Visa inlägg

Denna sektion låter dig visa alla inlägg som denna medlem har skrivit. Observera att du bara kan se inlägg i områden som du har tillgång till.


Visa inlägg - Tobias

Sidor: [1] 2 3 ... 27
1
Dylan / Anteckningar från Spanien (visst Dylan-innehåll)
« skrivet: 10 maj, 2019, 23:22:05 »
Det var lunchtid den sista april när jag satte mig på bussen till Arlanda. I det Uppsala jag lämnade hade årets stora folkfest i staden inletts. Från fönstret på bussen kunde jag se livliga teknikstudenter i overaller och hur två poliser beslagtog två återanvända saftbunker med oklart innehåll från några ungdomar.

Första etappen var Iberians flyg till Madrid. Inför landningen varnades vi för att det kunde uppstå viss turbulens. Det blev så. Ett litet barn började tjuta högljutt. Ett gäng spanska tonåringar började skrika varje gång flygplanskroppen rörde sig på oväntat sätt. Jag fick dock intrycket att det mer var samma skrik av förtjusning som man kan höra från en karusell, snarare än rädsla. Jag kom i alla fall att tänka på textraden ”on a plane ride so bumpy that I almost cried” från en låt jag hade anledning att tro att jag snart skulle höra Dylan framföra (även om han ändrat just den raden). Landningen gick i alla fall utmärkt. De skrikande ungdomarna applåderade när hjulen mötte marken.

Nästa etapp var flyget till Sevilla. Det lilla inrikesplanet hade säten som var dåligt anpassade för en man av min längd och tjocklek. Det var dock en kort flygning. Efter landning tog jag lokalbussen till stan, lokaliserade mitt hotell. Det var sent på kvällen, men ännu hett i luften. Mitt hotellrum var dock svalt. Jag var för trött för att närmare utforska staden denna kväll. Jag beställde upp vin till rummet och höll mig sedan där resten av kvällen. Där såg jag ett avsnitt av serien ”Friends” dubbad på spanska. Jag kan inte spanska, men jag tror jag hängde med hyfsat ändå.

Nästa dag var det dags att utforska staden, i för en nordbo ogästvänlig väderlek med sol och 30+. Mitt hotell låg mittemot en park, där de bl.a. har ett ståtligt och faktiskt rätt snyggt Columbus-monument. När man passerat den kommer man snart till den gamla staden, med dess labyrinter av trånga men vackra gator, där man får trängas bland tusentals turister, försäljare, serveringar och lokalt folk. Har man tur kommer man ut ur dessa gränder och möter Sevillas magnifika katedral. Jag bestämde mig förstås för att lösa inträde och gå in.

Sevillas katedral räknas som världens största romersk-katolska katedral (Peterskyrkan är större, men är inte en katedral). Den är extra allt. Inga kostnader och ingen möda har sparats för att visa Guds storhet och/eller kyrkans makt. Där kan man gå runt länge och förundras. Även där finns ett rätt ståtligt monument över Columbus, vars jordiska kvarlevor möjligen men troligen inte begravts i kyrkan. Efter någon timme i kyrkan gick jag vidare och strövade planlöst ett tag. Det hade blivit kväll när jag kom tillbaka till hotellet. Nu väntade jag snart sällskap.

Långt efter skymningen lokaliserade jag Joakim, Ulrika och Bengt på en uteservering. De hade just anlänt till stan. Vi drev därefter från ställe till ställe under några timmar. Vi drack världens sämsta sangria på ett i övrigt folktomt ställe vi valde bara för namnet, ett namn jag nu glömt. Vi drack lite bättre cerveza på ett ställe kallat Bar Ruko N’ Roll Alfalfa, där de hade Rolling Stones-tungan och John Belushi målade på väggen. Joakim försökte lära en tjej dansa bugg, med begränsad framgång. På något sätt kom vi alla tillbaka till våra respektive hotell den natten, någorlunda helskinnade.

Det blev en sen morgon morgon för oss alla. Den dagen besökte vi alla katedralen, där jag till skillnad från föregående dag gick upp i det stora tornet. Efter den mödosamma vägen upp belönas man där med en panoramautsikt över Sevilla. Innan besöket hade vi ätit på en helt ok restaurang. Jag valde den mest udda maträtten jag hittade på menyn, Lagarto Iberico, spansk ödla. Smakade helt ok, men jag tror namnet var förledande. Det var nog ett helt annat kött, skivat i avlånga bitar som liknade en ödla.

Under den sena eftermiddagen lämnade vi centrum och kom till ett ställe som hette Silvio. Det var givetvis oemotståndligt för Dylan-fans, bara för namnet. Därefter gick vi på ett craft beer-ställe kallat Hop & Dreams, innan vi gick för att se den vackra solnedgången över Guadalquivir-floden, på vars andra sida man såg Isla Magica. Kvällen kom att sluta på ett ställe som hette 1987, där det var ett enormt drag. Där dansades det hejvilt till hits med ABBA, Village People, Queen och av mig oidentifierade artister. Själv stod jag väl mest med min GT och beskådade spektaklet. Någon gång under natten lämnade jag stället och lokaliserade en taxi. Morgondagen skulle ju innebära Bob-show.

Under fredagen mötte jag Bengt i stan. Vi slog följa till Plaza de Espana, ett imponerande torg och turistmagnet. Där bevittnade vi bl.a. ett fint flamenco-framträdande av vad jag antar var en amatörgrupp, om än en skicklig sådan. Joakim anslöt så småningom. Något senare samlades vi alla på en restaurang nära mitt hotell. Jag åt en utmärkt bläckfisktallrik till vilken jag drack ett glas bättre vitt vin. Det började bli dags att hitta en taxi som ville ta detta gäng konstiga svenskar ut till konsertlokalen, som låg kanske en halvmil från centrum.

Fibes är en stor, modernistisk konferensanläggning. Ulrika beskrev dess exteriör som ett rymdskepp. Ett rymdskepp som störtat i Andalusien. Efter något glas vin på en terass, blev det dags att lokalisera våra platser. Jag skulle gå genom entré ett. Intill den ingången till arenan fanns dels en toalett och dels en ingång märkt ”dressing room”. I den dörröppningen stod en mycket stor och bestämd man, vars blick och kroppsspråk klart och tydligt signalerade ”kom inte hit!”. Det gjorde jag inte heller.

Jag hade en fantastisk plats nära mitten på rad två, som egentligen var rad tre, snett framför pianot. Arenan var gissningsvis något större än Waterfront och hade bra akustik. Från högtalarna uppmanades vi på både spanska och engelska att inte ta några bilder, inte spela in osv. Sedan följde filmmusik, lamporna släcktes och Bob och bandet inledde ”Things Have Changed” ca åtta minuter efter utsatt tid. Vad som följde var en utmärkt konsert. När Dylan satt vid pianot såg jag bara hans hår sticka upp, men när han stod upp - som han gjorde för det mest - såg jag honom rakt i ansiktet. Han verkade väldigt mån om att visa sig för sin dyrt betalande publik och lämnade ofta pianot mellan låtarna och gick ”center stage”. Mellan sista ordinarie låt och extranumren lämnade Bob och bandet inte scenen, utan de stod längst bak i mörkret och bidade sin tid.

Publiken applåderade som sjutton mellan låtarna, men var oväntat tyst under låtarna. De lyssnade andäktigt på de tystare låtarna. Raden ”dignity never been photographed” i ”Dignity” möttes av jubel. Även den spanska publiken hade nog hört om vad som hände i Wien. Jag såg inte en enda person som försökte fotografera med sin mobiltelefon innan slutet av sista extranumret.

Höjdpunkter var bl.a. ”Don’t Think Twice”, ”Scarlet Town” och ”It Takes A To Laugh”. Den sista funkar något oväntat utmärkt som avslutningslåt. Det var kul att höra ”Dignity” igen och den var bra, men 2019 har den inte riktigt samma driv som den en gång hade. Inget var dåligt, men jag är inte längre särskilt imponerad av ”Pay In Blood”, som jag alltid älskat live förut. Den känns nu lite, hmm, blodfattig. Kanske en transfusion behövs?

Runt midnatt var vi tillbaka i stan. När taxichaffisen mötte kollegor vid rödljusen vevade han ner fönstret och ropade vad jag antar kan översättas ungefärligt med ”åk till Fibes, där behöver många taxi!”. Han verkade inte kunna någon engelska, men svarade ett entusiastiskt ”Wow!” när vi efter en stund förstått att han ville veta vilken konsert vi varit på och svarat Bob Dylan. Vi hittade ett utmärkt tapasställe i stan där de även i denna sena timme var beredda att servera oss allt vi önskade. Med stor skicklighet skar kyparen upp tunn skinka åt oss med kniv. Vid ettiden skildes vi åt. Även morgondagen skulle bjuda på konsert, fast i en helt annan stad.

Vid 10-tiden på lördagen samlades vi på busstationen med Malaga som första delmål. Väl i Malaga tog vi en taxi de sista milen till Fuengirola. Taxi är som tur var rätt billigt i Spanien.

Fuengirola är en märklig stad. Där finns kilometervis med sandstrand vid Medelhavet, vid vilken det byggts upp en stad av höga hotellbyggnader och restauranger. Där serveras all världens mat, men de spanska inslagen lyser med sin frånvaro. Där vimlar av svenskar, danskar, holländare, finnar, britter m.fl. som vill ha det som hemma, fast varmare. Medelåldern är hög. På skyltar berättas det om var man hittar svenskspråkiga frisörer och danske pølser. Andra skyltar visar var man hittar ”hot girls”.

Jag, Joakim, Ulrika och Bengt hittade en bra fiskrestaurang vid stranden. Den var i det närmaste fullsatt och personalen stressad. En ung, troligen oerfaren kypare tappade en tom glasflaska i golvet. ”Vår” kypare skrek upprört till honom något vi utifrån några ord vi kände igen tror betydde ungefär ”det där kommer på räkningen, din dj-la galning!”. Nåväl, jag beställde en tallrik blandad stekt medelhavsfisk och fick en stor tallrik med både bitar och hela fiskar. Gott var det, men också en del ben att spotta ut.

Framåt åtta började vi gå längs stranden ut till Marenostrum Castle Park, ungefär två kilometer från centrala Fuengirola. På en höjd ovanför stranden ligger en morisk borg, på vad som en gång troligen var en romersk befästning. Mellan den och stranden ligger den scen där Dylan skulle framträda denna kväll. I baren serverades ölen i plastmuggar på vilka det stod namnen på olika artister som framträder där denna säsong. Förutom Dylan stod där namn som Daddy Yankee, Europe, Scorpions och Rod Stewart. Jag sparade två ölglas och har ett av dem framför mig när jag skriver detta.

Solnedgången skedde denna kväll 21:09 i Fuengirola. Vi hade trott att Dylan skulle vänta till mörkrets fall innan han gick på scenen (som var fallet när jag såg honom i Lörrach 2015), men han gick på redan 21:03 och spelade en stund i dagsljus. Och som han sjöng och spelade!

Jag förstod redan under ”Things Have Changed” att det här kommer att bli en lysande konsert. Sevilla var bra, men det här var på en annan nivå. Kanske var det den svalkande vinden från Medelhavet som gjorde det, kanske något annat, men Dylan verkade extremt fokuserad denna kväll. Han tycktes också trivas uppe på scenen och brast ett par gånger ut i leenden, något jag inte kan påminna mig att jag såg i Sevilla. I mitten av publikhavet, till vänster om mig, fanns en särskilt entusiastisk del av publiken. Dylan vände sig mot dem och gav dem en extra djup bugning under den avslutande uppvisningsceremonin.

Glada efter en synnerligen lyckad konsert möttes jag, Joakim, Ulrika och Bengt på en bar med det passande namnet Dylans efter spelningen. Vi var hungriga, deras kök var stängt, men personalen ordnade så att grannstället kom över med pizzor vi kunde äta där. Det är bra service! När Dylans hade stängt gick vi till en jazzbar vid namn Speakeasy. En högst halvdan trubadur underhöll, ibland med hjälp av en saxofonist. En tjej i glittrig klänning och väldigt höga klackar serverade oss drinkar. Hur hon klarade av att springa runt i dessa och servera och samtidigt verka glad förstår jag inte. Bredvid oss satt ett gäng danskar med mycket mage och hög promillehalt och ondgjorde sig över dessa jävla svenskar. Det är oklart om de avsåg oss eller svenskar i allmänhet. Det hela var väl sådär. Vi gick därifrån.

Bengt skulle ta ett flyg nästa dag, så han gick hem. Jag, Joakim och Ulrika hamnade sedan på ett fantastiskt ställe vid namn Broadway. Namnet till trots, stället tycktes bara besökas av spanjorer. Förutom oss. I centrum stod en sjungande DJ. Ibland sjöng han med stort självförtroende och hygglig röst låtar, ibland bjöd han upp till karaoke, ibland var det bara dans. Eller bara och bara, de som var där kunde dansa. Och klappa sina händer i knepiga rytmer. När det var karaoke och dans fotade och filmade DJ:en med sin mobilkamera. Bilder av tidigare gäster visades på ena tv-skärm. Ja, vi fotades också, så kanske ser man oss på en tv-skärm på Broadway denna helg?

Publiken var oerhört blandad, från 25 till 60+. Det mest rörande ögonblicket var när en spansk kvinna med någon form av mentalt handikapp sjöng karaoke till en smörballad. Hon sjöng inte bra, men alla var knäpptysta och gav henne en stor applåd när hon var klar. Det var så rörande och hon var så lycklig.

Även goda ting måste ta slut, så vi lämnade Broadway vid 04-tiden och gick till våra respektive hotell.  Om söndagen kan jag meddela att jag badade i Medelhavet, att jag, Joakim och Ulrika gjorde en fruktlös utflykt till en skivaffär (vi hade glömt att det var söndag) och att vi åt utmärkta räkor, som ännu kokade och fräste i olja när de serverades. Plus att vi upplevde lite bisarr underhållning på mitt hotell. Ett värdelöst coverband, ett dansgolv och en massa 70+ turister kan vara en märkvärdig kombination.

Under måndagen upptäckte jag baren Little Sweden, där jag dock inte gick in. Bättre med Big Sweden, dit jag kom under måndagskvällen via Köpenhamn.

Sammantaget, en fantastisk resa!

2
Setlistor / Düsseldorf 31 mars 2019
« skrivet: 01 april, 2019, 07:36:17 »
Ännu ett turnéår har inletts. Låtlistan i Düsseldorf ser ut att vara identisk med den lista jag såg Dylan framföra i New York och Philadelphia i december, även om de två extranumren bytt plats.

Dusseldorf, Germany
Mitsubishi Electric Halle
March 31, 2019

1.   Things Have Changed (Bob on piano)
2.   It Ain't Me, Babe (Bob on piano)
3.   Highway 61 Revisited (Bob on piano)
4.   Simple Twist Of Fate (Bob on piano and harp)
5.   Cry A While (Bob on piano)
6.   When I Paint My Masterpiece (Bob on piano and harp)
7.   Honest With Me (Bob on piano)
8.   Tryin' To Get To Heaven (Bob on piano)
9.   Scarlet Town (Bob center stage)
10.   Make You Feel My Love (Bob on piano and harp)
11.   Pay In Blood (Bob on piano)
12.   Like A Rolling Stone (Bob on piano)
13.   Early Roman Kings (Bob on piano)
14.   Don't Think Twice, It's All Right (Bob on piano and harp)
15.   Love Sick (Bob on piano)
16.   Thunder On The Mountain (Bob on piano)
17.   Soon After Midnight (Bob on piano)
18.   Gotta Serve Somebody (Bob on piano)
    
    (encore)
19.   Blowin' In The Wind (Bob on piano)
20.   It Takes A Lot To Laugh, It Takes A Train To Cry
(Bob on piano)

3
Dylan / Rolling Thunder Revue: The 1975 Live Recordings
« skrivet: 07 mars, 2019, 12:45:20 »
Absolut ingenting kan ännu anses bekräftat, men det verkar som att händer saker i början av maj. Troligen kommer filmen då, liksom även ett slags soundtrack. Ryktena säger att en variant av det senare blir en box med 14 cd-skivor, enligt en uppgift med sex kompletta konserter från 1975 (fast då troligen bara de delar av konserterna där Dylan var med) plus repetitioner.

5
Biljetter köpes/säljes / Biljett till Dylan i Sevilla säljes
« skrivet: 04 januari, 2019, 10:13:49 »
Gissar att mina chanser att avyttra den i detta forum är begränsade, men jag har en extrabiljett till Dylan i Sevilla den 3 maj, en biljett  som behöver en ny ägare. (I hastigheten köpte jag en biljett mer än jag behövde.)
Biljetten är på platea 1 (typ nedre parkett), rad 8, plats 24. Att döma av en karta över lokalen är platsen en liten bit ut på höger sida (alltså samma sida som Dylans piano), men inte nära kanten. Bör ge goda förutsättningar för en bra vy över scenen.
Inköpspriset är €163.50. Om någon här skulle råka vara intresserad, mejla tobiaslevander [at] gmail [dot] com eller skicka pm.

6
Dylan / Sista kvällen på Beacon
« skrivet: 03 december, 2018, 06:15:13 »
Egentligen hade jag bara tänkt att se turnéavslutningen i Philadelphia under denna USA-resa. Lockelsen att se den sista av de sju konserterna på Beacon Theatre blev dock övermäktig. Att se Bob Dylan i New York City är lite att se honom på hemmaplan. Han har i och för sig inte bott i staden sedan tidigt 70-tal, men det var i New York han etablerade sig och blixtsnabbt utvecklades till den artist och låtskrivare världen känner honom som. Staden påverkade honom och han påverkade staden.
Hotellpriserna på Manhattan är sanslösa, så jag valde att i samband med denna konsert bo i downtown Newark i New Jersey. Det är sannerligen inte ett särskilt glamoröst område, men tågförbindelserna med Manhattan är täta. Jag valde att åka över till stationen World Trade Center. Sist jag var där stod det helt andra byggnader där. Det kändes angeläget att få se vad som nu skapats på denna plats.
Efter någon timme i WTC-området påbörjade jag den långa vandringen till Beacon Theatre på 75:e gatan. Den promenaden tog mig förbi julgransförsäljarna och ekorrarna vid Union Square, tusentals turister på Times Square, försäljare av falska Rolex-klockor på sjätte avenyn, ingången till Central Park och julmarknaden vid Columbus Circle.
Väl framme vid Beacon gick jag in i baren och pratade en stund med Viktor från Stockholm, som redan sett flera av kvällarna på The Beacon. Sedan var det dags att ta sig genom metalldetektorerna vid ingången till teatern. Jag sökte upp min plats på en av de övre balkongerna och konstaterade lättat att platsen inte alls var så dålig som jag befarat.
The Beacon är ett sådant där ställe där det knappast finns några riktigt dåliga platser. De har en parkett med kanske 15 rader. Resten av platserna finns i loger och på balkonger ovanför de bakre raderna på golvet. Alla platser ligger relativt nära scenen och man får rätt fin överblick över scenen när man sitter där uppe.
Snett framför mig satt två rätt fulla personer som tagit med sig en skylt med texten ”Tangled Up In Blue”, en låt de hemskt gärna ville göra. När de under konserten höll upp den och belyste den med mobiltelefonens ficklampefunktion, kom det en mycket arg säkerhetsvakt och sade åt dem. I övrigt förflöt konserten utan störande incidenter. Då bortser jag från paret som satt ett par platser borta, aldrig klappade och tyckte att alla lugnare och mindre högljudda låtar innebar en god anledning att prata med varandra.
Dylan inledde som vanligt med ”Things Have Changed”, som sedan avlöstes av en rejält omstöpt ”It Ain’t Me Babe”. Den långa höstturnén verkade inte ha påverkat Dylan på något negativt sätt. Hans röst bär ohjälpligt spår av tidens tand, men lät starkare och mer övertygande än jag kan minnas att jag hört den på länge. Det piano Dylan numera föredrar att spela, har fått en allt mer framträdande roll i ljudbilden. En mycket positiv sak var att Dylan spelade generöst på sitt munspel, vilket han annars ofta varit väldigt snål med under senare år.
”Cry A While” var en något oväntad höjdpunkt. Detsamma kan jag inte säga om en annan låt från samma skiva, ”Honest With Me”, som knappast var dålig men aldrig övertygade. Den delvis omskrivna ”When I Paint My Masterpiece” var kul att höra och den enda låt jag aldrig hört honom framföra i verkliga livet förut.
Under ”Scarlet Town” lämnade Dylan pianot och ställde sig i fullständig synlighet för publiken. Med sina handrörelser gav Dylan lite extra eftertryck åt de många ord han sjöng. ”Like a Rolling Stone” fick ett starkt gensvar från publiken, trots att den i sin nuvarande utformning ligger en bit från den klassiska originalversionen.
”Don’t Think Twice, It’s All Right” anno 2018 förtjänar alla lovord den kan få. Det är nästan ett soloframförande med röst och piano, även om Tony Garnier med sin stråke tillsammans med Charlie Sexton och Donnie Herron diskret förstärker kompet.
Första extranumret var ”It Takes a Lot To Laugh”, som lät bra och avslutades med att Dylan skuttade upp från pianot, sprang till mitten av scenen och gav en snabb bugning till publiken innan bandet avslutade låten och ljuset släcktes.
Efter en sedvanlig ”Blowin’ In the Wind” tog Dylan och bandet avsked av publiken, ca en timme och 50 minuter efter att Dylans fingrar för första gången denna kväll mött pianots tangenter.
Efter denna ganska fenomenala konserten slog jag undan alla tankar på eventuella efterträffar, gick till tunnelbanan vid 72:a gatan och påbörjade resan till hotellet i Newark. Klockan var bara 10 lokal tid, men fyra på natten enligt den svenska tid jag lämnat bara dagen innan. Aningen trött, men också mycket nöjd. Jag tror det var den bästa Dylan-konsert jag sett sedan de där magiska kvällarna på Waterfront 2013.

7
Setlistor / Augusta, Georgia 7 november 2018
« skrivet: 09 november, 2018, 07:46:03 »
Kvällen innan (på The Johnny Mercer Theatre i Savannah) hade Dylan smugit in "Moon River". Det var kanske inte tidernas jätteskräll, med tanke på hur många standards han framfört på senare år (men lite kul att han framförde den i en lokal uppkallad efter en av låtskrivarna).
Ännu mer oväntad var sista extranumret i Augusta, Georgia, James Browns hemstad. Valet var Brown-klassikern "It's a Man's Man's Man's World", etta på Billboards R&B-lista 1966.
Framförandet kan delvis höras här: https://www.rollingstone.com/music/music-news/bob-dylan-james-brown-its-a-mans-world-cover-753486/

Från Pagel:

Augusta
William B. Bell Auditorium
November 7, 2018

1.   Things Have Changed (Bob on piano, Donnie on pedal steel)
2.   It Ain't Me, Babe (Bob on piano, Donnie on pedal steel)
3.   Highway 61 Revisited (Bob on piano, Donnie on lap steel)
4.   Simple Twist Of Fate (Bob on piano and harp, Donnie on pedal steel)
5.   Cry A While (Bob on piano, Donnie on pedal steel)
6.   When I Paint My Masterpiece
(Bob on piano and harp, Donnie on pedal steel)
7.   Honest With Me (Bob on piano, Donnie on pedal steel)
8.   Tryin' To Get To Heaven (Bob on piano, Donnie on pedal steel)
9.   Scarlet Town (Bob center stage, Donnie on banjo, Tony on standup bass)
10.   Make You Feel My Love (Bob on piano and harp, Donnie on pedal steel)
11.   Pay In Blood (Bob on piano, Donnie on pedal steel)
12.   Like A Rolling Stone (Bob on piano, Donnie on pedal steel, Tony on standup bass)
13.   Early Roman Kings (Bob on piano, Donnie on lap steel, Tony on standup bass)
14.   Don't Think Twice, It's All Right
(Bob on piano and harp, Donnie on pedal steel, Tony on standup bass)
15.   Love Sick (Bob center stage, Donnie on pedal steel)
16.   Thunder On The Mountain (Bob on piano, Donnie on electric mandolin)
17.   Soon After Midnight (Bob on piano. Donnie on pedal steel)
18.   Gotta Serve Somebody (Bob on piano, Donnie on lap steel)
    
    (encore)
19.   Blowin' In The Wind (Bob on piano, Donnie on violin, Tony on standup bass)
20.   It's A Man's World (song by James Brown) (Bob on piano, Donnie on violin)
    
http://www.boblinks.com/110718s.html

8
Setlistor / Taipei, Taiwan 2 augusti 2018
« skrivet: 02 augusti, 2018, 15:20:28 »
Inga "Sinatra-låtar" i Taipei.

Från Pagel:

1.   Things Have Changed (Bob on piano)
2.   It Ain't Me, Babe (Bob on piano)
3.   Highway 61 Revisited (Bob on piano)
4.   Simple Twist Of Fate (Bob on piano)
5.   Duquesne Whistle (Bob on piano)
6.   When I Paint My Masterpiece (Bob on piano and harp)
7.   Honest With Me (Bob on piano)
8.   Tryin' To Get To Heaven (Bob on piano)
9.   Make You Feel My Love (Bob on piano and harp)
10.   Pay In Blood (Bob on piano)
11.   Tangled Up In Blue (Bob on piano)
12.   Early Roman Kings (Bob on piano)
13.   Desolation Row (Bob on piano)
14.   Love Sick (Bob on piano)
15.   Don't Think Twice, It's All Rights (Bob on piano and harp)
16.   Thunder On The Mountain (Bob on piano)
17.   Soon After Midnight (Bob on piano)
18.   All Aong The Watchtower (Bob on piano)
    
    (encore)
19.   Blowin' In The Wind (Bob on piano)

http://www.boblinks.com/080218s.html

9
Setlistor / Seoul, Sydkorea 27 juli 2018
« skrivet: 27 juli, 2018, 14:07:02 »
Turnépremiär och mycket är sig likt, men den första Gotta Serve Somebody sedan 2011 får räknas som en överraskning.
Från Pagel:

Seoul, South Korea
Oympic Gymnastics Arena
July 27, 2018

1.   Things Have Changed
2.   Don't Think Twice, It's All Right
3.   Highway 61 Revisited
4.   Simple Twist Of Fate
5.   Duquesne Whistle
6.   Honest With Me
7.   Tryin' To Get To Heaven
8.   Pay In Blood
9.   Make You Feel My Love
10.   Tangled Up In Blue
11.   Early Roman Kings
12.   Desolation Row
13.   Love Sick
14.   Autumn Leaves
15.   Thunder On The Mountain
16.   Soon After Midnight
17.   Gotta Serve Somebody
    
    (encore)
18.   Blowin' In The Wind
19.   Ballad Of A Thin Man

http://www.boblinks.com/072718s.html

10
Andra artister / Sweetheart of the Rodeo 50th Anniversary Tour
« skrivet: 25 juli, 2018, 08:17:52 »
Roger McGuinn och Chris Hillman har slagit sina påsar ihop med Marty Stuart & His Fabulous Superlatives för en turné som uppmärksammar att det är 50 år sedan The Byrds släppte Sweetheart of the Rodeo. Vid gårdagens konsert i Los Angeles var även Mike Campbell från Tom Petty & The Heartbreakers med.
Jag misstänker att chansen att denna turné kommer till vår del av världen är ytterst liten, men hoppas kan man ju alltid. Det här vore ju väldigt kul att se och höra.
Setlista från The Theatre at Ace Hotel, Los Angeles, CA 24 juli 2018:

Set 1:
My Back Pages (Bob Dylan cover)
A Satisfied Mind
Mr. Spaceman (The Byrds cover)
Time Between (The Byrds cover)
Old John Robertson (The Byrds cover)
Wasn't Born to Follow (Carole King cover)
Sing Me Back Home
Drug Store Truck Drivin' Man (The Byrds cover)
Mr. Tambourine Man (Bob Dylan cover)

Set 2:
Country Boy Rock & Roll (Marty Stuart & His Fabulous Superlatives only)
Time Don't Wait (Marty Stuart & His Fabulous Superlatives only)
You Ain't Goin' Nowhere (Bob Dylan cover)
Pretty Boy Floyd
Hickory Wind (The Byrds cover)
Life In Prison
One Hundred Years From Now (The Byrds cover)
Nothing Was Delivered
Blue Canadian Rockies
The Christian Life
You're Still On My Mind
You Don't Miss Your Water
I Am A Pilgrim
You Ain't Going Nowhere (Bob Dylan cover) (Reprise, audience singalong)

Encore:
So You Want to Be a Rock 'n' Roll Star (The Byrds cover)
American Girl (Tom Petty and the Heartbreakers cover) (with Mike Campbell)
Wildflowers (Tom Petty cover)
Runnin' Down A Dream (Tom Petty and the Heartbreakers cover)
Turn! Turn! Turn! (To Everything There Is a Season) (Pete Seeger cover)

https://www.setlist.fm/setlist/mcguinn-and-hillman/2018/the-theatre-at-ace-hotel-los-angeles-ca-4beb375e.html

11
Dylan / "The Never Ending Tour" fyller 30
« skrivet: 07 juni, 2018, 08:08:10 »
I skrivande stund är det på dagen 30 år sedan Dylan inledde det som blivit känt som "The Never Ending Tour" med en spelning i Concord, Kalifornien. Den just nu senaste spelningen på den ändlösa turnén skedde i Verona i Italien för en dryg månad sedan och som vittne till den kan jag nog påstå att turnén är "still going strong". I sommar återupptas turnerandet i Asien.
Begreppet "The Never Ending Tour" är inte oproblematiskt. Ingenting är ju utan slut, men det är nog inte för mycket sagt att den där spelningen i Concord markerade början på någonting nytt. Under dessa 30 år har Dylan turnerat mer frekvent än tidigare och har haft ett turnéband som aldrig bytts ut helt mellan turnéer, utan där medlemsbyten oftast skett en i taget.
Själva begreppet uppstod efter en intervju med Q Magazines Adrian Deevoy hösten 1989. De hade följande meningsutbyte:
AD: 'Tell me about this live thing. You've gone straight into this tour again — one tour virtually straight into the next one.'
BD: 'Oh, it's all the same tour.'
- 'It's the Never Ending Tour?'
- (unenthusiastically) 'Yeah, yeah.
Dylan hävdade i häftestexten till "World Gone Wrong" att det fanns en "never ending tour", men att den slutade när GE Smith lämnade bandet (någonting Dylan felaktigt påstår skedde 1991).

12
Övrigt / John Baldwin RIP
« skrivet: 02 juni, 2018, 21:58:54 »
John Baldwin avled den 29 maj. Han var ett viktigt namn i den europeiska och speciellt den brittiska ”Dylan-världen” genom sina nyhetsbrev och ”hotline”, som alltid hade de senaste uppdateringarna om Dylans turnerande och hur man skulle få tag på biljetter. Han jobbade i många år (helt oavlönat, förstås) med en biljettservice, som säkerställde att fansen fick hyggliga biljetter till alla Dylans konserter i UK. Lite som ”Elstons biljettservice” en gång funkade för svenska konserter här på L&T, fast i större skala.
Jag kände honom inte, men jag har bara hört gott om honom. Vila i frid.

13
En lite udda dubbel-cd kommer inom kort att släppas i Japan. "Live 1962-1966" samlar diverse liveinspelningar som kommit med på de olika samlingar som på senare givits ut för att Dylan ska kunna behålla upphovsrätten på inspelningarna.
Säkert ett givet inköp för alla "komplettister".
http://www.sonymusic.co.jp/artist/BobDylan/info/495408?id=aep180601

Google Translate återger låtlistan så här  -_-:
Skiva 1
1. Blowin 'in the Wind (April 16, 1962)
2. Corrina (April 16, 1962)
3. John Brown (April 12, 1963)
4. jag inte inte oroa (April 12, 1963)
5. Bob Dylan dröm om (April 12, 1963)
6. sju av förbannelsen (April 12, 1963)
7. Spanien läderstövlar (April 12, 1963)
8. krigs boss (26 okt 1963)
9. Hattie Carroll av ensam död (26 okt 1963)
inkommande fartyg 10. när (augusti 28, 1963)
11. eran förändringar (maj 17, 1964)
12. norra flicka (maj 17, 1964)
13. Mr Tambourine Man (maj 17, 1964)
14. Sad bas Eve (maj 17 , 1964)
15. Till Ramona (26 juli 1964)
16. Liberty Bell (17 maj 1964)


2 Disc
1. vanliga morgon (1 juni, 1965)
2. Det är Alright Ma (April 30, 1965)
3. Kärlek Minus Zero / No Limit (1 maj 1965)
4. Eden Gate (7 maj 1965)
5. Det är över nu, Vit (1 maj 1965)
6. Sea Birongusu To Me (10 maj 1965)
7. Maggie gård (September 3, 1965 )
8. sorg är oändlig (25 jul 1965)
9. ruinerna av staden (13 april 1966) *
10.'ll ta mig (11 maj 1966) *
11. jag tror dig inte (maj 11 , 1966) *
12. ballad av den magra (maj 20, 1966) *
13. Joanna sikt~~POS=TRUNC (maj sex, 1966) *
14. som en rullande sten (17 maj, 1966) *

▲ världens första CD (* 1966 års inspelning är utesluten)

14
Dylan / Berättelser från Italien, del två: Verona 27/4
« skrivet: 06 maj, 2018, 15:30:24 »
 Full måne och tomma armar. Tomma, med undantag för en biljett i min högra hand. ”Full Moon & Empty Arms” hade varit en perfekt sång för Dylan denna kväll. Åtminstone sett från den plats där jag satt, på en läktare alldeles till höger om scenen. Snett nedanför mig var Bob Dylan och hans band, som gjorde ännu en utmärkt spelning. När jag lyfte blicken såg jag en klart lysande måne strax ovanför scentaket. En måne som lyste över en 2000-årig arena. Månen var egentligen inte full, men nära nog för att det jag såg skulle vara slående vackert.
 Turnélivet innebär ofta sena kvällar och tidiga morgnar, oavsett på vilken sida om scenen man befinner sig. När jag vaknade upp på hotellrummet i vackra Lido di Jesolo, hade det inte gått många timmar sedan jag och Jay (egentligen James) från Chicago och Julia från Stockholm tömt vår sista bägare på det där stället vid stranden och jag jag promenerat 4 kilometer längst ett ändlöst shoppingstråk för att komma till mitt hotell. På morgonen gick jag samma väg tillbaka, nu med destination busstationen.
 Resan till Verona gick betydligt smidigare än resan från Milano. Jag upptäckte till min sorg att jag tagit en omväg till Jesolo, en omväg som kostat både tid och pengar. Ungefär när förmiddagen övergick i eftermiddag befann jag mig på Mestre-stationen i Venedig, bara en dryg timme från Verona. (Det grämer mig fortfarande att jag aldrig tog chansen att besöka Venedig på riktigt. Nästa gång ...)
 Efter en taxiresa från stationen i Verona insåg jag varför lägenhetshotellet fått så bra betyg på diverse resesajter. Gångavstånd till centrala Verona, men helt omgivet av grönska. Bara genom att titta mot andra sidan Adagie-floden kunde man ana att man var i en relativt stor stad. Dessutom välutrustat kök med mera. Från mitt rum hade jag utsikt mot poolområdet (som jag flera gånger kom att besöka). Här kan jag bo permanent, tänkte jag. Tyvärr skulle hyran bli lite hög och pendlingsavståndet till jobbet lite besvärligt.
 Jag chillade i rummet några timmar. Lite mer än två timmar innan konserten fick jag ett sms från Jay från Chicago. ”Är du inne i stan? Dricker öl på ett ställe vid arenan. Kom gärna hit!” Jag svarade att jag tyvärr fortfarande var på hotellet, men skulle komma så snart jag kunde. Det skulle visa sig vara mindre snart än jag trodde.
 Jag tog lokalbussen in till stan. Trodde jag. Tyvärr var det fel lokalbuss och jag hamnade i ett förvisso vackert område, men inte alls där jag ville vara. Jag fick använda telefonens kartfunktion för att hitta rätt. Det var inte första och säkert inte sista gången den funktionen hjälpt mig.
 Efter en halvtimmes promenad fick jag så se den, Veronas arena. Ursprungligen byggd omkring år 30, men som så många andra antika monument i hög grad en rekonstruktion. Det mesta som då fanns kvar av den antika arenan förstördes i en jordbävning på 1100-talet och stenarna kom att användas till andra byggnadsprojekt. En mycket karaktäristisk del av arenans ytterdel blev dock kvar och gör att man ännu kan tänka sig hur den antika arenan såg ut. Återuppbyggnaden påbörjades på 1400-talet och fortgår väl till viss del till denna dag.
 Köerna vid arenan ringlade långa. Jag insåg att det skulle dröja innan jag kom in. Sms:ade Jay att vi får ses efteråt.
 Min biljett tillhörde bara den andra eller tredje dyraste prisklassen, men jag tvivlar på att särskilt många hade en bättre översikt över scenen än vi på ”tribuna 1”. Jag var förvisso en bit bort, men jag såg allt som hände på scenen. Jag tyckte lite synd om de som satt på första raden nere på golvet. Vakter satt på stolar direkt framför rad ett, vända mot publiken. Tänk att betala dyra pengar för en biljett på första raden och allt du ser även biffig vakt med korslagda armar som stirrar på dig!
 Bob Dylan steg på scenen strax efter skymningen, när månen börjat lysa tydligt ovanför scentaket. Mitt intryck var att Dylans röst var lite rostigare i början än i Jesolo. Viljan att ge en bra konsert verkade dock obruten. Särskilt andra halvan var stark, minst lika stark som i Jesolo.
 Efter ”Ballad of a Thin Man” bugade Bob Dylan och hans band för publiken för sista gången denna vår. De hade all anledning att känna sig nöjda med avslutningen på denna turné.
 Efter ett tag träffade jag Jay från Chicago i myllret utanför arenan. Efter att vi ett tag sökt ett ställe att släcka törsten träffade vi Per S från Stockholm, som jag träffat i Jesolo. Tack vare honom kom vi till en pizzeria i sällskap med bland andra italienaren Andrea O.
 Kvällen avslutades med fantastisk pizza, öldrickande och att vi alla utbytte diverse ”war stories” från Dylan-turnéer.
 Klockan 01.30 stod jag vid en taxihållplats något hundratal meter från arenan, väntande på min bil. Då passerade först en lastbil med loggan ”Rock’n’Roll Trucking” och därefter en buss med loggan ”Beat the Street”. Antingen Dylan eller hans band måste ha stannat i arenan några timmar efter konserten.
För mig var det en perfekt avslutning på en fin kväll. Bokstavligen sekunder senare satt jag i en taxi på väg till hotellet.

15
Dylan / Berättelser från Italien, del ett: Jesolo 26/4 2018
« skrivet: 29 april, 2018, 20:56:43 »
 Jag ska inte neka till att torsdagen emellanåt kändes rätt motig. Från uppvaknandet 03.30 via två flygresor och två tågresor och en frustrerande bussresa, allt med en känsla av att jag behövde en ordentlig nattsömn innan jag skulle förmå uppskatta en Dylan-konsert. Eller något överhuvudtaget.  På något sätt vände allt under kvällen och Dylans konsert kom att kännas värd alla vedermödor.
 Jesolo (eller rättare sagt Lido di Jesolo) är en en stad som främst lever på turism. Den långa sandstranden mot havet och närheten till Venedig (och billigare boenden än Venedig) är det som gör att miljoner turister varje år söker sig sig hit. Nu är det dock fortfarande lågsäsong och den enda människa jag hunnit se i eller på havet var en ensam vindsurfare, som ville dra nytta av dagens blåst. Just denna torsdag i april bidrog Bob Dylan på ett hörn till stadens intäkter från turism.
 Vid 17-tiden på kvällen kom jag till Jesolo, efter mer än ett halvt dygns oavbrutet resande. Med hjälp av en taxichaufför jag mig till det alldeles utsökta lägenhetshotell vid stranden jag bokat för en billig penning. Det visade sig vara alldeles utmärkt, även om jag kom att bli varse att det låg längre från arenan än jag trott. Drygt tre kilometer av shoppingstråk och strand skilde mig från arenan.
 På hotellet fick jag först sitta en stund i solen vid swimmingpoolen med en öl de bjöd på, för att sedan få bekanta mig med rummet. Jag blev positivt överraskad av utsikten mot havet. Sedan fastnade jag något oväntat för ett avsnitt av Morden i Midsomer dubbat på italienska, ett språk jag inte kan. Kanske får man se detta som ett utslag av trötthet.
 Först en bit efter 19 började jag ta mig mot staden. Efter att ha irrat runt en stund hittade jag till arenan. Utanför ingången till arenan fanns dels en vagn med försäljning av mackor och öl, dels en rätt obegåvad trubadur i rastaflätor, som bl a slaktade Sweet Jane. Där fanns också Julia, som jag känner från Facebook. Så småningom hittade en annan bekant från Facebook, Per, oss där. Detta trevliga sällskap förgyllde tiden innan det var dags att ta sin plats i arenan.
 Arenan, ja. Den där handbollshallen i Lund Dylan spelade i 2017, känns som ett under av skönhet jämfört med denna arena. Liksom det mesta i Jesolo - en stad under romartiden mestadels låg under vatten - är arenan nybyggd i föga tilltalande stil. Det är dock inte för arkitekturen man kommer till Jesolo och ljudet visade sig dock vara rätt bra.
 Jag satte mig på min plats på tredje raden, en bra bit ut på sidan till höger om pianot. Till höger om mig satt Jay från Chicago, som jag tidigare aldrig träffat. Han berättade att han sett Dylan-konserter sedan 1986 och bestämt sig för att åka till Jesolo och Verona då han läst om arenan i Verona. Vi snackade en bra stund, sedan släcktes ljusen och Stu kom upp på scenen och körde Stephen Fosters ”Nelly Was A Lady” (tydligen en nyhet för denna konsert). Sedan gick Dylan (hattlös!) upp på scenen och verkade högst motiverad att framföra ”Things Have Changed”.
 Konserten blev inte sämre efter det. Låtlistan kan ni vid det här laget. Jag hade medvetet inte lyssnat in mig på andra konserter från denna turné innan denna resa, så det blev första gången jag hörde flera av de nya arrangemangen, som ibland är ganska radikala omstöpningar. Jag hade förstås läst om dem, så helt oförberedd var jag inte, men de nya versionerna av bl.a. Tryin’ To Get To Heaven och Thunder On The Mountain (med något som liknar ett effing trumsolo) tog mig med storm.
 Där jag satt såg jag Dylan väldigt bra när han satt vid pianot, men inte alls när han var ”center stage” (vilket numera i princip innebär att han står bakom Tony och Charlie). Jo, ibland såg jag en lite mörkt, lockigt hår sticka upp ovanför pianot. Generellt såg jag ingenting alls av Tony, George och Donnie (som skymdes av en monitor).
 Bob Dylans namne Dylan blev bara 39 år. Han hann dock med att skriva en dikt som väl kan sägas beskriva Dylans attityd vid snart 77 års ålder.
 Do not go gently into that good night,
Old age should burn and rage at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.
 Dylan ger vid denna punkt i sin karriär ett tajt och fokuserat framförande. Det är glädjande i sig, även om det också innebär att de varierade låtlistorna tillhör det förflutna. Det mest remarkabla är dock hur bra Dylan sjunger nu. Visst, rösten visar tecken på slitenhet och han är inte och kommer aldrig att vara Sinatra, men han anstränger sig nu verkligen för att få fram varje ord. Det märktes kanske särskilt under ”Autumn Leaves”, en sång många av oss medelålders nog lätt kan ta till oss.
 Snett framför oss satt en herre med i huvudsak kal hjässa men i övrigt långt vitt hår och visst skägg. Lite som David Crosby, fast tjockare och fulare. Han var uppenbarligen stort fan av Dylans 60-tal. Han sittdansade, viftade med armarna och sjöng med i alla 60-talslåtar. Allt Dylan framförde som inte tillhörde 60-talet verkade han dock vara likgiltig inför, vilket vi som satt nära honom nog mest var glada för.
 Jag tyckte vakterna var nitiska vid Waterfront 2015. De överträffades dock med eråge av vakterna i Jesolo. De missade inte många försök att öppna en mobiltelefon bland oss i de första raderna. Visst, mobiltelefoner är ett irritationsmoment, men det är också vakter som bländar en med ficklampor så fort någon som sitter nära en öppnat en telefon.
 Sådana distraktioner till trots, jag lämnade arenan i Jesolo lycklig. Sedan gick jag och Jay från Chicago till en en bar, där vi också träffade Julia och drack för många pints Hoegaarden. Julia skulle inte följa med till Verona.
 Jag, Jay och Julia skildes åt och tackade varandra för gott sällskap vid halv två på natten. Jag bad bartendern beställa taxi åt mig. Han ringde tre olika taxibolag. Inget svar någonstans. Jag fick gå hem, vilket dock visade sig rätt trevligt i den ljumma vårnatten.

Sidor: [1] 2 3 ... 27