Visa inlägg

Denna sektion låter dig visa alla inlägg som denna medlem har skrivit. Observera att du bara kan se inlägg i områden som du har tillgång till.


Meddelanden - Högmodets Fot

Sidor: [1] 2
1
Övrigt / SV: Lennart Persson R.I.P.
« skrivet: 19 maj, 2009, 19:24:47 »
En mycket sympatisk man. Jag drar mig med glädje och en smula vemod till minnes de många stunder jag i yngre år nyfiken men pank hängde över vinylhyllorna på Musik och Konst utan att någonsin känna tillstymmelse till skarpa blickar från kassan i ryggen. En institution att minnas. 

2
Dylan / SV: Hur avnjuter ni en ny Dylan-skiva?
« skrivet: 10 april, 2009, 13:49:53 »
Eftersom jag redan i annan tråd just strollat nerför mitt samlarlivs Memory Lane, så minns jag att vi "på den tiden" var ett gäng som avnjöt dessa högtidsstunder tillsammans, antingen det gällde en nyanländ konserttejp eller en ny skiva.
Man samlades hos någon av oss, bunkrade upp med diverse drycker (som sällan inkluderade kaffe ...) och så satt man koncentrerat och lyssnade, tillsammans.
IRL? :huh:

3
Setlistor / SV: Paris - 8/4/2009
« skrivet: 08 april, 2009, 21:45:25 »
Tirez sur le Pianiste.

Inte bokstavligt talat, förstås.

4
Dylan / SV: Together Through Life
« skrivet: 27 mars, 2009, 21:51:48 »
Det var givetvis en väldigt drastisk liknelse jag kom med. För att inte säga onödigt dramatisk.

Inte alls: jag försökte bara ta tillfället i akt att driva med They Killed Him på ett skall erkännas långsökt vis. Drastiska liknelser tycker vi om.

Intressant iakttagelse rörande Under The Red Sky och dragspel, förresten.

5
Dylan / SV: Together Through Life
« skrivet: 27 mars, 2009, 17:40:12 »
Intressant klipp, minsann. Då det i mina öron låter både gediget och någon smula gimmickartat skall det bli spännande att se var själva låten landar. Vad mig anbelangar ingjuter förhandsrapporteringen kring skivan en trivsam skräckblandad förtjusning och jag skall erkänna att jag hoppas på mer Cajun än Under The Red Sky. Hur som helst verkar det knappast röra sig om någon självbelåtet förutsägbar Modern Times 2.   

Förresten:


Fast hur rolig låter den här passagen från Uncuts beskrivning egentligen?  "The broad template for much of the album would appear to be, let’s say, “Thunder On the Mountain” and “Rollin’ And Tumblin’” from Modern Times". Det verkar bara en smula mer upphetsande än gallsten.
Ett gallstensanfall leder till ofta svåruthärdliga, krampartade buksmärtor och kan påverka funktionen hos såväl lever som bukspottskörtel samt i värsta fall orsaka ruptur av gallblåsan med hotande förgiftning av bukhålan som följd. Det är inte ovanligt att öppen akutkirurgi blir aktuell. Med detta i åtanke anser jag inte att tillståndet är något att skämta med eller trivialisera. Nej: för att undvika värdeinflation jag tycker att ett gallstensanfall skall jämföras med upplevelsen av att lyssna på They Killed Him och inget annat.

6
Övrigt / SV: Berns 2009 - en cirkel ska slutas (SDC)
« skrivet: 22 mars, 2009, 11:37:57 »
Fiolen brukade Dan spela, tillsammans med Uvbergsmördaren. Uvbergsmördaren var dubbelmördare, en flicka sköt han 1900, den andra 1913 (styvfadern var också dubbelmördare och tillbringar sin mesta tid på Långholmen). Dan började på en roman om mordet 1913, men den blev aldrig klar. Däremot blev det två noveller, "Kvinnohat" och "Dödsdansen". De hittar man bara i någon samlad skrift, för de hamnade aldrig i någon novellsamling.

Intressant. Jag får försöka göra plats för åtminstone någon av novellerna på Att Läsa listan framöver.

Trevlig kväll tillönskas.

7
Övrigt / SV: Berns 2009 - en cirkel ska slutas (SDC)
« skrivet: 20 mars, 2009, 05:34:51 »
Och så malplacerad vet jag inte om fiolen är förresten...melodier som Jungman Jansson, Till Min Syster och En Spelmans Jordafärd har han ju faktiskt komponerat själv, så spela kunde han nog...

Åh: min kommentar var inte ämnad att misstänkliggöra Anderssons musikaliska talang utan bara som ett konstaterande av att jag finner fiolen fotografiskt en smula vankelmodigt obekväm i den karga bildkompositionen. Men vem är väl jag att kritisera Uvbergsmördaren?

Det låter som en fascinerande om än gruvlig berättelse, förresten. Berörde Andersson historien i skrift någon gång?

8
Övrigt / SV: Berns 2009 - en cirkel ska slutas (SDC)
« skrivet: 18 mars, 2009, 15:02:02 »
Mycket fin, läsvärd post. Som Fabian redan känner till håller även jag Dan Andersson högt, även om jag inte är någon konnässör. Jag kände inte till historien om hans besök i Duluth, men den utgör tvivelsutan en i det närmaste osannolik länk mellan honom och Dylan.

Även om jag håller med om att det finns många beröringspunkter i deras verk – inte minst i personliga om än sinsemellan ganska olika uttryck av mysticism – finner jag också mycket som skiljer dem åt och att jag i mångt och mycket uppskattar dem på olika grunder. De båda må i hög grad ha varit självlärda, men i mitt tycke har Dan Anderssons poesi en mer okonstlad och – i positiv bemärkelse – naiv grundton. Stunder som Jungman Jansson åsido har den ironi och de litterära blinkningarna som präglar mycket av Dylans gärning knappast någon framskjuten plats. Det finns också något jordnära uppriktigt i Anderssons själva hantverk, där rader som "Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka/och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud" vackert skaver i örat på ett sätt som Dylans eller för den delen Vreeswijks ordvändningar sällan gör. Därtill har Anderssons känsla för människoöden och naturskildringar få motsvarigheter hos Dylan. 

Men även om jag personligen inte ser de båda som själabröder tänker jag mig gärna Dan Andersson som någonting i stil med Dylans avlägsne farfadersbror i den gamla världen. Jag gillar verkligen bilderna från Anderssons yngre år i finnmarkerna, där hans familj ser väl så kärvt garvade ut som en skara ur vilken Westernskröna som helst.



Särskilt ovanstående familjeporträtt – där Dan med en något skygg uppsyn håller upp en lätt malplacerad fiol bakom den imposante fadern Adolf – ser ut som en illustration direkt tagen ur Anthology Of American Folk Music och skulle säkert ha kunnat inspirera till en källarsång eller två. I mitt tycke går också Anderssons rustika, lakoniska drama Per Ols Per Erik med dess sakliga om än något bistert spefulla hållning till huvudpersonens stora gest och hans eftermäle helt i stil med något som skulle ha kunnat platsa bland Dylans tidigaste inspelningar eller för den delen Good As I Been To You och World Gone Wrong

Så: jag tänker mig gärna att Dylan skulle ha kunnat inspireras av Dan Anderssons verk men även levnadsöde. Det finns försiktiga drag av en blueslegend över hans liv, en säregen talang från knappa förhållanden som kämpade med såväl självtvivel som sin omvärld och först efter en nära nog långsökt förtida död nådde sin vidsträckta ryktbarhet. Nog låter det som en historia Dylan skulle kunna uppskatta, och jag håller med om att det blir en stor tilldragelse i det lilla att i andanom se de bådas vägar möts på Berns på söndag.

Hur som helst: Tack för god läsning och intressanta reflektioner. Hoppas cirkelslutningen blir till din belåtenhet.

9
Selfportrait - vilka är vi? / SV: erikjjf
« skrivet: 15 mars, 2009, 11:44:42 »
Tilläggas kan att Erik hyser en närmast drakonisk kunskap kring allt rörande The Rolling Stones – en egenhet som möjligen vädrade morgonluft i mitt pojkrum en gång i världen – så är det något ni undrar över på den fronten föreslår jag att ni konsulterar honom i frågan.

10
Dylan / SV: Vilken Dylan sång är du - quiz
« skrivet: 12 mars, 2009, 19:56:31 »
In Search of Little Sadie för min del.

11
Selfportrait - vilka är vi? / Liksom Tummetotts Blues
« skrivet: 12 mars, 2009, 19:46:15 »
Så: två år och någon handfull inlägg efter registrering och det kanske kunde vara läge att försöka sig på någon form av presentation?

Jag har varit en aktiv Dylanentusiast i uppemot 15 år. Trots att jag i mina yngsta år var tämligen bakåtsträvande i min musiksmak och endast med viss motvilja lyssnade på något inspelat bortom 60-talet dröjde det innan jag kom mig för att verkligen lyssna in mig på Dylan. Udda nog krävdes det att Dylan själv sent omsider spökade ut sig för MTV Unplugged, då den resulterande skivan blev den första jag faktiskt köpte. Även om jag vill minnas att framträdandet bekräftade flertalet av de förutfattade meningarna jag hyst angående Dylan blev jag likväl nyfiken nog att snart förse mig med några av de mest uppburna 60-talsverken samt The Bootleg Series Vol. 1-3 för att därefter våga mig på allt djärvare nedslag bland mannens senare och mer obskyra titlar.

Länge var det den sepiatonade, karga gåtfullheten i John Wesley Harding som tilltalade mig mest och den har förblivit en favorit. Sedan dess har jag dock – föga originellt – hört Blood On The Tracks anta en dov, märgsjungande klang då jag närmade mig 30-årsåldern, insett vilka makalösa skivor Oh Mercy och framför allt Infidels kunde ha varit, kärleksfullt gastkramats med Time Out of Mind, glatt mig åt Love and Theft, skrattat åt Theme Time Radio Hour och häpnat över att få höra någonting så förkrossande som Nettie Moore 45 år efter debutskivan. Och inte att förglömma: få kan trampa i klaveret på ett lika charmerande vis som Dylan, och i fall som Masked and Anomynous kan man undra om han inte är fullt medveten om det själv. Det är verkligen en spektakulär tur att följa, och hade inte Chronicles Volume One varit så underhållande hade det varit frestande att kalla memoarer överflödiga.   

Även om jag troget följt Stockholmsspelningarna sedan 2003 ägde min största Dylanstund inte rum på en konsertarena utan på biograf Sture där jag förra vintern såg I'm Not There för första gången. Själva konceptet med filmatiseringar av populärkulturikoner bådar sällan väl, och filmen i filmen Grain of Sand visar hur svåruthärdligt det hela kunde ha varit om Haynes följt gängse mallar för ett konventionellt biografporträtt. Farhågorna kom dock på skam och I'm Not There står som en av mina favoritfilmer från de senaste åren med en säregen, undflyende lätthet i berättandet, fantastiska skådespelarinsatser och slug, skarp stilistik. Att filmen därtill i sitt anslag lyckas spegla det gäckande, färgrika, ömsinta, profetiska, livfulla, skälmska, vemodiga, giftigt bitska, halsbrytande, orubbliga, hoppfulla, pilska och surrealistiska i Dylans gärning är en betagande insats i sig. Att se mer än en biobesökare lämna salongen under filmens gång kändes passande och lite självbelåtet trivsamt på samma gång och den dag det blir dags att göra ett bokslut över Dylans värv har jag svårt att se något överträffa I'm Not There


Hur som helst: Det där var tvivelsutan mer presentation än nöden krävde. Berns nästa, och på återhörande framöver.

12
Dylan / SV: Berns!
« skrivet: 07 mars, 2009, 13:49:54 »
Här är ytterligare en LoveAndTheftare som ska på Berns!  :d5:
And it Berns...Berns...Berns...in the ring of fire!
Kanske kunde passa fint i låtlistan den 22:a?

Well, quite.

13
Inspelningar / SV: BT: Roger Waters Globen 2007-04-27
« skrivet: 05 maj, 2007, 15:49:25 »
Jag håller med dig helt: Dylan överträffade mina förväntningar härförleden, men denna kväll övertygade på ett tämligen förkrossande vis. Att slutligen få höra Sheep live var en tonårsdröm som sent omsider gick i uppfyllelse, det makalösa ljudsystemet gjorde ett förmodat pausnummer som On The Run till en mäktig upplevelse och som du påpekar lämnade The Wall finalen föga att tillägga. Och det är häpnadsväckande vilken estradör människan har blivit på äldre dagar. Jag uppskattade särskilt U-båtskaptenspantomimen under Perfect Sense part II. Skall jag prompt beklaga något hade det varit trevligt att höra mer solomateria.

Jag var också på plats i Göteborg sensommaren 1994 och håller det som en av mina mäktigare konsertupplevelser. Jag minns laserljus i de lätta regnsjoken tidigt under konserten, sanslöst stiliga filmklipp och de veritabla ljusexplosionerna framåt finalen med Run Like Hell. Musiken var långt ifrån dum den heller, men främst minns jag kvällen som en bedövande sinnesupplevelse. Musikaliskt håller jag absolut förra veckans konsert väl så högt. Scenshowen må ha varit i mindre skala men utan att på något vis behöva skämmas för sig. Jag var långt ifrån lika imponerad efter Waters förra besök i Globen 2002, men denna gång stod jag med hatten i hand.

Stort tack för länkarna.

14
Andra artister / SV: Brian Wilson till Sverige
« skrivet: 05 maj, 2007, 15:43:06 »
För tio år sedan bodde jag i en lägenhet vid Möllevångstorget och lyssnade under en längre tid på föga annat än The Beach Boys. Hade utsikten att en dag få möjligheten att se Brian Wilson på KBs scen då förts på tal hade jag nog inte varit ensam om att avfärda den som en tämligen förbryllande vanföreställning. Bara att bjudas ett så pass ordinärt livstecken som Imagination var kittlande, att förutspå att han inom ett fåtal år skulle turnera regelbundet, framföra Pet Sounds live och presentera en version av Smile hade krävt en tämligen frodig fantasi.

Oavsett vad som skedde med Brian Wilson och gruppen menar jag att The Beach Boys än i dag är bedrövligt underskattade. Att gruppen kommit att vidhäftas ett tämligen lättviktigt rykte må i varje fall delvis vara självförvållat genom senare karriärsval, men deras 60-talsproduktion – i synnerhet men inte uteslutande under Brian Wilsons förmodade storhetstid – är i mina ögon ojämförlig. Häpnadsväckande harmonier med synnerligen säregna skiftningar mellan solsken och skugga om några uppenbara metaforer kan ursäktas. En hel del fantastisk musik och en fascinerande om än i slutänden ganska sorgsen historia: The Beach Boys handlade inte bara om matchande, randiga skjortor.

Frikostiga genietiketter gör ingen glad, men jag vill i varje fall påstå att Brian Wilson var i besittning av en unik talang. Såväl triumf som tragik följde onekligen i dess spår, och att han i våra dagar faktiskt turnerar får väl ses som en i varje fall bitterljuv epilog.

Det kommer säkert bli en minnesvärd kväll. Bodde jag kvar i södern skulle jag gladeligen ge vika inför frestelsen att åderlåta plånboken ytterligare en smula. Ser fram emot en rapport framöver.

15
Dylan / SV: Dylan på Debaser - så här var det
« skrivet: 27 mars, 2007, 21:38:15 »
Den angivna låtlistan är korrekt, liksom att Dylan spelade gitarr de sju första numren. Något rostigt, möjligen, men han såg ut att trivas.

Den åttonde låten var Rollin' and Tumblin', i en alldeles förkrossande version kan tilläggas. Något otippat en av konsertens höjdpunkter vad mig anbelangar.

Mycket finns att säga, men låt oss konstatera att det ser lovande ut inför den fortsatta turnén.

Sidor: [1] 2