LoveAndTheft.se

Lita på att jag åker till Gävle!

Ja, hatten av till Joakim för att han rott detta fantastiska projekt i hamn. Jag har inte sagt mycket, men jag har uppskattat varje post. Detta måste vi väl fira på något sätt när vi är hemmaplan igen?

It Takes a Lot To Laugh: https://m.youtube.com/watch?feature=youtu.be&v=PC_ZQNIr37w

Egentligen hade jag bara tänkt att se turnéavslutningen i Philadelphia under denna USA-resa. Lockelsen att se den sista av de sju konserterna på Beacon Theatre blev dock övermäktig. Att se Bob Dylan i New York City är lite att se honom på hemmaplan. Han har i och för sig inte bott i staden sedan tidigt 70-tal, men det var i New York han etablerade sig och blixtsnabbt utvecklades till den artist och låtskrivare världen känner honom som. Staden påverkade honom och han påverkade staden.
Hotellpriserna på Manhattan är sanslösa, så jag valde att i samband med denna konsert bo i downtown Newark i New Jersey. Det är sannerligen inte ett särskilt glamoröst område, men tågförbindelserna med Manhattan är täta. Jag valde att åka över till stationen World Trade Center. Sist jag var där stod det helt andra byggnader där. Det kändes angeläget att få se vad som nu skapats på denna plats.
Efter någon timme i WTC-området påbörjade jag den långa vandringen till Beacon Theatre på 75:e gatan. Den promenaden tog mig förbi julgransförsäljarna och ekorrarna vid Union Square, tusentals turister på Times Square, försäljare av falska Rolex-klockor på sjätte avenyn, ingången till Central Park och julmarknaden vid Columbus Circle.
Väl framme vid Beacon gick jag in i baren och pratade en stund med Viktor från Stockholm, som redan sett flera av kvällarna på The Beacon. Sedan var det dags att ta sig genom metalldetektorerna vid ingången till teatern. Jag sökte upp min plats på en av de övre balkongerna och konstaterade lättat att platsen inte alls var så dålig som jag befarat.
The Beacon är ett sådant där ställe där det knappast finns några riktigt dåliga platser. De har en parkett med kanske 15 rader. Resten av platserna finns i loger och på balkonger ovanför de bakre raderna på golvet. Alla platser ligger relativt nära scenen och man får rätt fin överblick över scenen när man sitter där uppe.
Snett framför mig satt två rätt fulla personer som tagit med sig en skylt med texten ”Tangled Up In Blue”, en låt de hemskt gärna ville göra. När de under konserten höll upp den och belyste den med mobiltelefonens ficklampefunktion, kom det en mycket arg säkerhetsvakt och sade åt dem. I övrigt förflöt konserten utan störande incidenter. Då bortser jag från paret som satt ett par platser borta, aldrig klappade och tyckte att alla lugnare och mindre högljudda låtar innebar en god anledning att prata med varandra.
Dylan inledde som vanligt med ”Things Have Changed”, som sedan avlöstes av en rejält omstöpt ”It Ain’t Me Babe”. Den långa höstturnén verkade inte ha påverkat Dylan på något negativt sätt. Hans röst bär ohjälpligt spår av tidens tand, men lät starkare och mer övertygande än jag kan minnas att jag hört den på länge. Det piano Dylan numera föredrar att spela, har fått en allt mer framträdande roll i ljudbilden. En mycket positiv sak var att Dylan spelade generöst på sitt munspel, vilket han annars ofta varit väldigt snål med under senare år.
”Cry A While” var en något oväntad höjdpunkt. Detsamma kan jag inte säga om en annan låt från samma skiva, ”Honest With Me”, som knappast var dålig men aldrig övertygade. Den delvis omskrivna ”When I Paint My Masterpiece” var kul att höra och den enda låt jag aldrig hört honom framföra i verkliga livet förut.
Under ”Scarlet Town” lämnade Dylan pianot och ställde sig i fullständig synlighet för publiken. Med sina handrörelser gav Dylan lite extra eftertryck åt de många ord han sjöng. ”Like a Rolling Stone” fick ett starkt gensvar från publiken, trots att den i sin nuvarande utformning ligger en bit från den klassiska originalversionen.
”Don’t Think Twice, It’s All Right” anno 2018 förtjänar alla lovord den kan få. Det är nästan ett soloframförande med röst och piano, även om Tony Garnier med sin stråke tillsammans med Charlie Sexton och Donnie Herron diskret förstärker kompet.
Första extranumret var ”It Takes a Lot To Laugh”, som lät bra och avslutades med att Dylan skuttade upp från pianot, sprang till mitten av scenen och gav en snabb bugning till publiken innan bandet avslutade låten och ljuset släcktes.
Efter en sedvanlig ”Blowin’ In the Wind” tog Dylan och bandet avsked av publiken, ca en timme och 50 minuter efter att Dylans fingrar för första gången denna kväll mött pianots tangenter.
Efter denna ganska fenomenala konserten slog jag undan alla tankar på eventuella efterträffar, gick till tunnelbanan vid 72:a gatan och påbörjade resan till hotellet i Newark. Klockan var bara 10 lokal tid, men fyra på natten enligt den svenska tid jag lämnat bara dagen innan. Aningen trött, men också mycket nöjd. Jag tror det var den bästa Dylan-konsert jag sett sedan de där magiska kvällarna på Waterfront 2013.

Det verkar som priserna i Helsingfors ligger på €99-129 och något liknande kan vi väl förmodligen vänta oss i Sverige. Det blir till att tömma spargrisen. Igen.
"Palvelumaksuineen alkaen 99 / 109 / 119 / 129 € Ticketmasterista"
https://www.livenation.fi/show/1240874/bob-dylan/helsinki/2019-06-24/fi?omq=bob&gclid=EAIaIQobChMIhumZmPH23gIVS9iyCh0OmA61EAAYASAAEgIe9fD_BwE

Ah trevligt! Dylan och Crosby samma vecka = en bra vecka. 

Det här verkar ju också lovande: https://www.jazz.org/events/t-7301/Steve-Miller-with-Marty-Stuart/

Missade Crosby när han var i Sverige nyligen. Han och hans band var tydligen grymt bra. Tar igen den förlusten genom att se honom i Englewood, New Jersey i december, om allt går enligt plan.