag hör Tangled up in blue i en lång akustisk version och sedan Desolation row. Det känns tryggt att vara tillbaka på bekväm mark, jag torkar snoret och dom sedan länge stelnande få dropparna gråt, lutar mig tillbaka, tittar upp mot det kritvita taket här i det avlånga rummet, och jag andas lite.

People read books and repeat quotations. Runtomkring mig sitter unga människor som läser i tjocka böcker eller stenciler och stryker under rader med fluorescerande märkpennor. Gör något viktigt, bildar sig, skaffar sig ett liv. Allt jag gör är att lyssna på ett munspel, med Bd och Be som sällskap, men jag känner ingen ånger, jag har varit där, jag försökte, och det gick inget vidare. I wish I could write you a melody so plain sjunger han lekandes fram. Ett litet barn försöker plocka ut några årsböcker innan modern kommer och skrämmer bort all läslust. That could hold you dear lady from going insane. That could ease you and cool you and cease the pain. Of your useless and pointless knowledge. Märkpennorna skriker och viner på dom vita textsidorna, varenda rad stryks under, allt är av intresse, allt precis allt ska inpräntas, inget får gå förlorat. Jag tröstar mig med att lyssna på musik. What good am I, if I’m like all the rest?

On steel guitar and a bunch of other stuff, Bucky Baxter. Bucky Baxter. Och bass guitar tonight Tony Garnier. Tony Garnier. Jag tycker om den här upprepningen av namnen. Precis som jag hör på gamla liveinspelningar med jazzartister. On drums tonight, the very young and talented, Philly Joe Jones. Philly Joe Jones everybody. Jag kan inte få nog av det. Den startar smygandes, han är lite osäker på orden eller bara lekfull, ibland går det inte att skilja dessa två alternativ åt, jag tror han är lekfull. Han är definitivt lekfull. Abe said where you want this killing done, God said out on Highway 61. Hela låten skriker lekfull, det är ganska fantastiskt att sitta här och lyssna på låten bland alla pappmuggar med kaffe, norskt källvatten och fluorescerande märkpennor. Well just put some bleachers out in the sun and have it on Highway 61. Vettskrämda uttråkade hjärnor. Eller bara nyfikna och förväntansfulla. Jag tittar mig omkring och fastnar på Be igen, Idé och lärdomshistoria, det är den hylla jag kommer att titta lite närmare på alldeles strax. Varenda bok verkar intressant. Lost discoveries heter en bok, vilket otroligt intressant meningslöst ämne. Vad är nyttan med den boken, varför skrevs den, hur gick det ens till? Här kommer jag att sitta länge.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 14 februari, 2016, 06:53:02
Konsert 74 av 116, Nyon, Schweiz 30 juli 1995

Chili, lime, vitlök. Mycket chili, lime och vitlök. Att vara här i Bangkok innebär dessa smaker i olika kombinationer och mängder, som smaksättare åt stora grillade flodräkor, färsk bläckfisk som smälter i munnen, saftig grillad kyckling i skivor, långkokt grisnacke med mycket fett och buljong att drömma om långt efteråt. Krispiga gröna grönsaker som jag tycker så mycket om, kanske det allra bästa till och med. Alla fantastiska människor jag träffar, jag skrattar nästan aldrig så mycket som jag gör här, eller känner mig så omhändertagen och vänligt bemött, och ärligt bemött inte att förglömma. Temperaturen, den djupa grönskan, den fuktiga luften som får alla att slappna av. Hur gott det än är och hur bra allt kan vara här, så känns det bra med något tryggt, något som känns som att komma hem, att vara hemma, det behövs ibland, jag förstår så väl alla som vill känna en bit av deras rötter, vanan, sitt hemland, sin egen kultur, alla som är någon annanstans. Jag förstår det så väl, när jag är här, hur bra allt än är. Och just nu känner jag mig hemma i själ och hjärta trots att jag är så långt borta, för jag lyssnar på Bob Dylan.

Vi firade det kinesiska nyåret i Chinatown här i stan, ett myller av människor, det gick knappt att röra sig. Åt nystekta fiskkakor, grillade rykande fläskspett och allt och lite till, dofterna så underbara, och trots trängseln var allt bara roligt. Jag har varit på karaoke med 20 unga thailändare och skrattat så att tårarna sprutade åt alla håll, försökt att sjunga Let it be och Lovefool, blivit brutalt ärligt bemött, OK stop Jocke, skrattat lite till. Sett Bangkok från ovan högst upp på en skyskrapa, Bangkok är en imponerande syn från ovan, det vill jag lova. Jag har sett palats, pagoder, marknader och landsbygden, och nu sitter jag här och känner luften och grönskan, vattnet som skvalpar, now he worships at an altar of a stagnant pool. Jag ska fundera på saken vid tillfälle, inte nu. A man is opposed to fair play, jag tar det senare. He wants it all and he wants it his way. Som sagt. Senare. Stilla, lugnt, halvt tempo, vackrare, won’t you come see Queen Jane. Jag stannar upp, blundar och låter musiken och känslan gå in. You want someone you don’t have to speak to. Det går in. Det är varmt, nu är klockan tolv på dagen och värmer ökar, det är en bra bit över trettio, men jag ligger i skuggan, jag trivs bra här, jag beställer en kokosnöt, tar en sipp genom sugröret och lyssnar på Silvio, skrattar lite, jag trivs bra här, jag har sol på mina fötter, det kanske dom behöver.

Hjärnan arbetar på halvfart, tankarna som går är bara dom mest basala, inte ens det, någon gå förbi och delar ut färsk frukt, jag tar en bit ananas och stoppar i munnen, känner sötman, det lite syrliga friska, den goda smaken, den krispiga konsistensen, dom träiga trådarna som blir kvar i munnen, jag gnager som ett marsvin och sväljer, lyssnar på Tangled up in blue. Och It’s all over now, baby blue, som går ner i tempo, nästan avstannar, en fin låt om uppbrott slutar och en låt om en leopardmönstrad hatt börjar. You look so pretty in it, honey can I jump on it some time? Jag suger upp det sista ur kokosnöten, lyfter av dess hatt och börjar gräva med skeden för att komma åt lite av det mjuka vita köttet. Det smakar inget speciellt, bara en svag ton av kokosnöt, men det är gräddigt, sött, och mycket roligt att äta. Jag skulle jämföra det med att lyssna på Joey, det är lika roligt. Jag ler alltid när jag lyssnar på Joey, när han trollar med orden. Joe Labero uppträder på hotellet, vi såg honom efteråt igår på en av barerna. Labero har en del kvar att lära.

Det är sista konserten på turnén i Europa, det har varit en lika spännande resa som alla andra turnéer, men nu är den slut, allt tar slut men inget glöms bort, jag ser till att inget glöms bort, trots värmen, inget glöms bort, allt det väsentliga blir kvar. Publiken gör ett spöklikt ljud, susar, alla susar som flugor, sedan kliver han på scenen igen och spelar låten som handlar om att det kan vara så bra, men sedan kan det ändras, allt kan vändas ut och in, hela livet blir till en mardröm, och hur känns det nu? Hur känns det nu? Jag vågar inte tänka på om det skulle väntas ut och in, även om jag någonstans skulle vilja att allt vänds ut och in fullständigt, förvandlas, blir till något helt annat, att jag blir någon annan, jag är nyfiken på hur det skulle vara. Byta bort allt bra mot något dåligt, för att få reda på motsatsen. Men jag vågar inte låta det hända, jag har det alldeles för bra, eller så är jag feg. Någotdera är det. Men just nu är jag bara väldigt varm. En till kokosnöt tack.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Humlan skrivet 14 februari, 2016, 11:51:59
Tack Joakim!  :d5:

Jag i paus Christopher Hitchens & Livet (Jobb vid datorn ensam i stunden tänker på 1 år idag med Carmen Life & < 3 ~ ¨ Bob ständigt närvarande på nått sätt ~)
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 01 mars, 2016, 19:05:04
Konsert 75 av 116 Cleveland, Ohio 2 september 1995

Det är två världar på Södermalm. Efter jobbet vandrade jag från slutet av Skånegatan, längs med Sofia kyrka, nådde Nytorget. Fortsatte framåt och tog sedan höger på Östgötagatan. Här har jag vikt av många gånger sedan jag flyttade till Stockholm för 16 år sedan. Längre fram ligger restaurangen Östgötakällaren, jag kan aldrig låta bli att titta på dagens handskrivna meny som är placerad utanför. Menyn var en kopia från öppningsåret 1986 och jag lockades av strömmingen till ett bra pris så jag gick in och beställde en portion, en öl vid sidan. Miljön och människorna gör mig lugn. Maten och ölen gör mig lugn, och mycket lycklig. Ensam, men känslan är något annat. Jag byter några ord med den vänliga servitrisen, hon frågar om jag vill behålla kvittot för att dra av, hon skrattar lite, jag är äldre nu, klädd i överrock och rutig halsduk. Fortsätter sedan gatan fram, korsar den stressade Folkungagatan och arbetar med backen upp mot Mosebacke. Där uppe ser jag en hårt sminkad kvinna komma mot mig, hon frågar efter vägen, och jag vet svaret, pekar snett bakom henne och hon ler mot mig. Det var så lite säger jag, önskar henne en trevlig kväll och korsar Mosebacke torg, tar vänster ner på Hökens gata och går in på Omnipollos hatt, ölbaren som legat här i snart ett år. Tjejen i baren har stora ögon och färgade slingor i håret, hon jobbade på Mikkeller borta i city tidigare. Jag tror att hon känner igen mig, hon är en av mina favoriter och jag låter henne bestämma vilken öl jag ska köpa, jag vet att hon vet. Jag får en mango black india pale ale, den är helt färsk säger hon, jag tror henne och hittar en ledig plats vid fönstret. Lokalen är nästan överfull, av unga människor som pratar livligt med varandra. Det är två olika världar av Södermalm, jag trivs i båda, jag vill inte välja, behöver inte välja.

Känslan av liv gör mig intresserad av mer. Det är under öppningen av Rock and Roll Hall of Fame Museum som han går upp och spelar några låtar. Det är All along the watchtower och Just like a woman och sedan Seeing the real you at last, och några till. Det är förstås inte en konsert i vanlig mening, men det är en del av året och jag lyssnar. Dylan var tydligen inte annonserad att spela i förväg utan publiken överraskades, Bruce Springsteen introducerar honom genom att säga ladies and gentlemen, one of my favourites. Sedan säger Dylan lite senare let me hear you say Bruuuuce och Bruce kommer upp och sjunger duett i Forever young och det är fint, hjärtvärmande. May you always be courageous, stand upright and be strong, sjunger Dylan och rösten spricker, and may you stay, röster spricker och det går kalla kårar längs kinderna, jag upphör att andas lite, mitt hjärta blir ännu varmare, may you stay, forever young, hans röst spricker och det är på riktigt. Det är inte duetten i sig som är bra, för det är den egentligen inte, det är sårbarheten, ännu en gång, som alltid, sårbarheten och bristen, bristerna, det handlar om många brister, men varenda en gör livet lite mer värt att leva.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 01 mars, 2016, 19:36:06
Det här borde kanske inte alls vara konsert 75 av 116. Det borde räknas som något annat. Konsert 75 kommer nästa gång.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 01 mars, 2016, 20:34:18
Konsert 75 av 116 Fort Lauderdale, Florida 23 september 1995

Nu mina vänner kommer vi till en konsert som inte liknar många andra. Jag hör Real real gone och måste gå och hämta något stärkande för att ta mig an detta. Det blir en billig thailändsk rom blandat med lite is, det är ungefär det jag klarar av att hälla upp. Friend of the devil. I Thailand dricker många billig whisky blandat med is, som sedan fylls upp med helt vanligt vatten. Jag dricker det också när jag är där, med glädje, det är egentligen inte så dumt som det låter, för vatten fyller funktionen att späda drycken, men smaken finns kvar. Det är klart, någon kanske tycker att smaken från början inte är mycket att späda ut, alltså att den inte ens är värd det, whiskyn kostar bara några tior för en hel flaska, men det är en annan kultur och det är en lika bra kultur som någon. Jag dricker billig rom med is, jag klagar inte. Jag lyssnar på Friend of the devil.

Konserten sägs vara en privat repetition för 400 inbjudna gäster, biljetter som delades ut genom en lokal radiostation dagen före konserten. Numera är vi mer vana vid evenemang som dessa, även om det inte sker ofta. Jag tänker förstås på Debaser och Berns, två spelningar som båda var väldigt speciellt att bevittna, men knappast bättre för det. Men det är kul att prata om. Och det är kul att lyssna på den här konserten när han spelar låtar som dessa. Maggies farm blandar upp det hela, det är inte bara covers under kvällen. Det är en sprättig version, nästan som Newport 1965, Michael Bloomfield på gitarr, eller JJ Jackson, avgör själv. It’s too late (she’s gone) och trots att jag beundrar Dylan som främst sångare är jag ändå glad att han inte skrev texter liknande dessa, det är för nyanslöst, it’s too late, she’s gone, my baby’s gone. Men det är förstås roligt att höra som omväxling. Det fortsätter med mer 1950-tal, Confidential, publiken har ingen aning om vad det är för låt, knappast jag heller, den finns med på The Complete Basement Tapes, men det visste förstås inte publiken i Florida då, inte konstigt alls, det var 20 år för tidigt.

Konserten fortsätter med ännu fler för publiken okända låtar, Willing av gruppen Little Feat. I’m drunk and dirty don’t you know, and I’m still willin’. Och sedan That lucky old sun. Som inte har mycket bättre för sig, än att snurra runt himlen dagarna i ända. West L.A. fadeaway, mer Grateful Dead, det är tung bluesrock, det låter som Dead man, dead man från skivan Shot of love. Säkrare mark med When I paint my masterpiece, han sjunger med mycket större säkerhet och inlevelse. Key to the highway, det finns ett bluestema över konserten, Derek And The Dominoes spelade in denna låt, precis som tidigare It’s too late. Det är tunggung, för den som uppskattar bluesrock är den här konserten verkligen värd ett öra.

Jag vandrar runt i Fort Lauderdale, ser lyxvillorna ligga utmed kanalerna, båtar, yachts, vita, glänsande. Palmer, vägar kantade av palmer, klarblå himmel, turkost vatten. Lyxiga bilar. Det är Florida. Jag vill åka dit, jag vill bo bland lummiga växter, behöver inget yacht, men ge mig gärna ett hus med en lummig trädgård. Eller i alla fall ett träd, som är grönt, året runt. Det blir extranummer och han spelar Tangled up in blue, för att få publiken, eller i all fall delar av publiken, mer med på noterna. Publiken som skriker, yeah, just like that. Och publiken dämpar sig något, han sjunger With god on our side. Musiken är mycket försiktig, men hans röst är stark som en pansarvagn, och det är utan tvekan konsertens höjdpunkt, i all sin enkelhet, det övriga kan knappt ens räknas, för det är egentligen inte enkelt alls. If God’s on our side, he’ll stop the next war. Jag är så glad att han skrev låtar som dessa. Jag vet inte vad rösten hade gjort för nytta annars. Det går inte att förvandla vad som helst till vin, inte ens till thailändsk rom. Inte ens i Florida, bland lyxiga båtar, under en klarblå himmel.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 04 mars, 2016, 14:09:02
Vad du än säger om texten till "It's too late" måste jag få sagt att jag ääälskar detta framförande. Hur han wailar, gnäller, sliter och klagar sig genom den. Fullkomligt underbart, i mina öron.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 04 mars, 2016, 15:56:13
Vad du än säger om texten till "It's too late" måste jag få sagt att jag ääälskar detta framförande. Hur han wailar, gnäller, sliter och klagar sig genom den. Fullkomligt underbart, i mina öron.

Kul med respons på den! Ska helt klart lyssna igen. Det är ju ofta som så med hans konserter att det är som helt nya låtar, bra att lyssna igen för att hitta fler lager. Även om nu detta är en helt ny låt för mig i Bobs version.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 04 mars, 2016, 22:53:33
 -_-
Har inte hört den på länge och har den inte här men tycker mig höra den i huvet ... Inte bara sången utan även de spattiga gitarrerna ... Den är skönt lös i konturerna och samtidigt obönhörlig på något sätt. Och ooooerhört passionerad ...
Ja så är det för mig  :mellow:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 04 mars, 2016, 22:56:00
Och fraseringen herregud ... galet ... okej nu ska jag ge mig 😒
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 19 mars, 2016, 15:16:54
Konsert 76 av 116 Fort Myers, Florida 27 september 1995

Med blicken mot Stureplan sitter jag, till slut, efter att ha irrat omkring i ett par timmar. Med blicken mot Stureplan, människor som passerar i strid ström, Birger Jarlsgatan, en pall och ett litet bord, det är allt som behövs. Och så jag själv. Jag själv behövs också. Crash on the levee dundrar igång, Tonight I’ll be staying here with you smyger sakta igång, det låter betydligt mer drömskt än tidigare, jag sitter utomhus och jag ser några ynkliga fåtaliga snökorn falla, men jag fryser inte. There’s a poor boy in the streets. Let him have my seat. Jag sitter kvar på min pall. På Norrmalmstorg pågick både demonstration och motdemonstration, jag träffade min arbetskamrat Erika, jag är rädd för henne, skrämmer mig, har alltid gjort, det är något med blicken, hon skrattar på sitt dova sätt, får mig att tänka på någon gammal noirfilm. Men jag är elak, har hon sagt. Inte konstigt, du skrämmer mig. Men nu tror jag att vi kommer överens ganska bra. Hon motdemonstrerade och jag önskade henne lycka till och så gick jag vidare, passerade Konstnärsbaren och Riche, gick vidare och satte mig här. På samma plats som vi umgicks ett antal personer före spelningen på Berns för några år sedan, men då satt vi inomhus, jag sitter utomhus och ser människor passera. Jag vill hellre skriva I see people passing by, för det låter så fint. Han sjunger fantastiskt denna dag, det är ett band i högform, kan inte önska mig något mer, jag önskar mig exakt ingenting mer just nu.

Ain’t it clear that I just don’t fit. Det är en alldeles sagolik Just like a woman, jag trodde jag hade hört det bästa det här året, men nu är vi där igen, vi är där, jag behöver exakt ingenting mer nu, inte när det är så här. It’s time for us to quit, sjunger han, med en brännande intensitet, skrämmer mig inte men jag känner det fysiskt, hela vägen till Stureplan, en kall dag i mars. Can’t buy a thrill. If I die on top of the hill. Det är lika bra men nu är det brännande blues. Don’t say I never warned you. When your train gets lost. Det är Big river. Det låter som det, men han sjunger what’s the matter with you. Det är James Burton, sitting right here, watching the river flow, tittar på människor som flödar, strömmar, längs Birger Jarlsgatan. Det smattrar av salvor, inte från Stureplan, det smattrar från Fort Myers. James Burton är i stan. På andra sidan gatan ligger butiken Tommy Hilfiger, jag har den bruna överrocken på mig som jag köpte i London för några år sedan, samma märke. Jag smälter tydligen in här bättre än vad jag trodde. Allting är inte vad det ser ut att vara, ingenting är vad det ser ut att vara.

Publiken jublar mitt under Tangled up in blue och det är inte så svårt att räkna ut vad som händer. Mycket riktigt, snart hörs några monotona tutande, tjutande ljud, munspelet, som vrids och vänds, han är på lekande lätt humör, det är kul att lyssna på. Thank you, säger han och publiken är i extas. Dovare tongångar, det är Masters of war, det hörs på första anslaget, går inte att ta miste på det ackordet. Han sjunger så att jag ryser, det går inte att göra något annat, det är förvisso ganska kallt här på pallen, vid det lilla runda bordet. En afrikansk man gör mig sällskap, vill kanske prata med det vill inte jag tyvärr, inte just nu, gärna senare. Jag börjar frysa, men så länge jag ryser så kan jag frysa hur mycket som helst. Let me ask you one question, is your money that good, hör jag honom sjunga, några steg från Stureplan. Will the money you made, buy back your soul, undrar han, jag har inget emot människor som tjänar pengar. En skotte i kilt springer förbi, med en säckpipa i handen, sanktepatriks dag var i förrgår min käre vän. Don’t think twice, it’s all right studsar fram på lätta snabba vältrimmade ben. Where I am bound I can’t tell. Små hundar mindre än våra katter tassar fram med sina huvuden högt. You just kind of wasted my precious time. På lätta ben springer människorna förbi, en del spatserar, en del springer, en del strosar, några hankar sig fram. Några står stilla och samtalar med varandra, en del säger hej till varandra, den här kalla lördagen i slutet av mars. Det är en fin lördag, inte direkt solig, men inte heller mörk och tråkig. Absolut inte tråkigt, det är Don’t think twice, it’s all right och ett munspel som sprider glädje och jag kan inte låta bli att skratta, det är musik med humor, det är musik med hjärta och humor, på små snabba ben får han mig att skratta.

It sparkles just before she speaks. She wears an egyptian ring. Jag vaknade vid nio i morse efter en sen natt, vaknade och steg upp, ville iväg men fick inte, behövde vara kvar i sängen, till slut gick jag iväg, irrade omkring på gatorna, innan jag hamnade här, här av alla ställen i staden. Han sjunger låten så fint att jag blir alldeles lealös, som min far brukade säga, jag vet inte riktigt varför han brukade säga det, men så sa han. Bucky Baxter, on steel guitar and a bunch of other stuff. Får sångaren att lyfta, flyga hela vägen till Stureplan. Och som alltid JJ Jackson, I’m not gonna tell you how old he is, but he’s from Memphis, that’ll give you some clue. Som han alltid säger. Och min nya favorit Obviously five believers får mina ben att skaka, foten att vicka, kroppen att röra sig, huvudet att nicka i takt, och i otakt, okontrollerat. På Birger Jarslagatan. Fler människor börjar strömma förbi, jag sitter bara kvar här, där jag trivs, där jag mår bra. Och publiken applåderar, jag har förstått att han är kvar på scenen, och publiken hoppar upp på scenen, och han börjar skriva autografer. Han skriver till och med sin autograf på en gitarr som någon har släpat med sig. Det mullrar av människorna som jublar, applåderar och dunkar stolssätena. Det är ett konstant jubel och jag kan bara föreställa mig hur det var att vara på plats. Till slut trippar konserten igång igen, there is only one place I know, motorväg sextioett. Det tjuter och viner precis som det ska, jag ser nästan en sol titta fram ovanför hustaken. Get the fuck off the stage ropar någon, någon hoppar upp på scenen och skriker i mikrofonen, det är uppenbarligen kaos, get off the stage you asshole ropas det. Kaos. Men det är underhållande att lyssna på. Sedan börjar dom spela It ain’t me babe. Den ledsnaste hunden jag sett går förbi, huvudet hänger, svansen hänger, den ljusa strävt lockiga pälsen är smutsig. Sakta bakom sin husse och matte går den fina men ledsna hunden. Jag har aldrig sett en hund som behöver ett strypkoppel så lite, och den här hunden har ett. Snälla människor låt hunden gå utan strypkoppel vill jag ropa. Ett helt tåg med kiltar och säckpipor passerar, det är Stockholms egen sanktepatriksparad står det på plakaten. Människor tågar längs Birger Jarlsgatan, klädda i gröna höga hattar. Konserten är slut och jag hör säckpipor i varenda hörselgång. Det är inte ett ljud jag vill vakna till varje morgon i resten av mitt liv. Jag skulle inte heller vilja ha strypkoppel på mig, som den stackars ledsna hunden. En dag när solen till slut tittar fram bakom hustaken, kommer hunden inte längre ha något strypkoppel.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 26 mars, 2016, 14:30:50
Konsert 77 av 116 Sunrise, Florida 28 september 1995

Det är det gamla Stockholm som jag letar efter, när jag vandrar omkring. Det är inte så att jag inte tycker om förändringar, inte alls, men allt kommer att förändras oavsett så jag passar på att se det oförändrade innan det förändrats. Små gator där tiden stått stilla i 50 år eller mer, små gator med rogivande själ och charm. Stan är full av sådana gator, det gäller bara att hitta dom. Jag promenerar Sankt Eriksgatan över bron till Kungsholmen, och väljer Fridhemsgatan ner mot Rålambshovsparken. Sekelskifteshus blandat med funkis, men inte något senare än så, det är stilla och fint. Går på spiralbron och ner i parken, hittar en bänk vid vattnet. Västerbron stor och ståtlig till höger om mig, Högalids Kyrka på Södermalm rakt fram. Münchenbryggeriet och sedan Slussen långt där borta. Tre unga bruna svanar simmar förbi, toppen på Stadshuset skymtar bakom dom pampiga husfasaderna längs Norr Mälarstrand. This place makes sense to me no more, sjunger han, I’m ready when you are, Señor. Det är en ljummen vårdag, denna påskafton, solen strålar och det är hur enkelt som helst att sitta utomhus, luften är frisk men inte kall, jag längtar varken bort eller hem, jag är där jag ska vara. Jag gör det jag ska göra, det jag behöver göra.

Hundratals fiskmåsar, änder och svanar flockas längst in i viken där dom får mat kastad till sig. No reason to get excited, tänker jag, torrt gammal bröd, en vetelängd från gårdagen i bästa fall. Jag hör några trevande toner som gör mig glad. Det hörs direkt att det här kommer att bli bra, det kommer att bli fantastiskt. Bird on the horizon. I’m just like that bird. I hope that you can hear. Singing through these tears. Och så vidare. I can make it trough, you can make it too. Veranda fras är vacker, och han sjunger lika fint, och jag har saknat hans gitarrspel, jag har helt enkelt inte tänkt på det, men nu hör jag hans märkliga spel, hjärtskärande på sitt alldeles egna sätt. Like a corkscrew to my heart, ever since we’ve been apart. Nu hör jag igen, upplyst och lycklig, vill inte att det tar slut, vill inte att det tar slut. Svanarna sträcker på sig, fäller upp sina enorma vingpar, snirklar sina halsar runt sin egen kropp. I’ll… be… your baby tonight, det är countrymusik på hans eget sätt, twang, sväng, strutt, glädje, passion, publiken jublar. Solen fortsätter att stråla över Riddarfjärden, jag strålar ikapp, jag och Silvio, Silvio vinner som alltid.

Though you might hear laughing, spinning, swingin’ madly across the sun. Det är dessa rader han betonar denna gång, jag kan inte annat än skratta, och publiken fortsätter att jubla, ännu mer, och några i publiken skrattar också, skrattar av lycka, förundran, häpnade över hur speciell denna människa är, och det där munspelet igen, hur är det möjligt, så otroligt taffligt men ändå så obeskrivligt bra, det går knappt att andas, och det är väl så, åter igen, att när något håller på att falla sönder och kanske till och med gör det, men ändå alltid träffar precis rätt till slut, rakt in i hjärtat, varenda känselspröt och nervtråd i kroppen fryses till is, här i solen, denna påskafton, där Mälaren börjar, eller där den slutar. Han sammanfattar det så mycket bättre än vad jag själv kan göra. I might be gone for a long long time. Jag sitter här, det är bra här. I don’t know when I will come back again, it depends on how I’m feeling. Kan lika gärna stanna här. I’m sure your thoughts are not with me. Jag hör ett munspel igen och det är allt jag behöver höra. Is there something I can send you to remember me by. Gårdagens vetelängd kanske. The same thing I want today, I will want again tomorrow. Lugnet, det stilla, vatten och solen, luften. Yes, there is something you can send back to me, snäser han, till slut, så som jag nog inte har hört honom sjunga det tidigare. Borde spela in och bära med mig. Och sedan Mama you’ve been on my mind i ett lite nytt arrangemang, eller i alla fall så är melodin lite förändrad och gitarrmelodin likaså. Han spelar inte låten så ofta, men jag tycker om den, har alltid gjort, blir glad av att höra den, varje gång.

Det är kul att se svanarna landa på vattnet, med sina fötter utsträckta som landningshjul. Vingarna utslagna. Nedslaget, och vattnet som sprutar åt alla håll. Det är kanske den vackraste dagen hittills på året, himlen är alldeles klarblå, människor är här ensamma för att titta på staden, Mälaren, Södermalm, människor är här tillsammans, för att titta på staden, Slussen och Riddarholmen långt där borta. When I’m all alone, in the great unknown, sjunger han, I’ll remember you. Konserten ökar i tempo, inte en fotled kan vara orörd, Highway 61 revisited ser till att det är så det blir, som alltid, den vinner också alltid. Thanks everybody, see you next time, säger han sedan och går han av scenen till publikens jubel. Men han kommer tillbaka, som så många gånger förr, som alltid, som han alltid måste göra, behöver göra. Jag sluter ögonen en stund, känner solen mot min högra kind, en lätt bris i håret, jag lyssnar, på hur han sjunger, det är allt jag behöver göra, vill göra, länge. När jag öppnar ögonen ser jag staden igen. Stockholm stad i världen.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 27 mars, 2016, 15:15:12
Konsert 78 av 116 Sunrise, Florida 29 september 1995

Sunrise, Florida, andra kvällen. Det är så mycket som kan skilja sig, från en kväll till en annan. En upplevelse från en annan. Det är så mycket lättare att se vad man fick, vad man inte fick. Att kunna jämföra. Inte konstigare än att veta historien, historia, men i kortare perspektiv. Upplevelsen blir så mycket större när det finns något att jämföra med. Sunrise, Florida, andra kvällen. I want you so bad.

Mittemot mig ser jag Adolf Fredriks kyrkogård, där Palme ligger begravd. Han sköts ungefär hundra meter bort, promenerade på trottoaren på andra sidan, kyrkans sida, sedan korsade han och Lisbeth Sveavägen. Ett skott mot Palme, han dog av det enda skottet. Christer Pettersson var inte någon van skytt, hade aldrig använt skjutvapen vid sina tidigare brott. Jag går ofta förbi platsen, korsningen som nu är Olof Palmes gata och Sveavägen. Förra helgen låg det en stor bukett blommor på platsen. Jag var sex år fyllda och minns när jag vet fick veta vad som hänt, jag var hos en kompis, hans föräldrar pratade om vad som hänt. Jag hade kanske sovit över, jag minns nämligen inte alls att mina föräldrar pratade om mordet. Min kompis lyssnade ett par år senare på Guns n’ Roses, jag förstod inte bandet då mer än att det var melodiskt, jag var inte särskilt imponerad. Mina föräldrar diskuterade sällan politik hemma. Mina föräldrar diskuterade över huvud taget inte särskilt mycket med varandra, och varje diskussion ledde till en konflikt, jag är livrädd för konflikter, jag håller med allt och alla, vågar eller vill inte säga emot, allt för att slippa en konflikt, allt för att slippa riskera bråk, eller ens en argumentation, jag klarar det inte.

Han spelar Under the red sky, det är inte en argumentation, det är bara lycka. Ljudet är dovt och det går knappt att urskilja orden, men drivet, känslan och melodin är där. There was a little boy. Det blåser kallt idag, det är molnigt. Han sjunger, jag kan texten, let the wind blow low, let the wind blow high. Sveavägen är kontroversiell, det är inte direkt Stockholms vackraste gata, och tanken var ursprungligen att den skulle gå ännu längre, fortsätta rakt igenom hela Norrmalm bort hela vägen till Gamla stan. Det blev inte så. Till höger om mig ligger ABF-huset, arbetarnas bildningsförbund, där i huset låg jazzklubben Gyllene Cirkeln mellan 1962 och 1967. Ornette Coleman spelade in en liveskiva för Blue Note där. Ornette Coleman var en av frijazzens förgrundsgestalter, knappast en lättsmält jazzmusiker som fungerade i alla läger. Inte ens Miles Davis var särskilt förtjust. Det Stockholmspubliken fick höra var en legend redan då, men lyssnar man på skivan är det mest en befrielse, och det var kanske precis det som var tanken. Coleman släppte senare skivor som inte direkt räknas som konversationsmusik, bland annat lät han på en skiva ett band spela låten i vänstra kanalen, och ett annat band spelade låten i högra kanalen, det är kaosartat stundtals, men intressant, och precis som med Dylan kräver det uppmärksamhet, det går inte att göra annat än att lyssna, eller möjligen stänga av. Skivan släpptes även i mono, som brukligt på den tiden, det är en upplevelse utöver det vanliga. Allt utöver det vanliga är värt uppmärksamhet. Dylan och Ornette Coleman, upplevelser och konst utöver det vanliga, tack gode gud för konsten.

Sveavägen har börjat att förändras. Det har öppnat lyxiga hotell och dyra restauranger. Än så länge trängs dessa med det gamla, sunkhaken, kinarestauranger, biografer, oändligt antal butiker, men mest av allt är det fortfarande en stor motorled, en transportsträcka, hur tankarna gick när det planerades går knappast att förstå idag, det kanske skulle bli en levande, vacker esplanad, med inspiration från Paris. Det var nog så, men det blev något annat. På något sätt tycker jag ändå om Sveavägen, här samsas vardagens Stockholmare med turister, hur turisterna hittar hit och varför är en gåta, jag vill säga åt varenda en att gå någon annanstans, men dom hittar hit, och dom hittar till Drottninggatan. Stockholms två kanske sämsta platser. Men jag gillar det ändå, jag dras till Sveavägen, jag brukar promenera här, gatan känns internationell och anonym på samma gång. Jag sitter på ett ställe som heter Crazy Horse, det låg tidigare ett ställe med samma namn ovanför Stureplan, på Humlegårdsgatan. Men det behövde stänga igen, inte bara för att det var en skandal med en ung socialdemokrat som bråkade med vakterna, vid upprepade tillfällen serverades dessutom minderåriga alkohol. Nu ligger det på Sveavägen, eller det bara är namnet som är samma. Jag skäms lite för att jag är här men tycker på samma gång om dekadensen, vad vore en stad utan platser som dessa. Det skulle inte ens vara en stad. Platser som dessa finns eftersom det finns människor i staden. Staden och platser som dessa hör ihop, lever tillsammans, inget skulle existera utan varandra, alla behöver varandra.

Och från det till One more night. Den fantastiska countrybagatellen från Nashville Skyline, och så spelas den här. Den låter totalt annorlunda, knappt en ton är sig lik, Alison Krauss spelar fiol. Det var kanske Alison som valde låt, publiken får sannerligen höra en raritet, och det låter bra. Sedan jag kom hit har det suttit en man och druckit glas efter glas med whisky. Det sitter en annan man vid ett fönster och tittar sig omkring, han dricker öl. Ett par sitter och småpratar vid ett annat bord. En stor dansk familj sitter och äter från den amerikanska menyn. Dom dricker Coca-Cola och mineralvatten. Fler ensamma män vid baren, tre stycken, dom pratar med varandra. Stuck inside of Mobile with the Memphis blues again, i ett rasande tempo, och jag hör ett gitarrsolo som tränger igenom allt, ett mycket tunt ljud, och även om jag har svårt att tro det så verkar det som att han trycker på en pedal och får sedan till sitt vanliga ljud, det lite mer gnälliga gitarrljudet, som han levde med så länge, men att Dylan skulle trampa på en effektpedal är helt orimligt, det kan omöjligen ha hänt. En man i kavaj och hästsvans ger sina två vänner varsin öl, en halv liter öl för tjugonio kronor, här på Sveavägen. Han ser precis ut som Willie Nelson, men lite yngre. Det är inte ett dåligt betyg. Och självklart är han här, på Crazy Horse. Mannen med whiskyglaset har nu börjat diskutera med dom tre männen vid baren. Fyra män som diskuterar i en bar. Willie Nelson sitter och drömmer sig bort när hans två vänner pratar, Willie tittar ut genom fönstret, gungar lite lätt fram och tillbaka med ett litet leende. Vi kanske lyssnar på samma konsert, jag och Willie. Ett äldre par har satt sig framför mig, hon är klädd i slitna blå jeans och höga stövlar, dricker en Heineken ur flaskan. Dom pratar livligt och gestikulerande, kanske diskuterar något viktigt, argumenterar, men dom bråkar inte. Mannen är klädd i mörkblå jeans, kavaj och dricker också en Heineken. Dylan sjunger It ain’t me babe och några tjejer i publiken skriker oh my god, thank you, bandet låter fantastiskt, Rainy day women och jag hade så gärna velat vara där då. Mannen framför mig reser sig upp, skrattar vänligt och ger henne en puss på kinden. Sedan går dom ut, promenerar vidare längs Sveavägen. Jag hör, på norska, någon i publiken säga, ja det var det. Sedan är det slut.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 02 april, 2016, 17:28:10
Den här tråden har nu över 20 000 visningar, helt otroligt. Hoppas ni fortsätter på resan. Resan som aldrig slutar. Never ending tour. Verkar det som.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Leif skrivet 02 april, 2016, 19:48:53
Yes Yes Yes. Hatten av och bugningar. Tack Joakim.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 03 april, 2016, 15:25:52
Konsert 79 av 116 Tampa, Florida 30 september 1995

Han sjunger det så tydligt att det måste betyda något. If she’s passing back this way, I’m not too hard to find. Och sedan, tell me she can look me up, if she’s got the time. If you see her, say hello går i ett bestämt tempo och han sjunger lika bestämt, kraftfullt. Jag behöver höra det igen, lyssnar igen. I don’t believe you (she acts like we never have met) är mycket vacker, det är en stilla besk countryballad. I’m leaving today, I’ll be on my way.

Stora pukor och ett mycket långsamt tempo, ödsligt, crickets are chirpin’, the water is high. Vi är i Florida och det är så här jag föreställer mig Florida. Vi ser teveserien Bloodline som utspelar sig i Florida Keys, sträckan mellan fastlandet och dess udde Key West. Vägen heter US Route 1, den sträcker sig från Monroe County som Key West ligger i och går sedan vidare längs med östra Floridas kustlinje upp till Nassau County. Det är hänförande, sången, det är pampigt, stort, men så ödsligt att hela mitt hjärta slukas av ett svart hål, inte bara hjärtat, hela magen känns tom, urgröpt, och det beror inte bara på att jag inte ätit på länge, det är nattsvart, men vackert, som teveserien Bloodline, som förmodligen är den bästa dramaserie jag sett på flera år, det är sällan sol, det är molnigt, tungt, feel the pulse and vibration, and the rumblin’ force, sjunger han så att mina fingrar stelnar, min blick låser sig, rakt fram, lyssnar på helspänn, det går inte att göra något annat, det här är inte en vanlig låt, inte ett vanligt framförande, det är Man in the long black coat, jag får svart att se nu. Bloodline är på flera sätt mörkare än Dexter, som också utspelar sig i Florida, trots att den inte borde vara mörkare, det ska väl knappast gå, vattnet, himlen och alla andra miljöer är turkosa i båda serier, men Bloodline är nedtonat, mycket mörkare, vemodigt och vackert. Konserten jag lyssnar på är från Tampa, några mil norr om Floria Keys, kanske 30 mil, jag vet inte, mittemellan ligger Fort Myers, där jag tror att vi mellanlandade en gång, vi bytte till ett litet propellerplan och flög ut över Florida Keys, sedan landade vi i Key West, och åkte taxi med gammal avdankad hippie som tipsade oss om bra ställen att gå till, vilket vi också gjorde, beställde margarita, with salt, jag längtar tillbaka till Key West.

Hey mister tambourine man, sjunger han och jag bli lika glad varje gång. Sedan, I just want you to know, I can see your through mask. Det är valtider i USA, Bernie Sanders kämpar vidare mot Hillary Clinton, han kallas kommunist och det måste ha varit många år sedan en så vänsterpolitisk person hängde kvar i ett primärval så länge. Han vill inte att landet ska styras av Wall Street, men det loppet är nog ganska kört, och loppet är ganska kört från Bernie Sanders som presidentkandidat också. Hillary får utmana Donald Trump och det blir spännande att följa, eller snarare som en dum svart amerikansk komedi, hur kan det ens vara möjligt. Vi hade Ian och Bert, vi har Sverigedemokraterna, dom har Donald Trump. Jag tror att jag avslutar det ämnet och hela stycket med en svart punkt.

Och tempot går ner, så sakta att det nästan står stilla. People carry roses. Make promises by the hours. My love she laughs like the flowers. Jag tänker på Florida Keys igen, eller jag tänker snarare på grönska, växter, och den där solen som värmer mot ansiktet. Och det stora mörkret som faller, vinden. The night blows cold and rainy. Och min hals klumpar sig för det ska inte gå, my love is like some raven, att göra det så här, my love is like some raven. At my window with a broken wing. Love minus zero on the top and no limit on the bottom. Det är Man in the long black coat igen, men låtarna skrevs med tjugofem års mellanrum. And now everybody, säger han, och välkomnar Floridasonen Dickey Betts upp på scenen. Dickey Betts, gitarristen från The Allman Brothers. Övriga bandmedlemmar skickade ett telefax till honom inför en turné där han ombads att lämna bandet, gissningsvis på grund av sitt missbruk. Vem har en telefax kan man fråga sig. Uppenbarligen både Dickey Betts och bröderna Allman. Spänd av förväntan när det där telefaxet printas ut. Han borde gjort sig av med den där apparaten. Men han spelar gitarr alldeles ljuvligt, låten kläs i en annan skrud när han får spela ett storslaget, men ändå återhållet solo. Och när Obviously five believers drar igång spetsar han till även denna låt på ett föredömligt sätt, och Dylan själv verkar tycka att det är ganska roligt, if I just didn’t have to try so hard, sjunger han med finurligt självförtroende. En svart hund ligger under bordet bredvid mig, och han sjunger I got my black dog barkin’. Om han bara inte ansträngde sig så mycket, så skulle han kanske förstå vad den svarta hunden vill säga. Fifteen jugglers. Five believers. All dressed like men. Sedan höjer dom tempot och spelar Ramblin’ man. Och Dickey sjunger med Bob, det är kul, väldigt kul, mitt hjärta har definitivt hittat tillbaka där det hör hemma nu. Att Bob kan ha så här roligt visste jag knappt. Och jag sitter här på en uteservering på Sankt Eriksgatan och skrattar, tillsammans med Bob och Dickey. Dickey spelar gitarr så att det hörs hela vägen till Key West, ut över Route 1 och ut över Atlanten, jag hör varenda ton. Och jag har inte ens telefax. Kommer aldrig att skaffa heller. Men det vore kanske ganska bra, ingen skulle definitivt skicka tragiska telegram, jag skulle vara ensam med min telefax, kan man skicka telefax till sig själv, går det att ringa sig själv. Hej du får sparken får Allman Brothers skulle jag skriva, kom och spela med Bob i stället. Det gör jag så gärna.

US Route 1 är nästan som US Route 61, eller Highway 61 som den också kallas, bara sextio gator bort, i Minnesota mellan Duluth och Minneapolis går Route 61 längs med Kettle River, en liten avstickare till Lake Saint Croix, som i sin tur är en del av Mississippifloden, som totalt rinner genom tio delstater. Han spelar i sitt munspel så att det sjunger mellan palmerna längst Florida Keys. It ain’t me babe är nästan tolv minuter lång. Jag sitter på en uteservering på Sankt Eriksgatan och jag har en palm framför mig. Den ser verklig ut. Den ser ut som riktig palm, det är en riktig palm, jag lyssnar på It ain’t me babe en gång. Jag har tid, jag har all tid i världen, här under palmerna, jag drömmer mig bort, drömmer mig bort till Florida Keys.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Humlan skrivet 05 april, 2016, 08:36:42
Härligt en punkt för galenskaper! Det behöver vi verkligen både lite här och där... Om det är, men ändå, måste vi för att växa... Historiskt behöver något galet hända som en punkt ju är för att markera ett slut, där det finns en början, ett nytt stycke historia, var man nu befinner sig i historien... Tack J!  :d2:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 09 april, 2016, 16:42:39
Konsert 80 av 116 Fort Pierce, Florida 2 oktober 1995

Det var här runt hörget, borta på Bellmansgatan, som det hände. Att kliva in i Jörgens lilla lägenhet kändes nästan overkligt, det var då jag förstod att jag inte var ensam, inte var en ensam galning i en galen värld. Varenda kvadratcentimeter var täckt med kassettband med alla konserter. Alla konserter som fanns. Hundratals, kanske tusentals kassettband. Och bilder. Men mest av allt fanns Jörgen. Vi träffades i Göteborg på Pustervik när han höll en föreläsning om Dylan som liveartist. Vad jag tyckte så mycket om med Jörgen var att han inte bara pratade om den gamla Dylan, han pratade om det som händer nu. Det är nu det händer. Det gamla var bra men lyssna nu. Det kanske uppfattas som att jag lever i det förgångna, lever för en tid som varit, men det är inte så, det är det som händer just nu som betyder något, som har betydelse, som har verklig betydelse. Jag steg in i en lägenhet och fann mig själv. Jag somnade antingen under bordet eller i bäddsoffan, extrasängen som drogs ut, det var över 15 år sedan, när jag precis hade flyttat till Stockholm, och det förändrade mitt liv. Jag sitter på Repslagargatan på Södermalm och mellan springorna ser jag Riddarholmen. Jag lyssnar på musik för att det förändrar mitt liv.

Götgatsbacken som numera är en gågatan är belamrad med människor, jag tittar mig omkring, går in på Sankt Paulsgatan och stannar till här på hörnet. She looked at him and he felt a spark, tingle to his bones. Husen här är från tiden före den nya regleringen, husen tilläts bara ha fyra våningar. Kring 1880 och senare tilläts fem och senare även sex våningar. Det är lätt att tidsbestämma hus i Stockholm, om man vet enkla grunder. Fönsterbågar skiljer sig tydligt åt, jag önskar jag kunde mycket mer, det är intressant att titta upp, husen är intressanta, varenda lägenhet, varenda rum, bär på historia. Lite längre bakom mig ligger Medborgarplatsen och Bofills båge, namngiven efter arkitekten Ricardo Bofill. Där låg sjön Fatburen, nu finns inte den längre, den nya järnvägen byggdes och Södra station byggdes. Fatburen var stor, den täckte under medeltiden ytan hela vägen från nuvarande Östgötagatan till Rosenslundsgatan, många sjöar har funnits i Stockholm, många har försvunnit, antingen fyllts igen eller gjorts om till delar av små kanaler. Klara sjö är nu en kanal, Hammarby sjö är nu en kanal. Fatburen finns inte alls. I slutet av Bellmansgatan ligger Mariahissen som hissade varor från hamnen där nere upp till Söders höjder, hissen används inte längre, men där uppifrån har man en fantastisk utsikt över staden. Mariatorget ligger lite längre bort, och Maria kyrka, Jörgen begravde sin katt där, det är givetvis inte rätt enligt rådande lag och stadga, att begrava sin katt på en kyrkogård, men det gjorde Jörgen. Jag tycker om Jörgen, det är alltid rätt att följa sitt hjärta, ingen gör det mer än vad han gör och jag tror att fler borde göra det. Jag borde lära mig.

Det finns nog inte många andra delar av staden som har genomgått så stora förändringar. Från det fattigaste av det fattiga, till motsatsen. Det är givetvis omöjligt att föreställa sig hur det kan ha sett ut, hur det varit, en gång, men jag tittar upp mot husfasaderna, det ger mig en liten aning, men egentligen har jag ingen aning. Stadsdelen har behandlats bryskt, som hela stadskärnan. Fulare hus går inte att finna, finare hus finns inte heller att finna. Solen skiner över Riddarhommen, det är kallt, jag vill vara där solen skiner. Jag går in i stället, och lyssnar på One too many mornings. Musik kan inte bli finare än så här. I gaze back to the streets, the sidewalks and the signs. I’m one too many mornings, and a thousand miles behind. Det här är så stilla och fint, Jörgens katt som ligger begravd på Maria kyrkogård har ett ackompanjemang som inte kan jämföras med några kyrkokörer i världen.  It’s a restless hungry feeling. When everything I’m saying you could say it just as good. Den tiden som var då kan jag inte få tillbaka, och förmodligen har jag det betydligt bättre nu, men att kliva in lägenheten och se alla kassettband, jag förstod att jag inte var ensam. En blond lockig gravid kvinna sitter framför mig, hon är klädd i blå jeans och svart tröja. Hon tar sig om den runda magen, så som gravida kvinnor gör.

Jag hade hoppats på en sak, men det kommer inte att gå längre. Tyvärr är det inte längre möjligt. När någon dör är det inte längre möjligt. Och hon är död nu. Jag tänker på henne så ofta. Och jag önskar henne tillbaka, jag önskar att hon fick leva och fortsätta skriva. Jag saknar Bodil Malmsten så mycket. Jag önskade att hon någon dag skulle läsa i alla fall något av allt jag skriver, för allt jag skriver har med henne att göra. Det hade inte varit utan henne. Now you’re beside me honey. You’re a living dream. Jag önskade att jag fick träffa henne, men det fick jag aldrig. Jag har läst hennes böcker. Hon förvandlade det komplicerade till det enkla, hon gjorde det svåra enklare, och ju äldre hon blev desto bättre blev hon. Ju äldre hon blev desto mer insåg hon att det handlar om att förenkla, det finns ingen anledning att vara komplicerad. Det sitter en rödhårig tjej i baren, hon har en randig tröja, hennes pojkvän klappar henne på ryggen. Hon har fräknar i nacken. Jag tänker på Bodil Malmsten nästan varje dag och hon kommer alltid att vara den jag skriver för, men hon kommer inte att läsa.

Jublet stiger och jag behöver det, jag behöver energin. Jag dricker en stout som smakar rött vin, ett rökigt rött vin, det smakar gott. Publiken jublar ännu mer och klappar i takt, ever turner around, to see the jugglers and the clowns. En blond tjej med solglasögon på håret frågar om stolen bredvid mig är upptagen, den är ledig, var så god och sitt, men det vill du nog inte, jag är inte mycket till sällskap, jag lyssnar på Like a rolling stone och trivs alldeles utmärkt. Princess on the steeple, drinking thinking that they got it made. Den blonda tjejen med solglasögon dricker tequilashots med citron. Come writers and critics. Det var hemma hos Jörgen som jag träffade Hynek också, han jobbar på Dagens Nyheter nu, som jag läser. Jag gick förbi Globen häromdagen, tänkte på alla nätter som jag köat för biljetter. Jag träffade Tobias där, som är en människa jag fängslas av, som jag beundrar, han vet det mesta om allt men han försöker aldrig hävda sig, så som så många andra gör, Tobias blir jag glad av att träffa. Vi sågs häromdagen igen, jag blir glad av att träffa honom, det finns så många som jag inte blir glad av att träffa, men vissa människor byter mycket för mig. Och jag hör ett munspel, publiken jublar, han spelar i det så att lungorna måste bli alldeles torra, med en sådan kraft, det är en befrielse att lyssna på. En befrielse. Som den där dagen, då allt förändrades, när jag klev in i lägenheten.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Humlan skrivet 09 april, 2016, 16:58:22
:-)  :d5:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 09 april, 2016, 17:34:19
:-)  :d5:

Jag träffade dig också! :d5:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Fajersson skrivet 10 april, 2016, 00:21:20
Vilken vansinnigt fin text. Bäst hittills.  :d2:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 10 april, 2016, 08:40:41
Å Joakim. Finaste käraste Joakim. Tack. För att du kom till Pustervik. Och för att du kom in i min lägenhet, in i mitt liv. 15 år sen säger du? Time out of mind. Mind out of time. Tack Joakim.
My. Så hette hon.
Min katt.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 10 april, 2016, 08:58:34
Å Joakim. Finaste käraste Joakim. Tack. För att du kom till Pustervik. Och för att du kom in i min lägenhet, in i mitt liv. 15 år sen säger du? Time out of mind. Mind out of time. Tack Joakim.
My. Så hette hon.
Min katt.
Fast när jag tänker efter så var det ju inte My vi begravde den natten utan hennes son, Rex.
Rätt ska vara rätt, även när det gäller katter.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 23 april, 2016, 18:20:20
Tack för all respons, gör mig mycket glad! :d2:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 23 april, 2016, 18:20:56
Konsert 81 av 116 Orlando, Florida 5 oktober 1995

Hörnet av Mäster Samuelsgatan och Malmskillnadsgatan är en bedrövlig plats, det finns inget positivt med denna korsning, den som kommer på något får gärna höra av sig till mig, ett totalt misslyckande av dåtidens stadsplanerare, det är fult, otrevligt, stressigt, ännu fulare, orden räcker inte till. Vill ändå inte ödsla några ord här. Stockholms sämsta plats. Det regnar och det är inte en plats att vara på. Jag borde inte vara här själv. Jag går härifrån.

Jag gick. Gick hem till min kompis Louise som ska flytta, hon bjöd på godsaker, satt och pratade ett par timmar om lägenheter och renovering av kök, sådant man gör i den här staden. Träffade hennes vänner och alla har barn, det har inte jag, ett myller av barn, jag har inte någon längtan, har aldrig haft, det kanske behövs för att hitta mening, men jag har mening, det är i alla fall vad jag tror att jag har. Framför allt efter att jag lämnade korsningen Mäster Samuelsgatan och Malmskillnadsgatan. Nu är jag på den belgiska ölbaren Pressklubben, betydligt mer bekväm mark, sitter vid fönstret i en soffa och det är en annan värld. En bättre värld, det finns bättre och det finns sämre världar. Jag var i Gamla stan och irrade omkring tidigare idag, såg ett hårdrocksband med medlemmar från Rainbow spela i en källare, mitt på dagen, det lät bedrövligt men befriande och glädjande, utanför efteråt protesterade en inte allt för stor samling människor mot islamister, mot islamskt kvinnoförtryck, mot antisemitism, mot rasism och våld, mot sharia, för frihet. Det stod så på deras plakat. På Järntorget befann sig Sverigedemokraterna och delade ut broschyrer, och där fanns ett mycket litet pingisbord, jag förstod inte kopplingen. Därefter såg jag Turbojugend som hade en träff, det verkade betydligt trevligare, det är Turbonegros internationella fanclub, dom bär alltid skinnjacka med graveringen på ryggen. Turbojugend tycker om öl, fest och deathpunk. Jag vet inte exakt vad deathpunk är men jag instämmer på alla punkter ändå. I’m on the dark side of the road.

Buss nummer femtio går förbi utanför, den går mot Lappkärrsberget som ligger vid Frescati, borta vid Universitetet lite norr om stan. Där bodde jag några år, det var där jag blev den jag är, det var där det avgjordes. Han sjunger Don’t think twice, it’s all right så att jag blir lycklig, så där som han gör, en blandning mellan ett barn och farfar. Det finurliga, med barnets sökande och den gamles vishet, den gamles barnasinne och barnets sökande. Vis kan man vara, men jag hoppas aldrig att jag finner något svar.

Det är fint att sitta här och titta på ljuset och lyssna på Shelter from the storm. Solen skiner över hustaken, solen och skuggorna bildar vackra mönster, come in she said I’ll give ya, shelter from the storm. En medelålders kvinna har satt sig vid ett bord lite längre fram, hon dricker en öl, hennes barn sitter bredvid. Vi är ensamma här, det är Kulturnatt i staden, jag vet inte riktigt vad det innebär, deathpunk kanske. För vissa behöver kulturen belysas en natt om året. Kvinnan går och tar ett nummer av tidningen Hembryggaren, som min kompis Petter gör. En gång var jag på omslaget. Såg ut som en expert, för jag sniffade på en öl. Den luktade kanske gott och han tog en bild. Det smätter och pringlar och svänger och glittrar, Obviously five believers så klart. Jag gick och bad om en mörk och sur öl, jag vet inte vad det heter på franska eller flamländska men en sur brun kan jag säga och det blir alltid bra. På en affisch på andra sidan rummet står det med stora orangea bokstäver Biere D’Orval. Det hänger kristallkronor i taket. Det doftar nykokta skaldjur, med vitlök och örter, det är förmodligen musslor, sådant som serveras här, och jag blir hungrig. Det börjar skymma, ljuset faller, crimson flames tied to my ears, I’m younger than that now. Det är en låt att bli lycklig av. Sökandet som inte får ta slut, för då tar verkligen allt slut. Detta är vad allt handlar om, och just den här låten sammanfattar allt, varenda steg jag tar, varenda rörelse, utan det hade jag inte ens velat vakna. Det är en låt jag inte visste att jag tyckte om då, men nu vet jag mer.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 03 maj, 2016, 20:46:47
Konsert 82 av 116 Jacksonville, Florida 6 oktober 1995

Jag beställer en grillad grapefrukt på hotellets bar i San Antonio. Det är tidig måndag morgon. Väggarna är målade turkosa, det är stora fönster ut mot vattnet nedanför. En stor kaktus är planterad precis utanför, några av dess grenar är bruna. En båt kör förbi och stannar till, den mexikanska killen som kör båten börjar vattna växterna. Jag äter min grapefrukt och säger till Ulrika att det är kul att vara i Texas. Senare på dagen går vi runt i San Antonio, ser Alamo, symbolen för när Texas blev självständigt från Mexiko, det är en vacker plats. Vi går runt bland det som heter The Riverwalk, en lång promenadsträcka längs med vattnet i downtown. She still lives inside of me, sjunger Dylan så att jag inte kan hindra mig själv från att gråta, jag vet att jag inte borde skriva så, men jag har inte hört honom sjunga så här, I see a lot of people, han har aldrig sjungit så här, turistbåtarna flyter förbi där nedanför, det är soligt idag, jag sitter i samma bar, inga fönster idag, det är varmt, växterna är gröna, kaffet smakar utsökt, det kan knappast bli mycket bättre än så här. Vi gick till bar efter efter bar och på sista stället som vi hamnade på satte vi oss bredvid en kille som var hälften amerikan, hälften mexikan och hälften asiat. Jag vet inte hur det går ihop men han var cool, han frågade varifrån vi kom och sedan bjöd han på tequila. Vi fick limeklyftor till, han behövde det inte sa han. Vi drack och sedan bjöd killen bredvid honom på fler. Han var mexikan, bara mexikan, vi drack och skrattade. Det var en sådan bar vi letat efter länge och nu hittade vi den. Texan 2 hette den. En sådan bar som inte står omskriven i någon guidebok, inga turister, förutom vi själva, ett biljardbord i ett hörn, en lång bardisk, några ensamma själar, men ändå livligt, musik som inte spelas på turistställen, vi pratade om musik, han pratade om musiken med Ulrika, och jag, jag bara lyssnade. En liten pråm smyger förbi där nedanför, killen som kör pråmen pekar mot mig och hälsar, han är också cool. Alla i San Antonio är det. Överst på menyn står det tostones och under står det twice fried plantains served with roasted tomato garlic aioli, jag vet inte vad det är men det låter gott så jag beställer. Och mer kaffe. Det är en solig dag i San Antonio och jag känner luften, luften är varm och behaglig, grönskan speglas i vattnet nedanför.

The sun beat down upon the steps of time to light the way. En liten fågel sätter sig på den turkosa stolen mittemot mig, den lilla fågeln väntar på mina tostones, precis som jag gör. I can see the masters hand, in every leave that trembles, in every grain of sand. Och precis när jag skriver det kommer mina tostones, friterad grön omogen kokbanan, jag tar en tugga, det smakar som sötpotatis, klockan är lite över ett på dagen och det är det första jag äter. Han sjunger Born in time. Jag äter tostones. Två kvinnor promenerar raskt längs med vattnet nedanför. Jag känner av gårdagens tequila. Vi hann med det mesta igår, idag har vi inga planer, mer än att hitta till The Cove, ett ställe som serverar fantastisk mexikansk mat, vad det verkar, det är en kombinerad bar och biltvätt, vi måste försöka hitta det, tar kanske en halvtimma att promenera dit. Jag får mer kaffe utan att be om det, det är ett svagt men mycket gott kaffe, jag dricker det som vatten, inte som tequila, jag tycker om svagt kaffe, alla andra säger att dom inte gör det, men jag gör det, jag dricker kaffe som måltidsdryck, i stora klunkar. Vi gick till en ice bar på Alamo Street, en utomhusbar med sjuttio sorters öl, vi satt under ett stort träd, vi gick till Rosario’s, en mexikansk restaurang och åt den godaste salsan jag någonsin ätit, jag frågade vad den innehöll, sotade jalapeños och tomater svarade han, bara det, framröstad till San Antonios bästa salsa fem år rad, jag brukar tända min gasspis hemma och hålla chilifrukter över lågan så att dom blir alldeles svarta, sedan mixar jag dom med tomater och lök, vitlök, salt och till sist blandar jag i mycket hackad koriander. Det blir gott, men inte lika gott som på Rosario’s.

Min tredje kopp kaffe börjar ta slut och jag beställer lokal öl, malt, hops and courage står det på flaskan. Brewed with a friendly independent spirit. Det är stolta människor här i Texas, och dom målar allt turkost. Det gör mig glad. Jag blir glad av San Antonio. Jag blir glad av höra honom spela munspel så som han gör, här i Tangled up in blue, publiken blir alldeles galen, och han fortsätter, och fortsätter. To Ramona är långsam, så långsam att den nästan inte startar, men den gör det, och det låter ljuvligt, there’s no using in trying to deal with the dying. Det låter mexikanskt, det låter turkost, blått men ändå glatt och hoppfullt av grönska, det är färgen turkost. En kolibri viftar frenetiskt med sina vingar där inne bland trädens blad, sedan flyger den iväg lika snabbt som den kom. En liten ödla hoppar från en gren till en annan. Han sjunger In the garden. Han sjunger Jokerman. Jag läste för inte så länge sedan vad han sagt om låten, I’m usually either here or on the west coast or down in the caribbean. Me and another guy have a boat down there. Jokerman kinda came to me in the islands. It’s very mystical. The shapes there, and shadows, seems to be so ancient. The song was sorta inspired by these spirits they call jumbos. En jumbee är en ond demon i den karibiska mytologin. Det är vad Jokerman handlar om. Jag fick smeknamnet Jokern en gång för länge sedan, när jag ringde hem till kamrat, hans far svarade och trodde att jag sa, hej det är Jokern är Roger hemma. Jag hade inget emot att bli kallad Jokern. Senare fick jag smeknamnet Trasan. Jag hade inget emot att bli kallad det heller. Att bli kallad något är bättre än att inte bli kallad alls. Han spelar Alabama getaway för första gången, han kom att spela den många fler gånger senare. Det är lugnt och stilla i San Antonio, himlen är klarblå, det är varmt utan att vara hett. Ingen springer, inte ens dom som motionerar nere längs vattnet springer, dom få som springer bara provar om det går, för ingen stressar, det finns ingen anledning att stressa. Vi är i Texas.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 28 maj, 2016, 15:19:27
Konsert 83 av 116 Charleston, South Carolina 7 oktober 1995

John Jacksons gitarr sätter en prägel på Drifters escape som jag aldrig hört tidigare. Det finns säkert lämpligare termer, men jag kallar det få toner snabbt. Thank you, säger Bob och tar ner tempot betydligt med Tonight I’ll be staying here with you. Throw my ticket out the window. Jag tänker på att åka tåg, långsamt, sitta och titta på landskapen som fladdrar förbi utanför ett immigt fönster. Det är en mycket vacker låt, äntligen skrev han låtar utan att nödvändigtvis väva in märkliga psykedeliska metaforer, nu är det bara metaforer. I can hear that lonesome whistle blowin’. Jag tänker på Deep Ellum i Dallas, vi åkte dit. Det är ödsligt där nu, med lagerlokaler, några få parkerade bilar längs gatorna. Det är inte som det var förr. Då kring slutet av 1800-talet, fram till 1920-talet passerade tåget från Houston och det myllrade av människor och liv. Musiken på gatorna och på barer var ett givet inslag, Leadbelly, Robert Johnson och Bessie Smith spelade frekvent. Sedan togs tåglinjen bort. Bilindustrin köpte upp och stängde ner tåglinjerna, hela Deep Ellum förvandlades till damm. Långt senare, på 1990-talet blommade området upp igen, musiken tog plats igen, musikscenerna öppnades och området levde upp igen, inte som då, men ändå bättre än bara damm. Vi åkte till Deep Ellum Brewery och drack en öl omgivna av maltdoft. En tunna med kokt humle stod utanför och jag stoppade ner näsan och kände den tropiska doften av amerikansk humle. Jag var i Dallas och doftade på humle.

Han börjar sjunga Tears of rage, jag minns den så väl senast jag var här, här på puben runt hörnet. Det var en låt jag inte tog till mig för länge sedan, när jag först hörde den, men nu är den speciell, när han sjunger så här, när han sjunger om sina barn kanske, We pointed out the way to go, and scratched your name in sand. You discover there was no one true. Han sjunger så intensivt i sista versen och refrängen, but oh, what kind of love is this, which goes from bad to worse? Jag sitter inomhus med med kavaj på mig, det är varmt, men jag ryser till, vänder mig om, tittar ut mot korsningen Torsgatan och Sankt Eriksgatan. Människor passerar, bilar passerar, jag sitter kvar.

Vi tog oss till Austin. Varmt, en blå himmel, en lätt bris. Vi körde längs Highway 35, passerade Waco, passerade Temple. Georgetown. Reklamskyltar längs med motorvägen, lastbilarna större och fler än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Vackra lastbilar. När jag var liten ville jag bli lastbilschaufför, för att jag såg filmen Konvoj med Kris Kristofferson, om och om igen. Jag ville inget annat, än att få köra en egen lastbil, med en mörkhårig tjej i sätet bredvid. Det var allt som jag ville. Eller så ville jag bli trädgårdsmästare, odla ärtor och bönor hela dagarna. Jag blev inte något.

Austin är en myllrande musikstad, och längst med 6th Street är det svårt att gå utan att höra musik från alla håll och kanter. Till höger och vänster, uppifrån och till och med underifrån. En trummis i ena gathörnet, en gitarrist i andra. Det är kaos. Vi beställde guacamole som gjordes direkt vid bordet. We’d be making guacamole all night long. Jag träffade en man från San Antonio som spelar in i samma studio som Augie Meyers.

Jag tittade upp på himlen, det blev mörkt, men himlen var fortfarande blå, mörkt blå. Det gula ljuset från gatlyktor och hus gav ansikten märkliga toner. Ljuset är speciellt i Austin om kvällarna. Det är ljus överallt, på dagen, på natten. Det var den femte maj, cinco de mayo och texmexmusik och mariachi som jag tycker så mycket om gjorde mina öron varma. Det är varmt i Austin, himlen är klarblå. Bob Dylan sjunger Silvio i ett frenetiskt, rasande tempo, som om han vore i Austin. Jublet fortsätter när dom plockar upp akustiska instrument och spelar Mr tambourine man, ljuset, jag tänker på ljuset. Längs med väg 290 ligger Chappell Hill, vi åkte dit, tittade på en lavendel som inte blommade och jag åt den godaste honung jag någonsin smakat på. Det är en liten stad, eller by, längst med vägen, nästan bara en gata stor, steg in genom salongsdörrarna, det doftade barbecue, grillat kött och rökt korv, bönor, beans, baked beans, refried beans, jag beställde en iskall läskande öl och jag drack den snabbt på verandan. Snabbt för att den var god, himlen var lika klarblå som vanligt, värmen mot mina kinder gjorde mig lugn.

Houstons skyskrapor är bedårande, vackra, speglas i varandra. Vi körde upp bilen på infarten till hotellet, lämnade över nycklarna till personalen, satte oss vi poolen, stirrade upp mot himlen, och jag kände mig fri, with one hand waving free. Houston är stort, men det är en välkomnande, lugn stad. Tog en taxi ut dit vi skulle, för att se ännu en konsert, behövde vänta, det stora grå huset där konserten skulle hållas heter Numbers, himlen lika klarblå, palmer längs den stora gatan utanför, vi gick in på en Mexikansk restaurang bredvid, beställde en tequila och en öl, vår kompis Mike från Annapolis bar på sin inspelningsutrustning, han spelar in konserter, och bär på stativ för sina mikrofoner, jag hjälper honom ibland med att hålla ett öga på utrustningen när han behöver gå på toaletten. Det är fint att känna folk som spelar in konserter, det är spännande, och vi kan lyssna på konserten i bilen efteråt, eller på hotellrummet, när vi väntar på att pizzabudet ska knacka på dörren med en pepperonipizza. Det knackar på dörren klockan två på natten och vi får vår pepperonipizza, vi sitter på sängen, lyssnar på konserten, och äter pizza. Sådant händer i Houston, jag är fri. With hand hand waving free. En pizzabit i den andra.

Love minus zero/no limit, jag tror att jag måste lyssna. Vänder mig om, tittar ut mot gatukorsningen. Ett litet barn pekar på en duva och går efter den, duvan tassar snabbare än barnet och sedan ser jag varken duvan eller barnet längre. Det satt en kvinna med korta svarta shorts i baren, nu sitter hon inte där längre. Jag tror inte att hon väntade på någon, hon bara satt där, och drack en öl. Nothing’s happening here, nothing ever does. I got nothing to say, especially about whatever was. Jag tror jag måste gå ut på en promenad. Det är en av hans bästa låtar. Han är inte så glad, bara undrar, ska det vara så här, I’ve made shoes for everyone, while I still go barefoot. Jag kom hit först av alla, nu är det massor av människor här, alla platser är upptagna, förutom bredvid mig, två pallar står ensamma, att vara fri är en byteshandel som inte alltid är bekväm. I and I, ensam, det är vad några av oss väljer att vara, en tycker om det, andra hatar det. Jag tycker om att vara själv men inte ensam. Det är jag aldrig här.

Han spelar Alabama getaway efter Seeing the real you at last, dom låter lika på något sätt. Publiken jublar. Och så en bedårande One too many mornings. Vi åkte till Paris i helgen och vandrade runt hela Jardin du Luxembourg, den stora parken i sjätte arrondessementet, söder om Seine. Vi gick på promenad och passerade alla tre lägenheter som Hemingway bodde i. Vi besökte restaurangerna och kaféerna som han brukade gå till, vi åt soup de poisson på Le Dôme i Montparnasse. Där är det mörkt, rött och vackert. Vi satt vid borden med utsikt mot gatan. Soppan smakar himmelskt. Med brödkrutonger, rouille med mycket saffran och vitlök, ost som får smälta ner. Ett glas rosé från Provence. Ett glas till rosé från Provence. Från Texas till Paris, till hörnet här hemma. With one hand waving free.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Hibbitt skrivet 29 maj, 2016, 11:44:45
Joakim - har läst varenda ett och detta nedslag#83 hamnar på topp3 i min bok.  :d2:
Fint landad stämning i den där mixen av då nu där här och nyss. I tre fyra dimensioner, en handfull sinnen och textcitat och med Bobs makalösa mid-90's starkt närvarande genom set och instrumenteringar som inte längre finns, sånger som aldrig mer kommer att spelas.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Humlan skrivet 29 maj, 2016, 16:42:05
Joakim Orval! :d2: :d5: Skor skor skor hur kunde världen bli så sne att vi behöver skor för att de ska vara behagligt att vandra i den...  :d1:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 08 juli, 2016, 12:00:02
Joakim - har läst varenda ett och detta nedslag#83 hamnar på topp3 i min bok.  :d2:
Fint landad stämning i den där mixen av då nu där här och nyss. I tre fyra dimensioner, en handfull sinnen och textcitat och med Bobs makalösa mid-90's starkt närvarande genom set och instrumenteringar som inte längre finns, sånger som aldrig mer kommer att spelas.

Haha, du är rolig du. Envisas med att gnälla på dagens Bob, men tänk så mycket han har gjort, en dag kommer den nutida perioden anses klassisk, var så säker! Tack för den fina responsen, kul att läsa! ^_^
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 08 juli, 2016, 12:01:29
Joakim Orval! :d2: :d5: Skor skor skor hur kunde världen bli så sne att vi behöver skor för att de ska vara behagligt att vandra i den...  :d1:

Text 84 skrevs i alla fall utan skor och utan sockar (dialektalt korrekt, sockor låter fånigt). :party:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 08 juli, 2016, 12:06:23
Konsert 84 av 116 Savannah, Georgia 9 oktober 1995

Här ligger jag och sjunger med. Sets my heart a-reeling, from my toes up to me ears. Men inga åskmoln syns på himlen, som han annars sjunger i The man i me, det är sol i Humlegården. En fjäril fladdrar förbi ovanför mig och landar på min hatt. En liten bit bort till vänster står Linné och tronar. När den renoverades för några år sedan hittades en hälsning liggandes i en flaskpost med namnen på skaparna, lappen skrevs 1984 samma dag som huvudet sattes dit. Statyn står alldeles intill Kungliga biblioteket. Hela parken är djupt grön, det ligger människor lite överallt, några tränar, några solar, några äter sin lunch så här mitt på dagen, en fredag i mitten av juli. En svettdroppe kryper ner längs min panna.

I går låg jag i Hagaparken och läste Sture Dahlströms bok Änglar blåser hårt. Hans debutroman från 1961. Inspirerad av Ginsberg skrev han om ett jazzande kompisgäng som reste runt i Europa, från Stockholm genom Köpenhamn, ner till Paris, Valencia och sedan över sundet till Marocko. Jag kan inte få nog av sprudlande generationsromaner, om resor, möten, miljöer. Musik. Att jag inte läste den boken när jag var 18 är ett mysterium, men jag läste den ändå känns det som, jag fick samma känslor av att läsa Woody Guthries Hela härligheten. När jag läste den flyttade jag från min hemstad, jag kom förvisso bara till Göteborg, inte till Casablanca. Det är första boken jag läser av Sture Dahlström, det kommer inte bli den sista. Humlegården är en park nära Stureplan och grundandes av Johan III på 1500-talet, frukt, kryddor och humle.

För tre dagar sedan såg vi Neil Young spela i Dalhalla, det var nog den bästa konsert jag sett med honom. Ulrika önskade att få höra Unknown legend men ingen trodde han skulle spela den, han spelade den. Vi såg Bruce Springsteen spela i Göteborg, två magnifika konserter, han spelade Tougher than the rest. Och vi såg Moon City Boys, med sin energi och sitt ettriga distinkta egna sound. Bob Dylan spelar ett akustiskt gitarrsolo, sedan, gissar jag, går han förvirrad runt på scenen, och när publiken jublar förstår jag att han letar efter sitt munspel, börjar försiktigt, lätta andningar, men det stegras, till sitt eget, närapå ettriga sound, så som det ska vara. Nu Maggies farm, ettrigt som tusan. Och License to kill, alltid bästa låten. När han gör den är det aldrig på slentrian. Aldrig. Man is supposed to fair play, he wants it all and wants it his way. Någon i publiken buar kraftigt, jag vet inte varför, han sjunger intensivt, det är en tidlös låt, kvinnan sitter där och undrar, när ska någon till slut avsluta mannens självbestämda rätt att ta död på jorden. Någon ropar awesome efter att låten är slut. Ett par sitter framför mig i solen, han tar fram ett skissblock och tecknar av henne. En myra kryper på skärmen. Jag låter den hållas. Vandrar vidare ut på filten, upp på ett grässtrå. Tronar, vill inte vara sämre. Jag går och sätter mig på andra sidan av statyn, solen flyttar sig, träden står stilla, jag flyttar mig. Hela publiken tar i och sjunger med i sista låten, Everybody must get stoned. Frukt, kryddor och humle.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Hibbitt skrivet 09 juli, 2016, 20:18:00
Joakim - har läst varenda ett och detta nedslag#83 hamnar på topp3 i min bok.  :d2:
Fint landad stämning i den där mixen av då nu där här och nyss. I tre fyra dimensioner, en handfull sinnen och textcitat och med Bobs makalösa mid-90's starkt närvarande genom set och instrumenteringar som inte längre finns, sånger som aldrig mer kommer att spelas.

Haha, du är rolig du. Envisas med att gnälla på dagens Bob, men tänk så mycket han har gjort, en dag kommer den nutida perioden anses klassisk, var så säker! Tack för den fina responsen, kul att läsa! ^_^
:d2: Jupp jupp. Vi väntar bara på vem som drar igång The 2016 Project och sen är det bara att beta sig vidare in på The 2015 Project innan det är dags för The 2014 Project.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 21 juli, 2016, 18:25:12
Joakim - har läst varenda ett och detta nedslag#83 hamnar på topp3 i min bok.  :d2:
Fint landad stämning i den där mixen av då nu där här och nyss. I tre fyra dimensioner, en handfull sinnen och textcitat och med Bobs makalösa mid-90's starkt närvarande genom set och instrumenteringar som inte längre finns, sånger som aldrig mer kommer att spelas.

Haha, du är rolig du. Envisas med att gnälla på dagens Bob, men tänk så mycket han har gjort, en dag kommer den nutida perioden anses klassisk, var så säker! Tack för den fina responsen, kul att läsa! ^_^
:d2: Jupp jupp. Vi väntar bara på vem som drar igång The 2016 Project och sen är det bara att beta sig vidare in på The 2015 Project innan det är dags för The 2014 Project.

Haha, pax inte jag. ^_^
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 21 juli, 2016, 18:25:50
Konsert 85 av 116 Augusta, Georgia 10 oktober 1995

Där under parasollet satt jag och tittade på regnet som föll på Mälarens vatten mellan Kärsön och Bromma. På det vita träbordet hade jag en tallrik äppelpaj. Ett bråkande par med sitt lilla barn i en barnvagn vid bordet bredvid mig. Ett ungt vackert par trotsade vädret och fortsatte genomblöta att spela minigolf där borta. Bakom mig sov Hedvig Eleonora i sin paradsängkammare för 350 år sedan. Dovt blå tapeter och magnifika utsmyckningar av guld längs väggar, tak och överallt. Hon var den svenska barockens drottning, stormaktstidens drottning, var till och med på krigsfälten. Hon hade många slott, inte bara Drottningholm, hon hade Gripsholm och det fina och i sammanhanget lilla Ulriksdals Slott. Hon var regerande drottning efter sin make Karl X:s död och förmyndare åt både Karl XI och Karl XII. Ändå hamnar hon ofta i skymundan, nämns sällan. Hon föddes i Holstein-Gottorp, nuvarande gränslandet mellan Danmark och Tyskland. Ett bröllop arrangerades med den svenska kungen. Sverige behövde en trygg vän mot den gemensamma fienden Danmark. Alltid detta Danmark, bara bråkar med oss. Vi behövde en trygg vän och fri väg ner mot Tyskland. Det blåser, regnet letar sig in under parasollerna.

Men det var då, det regnar inte längre, en vecka har passerat, vattnet glittrar av solen, det är andra sidan Bromma, jag tog mig förbi Karlbergs Slott, passerade Pampas Marina, vidare bort längs vattnet, sitter ensam på Karlbergs Strand, som egentligen inte är någon strand, det bara heter så, sitter här och tittar ut över Mälaren. En kajak där ute, annars är det stilla på den här sidan av Stockholm, det är inte här turisterna är, och Stockholmarna som brukar vara här har rest någon annanstans kanske. Samtidigt är det ett fasligt liv på All along the watchtower, sanden under mina fötter sprutar åt alla håll av mitt stampande. Och sedan Simple twist of fate, det är en trygg plats att komma till. Både när det regnar in under parasollet och när vattnet glittrar där ute. And forgot about a simple twist fate. Tidigare i sommar sprang jag och gifte mig. Ett plan lyfter från Bromma flygplats. För att komma någonstans i livet, eller för att komma bort från det. Blame it on a simple twist of fate. Jag har bara mig själv att skylla.

Don’t the sun look good going down over the sea? Solen byter plats och det gör jag med. Samma låt som jag lyssnar på och älskar även på vintern, när vintern ska komma, eller när den har varit, eller när jag tänker på den, men nu är det sommar. Det är 25 grader varmt och jag sätter mig i solen. Det är tung blues. Don’t say I ever warned you, if your train gets lost. Jag har aldrig älskat tung blues men när det låter så här så älskar jag det. Jag till och med behöver det. Får mig på fötter igen. En gammal träbåt glider förbi, lite längre bort stressar bilarna över Tranebergsbron. Stora Essingen skymtar där bakom bron. Det är livat bland publiken, så som jag vill ha det. Dom tjoar och tjuter i kapp med musiken, med Bob, jag hamnar mitt bland dom, önskar jag vore, Silvio är bättre än någonsin, musik blir inte bättre.

Fem slott. Drottningholm Slott, Kina Slott, Gripsholms Slott i Mariefred, Ulriksdals Slott och så det minsta, Rosendals Slott ute på Djurgården. Fem slott på fem dagar besökte jag, en fascinerande resa i tid, från Gustav Vasas försvarsborg med Gustav III:s teatertorn på Gripsholm, till Carl Malmsten, Bodil Malmstens farfar, som skapade och inredde det fantastiska vardagsrummet åt Gustav VI Adolf i 1920-talsstil på Ulriksdals Slott. Då brast det för mig och det gör det fortfarande bara jag tänker på det. Jag vet inte hur det är möjligt, jag vet inte varför, men det är något med tiden, tidsresan, tidsspannet, resan, hur allt hänger ihop. Resor gör mig knäsvag, precis som Don’t think twice, it’s all right så som den låter nu. I gave her my heart, but she wanted my soul! Det är en förbannat fin och vacker vemodig känsla som jag inte kan vara utan. I’ll remember you, minnen, resor, i min ensamhet, här längs vattnet, at the end of the trail, there’s some people you don’t forget even if you only met them one time or two. En tjej sätter sig i en stol bredvid och hennes man böjer sig ner och kysser henne. Vattnet glittrar bland båtarna nedanför. Solen går ner bakom ett träd. Människor strömmar till, vill äta eller bara sitta och titta ut över Mälaren, denna vackra sommarkväll i juli. Jag önskar jag kunde dela den med någon, om inte min gemål så kanske Hedvig Eleonora.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 27 juli, 2016, 18:10:19
Konsert 86 av 116 Atlanta, Georgia 11 oktober 1995

Den skräniga diskanten manövrerar jag ner lite. Reglerar basen så att den känns mer fysisk. Det låter rått, skrikigt, går in i under skinnet, med nervösa ryckningar vänder jag mig om, golvet skakar när andra gäster går på det. Så fort jag vänder ryggen till är det någon som går där bakom, trädäcket skälver, skakar, diskanten går in i hörselgången och river ett litet hål, i min själ, I can hear that lonesome whistle blowing. Servitriserna sätter sig bakom mig och konverserar lite slött, det är en lugn kväll, tidig kväll, i hörnet där ute sitter två motorcykelknuttar, skulle kunna vara i alla fall, bakom dom ett par, och det sitter två tjejer strax under min ålder och pratar vid ett annat bord. En äldre kvinna och kanske hennes dotter vid ett annat. Hörnet Karlbergsvägen och Torsgatan, jag kan den här platsen, jag är är nästan hemma, älskar att vara här, och gitarrerna öppnar spjället. Vill ta in så mycket det går, jag biter ihop, gnisslar tänderna, måste ta in allt, gitarrerna river ett hål, och det är där allt kommer in.

One summers day, he came passing by. Spjällen är öppna för fullt, ibland behövs det inte mer, en vindpust får min tunna vitblåprickiga skjorta att fladdra, mina tunna hårstrån virvlar, let the wind blow high, människor passerar på Karlbergsvägen, gatan som jag tycker så mycket om, särskilt denna sträcka, slutet av gatan, där alla pampiga hus har små trädgårdar mellan vägen och fasaden. Det är grönska, ett lugn, tempot går ner. Och här borta jobbar Mirre på Veteranhifi som kan det mesta om skivspelare och rörförstärkare, här ligger Günters korvkiosk, det kostar lite extra med surkål men det är det såklart värt. Och där ligger restaurangen Arizona, där lärde jag mig att laga spiskumminstekta paprikor till en fin bit skivad entrecote. Och allra längst där borta slutar Stockholm, en ny tid tar vid, om några år är där stad hela vägen till Solna.

Idag såg jag för första gången hur Slussen revs, på riktigt, vägen mellan Söder och Gamla stan är kapad på mitten, som i en film, dammet ryker åt alla håll, jag håller mig för skratt, det går bara att observera, inget annat. Gitarrerna river ett hål men jag tycker om det, it takes a lot to laugh. Kan jag beställa en pale ale, frågar jag och hon säger absolut, jag säger tack så mycket och lyfter blicken mot korsningen. Böljande jugendarkitektur från tidigt 1900-tal är vackert att titta på, rogivande, mjuka former, en klarblå sommarhimmel och jag får min pale ale. Den smakar smörkola, sådana det gick att köpa förr, inlindad i lite papper, som ett pyttelitet paket. 50 öre i kiosken hemma i Skogstorp, ibland köpte vi tioöres för tio kronor bara för att se tjejen i kiosken räkna lite småilsket, jag tyckte mycket om det, jag åt knappt av mina tioöres. Men den vita påsen var fin, med färgade cirklar som gick in i varandra. Bredvid låg den gamla kvarnen, den finns inte längre, den gamla smedjan, den finns inte heller. Albins affär där det gick att handla matvaror över disk, huset finns kvar, men inte Albin. E6:an passerade förbi på den tiden, sedan byggdes en ny väg, och sedan ännu en. Nu är asfalten inte svart, den är grå, det är ett stilla litet samhälle, min far växte upp där och sedan växte jag upp där, och samtidigt jublar publiken i Atlanta, Bob Dylan spelar munspel och det öppnar alla spjäll, på vid gavel, jag har aldrig hört honom spela bättre, mer intensivt, rakt in i mig, det är Mr tambourine man och jag funderar ibland vad det hade varit av mig utan utan honom. Tioöres i en kiosk som jag inte äter, bara för att få se någon räkna.

Det var där jag läste Ulf Lundells bok Saknaden som min kompis mamma lånade ut till mig, jag var kanske sjutton, jag fick en inblick i en värld jag inte visste fanns, och jag började lyssna på Bob Dylan och fick äntligen en värld som fanns, för mig, jag hade gått omkring och saknat i sjutton år och fann något till slut. Jag var olyckligt kär och vågade ringa henne och sen var jag inte kär längre, en sådan lättnad. Jag läste fler böcker, hittade en bok av Woody Guthrie och den läste jag på några dagar och sedan gick det inte att stoppa, jag kunde inte bo kvar, det finns ju så mycket mer där ute, och det är bara en tågstation bort. Eller tre, till Göteborg. En tjej i rosa kofta, svart kjol, solglasögon, går förbi där borta, med sin hund, hon låter den nosa vid några buskar, det doftar säkert intressant. Jag pratade med en granne för några år sedan, han är död nu, men hunden lever, jag sa att jag tyckte synd om hundar i städer, men han sa att hundar älskar städer, det finns så många dofter, och jag är väl likadan inser jag, som hunden i staden, det är många dofter, från smörkola till Günters surkål, så mycket att titta på, med vinden som blåser genom mitt hår.

På skyltarna där framme står det Norrtull vänster, Odenplan rakt fram, Fridhemsplan höger. Dom spelar She belongs to me i åtta minuter, det finns givetvis ingenting att klaga på, förutom att jag böjer mig ner lite för ofta, borde stå rakt, men det är givetvis för sent, det var för sent långt innan det ens blev ett problem. Det enda som finns att göra är att leva ensam eller att be om att får stiga in. Eller fortsätta så här. Jag vet inte vad som är bäst. Jag undrar om jag skrivit annorlunda om dessa konserter om jag sett några av dessa konserter själv, jag vet knappt alls hur han såg ut, har sett bilder, en del videoklipp, men jag har inte upplevt det själv. Kläderna är en sak, röd glänsande skjorta, men rörelserna är det jag saknar att se framför mig. Hur han rörde sig, gick omkring på scenen, eller hur han spelade gitarr. Eller munspel. Tittade ut över publiken. Svettades. Log. En äldre man går förbi där borta, med käpp, beiga byxor, skjorta, väst och keps, här där jag känner mig hemma. Det kan vara jag.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Leif skrivet 27 juli, 2016, 21:30:06
Joakim, jag bugar än en gång.

Men lämnar bara en enda kommentar den här gången: Günters korvar. På Karlbergsvägen i Stockholm. Günters korvar. En gång till: Günters korvar.
Googla och läs. Jag bor inte i närheten men ibland kör jag, eller tar jag, omvägar och avstickare bara för att få njuta av den fabulösa smakexplosion som de flesta av korvarna där ger.

Och förutom surkålet, så sitter åländsk saltgurka bra också.

Med valfri Bob-låt,  från vilket år som helst, i hörlurarna.
:d5:


Konsert 86 av 116 Atlanta, Georgia 11 oktober 1995

Den skräniga diskanten manövrerar jag ner lite. Reglerar basen så att den känns mer fysisk. Det låter rått, skrikigt, går in i under skinnet, med nervösa ryckningar vänder jag mig om, golvet skakar när andra gäster går på det. Så fort jag vänder ryggen till är det någon som går där bakom, trädäcket skälver, skakar, diskanten går in i hörselgången och river ett litet hål, i min själ, I can hear that lonesome whistle blowing. Servitriserna sätter sig bakom mig och konverserar lite slött, det är en lugn kväll, tidig kväll, i hörnet där ute sitter två motorcykelknuttar, skulle kunna vara i alla fall, bakom dom ett par, och det sitter två tjejer strax under min ålder och pratar vid ett annat bord. En äldre kvinna och kanske hennes dotter vid ett annat. Hörnet Karlbergsvägen och Torsgatan, jag kan den här platsen, jag är är nästan hemma, älskar att vara här, och gitarrerna öppnar spjället. Vill ta in så mycket det går, jag biter ihop, gnisslar tänderna, måste ta in allt, gitarrerna river ett hål, och det är där allt kommer in.

One summers day, he came passing by. Spjällen är öppna för fullt, ibland behövs det inte mer, en vindpust får min tunna vitblåprickiga skjorta att fladdra, mina tunna hårstrån virvlar, let the wind blow high, människor passerar på Karlbergsvägen, gatan som jag tycker så mycket om, särskilt denna sträcka, slutet av gatan, där alla pampiga hus har små trädgårdar mellan vägen och fasaden. Det är grönska, ett lugn, tempot går ner. Och här borta jobbar Mirre på Veteranhifi som kan det mesta om skivspelare och rörförstärkare, här ligger Günters korvkiosk, det kostar lite extra med surkål men det är det såklart värt. Och där ligger restaurangen Arizona, där lärde jag mig att laga spiskumminstekta paprikor till en fin bit skivad entrecote. Och allra längst där borta slutar Stockholm, en ny tid tar vid, om några år är där stad hela vägen till Solna.

Idag såg jag för första gången hur Slussen revs, på riktigt, vägen mellan Söder och Gamla stan är kapad på mitten, som i en film, dammet ryker åt alla håll, jag håller mig för skratt, det går bara att observera, inget annat. Gitarrerna river ett hål men jag tycker om det, it takes a lot to laugh. Kan jag beställa en pale ale, frågar jag och hon säger absolut, jag säger tack så mycket och lyfter blicken mot korsningen. Böljande jugendarkitektur från tidigt 1900-tal är vackert att titta på, rogivande, mjuka former, en klarblå sommarhimmel och jag får min pale ale. Den smakar smörkola, sådana det gick att köpa förr, inlindad i lite papper, som ett pyttelitet paket. 50 öre i kiosken hemma i Skogstorp, ibland köpte vi tioöres för tio kronor bara för att se tjejen i kiosken räkna lite småilsket, jag tyckte mycket om det, jag åt knappt av mina tioöres. Men den vita påsen var fin, med färgade cirklar som gick in i varandra. Bredvid låg den gamla kvarnen, den finns inte längre, den gamla smedjan, den finns inte heller. Albins affär där det gick att handla matvaror över disk, huset finns kvar, men inte Albin. E6:an passerade förbi på den tiden, sedan byggdes en ny väg, och sedan ännu en. Nu är asfalten inte svart, den är grå, det är ett stilla litet samhälle, min far växte upp där och sedan växte jag upp där, och samtidigt jublar publiken i Atlanta, Bob Dylan spelar munspel och det öppnar alla spjäll, på vid gavel, jag har aldrig hört honom spela bättre, mer intensivt, rakt in i mig, det är Mr tambourine man och jag funderar ibland vad det hade varit av mig utan utan honom. Tioöres i en kiosk som jag inte äter, bara för att få se någon räkna.

Det var där jag läste Ulf Lundells bok Saknaden som min kompis mamma lånade ut till mig, jag var kanske sjutton, jag fick en inblick i en värld jag inte visste fanns, och jag började lyssna på Bob Dylan och fick äntligen en värld som fanns, för mig, jag hade gått omkring och saknat i sjutton år och fann något till slut. Jag var olyckligt kär och vågade ringa henne och sen var jag inte kär längre, en sådan lättnad. Jag läste fler böcker, hittade en bok av Woody Guthrie och den läste jag på några dagar och sedan gick det inte att stoppa, jag kunde inte bo kvar, det finns ju så mycket mer där ute, och det är bara en tågstation bort. Eller tre, till Göteborg. En tjej i rosa kofta, svart kjol, solglasögon, går förbi där borta, med sin hund, hon låter den nosa vid några buskar, det doftar säkert intressant. Jag pratade med en granne för några år sedan, han är död nu, men hunden lever, jag sa att jag tyckte synd om hundar i städer, men han sa att hundar älskar städer, det finns så många dofter, och jag är väl likadan inser jag, som hunden i staden, det är många dofter, från smörkola till Günters surkål, så mycket att titta på, med vinden som blåser genom mitt hår.

På skyltarna där framme står det Norrtull vänster, Odenplan rakt fram, Fridhemsplan höger. Dom spelar She belongs to me i åtta minuter, det finns givetvis ingenting att klaga på, förutom att jag böjer mig ner lite för ofta, borde stå rakt, men det är givetvis för sent, det var för sent långt innan det ens blev ett problem. Det enda som finns att göra är att leva ensam eller att be om att får stiga in. Eller fortsätta så här. Jag vet inte vad som är bäst. Jag undrar om jag skrivit annorlunda om dessa konserter om jag sett några av dessa konserter själv, jag vet knappt alls hur han såg ut, har sett bilder, en del videoklipp, men jag har inte upplevt det själv. Kläderna är en sak, röd glänsande skjorta, men rörelserna är det jag saknar att se framför mig. Hur han rörde sig, gick omkring på scenen, eller hur han spelade gitarr. Eller munspel. Tittade ut över publiken. Svettades. Log. En äldre man går förbi där borta, med käpp, beiga byxor, skjorta, väst och keps, här där jag känner mig hemma. Det kan vara jag.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 31 augusti, 2016, 19:10:51
Konsert 87 av 116 Dothan, Alabama 12 oktober 1995

Några elgitarrer kopplas in i förstärkarna, Winston Watson slår kantslag på virveltrumman, good evening ladies and gentlemen, would you please welcome, Bob Dylan. Vi är i Dothan, södra Alabama, inte långt från Tallahassee, huvudstaden i Florida, jag har en längtan dit utan att veta något om Tallahassee, men jag längtar dit i alla fall. Tallahassee är mycket mindre än Miami, Jacksonville, Orlando och andra betydligt kändare städer, men dom var inte det då, den som var störst då, kommer inte alltid att vara det. Nu tror jag inte att jag har så mycket att hämta i Tallahassee, men det finns städer i USA med så vackra namn att jag blir alldeles mjuk i kroppen. Jag tycker om att vara mjuk i kroppen, så jag älskar kartor. Och jag älskar att lyssna på Bob Dylan. Att höra elgitarrer som gnisslar, Winston Watsons maniska hamrande, hans afro studsar och svänger okontrollerat, jag älskar det också.

They ask me how I feel, and if my love is real. Den frågan ställer jag mig själv. Om jag ljuger eller talar sanning för mig själv. Om jag ljuger för andra spelar ingen roll, dom får tro vad dom vill, och jag ljuger säkert alldeles kopiöst, men ljuger jag för mig själv är det inte bra. And I drift out on my own, a thousand miles from home. När jag är ensam, långt borta, ljuger jag kanske inte lika mycket, inte för mig själv, inte för andra. Ingen vet vem jag är, jag kan tycka vad jag vill, vara den jag är, det är befriande. Det är då jag vet, I know I will sustain, because I believe in you.

Winston Watson går på het sand, hans tår sprattlar i den brännheta sanden, och jag, I sit right right here, and watch the river flow. Winston Watson börjar rusa fram över stranden, i full fart, I got to go, find out something only dead men know. Barnens sandslott finns det bara smulor kvar av, parrasollerna och solstolarna ligger slängda bland vassen, vattnet skummar sig, tången flyger i luften och varenda blekröd turist har flytt. Silvio, det var en låt jag trodde att jag skulle avsky efter tio konserter, efter femtio, ännu mer efter nästan hundra, men jag älskar den. Hur är det att höra Bob Dylan det här året jämfört med idag kanske någon undrar. Publiken skrek mer. Kvinnor i publiken skrek, var och varannan skrek, rakt ut, i Dothan, Alabama, skriker rakt ut. Så befriande, jag blir mjuk i kroppen, jag hade velat skrika med dom, utan att behöva tänka, vara en idiot och skrika, den som skriker idag blir hånad, så det är kanske vi, vi som är den största skillnaden, inte Bob Dylan, han är den han alltid varit, det är vi som förändras. Och vi får skylla oss själva.

Det är inte många kvällar kvar nu, sommarkvällar, det är kanske den sista. Sista dagen i augusti, himlen är lätt beslöjad av vita moln, men mest är den blå, där ovan hustaken. Inte många kvällar kvar som dessa i Stockholm, inte det här året, men här nere är det skugga. Jag har fint sällskap här nere, det finaste sällskap man kan få, jag hör det. I’m on the daaark side of the road. Still I wiiish there was something you would do or say. To tryyy and make me change my mind and stay. But weee never did too much talking anyway. Mörket lägger sig sakta, mörket dundrar in i gränderna, Winston Watson går med tunga bestämda steg, slår hårt, en råtta springer över gatuplattorna, löven är samlade under cyklarna som stått där i tio år nu. Vi kommer ut till en gatukorsning, doften av friterad olja från ett gatukök, cigarettrök i ett moln ovanför mig, sveper förbi i vinden, människor går med bestämda steg, God knows there’s a heaven, mörkret lägger sig, himlen är fortfarande blå men inte länge till, himlen, God knows it’s out of sight. Himlen är fortfarande blå, det är fortfarande augusti. God knows we can get all the way from here to there. Even if we’ve got to walk a million miles by candlelight. Det dundrar, mörkret lägger sig över Vasastan.

En ung kvinna håller ett litet barn i sin famn. Kanske bara några dagar gammalt. Fingrarna är små så att dom knappt syns, munnen är liten, ögonen ser ingenting ännu. Dagen då ögonen öppnar sig första gången blir kanske inte minnesvärt för barnet, kanske inte för den unga kvinnan som håller i barnet, men himlen där ovan, väntar med spänning. En ny människa som andas luften, som får följa med på en resa, som kommer att bli unik, få ett liv jag inte vet någonting om, som ingen vet någonting om. We want Bob, ropar publiken, we want Bob. I en liten stad som Dothan ropar publiken we want Bob, och dom beigeputsade fasaderna utgör som alltid en fin kontrakt till den mörkblå himlen, it’s getting dark, too dark to see. En låt jag hoppades få höra ofta men som sällan spelas. Feel like I’m knocking on heavens door. Just like so many times before. Ett litet barn i famnen, fingrarna så små, ögonen slutna. Mama wipe the tears from my eyes, I can’t see through them any more. Doesn’t come as any surprise, lägger han till. Det är tungt, intensivt. En blind man går förbi på gatan med sin vita käpp, sin ledsagare som håller honom tryggt i andra handen. We want Bob ropar publiken igen, we want Bob. Bob sjunger, down the street the dogs are barking, and the day is getting dark. Jag skulle vilja berätta för alla som inte kan se vad jag ser, and the silent night will shatter from the sounds inside my mind, det är vad jag skulle vilja ägna mitt liv åt, men jag vet inte om blinda vill veta vad dom går miste om. It’s a restless hungry feeling, men jag vet inte. En kvinna på andra sidan där borta cyklar med en stor spegel, jag ser gatan nedanför henne i spegeln, det är en dålig idé att cykla med en spegel, men jag ser mer än vad jag hade gjort utan den, we want Bob, we want Bob. Jag vet inte vad jag själv hade velat höra, jag tror kanske att jag hade velat veta, jag hade velat veta allt, precis allt, i överflöd, och mer än så, ljug om du vill, ljug så mycket du kan och orkar, jag vill se allt. Gatuljusen som hänger mellan husen tänds. Det lilla barnet kommer att få se allt. Jag är avundsjuk. Öppna dina ögon och du kommer att få se allt.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 17 september, 2016, 21:20:05
Konsert 88 av 116 Biloxi, Mississippi 14 oktober 1995

Vattnet kluckar och vattnet blänker nedanför, pråmen gungar, den gungar mycket. En liten gammal motorbåt med blänkande mahogny ligger förtöjd. Några dagar kvar av den här sommaren, en del längtar efter hösten, kanske till och med efter vintern. Vit snö, is, gnissel under skosulorna, en del längtar. Är det allt vi gör. Lite längre bort har roddarmadammerna börjat ro Stockholmare över fjärden, från Kungsholmen till Södermalm och tillbaka, men ingen ror längre, inga madammer, det var för länge sedan, för hundra och många fler år sedan, och när vintern kom, kom isen, och lade sig över Stockholms vatten. Denna vinter. En del har inte årstider, allt är bara samma sak, år ut och år in, ingen skillnad, det är variationer av varmt, variationer av kallt, vi är ett folk av mittemellan i så mycket, men vi har årstiderna, det har någon sett till, någon något. The winter would have no spring. I wouldn’t even hear the robin sing, if not for you.

Vinden når innanför kavajslagen, in under skjortan, når axlarna, bröstet, jag knäpper alla knappar jag kan, pråmen gungar och vattnet kluckar. En segelbåt kämpar sig fram där ute, i motvinden, det går sakta sakta, kryssar från sida till sida, Södermalm, Kungsholmen, Södermalm, Kungsholmen. Det är så fint att se att jag nästan börjar gråta, det går så sakta, men till slut kommer dom fram, var så säker, det har någon, något sett till. En pappa och hans två döttrar lossar den lilla motorbåten med blänkande mahogny och kör iväg, den ena dottern kör båten, ut i Mälarens vatten, först glider den under Västerbron, sedan passerar den Essingeöarna, och mahognyt blänker där borta någonstans.

Och så rullar bluesen igång. I’ve been up all night, leaning on the windowsill. Svallvågorna skvätter upp på mina Adidas, grå med röda ränder, och Silvio får bluesen att spricka upp. Sit down, sit down, skriker någon i publiken, jag hade inte kunnat sitta ner till Silvio, inte en chans, det går inte att sitta ner, eller sitta still till Silvio. Gråsparvarna gör mig sällskap, vi lyssnar på Tangled up in blue, det där munspelet, och Gates of Eden, det ligger några nötter i en försluten glasburk på en stubbe framför mig. I try to harmonize with songs, the lonesome sparrow sings, sjunger han ut så att jag nästan går i bitar, den kalla vinden är inte nådig, men den får motstånd, och solen spricker upp bakom molnen ovan Västerbron, där borta, vattnet glänser så att jag bländas, lite varm sol når äntligen mina kinder, Stockholm blir inte vackrare, skulle vara i vinterskrud i så fall, när snön hänger på träden, isen ligger tätt, kallt, snön så vit och vacker. Where I’m bound I can’t tell, you treated me unkind, you just kind of wasted, my precious time, so don’t think twice, it’s all right. Han sjunger så fantastiskt, så bedårande, med sin lilla, gigantiska pipiga sköra röst, liten, stor, så fantastiskt, jag är så tacksam för detta, så tacksam, det som någon, något, har sett till. Vattnet blänker och mina ögon med, vinden är kall men det spelar ingen roll, den får vara tusen grader kallt men jag bryr mig inte, det går inte att bry sig om sådant, inte nu, när det är så här, det skrikiga munspelet som låter så illa låter så bra, låter så bra. Jag tror jag måste ta någon i hand.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Leif skrivet 17 september, 2016, 22:05:41
Konsert 88 av 116 Biloxi, Mississippi 14 oktober 1995

Vattnet kluckar och vattnet blänker nedanför, pråmen gungar, den gungar mycket. En liten gammal motorbåt med blänkande mahogny ligger förtöjd. Några dagar kvar av den här sommaren, en del längtar efter hösten, kanske till och med efter vintern. Vit snö, is, gnissel under skosulorna, en del längtar. Är det allt vi gör. Lite längre bort har roddarmadammerna börjat ro Stockholmare över fjärden, från Kungsholmen till Södermalm och tillbaka, men ingen ror längre, inga madammer, det var för länge sedan, för hundra och många fler år sedan, och när vintern kom, kom isen, och lade sig över Stockholms vatten. Denna vinter. En del har inte årstider, allt är bara samma sak, år ut och år in, ingen skillnad, det är variationer av varmt, variationer av kallt, vi är ett folk av mittemellan i så mycket, men vi har årstiderna, det har någon sett till, någon något. The winter would have no spring. I wouldn’t even hear the robin sing, if not for you.

Vinden når innanför kavajslagen, in under skjortan, når axlarna, bröstet, jag knäpper alla knappar jag kan, pråmen gungar och vattnet kluckar. En segelbåt kämpar sig fram där ute, i motvinden, det går sakta sakta, kryssar från sida till sida, Södermalm, Kungsholmen, Södermalm, Kungsholmen. Det är så fint att se att jag nästan börjar gråta, det går så sakta, men till slut kommer dom fram, var så säker, det har någon, något sett till. En pappa och hans två döttrar lossar den lilla motorbåten med blänkande mahogny och kör iväg, den ena dottern kör båten, ut i Mälarens vatten, först glider den under Västerbron, sedan passerar den Essingeöarna, och mahognyt blänker där borta någonstans.

Och så rullar bluesen igång. I’ve been up all night, leaning on the windowsill. Svallvågorna skvätter upp på mina Adidas, grå med röda ränder, och Silvio får bluesen att spricka upp. Sit down, sit down, skriker någon i publiken, jag hade inte kunnat sitta ner till Silvio, inte en chans, det går inte att sitta ner, eller sitta still till Silvio. Gråsparvarna gör mig sällskap, vi lyssnar på Tangled up in blue, det där munspelet, och Gates of Eden, det ligger några nötter i en försluten glasburk på en stubbe framför mig. I try to harmonize with songs, the lonesome sparrow sings, sjunger han ut så att jag nästan går i bitar, den kalla vinden är inte nådig, men den får motstånd, och solen spricker upp bakom molnen ovan Västerbron, där borta, vattnet glänser så att jag bländas, lite varm sol når äntligen mina kinder, Stockholm blir inte vackrare, skulle vara i vinterskrud i så fall, när snön hänger på träden, isen ligger tätt, kallt, snön så vit och vacker. Where I’m bound I can’t tell, you treated me unkind, you just kind of wasted, my precious time, so don’t think twice, it’s all right. Han sjunger så fantastiskt, så bedårande, med sin lilla, gigantiska pipiga sköra röst, liten, stor, så fantastiskt, jag är så tacksam för detta, så tacksam, det som någon, något, har sett till. Vattnet blänker och mina ögon med, vinden är kall men det spelar ingen roll, den får vara tusen grader kallt men jag bryr mig inte, det går inte att bry sig om sådant, inte nu, när det är så här, det skrikiga munspelet som låter så illa låter så bra, låter så bra. Jag tror jag måste ta någon i hand.

Tack Joakim.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 18 september, 2016, 09:52:25
Konsert 88 av 116 Biloxi, Mississippi 14 oktober 1995

Vattnet kluckar och vattnet blänker nedanför, pråmen gungar, den gungar mycket. En liten gammal motorbåt med blänkande mahogny ligger förtöjd. Några dagar kvar av den här sommaren, en del längtar efter hösten, kanske till och med efter vintern. Vit snö, is, gnissel under skosulorna, en del längtar. Är det allt vi gör. Lite längre bort har roddarmadammerna börjat ro Stockholmare över fjärden, från Kungsholmen till Södermalm och tillbaka, men ingen ror längre, inga madammer, det var för länge sedan, för hundra och många fler år sedan, och när vintern kom, kom isen, och lade sig över Stockholms vatten. Denna vinter. En del har inte årstider, allt är bara samma sak, år ut och år in, ingen skillnad, det är variationer av varmt, variationer av kallt, vi är ett folk av mittemellan i så mycket, men vi har årstiderna, det har någon sett till, någon något. The winter would have no spring. I wouldn’t even hear the robin sing, if not for you.

Vinden når innanför kavajslagen, in under skjortan, når axlarna, bröstet, jag knäpper alla knappar jag kan, pråmen gungar och vattnet kluckar. En segelbåt kämpar sig fram där ute, i motvinden, det går sakta sakta, kryssar från sida till sida, Södermalm, Kungsholmen, Södermalm, Kungsholmen. Det är så fint att se att jag nästan börjar gråta, det går så sakta, men till slut kommer dom fram, var så säker, det har någon, något sett till. En pappa och hans två döttrar lossar den lilla motorbåten med blänkande mahogny och kör iväg, den ena dottern kör båten, ut i Mälarens vatten, först glider den under Västerbron, sedan passerar den Essingeöarna, och mahognyt blänker där borta någonstans.

Och så rullar bluesen igång. I’ve been up all night, leaning on the windowsill. Svallvågorna skvätter upp på mina Adidas, grå med röda ränder, och Silvio får bluesen att spricka upp. Sit down, sit down, skriker någon i publiken, jag hade inte kunnat sitta ner till Silvio, inte en chans, det går inte att sitta ner, eller sitta still till Silvio. Gråsparvarna gör mig sällskap, vi lyssnar på Tangled up in blue, det där munspelet, och Gates of Eden, det ligger några nötter i en försluten glasburk på en stubbe framför mig. I try to harmonize with songs, the lonesome sparrow sings, sjunger han ut så att jag nästan går i bitar, den kalla vinden är inte nådig, men den får motstånd, och solen spricker upp bakom molnen ovan Västerbron, där borta, vattnet glänser så att jag bländas, lite varm sol når äntligen mina kinder, Stockholm blir inte vackrare, skulle vara i vinterskrud i så fall, när snön hänger på träden, isen ligger tätt, kallt, snön så vit och vacker. Where I’m bound I can’t tell, you treated me unkind, you just kind of wasted, my precious time, so don’t think twice, it’s all right. Han sjunger så fantastiskt, så bedårande, med sin lilla, gigantiska pipiga sköra röst, liten, stor, så fantastiskt, jag är så tacksam för detta, så tacksam, det som någon, något, har sett till. Vattnet blänker och mina ögon med, vinden är kall men det spelar ingen roll, den får vara tusen grader kallt men jag bryr mig inte, det går inte att bry sig om sådant, inte nu, när det är så här, det skrikiga munspelet som låter så illa låter så bra, låter så bra. Jag tror jag måste ta någon i hand.

Tack Joakim.

Tack även från mig i Norrköping.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 09 oktober, 2016, 12:41:48
Konsert 89 av 116 Thibodaux, Louisiana 15 oktober 1995

Att resa ensam är inga problem, det är oftast behagligt, det går enkelt att komma in i sitt eget tempo, vara sig själv. Det är värre att först resa ensam och sedan plötsligt inte göra det längre. She gone with the man in the long black coat. Hon har åkt vidare. En tjej med rosaskär skinnkjol möter mig på gatan, hon har svart hatt, svarta solglasögon, svart tröja, boots och bara ben. Örhängena blänker i solen. Hon ler. Jag reste med någon men gör det längre. Behöver varenda leende jag kan få. Bakom mig ligger The Horse Hospital, här i London Borough of Camden. En vacker gammal grågulbrun tegelbyggnad. En svart gatlampa hänger ut en bit, det är söndag morgon, himlen är blå, luften är frisk, nästan kylig. Someone is out there, beating on a dead horse. En söndag morgon. She never said nothing, there was nothing she wrote. Örhängen som blänker i solen. She gone with the man in the long black coat. Friend at Hand, det är här jag är.

Resan tog oss från Washington DC, vidare till Boston, Brooklyn, sedan över till Manchester och vidare söderut till Oxford, London, Bognor Regis nere vid kusten och tillbaka till London. Det är nästan ofattbart hur många fantastiska människor som vi träffar, amerikaner och kanadensare, irländare, spanjorer, britter, andra svenskar vilket alltid känns tryggt. Åtta konserter, men inte Bob Dylan den här gången, det blir inga Bob Dylan-konserter det här året, det får bli senare, jag trivs bra med att göra det jag gör nu. Won’t you come see me Queen Jane. I en stilla fin tappning. Och med en tröstande röst. Intensiv. And you wish someone, that you don’t have to speak to. Won’t you come see me, Queen Jane.

Daylight sneaking through the window. En duva promenerar raskt framför en ung man med en rödrutig filt virad kring sig. If I had wings and I could fly, I know where I would go. Någon annanstans. London har aldrig varit min stad, men det var hit jag reste ensam i ung ålder, åkte till var och varannan tunnelbanestation, hoppade av, promenerade runt, fotograferade människor och tog in staden, men London har aldrig varit min stad och kommer aldrig att bli det, trots otaliga resor hit. Det är för kallt, husen har för tunna väggar, det är för varmt, husen har för tunna väggar, det är för trånga gator, det är för många människor, husen har branta trånga tappor, heltäckningsmattor, tolaettdörrar som öppnas inåt, måttsystem från forntiden, bilarna kör på fel sida, jag vågar knappt ens promenera. Dessutom har dom mjölk i teet. But right now, I’ll just sit right here and watch the river flow. Och jag är ganska nöjd med det, London är min stad för en dag i alla fall, jag får vara nöjd med det. Får vara nöjd med det.

Baby when you wake up in the morning, look inside your mirror. You know I won’t be next to you, you know I won’t be near. En tunt munspel, höga toner, men det skär inte. Raska akustiska gitarrer, det är knappast en särskilt snäll låt, men det går utmärkt att välja själv vad låten handlar om, jag tar en klunk alkoholsvag ale och lyssnar på vad jag vill lyssna på. Det börjar trilla in lite fler människor nu, här på Friends at Hand. Hand battered cod fillet, chips, mushy or garden peas, pickled onions, tartare sauce. Det går inte att äta bättre fish and chips någon annanstans än i England, ett frasigt tunt täcke, kritvita lameller som delar sig, som smälter i munnen, en kall sås med hackad inlagd gurka, en sval – inte kall – dryck som sköljer strupen och gör blodet lite, men bara lite, varmare.

Han spelar den inte ofta. There’s a whole lot of people crying tonight, whole lot of hearts crying tonight. Den är en ynnest att få höra. Stilla, fin. Men han tar i på slutet, nästan lite arg, eller i alla fall besviken. På människor. Whole lot of people seeing double tonight. Give you the impression that you never gonna die, then they bury you from your head to your feet. Det börjar dofta lite svagt av nyfriterad potatis, det stinker inte och klibbar sig fast i bihålorna som på många andra ställen, det doftar gott. Jag beställer en portion, som smälter i munnen. Örhängen som blänker i solen. I morgon drar jag ut två tänder. Nu är det fullt här, människor överallt. Friend at Hand. Jag behöver en vän.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Hibbitt skrivet 10 oktober, 2016, 14:49:18
/.../ Raska akustiska gitarrer, det är knappast en särskilt snäll låt, men det går utmärkt att välja själv vad låten handlar om, jag tar en klunk alkoholsvag ale och lyssnar på vad jag vill lyssna på. /.../
...och lyssnar vad jag vill lyssna på.
Positively Russell Squarish.
London har alltid varit min stad.
Fina rader whatever, Mr. J. 
Cheers i Theakston Old Peculier.
 :d2:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 11 december, 2016, 14:04:33
Konsert 90 av 116 New Orleans, Louisiana 16 oktober 1995

Med rödsprängda ögon och stirrande blick sitter hon där. Ensam vid ett stort bord precis intill korridoren. Alla andra sitter tillsammans vid ett annat bord, men mormor sitter alldeles ensam. Hon fumlar med ett tygstycke och pratar om det som det är något helt annat. Förvirrat tittar hon mot oss när vi sätter oss bredvid. Jag sätter mig på huk för det finns ingen extra stol. Det doftar gammalt, men rent, den beigebruna plastmattan på golvet kommer kanske från 80-talet. Minns du oss frågar min bror. Hon börjar prata om potatis. Minns du din dotter Christina frågar pappa. Hon tittar upp och väntar en stund. Det är min lilla flicka säger hon sedan klart och tydligt.

Det brister hos oss och det är sorgligt men fint på samma gång. Mamma dog för fem år sedan en mycket stormig dag, hon cyklade men föll omkull, inte av blåsten eller bilar eller något, hon fick en blodpropp. Cykeln och hon låg bredvid en björnbärsbuske som jag brukade stanna till vid på väg hem från skolan. Ibland gjorde jag björnbärssylt av bären jag plockade. Pappa lät ett levande ljus brinna på platsen under ett års tid. Mormor var sjuk redan då, nu bor hon på ett hem, rummet är inrett med hennes egna möbler och tavlor. Men annars sitter hon där utanför i det gemensamma utrymmet, finns inget annat att göra, år efter år. Det är första gången jag ser henne på flera år. Hon ser tio år äldre ut, hennes grå krulliga korta hårt är sig likt, och hon är fortfarande mycket smartare än oss andra, även om hon talar om sina egna saker. Jag är inte rädd för nonsens, så som min bror och far är. Jag förstår nonsens. Det är en del av mig, är en del av människan när hjärnan spelar en ett spratt, när det inte finns något annat att ta till. Det är fint. Det är verkligt. Det är så mormor pratar nu. Men hon minns fortfarande sin lilla flicka.

Igår delades Nobelprisen ut. Vi såg alltihop, hela kvällen. Han var inte där, huvudpersonen som fick litteraturpriset, men det var kanske lika bra det. Vilken skräck för honom, att behöva sitta där, först på prisutdelningen, utstirrad, och några solglasögon skulle han säkert inte få ha till fracken, jag tror inte att det är accepterat, men det hade varit snyggt. Och Patti Smith gjorde förmodligen sitt starkaste framträdande någonsin, i alla fall det som kommer att bli ihågkommet starkast, hos mig och hos många andra, långt efter hennes tid. Tack vare misstagen i livet blir vi bättre. Not a word, a goodbye, not even a note. Att överleva sitt barn, jag har tänkt tanken i många år. She gave her heart to the man, in the long black coat. Jag vet inte hur mycket mormor förstod av det när det hände, för fem år sedan, hon skalade potatis som vanligt, i torpet några mil norr om Sundsvall, vi pratade inte med henne om det då, vi sa inte ett ord. Jag, min far och min bror. Inte ett ord. Och åren gick, fem år och nu besökte vi henne igen. Obegripligt hur snabbt åren går, det kan inte vara möjligt men är förmodligen det.

Här utanför byggs Norra Tornen, eller Tors Torn som dom först hette. Jag sitter på ett café vid Torsplan och tittar upp mot Torsgatan, som skär genom den här delen av Vasastan, bort mot Sankt Eriksplan, vidare hela vägen till Norra Bantorget. Jag kan gatan mycket väl, jag vet vad den är, och vad den inte är. Knappast Stockholms charmigaste gata, men nödvändig, och här omges den av Röda Bergen, den kanske vackraste, charmigaste, gulligaste delen av staden. Småstaden i den stora staden. Snart kommer Tors Torn att skugga delar av stadsdelen, förändra stadsdelen radikalt, Stockholms byggs ihop med Solna, staden kommer inte att sluta här längre, det tycker jag är bra.

Snön yr, små snöflingor som knappt syns flyger snabbt fram, marken är delvis vit, delvis brun av slask. Människor skyndar sig fram den här söndagen i december. Med mål och mening, kanske. Jag har inget av det där, people tell me it’s a sin. Jag bara sitter här och gör absolut ingenting av någonting. Så länge jag inte mår dåligt får det anses lyckat. She was born in spring, tjugoåttonde mars, och dog den första december. Han sjunger den här låten som inte går att värja sig mot, han gör det i New Orleans. Och det börjar rassla från virveltrumman, tempot går upp, Watching the river flow. Det är ett glädjepiller, ett lyckopiller i sörjan, jag bara sitter ju här och gör ingenting, ibland räcker det alldeles lagom, koppla från alla måsten och tvång, och höja volymen och följa med en stund. Låten bara fortsätter, vägrar sluta, fyra minuter, fem minuter, sex minuter och mer. Fortsätter och fortsätter. En traktor med plog jagar en cyklist utanför fönstret. Han har ingen luft i bakdäcket, trampar som en tok i uppförsbacken. Traktorn gasar på. Han kommer nog hit så småningom, jag är inte orolig, Sara Danius får kanske träffa honom också till slut, som hon nog så gärna vill. En liten flicka med röd overall och lika röda kinder kommer fram till mig, tittar på mig, jag vet inte vad hon vill, hon har en mössa med en stor vit tofs. Tuggar tuggummi. Bob och bandet spelar Silvio så det står härliga till. En ung kvinna går förbi utanför med en hel drickaback full med julmust i famnen. Hon ser mycket lycklig ut.

Tiden där i torpet var mycket speciell. Julmust och domherrar på vintern och skogspromenader på sommaren. Pissmyror som envetet kröp upp för smalbenen och luktade surt. Det röda torpet från 1800-talet, med rinnande vatten direkt från berget, som vi hämtade i hinkar och använde till matlagning, som vi tvättade oss med, eller bara drack. Det allra godaste vattnet som går att få. Mamma älskade att vara där. Vara där med sin mamma, hennes bästa vän. It’s all over now, baby blue. Det går långsamt, och Tony Garnier spelar bas med stråke, spröda spretiga akustiska gitarrer. Sedan spelar Shery Crow dragspel på Lenny Bruce. Shery Crow som han ett par tre år senare gav Mississippi till, när han inte själv blivit nöjd med sin egen version till Time out of mind. Hennes version är snabb, rak. Bob spelade in den igen till Love & Theft i ett helt annat, jazzigare arrangemang. Det är intressant att tänka på att bara något år efter detta påbörjas inspelningarna av Time out of mind. Under flera år hade han samlat kraft genon alla konserter, blivit bättre och bättre. Obviously five believers här låter nästan som Cold irons bound skulle komma att göra, inte riktigt samma tempo, men vassa elgitarrer och frenetisk energi. Rock och blues och en salig blandning av allt, så som bara han kan. Sheryl Crow kommer tillbaka upp på scenen och spelar dragspel igen och kanske gapar med i refrängen till Alabama getaway, det hörs knappt. Basen rundgångar, det dånar, låten går snabbt snabbt snabbt.

Det är ett modernt kafé. Först nu känner jag doften av kaffe. Hon som jobbar här trycker ner ett nytt ljus i flaskan i fönstret här där jag sitter. Det börjar bli mörkt ute, klockan är bara halv tre på eftermiddagen. Det brinner fint, lågan fladdrar. Shery Crow spelar dragspel och Dylan spelar munspel, det låter varmt, mänskligt, mycket behagligt. The times they are a-changin’. Två lågor speglas i fönstret, det betyder att det är tvåglasfönster. Det lärde mig pappa för inte så länge sedan. Jag vet inte varför det är bra att kunna, men nu kan jag det. En sådan sak jag inte kommer att glömma. Där på hemmet en dag. Ensam vid ett bord med tom stirrande blick. Jag kommer att minnas vissa saker. Med eller utan betydelse. I wouldn’t feel so all alone.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Bengt skrivet 11 december, 2016, 15:23:20
Jag är en del år äldre än du, Joakim, men om jag lever och är mobil så skall jag och en flaska från Moccagatta hälsa på dig där på hemmet. ...och så kan vi sidda och gunga baktakt och förstå oss på allt i "Precious Memories" från den där "kassa" Knocked Out Loaded-plattan  :d6: Tack för texten !
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 11 december, 2016, 15:41:11
Jag är en del år äldre än du, Joakim, men om jag lever och är mobil så skall jag och en flaska från Moccagatta hälsa på dig där på hemmet. ...och så kan vi sidda och gunga baktakt och förstå oss på allt i "Precious Memories" från den där "kassa" Knocked Out Loaded-plattan  :d6: Tack för texten !

Haha, låter helt perfekt måste jag säga. Vi ses! :d2:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Humlan skrivet 11 december, 2016, 16:04:45
Tack Tack Joakim,  ja "hemmet" ja jösses&träffas (minnas&eller inte...) :d1: :rolleyes:...
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Guthrie skrivet 11 december, 2016, 16:21:53
Tack Joakim fint skrivet.Jag gillade också Patti Smith ifrån igår,det kom en liten tår måste jag erkänna.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 12 februari, 2017, 15:52:32
Konsert 91 av 116 Birminghamn, Alabama 18 oktober 1995

Här på Norrtullsgatan intill Odenplan är det lugnt och stilla. Människor promenerar sakta. Endast en tax med strut runt huvudet rappar på raskt med sina små ben. Här bredvid låg tidigare Wasas, ett inte allt för fashionabelt etablissemang. Numera ligger det en trendig mexikansk restaurang i samma lokaler. Gatsträckan är länken mellan Odenplan och Drottninggatan. Man in the long black coat är vaggande mjuk, inte mörk och dystopisk som den brukar, det gungar lite lätt och han sjunger every man’s conscience is vile and depraved, you cannot depend on it to be your guide, when it’s you that must keep it satisfied så att taxen där utanför stannar upp, stirrar rakt mot mig, jag stirrar mot taxen, taxen med struten, och vi lyssnar på den magiska rösten. Den alldeles fantastiska, magiska rösten.

Strax över 2000 personer ryms i den gamla, bedårande vackra teatern, läktaren sluttar kraftigt, väggarna och taket är rikt dekorerade, mjuka gröna färger, svagt rött, guld. Han har tagit sig till Birmingham i Alabama, delstaten öster om Mississippi, söder om Tennessee, Emmylou Harris föddes här, den låten spelades igår på middagen vi var på, From Boulder to Birmingham, som hon skrev om sin vän Gram Parsons, I would walk all the way from Boulder to Birmingham, if I thought I could see, I could see your face. Det är så att det klumpas i halsen, det är vacker, sorglig låt, sådana som behövs. Allt detta tänker jag på när musikerna bränner hål i Alabama Theaters alla väggar under All along the watchtower, det är mördande frenetiskt, tungt, hårt, snabbt, vasst, brännande hett som ett svetslåga, sådant behövs också ibland. Konserten utvecklar sig till bland det bästa jag hört på mycket länge, Shooting star, the last time you might hear the sermon on the mount, Jesus bergspredikan, där han lär ut att vända andra kinden till, han lär ut Fader vår, och om empati, den gyllene regeln, “allt vad ni vill att människor ska göra er, ska ni också göra för dom”. Samma sak finns formulerat i många olika religioner, och som vanligt är buddhismen kanske allra bäst, “om man vill bli lycklig, måste man också hjälpa andra, eftersom ens egen lycka är beroende av andra, det är inte konstigare än så”. Dalai Lama sa det.

Det är en solig söndag i februari, en vacker dag, människor är glada, en brunbränd tjej går förbi utanför fönstret, hon har mössa och solglasögon, det är en vacker dag i Stockholm. Det är inte så många veckor kvar nu, han kommer strax tillbaka hit, sjunger sitt set, predikar, och far sedan vidare, och vi följer efter, saliga, som jordens salt och världens ljus. Han går vidare, med sin Tangled up in blue, vi är sannerligen saliga, jag hoppas vi kan nå dit en dag, så som Luther tolkar det, handla utan tanke på vinning, “man måste vara salig för att kunna göra goda gärningar”. Vi är knappast där än, kommer säkert aldrig dit, men när Bob Dylan spelar munspel som så här så är vi inte långt borta, mer frenetisk energi går knappast att uppbåda oavsett tro, ingen eller alla tillsammans, det är bara en som kan, jag skulle bara önska att fler fick höra det. “I love Bob Dylan, he’s my favourite” hör sägas av en kvinna i publiken, med en härlig sydstatsdialekt, mitt i Masters of war. Vi är i alla fall två.

Down the street the dogs a barking, the day is getting dark. Så är det, klockan närmar sig fyra, denna soliga söndag, I’m a thousand miles behind. Det går inte att sjunga bättre än vad denna människa gör, när han gör det så här. Någon, jag bryr mig inte om vem, spelar ett akustiskt gitarrsolo alldeles strålande, det plinkar så fint, så melodiskt, ramar in, rundar av. En riktig Jokerman. Och Winston Watson bankar igång Jokerman. Birds fly high, by the light of the moon. Här sitter jag på Norrtullsgatan så många år efter, och hör allt detta, mer salig går knappast att bli, om jag bara hade en Kleenex, så vore livet perfekt, för nu behövs det. Och jag tittar till vänster, och på bordet bredvid ligger det en förpackning näsdukar, jag vet inte vad som händer just nu. Han spelar I shall be released. Det är något på gång tror jag. Borta vid Odenplan strålar solens sista strimmor mot en gul putsfasad. Seeing the real you at last, han sjunger om Belle Starr var som självutnämnd banditdrottning, hon gifte sig med andra brottslingar, som blev skjutna en efter en, till slut sköts hon själv 1891 i ett bakhåll. Annie Oakley var en mästerlig prickskytt, hon kunde träffa kanten på ett spelkort på 30 stegs avstånd, hon föddes 1860 och det finns film från 1894 på när hon skjuter små glaskulor som någon kastar upp i luften. Hon laddar elegant med sitt Winchester. En mycket speciell kvinna, “I would like to see every woman know how to handle guns as naturally as they know how to handle babies”.

Upp på scen rusar 30 eller 40 personer under Alabama getaway, och dansar med Bob Dylan. Det är fest i Alabama. Som att han repat låten under några konserter före för att till slut få spela den här. Det finns nog inte på film, men jag kan låtsas, två minuter in i låten börjar människor skrika och jubla, det är roligt att höra, förmodligen alldeles galet på plats, låten är fem, nästan sex minuter lång, han kramar om en tjej och skriver autografer, mitt under konserten, festen bara fortsätter. Fest i Alabama.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Hibbitt skrivet 14 februari, 2017, 22:00:00
Mmm... Vad bra det var då. Vilket äventyr det var, vilken spänning varje spelning.
Nya låtar, nya nycker, nya dubbelgitarrsolon varje spelning.
Och som han sjöng! Full kraft och satsning varje låt men med nyanserna bibehållna i varje rad.
Fint att läsa de här vandringarna, påminnas och minnas 1990-talet.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 02 april, 2017, 13:00:26
Konsert 92 av 116 Memphis, Tennesse 19 oktober 1995

Oliven i min dry martini smakar utsökt. Tjejen i hotellbaren frågade om jag ville ha med oliv eller with a twist. With a twist är kul, det är en bit citronzest i botten av glaset. Jag bad om att få med oliv. Och hon frågade vilken sort gin jag önskade, jag har inte någon åsikt i den frågan, ta något bara, sa jag, då tog hon något, och gjorde en god dry martini till mig. Det var snällt av henne. På andra sidan gatan står det gamla massiva Centraposthuset, Ferdinand Bobergs skapelse i rött tegel. Väggarna är tjocka som halva lastbilar. Mittemot ligger Bishops Arms, där samlas vi före och efter Bob Dylans konserter på Waterfront. Igår var den första av två, han spelade en gudomligt fin Standing in the doorway. Det var snällt av honom. Ett fint minne.

Utanför dessa fönster som går från golv till tak vandrar turister med sina resväskor. Det är en vacker vårdag i april och i går spelade Bob Dylan på Waterfront. Och Sara Danius fick till slut träffa honom. Ge honom en fin guldmedalj, dom studerade den tydligen noga tillsammans, det var säkert ett spännande möte. Jag skulle också vilja träffa Sara Danius. All along the watchtower i Memphis, outside in the distance, a wildcat did growl. Det gjorde den verkligen. It really did. The wind began to howl. Jag tror aldrig jag suttit här tidigare, men det är ganska trevligt, att titta på människorna med sina resväskor, nästan alla ska säkert hem, det är söndag, men jag är hemma. Stockholm har blivit min stad nu efter 17 år, det är nästan lika länge som jag bodde i hemstad, det är i Stockholm jag känner mig hemma. Jag vill inte flytta härifrån.

Han spelar What good am I i Memphis, min dry martini tar slut, jag dricker nästan aldrig dry martini i Sverige, men det är min favoritdrink, första gången jag drack en dry martini blev jag nästan chockad, hur kan någon människa dricka detta undrade jag. Förstod inte alls, men nästa gång smakade det bättre, och nästa gång ännu bättre. Det är kärvt, starkt, men rent, vitt, torrt, kryddigt, och den där gröna oliven. Som är så god.

While you suddenly die, han sjunger inälvorna ur sig, och han får publiken på fall, till slut lägger sig publiken platt. Precis som vi gjorde i går, Standing in the doorway, crying, like a fool. Han skriver inte bättre låtar än Standing in the doorway. Jukebox playing low. Jag gillar när han sjunger last night I danced with a stranger, but she just reminded me you where the one. Det är hjärtskärande, vackert, inte sött, det är beskt och bittert. I can hear the church bells ringing in the yard, I wonder who they’re ringing for. Även om det inte är som textförfattare jag gillar honom bäst så är det ändå snällt av honom att då och skriva så här bra rader. Så vackra textrader.

Watching the river flow är en livlig historia. River hål i kläderna. Silvio likaså. You know I love you furthermore. Oj detta gnissel, gitarrerna, det river skönare än alla dry martini tillsammans. Och in the jingle jangle morning I come following you, han river ur sig orden från sitt innersta, jag lutar mig tillbaka i den här gröna fåtöljen, tittar på människorna, lyssnar på hans munspel, han ger allt han har, jag tittar upp mot Ferdinad Bobergs posthus, jag bara lyssnar, vet knappt vad jag ser, behöver inte tänka, bara lyssnar, känslor river upp underbara sår som är där av en anledning, som är en del av livet och som gör det intressant, som gör mig så här lycklig.

En enda låt spelade han i Memphis som han också spelade i går här i Stockholm. Don’t think twice, it’s all right. I Memphis 1995 utan trummor, akustiskt, where I’m bound I can’t tell, en svidande låt, you just kind of wasted my precious time. Akustiska gitarrerna rasslar i vinden, på Mud Island Amphitheatre, på en ö i Mississippifloden, där spelar han God knows. Han spelade den ofta, det är en kraftfull låt, och lika kraftfull, tung, är It takes a lot to laugh. Bob Dylan skojar lite igen, drar sitt vanliga skämt, I wanna introduce the guitar player, give him a big hand, I’m not gonna tell you how old he is, but he’s from Birmingham, JJ Jackson. Han brukar säga he’s from Memphis. On drums give him a big hand Winston Watson. Ulrika kommer förbi och hälsar på, min vän Stig Hansén går förbi utanför fönstret, med en bok i handen. Så som författare gör. Klas Östergren gick tydligen till Pressklubben och drack igår. Också som författare gör. Jag bara sitter här, längtar efter en oliv, den kärva doften och smaken av enbär, den goda smaken av gin, en riktigt bra dry martini. Om några timmar går han upp på scenen igen. Från Mud Island i Memphis till Stocholm Waterfront, det är inte så långt, det låter som att han spelar Not dark yet, men det är One too many mornings, det är nästan samma låt, I was born here and I’ll die here, where my love and I have laid. Nu tar Ulrika en bild på mig, jag tittar ut mot gatan, himlen är blå, turisterna med sina resväskor, om några timmar står han på scenen igen. It’s a restless hungry feeling.

edit: textkorr/mod
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 10 april, 2017, 17:29:14
Konsert 93 av 116 Minneapolis, Minnesota 24 oktober 1995

Ingen tid till att pausa, han går på nästa låt snabbt, precis som i Lund i går. Björkarna och ekarna längs med vägen har inte börjat knoppa riktigt än. Men det går snabbt, om bara några veckor är allt grönt igen. Either I’m too sensitive or else I’m getting soft. Himlen är blå med några vita moln här och där. Det kommer att vara grönt i Lund snart, här i Östergötland som vi passerar genom, och hemma i Stockholm som är slutmålet för resan. Det är en fantastiskt fin If you see her, say hello som han gör som andra låt, och som Leif säger där framme i förarsätet, det är inget fel på All along the watchtower heller. Publiken visslar och jublar när dom förstår att nästa låt är Just like a woman. Vi reser hem igen efter besöket i Lund. Tobias, som är anledningen till att det här projektet existerar, är med, jag är evigt tacksam för det. Och Ulrika är också med. Vi tillsammans lyssnar på Bob Dylan från Minneapolis, från året 1995.

Tidigare körde vi förbi Vättern och stannade i Gränna, vi åt inga polkagrisar, men vi såg en skymt av den stora sjön, stark vind och små vita vågskvalp långt där borta, and I sit right here, and watch the river flow. Det går i ett rasande tempo, jag hoppas Leif klarar att hålla sig från att trycka gaspedalen i botten. I’ve seen better days but who has not. Det känns märkligt att åka tillbaka mot Stockholm efter vad som hänt hemma på Drottninggatan, pappa bad mig köpa fyra rosor och lägga på platsen, jag gör det när jag kommer hem. Vi var först i Köpenhamn med Rutger och Bengt, våra underbara vänner, åt smörrebröd och hade det skönt i solen, såg Bob Dylan uppträda på Operan vid vattnet. Han gjorde sitt set och gjorde det fantastiskt fint, sedan upprepade han samma sak i Lund och vi stod längst fram och såg honom hamra det sista ur tangenterna, med sin unika stil, sin röst, sin magiska röst och jag föll pladask för Soon after midnight för jag kunde se hur mycket låten betydde för honom när han sjöng den, där han stod upp vid flygeln och sjöng, jag såg hur tydligt han artikulerade orden. Som han gör nu också. Let me forget about today, until tomorrow. Och han spelar sitt unika gitarrspel, ingen annan kan låta som honom, han tar upp munspelet, och gör samma sak med detta instrument, han har en del att välja mellan, förutom rösten, det spelar ingen roll vilket av instrumenten han väljer, himlen är blå när vi passerat Nyköping, kvällssolen är vacker där den börjar gå ner borta i väster, eller nordväst, eller egentligen går den inte ner alls, det är vi som gör, solen är den där den är. Det är vi som går ner.

Masters of war och Don’t think twice, it’s all right. Han drar ut på orden, och sjunger kraftfullt, jag tror knappast någon i den publiken tappar intresset, publiken applåderar och jublar mitt under låten, sedan följer den mäktiga, nästan episka God knows. Det är skoj att dela konserten, att ha medlyssnare, vänner jag tycker mycket om. There are some people you don’t forget. Jag tycker så mycket om när han tar till synes enkla kärlekssånger och vrider dom några varv, skruvar upp ordens betydelse många varv, tar ut allt som finns ur orden och mer än så, och han lägger till massor av instrumentala verser bara för att han tycker om låten så mycket. I’ll remember you är en sådan, jag älskar den också.

Vi lyssnade på hans spelning från Stockholm 1998, det är en speciell konsert, men det är detta också, mycket speciell, den är fantastisk bra. Highway 61 revisited har vi nu hört i Lund i går och två gånger här i bilen i dag. Det är en låt jag uppskattar mer och mer, för att att den svänger gott, den får publiken på tårna, den får Bob på tårna också, och inte minst mig får den mig på tårna, även om det mest är i min skalle den sparkar igång saker och ting, jag kan inte direkt dansa omkring här i baksätet på bilen, men jag kan låtsas. Jag kan vicka på höfterna lite, och jag fortsätter när han drar igång Alabama getaway. Vi närmar oss Stockholm. Avfarten till Skärholmen, Kungens kurva och Vårberg passerar vi. Bredäng, Mälarhöjden, Fruängen och Segeltorp får vänta också. Välkommen till Stockholm står det på en skylt. Uppe på Essingeleden har vi en fin utsikt in mot staden. Det har varit en bra resa vi gjort tillsammans. Vi svänger av mot Fridhemsplan, kör över S:t Eriksbron och ser centrum med Hötorgsskraporna där borta.  Solen strålar fortfarande, människor på gatorna, i vardagen. Vi är hemma igen. Till en förändrad stad, men vi är hemma tillsammans, och det betyder allt just nu. Tack för den här resan. En av många vi gjort, säger jag till alla ovan nämnda bästa vänner. That was one hell of a show, säger någon i publiken innan ljudet tonar bort, tror vi alla håller med.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Humlan skrivet 10 april, 2017, 18:37:35
Solen vi och universum och alltet ingenting är stilla allt rör sig med olika hastighet så även själen vem som upplever att något är stilla still alife den äger den största av rörelser... :rolleyes: :d1:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: lundell skrivet 12 april, 2017, 05:36:02
Du skriver alltid läsvärt Joakim. Det är så roligt att följa med på dina associationer från 1995 till idag och tillbaka igen, den ena leder till den andra som leder tillbaka till någon av Dylans alla rader. Fortsätt med dina funderingar om stort och smått med Dylans 1995-spelningar som inramning. Fridens liljor!
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 12 april, 2017, 07:13:22
Du skriver alltid läsvärt Joakim. Det är så roligt att följa med på dina associationer från 1995 till idag och tillbaka igen, den ena leder till den andra som leder tillbaka till någon av Dylans alla rader. Fortsätt med dina funderingar om stort och smått med Dylans 1995-spelningar som inramning. Fridens liljor!

Tack, mycket snällt! Jag kör på, har lite kvar att göra fortfarande. Dessutom är det så roligt att jag inte tröttnar. -_-
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 12 april, 2017, 08:00:12
För övrigt, om någon ser några direkt fel så skicka gärna ett privat meddelande till mig, så ändrar jag, jag vill inte gärna skriva sakfel och det lär vara en hel del!
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 15 april, 2017, 15:05:08
Konsert 94 av 116 Rockford, Illinois 25 oktober 1995

Lay lady lay alldeles ljuvligt. Inte särskilt romantisk, snarare hjärtskärande. En äldre herre ger en ask Noblesse till två tjejer mittemot mig. There was an old man. And he lived in the moon. One summer’s day, he came passing by. Under the red sky. Det är så vackert och det är så fint. Dagen efter Långfredagen. En sorgens dag. Vi fick inte skratta. Inte ha roligt. Inte göra något. Förbjudet. Till och med i lag. Nöjesinstitutioner var stängda. Den lagen upphävdes 1969. Utanför går människor. Flanerar. Han, han som gick med korset. På Via Dolorosa. På väg till Golgata i Jerusalem. Via Dolorosa, på lidandets väg. En kulle, till Golgata. Skallen, betyder det, en skalle syns på klippväggen. I Amerika heter dagen Good Friday. Utanför vandrar människor. Flanören, anonym och deltagande. I’ll be your baby tonight alldeles ljuvlig den också.

Vi i en trygg värld avvisar religionen. Vi förstår inte varför människor är religösa. Det har gått snabbt. Vi flydde landet på 1800-talet för att vi inte fick utöva vår religion. Joel Hägglund var en. Växte upp i en religös familj i Gävle. Blev utstött för sin religions skull. I Amerika fick han vara den han ville vara, och han blev Joe Hill. Nästan alla människor på jorden tror på Gud. Gud är det enda vissa har. Inklusivismen är intressant, bara en religion är sann, men det finns anonyma anhängare i andra religioner. Så därför accepteras alla religioner, alla sorters tro. Gud får inte plats i bara en religion. Så är det.

Och språket förminskar relationen med Gud. Det går att försöka sätta ord, och att prata med varandra, men det räcket inte långt. Musiken når mycket längre. Mycket djupare. I’ll come following you. Där på Via Dolorosa, gatan finns fortfarande, omgiven av gamla hus i vacker sandsten, bågar och valv. En gränd. Vägen är gjord av sten. Gates of Eden är så trevande att den knappt ens startar. Det är en lycka att få höra denna, all and all can only fall, orden är så vackra, at times I think there are no words, but these, to tell what’s true. Jag vill sätta mig och ägna flera timmar, dagar, år, av mitt liv till den här sången. Menar han att religion inte är bra, inte behövs? Vi kan inte nå paradiset? Jag vill stanna upp och fundera. Men han börjar spela To Ramona, lika vacker den, the flowers of the city, though breathlike get deathlike at times. Och to deal with the dying, I cannot explain that in lines. Orden så så vackra att det blir himmelskt, sagolikt, hjärtskärande. Distant ships sail into the mist. Han börjar spela Jokerman. Och sedan Shooting star. You try to break into another world, a world I never knew. I always kind of wondered, if you ever made it through.

All good people are praying. The last radio is playing. Orden når långt in idag. Han är på ett mycket bra humör. We’re not gonna keep you much longer, we’re just gonna try this one and then we are on our way. Obviously. Five. Believers. Lättsamhet, ömhet, vördnad. Blandningen mellan det sorgligt vackra och det lekfulla är remarkabel. Det är en konsert jag vill höra från början igen, börja om, musiken når långt in, när jag sitter här, ser människor passera, mannen med Noblesseasken sitter kvar, men tjejerna har gått, asken är borta, han sitter och samtalar med en annan, som kom med sin rullator. Han smuttar på ett litet glas rödvin. Lite längre in i lokalen sitter en kvinna och bläddrar vant i en kvällstidning, fuktar sin tumme var femte blad, bläddrar vidare. Det är påskafton, och människor utanför passerar. Han spelar den bästa The time they are a-changin’ jag hört på väldigt länge, don’t criticize what you can’t understand sjunger han, och publiken jublar. Det är lätt att kritisera, det är inte lätt att förstå, men det behövs ingen förklaring, det behövs inte, det måste vi förstå, vi vill inte ha någon förklaring, allt behöver inte förklaras. Låten fortsätter i över elva minuter, han tar upp munspelet och blåser ut sin helande kraft, och nu, efter 94 konserter, förstår jag verkligen hur bra detta år är.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Leif skrivet 15 april, 2017, 21:43:00
Konsert 94 av 116 Rockford, Illinois 25 oktober 1995

Lay lady lay alldeles ljuvligt. Inte särskilt romantisk, snarare hjärtskärande. En äldre herre ger en ask Noblesse till två tjejer mittemot mig. There was an old man. And he lived in the moon. One summer’s day, he came passing by. Under the red sky. Det är så vackert och det är så fint. Dagen efter Långfredagen. En sorgens dag. Vi fick inte skratta. Inte ha roligt. Inte göra något. Förbjudet. Till och med i lag. Nöjesinstitutioner var stängda. Den lagen upphävdes 1969. Utanför går människor. Flanerar. Han, han som gick med korset. På Via Dolorosa. På väg till Golgata i Jerusalem. Via Dolorosa, på lidandets väg. En kulle, till Golgata. Skallen, betyder det, en skalle syns på klippväggen. I Amerika heter dagen Good Friday. Utanför vandrar människor. Flanören, anonym och deltagande. I’ll be your baby tonight alldeles ljuvlig den också.

Vi i en trygg värld avvisar religionen. Vi förstår inte varför människor är religösa. Det har gått snabbt. Vi flydde landet på 1800-talet för att vi inte fick utöva vår religion. Joel Hägglund var en. Växte upp i en religös familj i Gävle. Blev utstött för sin religions skull. I Amerika fick han vara den han ville vara, och han blev Joe Hill. Nästan alla människor på jorden tror på Gud. Gud är det enda vissa har. Inklusivismen är intressant, bara en religion är sann, men det finns anonyma anhängare i andra religioner. Så därför accepteras alla religioner, alla sorters tro. Gud får inte plats i bara en religion. Så är det.

Och språket förminskar relationen med Gud. Det går att försöka sätta ord, och att prata med varandra, men det räcket inte långt. Musiken når mycket längre. Mycket djupare. I’ll come following you. Där på Via Dolorosa, gatan finns fortfarande, omgiven av gamla hus i vacker sandsten, bågar och valv. En gränd. Vägen är gjord av sten. Gates of Eden är så trevande att den knappt ens startar. Det är en lycka att få höra denna, all and all can only fall, orden är så vackra, at times I think there are no words, but these, to tell what’s true. Jag vill sätta mig och ägna flera timmar, dagar, år, av mitt liv till den här sången. Menar han att religion inte är bra, inte behövs? Vi kan inte nå paradiset? Jag vill stanna upp och fundera. Men han börjar spela To Ramona, lika vacker den, the flowers of the city, though breathlike get deathlike at times. Och to deal with the dying, I cannot explain that in lines. Orden så så vackra att det blir himmelskt, sagolikt, hjärtskärande. Distant ships sail into the mist. Han börjar spela Jokerman. Och sedan Shooting star. You try to break into another world, a world I never knew. I always kind of wondered, if you ever made it through.

All good people are praying. The last radio is playing. Orden når långt in idag. Han är på ett mycket bra humör. We’re not gonna keep you much longer, we’re just gonna try this one and then we are on our way. Obviously. Five. Believers. Lättsamhet, ömhet, vördnad. Blandningen mellan det sorgligt vackra och det lekfulla är remarkabel. Det är en konsert jag vill höra från början igen, börja om, musiken når långt in, när jag sitter här, ser människor passera, mannen med Noblesseasken sitter kvar, men tjejerna har gått, asken är borta, han sitter och samtalar med en annan, som kom med sin rullator. Han smuttar på ett litet glas rödvin. Lite längre in i lokalen sitter en kvinna och bläddrar vant i en kvällstidning, fuktar sin tumme var femte blad, bläddrar vidare. Det är påskafton, och människor utanför passerar. Han spelar den bästa The time they are a-changin’ jag hört på väldigt länge, don’t criticize what you can’t understand sjunger han, och publiken jublar. Det är lätt att kritisera, det är inte lätt att förstå, men det behövs ingen förklaring, det behövs inte, det måste vi förstå, vi vill inte ha någon förklaring, allt behöver inte förklaras. Låten fortsätter i över elva minuter, han tar upp munspelet och blåser ut sin helande kraft, och nu, efter 94 konserter, förstår jag verkligen hur bra detta år är.

I humbly bow my head. I begynnelsen var Ordet.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 13 maj, 2017, 13:20:13
Konsert 95 av 116 Bloomington, Indiana 26 oktober 1995

Jackan ligger slängd på stolen framför. Det runda bordet blänker. En rund askkopp har jag knuffat ut mot kanten. Träden i Vasaparken lyser äntligen gröna. För några dagar sedan snöade det, mina thailändska vänner på besök tjöt av lycka. Nu sitter jag i solen, Dalagatan korsar Odengatan. Seems like I been down this way before. Nu kommer den här tiden igen, det alla i det här landet behöver så mycket, utan hade vi inte klarat det. Jag kommer sitta där borta i parken, i gräset, bland andra som behöver det så mycket som jag gör. I’m ready when you are, Señor.

Well I got me a date with a pretty little girl from Greece. Låten är nästan åtta minuter lång. She promised she will be with me, when I paint, my masterpiece. Han har redan målat sitt mästerverk, säger han, det är John Mellencamp han pratar om. Sedan tillägger han, I’m still waiting to paint mine. Det är det intressanta. I’m still waiting to paint mine. Drivkraften att måla ett mästerverk. Han spelar en intensiv, tung, bluesig Pledging my time. Den följs upp av Silvio, låten jag älskar och aldrig tröttnar på, lyckligtvis, han spelar den ofta, varje konsert. Let the echo decide who was right or wrong. Han fortsätter måla mästerverk efter mästerverk men han begriper det kanske inte själv, han bara fortsätter, som Silvio, finns ingen annan väg än väntan på att måla ett mästerverk, han gör det om och om igen. Jag gör allt jag kan för att inte missa något. Behöver mästerverken lika mycket som sommaren.

Han spelar ett akustiskt solo på Mr tambourine man, det plinkar så skönt i min själ. Han vandrar bort och hämtar sitt munspel och spelar så försiktigt att låten stannar upp, och sedan målar han och målar, han spelar det bästa munspelet någonsin i sin karriär, hela hans själ går rakt igenom, rakt igenom allt från därifrån och hit till korsningen, det han gör är större än sommaren. Den starka solen svider i mina ögon, jag både skrattar och gråter samtidigt, den största konsten gör sådant, jag har en klump i halsen och jag är lycklig. Han har aldrig sjungit klarare och finare än på Gates of eden som följer efter. Men jag klarar inte att gå in i den igen, jag lämnar Gud därhän denna varma soliga lördag i korsningen, jag har redan hittat rätt väg. Crying like a fire in the sun. Jag beställer ett glas Sancerre. Det doftar fläder och smakar gröna omogna krusbär, sådana jag brukade plocka i trädgården hemma i Falkenberg. Jag tyckte bättre om krusbären gröna i stället för röda mogna. Rabarbern växte stora, pappa visade hur jag skulle rycka upp dom ur jorden, och där gick jag på Fjällsippevägen och knaprade på rabarber, surt och gott. Ibland doppade jag rabarbern i en kopp med lite socker, det var farmor som visade mig, och det var också gott.

Winston Watson kommer tillbaka ut på scen, a one two, dom drar igång Maggie’s farm. Personerna bredvid pratar om lägenhetsrenovering, om trösklar och lister, så ofattbart tråkigt samtalsämne, jag är så glad att jag kan vara här för mig själv, lyssna på en fin, alldeles underbar Disease of conceit. Vad har vi lister till egentligen? Ett rum är inte komplett utan lister har jag hört. Tar man bort trösklar och lister i en vanlig lägenhet borde man kunna tjäna nästan hundra tusen kronor, för att golvytan blir större, för att lägenheterna är så dyra. Vad har vi listerna till? Det är intressant att prata om men det är inte vad dom pratar om. Han avslutar första set med Obviously five believers, kommer ut igen och lyfter taket med Alabama getaway. En blind kvinna går över gatan och stoppar ett brev i brevlådan utanför den gamla Posten. Sedan går hon vidare längs med Odengatan. Och jag, jag sitter kvar här i korsningen.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Tobias skrivet 14 maj, 2017, 13:20:52
Det är roligt att läsa dina texter, Joakim! Bloomington tror jag gavs ut som kommersiell bootleg av Crystal Cat. Skaffade den aldrig när det begav sig, men kan ha hört den någon gång. Kanske.
Du är troligen den förste som lyssnar på den här konserten och under lyssningen börjar fundera på nyttan med lister. :)
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 14 maj, 2017, 16:29:13
Det är roligt att läsa dina texter, Joakim! Bloomington tror jag gavs ut som kommersiell bootleg av Crystal Cat. Skaffade den aldrig när det begav sig, men kan ha hört den någon gång. Kanske.
Du är troligen den förste som lyssnar på den här konserten och under lyssningen börjar fundera på nyttan med lister. :)

Tack Tobias! Stämmer att det var Crystal Cat-utgåvan jag lyssnade på, väldigt fint ljud, den heter Pledging my time och har några extraspår också men sånt hoppar jag givetvis över.

CD2 Bonus Tracks:
Tracks 6-10: 2nd September 1995, Cleveland Stadium, Ohio, USA, Opening Of The Rock And Roll Of Fame Museum.
Track 11: 19th November 1995, Frank Sinatra Birthday Party, Shrine Auditorium, L.A., USA.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Tobias skrivet 14 maj, 2017, 16:59:34
Track 11: 19th November 1995, Frank Sinatra Birthday Party, Shrine Auditorium, L.A., USA.

Här finns ju ett väldigt fint framförande som bonus. Det tar du väl upp när det är dags?
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 14 maj, 2017, 17:53:53
Track 11: 19th November 1995, Frank Sinatra Birthday Party, Shrine Auditorium, L.A., USA.

Här finns ju ett väldigt fint framförande som bonus. Det tar du väl upp när det är dags?

Ja det blir kanske en specialare. Har för mig att jag skrev om Rock n roll hall of fame-låtarna med Bruce också... Minns inte nu. Så mycket... :-)
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Leif skrivet 16 maj, 2017, 17:14:15
Det är roligt att läsa dina texter, Joakim! Bloomington tror jag gavs ut som kommersiell bootleg av Crystal Cat. Skaffade den aldrig när det begav sig, men kan ha hört den någon gång. Kanske.
Du är troligen den förste som lyssnar på den här konserten och under lyssningen börjar fundera på nyttan med lister. :)

Tack Tobias! Stämmer att det var Crystal Cat-utgåvan jag lyssnade på, väldigt fint ljud, den heter Pledging my time och har några extraspår också men sånt hoppar jag givetvis över.

CD2 Bonus Tracks:
Tracks 6-10: 2nd September 1995, Cleveland Stadium, Ohio, USA, Opening Of The Rock And Roll Of Fame Museum.
Track 11: 19th November 1995, Frank Sinatra Birthday Party, Shrine Auditorium, L.A., USA.

Jag hade CC-utgåvan på CDR:er, yes!!  :d5: Lyssnade igenom den i helgen.
Mycket bra ljud och som sagt, en fantastisk konsert. Tack för betraktelsen förresten, Joakim. Great stuff som vanligt.
Och Bob producerar en underbar Mr T Man och en lika magisk Baby Blue där i Bloomington 1995. Baby Blue rullar igen nu.  :d5:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Guthrie skrivet 16 maj, 2017, 18:00:02
Har också hittat Crystal cats utgåva gillar som sagt var Mr.T.Men den jag gillar bäst är Its all over now,baby blue vilken lysande version.Ljudet är kanon men det brukar ju C.C vara.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Leif skrivet 16 maj, 2017, 21:42:19
Efter Bloomington kände jag en inre kraft som drog mig till tidigare Madrid 1995, 19 juli. Se Joakims magi härovan.

I Madrid fanns/finns ett annat skönt par: Love Minus Zero/No Limit och She Belongs To Me.
LMZ mer eller mindre akustisk, plickar och plockar sig fram i den där omisskännliga -95-feelingen. 95-groovet.
Stillsamt skön och jäkligt intensiv version, ackompanjerad av spanjorerna.

Och sen har vi då SBTM...elektrisk.

En version som är precis allt vad jag behöver. Här i samma anda som ja, Heart of Mine eller The Man in Me. Hur ska jag beskriva det?
Genom några snabba anteckningar, stödord under lyssningen....

stökig bökig knökig
spretig plockig
drar iväg åt alla tänkbara håll
melodi, slinga, catch phrase, upprepning, igen och igen
och gitarrer, gitarrer
skört bräckligt allt kan rasa ihop vilken sekund som helst

Det är ju så jävla bra.

Men jag inser just att jag ska flytta det här inlägget till Stora ögonblick...så att den här tråden inte drar iväg i oväntad riktning  :rolleyes:



Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 17 maj, 2017, 06:04:39
Låt inlägget vara kvar! :-D
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 19 maj, 2017, 13:57:42
Konsert 96 av 116 St Louis, Missouri 27 oktober 1995

Det slår mig även denna gång, entusiasmen i publiken är total, efter introduktionen, please welcome Columbia recording artist, Bob Dylan! så jublas det frenetiskt, och rakt igenom hela öppningslåten Crash on the levee fortsätter det. Och det smittar förstås av sig på Bob och bandet. Det är en ovanligt bra smitta. Jag gick tidigare från jobbet denna fredag, cyklade hem genom staden, stannade snällt vid alla rödljus, det är många, hämtade upp några kalla drycker, en god smörgås från ett kafé på gatan, och gick sedan raka vägen till parken, och här är jag nu, och lyssnar på Columbia recording artist, Bob Dylan! Fuck yeah skriker en tjej när All along the watchtower drar igång.

Jag bara lyssnar, tittar upp mot den blå himlen, träden och känner den varma luften. Stänger av och kopplar ner en stund, jag bara lyssnar. Tills jag börjar fundera. Min bror ringer mig ofta nu, fem gånger om dagen ibland. Han ringer och frågar hur man beskär tomater. Det enda jag vet är att man ska tjyva nya blad och grenar som växer ut i bladvecken. Det lärde jag mig av pappa. Min bror ringer och frågar hur man tillagar revben, jag googlar och säger fyra timmar i ugnen på 125 grader. Han blir nöjd. Han ringer och frågar om jag vill ha piller som blivit över, tusen stycken kan jag få, men jag vill inga piller ha. Han ringer och frågar var Maldiverna ligger, kan man flytta dit? Jag säger att det är rätt långt, det ligger utanför Indien och det är nog ganska dyrt att flytta dit. Frankrike och Italien och nog också dyrt, men Spanien funkar säkert. Eller Thailand. Chiang Mai verkar vara en trevlig stad säger jag. Kan man fiska där, frågar min bror. Jag säger att då är det bättre att bo vid kusten, på en ö. Jag rekommenderar Ko Kut. Där kan du fiska. Dom fiskar bläckfisk med gröna strålkastare på nätterna, ute i havet. Jag har ett grönt fiskedrag för bläckfisk säger min bror. Vad bra säger jag. Då kan du fiska bläckfisk. Jag äter helst inte bläckfisk säger min bror. Han ringer och säger att han vill ge mig en moped. Han säger att den drar så lite bensin att man ibland måste stanna och hälla ut bensin. Men att få den till Stockholm från Göteborg är inte så lätt. Jag funderar på att korsa landet i sommar. En roadtrip på moped. Kan stanna och lyssna på konserter i mellanstäder. Eller små städer. Jag har alltid velat åka till Hjo vid Vätterns västra strand. Silvio, I gotta go.

En hund skäller bakom mig, på sin rastgård här i parken. Jag ligger kvar här i sluttningen, och lyssnar på musik. To make the time more easy passing. Två starar passerar mig på en meters avstånd, piper och kvittrar. Min bror har gett upp, han jobbar inte längre men han ser ljust och hoppfullt på sin framtid, bara han få komma bort. Han har byggt ett specialrör till sina fiskespön, för att resa med. Och resväskan fyller han med rullar, Ambassadeur. Min bror säger att han vill hitta en vän på sin resa. Men inga bohemer. Någon runt 60 säger han, som jag kan fiska med. Min bror passar inte riktigt in. I try my best to be just like I am, but everybody wants you to be just like them. To sing while you slave and I just get bored. Vänner hittar du, det gör du alltid. Och med så fina rullar kommer fisken garanterat nappa. Till och med bläckfisken, var så säker. The first one now will later be last. The slow one now will later be fast. Ta dina fiskespön och dina rullar och res långt bort. Hittar du ingen vän så ring igen. Jag tar mopeden.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Hibbitt skrivet 19 maj, 2017, 15:34:23

/.../ Och sen har vi då SBTM...elektrisk.

En version som är precis allt vad jag behöver. Här i samma anda som ja, Heart of Mine eller The Man in Me. Hur ska jag beskriva det?
Genom några snabba anteckningar, stödord under lyssningen....

stökig bökig knökig
spretig plockig
drar iväg åt alla tänkbara håll
melodi, slinga, catch phrase, upprepning, igen och igen
och gitarrer, gitarrer
skört bräckligt allt kan rasa ihop vilken sekund som helst

Det är ju så jävla bra. /.../
"Like" :mellow:

Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Leif skrivet 19 maj, 2017, 17:09:03
Konsert 96 av 116 St Louis, Missouri 27 oktober 1995

Det slår mig även denna gång, entusiasmen i publiken är total, efter introduktionen, please welcome Columbia recording artist, Bob Dylan! så jublas det frenetiskt, och rakt igenom hela öppningslåten Crash on the levee fortsätter det. Och det smittar förstås av sig på Bob och bandet. Det är en ovanligt bra smitta. Jag gick tidigare från jobbet denna fredag, cyklade hem genom staden, stannade snällt vid alla rödljus, det är många, hämtade upp några kalla drycker, en god smörgås från ett kafé på gatan, och gick sedan raka vägen till parken, och här är jag nu, och lyssnar på Columbia recording artist, Bob Dylan! Fuck yeah skriker en tjej när All along the watchtower drar igång.

Jag bara lyssnar, tittar upp mot den blå himlen, träden och känner den varma luften. Stänger av och kopplar ner en stund, jag bara lyssnar. Tills jag börjar fundera. Min bror ringer mig ofta nu, fem gånger om dagen ibland. Han ringer och frågar hur man beskär tomater. Det enda jag vet är att man ska tjyva nya blad och grenar som växer ut i bladvecken. Det lärde jag mig av pappa. Min bror ringer och frågar hur man tillagar revben, jag googlar och säger fyra timmar i ugnen på 125 grader. Han blir nöjd. Han ringer och frågar om jag vill ha piller som blivit över, tusen stycken kan jag få, men jag vill inga piller ha. Han ringer och frågar var Maldiverna ligger, kan man flytta dit? Jag säger att det är rätt långt, det ligger utanför Indien och det är nog ganska dyrt att flytta dit. Frankrike och Italien och nog också dyrt, men Spanien funkar säkert. Eller Thailand. Chiang Mai verkar vara en trevlig stad säger jag. Kan man fiska där, frågar min bror. Jag säger att då är det bättre att bo vid kusten, på en ö. Jag rekommenderar Ko Kut. Där kan du fiska. Dom fiskar bläckfisk med gröna strålkastare på nätterna, ute i havet. Jag har ett grönt fiskedrag för bläckfisk säger min bror. Vad bra säger jag. Då kan du fiska bläckfisk. Jag äter helst inte bläckfisk säger min bror. Han ringer och säger att han vill ge mig en moped. Han säger att den drar så lite bensin att man ibland måste stanna och hälla ut bensin. Men att få den till Stockholm från Göteborg är inte så lätt. Jag funderar på att korsa landet i sommar. En roadtrip på moped. Kan stanna och lyssna på konserter i mellanstäder. Eller små städer. Jag har alltid velat åka till Hjo vid Vätterns västra strand. Silvio, I gotta go.

En hund skäller bakom mig, på sin rastgård här i parken. Jag ligger kvar här i sluttningen, och lyssnar på musik. To make the time more easy passing. Två starar passerar mig på en meters avstånd, piper och kvittrar. Min bror har gett upp, han jobbar inte längre men han ser ljust och hoppfullt på sin framtid, bara han få komma bort. Han har byggt ett specialrör till sina fiskespön, för att resa med. Och resväskan fyller han med rullar, Ambassadeur. Min bror säger att han vill hitta en vän på sin resa. Men inga bohemer. Någon runt 60 säger han, som jag kan fiska med. Min bror passar inte riktigt in. I try my best to be just like I am, but everybody wants you to be just like them. To sing while you slave and I just get bored. Vänner hittar du, det gör du alltid. Och med så fina rullar kommer fisken garanterat nappa. Till och med bläckfisken, var så säker. The first one now will later be last. The slow one now will later be fast. Ta dina fiskespön och dina rullar och res långt bort. Hittar du ingen vän så ring igen. Jag tar mopeden.

Makalöst. Made my day. Tårar och skratt. Så ska det vara. Så är det.  :d5:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 27 maj, 2017, 14:12:20
Konsert 97 av 116 Springfield, Missouri 29 oktober 1995

Jaha nej det är inget speciellt. Säger servitören om vad vinet kostar. Jag ber om ett glas oekat Chardonnay. Jag har klätt mig i roströda byxor, ljusblå skjorta, gula skor, hatt och solglasögon av märket Hugo Boss. Smörstekt rödtunga, palsternackspuré, blandade sorter hårt frästa svampar, citronkokt fänkål, dillinlagd zucchini, nypotatis, eller färskpotatis som dom säger här i norra delen av landet. Några gröna kvistar som dekoration. Jag är på Djursholm, en utböling från stan, jag klär mig efter plats, gömmer mig genom att smälta in. Beställer ett glas Chardonnay. The man in me will hide sometimes, to keep from being seen. But that’s just because he doesn’t want to turn into some machine. Jag vet inte om jag lyckas smälta in, skulle dom veta att jag cyklade hit och inte åkte i någon stilig sportbil eller lyxig båt kanske dom inte släppt in mig.

Jag cyklar vidare till Svanholmsparken och tittar på vattnet, Tranholmen ligger en kort simtur bort på andra sidan. Lidingös klippor ligger till vänster, och stan ligger nån stans där borta till höger. Båtar passerar, dom ser lyckliga ut, inte båtarna men dom som kör eller sitter i. Solen är intensiv och han sjunger I was burned out from exhaustion, buried in the hail, poisoned in the bushes and blown´ out on the trail. Och det blir intensivare, och ännu intensivare, så som det alltid blir med denna låt, beauty walks a razors edge, someday I’ll make it mine. Några barn leker med en boll vid den lilla stranden. Kastar den fram och tillbaka, vattnet sprutar och splaschar. En segelbåt pendlar från sida till sida. En ung man utan tröja sitter längst ut på en brygga och tittar ut mot det glittrande vattnet. Ett fiskespö är nedstoppat i en springa. Jag tror inte det är så viktigt att få napp. Som min bror sa igår på telefon, ibland är det bäst att fiska utan krok, det är bara klabbligt och luktar illa att få upp en fisk.

Han drar igång John Brown. Do what the captain says and lots of medals you will get, lets put them on the wall when you get home. Sedan kommer hennes son tillbaka från kriget. Han ansikte är sönderskjutet och händerna bortsprängda. He whispered kind of slow, in a voice he couldn’t know. The thing that scared me most, was when my enemy came close, and I saw that his face looked just like mine. Han vänder sig om för att gå. But as he turned to go, he called his mother close, and dropped his medals down into her hand. Barn badar i vattnet där borta, båtar passerar, solen skiner lika start som tidigare. Det doftar gott. Det doftar gott i detta land. Hägg och syrén, torrt gräs, vatten, motorbåt. En pudel tittar nyfiket ut från den öppna båten. Pudeln har flytväst, det är ett tryggt land vi lever i.

They said he was sick ‘cause the he didn’t play by the rules. The stamped him and labeled him. He fought a war on a battlefield where every victory hurts. Det kan inte vara varmt i det där vattnet där nere vid den lilla stranden. Lenny Bruce was bad, he was the brother that you never had. Nu hoppar dom i vattnet och doppar håret. Jag knäpper upp skjortan lite, känner sommarluften mot kroppen, några stackars kajakpaddlare kämpar mot båtarnas svallvågor. Jag saknar min bror, har gjort det nu dom senaste dagarna. Han grillad kycklingklubbor till sig själv igår. Jag åt mexikanskt.  If you’re travelling in the north country fair. Where the winds hits heavy by the borderline. Fin varm stereobild på inspelningen. Det är kanske så det är här, i Djursholm. Jag kanske ska flytta hit. Jag tror att jag kan klädkoden i alla fall. Roströda byxor och hatt, ett glas Chardonnay. Lära mig att fiska, men utan krok.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Guthrie skrivet 29 maj, 2017, 14:13:02
Jag har en envis förkylning det piggar alltid upp att läsa dina texter Joakim.Tack Joakim
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 23 juni, 2017, 12:38:49
Konsert 98 av 116 Little Rock, Arkansas 30 oktober 1995

Några måsar seglar över gräset. Två vältränade killar med bara överkroppar tränar något modernt på den i övrigt tomma fotbollsplanen. Tår på händer och grejer, står på huvudet. Flädern blommar. En tant med beige kappa och rund hatt går långsamt med sin rullator längs grusvägen. Hon sätter sig på en bänk. Det är midsommarafton och Stockholms gator är öde. Parken är nästan också öde. En kall vind blåser genom min prickiga skjorta. Gräset är vackert grönt, jag vaknade av det smattrande sommarregnet en natt för några dagar sedan. To think of how she left that night, still hurts me through and through, tror jag han sjunger. And though our separation, cut me to the bone, fortsätter han. Det blåser ännu kallare nu. She still lives inside of me, you know we’ve never been alone. Jag vet inte om min hud knottras av vinden eller hur han sjunger, förmodligen hur han sjunger. Either I’m too sensitive, or else I’m getting soft. Jag är ändå varm inombords. Varm och tårögd. Publiken är absolut knäpptyst. Stockholm är som vackrast dagar som dessa, när staden ligger öde, och när jag hör Bob Dylan sjunga så här vackert.

En gitarr spelar melodin. Winston Watsons golvpuka låter stort. They sat together in the park, as the evening sky got dark. Delar av publiken tjuter, och slutar inte, det är så vackert att det inte går att göra annat. They walked along by the old canal, little confused I remember well. Stopped into a strange hotel, with the neon burning bright. Åh, det kan blåsa hur kallt som helst nu, hur kallt som helst. And the sun was coming up, she dropped a coin into the cup, at a bland man at the gate, and watched out for a simple twist of fate. Hon har lämnat hotellet och han är kvar. Pushed back the blinds. Found a note she’d left behind, but he just could not relate, to anything, except a simple twist of fate. Bucky Baxters steel guitar låter som en Hammondorgel. Det har aldrig låtit bättre.

Jag är inte ensam knäppgök i parken. En sjukligt vig man med keps gör extrema rörelser en bit bort. Står rakt upp, böjer sig ner och kramar om sina smalben. Det kan inte jag göra. Det är en ovanlig publik för en amerikansk spelning, knäpptyst eller uttrycker förtjusning på rätt ställen, det lyfter låtarna, skapar dynamik och liv, närvaro, gemenskap, det är respektfullt, hängivelse, beundran, fascination, man hör på publiken när munspelet kommer fram, innan han börjar spela, ljudet och temperaturen höjs, när han spelar stegras publikens jubel mer och mer, det är helt perfekt, alldeles underbart, en familj blåser såpbubblor nedanför, dom blåser såpbubblor för Bob. Bob blåser för oss alla. Firar. Johannes Döpares födelsedag, ett halvår före Jesus. Denna midsommarafton i vackra Stockholm.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Humlan skrivet 29 juni, 2017, 10:21:51
Tack Joakim  :d2: Själv har jag åkt moped och tältat (Det fanns en tid då jag också cyklade; mest helt själv) med dotter och sambo katter och en ny påväg i sambons mage, mopeden den drog nog lite mer; men inte mycket... med släpvagn genom gröna landskap påväg till Hova och Bråta...  En resande konstnär är en urdröm i en stor buss alltid påväg...  :rolleyes::d1:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: gerbos skrivet 14 juli, 2017, 12:36:17
Konsert 96 av 116 St Louis, Missouri 27 oktober 1995

Det slår mig även denna gång, entusiasmen i publiken är total, efter introduktionen, please welcome Columbia recording artist, Bob Dylan! så jublas det frenetiskt, och rakt igenom hela öppningslåten Crash on the levee fortsätter det. Och det smittar förstås av sig på Bob och bandet. Det är en ovanligt bra smitta. Jag gick tidigare från jobbet denna fredag, cyklade hem genom staden, stannade snällt vid alla rödljus, det är många, hämtade upp några kalla drycker, en god smörgås från ett kafé på gatan, och gick sedan raka vägen till parken, och här är jag nu, och lyssnar på Columbia recording artist, Bob Dylan! Fuck yeah skriker en tjej när All along the watchtower drar igång.

Jag bara lyssnar, tittar upp mot den blå himlen, träden och känner den varma luften. Stänger av och kopplar ner en stund, jag bara lyssnar. Tills jag börjar fundera. Min bror ringer mig ofta nu, fem gånger om dagen ibland. Han ringer och frågar hur man beskär tomater. Det enda jag vet är att man ska tjyva nya blad och grenar som växer ut i bladvecken. Det lärde jag mig av pappa. Min bror ringer och frågar hur man tillagar revben, jag googlar och säger fyra timmar i ugnen på 125 grader. Han blir nöjd. Han ringer och frågar om jag vill ha piller som blivit över, tusen stycken kan jag få, men jag vill inga piller ha. Han ringer och frågar var Maldiverna ligger, kan man flytta dit? Jag säger att det är rätt långt, det ligger utanför Indien och det är nog ganska dyrt att flytta dit. Frankrike och Italien och nog också dyrt, men Spanien funkar säkert. Eller Thailand. Chiang Mai verkar vara en trevlig stad säger jag. Kan man fiska där, frågar min bror. Jag säger att då är det bättre att bo vid kusten, på en ö. Jag rekommenderar Ko Kut. Där kan du fiska. Dom fiskar bläckfisk med gröna strålkastare på nätterna, ute i havet. Jag har ett grönt fiskedrag för bläckfisk säger min bror. Vad bra säger jag. Då kan du fiska bläckfisk. Jag äter helst inte bläckfisk säger min bror. Han ringer och säger att han vill ge mig en moped. Han säger att den drar så lite bensin att man ibland måste stanna och hälla ut bensin. Men att få den till Stockholm från Göteborg är inte så lätt. Jag funderar på att korsa landet i sommar. En roadtrip på moped. Kan stanna och lyssna på konserter i mellanstäder. Eller små städer. Jag har alltid velat åka till Hjo vid Vätterns västra strand. Silvio, I gotta go.

En hund skäller bakom mig, på sin rastgård här i parken. Jag ligger kvar här i sluttningen, och lyssnar på musik. To make the time more easy passing. Två starar passerar mig på en meters avstånd, piper och kvittrar. Min bror har gett upp, han jobbar inte längre men han ser ljust och hoppfullt på sin framtid, bara han få komma bort. Han har byggt ett specialrör till sina fiskespön, för att resa med. Och resväskan fyller han med rullar, Ambassadeur. Min bror säger att han vill hitta en vän på sin resa. Men inga bohemer. Någon runt 60 säger han, som jag kan fiska med. Min bror passar inte riktigt in. I try my best to be just like I am, but everybody wants you to be just like them. To sing while you slave and I just get bored. Vänner hittar du, det gör du alltid. Och med så fina rullar kommer fisken garanterat nappa. Till och med bläckfisken, var så säker. The first one now will later be last. The slow one now will later be fast. Ta dina fiskespön och dina rullar och res långt bort. Hittar du ingen vän så ring igen. Jag tar mopeden.
Makalöst engagerande! Tack för att vi får ta del av detta! Jag älskar dessa ögonblicksbilder av människor och situationer, gärna tagna ur sitt sammanhang. Ofta är dessa bättre skildringar av något än en lång bakgrundshistoria (som jag själv har för ovana att fastna i). Jag som läsare vet egentligen ingenting om din bror. I alla fall inte om historia och bakgrund. Men ändå känner jag verkligen starkt för honom nu, ja bryr mig och funderar över honom. Skulle vilja ha en hel bok i stil med din 1995-genomgång. Du går ut för att göra en sak, men låter blicken vandra och upptäcker helt plötsligt en annan sak som är värd att fundera över, tills du kommer tillbaka till vad du från början skulle göra och väver ihop det med de olika sidospåren. Detta skulle bli en fenomenal bok tror jag.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 14 juli, 2017, 13:29:38
Konsert 96 av 116 St Louis, Missouri 27 oktober 1995

Det slår mig även denna gång, entusiasmen i publiken är total, efter introduktionen, please welcome Columbia recording artist, Bob Dylan! så jublas det frenetiskt, och rakt igenom hela öppningslåten Crash on the levee fortsätter det. Och det smittar förstås av sig på Bob och bandet. Det är en ovanligt bra smitta. Jag gick tidigare från jobbet denna fredag, cyklade hem genom staden, stannade snällt vid alla rödljus, det är många, hämtade upp några kalla drycker, en god smörgås från ett kafé på gatan, och gick sedan raka vägen till parken, och här är jag nu, och lyssnar på Columbia recording artist, Bob Dylan! Fuck yeah skriker en tjej när All along the watchtower drar igång.

Jag bara lyssnar, tittar upp mot den blå himlen, träden och känner den varma luften. Stänger av och kopplar ner en stund, jag bara lyssnar. Tills jag börjar fundera. Min bror ringer mig ofta nu, fem gånger om dagen ibland. Han ringer och frågar hur man beskär tomater. Det enda jag vet är att man ska tjyva nya blad och grenar som växer ut i bladvecken. Det lärde jag mig av pappa. Min bror ringer och frågar hur man tillagar revben, jag googlar och säger fyra timmar i ugnen på 125 grader. Han blir nöjd. Han ringer och frågar om jag vill ha piller som blivit över, tusen stycken kan jag få, men jag vill inga piller ha. Han ringer och frågar var Maldiverna ligger, kan man flytta dit? Jag säger att det är rätt långt, det ligger utanför Indien och det är nog ganska dyrt att flytta dit. Frankrike och Italien och nog också dyrt, men Spanien funkar säkert. Eller Thailand. Chiang Mai verkar vara en trevlig stad säger jag. Kan man fiska där, frågar min bror. Jag säger att då är det bättre att bo vid kusten, på en ö. Jag rekommenderar Ko Kut. Där kan du fiska. Dom fiskar bläckfisk med gröna strålkastare på nätterna, ute i havet. Jag har ett grönt fiskedrag för bläckfisk säger min bror. Vad bra säger jag. Då kan du fiska bläckfisk. Jag äter helst inte bläckfisk säger min bror. Han ringer och säger att han vill ge mig en moped. Han säger att den drar så lite bensin att man ibland måste stanna och hälla ut bensin. Men att få den till Stockholm från Göteborg är inte så lätt. Jag funderar på att korsa landet i sommar. En roadtrip på moped. Kan stanna och lyssna på konserter i mellanstäder. Eller små städer. Jag har alltid velat åka till Hjo vid Vätterns västra strand. Silvio, I gotta go.

En hund skäller bakom mig, på sin rastgård här i parken. Jag ligger kvar här i sluttningen, och lyssnar på musik. To make the time more easy passing. Två starar passerar mig på en meters avstånd, piper och kvittrar. Min bror har gett upp, han jobbar inte längre men han ser ljust och hoppfullt på sin framtid, bara han få komma bort. Han har byggt ett specialrör till sina fiskespön, för att resa med. Och resväskan fyller han med rullar, Ambassadeur. Min bror säger att han vill hitta en vän på sin resa. Men inga bohemer. Någon runt 60 säger han, som jag kan fiska med. Min bror passar inte riktigt in. I try my best to be just like I am, but everybody wants you to be just like them. To sing while you slave and I just get bored. Vänner hittar du, det gör du alltid. Och med så fina rullar kommer fisken garanterat nappa. Till och med bläckfisken, var så säker. The first one now will later be last. The slow one now will later be fast. Ta dina fiskespön och dina rullar och res långt bort. Hittar du ingen vän så ring igen. Jag tar mopeden.
Makalöst engagerande! Tack för att vi får ta del av detta! Jag älskar dessa ögonblicksbilder av människor och situationer, gärna tagna ur sitt sammanhang. Ofta är dessa bättre skildringar av något än en lång bakgrundshistoria (som jag själv har för ovana att fastna i). Jag som läsare vet egentligen ingenting om din bror. I alla fall inte om historia och bakgrund. Men ändå känner jag verkligen starkt för honom nu, ja bryr mig och funderar över honom. Skulle vilja ha en hel bok i stil med din 1995-genomgång. Du går ut för att göra en sak, men låter blicken vandra och upptäcker helt plötsligt en annan sak som är värd att fundera över, tills du kommer tillbaka till vad du från början skulle göra och väver ihop det med de olika sidospåren. Detta skulle bli en fenomenal bok tror jag.

Tack Gerbos! Ska försöka få ihop en bok så småning. Men snart är det fokus på konsert nummer 100. Funderar på att göra något annorlunda. Återkommer!
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: gerbos skrivet 14 juli, 2017, 18:15:34
Konsert 96 av 116 St Louis, Missouri 27 oktober 1995

Det slår mig även denna gång, entusiasmen i publiken är total, efter introduktionen, please welcome Columbia recording artist, Bob Dylan! så jublas det frenetiskt, och rakt igenom hela öppningslåten Crash on the levee fortsätter det. Och det smittar förstås av sig på Bob och bandet. Det är en ovanligt bra smitta. Jag gick tidigare från jobbet denna fredag, cyklade hem genom staden, stannade snällt vid alla rödljus, det är många, hämtade upp några kalla drycker, en god smörgås från ett kafé på gatan, och gick sedan raka vägen till parken, och här är jag nu, och lyssnar på Columbia recording artist, Bob Dylan! Fuck yeah skriker en tjej när All along the watchtower drar igång.

Jag bara lyssnar, tittar upp mot den blå himlen, träden och känner den varma luften. Stänger av och kopplar ner en stund, jag bara lyssnar. Tills jag börjar fundera. Min bror ringer mig ofta nu, fem gånger om dagen ibland. Han ringer och frågar hur man beskär tomater. Det enda jag vet är att man ska tjyva nya blad och grenar som växer ut i bladvecken. Det lärde jag mig av pappa. Min bror ringer och frågar hur man tillagar revben, jag googlar och säger fyra timmar i ugnen på 125 grader. Han blir nöjd. Han ringer och frågar om jag vill ha piller som blivit över, tusen stycken kan jag få, men jag vill inga piller ha. Han ringer och frågar var Maldiverna ligger, kan man flytta dit? Jag säger att det är rätt långt, det ligger utanför Indien och det är nog ganska dyrt att flytta dit. Frankrike och Italien och nog också dyrt, men Spanien funkar säkert. Eller Thailand. Chiang Mai verkar vara en trevlig stad säger jag. Kan man fiska där, frågar min bror. Jag säger att då är det bättre att bo vid kusten, på en ö. Jag rekommenderar Ko Kut. Där kan du fiska. Dom fiskar bläckfisk med gröna strålkastare på nätterna, ute i havet. Jag har ett grönt fiskedrag för bläckfisk säger min bror. Vad bra säger jag. Då kan du fiska bläckfisk. Jag äter helst inte bläckfisk säger min bror. Han ringer och säger att han vill ge mig en moped. Han säger att den drar så lite bensin att man ibland måste stanna och hälla ut bensin. Men att få den till Stockholm från Göteborg är inte så lätt. Jag funderar på att korsa landet i sommar. En roadtrip på moped. Kan stanna och lyssna på konserter i mellanstäder. Eller små städer. Jag har alltid velat åka till Hjo vid Vätterns västra strand. Silvio, I gotta go.

En hund skäller bakom mig, på sin rastgård här i parken. Jag ligger kvar här i sluttningen, och lyssnar på musik. To make the time more easy passing. Två starar passerar mig på en meters avstånd, piper och kvittrar. Min bror har gett upp, han jobbar inte längre men han ser ljust och hoppfullt på sin framtid, bara han få komma bort. Han har byggt ett specialrör till sina fiskespön, för att resa med. Och resväskan fyller han med rullar, Ambassadeur. Min bror säger att han vill hitta en vän på sin resa. Men inga bohemer. Någon runt 60 säger han, som jag kan fiska med. Min bror passar inte riktigt in. I try my best to be just like I am, but everybody wants you to be just like them. To sing while you slave and I just get bored. Vänner hittar du, det gör du alltid. Och med så fina rullar kommer fisken garanterat nappa. Till och med bläckfisken, var så säker. The first one now will later be last. The slow one now will later be fast. Ta dina fiskespön och dina rullar och res långt bort. Hittar du ingen vän så ring igen. Jag tar mopeden.
Makalöst engagerande! Tack för att vi får ta del av detta! Jag älskar dessa ögonblicksbilder av människor och situationer, gärna tagna ur sitt sammanhang. Ofta är dessa bättre skildringar av något än en lång bakgrundshistoria (som jag själv har för ovana att fastna i). Jag som läsare vet egentligen ingenting om din bror. I alla fall inte om historia och bakgrund. Men ändå känner jag verkligen starkt för honom nu, ja bryr mig och funderar över honom. Skulle vilja ha en hel bok i stil med din 1995-genomgång. Du går ut för att göra en sak, men låter blicken vandra och upptäcker helt plötsligt en annan sak som är värd att fundera över, tills du kommer tillbaka till vad du från början skulle göra och väver ihop det med de olika sidospåren. Detta skulle bli en fenomenal bok tror jag.

Tack Gerbos! Ska försöka få ihop en bok så småning. Men snart är det fokus på konsert nummer 100. Funderar på att göra något annorlunda. Återkommer!
Jag följer med spänning  :d2:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 29 juli, 2017, 13:12:01
Konsert 99 av 116 Houston, Texas 1 november 1995

På en restaurang beställde jag en köttbit och bad om att byta bort potatisen mot mer grönsaker. Vår kompis Mike beställde en köttbit med extra potatis och utan grönsaker. Det var inte så långt ifrån gatorna Bagby och Lamar. Vi åkte till Houston. Vi åkte till Austin och San Antone, inte Fort Worth, men Dallas som ligger bara några mil därifrån. Och det är en kort sträcka i Texas. Några mil. På El Tiempo Cantina, en mexikansk resturang i hörnet av Westheimer och Taft, drack jag tequila, sedan gick vi på konsert i lokalen bredvid, Numbers Night Club. Pissoaren var bedrövlig, ett högtalarelement sprack men jag dansande ändå. Diskokulor i taket. Bredvid dansade Kelly och Ashley. Bob Dylan spelar inte If you ever go to Houston i Houston 1995.

Här i Sibirien passerar Stockholmarna bekymmerslösa denna lördag. Det är en varm men inte stekhet sommardag i slutet av juli. Är på Odengatan, andra sidan Sveavägen från mig. Den lilla smala Luntmakargatan bakom mig, jag har en vit skjorta med svarta prickar, helt nya grå byxor av märket Hugo Boss, han som var nazist, men det är inte jag. Jag har gula skor. Där borta går en ung tjej med bar mage och sönderklippta jeans. En man med svart hawaiiskjorta cyklar förbi, han ser inte klok ut. Vem gör det. En tjej med mörkt lockigt hår och mörkgrön klänning vill jag lära känna, hon ser mystisk ut, men hon är redan borta. Ulrika är hemma och läser en bok om blues. I’ll be your baby tonight. Boken utspelar sig i amerikanska södern, var annars. I San Antonio gick vi in på Gunter Hotel där Robert Johnson spelade in några av sina låtar i ett av rummen. Han spelade inte in så många låtar, men några spelade han in där, och i Dallas stannade vi på 508 Park Avenue där han spelade in resten av låtarna. Det är inte mycket att se idag, Silvio får publiken att jubla extra mycket, och sedan lite till när han sjunger Hey mister Tambourine man, play a song for a me. Jag spelade upp fem versioner av låten för min bror för några dagar sedan. Han pratade om att dansbandet Arvingarna spelat låten, han kunde deras version på gitarr, han förstår inte Bob Dylan över huvud taget, men han förstår låtarna. Han tyckte till och med att versionen från At Budokan var bra. Hans fot stampade takten. Han tyckte om tempot. Det var fint att se. Sedan spelade jag en stilla version från 1995 och han blev tyst. Tittade på mig och sa, det här är också bra.

Jag lånade ut pengar till honom och fick tillbaka tio tusen extra. Sedan köpte han en bensindriven radiostyrd bil för tio tusen till. Den går i sjuttio kilometer. Är det inte bättre att spara, sa jag. Jag kan dö i morgon, sa han. Don’t think twice. Publiken jublar mellan verserna. Jag älskar publik som jublar mellan verser. Någon ringde och ville köpa hans Vox AC30 men han sa att han ångrat sig. Han kan inte sälja den. Jag förstår honom, det är en fantastisk rörförstärkare, med ett makalöst klipp. Det går knappt att vara i samma rum när man spelat ett ackord på den. Fyra EL84, ett gammalt radiorör nu oftast använt i engelska förstärkare, som denna klassiska Vox, till skillnad från i amerikanska förstärkare som ofta använder 6L6-rör, Fenderförstärkare. Men den är värdelös, sa han. Den går inte att spela på. Grannar på 200 meters håll säger att dom ringer polisen om han spelar mer. Han bryr sig i och för sig inte om sådant. Jag var kanske tolv när en polisbil kom körandes utanför vårat hus i Falkenberg. Jag hade aldrig sett en polisbil på vår gata tidigare. I polisbilen satt min bror. Jag vet inte vad han gjort då men det var inte första gången han hamnade i trubbel. Definitivt inte sista. Han har tjugo anmälningar på sig nu. Men han klarade sig i Spanien. Han säger att polisen i Spanien klipper ens gräs om man ber om det. Han köpte en machete med sig hem, virade in den i tio meter folie. Slagträdet han hade med sig fick han inte ta med på planet som handbagage, då blev han arg, sa att jag ska fan ha med det hem. En irakisk familj såg honom och tog det i sitt bagage som dom checkade in. Första väskan på rullbandet var den irakiska familjens väska. Han fick med sig slagträdet hem. Åk till Texas, sa jag till min bror. Musikerna där är av en helt annan kaliber än här hemma. Varenda en spelar skjortan av oss. San Antone, Dallas, Houston, eller New Orleans, eller Key West. Det är en annan värld. Men han har bestämt sig, han flyger inte längre än tre timmar. Han blev vän med en äldre kvinna från Norrköping. Hon hade hamnat i kärlekstrubbel med en ung grabb och hon sov över i min brors rum på Mallorca. Vad fan har du med dig för skit, sa hon. Han hade med sig ett bilbatteri. (Man vet aldrig när man behöver ström.) Två radiostyrda bilar. Fem fiskespön. En soft air gun, en exakt kopia på en riktig pistol. There’s a battle outside and it’s raging. Till mig köpte han en t-shirt som han postade när han kom hem. Han var mycket nöjd med sitt köp. På tröjan står det I love my brother.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Humlan skrivet 14 augusti, 2017, 08:28:57
 :d2:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 19 augusti, 2017, 00:28:01
Hej alla. Det är inget datum spikat än men jag tänker mig att lyssna på konsert nr 100 tillsammans med er. I Stockholm. Kanske i september. Återkommer med plats. Hoppas vi ses! ^_^ ^_^ ^_^
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Humlan skrivet 19 augusti, 2017, 07:08:06
Hej alla. Det är inget datum spikat än men jag tänker mig att lyssna på konsert nr 100 tillsammans med er. I Stockholm. Kanske i september. Återkommer med plats. Hoppas vi ses! ^_^ ^_^ ^_^

 :d2:

(Hoppas "Marknaden" godkänner en sådan lyssning...)
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Tobias skrivet 19 augusti, 2017, 20:02:50
Hej alla. Det är inget datum spikat än men jag tänker mig att lyssna på konsert nr 100 tillsammans med er. I Stockholm. Kanske i september. Återkommer med plats. Hoppas vi ses! ^_^ ^_^ ^_^

Det skulle jag inte vilja missa.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 15 september, 2017, 14:40:24
Troligen kommer en 1995-tillställning hållas lördagen den 23:e september kl 16.00 på Söders Hjärta i Stockholm.

Återkommer med detaljer och om det blir av. Men kolla gärna om ni kan komma! -_-
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 15 september, 2017, 14:48:35
Troligen kommer en 1995-tillställning hållas lördagen den 23:e september kl 16.00 på Söders Hjärta i Stockholm.

Återkommer med detaljer och om det blir av. Men kolla gärna om ni kan komma! -_-

Och det blir quiz!!!
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Humlan skrivet 16 september, 2017, 05:45:11
Troligen kommer en 1995-tillställning hållas lördagen den 23:e september kl 16.00 på Söders Hjärta i Stockholm.

Återkommer med detaljer och om det blir av. Men kolla gärna om ni kan komma! -_-

Och det blir quiz!!!

 -_- Quiz på 1995 tråden The Project ?  :d1:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Leif skrivet 16 september, 2017, 13:19:09
Troligen kommer en 1995-tillställning hållas lördagen den 23:e september kl 16.00 på Söders Hjärta i Stockholm.

Återkommer med detaljer och om det blir av. Men kolla gärna om ni kan komma! -_-

Och det blir quiz!!!

 -_- Quiz på 1995 tråden The Project ?  :d1:

Nix! Vanlig, hederlig Bob-quiz, blandat/bandat. Den kommer att bli ganska lätt denna gång. Hoppas jag  ^_^ ...
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Tobias skrivet 16 september, 2017, 15:43:43
Helgen innan löning ... Nåväl, det ska nog funka och har potential att bli hur trevligt som helst.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: MattiasH skrivet 16 september, 2017, 16:17:03
Om inte min son hade fyllt sex år samma dag hade jag verkligen velat vara med på detta. Låter hur trevligt som helst. Borde inte denna typ av träffar styras upp med jämna mellanrum?  :d5:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 18 september, 2017, 13:09:33
Om inte min son hade fyllt sex år samma dag hade jag verkligen velat vara med på detta. Låter hur trevligt som helst. Borde inte denna typ av träffar styras upp med jämna mellanrum?  :d5:

Jo det tycker jag verkligen! Det är trevligt. För inte allt för länge sedan var det en Loveandtheft-träff på Söder men ingen quiz då. Kanske något i samband med nya Bootleg Series!
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Hibbitt skrivet 18 september, 2017, 13:32:36
Troligen kommer en 1995-tillställning hållas lördagen den 23:e september kl 16.00 på Söders Hjärta i Stockholm.

Återkommer med detaljer och om det blir av. Men kolla gärna om ni kan komma! -_-
Trevligt! Men jag jobbar till 17.00/17.30 så vi får se. Kan bli svårt senare också men försöker.  :d2:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 18 september, 2017, 14:36:46
Troligen kommer en 1995-tillställning hållas lördagen den 23:e september kl 16.00 på Söders Hjärta i Stockholm.

Återkommer med detaljer och om det blir av. Men kolla gärna om ni kan komma! -_-
Trevligt! Men jag jobbar till 17.00/17.30 så vi får se. Kan bli svårt senare också men försöker.  :d2:

Kommer du blir jag glad. :-)
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Hibbitt skrivet 18 september, 2017, 19:01:31
Troligen kommer en 1995-tillställning hållas lördagen den 23:e september kl 16.00 på Söders Hjärta i Stockholm.

Återkommer med detaljer och om det blir av. Men kolla gärna om ni kan komma! -_-
Trevligt! Men jag jobbar till 17.00/17.30 så vi får se. Kan bli svårt senare också men försöker.  :d2:

Kommer du blir jag glad. :-)
Jag med!  ^_^
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 21 september, 2017, 07:56:48
Tänkte bara säga att det är bekräftat att det blir en Dylantillställning nu på lördag kl 16-19 på Söders Hjärta i Stockholm. Konsert från 1995 spelas och det blir som sagt quiz! Alla är välkomna! Blir kanske ett trevligt pris till vinnaren också.
 :party: :party: :party:

(http://alldylan.com/wp-content/uploads/2016/03/bob-dylan-cardiff-1995.jpg)
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Tobias skrivet 23 september, 2017, 11:45:20
Tänkte bara säga att det är bekräftat att det blir en Dylantillställning nu på lördag kl 16-19 på Söders Hjärta i Stockholm. Konsert från 1995 spelas och det blir som sagt quiz! Alla är välkomna! Blir kanske ett trevligt pris till vinnaren också.

Vi ses där!
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 23 september, 2017, 16:20:25
Konsert 100 av 116 San Antonio, Texas 3 november 1995

Där borta på andra sidan Hornsgatan brukar jag leta efter råttan. Den som är gjord i järn. Men jag kan inte hitta den längre. När jag flyttade hit tyckte jag om att gå på Hornsgatspuckeln och titta på den där råttan som sitter fast i gatstenarna. If not for you är lång, den bara fortsätter. Men jag hittar inte råttan längre. Här på Bellmansgatan förstod jag vad Bob Dylan kan betyda, vad han betyder fortfarande. Jörgens lilla lägenhet låg lite längre upp på gatan. Kassettband täckte väggarna, alla spelningar som fanns att få tag på. Och bäddsoffan som han drog ut och där jag fick sova. Det var här på Bellmansgatan när jag precis flyttat till Stockholm. All along the watchtower skriker i högtalarna. Det fanns en plats, för sådana som jag. Men råttan är inte kvar. Jag hittar den inte längre. Den har kanske sprungit vidare, till en annan plats. Den är i en annan tid. Mina vänner är här, det är releasefest för boken vi gjort om Luna. Bandet. Från alla våra resor. Bandet från New York. Pege, Anders, Björn, Bobi, Hibbit, Gerbos, Jörgen, Leif, Tobias, Viktor, Ulrika. Vi var i San Antonio, konserten jag hör är från San Antonio. Vi var där förra året. Kanalen rinner genom staden. Turkosa färger på hotellet. Vi promenerade utmed vattnet. Kaktusar med sina tjocka blad.

Vi har fått beställningar från Nya Zeeland, USA, Kanada, Japan, Frankrike, Spanien. Luna är ett band som nästan är helt okända i Sverige. Att se dom spela är magiskt. Det är något med kemin, det låter mjukt, så vackert, men taggigt och mänskligt på samma gång. Precis som Bob Dylan. Taggigt och mänskligt. Det skaver och det känns. Jag har fått allvarlig skrivabstinens av att inte skriva, att inte skriva om Bob Dylan på länge, inte om Luna, den här långa tiden. Väntat på konsert nummer hundra. Började med tvivelaktiga noveller i stället. Glaset var iskallt och drinken doftade bourbon, citrus och kanel. Det silkeslena nylonet kändes mjukt mot min hand, Jag drog tungan långsamt längs det vita skummet. Han tittade på mig. Men jag slutade skriva tvivelaktiga noveller. Jag skrev en gång en novell som jag kallade En träbro i Zanzibar. Min lärarinna tyckte att titeln kändes konstig. Men hon tyckte om berättelsen. Jag skrev Shooting star fast på svenska. Nästan rakt av. Men på en träbro, i Norrland, vid ett torp i Medelpad. Hon visste att det var Dylan, men insåg att det går att göra så, det går inte att stoppa. Folk älskar och tar av varandra. Lånar med kärlek. Obviously five believers och det spritter i benen. Den där råttan springer säkert någonstans. Till en plats den tycker om. Livet går vidare, festen fortsätter.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Leif skrivet 23 september, 2017, 21:20:02
Word. Yes. Så. Så var det, så är det.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Tobias skrivet 24 september, 2017, 01:11:52
Vilken trevlig tillställning det blev! Det blev både Dylan-träff och släppfest för den fina bok om Luna Joakim och Ulrika skapat. En bok man inte behöver vara något jättefan av Luna för att gilla. Ja, bara kapitelrubriker som "He only dances to New Order" och "Like Grateful Dead with a steadier beat" är skäl nog att älska boken. Sedan tillkommer alla bilder och texter.
Det var ju ett quiz också. Jag hade två eller tre fel, men vann. Priset blev en enormt fin inramad bild av Dylan från ca 1965. Den hänger snart på väggen här i ettan, intill Humlans bild från Borgholm 2001, som var mitt pris i en tidigare quiz.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Tobias skrivet 24 september, 2017, 01:25:39
Ett tack också till Leif, kvällens quizmakare och DJ!
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 24 september, 2017, 06:26:26
Tack för att du kom, och du segrade! Leif lägger säkert ut fågorna här och sen kan jag äntligen få lyssna på konsert nr 101!
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 24 september, 2017, 13:42:00
Konsert 101 av 116 Austin, Texas 4 november 1995

Jag älskar Stockholm så mycket att det nästan gör ont. Går över Sankt Eriksbron, ser Hötorgskraporna till vänster, Karlbergs Slott till höger. Den vita färgen lyser blankt i solen. Människor är så fantastiskt vackra. Tänk att jag faktiskt bor här. En röd gammal Kawasaki med nummer 57 på sidan mullrar i mitt bröst. When it’s you who must keep it satisfied. She gave her heart to the man in the long black coat. Och tänk att jag hittade hit. Till staden, och till musiken. It’s true sometimes, you can see it that way. Så vackra. But people don’t live or die, people just float. Solen värmer denna septembersöndag, det myllrar på Kungsholmen. Och musiken mullrar som Kawasakin i mitt bröst. Och människor är så obeskrivligt vackra.

She never said nothing, there was nothing she wrote. En kvinna helt klädd i svart, solglasögon, cyklar förbi. Hon ler. Ju äldre jag blir, desto fler ler mot mig. Denna vecka har kanske fler än två lett mot mig. Så var det inte förr. Jag tycker om att bli äldre. Människor ler mot mig. Och Bob Dylan gnisslar med sin Fender. Det är så vackert. Thanks everybody säger han. Och låt tre är som alla vet All along the watchtower. En svart labrador lufsar förbi, tungan hänger utanför och den går lite bakom sin matte. Jag sitter och dansar. Det får jag göra. Jag är nästan vuxen nu, jag får sitta och dansa om jag vill. Jag lyssnar på Bob Dylan. Och människor ler mot mig. Äntligen.

No reason to get excited sjunger han, let us not talk falsely now, jag ljuger så ofta jag kan, för jag måste, även om jag egentligen inte vill. Jag gör det för att jag inte litar på att sanningen räcker. Men innerst inne vet jag att sanntingen är rätt. Men jag ljuger trots att jag blir äldre. En motorcykel med sidovagn rullar förbi, det är inte ofta jag ser en sidovagn. Det mullrar igen, jag känner hur det vibrerar i hela kroppen. Jag är på Kungsholmen, jag tycker om att vara här, det är en annan del av Stockholm, där uppe på Sankt Eriksgatan 52 öppnar något ett fönster. Jag ser ett ansikte, she even makes love, just like a woman. En man som ser ut som Sean Penn cyklar förbi. Solen har vandrat vidare, men jag ser människor, nobody has to guess, former och kroppar som rör sig så vackert och deras världar är helt annorlunda mot min. I was hungry and it was your world. Former och kroppar och helt andra världar, alla lever i sin egen, och det mullrar igen.

I’d sure like to know. Though we kissed through the wild blazing night time. Tänk att jag aldrig hört den här låten. Inte på detta sätt. From darkness, dreams are deserted, am I still dreaming yet? Hans ord är fina men han sjunger ännu bättre. Her mouth was watery and wet. But now something has changed. Jag hör bara basen, låga trummor, och Bucky Baxters orgelsound, jag vet inte ens om han spelar på en orgel, det gör han förstås inte, men det låter som en Hammond. I ain’t complaining about what I got. Silvio igen, underbara Silvio. Sluta aldrig spela Silvio. You know I love you forever more.

En akustisk Tangled up in blue, det var länge sedan han spelade den, han sjunger passionerat, bara med Tony Garniers bas och så tysta gitarrer. She was standing there. She bent down to tie the laces of my shoes. Och han sjunger alltid på olika sätt. Så att det är som att jag hör rader för första gången. Trots att jag hört låten miljoner gånger. Men det är så han är, det är därför jag lyssnar, om och om igen. Och det stilla, fina, vackra munspelet. Han smyger som en svart katt runt ett hörn. Tassar så fint. Tar tassen mot en tidning som är slängd på golvet. Rafsar lite, det prasslar. Smyger vidare, tittar upp mot mig, gula ögon lyser i mörkret. Bob Dylan.

Folk klappar i total otakt när han sjunger Masters of war. Men det är okej. Dom klappar i otakt för att dom är totalt hänförda, det är en känsla i kroppen som inte går att kontrollera. Jag hör någon skratta. Till Masters of war. För att han sjunger så bra. Och när It’s all over now baby blue så sakta sakta sakta rullar igång, som den svarta katten som smyger runt hörnet, så blir jag alldeles tårögd. Det är obeskrivligt vackert. Alla bilar stannar, och förarna öppnar dörren på sin bil och går ut. Bara står där. I andakt. Alla bara står där. Crying like a fire in the sun. Alla på hela gatan är helt stilla, frusna till is. Står och stirrar rakt ut i tomheten. The highway is for gamblers, better use your sense.

Take what you have gathered from coincidence. The empty handed painter… jag kan fortsätta. Åh herregud så stilla och vackert det är. Tony Garnier med sin stråke på kontrabasen. Det mullrar nästan, men bara nästan. Det vibrerar i den där kontrabasen, mullrar nästan men bara nästan. Han plinkar lite på sin gitarr, så som bara han kan, forget the dead you’ve left they will not follow you. Låten är åtta och en halv minut lång. Så långsam, så bedårande vacker.

Det finns ett hotell i Austin som heter Hotel Van Zandt. Det har egentligen ingenting med Townes att göra tror jag. Det bara heter så, för det är modernt. Han kommer från Austin. Austin har förändrats. Vi vandrade på 6th Street, den galna festgatan, ungefär som Bourbon Street i New Orleans. Eller Avenyn i Göteborg. Och plötsligt säger han we’re gonna have one of Austin’s finest guitar players with us right now, Charlie Sexton! He’s gonna play the rest of the set with us. Charlie Sexton! 1995. Och dom spelar Seeing the real you at last. Charlie nickar säkert med sitt huvud, som han alltid gör. Kanske böjer han sina knän, så som Charlie gör, och spelar nästan sittandes på huk. Så som Charlie gör. Nickar med sitt huvud. Det svarta rufsiga håret virvlar. Och där på andra sidan lyser solen på två personer och jag vill bara springa över rakt över gatan men bilar är i vägen och jag kan inte springa över gatan för jag skulle bli påkörd. She got everything she needs. Han spelar den. She don’t look baaaaaack.

Proud to steal her anything she seeeees. Kvinnan i rött som ställer sig framför mig har en väldigt tunn cigarett mellan sina fingrar. Och hon går in. Köper en öl och kommer ut igen. He used to be the mayor of Mayfield, West Virginia. Det gamla skämtet som han alltid säger. Bucky Baxter. Och så drar dom igång Obviously Five Believers. Fan vad roligt han har! Han älskar att spela. Han älskar att stå på scen. Att sjunga. Bob Dylan. Han är verkligen ingen surgubbe. Han älskar det så mycket! Nästan lika mycket som jag älskar Stockholm. Men inte lika mycket som jag älskar honom. Hon har en orange kjol, där på andra sidan. Jag borde inte ens skriva det men hon har en orange kjol och jag tycker det är fint. Dum alkoholiserad gubbe, men jag är i alla fall en mycket lycklig sådan. Människor ler mot mig. Bob Dylan spelar i Austin och är hur bra som helst. Och han spelar One too many morning. Det går inte att beskriva hur bra han är. I gazed back to the street and the sidewalk and the siiiiiiiiign. Jag är en mycket lycklig gubbe. Och Charlie Sexton är med mig!
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Leif skrivet 24 september, 2017, 18:27:53
Härligt firande av konsert 100 + Lunabok-släpp (A Strange Fascination) på Söders Hjärta i Stockholm, i lördags. Tack alla som var med och bidrog till en härlig eftermiddag och kväll!  :d5: 
Här nedan hittar ni Quiz-frågorna. Totalt antal möjliga rätt är 22 (Alla frågor ger 1 poäng, förutom fråga 1 och 12 som ger 3 poäng om man klarar både a/ och b/, annars 1 poäng per delfråga. Sista frågan (nr 16) ger också totalt 3 poäng (1 poäng per rätt kombination).

Tobias the champ and master-quizzer vann, som Joakim redan nämnt. Han samlade ihop 19 poäng. Hatten av!  ^_^ :d5: :d2:. Sedan visade det sig att Jörgen, Björn och Christer (Hibbitt) alla fick 16 poäng. Vi fick skilja dem åt med utslagsfrågor; jag lägger upp dem direkt efter de första 16 frågorna. Efter en rejäl holmgång knep Hibbitt 2:a platsen och Jörgen blev 3:a.  :party: ^_^

Några av frågorna - slumpmässigt nästan - fick ledtrådar tilltänkta möjliga icke-Dylannördar.
Så de är nog ganska lätta för er på L&T.

Priserna bestod i ett par inramade foton, väldigt fina, av Bob från olika perioder. Joakim hade fixat dem och lägger väl upp dem vid tillfälle.

Bob Dylan-Quiz. Lördag 23/9, 2017. Söders Hjärta.

1.
a/ Den 100:e konserten i Joakims 1995-projekt gick av stapeln i San Antonio, Texas, den 3:e november. Sista låten innan encore, var Obviously Five Believers. Vilket studio-album finns den låten på?
b/ Vilken är staten Texas huvudstad?

2. På samma konsert spelade Bob och hans band en cover-låt, ”Alabama Getaway”. Vilket band är upphovsmakare
till den låten? Ledtråd: gratus mortuus.

3. Samma år, 1995, fick Bob ett pris (en Grammy) för ”Best Traditional Folk Album”. För vilken skiva?

4. 1995 sjöng Bob många duetter på konserterna. Bland annat med Bruce Springsteen, Mick Jagger och Elvis Costello. I december det året sjöng han med Patti Smith. Vilken låt?

A/ Masters of War
B/ Emotionally Yours
C/ Dark Eyes
D/ A Hard Rain’s Gonna Fall

5. 1995 spelade Bob i många länder men aldrig i Sverige, däremot spelade han i Norden. Var?

A/ Finland
B/ Danmark
C/ Island
D/ Norge

6. Dylans första spelningar 1995 var i Prag tre dagar i följd. I Tjeckien dricks mest öl i världen per capita, i Sverige dricks bara en tredjedel så mycket. I vilket land dricks mest öl totalt sett?

7. The Traveling Wilbury ́s bestod av Bob, George Harrison, Roy Orbison, Tom Petty och Jeff Lynne. De hade alla ett ”Wilbury-alias”. Vilket var Bobs alias på Vol 1?

A/ Lucky Wilbury.
B/ Otis Wilbury.
C/ Lefty Wilbury.
D/ Nelson Wilbury.

8. Planet Waves släpptes i januari 1974. Låtarna spelades in i november året innan. Vilken av följande låtar finns INTE med på plattan?

A/ Tough Mama.
B/ You Angel You.
C/ Never Gonna Be The Same Again
D/ Something There Is About You

9. Hur många gånger har Bob spelat i Sverige?

A/ 33.
B/ 47.
C/ 51.
D/ 68.

10. Vem producerade skivan Infidels? (förutom Bob själv ...) Ledtråd: Gitarrist i ”svår knipa”.

11. År 1991 släpptes den första utgåvan i The Bootleg Series , Vol 1-3, Rare & Unreleased. På den skivan finns en
version av en gammal trad-låt som kom att inspirera Bobs egen Blowin ́In The Wind. Vilken låt var det?

A/ Man On The Street
B/ No More Auction Block.
C/ House Carpenter.
D/ Walkin ́Down The Line.

12.
a/ På Bootleg Series Vol 1-3-utgåvan finns en låt som Bob jobbade med under Oh Mercy-inspelningarna 1989 (men som aldrig kom med på den skivan). Den låten innehåller bl a följande textrader: ”And there’s no exit in any direction/’Cept the one that you can’t see with your eyes/Wasn’t making any great connection/Wasn’t falling for any intricate scheme.”
Vilken låt är det?

b/ Var spelades låten in?

13. Vilket år fick Bob Polar Music Prize?

A/ 1998
B/ 2000
C/ 2001
D/ 2002

14. År 2001 släpptes Bobs album ”Love And Theft”. Vilket datum på året släpptes den?

15. Albumet innehåller 12 låtar, inleds med ”Tweedle Dee & Tweedle Dum och avslutas med ”Sugar Baby”. Vilken är näst sista låten på skivan? Ledtråd: Innehåller textraden ”Some people they ain’t human, they got no heart or soul”.

16. Åren 1979 - 1981 släppte Bob 3 kontroversiella album (den kristna perioden):

A/”Slow Train Coming”,
B/”Saved” och
C/”Shot Of Love”.

Följande tre låtar hör hemma på dessa album. Para ihop rätt låt med rätt skiva, bokstav + siffra (t ex D4).

1/ In The Summertime
2/ What Can I Do For You
3/ When You Gonna Wake Up.

Summa möjliga poäng är således 22.

Utslagsfrågor

1. På vilket album släpptes låten ”John Brown” för första gången?

2. Bob framförde låten (alltså John Brown) men inte under sitt eget namn utan under en pseudonym som han använde
ibland. Vilken?

3. 1963 skrev Bob låten ”All Over You” som aldrig släppts på skiva med honom själv. Samma år gav en
artist ut ett album med en cover på låten, under titeln ”If I Had To Do It Again (All Over You). Vem är
artisten?

4. Arbetsnamnet ”Surviving In A Ruthless World” användes ett tag för ett album som kom att heta något
annat då det släpptes. Vilken skiva är det?

5. Vad heter den låt från 1968 (eller ev 1969) som Bob själv aldrig spelade in (officiellt) men som George
Harrison gjorde en version av till filmen Porky ́s Revenge och som släpptes på tillhörande soundtrackalbum 1985?

Svare kommer om några dagar!
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Leif skrivet 28 september, 2017, 16:35:59
Och här är svaren till frågorna ovan:

Facit.
Bob Dylan-Quiz. Lördag 23/9, 2017. Söders Hjärta.


1. a/ Blonde on Blonde b/ Austin
2. Grateful Dead
3. World Gone Wrong
4. C/ Dark Eyes
5. B/ Danmark och D/ Norge
6. Kina
7. A/ Lucky Wilbury
8. C/ Never Gonna Be The Same Again
9. C/ 51
10. Mark Knopfler
11. B/ No More Auction Block.
12. a/ Series of Dreams
b/ New Orleans
13. År 2000
14. 11:e September.
15. Cry A While
16. A3, B2, C1

Totalt antal möjliga rätt: 22

Utslagsfrågor:

1. Broadside Ballads, Vol 1
2. Blind Boy Grunt
3. Dave Van Ronk
4. Infidels
5. I Don ́t Want To Do It
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Hibbitt skrivet 29 september, 2017, 13:16:17
Fin blandning frågor!  :d2:
Och en ära att klämma en delad andraplats i slikt sällskap.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 21 oktober, 2017, 16:07:32
Konsert 102 av 116 Austin, Texas 5 november 1995

En man smyger in på Blue Vision. Det står en tom flaska rödvin på ett elskåp utanför den mörka entrén. En annan man raglar omkring sida till sida på trottoaren, hans vita Adidas är helt täckta av smuts. Det finns inte många platser kvar längre, som dessa, här i Stockholm, där dekadansen fortfarande existerar. Jag går in på det som tidigare hette Restaurang Fridhem, det heter något annat nu. Tänt i taket. Här är så fruktansvärt deppigt. Charles Bukowski. Två äldre män med rullatorer pratar konstigt med varandra, en kvinna sitter ensam vid ett bord och stirrar ner i sin telefon, hon dricker upp och går snabbt härifrån. Fem spelmaskiner står uppradade mittemot bardisken. Ingen spelar. I should have left this town this morning but it was more than I could do. But your love came out so strong. Stockholm. Tonight, I’ll be staying here with you. Den handlar om Stockholm. I find it so difficult to leave. Låten lunkar fram i sakta mak. Som jag, när jag går på gatorna i staden, tittar lite upp, tittar lite åt sidan, tittar på människor jag passerar. Människor jag går bakom. Is it really any wonder. Det är förmodligen en av Stockholms fulaste gator. Fridhemsgatan.

En man med täckjacka har köpt fem citroner, dom ligger i en genomskinlig plastpåse. Han har en öl och sätter sig i ett hörn. I came in from the wilderness. Och så börjar konserten på riktigt i låt nummer fyra, Bucky Baxter spelar sin melodi och dom andra bara gnisslar på sina gitarrer, det lunkar framåt, it’s doom alone that counts. Men det är förstås bara början, det är givetvis bara början. Bucky Baxter och Winston Watson lägger hela grunden. Och sen skriker han ut orden. Walking on a razors edge. To when God and her were born. Åh herregud. Hemma väntar Ulrika, jag längtar hem, vill vara nära henne, men jag valde att gå hit. Som den idiot jag är. Jag sitter ensam på Fridhemsgatan. Men Shelter from the storm är i alla fall så bra att det nästan gör ont. Jag hade kunnat ligga bredvid henne nu, men jag valde att gå hit. Som den idiot jag är. Trummorna smattrar, I sit right here and watch the river flow. På andra sidan gatan lyser solen genom dom gula löven som är kvar på träden. Jag gick hit när jag precis flyttat hit, kanske en eller två gånger. Vi köpte en beer bucket, fem flaskor för 100 spänn kanske, det är snart 20 år sedan nu. Det är 20 år sedan jag började lyssna på den här mannen. Den här galna mannen. Galen och obeskrivbar. Galen är bra. Obeskrivbar är bra.

Några män pratar om Uffe Sterner. Det är så det är här. Jag tycker om det. Trots allt. Det är kanske inte lika bra som att ligga hemma bredvid Ulrika. Varm hud mot min men jag valde detta. På en teveskärm släpper Manchester United in två baklängesmål mot Huddersfield. En av alla män med rullator rullar härifrån. Let me forget about today, until tomorrow. Instrumentalpartiet är så fint att alla börjar applådera, sedan kommer munspelet. Folk skrattar och applåderar och tjuter, skrattar av lycka och fascination, åt den där galna mannen, som inte går att beskriva, men jag kan beskriva dom som lyssnar. Och jag kan försöka beskriva mig själv, här där jag sitter och gråter på gamla Fridhem på Fridhemsgatan åt en galen man. Only Bob Dylan could do that, säger någon i publiken. Det är så sant. Bara Bob Dylan kan göra det där.

Vi åkte från stad till stad. Tio städer i Spanien på lite mer än två veckor. Someone told me that Bob Dylan doesn’t play this song any more, sa Dean Wareham från scen. So it’s up to us now. Det var Ulrika som sa det till honom några dagar före. Och sedan spelar bandet Luna deras version av Most of the time. Vi hörde den på deras soundcheck i San Sebastian. Och i Madrid. Och kanske i någon annan stad. Men sedan i Palma, i den fullsatta teatern bakom katedralen, dom gör den så bra att jag sitter helt stel, kan inte röra mig. Jag såg att han sjöng den som att den verkligen betydde något. I can handle whatever. I Valencia fick jag problem, jag gick och lade mig på det svala toalettgolvet och kröp ihop och led. Ulrika ringde på en doktor fyra på natten och doktorn kom och satte en spruta i skinkan och sen led jag i Bilbao och sen flög vi till Palma och jag gick till doktorn igen. Sjuksköterskorna stack nålar i mig och den lockiga tjejen skrattade åt mig där jag låg, hon skakade på huvudet och skrattade. Men hon gjorde mig glad. Och Ulrika satt bredvid, hon gick på nålar. Doktorn sa you need to rest. I heard you say many times that you are better than no one. No one is better than you. Folk måste tro jag är helt galen, sitter här i hörnet och gungar i takt, ler som en fåne, gråter som en galen, men jag passar kanske in här. Vi som är galna är här. Och jag är en. Han bjuder in Doug Sahm, an old buddy of mine, säger Bob. Han kommer från San Antonio, som så många andra legendariska musiker, Doug Sahm dog i Taos, New Mexico fyra år efter det här uppträdandet. Bob Dylan och bandet tillsammans med Doug spelar Maggies farm och det brinner i Austin. Min näsa rinner. Doug sjunger om Austin, Texas och publiken jublar. When the game got rough. Åh herregud det här gnisslet. Bucky Baxters steel och det här gnisslet. Fendergnissel. Ett stor sällskap, säkert tio, kommer in men går lika snabbt igen. Och Bob Dylan sjunger en vers och han är så taggad att bandet knappt hänger med. He looks just like a ghost! Doug igen, it’s easter time too. Det sitter en galning och ler som Jokern i ett hörn på gamla Fridhem, för han lyssnar på Bob Dylan och Doug Sahm. Austin Texas do we love this dude or what säger Doug. I love this dude. Thank you Austin Texas thank you Bob Dylan, säger Doug. Det är så fint att höra. Så innerligt. Så från botten av hans hjärta. Och jag är med honom. I varje ord. Don’t forget Doug säger Bob Dylan efter att han introducerat Tony Garnier, JJ Jackson och dom andra. Don’t forget Doug. Och så rullar dom in en massiv Highway 61 revisited på scen, massiv, the roving gambler was very bored, nej du tack snälla människa jag är inte very bored i alla fall.

Fyra mongoler eller om det är kineser kommer in och sätter sig vid bordet bredvid. Folk skriker, MORE MORE MORE. Det säger allt, bara fortsätter att skrika, det här med one more time one more time räcker inte till, det är bara löjligt på en sån här konsert, det blir i stället MORE MORE MORE om och om igen! Och bandet kommer ut på scen igen, dundrar Alabama Getaway så att hela Kungsholmen gör sig loss och åker iväg, bort mot Golfbukten, bort mot Austin, Texas, bort mot Alabama. Jag åker gärna med. Väldigt gärna. MORE MORE ONE MORE fortsätter dom att skrika. Och han går ut på scen ännu en gång, sjunger when the winds hit heavy on the borderline. So if you’re travelling in the north country fair. Och det blir ännu mer, folk applåderar som galna, jag är där, jag är verkligen där nu. En tredje gång går han ut på scen, tredje extranummer, Rainy Day Women gör folk ännu tokigare. Jag är redan tokig. Här på gamla Fridhem. Galen är bra.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 29 oktober, 2017, 14:56:33
Konsert 103 av 116 Dallas, Texas 7 november 1995

Gula löv virvlar mot mig när jag går på Birger Jarlsgatan. Det är höst. Det är kallt. Upp till vänster ligger en gata jag aldrig gått på tidigare, Jutas Backe. Skyddad mot vinden tar jag trapporna upp, korsar Regeringsgatan, fortsätter uppåt. Johannesgatan, vinden tar tag i mig igen, kyrkan i tegel är orange och ståtlig, Johannes kyrka. Jag går genom en tät allé, når Malmskillnadsgatan, tar trapporna ner till Luntmakargatan. Det är kallt och jävligt och Sveavägen är ful idag också. Det regnar småspik rakt i ansiktet på mig, Pub Anchor är stängt. Jag försöker hitta ett svenskt ord för en organ grinder, den som gråter i I want you, jag känner mig som den, det är en sorglig låt, the silver saxophones say I should refuse you, den är sådär långsam som den egentligen alltid borde varit, but it’s not that way, I wasn’t born to lose you. Men han går tillbaka till the Queen of Spades, men det spelar ingen roll, för det är dig jag vill ha. I want you so bad. Pub Anchor är stängt och jag går in på ett ställe på andra sidan gatan, dom säljer raggmunk med fläsk och lingon och jag är skyddad mot den jävla vinden och småspiken mot mitt ansikte.

Vi åker snart härifrån igen. Vi åker till Toronto och sedan tar vi oss med bil ner till Cleveland, Louisville och Atlanta. Passerar delstaterna Pennsylvania, Ohio, Kentucky, Tennesse och Georgia. Och sedan åker vi upp igen, ännu fler delstater, east coast, till den lilla hålan Carrboro, och sedan väntar Washington där jag ska se Bob Dylan i den nybyggda arenan The Anthem. Annapolis är en idyllisk liten småstad i Maryland, jag längtar till Annapolis. Vi åker sedan till Philadelphia och Pittsburgh, sedan väntar Jersey City och Chinatown på Manhattan där vi brukar bo, Hotel 91 på East Broadway, mittemot en dygnet runtöppen kinesisk restaurang, jag beställde något där mitt i natten en gång, fick en tallrik med inälvor och det var hemskt men jag sörplade i mig nudlarna i alla fall. Han spelar en lång Positively 4th street men den griper inte tag i mig idag, men jag tycker om textraden if you’re so hurt then why don’t you show it. Det är kul att höra Leopard skin pill-box hat däremot, you look so pretty in it, honey can I jump on it some time. Haha, det är sådan dag idag. Tung blues, kall vind, rått och jävligt, då behövs blues. Blues och svart humor.

Löven virvlar på Sveavägen, högt upp i luften, runt runt. John Jackson och Bob Dylan har roligt tillsammans när dom spelar Silvio. Och Winston Watson och Tony Garnier också, låten är så stenhårt tight en låt kan bli, samtidigt som dom leker och har roligt. Och sedan den akustiska Tangled up in blue. Han nästan skriker ut orden och dom hamrar bestämt på gitarrerna. Elva och en halv minuter lång och då är den ändå inte särskilt långsam. Han vrider gitarren bakåt mot ryggen och bara fortsätter och fortsätter spela sitt munspel, det tjuter som en stucken vessla men det tjuter fint och han når in under huden, precis som vinden och den där småspiken utanför fönstret. I don’t know when I will be coming back again sjunger han kraftfullt, men viskar sedan fram it depends on how I’m feeling. Take heed betyder lyssna, han sjunger take heed of the western wind, take heed of the stormy weather. Lyssna på vinden, den kalla vinden utanför som får löven att virvla omkring. Den vill dig något. Och du, yes there is something you can send back to me. God knows hittar en ny väg, den tar trapporna på Jutas Backe. Oändliga trappor, skyddad mot vinden. Där uppe väntar Johannes. Kyrkan är vacker i sitt tegel och vi firar att det var 500 år sedan Marint Luther spikade upp sina 95 teser. Han ville att människor skulle få bättre hjälp att upptäcka evangeliet, det glada budskapet. Du är sedd, älskad och förlåten av Gud! Och precis nu börjar Bob Dylan sjunga and I feel I’m knockin’ on heavens door. Herregud. Herregud så bra han sjunger. Och dom vill inte sluta spela låten, jag förstår det, jag förstår.

Igår såg vi filmen Trouble no more på Bio Rio borta vid Hornstull. Svetten rann längs Bob Dylans kinder när han sjöng om sin tro. Jag tycker om att se den där droppen svett på hans näsa, se hur droppen faller och när det bildas en ny. Svett som rinner längs Bob Dylans kinder. Som tårar. Men det är tårar av glädje. Vad mer finns det att önska. En droppe svett och du är förlåten. Han lägger gitarren bakåt på ryggen igen och spelar i sitt munspel. Sedd, älskad och förlåten.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Tobias skrivet 29 oktober, 2017, 17:22:30
God knows hittar en ny väg, den tar trapporna på Jutas Backe. Oändliga trappor, skyddad mot vinden. Där uppe väntar Johannes. Kyrkan är vacker i sitt tegel och vi firar att det var 500 år sedan Marint Luther spikade upp sina 95 teser. Han ville att människor skulle få bättre hjälp att upptäcka evangeliet, det glada budskapet. Du är sedd, älskad och förlåten av Gud! Och precis nu börjar Bob Dylan sjunga and I feel I’m knockin’ on heavens door. Herregud. Herregud så bra han sjunger. Och dom vill inte sluta spela låten, jag förstår det, jag förstår.

Igår såg vi filmen Trouble no more på Bio Rio borta vid Hornstull. Svetten rann längs Bob Dylans kinder när han sjöng om sin tro. Jag tycker om att se den där droppen svett på hans näsa, se hur droppen faller och när det bildas en ny. Svett som rinner längs Bob Dylans kinder. Som tårar. Men det är tårar av glädje. Vad mer finns det att önska. En droppe svett och du är förlåten. Han lägger gitarren bakåt på ryggen igen och spelar i sitt munspel. Sedd, älskad och förlåten.

Bra övergång (och som vanligt bra skrivet i övrigt)!
Har inte hört just den konserten, men var ju med och såg Trouble No More på bio i går. Och visst var det fantastiskt att se detta på stor skärm, i bästa möjliga kvalitet. En passionerad (och svettig) Dylan i närbild, med eminent band. Något helt annat än att kolla Toronto-klipp på YouTube, onekligen. Och Michael Shannons predikningar störde mindre än väntat. De var korta och blev snarast andhämtningspauser mellan intensiva framföranden. Att se och höra Dylan framföra ”What Can I Do For You?”i biomiljö, wow!
Och den där versionen av ”Shot of Love” från Avignon 1981 som ingick i extramaterialet fick välförtjänta applåder i salongen.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 16 november, 2017, 20:01:02
Konsert 104 av 116 Phoenix, Arizona 09 november 1995

Breezewood, Pennsylvania ligger där Highway 70 korsar Highway 76. Landskapet böljar, solen strålar mellan molnen. Det är kallt och träden är mörkt rödbruna. Eller rostbruna snarare. Vi är ändå i Pennsylvania. Mellan Pittsburgh och Philadelphia. Och Bob Dylan sjunger If not for you. Det är precis lika vackert. På en stor vägskylt står det Where are you going? Heaven or hell? Och så ett telefonnummer under. Jag behöver inte ringa någon, jag vet vart jag ska. Min kompis Mike berättade igår på en bar i Pittsburgh att han kan hela Subterranean homesick blues, det var hans favoritlåt när han var liten. Spelade den om och om igen. Nu kör han mig i sin bil. Vi vet båda vart vi ska. Most likely you go your way and I go mine. För två dagar sedan var vi i Washington, DC. Han spelade nya arrangemang av Summer days och Thunder on the mountain. Killen framför mig hade sin öl i bröstfickan och spelade lufttrummor hela konserten. Så bra var det. Sedan tog jag en taxi till Black Cat där Ulrika redan befann sig och jag såg Luna spela Most of the time som första extranummer. Vi åker genom Kittatinny mountain, vitkaklade väggar och gult ljus i tunneln. Det dånar lite extra i bilen. Och så ut igen. Och in genom Blue mountain. Och så ut igen och landskapet öppnar upp sig. Mike styr med ena knät, öppnar en till Vanilla Coke och så säger han whoever recorded this did a fabulous job.

Inte så långt härifrån ligger rostbältet, där så många röstade på Donald Trump. Det är lättare att förstå när man passerar stad efter stad med övergivna industrier och nedgångna hus, ruckel efter ruckel. Det finns inget att förlora genom att rösta på Donald Trump. Det kan ju ändå inte bli sämre. Vi närmar oss Carlisle och Harrisburg. He might have a strange voice, säger jag till Mike, but it sure gets under your skin. Mike sjunger med till Don’t think twice, it’s all right. Vi kör under Appalachian drive och sedan Biddle road. I taxin hem från konserten i Washington råkade ett äldre par följa med, jag berättade att jag hade bråttom men dom följde gladeligen med till helt fel sida av staden innan dom åkte vidare till sitt. Dom hade också varit på konserten. Jag berättade att jag sett 60 konserter. Kvinnan som satt i baksätet bredvid bara stirrade på mig. Hennes rynkor berättade att hon varit med om en del. But you are so young. Det säger dom alltid. But you are so young. You shouldn’t listen to old music. Det kanske jag visst ska. Och dessutom är den inte gammal. Den är nu. Mer levande än det mesta annat.

Jag älskar när han tar en sån här låt som inte många har höga tankar om, om dom ens vet vilken det är, och så sjunger hjärtat ur sig. Det är hett i Pheonix, Arizona, jag har aldrig varit där men jag vet. Jag vet vart jag ska och jag vet att det är hett i Phoenix, Arizona. Jag hör det. I’ll remember you. Och under oss rinner gigantiska Susquehannafloden. Från några skorstenar långt där borta bolmar det ut vit tjock rök. I Cleveland besökte vi Rock and roll of fame. Jag fick se Roy Orbisons solglasögon, kostym och gitarr. Kan inte påstå att jag brydde mig så mycket om det andra. Jag föredrar levande musik. För det är sannerligen inte bara rock and roll. I think you know this song, säger jag till Mike samtidigt som vi kör om en stor vit lastbil. Han böjer sig fram mot högtalarna. Alabama getaway! So he’s doing Grateful Dead. Och så bjuder Bob Dylan upp Stevie Nicks på scenen och dom sjunger from the west down to the east i I shall be released. Från väst till öst. Precis som vi. Black Cat ligger på 14th street. När jag klev ut ur taxin sa den äldre kvinnan, there’s an old American saying, it’s only rock and roll. Jag bara stirrade på henne. You might say that, but I don’t believe in it, sa jag. It was nice to meet you och så lämnade jag 20 dollar till chauffören som skrattade åt hela vår konversation. Jag vinkade lite snabbt genom fönstret och sprang in på Black Cat och tog trapporna upp.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 25 november, 2017, 03:30:47
Konsert 105 av 116 Las Vegas, Nevada 10 november 1995

Real real gone. Jag känner mig verkligen real real gone. Helt jävla borta åt helvete. Men jag skakar på kroppen i alla fall. Men jag är helt jävla gone. Sitter i ett hörn nånstans. Helt jävla gone. Real real gone. Det var här vi hade en första liten måltid tillsammans. Jag hittar lite ketchup. Van Morrison, jag hittar lite ketchup. Och jag har en elefantmask i ryggsäcken. Den bara ligger där. Jag går mot rött ljus. Men jag bryr mig inte så mycket. Det är en elefantmask. Gummi och den luktar illa. Den klarar sig. En mask av gummi klarar gråt och den klarar bilar och den klarar bussar. Jag går ner längs Odengatan, tar höger på Sveavägen, som så många gånger förr. Det är mitt i natten. Väjer för en ensam tjej med röd keps och raska steg, en grupp killar som skrattar. Nedanför biblioteket luktar det friterat som alltid. Det gör alltid det här. Jag går in.

Dom stänger fem så jag är lugn. Och Bob Dylan bränner och det brinner och jag är kvar, jag stannar länge. Jag är i Las Vegas men jag känner mig som jag är i Stockholm. Eller om det är det tvärt om. Jag vet inte. Jag är ensam och jag bråkar som så många gånger och jag hatar det och förstår inte varför. Ett par sätter sig framför. Han är tatuerad. Skallig, grova händer. Hon är liten och snygg, tatuerad, en stor lång tofs. Hans klocka på sin armled är så stor att den hade kunnat fungera som väggklocka. Men den glittrar fint. Och hon röker på en elcigarett, han äter som en stor muskulös man med tatueringar. Jag har en gigantisk tallrik med allt möjligt framför mig. Aubergine, blomkål, falafel, kebab. Jag äter nästan inget. Jag tycker om ketchup. Försöker få upp plastförpackningen med ketchup. Men det går inte. Tar i med tänderna, biter. Gnisslar sönder ena sidan av förpackningen, får upp ett litet hål. Sprutar ut lite ketchup på sidan, det går sakta. Till slut är det en liten sorglig pöl av ketchup bredvid mina pommes frites och jag är inte ens hungrig längre.

Mannen med stora tatueringar äter upp allt. Klockan ser helt fel ut på hans armar. På en av hennes tatueringar står det i ett hjärta pappa med en pil igenom pappa. Jag håller med om det. Jag håller med om det så mycket. Min mamma är död sedan några år, hon bara dog där på cykelvägen, hon drack för mycket, och hon dog den där morgonen när hon skulle till sitt jobb och hon bara dog den där blåsiga morgonen, vid björnbärsbusken. Där jag brukade stanna till och plocka björnär, mörkblå, mogna, söta, stora vackra björnbär. Det var nästan precis där hon dog och där pappa tände ett ljus varje dag ett år efter att hon dog. Jag vet inte om jag saknar henne eller inte. Jag gör det ibland men inte alltid. Jag saknar inte den dåliga sidan. Hon var snäll men jag var rädd. Ville inte prata med henne. Och när jag var liten och hemma i mitt rum ville jag inte höra dom bråka. Det var alltid hon som bråkade med min pappa. Jag förstod inte varför hon bråkade. Och skrek. Och bråkade. Jag förstår det fortfarande inte. Jag förstår varför jag är här.

Kanske jag ser jag bara ena sidan. Den blinda sidan. Här utanför kör raggarna förbi med sina gamla bilar. Sina motorcyklar. I have no one to meet, and the ancient street’s too dead for dreaming. Vi kom från USA för några dagar sedan och vi sover när vi inte ska och vi är vakna när vi inte ska vara vakna och jag ligger uppe och lyssnar på Stephen King, Mister Mercedes och andra böcker och jag kan inte sluta lyssna men jag somnar och vaknar och somnar och vaknar. Down the foggy ruins of time. Until tomorrow. Jag vaknar svettig varje natt, mitt i natten, det bara rinner om mig och jag vänder mig om och Ulrika och katterna ligger där och sover djupt. Hennes kropp är varm och svettig också, jag är kall. Iskall och jag går upp och tränger mig förbi sängen och väggen utan att väcka någon, inte ens katterna. Den svarta katten tittar upp på mig, jag klappar honom lite på huvudet och han lägger sig ner igen. Mot den mjuka gröna filten, tillverkad för länge sedan i Västtyskland. Den är så mjuk, den gröna filten från Västtyskland.

You make me proud to know you hold a gun. I Alabama såg jag gun shows överallt. The loophole. Det går alldeles utmärkt att gå till en gun show och köpa vapen, för det är en gun show. Vem som helst kan gå och köpa vapen. Vilka som helst. För det är en gun show. And she bragged about her son. With his uniform and gun. I was on the battleground, you were home acting proud. But the thing that scared me most, was when my enemy came close, his face looked just like mine. Var är du skriver hon. Jag lyssnar på Bob svarar jag. Kom hem skriver hon. Nej inte än skriver jag. Jag ber om ursäkt en miljon gånger, jag vet inte ens hur det gick till när jag gjorde fel men fel gjorde jag. There ought to be a law against you comin’ around. Han sjunger det så mycket bättre än då, än för 30 år sedan, han är bättre nu, han är alltid bättre nu. Han sjunger nu. I gaze back to the streets. Sveavägen ligger bakom mig. Det är mitt i natten nu. Klockan är över fyra och jag borde gå hem men jag vill inte. Jag mår bättre i en natt än i en lägenhet, instängd mellan fönster och persienner. Det är mörkt som det är. Ingen har tagit min Coca Cola. Jag är helt ensam här nu. Dom börjar torka av alla bord. Det vita sugröret sticker upp. You are right from your side and I am right from mine sjunger han. Jag vet inte riktigt. Det är lika mörkt på Sveavägen och jag vill inte gå hem.


Edit: Redigering av text, på uppdrag av skribenten/moderator
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Hibbitt skrivet 25 november, 2017, 14:02:06
Oops här var det drama och angst och natt.
Fin text likväl och visst ljusnar det i horisonten.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 25 november, 2017, 15:17:37
Oops här var det drama och angst och natt.
Fin text likväl och visst ljusnar det i horisonten.

Ja det gör ju det. Det där stället nedanför ditt jobb. Öppet till fem!

Jag har en skiva till dig! Jobbar du i morgon?
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Hibbitt skrivet 25 november, 2017, 15:48:31
Wow!  :d2:
Nix tyvärr.
måndagtisdagonsosv...
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 03 december, 2017, 16:40:44
Konsert 106 av 116 Las Vegas, Nevada 11 november 1995

Jin’s wok är skyldig mig sex vårrullar. Sugar for sugar, salt for salt. Sex vårrullar som han glömde att ge mig förra veckan. Går in på puben runt hörnet, dom spelar Bob Dylan i högtalarna, Stuck inside of Mobile with the Memphis blues again. Jag beställer något tjeckiskt and I’m gonna find another best friend somehow. I går körde Leif förbi på Sankt Eriksgatan och han tutade och vinkade glatt och jag blev glad. Där borta i soffan sitter ett äldre par. Hon läser Aftonbladet och han sporten. Till vänster om mig sitter ett yngre par och skrattar. Either I’m too sensitive or else I’m getting soft. Ljudet är tungt, låten går i raskt tempo, han med dom smala benen spelar gitarr så att jag börjar skratta, märkligaste plinket men det hörs att han älskar det och jag älskar det tillbaka. Jag älskar Bob Dylan så otroligt mycket. Let us not talking falsely now, han sjunger så överhimmelskt bra, världens bästa sångare. Det schackrutiga golvet börjar rotera mitt framför mig, golvet blir till tak och väggar och allt snurrar. Stolarna börjar dansa och borden med och min tjeckiska dryck måste innehålla mer än malt och humle annars vet jag inte vad. Det pirrar i mitt hjärta och jag blir kär i varenda människa jag ser. Jag tror det måste vara humlen. Eller så är det musiken för inte är det vårrullarna jag aldrig fick.

Gatorna glittrar av fukten och gatlyktorna och bilarnas strålkastare. Det låter som den där skivan Dylan & The Dead, skivan jag sålde för 20 kronor när jag behövde pengar till en present. Dom spelar West L.A. fadeaway, det är så jolmigt slappt och slött, det låter verkligen som Grateful Dead, slött och jolmigt, det gungar som den där gungstolen jag brukade sitta i uppe på torpet utanför Sundsvall. Den var inte särskilt bekväm men det var en gungstol och jag gungade i den. Bredvid brann elden och på bordet framför stod en skål med hasselnötter. Utanför glänste den vita snön och domherrarna fick mat och en orre såg jag en gång men aldrig räven och aldrig björnen men morfar sa alltid att vättarna fanns där ute, jag var aldrig rädd för vättarna för jag såg aldrig någon. I believe in things I can see. Vättar har jag aldrig sett.

Tangled up in blue i Washington DC för någon månad sedan lät helt annorlunda. Han brukar inte göra om den så ofta längre. I became withdrawn. För mig får han gärna göra om den varje konsert. Det var i Louisville, Kentucky, som jag knöt skorna på Dean Wareham. Jag tänkte på Tangled up in blue när jag knöt Dean Warehams skor. Mitt under konserten satte han skon precis framför mig där jag stod längst fram och jag knöt hans skor. I felt a little uneasy. Månen lyste klar i Kentucky och vi bodde på våning 24 och hade utsikt över broarna över Ohiofloden. Det blev den 11:e november den natten, och vi gick till Spinellis Pizza på West Jefferson Street och det var Ulrikas födelsedag och vi beställde en gigantisk pizza mitt i natten, jag, Mike, Alan och födelsedagsbarnet. Jag böjde mig ner och knöt dina skosnören.

Han spelar It’s too late. Vem skrev låten? Är det en gammal Animalslåt? Derek & the Dominos? Ibland vet jag inte. Den skulle kunna vara hundra år gammal. Men den är ett bevis på att Bob Dylan skriver betydligt bättre texter än andra, en helt annan värld, en bättre värld. Dom lattjar när Dylan introducerar bandet. “He’s from Chicago, on the drums tonight, Winston Watson!” JJ fortsätter att lira. Och sen, God said to Abraham. Det är Chicago denna kväll. Blues och det mullrar och det är tungt. Det är Chicago ikväll. Han skriker och gapar ut orden. Vilket jävla väsen alltså. Han drar Alabama getaway när han ändå håller på. Det är Grateful Dead och det är blues och det är Chicago. Fast vi är i Las Vegas egentligen. Andra kvällen på The Joint. Jag älskar andra kvällar. Den andra kvällen är alltid bäst.  Och JJ och bandet kan inte sluta lira mellan låtarna. Dom vill inte att kvällen ska ta slut. Jag skriver till Kelly om Winston Watson, Kelly bor i Chicago men jag har aldrig varit där men hon vill att vi ska komma dit. See for me if she’s wearing a coat so warm. En gång i Boston drack vi melonvatten tillsammans. Hon tittade konstig på mig. Det är kallt i Chicago har jag hört. Han sjunger så att vinden stelnar, fryser till is. Many times I’ve often prayed. Jag stirrar ner i golvet. Det schackrutiga golvet. Det roterar inte längre. Det blåste och var kallt när åkte från Kanada, till Niagarafallen, och vidare in i USA. Niagarafallen faller och det är vackert. When the winds hit heavy on the borderline. Sedan åker vi vidare till Ohio. Nedlagda fabriker längs vägarna men vi stannar till på Woodlawn Diner och jag köper en skirt steak och home fries till frukost. Jukeboxen är gammal och på vägen utanför passerar lastbilarna. Jag dricker av min Coca Cola.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Tobias skrivet 03 december, 2017, 18:16:16
Jag kommenterar inte ofta, men jag måste betona hur mycket jag uppskattar att läsa om dina sällsamma resor i tid och rymd i denna tråd, Joakim.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 03 december, 2017, 19:29:10
Jag kommenterar inte ofta, men jag måste betona hur mycket jag uppskattar att läsa om dina sällsamma resor i tid och rymd i denna tråd, Joakim.

Oj, tack Tobias! Bara tio kvar nu. Konserterna är otroligt bra just nu så det känns lite tråkigt att veta att det kommer ta slut. Men kul om det uppskattas på vägen. Vilken resa alltså!
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 09 december, 2017, 14:46:32
Konsert 107 av 116 Danbury, Connecticut 7 december 1995

Människor strömmar från alla håll. Turister, unga, Stockholmare. Söderbor. Medborgarplatsen med myllret av människor. Fula Medborgarplatsen kanske ska tilläggas. Jag tycker om många delar av Södermalm men här vill jag aldrig stanna en sekund längre än nödvändigt, vill bara rusa förbi, precis som alla andra. Går antingen upp på Götgatsbacken bort mot Slussen och Gamla stan. Eller åt andra hållet mot Skanstull. Men helst tar jag mig in bland smågatorna, Tjärhovsgatan och Östgötagatan och sedan ännu längre bort. Då blir Södermalm plötsligt Södermalm igen. Det var på Tjärhovsgatan mitt liv började, del två av mitt liv.

Jag lyssnar på en bok av Ulf Lundell när jag går omkring i kylan. Det måste varit tio år sedan jag läste en bok av honom. Jag har saknat det märker jag. Jag känner att jag vill leva igen. Vill uppleva mer och träffa fler människor och platser och jag vill till Toscana och Provence igen och jag vill bara stanna upp och vara ensam. Men framför allt vill jag äta mer brantevikssill från Skåne. Och dricka fläderkryddad iskall snaps. Det är sådant han gör med mig. Jag tror att det är bra. Men har Ulf Lundell verkligen varit i Toscana och Provence? Han skriver alltid bara om hur han längtar dit.

We had a falling out, like lovers sometimes do. Han sjunger det annorlunda. And though our separation! Han trycker till på varje ord. Hårt. Varje ord ska höras. Left me to the bones! Ja han sjunger så, han skriker ut orden så att ljudteknikern säkert måste dra ner känsligheten på hans mikrofon. Det är helt hjärtskärande, helt och totalt. Även om inte hjärtat är det. She still lives inside of me. Sedan hör jag inte vad han sjunger, jag frågar Ulrika. Remember the unknown hör jag, hon skriver we’ve never been alone. Hon letar i arkiven på internet står det att han sjunger I’ve never been alone. Men jag är inte så säker. Det går inte vara säker med Bob Dylan och det är så det ska vara. Det är därför jag tycker så mycket om honom.

Jag läste Friheten där uppe i torpet utanför Sundsvall. Morfar som inte är min riktiga morfar har sålt torpet nu. Han frågade aldrig oss. Inte ett ord. Sålde allt med alla möbler och inredning. Allt såldes. Men dom gamla fotografierna har dom tydligen sparat. Min mormor växte upp i Gnarp och hette Skelander och hennes föräldrar hette Johan och Ester och bodde i ett gammal hus med vedspis och det var alltid varmt och skönt när vi kom dit. Jag brukade spela på den gamla orgeln, när jag var fyra fem år. Jag kunde förstås inte spela på riktigt men det kändes speciellt att få trycka ner tangenterna på den gamla orgeln. Och Johan låg där i den gamla kökssoffan som gick att göra om till säng. Han var vit i ansiktet och sa ingenting. Jag minns inte hans röst alls, men jag minns när han låg där. Och jag minns dofterna. Värmen från vedspisen. Ved som dom hämtat i en korg doftade gott. Jag brukade hämta ved uppe i torpet också. Från vedboden, fyllde med ved från sommaren och bar in till köket och vi lät vedspisen brinna från morgon till kväll. Det stod alltid en stor gryta med kokhett vatten på värmning på den mörka hårda tunga järnhällen. Det blandande vi med det iskalla källvattnet när vi skulle tvätta oss. Dom som har köpt ska bygga om och ska bo där permanent med sina två barn. Dom kommer förstås att dra in vatten i huset och det är säkert bra, att det gamla 1800-talstorpet inte förfaller. Att någon ny får älska och ta hand om det. Och två nya barn kommer att få minnen därifrån. Precis som barn före jag och min bror hade. Jag undrar om dom kommer att behålla vedspisen. Den som luktade så gott när jag vaknade på vintermorgonen. Jag fick tända den ibland. Lite tidningspapper i botten och tunna bitar vedträn och sedan tända med en lång tändsticka. Och så tog det sig. Och det kändes bra. Värmen som spred sig och dofterna. Skivbar leverpastej och tunnbröd. Morfar som alltid rökte Marlboro på sin plats i köket. Så var det. Men ibland spelade han munspel för oss. Drömmen om Elin. Nu vill han inte prata med oss och han sålde utan att fråga oss. Bagarstugan och vedbon och jordkällaren. Vinden och där uppe i ett litet rum på vinden hittade vi allt möjligt jag och min bror. Såna där skopor man hade för att plocka lingon. Och det flög fladdermöss på vinden och runt huset. Vi försökte pricka dom med luftgevär men det gick förstås inte. Alldeles för snabba. I en frysbox på den kalla vinden letade jag efter glass.

Bob Dylan inleder den sista turnén det här året, Paradise lost tour och jag skriver och frågar Jörgen om varför det hette just så men får inget svar. Uppe i nordöstra USA. Danbury, Worcester, Boston. I don’t want to sing that song anymore, but people ask me to. Säger han efter Masters of war. Fortsätt du att sjunga den låten säger jag. I’m walking that long and lonesome road. Det börjar mörkna utanför, på Folkungagatan. Boston, jag ska laga clam chowder i kväll. Med grädde, selleri, musslor med sitt spad fast inte blåmusslor utan amerikanska musslor, vi köpte tre burkar när vi var där senast. I Boston görs gudomlig clam chowder. Kelly vår kompis tog oss till ett ställe där vi fick lobster rolls och clam chowder i vita pappbyttor och vi åt med plastsked och det var så gott. Små kex från en liten plastförpackning att stoppa i soppan. Jag har bara lagat det en eller kanske två gånger själv. Det är så gott. Vår kompis Mike äter det utan att titta upp. Han slevar i sig sked efter sked tills det är slut. Sedan tittar han upp till slut. Går och köper en till. Han äter alltid clam chowder när han är i Boston och det kommer jag göra också, alltid äta clam chowder när jag är i Boston.

This is one of our my famous love songs. Actually it’s not too famous. Winston Watson knackar med sina trumpinnar för att dra igång låten men någon fortsätter att prata. If my drummer gets ready here, säger Dylan, och sedan artikulerar han sig igenom låten tydligare än vad man tror kan vara möjligt. Sorry if I hurt you baby. Sorry if I did. Och efter låten fortsätter han att prata. I told you it’s a love song, you see what I mean? Han är på ovanligt gott humör. Berättar en ny historia om Bucky. He used to be called something else. But now his name is Bucky Baxter. We’re gonna play an old song here. Obviously. Efter går dom av scenen i flera minuter. Sedan måste samma ljudtekniker höja känsligheten på mikrofonen igen. Han sjunger så tyst så tyst. That’s the way I remember her best. Minnen.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Elston skrivet 15 december, 2017, 23:16:43
Äntligen kom du till denna ljuvliga Never gonna  ... Något av det vackraste jag vet. A love song, indeed ...
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 25 december, 2017, 16:35:23
Äntligen kom du till denna ljuvliga Never gonna  ... Något av det vackraste jag vet. A love song, indeed ...

Ja den är fin. Men den där If you see her... Oj oj!
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 25 december, 2017, 16:36:11
Konsert 108 av 116 Worcester, Massachusetts 8 december 1995

Mannen i baren har en tröja som glittrar i guld. Yeeeeees I want you so bad, sjunger Bob Dylan någonstans i Massachusetts. Det är utan att överdriva en fullständigt bedrövligt dag i Stockholm, dagen efter julafton, allt är stängt utom några få ställen, det regnar och jag har gått runt i en timma i regnet, men mannen med tröjan gör mig glad. Och den här fina sorgliga vackra underbara låten. Bob Dylan gör mig ledsen på ett fint sätt så att jag blir glad. Det är så han gör med folk.

He woke up and she was gone. Pushed back the blinds. He found the note she left behind. Någon i publiken skrattar. Jag förstår inte varför. I lost the ring. She was born in spring. I was born too late och hans röst faller ihop totalt när han sjunger det. Jag har aldrig hört hans röst spricka itu så fel men det blir som mest rätt när den gör det. Jag måste gråta här i hörnet i en mörk bar i Gamla stan, allt annat är stängt så vi är några som samlas här. Jag måste samla mig.

En röd julstjärna hänger i ett fönster. En tjej med ljust nästan vitt hår sitter under den. Det låter som en ny sida av honom. Något har hänt över en dag. Most likely your go your way and I’ll go mine är spretig, Silvio också, jag älskar när den fullständigt flippar ur på slutet, saker måste få flippa ur. Jag också. Han skrattar igen, efter far past the frozen leaves, jag förstår inte igen. Publiken jublar när han sjunger forget about today until tomorrow. Det förstår jag. Jag förstår det så mycket. Det är så obeskrivligt bra. Jag faller ihop. Det går ju inte att beskriva vad han håller på med. Det går inte.

Young peoples blood, flows out of their bodies and is buried in the mud. Det är väldigt tyst. I watch while you are lowered, into your death bed, and I’ll stand on your grave until I’m sure that you’re dead.

Wow säger någon när han sjunger people carry roses. The night blows cold and rainy. Winstons trummor dundrar, det låter kallt och hårt. Tungt. I think I go out for a walk. Not much happening here. Nothing ever does. Musiken dundrar i I and I, han sjunger hjärtat ur sig och musiken stormar fram, i den mörka regniga dagen utanför fönstret. Det spelas bluegrass här i källaren varje torsdag läser jag. Jag vill gå hit varje torsdag. Jag behöver det. Sounds good Bob, ropar någon. Det gör det verkligen. Och jag behöver honom. Many times I’ve often prayed. In the darkness of… Han stannar upp och tänker, fortsätter sedan, det låter så här, in the darkness of… my night. Och någon skrattar. Sounds good Bob, ropar någon. Strödda applåder. Han blåser hårt, änglar som blåser hårt, som Sture Dahlströms bok, come on Bob, come on Bob, come on Bob. Do another. Come on Bob. Do another Bob. Come on! Woooooohhhhh! Ängeln Bob Dylan blåser hårt och Gamla stans gatstenar glittrar i lyktornas sken.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 04 februari, 2018, 16:19:10
Konsert 109 av 116 Boston, Massachusetts 9 december 1995

Vi gick in på ett bageri och köpte cannoli, jag tror det var på Bova’s Bakery, i hörnet där Salem Street möter Prince Street. En alldeles ljuvlig cigarrformad cannoli fylld med söt ricottakräm och frasigt rullat skal. Vinden iskall och vi skyndade vidare, gick förbi silversmeden Paul Revers hus där någonstans i myllret av smågator i Boston. Publiken i The Orpheum Theatre applåderar efter raderna you’d know what a drag it would be to see you i Positively 4th street. Det är livligt, glatt, ett fantastiskt band. Sedan rullar den tunga bluesen fram. The room is so stuffy, I can hardly breathe. Yeah hallelujah skriker någon och applåderar vilt. I got a poison headache but I feel all right. Min bror kom på besök i helgen, vi gick och såg blues i Gamla stan, det var bra, särskilt på S:ta Clara Bierhaus på Lilla Nygatan. Vi tryckte oss in mellan valven och alla människor i det minimala källarrummet. Struntade i värmen när trummisen påminde mig om Winston Watson. Tyst tassande som en liten medeltida källarmus och explosiv med en dynamisk kraft så att massan mellan tegelstenarna i dom 400 år gamla valven vittrade sönder. Dammet yrde. På Wirströms såg vi ett annat bluesband spela Sven Zetterberg och B.B. King. Men när Bob Dylans spelar munspel i Tangled up in blue i Boston 1995 går det inte ens att andas. Det går utanför vilken dynamisk skala som helst, hur det nu går till, men dynamiken räcker helt enkelt inte till. Bob Dylan sig sträcker mycket längre än så.

Han tog med två pistolreplikor. Och satte upp en måltavla i fönstret, med Vasakyrkan där på andra sidan Västmannagatan. Tony Garniers stråke på kontrabasen i John Brown brummar mjukt i den otäcka låten om en mors stolthet över sin son som krigar för sitt land. Vi sköt med pistolerna. Kulorna studsade runt i det lilla rummet och vi missade hela tiden. I ett fönster uppe i kyrkan såg jag människor som tittade. Sedan gick vi vidare och såg bandet The Tarantula Waltz i Bryggarsalen, saxofonisten fick glänsa i Changing of the guards. He was an outlaw, smyger Bob Dylan fram. Varsamt. Lenny Bruce is gone, but his spirit lives on and on. Det är vackert. Maybe he had some problems. Some things he couldn’t work out. Han sjunger ljuvligt. But he sure was funny, and he sure told the truth. Min bror är mycket intensiv. Två dagar med honom känns som flera månader. He fought a war on a battlefield where every victory hurts. Lenny Bruce is bad, he was the brother that you never had.

We gonna try to get out of here on an upbeat note, säger Bob Dylan. Han är på ett påtagligt gott humör. Seeing the real you at last. Rocco skjuter tre skott och dödar Paulie i en scen från Gudfadern. I One too many mornings är publiken knäpptyst. Håller andan. Men mellan verserna är den högljutt. Jag älskar den akustiska gitarren, så som den bara kan låta på en konsert med Bob Dylan. Leave the gun, take the cannoli säger Clemenza till Rocco när dom lämnar bilen. I bakgrunden skymtar Frihetsgudinnan. Beautiful Bob, ropar en kvinna. Det är i Boston den bästa cannolin görs. Det vet ju alla.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 19 februari, 2018, 14:08:49
Konsert 110 av 116 Boston, Massachusetts 10 december 1995

Ett litet regn faller i Manchester, England. Jag går in på Cirkus Tavern, en pytteliten pub i bottenvåningen av ett vitt slitet litet hus inklämt mellan två röda tegelbyggnader. Baren är en meter bred och ligger i en korridor, i ett litet rum, det enda rummet, sitter fem sex äldre män och kvinnor. Jag får inte plats och går till The Old Monkey vägg i vägg. Korsningen Princess Street och Portland Street är jäktig. En trappa upp finns några bord. Det är inte en vacker stad, men ganska underhållande. Seem like I’ve been down this way before, is that any truth in that Senor? Is there a wicked wind still blowing on that upper deck?

We carried you in our arms, on Independece day. Britterna tyckte att kolonierna i Amerika skulle betala högre skatter för att täcka kostnaderna som krävdes att försvara dom. Amerikanerna hade inget inflytande över beslutet och i Boston började protesterna. Det var första stapplande stäppande stegen till Amerikas förenta stater, bildandet av USA. Jag har varit här förut, det är tredje gången i Manchester nu. Jag åker för musiken. Inte för något annat egentligen. England fiende så många år, Fransmännen, hjälpte kolonierna i Amerika. We pointed out the way to go. And scratched your name in the sand. Hjälpte till mot britterna. Amerikanerna inspirerades av upplysningen, och sedan Franska revolutionen, ville sin egen väg. Skapade något eget. Eftermiddagssolen lyste in genom dom dammiga fönstren. Det doftade från tabletterna som i pissoarerna. Det doftade nystädat golv, gammalt trä, upptorkad öl. Ulrika och Bengt satt vid ett fönster och solen var fin. Jag tycker om engelska pubar. Inte bara ölen, människorna. Den 19 april 1775 red Paul Revere för att förvarna trupperna om att Britterna var på väg. Silvio, I got to go, to find out something only dead men know. Snart kommer James, vår vän från Manchester, han är på väg och Ulrika somnade i hotellsängen, jag skrev en lapp och gick ut. Det är inte lika kallt som hemma, jag knäppte inte ens rocken när jag gick ut, trots februari. Vandrade bara över vägen och gick hit. Det är stimmigt här. I ett hörn sitter sex kvinnor och tjoar.

Det är sannerligen ingen vacker stad, gatorna är snåriga, bussar, spårvagnar, bilar, överallt, kors och tvärs. Mama, you been on my mind sticker iväg och får en jäkla fart på slutet, munspelet tjuter intensivt, det är fabulöst bra. Sedan säger han, give a big hand for Patti Smith. Oh the gentlemen are talking and the midnight moon is on the riverside. Bob fyller i och sjunger försiktigt. I live in another world, where life and death are memorized. Sjunger låten för första gången sedan ett avbrutet försök 1986. Det är ett framförande som faller ihop och reser sig om och om ingen. Det är genant och rörande samtidigt. Men den sista raden är värt allt, precis allt, när dom båda äntligen hittar rätt och för fullt sjunger A million faces at my feet but all I see are dark eyes. Publiken slutar inte att jubla, det är ett legendariskt framförande. Patti is still the best you know, säger Bob.

Manchesterborna rusar förbi utanför, dubbeldäckarna är höga och svänger vänster, höger, några kör rakt fram. Ingen backar. Jokerman för första gången på länge. Distant ships sail into the mist. Freedom just around the corner for you. Nu är det väl revolution på gång? Någon blir nästan påkörd, ryggar tillbaka och chauffören tutar. Jokerman danced to the nightingale tune. Bryggeriet heter Bootleg Brewery, lokalt och småskaligt, det smakar förträffligt, jag tycker om hur dom gör modern öl med känslan av traditionell ale, munkänslan, glasen, det vita skummet, gardiner av det vita skummet längs insidan. Det är läskande, lätt, fylligt, törstsläckande. En pint Chorlton Pale Ale för under 3 pund. Och damerna i baren stelt charmerande. Inte som i USA, övertrevliga för att få dricks. Det är svårt att inte trivas på ett ställe som The Old Monkey. On the guitar, JJ Jackson. I met him in 1932, that’s how old he is. On the drums, from Chicago, give him a big hand, Winston Watson. Och steel guitar, Bucky Baxter. On the bass guitar tonight, Tony Garnier. God said to Abraham, Kill me a son. Var då? Ute på Highway 61, förstås.

Det är alltid kul att höra publiken sjunga med. I was so much olden then, I’m younger than that now. Indoktrinerad som ung, ju äldre du blir desto mer förstår du att det finns så mycket mer att lära. Det är obegripligt hur han i hela texten får något så ordrikt invecklat, till att låta så vackert. Flung down by corpse evangelists, unthought of, though somehow. Han borde fått Nobelpriset 1964. Jag är i Manchester. Ensam på en pub. I would not feel so all alone. Publiken är med och sjunger, skriker i kapp, everybody must get stoned. Det är inte en vacker stad. Men väldigt underhållande.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Hibbitt skrivet 23 februari, 2018, 12:35:19
 :d2:
Shit bara sex kvar!
Tack för resan.
What a long strange trip it's been.
 :d2:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Leif skrivet 23 februari, 2018, 22:12:31
:d2:
Shit bara sex kvar!
Tack för resan.
What a long strange trip it's been.
 :d2:

It´s Not Dark Yet.

Yeah!! Sex gigs kvar! Halleluja!  :d5: ^_^ ^_^ :d6:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 10 mars, 2018, 18:11:19
Konsert 111 av 116 New York, New York 11 december 1995

Några måsar sitter på kanten av en isvak i Karlbergskanalen. Tittar drömmande ner i djupet. Svart. Där borta ligger slottet, vitt, vackert, stilla. Snön smälter i Stockholm men isen ligger kvar lite till. Fridhemsplan är en bedrövlig plats, det mesta är fult här, med undantag för en och annan människa. Och livligheten, den kan vara vacker i sin fulhet, och jag trivs här. Trots, eller kanske tack vare, att det är så fult. Jag dras till fula platser i Stockholm, utan att egentligen tänka så mycket på det, som Sveavägen och Fridhemsplan, Vasagatan längs Centralstationen, Odenplans sidogator, där sekelskifteshusen förvisso kan vara vackra, men mycket mer än så är det inte. Och där trivs jag. Bland det fula. För det är är så vackert.

Beacon Theatre är en pampig teater på Upper West Side. Där är allt stort, mäktigt. Gatorna, husen, människorna. När vi var på teatern för några år sedan försökte en man ta sig upp på scen, vakterna lyckades precis komma i kapp honom innan han hunnit komma fram till Bob, det blev en brottningsmatch på scenkanten, men Bob bara fortsatte lugnt att spela. Vet inte ens om han märkte det. I couldn’t sleep last night, I was so excited about playing in New York, säger Bob. Det är fint. På toaletten hörde jag det gamla vanliga, han var bättre förr, jag minns 1995 tror jag någon sa, när han spelade här, då var han bra. Inte nu. Jag är helt säker på att någon sa samma sak då, på samma toalett, kanske om konserterna 1990. Han var bättre förr. Det är en trött New York-publik och det lyfter inte förrän flera låtar in i konserten, under breaket på Silvio, när gitarrerna slingrar sig några sekunder, Bob och bandet eldar på, den är mer dynamisk än tidigare, från stilla och lugn, till explosiv, och ner igen och upp. Men den evighetsmanglar och maler inte riktigt lika tungt som den kan göra.

Jag ska bygga något stort och vackert, sjunger bandet Pascal, som jag kan krossa dig med. Vi åkte till Slakthusområdet igår och såg detta gotländska punkband, jag älskar Pascal, den energi som Isak, Mimmi och Manuela besitter tillhör landets bästa, det är fult och vackert på samma gång, sorgligt, nästan tragiskt, men explosivt och så mycket energi och liv att det fyller hela stan med kraft och styrka och skönhet. En ovanligt stillsam Tambourine man får publiken på stolsraderna att tystna helt. Pascal spelade för några år sedan I want you på teve, på svenska förstås, dom enda textraderna är i stort sett jag vill ha dig, jag vill ha dig så jävla mycket mycket. Om och om igen. Det är allt som behövs och lika vackert som Fridhemsplan är fult. Dom skalar alltid bort det oväsentliga, deras version av Hungry heart är nästan lika rå, alla har ett hungrigt hjärta, enkelt, nästan fult, men det blir vackert, för det är Isak, Mimmi och Manuela. Jag smög mig bakom scenen efter konserten, fick setlistan signerad av dom alla, hur fick du tag på den där, skrattade Mimmi när jag visade setlistan. Skrev Isak det där, skrattade hon, när jag hon såg. Till dig, står det bara, skrivet som av ett litet barn. och Isak med två a. Manuela ritade ett hjärta. En fotograf fångade mig på bild under konserten, jag står med knuten näve i luften, jag ser lycklig ut.

I New York uppe på Upper West Side spelar Bob Dylan Mama you been on my mind. En av hans allra vackraste låtar. Den handlar om Suze Rotolo, Maybe it’s the color of the sun cut flat an’ coverin’ the crossroads I’m standing at. Or maybe it’s the weather or something like that. Det är så oerhört krångligt formulerat men flödar ändå så vackert. Where you been don’t bother me or bring me down in sorrow. Hon kan göra vad hon vill och han bryr sig inte så mycket. Men han tänker på henne, inte alltid, men hon finns där. Mama, you been on my mind. Sedan kommer Patti Smith upp på scenen igen. Det låter betydligt bättre denna andra kväll tillsammans. Fast det är ändå fruktansvärt fult, två fula röster ihop blir en bedrövlig soppa. Det som borde vara så bra är det inte. Men Patti sjunger fint ensam, hunger pays a heavy prize to the falling God of speed and steel. Sedan sjunger dom tillsammans, passion rules the arrow the flies. Det är en version som sitter bättre, men den känns inte så mycket. Fast det är förstås en viktig händelse, att Bob och Patti sjunger Dark eyes tillsammans, men det är mer hjärna än hjärta. Det är inte Pascal, där det bara är hjärta. Men duetten får konserten att tända till. Bob ställer sig på tå, och bandet börjar spela. Jokerman är stor och tung. Den är fantastisk. Är det orgel Bucky Baxter spelar, det låter som det. Och det låter som Grateful Dead när dom tar ner låten på slutet, i en minut eller längre dämpar dom sig, och bara låter den flyta ut i ingenting, innan dom slår av. Och sedan lutar jag mig tillbaka här i hörnet, lyssnar på det här fantastiska bandet, som fortsätter att slingra sig fram längs Sankt Eriksgatan, förlåt jag menar Highway 61.

En tjej som ser ut som Saga Norén sätter sig snett framför mig. Hon doftar gott av parfym. Hennes två manliga sällskap pratar med varandra. Det är tidig lördagkväll på en billig bar vid Fridhemsplan. Hon går och beställer. Utanför är det mörkt nu. Gatorna är nästan helt tomma på snö. Bara några isiga fläckar kvar här och var. Hon kommer tillbaka med två glas mousserande. Firar kanske något. In the, darkness, of my night. In the brightness, of my day, Tony Garnier är en fantastisk bassist, han och Bob skapar magi tillsammans, det behövs inte mycket mer, she once was a true love of mine. Jag skulle gärna höra bara Bobs röst och munspel och Tony Garniers kontrabas. Det är sannerligen en vacker kombination, inte ful, bara så oerhört vacker. Tony, jag anser dig som en begåvad och vaken pojke, säger en full man till sin vän två bord bort. Jag är på en billig bar vid Fridhemsplan. Det är vackert här.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 17 mars, 2018, 16:41:13
Konsert 112 av 116 Bethlehem, Pennsylvania 13 december 1995

Ackorden är glasklara, och jävlar vad han sjunger, hårdrocken dundrar bakom mig, jag sitter längst in på Anchor på Sveavägen, men det är ingen match för John Jackson, och den där rösten, som tusen raggarbilar på Sveavägen. Bob Dylan har aldrig öppnat en konsert med mer pondus och kraft än så här, det dundrar och skriker hela vägen till Värmland, pack up your suitcase, mama don’t let me down! Lay lady lay är förstås en korkad uppföljare efter den inledningen, det går knappt ens att kommentera, det är bara så dumt. Det är på Anchor jag kan gå utan att få höra en massa skit om mitt hår, mitt långa hår, för här är det vanligare att ha långt fult hår än att ha kort normalt välfriserat hår, så som det ska vara, här säger ingen något, men det är förstås jävligt konstigt, att jag går med fin skjorta och kavaj, och ser ut som fan i håret, men jag är på Anchor, jag ser ut hur jag vill, ingen bryr sig, hårdrockare bryr sig inte så mycket, tjejen i baren med det röda håret jobbar här nästan alltid, och hon med tofsen lika ofta, tjejen med svart skinnjacka som brukar sitta där ute med en öl ser jag inte, men hon kommer säkert. Lay lady lay.

I somras fick jag och Ulrika sätta oss i en gammal raggarbil här utanför, Ulrika började gråta, hon har alltid velat få sitta i en raggarbil. Ibland är det enkla det bästa, att få sitta bak i raggarbil, det var en gammal amerikanare, kanske en Chevrolet från 1958, suffletten nedfälld, och vi bara satt där, på var sin sida i baksätet. Här på Sveavägen samlas raggarna, och här mår jag bra. You made it there somehow.

Kick your shoes off, have no fear, bring that bottle over here. Det är kul att höra Bob Dylan sjunga. Vad som helst. Telefonkatalogen. Silvio. En tjej där borta har en tröja där det står boys whatever cats forever. Silvio, jag kommer att sakna dig, den dagen då detta är över. Åtta minuter Silvio. Ljusglimten. Raggarbilen på Sveavägen. With one hand waving free, den andra ljusglimten, det är hjärtskärande, fullständigt bedårande, himlen finns, bevis finns. Och sedan the supar human crew, that knows more than they do, entonigt, och den där pondusen i rösten, som det inte talas om så ofta, men det går inte att göra något annat, när han sjunge så, det finns bara en sak, att lyssna, allt annat försvinner, fishermen hold flowers.

I had to rearrange their faces, and give them all another name. Ibland kan jag inte göra annat än att bara lyssna, det är för bra för att skrivas bort. Och sedan Mama you been on my mind, med munspel som en slugger, som hugger och skär, outtröttligt bara blåser och blåser utan slut. Någon skriker Girl form the north country, en man bredvid, kanske har han hatt, säger lugnt, play whatever you want Bob. Bob bjuder upp Patti. Det är så stilla, så fint, när Patti sjunger ensam. Patti fick välja låt men Bob tänkte på något annat. En Chevrolet 1958 kanske. Hon med skinnjackan som jag brukar se på somrarna går förbi. Hon som grät i raggarbilen kommer och sätter sig bredvid. Som tur är sjunger Bob Dylan mest ensam, och han sjunger Ballad of a thin man, jag flyger genom suffletten, med tonsillerna före. Pub Anchor på Sveavägen, jag trivs här. Jag hoppas inte det tar slut.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 05 april, 2018, 16:37:02
Konsert 113 av 116 New York, New York 14 december 1995

Solen blänkar på dom regnvåta gatstenarna. Jag går på den diagonala Via di San Francesco a Ripa, passerar Basilica di Santa Maria, går några smågator och tar ner sedan ner på Vicolo del Bologna där jag bodde en gång. Det doftar blöt sten och frisk aprilluft. Tittar upp på gatan snett bakom för att se om Dar Poeta ligger kvar, pizzerian där jag brukade äta min frukost, pizza och vin, två tjejer sitter vid en dörrport framför mig, tar vänster på Via Benedetta, och går raskt in på Ma Che Siete Venuti A Fà och tittar på tavlan och bestämmer mig snabbt för en Lambrate Robb De Matt, en pale ale med citra. Det är den korta skäggiga killen som jobbar fortfarande, han som brukar läsa en bok när dom öppnar klockan elva. Sätter mig vid bardisken, jag är ensam, och den italienska humliga ölen smakar ljuvligt. Efter över hundra konserter är All along the watchtower kvar där som låt nummer tre, det känns tryggt.

Hundarna skäller så det ekar mellan bergstopparna som döljs av dimman som sakta lättar. Småfåglar kvittrar så att jag blir lugn. Det doftar gödsel när jag går längs småstigarna en tidig morgon i Agerola, en liten by mellan Neapel och Amalfikusten. En liten sten rullar ner för backen när jag råkar sparka på den. Jag går längs Via Ponte Bassa, bakom den vita kyrkan med en stor Jesusstay på sidan. Vinrankorna klänger längs sina träställningar men inget lövverk har börjat växa ut, men äppelträden har börjat knoppa. Körsbärsträden blommar redan, så att vi även i år kan få vår glass smaksatt med amarenakörsbär. På den smala vägen, inte bredare än en cykelväg, får jag möte av några bilar, inget konstigt alls tycker dom, men jag hoppar undan. Han tutar två gånger innan varje kurva. Hundarna skäller och följer med mig ut på stora vägen igen. Jag är ändå ingen riktig neapelotian. En liten brun valp är alldeles tokig bakom sitt stängsel. Jag sätter mig och äter frukost med Bengt och Ulrika. Vi åker till den gamla staden Cumae, grundad 1000 år före kristus, en grekisk koloni långt före Romarna tog makten, vi går in i Sybillans trekantiga grotta. T.S. Eliot dikt Det öde landet inleds med en dedikation till Ezra Pound där han citerar Petronius verk Satyricon, som refererar till sibyllan i Cumae. Jag kan inte latin men det är säkert en mycket fin dedikation.

We played here on Monday, säger Bob, and we just couldn’t wait to get back. They sat together in the park. Han spelar den här också. Här i Rom på Auditorium Parco Della Musica. Vi ser tredje konserten ikväll. Blame it on, a simple twist of fate, skriker han ut, och Just like Tom Thumbs blues är ännu bättre, it’s either fortune or fate, you must pick one or the other, neither are what they claim. Det är så bra. Det är så otroligt bra. Publiken tjuter mellan raderna. Han sjunger som att han kommit hem. Hem till New York. Och i sista versen, I’m going back to New York City, I do believe I’ve had enough. Publiken är alldeles lycklig och tjuter ut sin lycka och det är underbart att höra. Alla förtjänar att få komma hem någon gång. Inte minst Bob Dylan.

Why do you like carciofi so much? Varför tycker du om kronärtskockor så mycket frågar dottern på hotellet. Hon är kanske tjugo. Jag berättar att pappa köpte kronärtskockor när jag var liten, som vi kokade och åt med smör. Hon följer med ut när vi tittar på deras kronärtskockor som växer i trädgården, långsamt, det har varit en kall vinter. Längs med vägarna utanför Neapel ser jag hur dom grillar kronärtskockor. Jag visar bilder och frågar var jag kan få sådana så som dom görs i Kampanien och modern bokar ett bord till oss på Ristorante Rabbit och när vi kommer dit doftar det rökigt, och ett fat fyllt med grillade kronärtskockor fyllda med vitlök och persilja ställs fram på vårt bord. Jag äter högljutt och tar stora klunkar av det friska vita vinet som kommer från bergens sluttningar.

Vi tar bilen till Rom och ser några konserter. Bengt kör och skriker jävla ålahuen och pekar finger till Italienarna med sina buckliga repade bilar, italienare som alltid försöker köra om där det inte går att köra om. Dom pekar finger tillbaka längs med autostradan. Ulrika sätter i sina hörlurar i baksätet för att slippa höra men jag bara tycker det är kul. Jag slipper i alla fall att köra. Munspelet i Tangled up in blue blåser hatten hatten av Italienaren med grått hår som står lutad mot sitt paraply i den lilla oasen med fontän mitt i Rom, grön luft mitt i staden, vi hittar Palazzo Venezia innan vi kommer till Largo di Torre Argentina där vi stannar och tittar på katterna som bor där nere, solar sig på stenarna. Tuggar lite på några grässtrån. Vässar klorna på en gammal stubbe. En katt ligger på en två tusen år gammal mur.

Mama, you been on my mind är lika bra som allt annat och Patti Smith kommer upp på scenen och hon sjunger fantastiskt och med lite ansträngning låter det ändå ganska fint tillsammans denna kväll. They tell me revenge is sweet. Det är en gudomligt vacker låt. All I see are dark eyes. Och publiken tackar Patti med en stor applåd när hon går av scenen.To the tune of an accordion. Joey är så cool. Han blev skjuten i little Italy i New York, på en restaurang vi brukar gå och äta på, pasta med aubergine och röd vodkasås. En gång hade dom kronärtskocka. Jag åt och var lyckligt. Där Joey en gång blev skjuten. Jag älskar Joey. King of the streets, child of clay. Jag älskar när Bob Dylan sjunger Joey på konsert. Hur han tutar som Ben Webster på saxofon, eller som Don Cherry på plasttrumpet, något däremellan. En blandning av någon lugnt tryggt och något galet, helt bortom alla ramar. Bob Dylan sjunger Joey. Vad är klockan frågar dom Joey. Five to ten, säger Joey. That’s what you get, säger domaren. Joey fick mellan fem och tio år. Låten är tolv minuter lång, det är det Joey behöver.

The roving gambler was very bored. In på mitt bord kommer en stor weiss med sitt vita skum som nästan rinner över. Den är söt och läskande god på samma gång. Smakar som nektar. Som fruktjuice men gott. Den kommer en ny leverans av fat in på Ma Che Siete Venuti A Fà.
 
Det är påsk och i Agerola mellan Neapel och Amalfi ringer midnatssmässan i nattens mörker där ute någonstans. Det blåser och regnar hårt. The silent night will shatter from the sounds inside my mind. Han sjunger det så fint att det är alldeles tyst. Nästan bara rösten och basen hörs. Lite stilla gitarr. Hundarna har slutat att skälla. You are right from your side and I am right from mine. Jag tittar till vänster sedan höger och sedan vänster igen så som man ska, korsar jag vägen. G.E. Smith kommer in och spelar. Det gungar tung blues över Upper West Side i New York. Grannens lilla vita hund ligger och gnager på ett gammalt fågelkadaver på gräsmattan. Jag tar några bilder när han tuggar på en vinge. Dagen efter åker vi till Rom och ser några konserter.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Bengt skrivet 10 april, 2018, 05:53:58
Vill bara allra ödmjukast poängtera att finger-situationen startade som i alla sandlådor, dvs "det var han som började". ...men stort grazie för Signore Å la Hue's kortisolöverdos, jag ler brett och nöjt varje gång jag besöker detta härliga fotografiska minne  :d6:
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 14 april, 2018, 15:31:23
Konsert 114 av 116 Philadelphia, Pennsylvania 15 december 1995

Solen reflekteras från ett fönster på andra sidan gatan och träffar mitt bord. Det är egentligen konstigt att solen både kan gå rakt igenom ett fönster och reflekteras på samma gång. Men så är det. En gammal man hasar sig fram, vinglar till höger och vänster. Han har en brun gammal skinnjacka och under armarna tre stora runda paket knäckebröd som det står Leksand på. Stockholmare går förbi honom på var sin sida. Det varmare ute nu, våren har kommit och pollen gör mina ögon röda och det kliar och jag gnuggar. Bob Dylan avslutar med tre kvällar på Electric Factory, en tegelbyggnad på gränsen till dom norra delarna av Philadelphia, nära det enda hus som fortfarande finns kvar som Edgar Alan Poe bodde i under sina fem år i staden. Det var i Philadelphia som han var som mest kreativ, och gladast, sägs det. There was an old man and he lived in the moon, one summers day he came passing by. Mannen med knäckebröd, vad ska han med allt knäckebröd till. Han kanske ska ha kalas. Ett sista kalas innan han dör. Och han bjuder på knäckebröd, jag kommer gärna på kalas. Vinkar adjö. Let the bird sing, let the bird fly.

Det är som att lyssna på Bob Dylan när jag läser Poe. And the silken sad uncertain rustling of each purple curtain, thrilled me – filled me with fantastic terrors never felt before, från The Raven. Dikten som handlar om en talande korp som besöker en sorgtyngd älskande i natten. Jag kan inte sluta läsa. But the fact is I was napping, and so gently you came rapping, and so faintly you came tapping, tapping at my chamber door, för det låter som att jag lyssnar på Bob Dylan när jag läser. Samma vackra flöde. Det är musik av dikt som blir dikt av musik. Publiken sjunger med i texten för det går inte att låta bli, det är dikt som är musik som blir dikt. Det är vackert så det förslår. The only thing I knew how to do, was to keep on keeping on, like a bird that flew, tangled up in blue.

När han spelar munspel tittar jag ut och ser där på andra sidan gatan, människor som går förbi. Var och en med sitt eget liv. Jag har mitt ensamma liv inom mig och alla andra har sina ensamma liv. Vill jag vara ensam undrar jag men jag vet inte. Nästa låt börjar stilla spanskt med sina akustiska gitarrer. Tony Garnier spelar med stråke på sin kontrabas. Inga trummor alls. Och han sjunger som Edgar Alan Poe skulle ha skrivit. The vagabond who’s rapping at your door, is standing in the clothes you once wore. Jag är kanske ensam men jag har ett uppdrag som ska slutföras. Jag håller på som bäst och det är inte mycket kvar nu. Det är verkligen inte mycket kvar nu. Jag minns bara små fragment av vad som hänt. Men det har varit en lycklig tid, inte alltid, men det har i alla fall funnits små svepande stråkdrag av lycka. Och det har fått mig att se saker, små saker, som betyder mer nu än vad det gjorde före resan. Jag minns en kolsvart liten fågel med orange näbb som satt under en barack på Tomtebogatan dagarna innan vi reste till Italien för att se några konserter. Kvällens sista strimma sol fick fjäderpälsen att blänka. Den var så liten och fin. Jag tänker på den där lilla fågeln. Var den hörde hemma. Vad den gjorde där, alldeles ensam, under en barack på Tomtebogatan. Bob Dylan och bandet spelar Tombstone blues när jag tänker på den svarta lilla fågeln som satt där ensam och ihopkrupen på Tomtebogatan. Jag kände igen mig. Jag ville klappa på den och säga att det ordnar sig ska du se så som jag vill att någon klappar på mig och säger samma sak, det ordnar sig ska du se. Det fungerar nämligen inte att säga det till sig själv, jag har försökt väldigt länge nu.

Bob Dylan skämtar i en och en halv minut, det gamla vanliga, on bass Tony Garner, he tried to milk a cow with a monkey wrench once, and he did. Tony Garnier mjölkade en ko med en skiftnyckel, sedan smattrar Obviously five believers igång och publiken i Philadelphia får glädje välld hälld och som sedan förvälls över sig. Solen lägger sig sakta över Stockholm. Jag ser en jordglob uppe i ett fönster på tredje våning på Sankt Eriksgatan 52. Den kan snurra höger vänster. Jordgloben alltså, inte jorden. Kanske kan, om förhållandena ändras. Men det är nog inte så troligt. Publiken jublar och bandet spelar glatt och med energi, gör så gott dom kan för att snurra jorden både höger vänster. Snart går det, snart kommer det att gå. Bob, fortsätt att spela, fortsätt att spela för oss, det kommer att gå till slut, det kommer ordna sig.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: Leif skrivet 14 april, 2018, 21:18:44
Konsert 114 av 116 Philadelphia, Pennsylvania 15 december 1995

Solen reflekteras från ett fönster på andra sidan gatan och träffar mitt bord. Det är egentligen konstigt att solen både kan gå rakt igenom ett fönster och reflekteras på samma gång. Men så är det. En gammal man hasar sig fram, vinglar till höger och vänster. Han har en brun gammal skinnjacka och under armarna tre stora runda paket knäckebröd som det står Leksand på. Stockholmare går förbi honom på var sin sida. Det varmare ute nu, våren har kommit och pollen gör mina ögon röda och det kliar och jag gnuggar. Bob Dylan avslutar med tre kvällar på Electric Factory, en tegelbyggnad på gränsen till dom norra delarna av Philadelphia, nära det enda hus som fortfarande finns kvar som Edgar Alan Poe bodde i under sina fem år i staden. Det var i Philadelphia som han var som mest kreativ, och gladast, sägs det. There was an old man and he lived in the moon, one summers day he came passing by. Mannen med knäckebröd, vad ska han med allt knäckebröd till. Han kanske ska ha kalas. Ett sista kalas innan han dör. Och han bjuder på knäckebröd, jag kommer gärna på kalas. Vinkar adjö. Let the bird sing, let the bird fly.

Det är som att lyssna på Bob Dylan när jag läser Poe. And the silken sad uncertain rustling of each purple curtain, thrilled me – filled me with fantastic terrors never felt before, från The Raven. Dikten som handlar om en talande korp som besöker en sorgtyngd älskande i natten. Jag kan inte sluta läsa. But the fact is I was napping, and so gently you came rapping, and so faintly you came tapping, tapping at my chamber door, för det låter som att jag lyssnar på Bob Dylan när jag läser. Samma vackra flöde. Det är musik av dikt som blir dikt av musik. Publiken sjunger med i texten för det går inte att låta bli, det är dikt som är musik som blir dikt. Det är vackert så det förslår. The only thing I knew how to do, was to keep on keeping on, like a bird that flew, tangled up in blue.

När han spelar munspel tittar jag ut och ser där på andra sidan gatan, människor som går förbi. Var och en med sitt eget liv. Jag har mitt ensamma liv inom mig och alla andra har sina ensamma liv. Vill jag vara ensam undrar jag men jag vet inte. Nästa låt börjar stilla spanskt med sina akustiska gitarrer. Tony Garnier spelar med stråke på sin kontrabas. Inga trummor alls. Och han sjunger som Edgar Alan Poe skulle ha skrivit. The vagabond who’s rapping at your door, is standing in the clothes you once wore. Jag är kanske ensam men jag har ett uppdrag som ska slutföras. Jag håller på som bäst och det är inte mycket kvar nu. Det är verkligen inte mycket kvar nu. Jag minns bara små fragment av vad som hänt. Men det har varit en lycklig tid, inte alltid, men det har i alla fall funnits små svepande stråkdrag av lycka. Och det har fått mig att se saker, små saker, som betyder mer nu än vad det gjorde före resan. Jag minns en kolsvart liten fågel med orange näbb som satt under en barack på Tomtebogatan dagarna innan vi reste till Italien för att se några konserter. Kvällens sista strimma sol fick fjäderpälsen att blänka. Den var så liten och fin. Jag tänker på den där lilla fågeln. Var den hörde hemma. Vad den gjorde där, alldeles ensam, under en barack på Tomtebogatan. Bob Dylan och bandet spelar Tombstone blues när jag tänker på den svarta lilla fågeln som satt där ensam och ihopkrupen på Tomtebogatan. Jag kände igen mig. Jag ville klappa på den och säga att det ordnar sig ska du se så som jag vill att någon klappar på mig och säger samma sak, det ordnar sig ska du se. Det fungerar nämligen inte att säga det till sig själv, jag har försökt väldigt länge nu.

Bob Dylan skämtar i en och en halv minut, det gamla vanliga, on bass Tony Garner, he tried to milk a cow with a monkey wrench once, and he did. Tony Garnier mjölkade en ko med en skiftnyckel, sedan smattrar Obviously five believers igång och publiken i Philadelphia får glädje välld hälld och som sedan förvälls över sig. Solen lägger sig sakta över Stockholm. Jag ser en jordglob uppe i ett fönster på tredje våning på Sankt Eriksgatan 52. Den kan snurra höger vänster. Jordgloben alltså, inte jorden. Kanske kan, om förhållandena ändras. Men det är nog inte så troligt. Publiken jublar och bandet spelar glatt och med energi, gör så gott dom kan för att snurra jorden både höger vänster. Snart går det, snart kommer det att gå. Bob, fortsätt att spela, fortsätt att spela för oss, det kommer att gå till slut, det kommer ordna sig.

Här, exakt här, stannar jag i mina egna fotsteg och tar ett djupt, djupt andetag.
Titel: SV: The 1995 Project
Skrivet av: egoBen skrivet 21 april, 2018, 16:41:10
Konsert 115 av 116 Philadelphia, Pennsylvania 16 december 1995

Jag nyper världsvant av ett litet salviablad och stoppar i munnen. Tog nog fel för det smakar som ett helt vanligt grönt blad. Råkar nästan spotta ut det på tre danska tjejer som går förbi, glada och fina som danskar kan vara. En har hatt och en har kjol. Jag luktar lite världsvant på lavendeln som blommar lila och och sen går jag vidare. Där bakom Rönnells Antikvariats stora fönster och ligger Paul Austers New York-trilogi som gör mig sällskap på mina promenader till jobbet som jag snart inte längre har kvar. Det blåser rakt mot mig och jag knäpper mina fem knappar på kavajen jag lät sy upp i Bangkok men jag börjar knäppa fel som vanligt så jag får knäppa om. Jag älskar att följa privatdetektivernas små äventyr på New Yorks gator. Nästan lika mycket som jag älskar Stockholms gator.

Och Bob Dylan sjunger, för näst sista gången, han sjunger upon the streets where mothers weep. Precis som jag gör, när jag går och lyssnar på nya skivan med John Prine. Jag fäller en tår till Summer's End, för han är så bra på att trösta, ”you don't have to, be alone, just come on home”. John Prine skänker mig en stor nypa en hel näve en hel skottkärra full med gnista, för när John Prine ska till himlen ska han inte bara dricka vodka med ginger ale, han ska ”smoke a cigarette nine miles long". Och solen lyser på Sveavägen och alla människor när jag tar den vägen och vidare ut på Kungsholmen. It doesn’t matter, I want you, so bad, honey I want you. Det finns många låtar som jag tycker är bättre i sina liveversioner och I want you är en. Det är egentligen en helt annat låt, och blev det snabbt, kanske inte Bob Dylans värld snabbt men i det långa perspektivet är det ganska snabbt när han 1978 gjorde om den till ett långsamt epos och sen har den blivit mer stilla desperat och längtande i stället för något hårt och kallt och den kommer att leva i himlen så länge himlen finns och jag kommer att lyssna på den för jag älskar I want you i sina liveversioner.

She walked up to me so gracefully, sjunger han klart och tydligt, come in she said I’ll give you, shelter from the storm. Det är värt att lyssna igenom alla trettontusenniohundratjugo minuter för att sedan komma hit. Det är tröstande gånger allt. Allt som är bra gånger allt, det finns inga ord kvar längre som kan beskriva vad jag känner. Hur bra det är. "Hate has no home here" står det på en skylt utanför Frank och Marjories hus i ett fint bostadsområde i Philadelphia. När vi svängde upp på infarten kändes allt bra igen. Vi hade kört från Pittsburgh, det är långt. Jag hade stoppat i kreditkortet i sedelinkastet i en automat på en rastplats när jag skulle köpa chips och jag fick panik men Mike lyckades få ut kortet och jag gav honom en kram och jag kunde andas ut sen åkte vi till Philadelphia och vi åt chips i bilen och lyssnade på Bob Dylan. Sen stod doctor Frank och doctor Marjorie där med deras varma välkomnande famnar och jag sjönk ner i soffan med en liten hund i knät och dom bjöd på bagels, donuts och gott öl. “You can relax now, you will always have a home here”, säger Frank. Det var som att lyssna på John Prine.

På Hantverkargatan sitter två brandmän på en bänk och solar utan tröjor. Vid Stadshuset fotograferas alla lyckliga brudpar, med Riddarholmen, Riddarfjärden och Söders höjder i bakgrunden. En del par är klädda ganska vardagligt, andra har lagt månaders arbete bakom brudklänningar, släp och buketter. Jag hade gett ett halvt finger för att få lägga min hand bakom någons vita fluffiga klänning. Bara för att få känna känslan. Man they expect the same, sjunger Bob Dylan i Just like Tom Thumb’s blues, jag tittar på vågorna som vibrerar där ute och sedan går jag in i Gamla Stan och till en skivaffär och tar mig ner i källaren och träffar min gamle vän Hibbit. Vi står längst bak i korridoren, Anders F Rönnblom spelar. Hibbit är här på sin rast från jobbet på Stadsbiblioteket. Anders har ljus hatt och dom två körtjejerna ler mot honom. Jag bälgar i mig vitt vin för tjejerna i baren är så glada.

På väg ut på Stora Nygatan möts jag av en hel armé från Hare Krishna. Dom sjunger sin låt för glatta livet och folk på uteserveringarna dansar. Snacka om statisk setlista. Går och sätter mig på en Italiensk restaurang och beställer en Italiensk söt stark öl från bryggeriet Birrificio som passar till tiramisun. Riddarhuspalatset med sin ljusa gotländska sandsten och tegel ligger framför mig och dom små gulliga fristående byggnaderna som vätter mot Strömsborg och Sheraton ser jag inte men jag vet att dom finns där bakom och håller