LoveAndTheft.se

Diskussioner => Dylan => Ämnet startat av: Tobias skrivet 27 mars, 2020, 07:04:41

Titel: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Tobias skrivet 27 mars, 2020, 07:04:41
Utan förvarning har Dylan nu på morgonen släppt en ny låt, 17 minuter långa "Murder Most Foul".
https://www.youtube.com/watch?v=3NbQkyvbw18
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Jurre skrivet 27 mars, 2020, 07:40:18
Långt poem. Allvarligt, entonigt. Rätt i tiden.
Önskar jag snart får tillgång till hela lyriken o kan följa Mr Dylan.
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Björn skrivet 27 mars, 2020, 08:15:36
Text på Expecting Rain (https://expectingrain.com/discussions/viewtopic.php?p=1917415&sid=eff21b6940b7edc92ed8582c3e9f4fd8#p1917415)
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Mingela skrivet 27 mars, 2020, 14:57:53
Här hittar man lyriken till "Murder Most Foul", om någon behöver dem

https://genius.com/Bob-dylan-murder-most-foul-lyrics
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Leif skrivet 27 mars, 2020, 17:01:59
En låt rakt "up my alley"! Skrev på annat ställe:

För mig är detta 17 minuter ren o skär salighet. Ingen melodi men 17 minuter meditation,  kontemplation, suggestion. Bob freewheelin Miles Davis Nick Cave. Och texten, kära vänner och medmänniskor! Texten!!!
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Björn skrivet 27 mars, 2020, 18:15:06
^^ Visst är Miles Davis där. Det är något "In A Silent Way" över arrangemanget. Fast helt annorlunda. (Också något Low. Både bandet och LP:n.)

Gillar Andres Lokkos fullpoängsrecension, även om jag ju vidhåller att Dylan skrivit farväl-om-vi-inte-ses-igen-låtar sen "Song To Woody". https://www.svd.se/lokko-anledningen-till-att-dylan-fick-nobelpriset
Citera
Den enorma betydelse som musik och poesi utgör i de svåraste av stunder har sällan, om någonsin, framstått med en sådan tydlighet som de senaste dygnen.

Om vi ska försöka finna någonting vackert i det makabra som har drabbat mänskligheten är kulturens oersättliga väsentlighet något som bör vårdas med största ömhet när, och om, vi kommer ut på andra sidan.

Sångerna från balkonger i karantän, ögonblicklig digital mobilisering av musiker och scenkonstnärer för att vi ska orka med ännu en kväll av förtvivlan, Nick Caves tankar i ”The red hand files” eller Håkan Hellströms ”Tillsammans i mörker”. Halmstrån av hopp. 

Den musik som når djupast framförs av röster vi redan känner, älskar eller i alla fall saknar. Nu representerar de kollektiva minnen och om de famlar en smula medan de också försöker förstå så låt dem göra det.

Ingenting kommer att bli detsamma igen.

I ett vakuum av maktlöshet är det lika svårt att gå bakåt som framåt. Det absoluta nuet är alldeles för intensivt. Det äter upp så mycket, nästan allt.

En del av sorgearbetet, för det är ju ett sådant vi i självisolering utför, handlar mycket om den smått omöjliga acceptansen av att ingenting kommer att bli detsamma igen. Alla förut är eliminerade. Nostalgi är lika meningslöst som framtidstro. Allt vi till synes har är nu.

Bob Dylan är 78 år gammal. Han har inte gett ut någonting nyskrivet på åtta år och har ägnat största delen av 2010-talet åt att kraxa sig igenom den stora amerikanska sångboken. Om det ofta har framstått som om det har gjorts med vänsterhanden tror jag att man har lyssnat ganska slarvigt: hans inspelningar av evergreens och amerikanska folksånger är ju en smått manisk dokumentation för eftervärlden – ett Alan Lomax-projekt, en arkivering – om vad som egentligen var viktigast. En utdragen amerikansk nationalencyklopedi av referenser från ett århundrade som flytt och faller i glömska.

If you want to remember/ you better write down the names

Samtidigt har förberedelserna inför någon form av definitivt avsked från Bob Dylan pågått med en sådan hastighet att han har varit mer närvarande än på många decennier. Finslipningen och slutredigeringen av myten, av Robert Zimmermans skapelse Bob Dylan; deras gemensamma livsverk, detta never ending konstverk, som måste fullbordas.

Nyutgåvor fyllda med alternativa tagningar har avlöst varandra och den Martin Scorcese-regisserade Rolling Thunder-filmen med alla sina medvetna halvsanningar och falska ledtrådar var en del av samma process. Det måste ske innan det är för sent och tillfället det rätta. Utan någon förvarning inträffade det natten mot fredagen när Dylan gav ut det sjutton minuter långa griftetalet ”Murder most foul”.

Mitt allra första intryck var att det är hans ”Where are we now?” och ”Blackstar” i ett och samma konspiratoriskt och nostalgiskt tintade textflöde. Och också ett referenstyngt bokslut över hans idoga arkivarbete med en titel som tar ”Hamlet” via Agatha Christie och mordet på John F Kennedy i Dallas 1963 fram till Trumps och coronavirusets 2020 och rakt i famnen på den västerländska kapitalismens – kanske – sista dagar.

Thousands were watching/ no one saw a thing
It happened so quickly/ so quick, by surprise
Right there in front of everyone's eyes/
Greatest magic trick ever under the sun/
Perfectly executed, skillfully done

Från ”Blowin’ in the wind” till ”Murder most foul” ryms ett helt liv. Det är detta – kollektiva – liv som efterkrigstidens mest inflytelserika bard och poet försöker sammanfatta i en berättelse om hela västvärldens modernitet. Om konst, frihet, och förtryck. Och om sorg över hur allt och ingenting förändras:

"Son, the age of the Antichrist has only begun."

Murder most foul är en serenad till musikens och lyrikens helande kraft.

Läser man texten frigjord från sin musikaliska inramning är det uppsluppna flödet en lika skicklig som ögonblicklig påminnelse om den mirakulösa språkekvilibrism som Zimmerman uppfann åt Dylan i 1960-talets mitt.

”Murder most foul” är en serenad till musikens och lyrikens helande kraft och till oskuldens död, med en uppgiven förhoppning om en morgondag där ett nytt The Beatles väntar och vill hålla din hand. Eller en ny Nina Simone som inte heller tänker acceptera att bli missförstådd.

”Stay safe, stay observant and may God be with you”, avslutar Dylan det ytterst korta meddelande som ackompanjerar publiceringen.

”Murder most foul” är anledningen till att Bob Dylan tilldelades Nobelpriset i litteratur.
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Leif skrivet 27 mars, 2020, 19:52:15
^^ Visst är Miles Davis där. Det är något "In A Silent Way" över arrangemanget. Fast helt annorlunda. (Också något Low. Både bandet och LP:n.)

Gillar Andres Lokkos fullpoängsrecension, även om jag ju vidhåller att Dylan skrivit farväl-om-vi-inte-ses-igen-låtar sen "Song To Woody". https://www.svd.se/lokko-anledningen-till-att-dylan-fick-nobelpriset
Citera
Den enorma betydelse som musik och poesi utgör i de svåraste av stunder har sällan, om någonsin, framstått med en sådan tydlighet som de senaste dygnen.

Om vi ska försöka finna någonting vackert i det makabra som har drabbat mänskligheten är kulturens oersättliga väsentlighet något som bör vårdas med största ömhet när, och om, vi kommer ut på andra sidan.

Sångerna från balkonger i karantän, ögonblicklig digital mobilisering av musiker och scenkonstnärer för att vi ska orka med ännu en kväll av förtvivlan, Nick Caves tankar i ”The red hand files” eller Håkan Hellströms ”Tillsammans i mörker”. Halmstrån av hopp. 

Den musik som når djupast framförs av röster vi redan känner, älskar eller i alla fall saknar. Nu representerar de kollektiva minnen och om de famlar en smula medan de också försöker förstå så låt dem göra det.

Ingenting kommer att bli detsamma igen.

I ett vakuum av maktlöshet är det lika svårt att gå bakåt som framåt. Det absoluta nuet är alldeles för intensivt. Det äter upp så mycket, nästan allt.

En del av sorgearbetet, för det är ju ett sådant vi i självisolering utför, handlar mycket om den smått omöjliga acceptansen av att ingenting kommer att bli detsamma igen. Alla förut är eliminerade. Nostalgi är lika meningslöst som framtidstro. Allt vi till synes har är nu.

Bob Dylan är 78 år gammal. Han har inte gett ut någonting nyskrivet på åtta år och har ägnat största delen av 2010-talet åt att kraxa sig igenom den stora amerikanska sångboken. Om det ofta har framstått som om det har gjorts med vänsterhanden tror jag att man har lyssnat ganska slarvigt: hans inspelningar av evergreens och amerikanska folksånger är ju en smått manisk dokumentation för eftervärlden – ett Alan Lomax-projekt, en arkivering – om vad som egentligen var viktigast. En utdragen amerikansk nationalencyklopedi av referenser från ett århundrade som flytt och faller i glömska.

If you want to remember/ you better write down the names

Samtidigt har förberedelserna inför någon form av definitivt avsked från Bob Dylan pågått med en sådan hastighet att han har varit mer närvarande än på många decennier. Finslipningen och slutredigeringen av myten, av Robert Zimmermans skapelse Bob Dylan; deras gemensamma livsverk, detta never ending konstverk, som måste fullbordas.

Nyutgåvor fyllda med alternativa tagningar har avlöst varandra och den Martin Scorcese-regisserade Rolling Thunder-filmen med alla sina medvetna halvsanningar och falska ledtrådar var en del av samma process. Det måste ske innan det är för sent och tillfället det rätta. Utan någon förvarning inträffade det natten mot fredagen när Dylan gav ut det sjutton minuter långa griftetalet ”Murder most foul”.

Mitt allra första intryck var att det är hans ”Where are we now?” och ”Blackstar” i ett och samma konspiratoriskt och nostalgiskt tintade textflöde. Och också ett referenstyngt bokslut över hans idoga arkivarbete med en titel som tar ”Hamlet” via Agatha Christie och mordet på John F Kennedy i Dallas 1963 fram till Trumps och coronavirusets 2020 och rakt i famnen på den västerländska kapitalismens – kanske – sista dagar.

Thousands were watching/ no one saw a thing
It happened so quickly/ so quick, by surprise
Right there in front of everyone's eyes/
Greatest magic trick ever under the sun/
Perfectly executed, skillfully done

Från ”Blowin’ in the wind” till ”Murder most foul” ryms ett helt liv. Det är detta – kollektiva – liv som efterkrigstidens mest inflytelserika bard och poet försöker sammanfatta i en berättelse om hela västvärldens modernitet. Om konst, frihet, och förtryck. Och om sorg över hur allt och ingenting förändras:

"Son, the age of the Antichrist has only begun."

Murder most foul är en serenad till musikens och lyrikens helande kraft.

Läser man texten frigjord från sin musikaliska inramning är det uppsluppna flödet en lika skicklig som ögonblicklig påminnelse om den mirakulösa språkekvilibrism som Zimmerman uppfann åt Dylan i 1960-talets mitt.

”Murder most foul” är en serenad till musikens och lyrikens helande kraft och till oskuldens död, med en uppgiven förhoppning om en morgondag där ett nytt The Beatles väntar och vill hålla din hand. Eller en ny Nina Simone som inte heller tänker acceptera att bli missförstådd.

”Stay safe, stay observant and may God be with you”, avslutar Dylan det ytterst korta meddelande som ackompanjerar publiceringen.

”Murder most foul” är anledningen till att Bob Dylan tilldelades Nobelpriset i litteratur.

Bowie finns med där också, i associationerna, helt klart (Black Star, Where are we now - som andra nämnt på andra ställen). Bandet Low har jag dock inte tänkt på men jag är ju bara människa.  :d4:
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Björn skrivet 27 mars, 2020, 20:21:21
Jämför deras version av Neils "Down By The River (http://=https://www.youtube.com/watch?v=Z15JFB9UKk0)" t ex. Musiken som långsamt träder fram ur fumlandet. Inte olikt hur "Murder Most Foul" på något övernaturligt sätt nästan svänger under de sista 3-4 minuterna fast ingen spelar ett faktiskt beat.
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: MattiasH skrivet 27 mars, 2020, 21:14:16
Jag tänkte också på Miles Davis. Under de senaste veckornas hemmajobbande har jag lyssnat mycket på In a silent way och Bitches Brew och det är något med kraschandet på cymbalerna och frekvensökningarna på trumslagen jag tycker känna igen på denna låt.

Jag har inte gråtit sedan 2014. Idag var det dags igen. Underbart att höra detta!
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Leif skrivet 27 mars, 2020, 21:19:02
Jämför deras version av Neils "Down By The River (http://=https://www.youtube.com/watch?v=Z15JFB9UKk0)" t ex. Musiken som långsamt träder fram ur fumlandet. Inte olikt hur "Murder Most Foul" på något övernaturligt sätt nästan svänger under de sista 3-4 minuterna fast ingen spelar ett faktiskt beat.

Det här är lite, vad ska jag säga, speciellt. Mycket speciellt. Down By The River. I förrgår skrev jag ett inlägg (på FB) om Neil´s version av den låten, från hans andra album: Det här var förmodligen den låt som fick mig att först förstå att en "låt" kan vara något helt annat än, ja, vad ska jag säga, "en låt"..

När jag idag får höra Murder Most Foul inser jag att ja, det är ju samma sak där, är det en "låt" eller vad är det?
Och ja, svänget där på slutet är mirakulöst vackert trots att "ingen spelar ett beat". Jag hajar precis. Och jag ska lyssna på Low´s version av Down By The River (har nog hört den men måste återbesöka den).

Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Leif skrivet 27 mars, 2020, 21:24:13
Jag tänkte också på Miles Davis. Under de senaste veckornas hemmajobbande har jag lyssnat mycket på In a silent way och Bitches Brew och det är något med kraschandet på cymbalerna och frekvensökningarna på trumslagen jag tycker känna igen på denna låt.

Jag har inte gråtit sedan 2014. Idag var det dags igen. Underbart att höra detta!

Jag har gråtit efter 2014 och även idag, många gånger. Saknar ord, en låt som knäcker allt.
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Anders S skrivet 30 mars, 2020, 10:39:18

Murder Most Foul! the Conspiracy That Murdered President Kennedy Hardcover – 1967 (https://www.amazon.com/Murder-Conspiracy-Murdered-President-Kennedy/dp/B000GU7XMC)
 :mellow:

(https://images-na.ssl-images-amazon.com/images/I/91WEmddDBFL.jpg)


(https://images-na.ssl-images-amazon.com/images/I/91uanqh6ZoL.jpg)
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Swamprat skrivet 07 april, 2020, 13:48:07
Om nån kunde kopiera Lokkos text från SvD till mig vore jag tacksam. Antingen till ragnar.hyllengren@gmail.com eller klistra in det här....vore himlans hygglo :d5:
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Tobias skrivet 07 april, 2020, 14:27:51
Om nån kunde kopiera Lokkos text från SvD till mig vore jag tacksam. Antingen till ragnar.hyllengren@gmail.com eller klistra in det här....vore himlans hygglo :d5:

Du menar den som finns återgiven här?: http://loveandtheft.se/smf/index.php?topic=7589.msg75032#msg75032
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Tobias skrivet 07 april, 2020, 16:21:00
Inofficiell video, uppenbarligen gjord av någon som sysslat med filmredigering innan: https://youtu.be/lBFeocjkRIk
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Swamprat skrivet 07 april, 2020, 17:23:35
Om nån kunde kopiera Lokkos text från SvD till mig vore jag tacksam. Antingen till ragnar.hyllengren@gmail.com eller klistra in det här....vore himlans hygglo :d5:

Du menar den som finns återgiven här?: http://loveandtheft.se/smf/index.php?topic=7589.msg75032#msg75032

Tack!!
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Björn skrivet 12 april, 2020, 10:42:53
Nick Cave om Murder Most Foul:
https://www.theredhandfiles.com/bob-dylans-new-song/
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Björn skrivet 17 april, 2020, 06:42:53
#today and #tomorrow,
#skeletons and #nudes,
#sparkle and #flash,
#AnneFrank and #IndianaJones,
#fastcars and #fastfood,
#bluejeans and #queens,
#Beethoven and #Chopin,
#life and #death.

https://bobdylan.lnk.to/IContainMultitudesTA
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Anders S skrivet 17 april, 2020, 08:41:55
 :party:

https://www.youtube.com/watch?v=pgEP8teNXwY&src=Linkfire&lId=171a9683-13cb-43f3-8aa2-affbe5c3b203&cId=d3e10184-4c47-11e6-9fd0-066c3e7a8751 (https://www.youtube.com/watch?v=pgEP8teNXwY&src=Linkfire&lId=171a9683-13cb-43f3-8aa2-affbe5c3b203&cId=d3e10184-4c47-11e6-9fd0-066c3e7a8751)

Today and tomorrow and yesterday too
The flowers are dying, like all things do
Follow me close, I'm going to a [something]
I'll lose my mind if you don't come with me

I fuss with my hair and I fight blood feuds
I contain multitudes

Got a tell-tale heart, like Mr. Poe
Got skeletons in the walls of people you know
I'll drink to the truth and the things we said
I'll drink to the man that shares your bed

I'll paint landscapes and I'll paint nudes
I contain multitudes

Red Cadillac and a Black Mustache
Rings on my fingers that sparkle and flash
Tell me what's next, what shall we do?
Half my soul, baby, belongs to you

I rollick and I frolic, with all the young dudes
I contain multitudes

I'm just like Anne Frank, like Indiana Jones
And them British bad boys, the Rolling Stones
I go right to the edge, I go right to the end
I go right where all things lost are made good again

I sing the songs of experience, like William Blake
I've got no apologies to make
Everything's flowing all at the same time
I live on a boulevard of crime

I drive fast cars, while I eat fast  foods
I contain multitudes

Pink petal pushers, red blue-jeans
All the pretty maids, and all the old queens
All the old queens, from all my past lives
I carry four pistols and two large knives

I'm a man of contradictions, I'm a man of many moods
I contain multitudes

You greedy old wolf, I'll show you my heart
But not all of it, only the hateful part
I'll sell you down the river, I'll put a price on your head
What more can I tell you? I sleep with life and death in the same bed

Get lost madam, get up off my knee
Keep your mouth away from me
I'll keep the path open, the path in my mind
I'll see to it that there's no love left behind

I play Beethoven's sonatas, Chopin's preludes
I contain multitudes
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Anders S skrivet 17 april, 2020, 15:19:04
https://www.svd.se/dylan-avslojar-att-vi-inte-ar-immuna-mot-nostalgi?fbclid=IwAR3nE4xK-cldZTYl0bDOajHYHALUWsiXqcGsKrL9pntFNn_1EhuG8clBZ-Q (https://www.svd.se/dylan-avslojar-att-vi-inte-ar-immuna-mot-nostalgi?fbclid=IwAR3nE4xK-cldZTYl0bDOajHYHALUWsiXqcGsKrL9pntFNn_1EhuG8clBZ-Q)
 :d2:

Citera
Andres Lokko: Dylan avslöjar att vi inte är immuna mot nostalgi

Jeans och snabba bilar – så lanserar Bob Dylan lekfullt nostalgiskt sin färska singel. En charmig bagatell jämfört med nyss släppta ”Murder most foul”. Men med sina bedrägligt enkla rader påminner 78-åringen oss också om vår dödlighet.

Den underliggande rädsla som styr så mycket av vår kulturkonsumtion just nu är så tydlig att man kan ta på den.

Ingenstans är den så närvarande som i musiken. Den plötsliga men ihållande skörheten i varje fiber kan – eller hinner – ingen annan konstyttring riktigt fånga i samma hastighet.

Rastlöshet, koncentrationssvårigheter, oro och ångestriden sömn gör underliga saker med oss.

Under mer begripliga omständigheter skulle – ännu – en ny singel av Bob Dylan under loppet av bara några få veckor knappast orsaka kollektiva känslostormar. I alla fall inte år 2020. Men under en extraordinärt märklig vår som vi försöker acceptera och anpassa oss till är det tvärtom inte det minsta underligt.

Vid en allra första anblick beter sig Bob Dylans ”I contain multitudes” nästan som en del av alla de ”utmaningar” där folk postar stiliga ungdomsbilder av sig själva på sociala medier. Under lättsam flagg skriker de bleknade fotografierna i ens flöde ”snälla, minns mig så här”. Liksom för säkerhets skull.

”I contain multitudes” har alltså, handen på hjärtat, ganska nära till ”Två lösa Boy och Rekordmagasinet” av Lasse Åberg eller Jan Guillous ”Äkta amerikanska jeans”.

Tonen är inte heller helt olik den Ulf Lundell ögonblicksvis begagnar sig av i sina senaste insändarromaner när han med jämna mellanrum går ner i snarlikt nostalgiska kaninhål.

Redan titeln ”I contain multitudes” får mig också, av någon anledning, att tänka på den retrofuturistiske syntpionjären Gary Numans ”I dream of wires” – jag drömmer om sladdar – från det tidiga åttiotalet.

    Bekymmerslöst rimma och referera som en Povel Ramel med vapenlicens och sheriffstjärna på kavajslaget?

När singeln släpptes natten mot fredagen valde Dylan via sitt officiella Twitterkonto att presentera den med ett knippe passande hashtags. Däribland #fastcars och #bluejeans.

Jeans och snabba bilar – allt som är tufft! Jag hade fnissat betydligt mer åt det om nu inte pandemier hade haft en så humordämpande effekt.

Kan inte en 78 år gammal trubadur och Nobelpristagare i litteratur få ha lite småskojigt för sig själv vid anteckningsblocket? Bekymmerslöst rimma och referera som en Povel Ramel med vapenlicens och sheriffstjärna på kavajslaget?

Där ”Murder most foul” alldeles nyligen var ett episkt vidvinkelfarväl till hela 1900-talet är ”I contain multitudes” en charmig bagatell. Å andra sidan ter sig det mesta som en sådan ställt bredvid ”Murder most foul”.

Påminnelsen om allas vår dödlighet är vad som ger ”I contain multitudes” dess ändå omedelbara existensberättigande. Detta, den musikaliskt sobra 1950-talsradioinramningen och – fortsatt – referenstyngd lyrik avger tillsammans ett löfte om ett album som bildar en lång lugn sammanhängande och självbiografisk flod.

Om det nu ens är Bob Dylans plan har jag ingen aning om men under rådande omständigheter så hoppas jag det med överraskande innerlighet. Ty är det något jag har lärt mig av pandemi och social distansering så är det att ingen av oss ännu har utvecklat någon som helst immunitet mot nostalgins så starka dragningskraft. Eller mot Dylans intill bedräglighet simpla – men, åh, så evigt sanna – öppningsrader:

Today, tomorrow, and yesterday too,

The flowers are dyin' like all things do.


Andres Lokko
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Leif skrivet 18 april, 2020, 21:24:06
Jag håller fortfarande på med att ta in Murder Most Foul. Och så får vi Multitudes också. Magnifika låtar båda två. Eller låtar, jag vet inte ... ?

Meditationer. Som pianosonater av Beethoven eller Schubert.

:party:

https://www.youtube.com/watch?v=pgEP8teNXwY&src=Linkfire&lId=171a9683-13cb-43f3-8aa2-affbe5c3b203&cId=d3e10184-4c47-11e6-9fd0-066c3e7a8751 (https://www.youtube.com/watch?v=pgEP8teNXwY&src=Linkfire&lId=171a9683-13cb-43f3-8aa2-affbe5c3b203&cId=d3e10184-4c47-11e6-9fd0-066c3e7a8751)

Today and tomorrow and yesterday too
The flowers are dying, like all things do
Follow me close, I'm going to a [something]
I'll lose my mind if you don't come with me

I fuss with my hair and I fight blood feuds
I contain multitudes

Got a tell-tale heart, like Mr. Poe
Got skeletons in the walls of people you know
I'll drink to the truth and the things we said
I'll drink to the man that shares your bed

I'll paint landscapes and I'll paint nudes
I contain multitudes

Red Cadillac and a Black Mustache
Rings on my fingers that sparkle and flash
Tell me what's next, what shall we do?
Half my soul, baby, belongs to you

I rollick and I frolic, with all the young dudes
I contain multitudes

I'm just like Anne Frank, like Indiana Jones
And them British bad boys, the Rolling Stones
I go right to the edge, I go right to the end
I go right where all things lost are made good again

I sing the songs of experience, like William Blake
I've got no apologies to make
Everything's flowing all at the same time
I live on a boulevard of crime

I drive fast cars, while I eat fast  foods
I contain multitudes

Pink petal pushers, red blue-jeans
All the pretty maids, and all the old queens
All the old queens, from all my past lives
I carry four pistols and two large knives

I'm a man of contradictions, I'm a man of many moods
I contain multitudes

You greedy old wolf, I'll show you my heart
But not all of it, only the hateful part
I'll sell you down the river, I'll put a price on your head
What more can I tell you? I sleep with life and death in the same bed

Get lost madam, get up off my knee
Keep your mouth away from me
I'll keep the path open, the path in my mind
I'll see to it that there's no love left behind

I play Beethoven's sonatas, Chopin's preludes
I contain multitudes
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Swamprat skrivet 08 maj, 2020, 07:21:39
Tusan vilka fina nyheter!!!! :d2:
De två tidigare pärlorna man fått sig till skänks är ju fina saker. Särskilt då den monumentalt episka Murder Most Foul.
False Prophet var väl däremot inte så spännande...den där trögflytande blues-smeten är kanske inte riktig vad man trånat efter. Men satan vad spännande och vad bra det här kommer bli!!!
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Anders S skrivet 08 maj, 2020, 07:29:23
New album ‘Rough And Rowdy Ways’ coming June 19th.

https://www.bobdylan.com/news/false-prophet/ (https://www.bobdylan.com/news/false-prophet/)

(https://m.media-amazon.com/images/I/71I8A2kjrjL._SS500_.jpg)

‘Rough and Rowdy Ways’ is Bob Dylan’s first album of original material in 8 years and his first since becoming the only songwriter to receive the Nobel Prize for Literature, in 2016. Its 10 tracks include the three new songs released this spring: the album’s lead-off track, “I Contain Multitudes,” the nearly 17-minute epic “Murder Most Foul” and “False Prophet.”

Disc 1
1. I Contain Multitudes (4:36)
2. False Prophet (6:00)
3. Track 3 (6:41)
4. Track 4 (6:32)
5. Track 5 (4:12)
6. Track 6 (4:13)
7. Track 7 (4:29)
8. Track 8 (7:22)
9. Track 9 (9:34)

Disc 2
1. Murder Most Foul (16:54)

71 min

https://bobdylanstore.com/ (https://bobdylanstore.com/)
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Humlan skrivet 08 maj, 2020, 07:47:25
 :d2: Orval  :d4: :party:
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Tobias skrivet 08 maj, 2020, 07:53:45
Att döma av förhandsbilderna får man se en kolorerad bild på Jimmie Rodgers och Carter Family när man öppnar gatefolden. Skivans titel är också hämtad från en Jimmie Rodgers-låt.
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Anders S skrivet 08 maj, 2020, 09:07:37
PetSounds (https://petsounds.se/shop/rough-and-rowdy-ways)
Ginza - CD (https://www.ginza.se/product/dylan-bob/rough-and-rowdy-ways-2020/594797/)
CDON - CD (https://cdon.se/musik/dylan-bob/rough-and-rowdy-ways-2cd-53326668)

Vinylen släpps 17 juli:
CDON - Vinyl (https://cdon.se/musik/dylan-bob/rough-and-rowdy-ways-2lp-53326669)
Ginza - Vinyl (https://www.ginza.se/product/dylan-bob/rough-and-rowdy-ways/594798/)
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Anders S skrivet 08 maj, 2020, 09:12:00
Att döma av förhandsbilderna får man se en kolorerad bild på Jimmie Rodgers och Carter Family när man öppnar gatefolden. Skivans titel är också hämtad från en Jimmie Rodgers-låt.

(https://i.postimg.cc/C5kCKGZz/937772-C3-8059-45-BE-AA86-AC66-B6-B14421.jpg)
 :d5:
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Tobias skrivet 08 maj, 2020, 12:25:47
Omslagsbilden är tagen av den brittiske/sydafrikanske fotografen Ian Berry (född 1934) och har använts i flera andra sammanhang tidigare, bl a för omslaget till den av tidningen Mojo utgivna samlingen Chess Northern Soul:
https://www.discogs.com/Various-Chess-Northern-Soul/release/898317

Den nya låten False Prophet som kom i dag, är musikaliskt byggd på en rätt obskyr Sun Records-inspelning från 1954, If Lovin’ Is Believing av Billy ”the Kid” Emerson (som ännu är i livet vid nära 95 års ålder):
https://youtu.be/RApqHyhQAZg
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Leif skrivet 08 maj, 2020, 21:42:27
Murder och Multitudes. Tassar fram, grymt bra.

Nu en Profet som rockar lös och skitar ner, rå gitarr. Yeah!

 :d5:
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: MattiasH skrivet 09 maj, 2020, 13:36:45
Chris Shaw meddelar att han har mixat plattan.
”I can finally say that yes, there’s a new Dylan record out and that I recorded and mixed it.
You’re gonna love this one…”

https://www.chrisshawmix.com/news

 :d5:

Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: gerbos skrivet 22 maj, 2020, 16:58:33
Jag skulle kunna skriva långt och mycket om de tre låtarna som vi fått höra. Men jag vet liksom inte vad jag ska säga. De är som Dylan själv, långt bortom bra eller dålig. De är och varje lyssning ger nya perspektiv. Ser fram emot att få höra skivan i sin helhet och hoppas att låtarna fortsätter att spreta åt olika håll.
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Anders S skrivet 09 juni, 2020, 16:36:37
https://www.jpc.de/jpcng/poprock/detail/-/art/bob-dylan-rough-and-rowdy-ways/hnum/9868046 (https://www.jpc.de/jpcng/poprock/detail/-/art/bob-dylan-rough-and-rowdy-ways/hnum/9868046)  :party: :d5:

Disc 1
1.   I Contain Multitudes
2.   False Prophet
3.   My Own Version Of You
4.   I’ve Made Up My Mind To Give Myself To You
5.   Black Rider
6.   Goodbye Jimmy Reed
7.   Mother Of Muses
8.   Crossing The Rubicon
9.   Key West

Disc 2
1.   Murder Most Foul
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Neverendingfan skrivet 11 juni, 2020, 08:59:59
En tanke bara, albumet släpps ju nästa fredag.
Alltså, midsommarafton i Sverige.
Knappast några skivbutiker öppna (de få som finns kvar🙃) och ingen post.....
Så om man vill ha skivan i fysisk form, blir det i praktiken på måndag!?
Eller törs man hoppas att få köpa den i butik redan på torsdag, alternativt att Ginza/cdon etc, skickar albumet tidigare, så den kommer på torsdagen?? 🤔
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Leif skrivet 11 juni, 2020, 17:04:57
En tanke bara, albumet släpps ju nästa fredag.
Alltså, midsommarafton i Sverige.
Knappast några skivbutiker öppna (de få som finns kvar🙃) och ingen post.....
Så om man vill ha skivan i fysisk form, blir det i praktiken på måndag!?
Eller törs man hoppas att få köpa den i butik redan på torsdag, alternativt att Ginza/cdon etc, skickar albumet tidigare, så den kommer på torsdagen?? 🤔

Just ja. Glömde den lilla detaljen. Jag planerar att - som oftast - köpa mitt ex på Pet Sounds i Stockholm. Stefan där vet att jag kommer ☺. Ska ta en tur till honom imorgon eller på lördag och kolla om jag kan köpa den på torsdagen. Förmodligen är det så.
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Anders S skrivet 11 juni, 2020, 20:28:05
 :d2:
Rough And Rowdy Ways (Tracklist Reveal) (https://www.youtube.com/watch?v=8Ck-egRpD88&feature=youtu.be)

Ambitiöst att skapa ett youtube-klipp bara för att släppa låtlistan  :ph34r: :party:
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Leif skrivet 12 juni, 2020, 10:48:07
Ny intervju med Bob.

https://www.nytimes.com/2020/06/12/arts/music/bob-dylan-rough-and-rowdy-ways.html
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Neverendingfan skrivet 12 juni, 2020, 12:54:43
Ja, intressant att läsa!👍
Tydligen blir det en längre intervju i söndagens papperstidning........
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Anders S skrivet 13 juni, 2020, 08:33:14
Från Tim Cummins  :d2: :d5: :party:

https://timcumming.wordpress.com/2020/06/13/dylans-rough-and-ready-ways/ (https://timcumming.wordpress.com/2020/06/13/dylans-rough-and-ready-ways/)

Citera
I received digital files of Bob Dylan’s new album on Monday. Rough and Rowdy Ways is a masterpiece, a grand reinvention of his art for Dylan, and packed with sublime moments, great wit, savage violence, unbearable feeling. It’s something else. Now read on – this is the longer version of my review for The Arts Desk

When “Murder Most Foul” was dropped into an unsuspecting world under lockdown, the surprise among Dylan fans was palpable, given that eight years had passed since Tempest, filled by all those Sinatra covers and seasonal tours.

That it was a 16-minute epic that took Dylan’s writing into new areas (including No1 on Billboard) – and this on the verge of his eightieth year – is also astonishing. Mixing the modes of popular verse with his own telling twists of imagery and narrative, “Murder Most Foul” was at once a widescreen, mythological retelling of the Kennedy assassination, enveloped by a bird’s-eye, camera-obscura view of its impact on the day and in history, all wrapped up in a majestic, seemingly unending ‘king list’ of players, songs and singers, the list of names extending way before and after Kennedy’s death as if to suggest some kind of immortal flow through 20th-century popular music’s Elysium Fields. Against a circling, filigree piano accompaniment and delicate touches of cello and bass, and recorded so that you can all but feel the air in the room, Dylan’s voice and lyric does all sorts of things with time, combining the linear progress of the murder ballad with the circular time of the king list-cum playlist.

Two more songs have since been released, “I Contain Multitudes”, and “False Prophet”. Both have a lot to unpack, and turn out to be bigger on the inside than the outside. “Multitudes”, especially, brushes through a plethora of places, characters and times, and as the first song on Rough and Rowdy Ways, opens the door onto one of the strangest, strongest and plain weirdest of all Dylan’s albums. It’s a first-person song, but the ‘I’ has never felt less individual, packed as it is with the inner multitudes of experience, age, persona, projection, association and shared culture.

And so it is throughout this magnificent album, where the first person singular is a fractured entity, blown open wide, what’s left alive comprising a procession of tiny figures in huge landscapes, cityscapes, timescapes. There’s not a lot of shade in these songs. They stand in direct heat and light, exposed to the elements and tooled up with a striking arsenal of weaponry. At times I feel the influence of Western Lands-era William Burroughs, not that Dylan’s taking from him so much as expanding on the principles and the results of Burroughs’ methods, embedding them in the structure of the songs.

As serene as the surface of the music often is, there’s a restless and protean poetry broiling down below, embracing multitudes and leaving plenty of loose ends to tease out and chew over.

“False Prophet” carries Dylan’s heavily barked voice on a slow march, a beat as heavy as nails being hammered into a coffin. The lyrics are a bragging, proclaiming blizzard of end-time tableaux, pulled up in the songwriter’s nets and slopped out without any of the rules of time to separate them, the imagery slipping between Iron Age and classic film noir, peopled by the folk and blues traditions’ stock company of players and settings.

“My Own Version of You” is a gentle, funny, creepy, evocative – a weird Frankenstein-meets-Reanimator tale, set to a descending spiral staircase of a rhythm, at times with some of the spirit of Oh Mercy’s “Man In The Long Black Coat”. The opening lines are darkly funny, and brilliantly delivered: “All through the summer into January, I’ve been visiting morgues and monasteries, looking for the necessary body parts, limbs and livers and brains and hearts.” It’s hardly a Valentine’s, and its later verses take in Scarface and Rambo and even slavery in the ancient world (“Stand over there by the cypress tree, where the Trojan women were sold into slavery, long before the first Crusade, way back before England or America were made”). Verse after great verse lead off at tangents into who knows where before returning to the shifting chorus – “I’ll bring someone to life, use all of my powers, do it in the dark, in the wee small hours...” It’s a genius song that roams far but holds tight.

Similarly, “I’ve Made Up My Mind to Give Myself To You” is sung gorgeously, captured perfectly, played subtly, and set up on a circling vocal chorus. This slow, stately ballad breathes in all those Sinatra songs from the past few years and breathes out new and strange, Dylan playing with the mores of sentimental verse like a cat plays with its prey. It’s a song of devotion, but not necessarily devotion to any human object of affection, but to something otherworldly, the worlds of death and the Elysium Fields, or as Dylan calls it on the album’s last track, Key West.

But before we get there, meet “The Black Rider”, a song possibly drawing from the play of the same name by William Burroughs, Tom Waits and Robert Wilson, in which Marianne Faithfull starred as The Devil. It’s a song that seems to circle around the figure of death, for sure, its wagons hitched up to all the fleeting and ruling passions emptying out of life – rage, love, suffering, fortitude, fear. It’s beautifully spare in instrumentation – one of the few Dylan band recordings without a drummer – and hauntingly sung.

Cranking it up as the Black Rider departs is a raucous tribute to legendary bluesman Jimmy Reid, a Highway 61-style rocker in which the singer finds a creed in the music of the great man. Along the way, there’s plenty of arresting, crackling, lascivious, vampiric verses to trample through – “Transparent woman in a transparent dress, suits you well I must confess, I’ll break open your grapes and suck out your juice, I need you like a head needs a noose.”

“Mother of Muses” like “Black Rider”, are the only band tracks I know of Dylan’s that don’t feature a drummer. It’s spare and skeletal, slow and stately, its arrangement leaving plenty of air and space in the song, which adds to its profound sense of timelessness. The lyrics are steeped in classical mythology – nymphs of the forest, women of the chorus, a plea to Calliope, the patron of epic poetry. “Take me to the river and release its charms,” he croons, “Let me lay down a while in your sweet loving arms.” He sings, too, of Sherman, Patton and co, the American generals who, for Dylan or at least for this song, “laid the path for Presley to sing, who carved the path for Martin Luther King”. Subjects of epic verse, and epic history, for sure.

“Crossing The Rubicon” features the album’s only burst of harmonica, cranking up to become another highlight, ranking with ease with the best of his work. Dylan is at his mercurial best here, at his own pace but as fast a gun as you ever saw, declaiming vivid tableaux over a blues steeped in the blood of the ancients, the heroes of Homer’s and Julius Caesar slitting the throats of their foe. Over seven and half glorious minutes, verses return again and again to that point of no return, and all the irreversible ways of getting there, and crossing the Rubicon.

Which brings us, in the end, to “Key West”, the first disc’s final song (“Murder Most Foul” stands alone on the second), and its longest, at nine-and-a-half minutes. It’s carried on a soft, see-sawing, wave-like riff overlaid by the welcome sound of an accordion, it’s atmospherics summoning up an American road trip into the Elysium Fields, its climate of endless summer casting dark shadows over the brightness and heat. The likes of Hemingway, Tennessee Williams and Shel Silverstein once found homes here. Maybe Dylan has a home there too. Maybe he’s got some real estate he wants to boost, because he sure makes Key West sound welcoming. It’s casual, metaphysical, full of detail, wonderfully sung – I heard touches of Blood on the Tracks and even Nashville Skyline rise out of the music here and there – with Dylan the lyricist making his spring-heeled way through a plethora of times, faces and places, all returning to roost on that two-word sign, Key West.

What to make of it? It’s a masterpiece. Even after many listens, it feels endless and bottomless. What a piece of work. It’s bizarre, eccentric, unlike anything else he or anyone else has done. It ranks with the very best of his work. Entropy is meant to be the third universal law, so for a 79-year-old artist to produce a work of such expansiveness, humanity and mystery – well that might be the greatest mystery of all.
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Tobias skrivet 13 juni, 2020, 17:52:22
Engineered and mixed by Chris Shaw
Assistant engineer: Joseph Lorge
Mastering: Greg Calbi

Additional musicians:
Blake Mills
Benmont Tench
Alan Pasqua
Fiona Apple
Tommy Rhodes
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Anders S skrivet 15 juni, 2020, 15:23:54
Engineered and mixed by Chris Shaw
Assistant engineer: Joseph Lorge
Mastering: Greg Calbi

Additional musicians:
Blake Mills
Benmont Tench
Alan Pasqua
Fiona Apple
Tommy Rhodes

 :party:  :d2:
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Anders S skrivet 15 juni, 2020, 15:26:17
5 plus i Aftonbladet  :d2:
https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/a/jdRp9A/en-inspirerad-mastare (https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/a/jdRp9A/en-inspirerad-mastare)

5a även i DN  :d5:
https://www.dn.se/kultur-noje/bob-dylans-nya-album-handlar-om-slutet-och-doden-och-det-ar-fantastiskt/ (https://www.dn.se/kultur-noje/bob-dylans-nya-album-handlar-om-slutet-och-doden-och-det-ar-fantastiskt/)
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Anders S skrivet 16 juni, 2020, 12:52:17
5a av Per Wiker i NWT  :party: :d2:

Bob Dylan - Storstilat med spöklik fingertoppskänsla (https://www.nwt.se/2020/06/16/recension-bob-dylan-storstilat-med-spoklik-fingertoppskansla/)
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Tobias skrivet 16 juni, 2020, 14:28:43
Bob Dylan - vocals, guitar
Charlie Sexton - guitar
Bob Britt - guitar
Donnie Herron - steel guitar, violin, accordion
Tony Garnier - bass
Matt Chamberlain - drums

Additional musicians:
Blake Mills
Benmont Tench
Alan Pasqua
Fiona Apple
Tommy Rhodes

Enginereed and mixed by Chris Shaw
Assistant engineer - Joseph Lorge
Mastering - Greg Calbi

All songs written by Bob Dylan
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Tobias skrivet 16 juni, 2020, 22:12:20
”Black Rider” och ”Key West (Philosopher Pirate)” är efter bara en genomlyssning mina favoriter av de sju låtar som inte varit tillgängliga innan albumsläppet. Alla låtar imponerar dock. Här finns mycket att upptäcka, utreda och sjunka ner i.
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Leif skrivet 17 juni, 2020, 17:38:04
Väldigt många intryck efter bara två genomlyssningar ikväll. Väldigt vackert, väldigt starkt.
En sak jag bara måste få ur mig redan nu:

Sången! Återigen, de där mästerliga fraseringarna och pauserna. Växlandet mellan det bräckliga, det desperata, det innerliga, det arga, det kraftfulla. Han fångar in precis allt vad det är att vara människa bara genom sitt sätt att sjunga. Bob är i sanning en av de stora vokalisterna som har vandrat denna jord.

Nu från början igen …
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Hoho skrivet 18 juni, 2020, 05:32:11
Är det på Petsounds ni fått tag i plattan?
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Leif skrivet 18 juni, 2020, 14:55:01
Är det på Petsounds ni fått tag i plattan?

Sorry, såg ditt inlägg först nu. Ja, på Pet Sounds. Finns på Bengans på Drottninggatan också.
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Neverendingfan skrivet 18 juni, 2020, 20:11:04
Blir helt uppslukad av Key West...... Jag minns när jag hörde Not Dark Yet, för första gången!
Samma fantastiska känsla..... Svårt, för att inte säga omöjligt, att sätta ord på det!
Är bara så glad att Bob ger oss detta album! ❤
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Anders S skrivet 18 juni, 2020, 20:24:28
Från ett Twitterinlägg från 29 mars :d2:

Citat från: https://twitter.com/andrewmarzoni/status/1244320525670850560
According to a former bandmate of mine in LA who knows Dylan's drummer (lol), Fiona Apple played piano on "Murder Most Foul", which was recorded around a month ago in sessions for a new album.
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: lundell skrivet 18 juni, 2020, 22:16:19
Wow, vilket album mästaren ger oss denna midsommarafton 2020. Favoriter just nu, efter några genomlyssningar är My Own Version Of You och Key West (Philosopher Pirate) men faktum är ju att det inte finns en enda svag låt på Rough and Rowdy Ways. T.o.m. blueslåtarna som jag ibland kan ha haft lite svårt för tidigare är riktigt bra! Detta är ett album som redan i tisdags lät starkt och sedan vuxit med varje ny genomlyssning då någon ny textrad eller nyans av musiken uppenbarat sig. Det är verkligen bara att buga för mästaren ännu en gång.
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Anders S skrivet 19 juni, 2020, 09:24:14
Hela plattan finns nu på YouTube  :d2:
https://www.youtube.com/playlist?list=OLAK5uy_kqAopNs8YTdcVv-aTY0fBZqiEWI4jmtgI (https://www.youtube.com/playlist?list=OLAK5uy_kqAopNs8YTdcVv-aTY0fBZqiEWI4jmtgI)
Titel: SV: Rough And Rowdy Ways
Skrivet av: Anders S skrivet 21 juni, 2020, 18:44:08
Att kalla Blake Mills bidrag till plattan för "additional" är kanske att underskatta hans insats...
Nedan finns länkar till videosnuttar för sju av plattans låtar  :d5:

"A thread of @_blakemills playing songs from #BobDylan’s #roughandrowdyways. Evidence that his playing had a crucial impact on the album’s sound!"
https://twitter.com/DefDylan/status/1274639208859291652 (https://twitter.com/DefDylan/status/1274639208859291652)