Visa inlägg

Denna sektion låter dig visa alla inlägg som denna medlem har skrivit. Observera att du bara kan se inlägg i områden som du har tillgång till.


Visa inlägg - Tobias

Sidor: [1] 2 3 ... 27
1
Dylan / Sista kvällen på Beacon
« skrivet: 03 december, 2018, 07:15:13 »
Egentligen hade jag bara tänkt att se turnéavslutningen i Philadelphia under denna USA-resa. Lockelsen att se den sista av de sju konserterna på Beacon Theatre blev dock övermäktig. Att se Bob Dylan i New York City är lite att se honom på hemmaplan. Han har i och för sig inte bott i staden sedan tidigt 70-tal, men det var i New York han etablerade sig och blixtsnabbt utvecklades till den artist och låtskrivare världen känner honom som. Staden påverkade honom och han påverkade staden.
Hotellpriserna på Manhattan är sanslösa, så jag valde att i samband med denna konsert bo i downtown Newark i New Jersey. Det är sannerligen inte ett särskilt glamoröst område, men tågförbindelserna med Manhattan är täta. Jag valde att åka över till stationen World Trade Center. Sist jag var där stod det helt andra byggnader där. Det kändes angeläget att få se vad som nu skapats på denna plats.
Efter någon timme i WTC-området påbörjade jag den långa vandringen till Beacon Theatre på 75:e gatan. Den promenaden tog mig förbi julgransförsäljarna och ekorrarna vid Union Square, tusentals turister på Times Square, försäljare av falska Rolex-klockor på sjätte avenyn, ingången till Central Park och julmarknaden vid Columbus Circle.
Väl framme vid Beacon gick jag in i baren och pratade en stund med Viktor från Stockholm, som redan sett flera av kvällarna på The Beacon. Sedan var det dags att ta sig genom metalldetektorerna vid ingången till teatern. Jag sökte upp min plats på en av de övre balkongerna och konstaterade lättat att platsen inte alls var så dålig som jag befarat.
The Beacon är ett sådant där ställe där det knappast finns några riktigt dåliga platser. De har en parkett med kanske 15 rader. Resten av platserna finns i loger och på balkonger ovanför de bakre raderna på golvet. Alla platser ligger relativt nära scenen och man får rätt fin överblick över scenen när man sitter där uppe.
Snett framför mig satt två rätt fulla personer som tagit med sig en skylt med texten ”Tangled Up In Blue”, en låt de hemskt gärna ville göra. När de under konserten höll upp den och belyste den med mobiltelefonens ficklampefunktion, kom det en mycket arg säkerhetsvakt och sade åt dem. I övrigt förflöt konserten utan störande incidenter. Då bortser jag från paret som satt ett par platser borta, aldrig klappade och tyckte att alla lugnare och mindre högljudda låtar innebar en god anledning att prata med varandra.
Dylan inledde som vanligt med ”Things Have Changed”, som sedan avlöstes av en rejält omstöpt ”It Ain’t Me Babe”. Den långa höstturnén verkade inte ha påverkat Dylan på något negativt sätt. Hans röst bär ohjälpligt spår av tidens tand, men lät starkare och mer övertygande än jag kan minnas att jag hört den på länge. Det piano Dylan numera föredrar att spela, har fått en allt mer framträdande roll i ljudbilden. En mycket positiv sak var att Dylan spelade generöst på sitt munspel, vilket han annars ofta varit väldigt snål med under senare år.
”Cry A While” var en något oväntad höjdpunkt. Detsamma kan jag inte säga om en annan låt från samma skiva, ”Honest With Me”, som knappast var dålig men aldrig övertygade. Den delvis omskrivna ”When I Paint My Masterpiece” var kul att höra och den enda låt jag aldrig hört honom framföra i verkliga livet förut.
Under ”Scarlet Town” lämnade Dylan pianot och ställde sig i fullständig synlighet för publiken. Med sina handrörelser gav Dylan lite extra eftertryck åt de många ord han sjöng. ”Like a Rolling Stone” fick ett starkt gensvar från publiken, trots att den i sin nuvarande utformning ligger en bit från den klassiska originalversionen.
”Don’t Think Twice, It’s All Right” anno 2018 förtjänar alla lovord den kan få. Det är nästan ett soloframförande med röst och piano, även om Tony Garnier med sin stråke tillsammans med Charlie Sexton och Donnie Herron diskret förstärker kompet.
Första extranumret var ”It Takes a Lot To Laugh”, som lät bra och avslutades med att Dylan skuttade upp från pianot, sprang till mitten av scenen och gav en snabb bugning till publiken innan bandet avslutade låten och ljuset släcktes.
Efter en sedvanlig ”Blowin’ In the Wind” tog Dylan och bandet avsked av publiken, ca en timme och 50 minuter efter att Dylans fingrar för första gången denna kväll mött pianots tangenter.
Efter denna ganska fenomenala konserten slog jag undan alla tankar på eventuella efterträffar, gick till tunnelbanan vid 72:a gatan och påbörjade resan till hotellet i Newark. Klockan var bara 10 lokal tid, men fyra på natten enligt den svenska tid jag lämnat bara dagen innan. Aningen trött, men också mycket nöjd. Jag tror det var den bästa Dylan-konsert jag sett sedan de där magiska kvällarna på Waterfront 2013.

2
Setlistor / Augusta, Georgia 7 november 2018
« skrivet: 09 november, 2018, 08:46:03 »
Kvällen innan (på The Johnny Mercer Theatre i Savannah) hade Dylan smugit in "Moon River". Det var kanske inte tidernas jätteskräll, med tanke på hur många standards han framfört på senare år (men lite kul att han framförde den i en lokal uppkallad efter en av låtskrivarna).
Ännu mer oväntad var sista extranumret i Augusta, Georgia, James Browns hemstad. Valet var Brown-klassikern "It's a Man's Man's Man's World", etta på Billboards R&B-lista 1966.
Framförandet kan delvis höras här: https://www.rollingstone.com/music/music-news/bob-dylan-james-brown-its-a-mans-world-cover-753486/

Från Pagel:

Augusta
William B. Bell Auditorium
November 7, 2018

1.   Things Have Changed (Bob on piano, Donnie on pedal steel)
2.   It Ain't Me, Babe (Bob on piano, Donnie on pedal steel)
3.   Highway 61 Revisited (Bob on piano, Donnie on lap steel)
4.   Simple Twist Of Fate (Bob on piano and harp, Donnie on pedal steel)
5.   Cry A While (Bob on piano, Donnie on pedal steel)
6.   When I Paint My Masterpiece
(Bob on piano and harp, Donnie on pedal steel)
7.   Honest With Me (Bob on piano, Donnie on pedal steel)
8.   Tryin' To Get To Heaven (Bob on piano, Donnie on pedal steel)
9.   Scarlet Town (Bob center stage, Donnie on banjo, Tony on standup bass)
10.   Make You Feel My Love (Bob on piano and harp, Donnie on pedal steel)
11.   Pay In Blood (Bob on piano, Donnie on pedal steel)
12.   Like A Rolling Stone (Bob on piano, Donnie on pedal steel, Tony on standup bass)
13.   Early Roman Kings (Bob on piano, Donnie on lap steel, Tony on standup bass)
14.   Don't Think Twice, It's All Right
(Bob on piano and harp, Donnie on pedal steel, Tony on standup bass)
15.   Love Sick (Bob center stage, Donnie on pedal steel)
16.   Thunder On The Mountain (Bob on piano, Donnie on electric mandolin)
17.   Soon After Midnight (Bob on piano. Donnie on pedal steel)
18.   Gotta Serve Somebody (Bob on piano, Donnie on lap steel)
    
    (encore)
19.   Blowin' In The Wind (Bob on piano, Donnie on violin, Tony on standup bass)
20.   It's A Man's World (song by James Brown) (Bob on piano, Donnie on violin)
    
http://www.boblinks.com/110718s.html

3
Setlistor / Taipei, Taiwan 2 augusti 2018
« skrivet: 02 augusti, 2018, 17:20:28 »
Inga "Sinatra-låtar" i Taipei.

Från Pagel:

1.   Things Have Changed (Bob on piano)
2.   It Ain't Me, Babe (Bob on piano)
3.   Highway 61 Revisited (Bob on piano)
4.   Simple Twist Of Fate (Bob on piano)
5.   Duquesne Whistle (Bob on piano)
6.   When I Paint My Masterpiece (Bob on piano and harp)
7.   Honest With Me (Bob on piano)
8.   Tryin' To Get To Heaven (Bob on piano)
9.   Make You Feel My Love (Bob on piano and harp)
10.   Pay In Blood (Bob on piano)
11.   Tangled Up In Blue (Bob on piano)
12.   Early Roman Kings (Bob on piano)
13.   Desolation Row (Bob on piano)
14.   Love Sick (Bob on piano)
15.   Don't Think Twice, It's All Rights (Bob on piano and harp)
16.   Thunder On The Mountain (Bob on piano)
17.   Soon After Midnight (Bob on piano)
18.   All Aong The Watchtower (Bob on piano)
    
    (encore)
19.   Blowin' In The Wind (Bob on piano)

http://www.boblinks.com/080218s.html

4
Setlistor / Seoul, Sydkorea 27 juli 2018
« skrivet: 27 juli, 2018, 16:07:02 »
Turnépremiär och mycket är sig likt, men den första Gotta Serve Somebody sedan 2011 får räknas som en överraskning.
Från Pagel:

Seoul, South Korea
Oympic Gymnastics Arena
July 27, 2018

1.   Things Have Changed
2.   Don't Think Twice, It's All Right
3.   Highway 61 Revisited
4.   Simple Twist Of Fate
5.   Duquesne Whistle
6.   Honest With Me
7.   Tryin' To Get To Heaven
8.   Pay In Blood
9.   Make You Feel My Love
10.   Tangled Up In Blue
11.   Early Roman Kings
12.   Desolation Row
13.   Love Sick
14.   Autumn Leaves
15.   Thunder On The Mountain
16.   Soon After Midnight
17.   Gotta Serve Somebody
    
    (encore)
18.   Blowin' In The Wind
19.   Ballad Of A Thin Man

http://www.boblinks.com/072718s.html

5
Andra artister / Sweetheart of the Rodeo 50th Anniversary Tour
« skrivet: 25 juli, 2018, 10:17:52 »
Roger McGuinn och Chris Hillman har slagit sina påsar ihop med Marty Stuart & His Fabulous Superlatives för en turné som uppmärksammar att det är 50 år sedan The Byrds släppte Sweetheart of the Rodeo. Vid gårdagens konsert i Los Angeles var även Mike Campbell från Tom Petty & The Heartbreakers med.
Jag misstänker att chansen att denna turné kommer till vår del av världen är ytterst liten, men hoppas kan man ju alltid. Det här vore ju väldigt kul att se och höra.
Setlista från The Theatre at Ace Hotel, Los Angeles, CA 24 juli 2018:

Set 1:
My Back Pages (Bob Dylan cover)
A Satisfied Mind
Mr. Spaceman (The Byrds cover)
Time Between (The Byrds cover)
Old John Robertson (The Byrds cover)
Wasn't Born to Follow (Carole King cover)
Sing Me Back Home
Drug Store Truck Drivin' Man (The Byrds cover)
Mr. Tambourine Man (Bob Dylan cover)

Set 2:
Country Boy Rock & Roll (Marty Stuart & His Fabulous Superlatives only)
Time Don't Wait (Marty Stuart & His Fabulous Superlatives only)
You Ain't Goin' Nowhere (Bob Dylan cover)
Pretty Boy Floyd
Hickory Wind (The Byrds cover)
Life In Prison
One Hundred Years From Now (The Byrds cover)
Nothing Was Delivered
Blue Canadian Rockies
The Christian Life
You're Still On My Mind
You Don't Miss Your Water
I Am A Pilgrim
You Ain't Going Nowhere (Bob Dylan cover) (Reprise, audience singalong)

Encore:
So You Want to Be a Rock 'n' Roll Star (The Byrds cover)
American Girl (Tom Petty and the Heartbreakers cover) (with Mike Campbell)
Wildflowers (Tom Petty cover)
Runnin' Down A Dream (Tom Petty and the Heartbreakers cover)
Turn! Turn! Turn! (To Everything There Is a Season) (Pete Seeger cover)

https://www.setlist.fm/setlist/mcguinn-and-hillman/2018/the-theatre-at-ace-hotel-los-angeles-ca-4beb375e.html

6
Dylan / "The Never Ending Tour" fyller 30
« skrivet: 07 juni, 2018, 10:08:10 »
I skrivande stund är det på dagen 30 år sedan Dylan inledde det som blivit känt som "The Never Ending Tour" med en spelning i Concord, Kalifornien. Den just nu senaste spelningen på den ändlösa turnén skedde i Verona i Italien för en dryg månad sedan och som vittne till den kan jag nog påstå att turnén är "still going strong". I sommar återupptas turnerandet i Asien.
Begreppet "The Never Ending Tour" är inte oproblematiskt. Ingenting är ju utan slut, men det är nog inte för mycket sagt att den där spelningen i Concord markerade början på någonting nytt. Under dessa 30 år har Dylan turnerat mer frekvent än tidigare och har haft ett turnéband som aldrig bytts ut helt mellan turnéer, utan där medlemsbyten oftast skett en i taget.
Själva begreppet uppstod efter en intervju med Q Magazines Adrian Deevoy hösten 1989. De hade följande meningsutbyte:
AD: 'Tell me about this live thing. You've gone straight into this tour again — one tour virtually straight into the next one.'
BD: 'Oh, it's all the same tour.'
- 'It's the Never Ending Tour?'
- (unenthusiastically) 'Yeah, yeah.
Dylan hävdade i häftestexten till "World Gone Wrong" att det fanns en "never ending tour", men att den slutade när GE Smith lämnade bandet (någonting Dylan felaktigt påstår skedde 1991).

7
Övrigt / John Baldwin RIP
« skrivet: 02 juni, 2018, 23:58:54 »
John Baldwin avled den 29 maj. Han var ett viktigt namn i den europeiska och speciellt den brittiska ”Dylan-världen” genom sina nyhetsbrev och ”hotline”, som alltid hade de senaste uppdateringarna om Dylans turnerande och hur man skulle få tag på biljetter. Han jobbade i många år (helt oavlönat, förstås) med en biljettservice, som säkerställde att fansen fick hyggliga biljetter till alla Dylans konserter i UK. Lite som ”Elstons biljettservice” en gång funkade för svenska konserter här på L&T, fast i större skala.
Jag kände honom inte, men jag har bara hört gott om honom. Vila i frid.

8
En lite udda dubbel-cd kommer inom kort att släppas i Japan. "Live 1962-1966" samlar diverse liveinspelningar som kommit med på de olika samlingar som på senare givits ut för att Dylan ska kunna behålla upphovsrätten på inspelningarna.
Säkert ett givet inköp för alla "komplettister".
http://www.sonymusic.co.jp/artist/BobDylan/info/495408?id=aep180601

Google Translate återger låtlistan så här  -_-:
Skiva 1
1. Blowin 'in the Wind (April 16, 1962)
2. Corrina (April 16, 1962)
3. John Brown (April 12, 1963)
4. jag inte inte oroa (April 12, 1963)
5. Bob Dylan dröm om (April 12, 1963)
6. sju av förbannelsen (April 12, 1963)
7. Spanien läderstövlar (April 12, 1963)
8. krigs boss (26 okt 1963)
9. Hattie Carroll av ensam död (26 okt 1963)
inkommande fartyg 10. när (augusti 28, 1963)
11. eran förändringar (maj 17, 1964)
12. norra flicka (maj 17, 1964)
13. Mr Tambourine Man (maj 17, 1964)
14. Sad bas Eve (maj 17 , 1964)
15. Till Ramona (26 juli 1964)
16. Liberty Bell (17 maj 1964)


2 Disc
1. vanliga morgon (1 juni, 1965)
2. Det är Alright Ma (April 30, 1965)
3. Kärlek Minus Zero / No Limit (1 maj 1965)
4. Eden Gate (7 maj 1965)
5. Det är över nu, Vit (1 maj 1965)
6. Sea Birongusu To Me (10 maj 1965)
7. Maggie gård (September 3, 1965 )
8. sorg är oändlig (25 jul 1965)
9. ruinerna av staden (13 april 1966) *
10.'ll ta mig (11 maj 1966) *
11. jag tror dig inte (maj 11 , 1966) *
12. ballad av den magra (maj 20, 1966) *
13. Joanna sikt~~POS=TRUNC (maj sex, 1966) *
14. som en rullande sten (17 maj, 1966) *

▲ världens första CD (* 1966 års inspelning är utesluten)

9
Dylan / Berättelser från Italien, del två: Verona 27/4
« skrivet: 06 maj, 2018, 17:30:24 »
 Full måne och tomma armar. Tomma, med undantag för en biljett i min högra hand. ”Full Moon & Empty Arms” hade varit en perfekt sång för Dylan denna kväll. Åtminstone sett från den plats där jag satt, på en läktare alldeles till höger om scenen. Snett nedanför mig var Bob Dylan och hans band, som gjorde ännu en utmärkt spelning. När jag lyfte blicken såg jag en klart lysande måne strax ovanför scentaket. En måne som lyste över en 2000-årig arena. Månen var egentligen inte full, men nära nog för att det jag såg skulle vara slående vackert.
 Turnélivet innebär ofta sena kvällar och tidiga morgnar, oavsett på vilken sida om scenen man befinner sig. När jag vaknade upp på hotellrummet i vackra Lido di Jesolo, hade det inte gått många timmar sedan jag och Jay (egentligen James) från Chicago och Julia från Stockholm tömt vår sista bägare på det där stället vid stranden och jag jag promenerat 4 kilometer längst ett ändlöst shoppingstråk för att komma till mitt hotell. På morgonen gick jag samma väg tillbaka, nu med destination busstationen.
 Resan till Verona gick betydligt smidigare än resan från Milano. Jag upptäckte till min sorg att jag tagit en omväg till Jesolo, en omväg som kostat både tid och pengar. Ungefär när förmiddagen övergick i eftermiddag befann jag mig på Mestre-stationen i Venedig, bara en dryg timme från Verona. (Det grämer mig fortfarande att jag aldrig tog chansen att besöka Venedig på riktigt. Nästa gång ...)
 Efter en taxiresa från stationen i Verona insåg jag varför lägenhetshotellet fått så bra betyg på diverse resesajter. Gångavstånd till centrala Verona, men helt omgivet av grönska. Bara genom att titta mot andra sidan Adagie-floden kunde man ana att man var i en relativt stor stad. Dessutom välutrustat kök med mera. Från mitt rum hade jag utsikt mot poolområdet (som jag flera gånger kom att besöka). Här kan jag bo permanent, tänkte jag. Tyvärr skulle hyran bli lite hög och pendlingsavståndet till jobbet lite besvärligt.
 Jag chillade i rummet några timmar. Lite mer än två timmar innan konserten fick jag ett sms från Jay från Chicago. ”Är du inne i stan? Dricker öl på ett ställe vid arenan. Kom gärna hit!” Jag svarade att jag tyvärr fortfarande var på hotellet, men skulle komma så snart jag kunde. Det skulle visa sig vara mindre snart än jag trodde.
 Jag tog lokalbussen in till stan. Trodde jag. Tyvärr var det fel lokalbuss och jag hamnade i ett förvisso vackert område, men inte alls där jag ville vara. Jag fick använda telefonens kartfunktion för att hitta rätt. Det var inte första och säkert inte sista gången den funktionen hjälpt mig.
 Efter en halvtimmes promenad fick jag så se den, Veronas arena. Ursprungligen byggd omkring år 30, men som så många andra antika monument i hög grad en rekonstruktion. Det mesta som då fanns kvar av den antika arenan förstördes i en jordbävning på 1100-talet och stenarna kom att användas till andra byggnadsprojekt. En mycket karaktäristisk del av arenans ytterdel blev dock kvar och gör att man ännu kan tänka sig hur den antika arenan såg ut. Återuppbyggnaden påbörjades på 1400-talet och fortgår väl till viss del till denna dag.
 Köerna vid arenan ringlade långa. Jag insåg att det skulle dröja innan jag kom in. Sms:ade Jay att vi får ses efteråt.
 Min biljett tillhörde bara den andra eller tredje dyraste prisklassen, men jag tvivlar på att särskilt många hade en bättre översikt över scenen än vi på ”tribuna 1”. Jag var förvisso en bit bort, men jag såg allt som hände på scenen. Jag tyckte lite synd om de som satt på första raden nere på golvet. Vakter satt på stolar direkt framför rad ett, vända mot publiken. Tänk att betala dyra pengar för en biljett på första raden och allt du ser även biffig vakt med korslagda armar som stirrar på dig!
 Bob Dylan steg på scenen strax efter skymningen, när månen börjat lysa tydligt ovanför scentaket. Mitt intryck var att Dylans röst var lite rostigare i början än i Jesolo. Viljan att ge en bra konsert verkade dock obruten. Särskilt andra halvan var stark, minst lika stark som i Jesolo.
 Efter ”Ballad of a Thin Man” bugade Bob Dylan och hans band för publiken för sista gången denna vår. De hade all anledning att känna sig nöjda med avslutningen på denna turné.
 Efter ett tag träffade jag Jay från Chicago i myllret utanför arenan. Efter att vi ett tag sökt ett ställe att släcka törsten träffade vi Per S från Stockholm, som jag träffat i Jesolo. Tack vare honom kom vi till en pizzeria i sällskap med bland andra italienaren Andrea O.
 Kvällen avslutades med fantastisk pizza, öldrickande och att vi alla utbytte diverse ”war stories” från Dylan-turnéer.
 Klockan 01.30 stod jag vid en taxihållplats något hundratal meter från arenan, väntande på min bil. Då passerade först en lastbil med loggan ”Rock’n’Roll Trucking” och därefter en buss med loggan ”Beat the Street”. Antingen Dylan eller hans band måste ha stannat i arenan några timmar efter konserten.
För mig var det en perfekt avslutning på en fin kväll. Bokstavligen sekunder senare satt jag i en taxi på väg till hotellet.

10
Dylan / Berättelser från Italien, del ett: Jesolo 26/4 2018
« skrivet: 29 april, 2018, 22:56:43 »
 Jag ska inte neka till att torsdagen emellanåt kändes rätt motig. Från uppvaknandet 03.30 via två flygresor och två tågresor och en frustrerande bussresa, allt med en känsla av att jag behövde en ordentlig nattsömn innan jag skulle förmå uppskatta en Dylan-konsert. Eller något överhuvudtaget.  På något sätt vände allt under kvällen och Dylans konsert kom att kännas värd alla vedermödor.
 Jesolo (eller rättare sagt Lido di Jesolo) är en en stad som främst lever på turism. Den långa sandstranden mot havet och närheten till Venedig (och billigare boenden än Venedig) är det som gör att miljoner turister varje år söker sig sig hit. Nu är det dock fortfarande lågsäsong och den enda människa jag hunnit se i eller på havet var en ensam vindsurfare, som ville dra nytta av dagens blåst. Just denna torsdag i april bidrog Bob Dylan på ett hörn till stadens intäkter från turism.
 Vid 17-tiden på kvällen kom jag till Jesolo, efter mer än ett halvt dygns oavbrutet resande. Med hjälp av en taxichaufför jag mig till det alldeles utsökta lägenhetshotell vid stranden jag bokat för en billig penning. Det visade sig vara alldeles utmärkt, även om jag kom att bli varse att det låg längre från arenan än jag trott. Drygt tre kilometer av shoppingstråk och strand skilde mig från arenan.
 På hotellet fick jag först sitta en stund i solen vid swimmingpoolen med en öl de bjöd på, för att sedan få bekanta mig med rummet. Jag blev positivt överraskad av utsikten mot havet. Sedan fastnade jag något oväntat för ett avsnitt av Morden i Midsomer dubbat på italienska, ett språk jag inte kan. Kanske får man se detta som ett utslag av trötthet.
 Först en bit efter 19 började jag ta mig mot staden. Efter att ha irrat runt en stund hittade jag till arenan. Utanför ingången till arenan fanns dels en vagn med försäljning av mackor och öl, dels en rätt obegåvad trubadur i rastaflätor, som bl a slaktade Sweet Jane. Där fanns också Julia, som jag känner från Facebook. Så småningom hittade en annan bekant från Facebook, Per, oss där. Detta trevliga sällskap förgyllde tiden innan det var dags att ta sin plats i arenan.
 Arenan, ja. Den där handbollshallen i Lund Dylan spelade i 2017, känns som ett under av skönhet jämfört med denna arena. Liksom det mesta i Jesolo - en stad under romartiden mestadels låg under vatten - är arenan nybyggd i föga tilltalande stil. Det är dock inte för arkitekturen man kommer till Jesolo och ljudet visade sig dock vara rätt bra.
 Jag satte mig på min plats på tredje raden, en bra bit ut på sidan till höger om pianot. Till höger om mig satt Jay från Chicago, som jag tidigare aldrig träffat. Han berättade att han sett Dylan-konserter sedan 1986 och bestämt sig för att åka till Jesolo och Verona då han läst om arenan i Verona. Vi snackade en bra stund, sedan släcktes ljusen och Stu kom upp på scenen och körde Stephen Fosters ”Nelly Was A Lady” (tydligen en nyhet för denna konsert). Sedan gick Dylan (hattlös!) upp på scenen och verkade högst motiverad att framföra ”Things Have Changed”.
 Konserten blev inte sämre efter det. Låtlistan kan ni vid det här laget. Jag hade medvetet inte lyssnat in mig på andra konserter från denna turné innan denna resa, så det blev första gången jag hörde flera av de nya arrangemangen, som ibland är ganska radikala omstöpningar. Jag hade förstås läst om dem, så helt oförberedd var jag inte, men de nya versionerna av bl.a. Tryin’ To Get To Heaven och Thunder On The Mountain (med något som liknar ett effing trumsolo) tog mig med storm.
 Där jag satt såg jag Dylan väldigt bra när han satt vid pianot, men inte alls när han var ”center stage” (vilket numera i princip innebär att han står bakom Tony och Charlie). Jo, ibland såg jag en lite mörkt, lockigt hår sticka upp ovanför pianot. Generellt såg jag ingenting alls av Tony, George och Donnie (som skymdes av en monitor).
 Bob Dylans namne Dylan blev bara 39 år. Han hann dock med att skriva en dikt som väl kan sägas beskriva Dylans attityd vid snart 77 års ålder.
 Do not go gently into that good night,
Old age should burn and rage at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.
 Dylan ger vid denna punkt i sin karriär ett tajt och fokuserat framförande. Det är glädjande i sig, även om det också innebär att de varierade låtlistorna tillhör det förflutna. Det mest remarkabla är dock hur bra Dylan sjunger nu. Visst, rösten visar tecken på slitenhet och han är inte och kommer aldrig att vara Sinatra, men han anstränger sig nu verkligen för att få fram varje ord. Det märktes kanske särskilt under ”Autumn Leaves”, en sång många av oss medelålders nog lätt kan ta till oss.
 Snett framför oss satt en herre med i huvudsak kal hjässa men i övrigt långt vitt hår och visst skägg. Lite som David Crosby, fast tjockare och fulare. Han var uppenbarligen stort fan av Dylans 60-tal. Han sittdansade, viftade med armarna och sjöng med i alla 60-talslåtar. Allt Dylan framförde som inte tillhörde 60-talet verkade han dock vara likgiltig inför, vilket vi som satt nära honom nog mest var glada för.
 Jag tyckte vakterna var nitiska vid Waterfront 2015. De överträffades dock med eråge av vakterna i Jesolo. De missade inte många försök att öppna en mobiltelefon bland oss i de första raderna. Visst, mobiltelefoner är ett irritationsmoment, men det är också vakter som bländar en med ficklampor så fort någon som sitter nära en öppnat en telefon.
 Sådana distraktioner till trots, jag lämnade arenan i Jesolo lycklig. Sedan gick jag och Jay från Chicago till en en bar, där vi också träffade Julia och drack för många pints Hoegaarden. Julia skulle inte följa med till Verona.
 Jag, Jay och Julia skildes åt och tackade varandra för gott sällskap vid halv två på natten. Jag bad bartendern beställa taxi åt mig. Han ringde tre olika taxibolag. Inget svar någonstans. Jag fick gå hem, vilket dock visade sig rätt trevligt i den ljumma vårnatten.

11
Övrigt / Forever (Izzy) Young
« skrivet: 16 april, 2018, 14:55:59 »
Den 26 maj har en dokumentärfilm om Izzy Young premiär på Klarabiografen. Huvudpersonen ska själv medverka.
http://kulturhusetstadsteatern.se/Film/Evenemang/2018/Folklore-Center-Blues-The-Life-of-Izzy-Young/?scrollTo=content-anchor
Citera
Preview Screening with Q&A!

"Forever (Izzy) Young" is about the iconic folk music impresario Izzy Young.

“Forever (Izzy) Young” stars American folk music legend Izzy Young, an iconic figure in the folk music revival of the 1960s. Izzy was the go-to man for starting a career in folk music in New York City. He helped launch the careers of Bob Dylan, Joni Mitchell, Tim Buckley, and others. He introduced the world to the music of the blues legends of the South, fueling the budding rock-and-roll scene. At 90-years-old, Izzy still produces concerts at the Folklore Centrum in Stockholm, Sweden. The film features interviews with icons of folk music, such as Pete Seeger, David Grisman, John Sebastian, John Cohen, Jim Kweskin, David Bromberg, Stefan Grossman, Happy Traum, Olov Johansson, Suze Rotolo, and many more.

[...]

Om filmen:
Genre: Dokumentär
Regissör: Tamsin Orion
Land: USA
Språk: Engelska
Text: Ej textad
Producent: Tamsin Orion, Rebecca Seeman
Medverkande: Israel G. Young

12
Dylan / "He's Funny That Way" - ny Dylan-inspelning
« skrivet: 05 april, 2018, 08:28:06 »
http://www.straitstimes.com/lifestyle/entertainment/the-love-songs-they-are-a-changing-bob-dylan-records-shes-funny-that-way-as

Citera
(NYTimes) - Shortly after the Supreme Court legalised same-sex marriage in 2015, Justice Antonin Scalia attended a party where he signalled his displeasure by singing Bob Dylan's The Times They Are a-Changin'. "He sang with great verve," Justice Ruth Bader Ginsburg told The Washington Post at the time.
Now Dylan himself is crooning about same-sex love. As part of a new EP called Universal Love, he rerecorded the 1929 song She's Funny That Way, from the Great American Songbook catalogue, but switched the pronoun to He's Funny That Way. The six-track set, to be released on Friday, also features Kesha, St. Vincent and other noted musicians covering well-known pop hits with a same-sex twist. The performers represent a mix of gay and straight artists.

13
Andra artister / Los Lobos till Gävle
« skrivet: 12 mars, 2018, 22:32:43 »
Los Lobos kommer till Gävle konserthus den 1 september. Dit kommer även jag, om allt går enligt plan.
http://www.gavlekonserthus.se/konserter/los-lobos/

14
Dylan / Mickey Jones RIP
« skrivet: 08 februari, 2018, 09:41:38 »
Som ni kanske redan sett har Mickey Jones gått bort, efter att en längre tids hälsoproblem. Han är för den stora allmänheten kanske mest känd för sin roll i komediserien Home Improvment, men började sin karriär i showbiz som trummis. Genom olika omständigheter kom han att bli Dylans turnétrummis våren 1966. Dylans konserter i Australien och Europa det året torde inte behöva någon mer utförlig presentation i detta forum. Jag tror att det finns få som skulle säga emot om jag hävdar att Mickey Jones i hög grad bidrag till energin och laddningen i de elektriska seten den våren. Han var knappast världens bästa trummis överlag, men just där och just då var han världsbäst.
http://variety.com/2018/tv/obituaries-people-news/mickey-jones-dead-dies-justified-home-improvement-1202690958/

15
Dylan / Sara Danius "Om Bob Dylan"
« skrivet: 08 januari, 2018, 11:46:20 »
I dag fick jag en oväntad och fin present, boken "Om Bob Dylan" av Sara Danius. Boken är utgiven av Svenska Akademien och finns inte att köpa i bokhandeln. Det är en fin liten utgåva om 104 sidor, där uppskattningsvis knappt hälften av sidorna upptas av bilder, resten av Danius text. Jag har inte hunnit mer än att ögna igenom boken, men Sara Danius inleder med att ägna några sidor åt att motivera priset och gör en utläggning om Dylans besök i Stockholm 1966. Den senare delen av boken ägnas till stor del mediecirkusen kring Nobelpriset och Akademiens försök att få tag i Bob Dylan och Dylans möte med Akademien i samband första spelningen på Waterfront den 1 april 2017.
Sammanfattningsvis tycks boken vara väl värd att skaffa om man har möjlighet at göra det.

Sidor: [1] 2 3 ... 27