Visa inlägg

Denna sektion låter dig visa alla inlägg som denna medlem har skrivit. Observera att du bara kan se inlägg i områden som du har tillgång till.


Visa inlägg - Tobias

Sidor: [1] 2 3 ... 28
1
Dylan / Peter Stone Brown RIP
« skrivet: 05 oktober, 2019, 23:11:23 »
Peter Stone Brown dog den 4 oktober. PSB var ingen storväxt man, men han var något av en gigant i Dylan-världen. Han kunde mer om Dylan än nästan någon annan. Han kunde också blues, country och annan amerikansk populärmusik och hade sällan fel när det gäller fakta.
Han skrev inga böcker, men däremot massor av artiklar och inlägg i olika medier. Jag blev bekant med honom genom nyhetsgruppen rec.music.dylan på 90-talet. Vid något tillfälle, av en anledning som jag inte längre minns, började vi korrespondera genom e-post. Det kom att fortsätta i åratal, mer eller mindre frekvent. Under senare år hördes vi mest genom Facebook. I december förra året träffades vi för första och sista gången, då över middag på en trevlig restaurang i hans hemstad Philadelphia. Han var då svårt cancersjuk. Vi skulle ha träffats igen två dagar senare, men han var så tagen efter sin cancerbehandling den dagen att han inte orkade. Dagen där mittemellan var vi på samma konsert (Dylan på The Met) men hann inte träffas.
PSB var en inte helt oäven trubadur och släppte en skiva. Det är dock som skribent han lär bli ihågkommen i Dylan-världen. 2008 skrev han ”liner notes” för ”The Bootleg Series Vol. 8: Tell Tale Signs”, men de ratades i sista stund för text av ”Ratso”.
Peter Stone Brown hade starka åsikter han inte tvekade att uttrycka. Säkert var han inte alltid lätt att ha att göra med. Jag har dock bara positiva minnen av våra interaktioner.  Ofta lärde jag mig något av honom, även när vi var oense.
Jag kommer att sakna honom.
Kuriosa: PSB:s bror spelar på Blood On The Tracks.

2
Dylan / Bootleg Series vol. 15 - Travelin' Thru 1967-1969
« skrivet: 18 september, 2019, 17:35:10 »
Bootleg Series 15 verkar vara på väg. Inga detaljer ännu, mer än att den täcker inspelningar från åren 1967-69 och lär innehålla några Cash-duetter.
Omslag här:
https://m.media-amazon.com/images/I/91GqDsOQ+HL._AC_UY500_ML1_.jpg

3
Visst var det för många av oss en lätt besvikelse när vi fick veta att Dylans kommande konserter på våra breddgrader skulle ske i så pass stora arenor som Globen och Scandinavium. Vi hade ju börjat vänja oss vid att se honom på förhållandevis intima ställen som Stockholm Waterfront. Nåväl, inte mycket att göra, bara att köpa biljetter, göra upp resplaner och hoppas att det ändå blir bra. Det brukar ju bli det.

Ganska långt senare kom nyheten att Dylan skulle spela i Karlstad också, då i en lokal ännu mindre än Waterfront. Det var dags att utöka planeringen med ännu en konsert, den många av oss kom att se fram emot mest.

Den lilla miniturné jag planerat skulle inledas i Stockholm onsdagen 26 juni. Någon dag innan dess fick jag ett meddelande på Facebook från Micke i Gävle. Han skulle bila till Göteborg och i planen ingick att han skulle åka förbi Uppsala där jag bor (nåja, lite utanför) och hämta upp ett annat Dylan-fan. Ville jag följa med? Nu hade jag i och för sig en tågresa inbokad, men ett erbjudande kunde jag inte tacka nej till. Det var inte sista gången den veckan som mina planer med kort varsel skulle ändras.

Onsdagen kom och det var dags att samla styrkorna från när och fjärran. När jag gick in på puben Brother Tuck på Söder några timmar innan showtime möttes jag omedelbart av bekanta ansikten, ansikten som liksom mitt åtskilliga gånger synts i publikhaven på Dylan-konserter. Fler bekanta ansikten tillkom hela tiden. Rutinerade turnérävar, liksom i sammanhanget mer ovana personer som min syster och svåger. Till Tuck kom även Jay från Chicago.

I april förra året besökte jag Lido di Jesolo och Verona i Italien och såg Dylan-konserter där. I Jesolo satt jag bredvid en amerikan långt ut på tredje raden. Vi började snacka. Efter konserten slog vi följe till en pub, där vi mötte Julia från Stockholm. Vi satt där och snackade till stängningsdags. Under samtalen kom vi fram till att han måste besöka Stockholm nästa gång Dylan besöker stan. Jag trodde ärligt talat att det mest var en sådan där sak man kan säga efter några öl, men han lovade göra slag i saken även när vi träffades nästa dag i Verona. Nu var han här. Han hade också sett konserten i Bergen några dagar tidigare. Julia var också på puben. Det blev ett trevligt återseende för oss tre. Även Per från Stockholm, som träffat mig och Jay i Verona, kom och sa hej.

Det var dags för konsert. Att gå in på Globen liknar nu mer att ta sig in på en flygplats än att gå in på konsert, med detektorer och grejer. Köerna ringlade långa. Jag kom in i relativt god tid och uppsökte min plats. Min syrra ville ta en selfie med mig på våra bänkar, men stoppades raskt av en vakt. ”Inga fotografering här inne!” ”Inte ens innan konserten börjat?” ”Inte ens innan konserten!” Hårda bud. När Dylan och bandet äntrade scenen hade väldigt många i publiken inte ens kommit in i arenan. Lyset var tänt under hela första låten och folk sprang som besatta för att hitta sina platser. På grund av allt springande i bänkraderna uppfattade jag inte så mycket av första låten. Nåväl, jag har hört ”Things Have Changed” live många gånger förut. Det var nog värre för alla de personer som inte hört honom förut.

Saker och ting lugnade ner sig och det blev en riktigt fin konsert. Dylans form tycktes hålla i sig från de konserter jag såg i höstas i USA och i Spanien i våras. ”Can’t Wait” fick ersätta ”Cry A While” och var häpnadsväckande bra, till stor del sjungen ”center stage” med en Dylan som viftade lite lätt på mikrofonstativet. Min syrra vände sig till mig efter låten och sa ”ruggigt bra!”. Jag kunde bara hålla med. Den låten var i sig värd biljettpriset. Det kom ännu fler fina stunder. Mest anmärkningsvärd var kvällens andra överraskning, ”Girl from the North Country”. Den ersatte ”Don’t Think Twice”, med Dylan på sång och piano och bara det mest diskreta ackompanjemang av Tony Garniers bas (med stråke), Donnie Herrons steel och Charlie Sextons gitarr. Dylan blev tyst under en rad eller två under ”Gotta Serve Somebody”, men det är sådant som händer när det är live, utan skyddsnät.

Nöjda kunde vi återvända till Brother Tuck för eftersläckning. Där började jag prata med en trevlig norrman vid namn Oddbjørn från Bergen-trakten. Vi har träffats någon som hastigast tidigare, men aldrig snackats vid. Han berättade att han hade en ståplatsbiljett till konserten till Oslo Spektrum över. Ville jag köpa den? Jag var lockad, men kunde inte säga vare sig ja eller nej just då. Vid tolvtiden var jag tvungen att lämna Stockholm för att ta mig hem, glad efter min fyrtiotredje Dylan-konsert och glatt umgänge före och efter.

Under torsdagen var det ingen konsert. Jag åkte in till Stockholm för att träffa Jay och Julia. Jay skulle åka hem dagen efter. Vi satt någon timme på en uteservering kallad Hellströms nära Medborgarplatsen och drack öl för 27 kronor styck. Julia - som tidigare under dagen visat Jay bl.a. Vasamuseet - var tvungen att gå. Jag lovade Jay att visa honom Gamla stan, så vi gick också därifrån. På en uteservering på Medborgarplatsen såg jag ett bekant grått hårsvall. Kunde det vara, ja det måste det vara, Per från Stockholm! Han satt med Oddbjørn. Jag och Jay satte oss ner vid samma bord. Inom kort hade vi beställt in både mat och dryck. Vi satt där ett bra tag och snackade om allt möjligt. Efter ett tag betalade vi våra notor och gick till Mosebacketerrassen, där vi drack öl och beundrade solnedgången över Stockholm ”under the red sky”. Det här med att visa Jay Gamla stan blev aldrig av, men gick i alla fall dit och avslutade kvällen med en öl där. Oddbjørn upprepade sitt biljetterbjudande. Jag sa än en gång vare sig ja eller nej.

Det hela var ohyggligt trevligt, men jag var rätt trött när när Micke från Gävle och hans fru Marie skulle plocka upp mig för färd till Göteborg tidigt på fredagsmorgonen. Jag kom i alla fall till den avtalade mötesplatsen i tid och blev upplockad. Micke berättade att det fanns plats i bilen om jag ville följa till Oslo. Jag insåg att denna gång stod stjärnorna exakt rätt. Jag slängde i väg ett meddelande till Oddbjørn. ”Har du biljetten kvar? I så fall köper jag den!” Han hade den kvar. Att med kort varsel hitta boende i Oslo till vettigt pris visade sig svårt. Jag valde sovsal på vandrarhem. Jag skulle i alla fall bara dit och sova några timmar.

I Uppsala plockade vi upp matematikprofessor Sven Erick (”some are mathematicians”) och begav oss mot Göteborg. Vi stannade på en vägkrog i Laxå och åt skomakarlåda med väldigt mycket bacon. I bilen därifrån lyssnade vi på ”Laxå” med Towa Carson och Lasse Lönndahl. Laxå blev lite av ett stående skämt under resten av resan. You had to be there …

I Göteborg checkade jag in på Hotel Lorensberg på snubbelavstånd från Scandinavium och det klart lyxigaste boendet under denna road trip. Styrkorna samlades på Värdshuset Tullen på Avenyn, där en solskenshistoria nådde sin kulmen. En försäljare av de hemlösas tidning Faktum (södra och västra Sveriges motsvarighet till Situation Stockholm) hade i tidningen berättat om hur mycket Bob Dylan betytt för henne och att han förlorade sin skivsamling när hon vräktes och att hon inte hade råd att gå konserter längre. Manfred från Göteborg (senare med stor hjälp av Peter från samma stad) startade en insamling i Facebook-gruppen Dylanbunkern för att ge henne en biljett. Vi var många som bidrog och till slut var biljetten betald och det fanns en del över. En fin historia.

I Scandinavium hade jag och min gamle vän Peter från Göteborg platser långt ut på kanten på rad två. Kort innan starttid stod det klart att det fanns säkert 30-40 lediga platser i mitten på rad samma rad. Sannolikt osålda VIP-biljetter. När Dylan startade ”Things Have Changed” drog vi oss inåt mitten. Vi hamnade på ett ställe där vi mest såg flygelns underrede och Dylans ben när han satt vid pianot, men hans huvud syntes väl när han stod vid pianot och när han var ”center stage” syntes hela han perfekt.

Konserten var ännu lite vassare än Stockholm. ”Can’t Wait” satt ännu bättre. Charlie Sexton hade iofs problem med sin gitarr och hade åtskilliga överläggningar med gitarrteknikern både under och mellan låtar. Något problem fanns det, men jag tvivlar på att någon i de bakre raderna märkte mycket av det. Här var lamporna inte tända under första låten, men då hade insläppet flutit på bättre. I Stockholm tog Dylan av sig sin svarta hatt först under extranumren. Här tog han av sig den mitt i setet, runt ”Pay In Blood”. Så blev det också under de nästkommande spelningarna.

Efter konserten blev det efterträff på samma ställe där vi träffats innan. Jag och Peter, som inte träffats sedan Lund 2017 och inte ordentligt sedan Göteborg 2014, hade mycket att ta igen. Jag hann också prata med åtskilliga andra. Jag vet inte vad klockan var när jag stapplade mot mitt hotell.

Efter en rejäl hotellfrukost blev det dags att åka till Oslo. Sven Erick åkte hem, men tidigare nämnde Per från Stockholm kom att utgöra trevligt sällskap över den norska gränsen. På vägen mötte vi flera av de där välbekanta Beat the Streets-bussar, fast på väg åt andra hållet. Förvirring infann sig. Var Oslo inställt? Nej, det finns ju många fler artister som använder samma bussar.

I Oslo släppte Micke och Marie av mig och Per i det charmiga och bitvis pittoreska område där de hade sitt hotell. Det tog ett bra tag för mig att hitta mitt vandrarhem, i en lite ruffig kåk på allmänt ruffiga Grønlandsleiret.  Jag och Per möttes snart igen, då vi båda (i mitt fall mest av en slump) råkade hitta Beat the Streets-bussarna och Rock’n’Roll Trucking-truckarna utanför Spektrum.

Förträffen skulle ske på ett ställe med det måhända lite olycksbringande namnet Café Fiasco. Där träffade jag många mer eller mindre välbekanta personer. Tack och lov var Oddbjørn där, med min biljett. Där var också Ian från England och hans kompis Steve, som jag träffat kvällen innan i Göteborg. Steve insisterade på att bjuda mig på en öl. Jag sa inte nej. En person i närheten frågade om inte han också kunde få en öl. ”No, you have to meet me twice to get a beer! I’ve only met you once, but I met Tobias in Gothenburg!”

Arenan Spektrum låg mycket nära puben. Det var ståplats på golvet och sittplats på läktarna. Jag intog min ståplats ca 40 minuter innan konserten började och fick en mycket bra plats. Jag var ett antal meter från första raden, men jag kunde ändå se det mesta som hände på scenen bra och hade turen att hamna i en sektion där publiken var rätt lugn och tyst under låtarna. Snett framför mig stod en man i 50-årsåldern med en tjej i 12-årsåldern som måste ha varit hans dotter eller barnbarn. Hon var rätt liten även för sin ålder, men under viktiga ögonblick i konserten lyfte han upp henne så hon skulle se ordentligt. Vem vet, kanske berättar hon en dag för sina barnbarn och envar som hör på att hon faktiskt sett Dylan, när han och nästan alla vi andra är borta?

Konserten i Oslo var fenomenal. Allt satt som det skulle denna kväll. Allt som var bra med konserterna i Stockholm och Göteborg blev ännu bättre denna kväll. Tony Garnier - knappast en sprudlande scenpersonlighet - såg glad ut under spelningen och även Dylan verkade påtagligt nöjd, inte minst under ”Thunder on the Mountain”. Fast det var ju ”Boots of Spanish Leather” som var den oförglömliga höjdpunkten. Han sjöng de fyra första verserna vid pianot, gick sedan ”center stage” och sjöng de fem sista verserna där. Det var baske mig alldeles fantastiskt på alla tänkbara sätt. Vilken konsert!

Efter konserten gick jag till Fiasco igen. Jag behövde betala Oddbjørn för biljetten. Svenska Swish verkar ju inte funka med norska Vipps, så jag fick ge mig ut för att hitta en uttagsautomat. Det var inte så lätt. Jag hittade två som var ur funktion, innan jag hittade en som funkade. Då hade jag säkert fått gå två kilometer.

Nåväl, jag hittade pengar åt Oddbjørn och väl tillbaka på Fiasco igen träffade jag t.ex. Hermann från Salzburg, tidigare verksam inom det österrikiska polisväsendet och Magne från Norge som sett 394 Dylan-konserter. Jag, Viktor och Per från Stockholm, Oddbjørn, Hermann och Magne bestämde oss för att lämna Fiasco och gå ner till Sentrum Scene, där det fanns en uteservering där vi kunde prata mer i fred. Där hade vi väldigt gemytliga samtal om minnen från Dylan-konserter och en del annat. Vid halv två var det dags att kalla det en kväll. Jag uttryckte min tacksamhet mot Oddbjørn. Utan honom hade jag aldrig åkt till Oslo, upplevt en fantastisk konsert och utomordentligt trevliga träffar före och efter konserten.

Det var svårt att sova i sovsalen på vandrarhemmet. Ja, det är svårt att sova någonstans när man är på turné, men kanske särskilt i en sovsal där vissa kommer ”hem” vid fem och andra ska med tåg klockan sex. Jag var inte jättepigg när det var dags att bege sig mot Karlstad. Jag hade fortfarande nästan 100 norska kronor att göra av med i kontanter. Det var lätt ordnat. Jag gick in till ett kafé och beställde en macka för avhämtning. 84 norska.

Vägen till Karlstad gick smidigt och snabbt. Väl där gick Per åt sitt håll, men jag och Micke och Marie passade på att besöka Sandgrund Lars Lerin, med vägg efter vägg av hans fantastiska akvareller och dessutom en del verk i olja och något gjort av vrakgods och drivved. Där imponerades vi av konsten och åt och fikade. Sandgrund rekommenderas.

Micke och Marie körde mig till mitt vandrarhem, någon kilometer utanför stan. Det visade sig hålla god klass. Enkelrum, men med gemensamma duschar och toaletter. Och man fick bädda sängen själv. Annars inga stora skillnader gentemot ett hotellrum för dubbla priset. Mina kompisar Viktor och Kim visade sig också bo på vandrarhemmet.

Någon gång efter 17 gick jag och Kim mot förträffen på Bishops Arms vid Stadshotellet. GPS:en på mobilen föreslog en väg. Kim, som redan varit i Karlstad en dag, föreslog en annan. Kim hade rätt. Hans väg var snabbare. Vi kom dit och det var som vanligt väldigt trevligt. Vissa ville gå vidare till jazzsångerskan Isabella Lundgrens Dylan-hyllning några kvarter bort. Den var jag också väldigt nyfiken på, men jag var hungrig och föredrog att stanna så jag kunde äta. Jag fick senare höra att jag missat något.

I Karlstad CCC satt jag, Julia från Stockholm och Bengt från Kristianstad på intill varandra på rad 10, precis bakom mixerbordet. Ljudkillen hade kvällens låtlista framför sig. Låt fem stod mellan ”Can’t Wait”, ”Cry A While” och ”Duquesne Whistle”. Låt sjutton skulle vara antingen ”Soon after Midnight” eller ”Long & Wasted Years”. Tyvärr kunde ingen av oss utröna vad det stod om låt fjorton, Det var ena massa text i alla fall. Lite roligt var det när Dylan försökte justera mikrofonen och den närmast kolliderade med hans mun. Han missade inte en stavelse.

Hade jag bara sett spelningen i Karlstad hade jag nog varit väldigt, väldigt nöjd. Jag är fortfarande nöjd, men jag tycker aldrig riktigt nådde Oslos höjder. Det är inget objektivt utlåtande, bara mitt eget intryck där och då. Alla fyra konserterna var väldigt bra. Det här är en bra tid att vara Dylan-fan. En bra men dyr tid.

Efter konserten i Karlstad CCC gick vi tillbaka till Bishops Arms, där personalen förundrade mig att först kräva 69 kronor för en öl och en stund senare kräva 86 kronor för precis samma öl. Nåväl, där blev vi kvar tills dess de slängde ut oss efter stängning. Då stannade vissa av oss kvar utanför, umgicks och sjöng för en i sällskapet som fyllde år. Det var svårt att skiljas åt och säga god natt. Vem vet när vi ses nästa gång?

Nu är jag hemma igen, betydligt fattigare men nöjd. Jag har tillbringat ett antal timmar i samma rum som den störste artisten i vår tid. Plus ännu många fler timmar i trevligt sällskap. Jag är tacksam och ångrar inte en minut.

4
Dylan / Anteckningar från Spanien (visst Dylan-innehåll)
« skrivet: 10 maj, 2019, 23:22:05 »
Det var lunchtid den sista april när jag satte mig på bussen till Arlanda. I det Uppsala jag lämnade hade årets stora folkfest i staden inletts. Från fönstret på bussen kunde jag se livliga teknikstudenter i overaller och hur två poliser beslagtog två återanvända saftbunker med oklart innehåll från några ungdomar.

Första etappen var Iberians flyg till Madrid. Inför landningen varnades vi för att det kunde uppstå viss turbulens. Det blev så. Ett litet barn började tjuta högljutt. Ett gäng spanska tonåringar började skrika varje gång flygplanskroppen rörde sig på oväntat sätt. Jag fick dock intrycket att det mer var samma skrik av förtjusning som man kan höra från en karusell, snarare än rädsla. Jag kom i alla fall att tänka på textraden ”on a plane ride so bumpy that I almost cried” från en låt jag hade anledning att tro att jag snart skulle höra Dylan framföra (även om han ändrat just den raden). Landningen gick i alla fall utmärkt. De skrikande ungdomarna applåderade när hjulen mötte marken.

Nästa etapp var flyget till Sevilla. Det lilla inrikesplanet hade säten som var dåligt anpassade för en man av min längd och tjocklek. Det var dock en kort flygning. Efter landning tog jag lokalbussen till stan, lokaliserade mitt hotell. Det var sent på kvällen, men ännu hett i luften. Mitt hotellrum var dock svalt. Jag var för trött för att närmare utforska staden denna kväll. Jag beställde upp vin till rummet och höll mig sedan där resten av kvällen. Där såg jag ett avsnitt av serien ”Friends” dubbad på spanska. Jag kan inte spanska, men jag tror jag hängde med hyfsat ändå.

Nästa dag var det dags att utforska staden, i för en nordbo ogästvänlig väderlek med sol och 30+. Mitt hotell låg mittemot en park, där de bl.a. har ett ståtligt och faktiskt rätt snyggt Columbus-monument. När man passerat den kommer man snart till den gamla staden, med dess labyrinter av trånga men vackra gator, där man får trängas bland tusentals turister, försäljare, serveringar och lokalt folk. Har man tur kommer man ut ur dessa gränder och möter Sevillas magnifika katedral. Jag bestämde mig förstås för att lösa inträde och gå in.

Sevillas katedral räknas som världens största romersk-katolska katedral (Peterskyrkan är större, men är inte en katedral). Den är extra allt. Inga kostnader och ingen möda har sparats för att visa Guds storhet och/eller kyrkans makt. Där kan man gå runt länge och förundras. Även där finns ett rätt ståtligt monument över Columbus, vars jordiska kvarlevor möjligen men troligen inte begravts i kyrkan. Efter någon timme i kyrkan gick jag vidare och strövade planlöst ett tag. Det hade blivit kväll när jag kom tillbaka till hotellet. Nu väntade jag snart sällskap.

Långt efter skymningen lokaliserade jag Joakim, Ulrika och Bengt på en uteservering. De hade just anlänt till stan. Vi drev därefter från ställe till ställe under några timmar. Vi drack världens sämsta sangria på ett i övrigt folktomt ställe vi valde bara för namnet, ett namn jag nu glömt. Vi drack lite bättre cerveza på ett ställe kallat Bar Ruko N’ Roll Alfalfa, där de hade Rolling Stones-tungan och John Belushi målade på väggen. Joakim försökte lära en tjej dansa bugg, med begränsad framgång. På något sätt kom vi alla tillbaka till våra respektive hotell den natten, någorlunda helskinnade.

Det blev en sen morgon morgon för oss alla. Den dagen besökte vi alla katedralen, där jag till skillnad från föregående dag gick upp i det stora tornet. Efter den mödosamma vägen upp belönas man där med en panoramautsikt över Sevilla. Innan besöket hade vi ätit på en helt ok restaurang. Jag valde den mest udda maträtten jag hittade på menyn, Lagarto Iberico, spansk ödla. Smakade helt ok, men jag tror namnet var förledande. Det var nog ett helt annat kött, skivat i avlånga bitar som liknade en ödla.

Under den sena eftermiddagen lämnade vi centrum och kom till ett ställe som hette Silvio. Det var givetvis oemotståndligt för Dylan-fans, bara för namnet. Därefter gick vi på ett craft beer-ställe kallat Hop & Dreams, innan vi gick för att se den vackra solnedgången över Guadalquivir-floden, på vars andra sida man såg Isla Magica. Kvällen kom att sluta på ett ställe som hette 1987, där det var ett enormt drag. Där dansades det hejvilt till hits med ABBA, Village People, Queen och av mig oidentifierade artister. Själv stod jag väl mest med min GT och beskådade spektaklet. Någon gång under natten lämnade jag stället och lokaliserade en taxi. Morgondagen skulle ju innebära Bob-show.

Under fredagen mötte jag Bengt i stan. Vi slog följa till Plaza de Espana, ett imponerande torg och turistmagnet. Där bevittnade vi bl.a. ett fint flamenco-framträdande av vad jag antar var en amatörgrupp, om än en skicklig sådan. Joakim anslöt så småningom. Något senare samlades vi alla på en restaurang nära mitt hotell. Jag åt en utmärkt bläckfisktallrik till vilken jag drack ett glas bättre vitt vin. Det började bli dags att hitta en taxi som ville ta detta gäng konstiga svenskar ut till konsertlokalen, som låg kanske en halvmil från centrum.

Fibes är en stor, modernistisk konferensanläggning. Ulrika beskrev dess exteriör som ett rymdskepp. Ett rymdskepp som störtat i Andalusien. Efter något glas vin på en terass, blev det dags att lokalisera våra platser. Jag skulle gå genom entré ett. Intill den ingången till arenan fanns dels en toalett och dels en ingång märkt ”dressing room”. I den dörröppningen stod en mycket stor och bestämd man, vars blick och kroppsspråk klart och tydligt signalerade ”kom inte hit!”. Det gjorde jag inte heller.

Jag hade en fantastisk plats nära mitten på rad två, som egentligen var rad tre, snett framför pianot. Arenan var gissningsvis något större än Waterfront och hade bra akustik. Från högtalarna uppmanades vi på både spanska och engelska att inte ta några bilder, inte spela in osv. Sedan följde filmmusik, lamporna släcktes och Bob och bandet inledde ”Things Have Changed” ca åtta minuter efter utsatt tid. Vad som följde var en utmärkt konsert. När Dylan satt vid pianot såg jag bara hans hår sticka upp, men när han stod upp - som han gjorde för det mest - såg jag honom rakt i ansiktet. Han verkade väldigt mån om att visa sig för sin dyrt betalande publik och lämnade ofta pianot mellan låtarna och gick ”center stage”. Mellan sista ordinarie låt och extranumren lämnade Bob och bandet inte scenen, utan de stod längst bak i mörkret och bidade sin tid.

Publiken applåderade som sjutton mellan låtarna, men var oväntat tyst under låtarna. De lyssnade andäktigt på de tystare låtarna. Raden ”dignity never been photographed” i ”Dignity” möttes av jubel. Även den spanska publiken hade nog hört om vad som hände i Wien. Jag såg inte en enda person som försökte fotografera med sin mobiltelefon innan slutet av sista extranumret.

Höjdpunkter var bl.a. ”Don’t Think Twice”, ”Scarlet Town” och ”It Takes A To Laugh”. Den sista funkar något oväntat utmärkt som avslutningslåt. Det var kul att höra ”Dignity” igen och den var bra, men 2019 har den inte riktigt samma driv som den en gång hade. Inget var dåligt, men jag är inte längre särskilt imponerad av ”Pay In Blood”, som jag alltid älskat live förut. Den känns nu lite, hmm, blodfattig. Kanske en transfusion behövs?

Runt midnatt var vi tillbaka i stan. När taxichaffisen mötte kollegor vid rödljusen vevade han ner fönstret och ropade vad jag antar kan översättas ungefärligt med ”åk till Fibes, där behöver många taxi!”. Han verkade inte kunna någon engelska, men svarade ett entusiastiskt ”Wow!” när vi efter en stund förstått att han ville veta vilken konsert vi varit på och svarat Bob Dylan. Vi hittade ett utmärkt tapasställe i stan där de även i denna sena timme var beredda att servera oss allt vi önskade. Med stor skicklighet skar kyparen upp tunn skinka åt oss med kniv. Vid ettiden skildes vi åt. Även morgondagen skulle bjuda på konsert, fast i en helt annan stad.

Vid 10-tiden på lördagen samlades vi på busstationen med Malaga som första delmål. Väl i Malaga tog vi en taxi de sista milen till Fuengirola. Taxi är som tur var rätt billigt i Spanien.

Fuengirola är en märklig stad. Där finns kilometervis med sandstrand vid Medelhavet, vid vilken det byggts upp en stad av höga hotellbyggnader och restauranger. Där serveras all världens mat, men de spanska inslagen lyser med sin frånvaro. Där vimlar av svenskar, danskar, holländare, finnar, britter m.fl. som vill ha det som hemma, fast varmare. Medelåldern är hög. På skyltar berättas det om var man hittar svenskspråkiga frisörer och danske pølser. Andra skyltar visar var man hittar ”hot girls”.

Jag, Joakim, Ulrika och Bengt hittade en bra fiskrestaurang vid stranden. Den var i det närmaste fullsatt och personalen stressad. En ung, troligen oerfaren kypare tappade en tom glasflaska i golvet. ”Vår” kypare skrek upprört till honom något vi utifrån några ord vi kände igen tror betydde ungefär ”det där kommer på räkningen, din dj-la galning!”. Nåväl, jag beställde en tallrik blandad stekt medelhavsfisk och fick en stor tallrik med både bitar och hela fiskar. Gott var det, men också en del ben att spotta ut.

Framåt åtta började vi gå längs stranden ut till Marenostrum Castle Park, ungefär två kilometer från centrala Fuengirola. På en höjd ovanför stranden ligger en morisk borg, på vad som en gång troligen var en romersk befästning. Mellan den och stranden ligger den scen där Dylan skulle framträda denna kväll. I baren serverades ölen i plastmuggar på vilka det stod namnen på olika artister som framträder där denna säsong. Förutom Dylan stod där namn som Daddy Yankee, Europe, Scorpions och Rod Stewart. Jag sparade två ölglas och har ett av dem framför mig när jag skriver detta.

Solnedgången skedde denna kväll 21:09 i Fuengirola. Vi hade trott att Dylan skulle vänta till mörkrets fall innan han gick på scenen (som var fallet när jag såg honom i Lörrach 2015), men han gick på redan 21:03 och spelade en stund i dagsljus. Och som han sjöng och spelade!

Jag förstod redan under ”Things Have Changed” att det här kommer att bli en lysande konsert. Sevilla var bra, men det här var på en annan nivå. Kanske var det den svalkande vinden från Medelhavet som gjorde det, kanske något annat, men Dylan verkade extremt fokuserad denna kväll. Han tycktes också trivas uppe på scenen och brast ett par gånger ut i leenden, något jag inte kan påminna mig att jag såg i Sevilla. I mitten av publikhavet, till vänster om mig, fanns en särskilt entusiastisk del av publiken. Dylan vände sig mot dem och gav dem en extra djup bugning under den avslutande uppvisningsceremonin.

Glada efter en synnerligen lyckad konsert möttes jag, Joakim, Ulrika och Bengt på en bar med det passande namnet Dylans efter spelningen. Vi var hungriga, deras kök var stängt, men personalen ordnade så att grannstället kom över med pizzor vi kunde äta där. Det är bra service! När Dylans hade stängt gick vi till en jazzbar vid namn Speakeasy. En högst halvdan trubadur underhöll, ibland med hjälp av en saxofonist. En tjej i glittrig klänning och väldigt höga klackar serverade oss drinkar. Hur hon klarade av att springa runt i dessa och servera och samtidigt verka glad förstår jag inte. Bredvid oss satt ett gäng danskar med mycket mage och hög promillehalt och ondgjorde sig över dessa jävla svenskar. Det är oklart om de avsåg oss eller svenskar i allmänhet. Det hela var väl sådär. Vi gick därifrån.

Bengt skulle ta ett flyg nästa dag, så han gick hem. Jag, Joakim och Ulrika hamnade sedan på ett fantastiskt ställe vid namn Broadway. Namnet till trots, stället tycktes bara besökas av spanjorer. Förutom oss. I centrum stod en sjungande DJ. Ibland sjöng han med stort självförtroende och hygglig röst låtar, ibland bjöd han upp till karaoke, ibland var det bara dans. Eller bara och bara, de som var där kunde dansa. Och klappa sina händer i knepiga rytmer. När det var karaoke och dans fotade och filmade DJ:en med sin mobilkamera. Bilder av tidigare gäster visades på ena tv-skärm. Ja, vi fotades också, så kanske ser man oss på en tv-skärm på Broadway denna helg?

Publiken var oerhört blandad, från 25 till 60+. Det mest rörande ögonblicket var när en spansk kvinna med någon form av mentalt handikapp sjöng karaoke till en smörballad. Hon sjöng inte bra, men alla var knäpptysta och gav henne en stor applåd när hon var klar. Det var så rörande och hon var så lycklig.

Även goda ting måste ta slut, så vi lämnade Broadway vid 04-tiden och gick till våra respektive hotell.  Om söndagen kan jag meddela att jag badade i Medelhavet, att jag, Joakim och Ulrika gjorde en fruktlös utflykt till en skivaffär (vi hade glömt att det var söndag) och att vi åt utmärkta räkor, som ännu kokade och fräste i olja när de serverades. Plus att vi upplevde lite bisarr underhållning på mitt hotell. Ett värdelöst coverband, ett dansgolv och en massa 70+ turister kan vara en märkvärdig kombination.

Under måndagen upptäckte jag baren Little Sweden, där jag dock inte gick in. Bättre med Big Sweden, dit jag kom under måndagskvällen via Köpenhamn.

Sammantaget, en fantastisk resa!

5
Setlistor / Düsseldorf 31 mars 2019
« skrivet: 01 april, 2019, 07:36:17 »
Ännu ett turnéår har inletts. Låtlistan i Düsseldorf ser ut att vara identisk med den lista jag såg Dylan framföra i New York och Philadelphia i december, även om de två extranumren bytt plats.

Dusseldorf, Germany
Mitsubishi Electric Halle
March 31, 2019

1.   Things Have Changed (Bob on piano)
2.   It Ain't Me, Babe (Bob on piano)
3.   Highway 61 Revisited (Bob on piano)
4.   Simple Twist Of Fate (Bob on piano and harp)
5.   Cry A While (Bob on piano)
6.   When I Paint My Masterpiece (Bob on piano and harp)
7.   Honest With Me (Bob on piano)
8.   Tryin' To Get To Heaven (Bob on piano)
9.   Scarlet Town (Bob center stage)
10.   Make You Feel My Love (Bob on piano and harp)
11.   Pay In Blood (Bob on piano)
12.   Like A Rolling Stone (Bob on piano)
13.   Early Roman Kings (Bob on piano)
14.   Don't Think Twice, It's All Right (Bob on piano and harp)
15.   Love Sick (Bob on piano)
16.   Thunder On The Mountain (Bob on piano)
17.   Soon After Midnight (Bob on piano)
18.   Gotta Serve Somebody (Bob on piano)
    
    (encore)
19.   Blowin' In The Wind (Bob on piano)
20.   It Takes A Lot To Laugh, It Takes A Train To Cry
(Bob on piano)

6
Dylan / Rolling Thunder Revue: The 1975 Live Recordings
« skrivet: 07 mars, 2019, 12:45:20 »
Absolut ingenting kan ännu anses bekräftat, men det verkar som att händer saker i början av maj. Troligen kommer filmen då, liksom även ett slags soundtrack. Ryktena säger att en variant av det senare blir en box med 14 cd-skivor, enligt en uppgift med sex kompletta konserter från 1975 (fast då troligen bara de delar av konserterna där Dylan var med) plus repetitioner.

8
Biljetter köpes/säljes / Biljett till Dylan i Sevilla säljes
« skrivet: 04 januari, 2019, 10:13:49 »
Gissar att mina chanser att avyttra den i detta forum är begränsade, men jag har en extrabiljett till Dylan i Sevilla den 3 maj, en biljett  som behöver en ny ägare. (I hastigheten köpte jag en biljett mer än jag behövde.)
Biljetten är på platea 1 (typ nedre parkett), rad 8, plats 24. Att döma av en karta över lokalen är platsen en liten bit ut på höger sida (alltså samma sida som Dylans piano), men inte nära kanten. Bör ge goda förutsättningar för en bra vy över scenen.
Inköpspriset är €163.50. Om någon här skulle råka vara intresserad, mejla tobiaslevander [at] gmail [dot] com eller skicka pm.

9
Dylan / Sista kvällen på Beacon
« skrivet: 03 december, 2018, 06:15:13 »
Egentligen hade jag bara tänkt att se turnéavslutningen i Philadelphia under denna USA-resa. Lockelsen att se den sista av de sju konserterna på Beacon Theatre blev dock övermäktig. Att se Bob Dylan i New York City är lite att se honom på hemmaplan. Han har i och för sig inte bott i staden sedan tidigt 70-tal, men det var i New York han etablerade sig och blixtsnabbt utvecklades till den artist och låtskrivare världen känner honom som. Staden påverkade honom och han påverkade staden.
Hotellpriserna på Manhattan är sanslösa, så jag valde att i samband med denna konsert bo i downtown Newark i New Jersey. Det är sannerligen inte ett särskilt glamoröst område, men tågförbindelserna med Manhattan är täta. Jag valde att åka över till stationen World Trade Center. Sist jag var där stod det helt andra byggnader där. Det kändes angeläget att få se vad som nu skapats på denna plats.
Efter någon timme i WTC-området påbörjade jag den långa vandringen till Beacon Theatre på 75:e gatan. Den promenaden tog mig förbi julgransförsäljarna och ekorrarna vid Union Square, tusentals turister på Times Square, försäljare av falska Rolex-klockor på sjätte avenyn, ingången till Central Park och julmarknaden vid Columbus Circle.
Väl framme vid Beacon gick jag in i baren och pratade en stund med Viktor från Stockholm, som redan sett flera av kvällarna på The Beacon. Sedan var det dags att ta sig genom metalldetektorerna vid ingången till teatern. Jag sökte upp min plats på en av de övre balkongerna och konstaterade lättat att platsen inte alls var så dålig som jag befarat.
The Beacon är ett sådant där ställe där det knappast finns några riktigt dåliga platser. De har en parkett med kanske 15 rader. Resten av platserna finns i loger och på balkonger ovanför de bakre raderna på golvet. Alla platser ligger relativt nära scenen och man får rätt fin överblick över scenen när man sitter där uppe.
Snett framför mig satt två rätt fulla personer som tagit med sig en skylt med texten ”Tangled Up In Blue”, en låt de hemskt gärna ville göra. När de under konserten höll upp den och belyste den med mobiltelefonens ficklampefunktion, kom det en mycket arg säkerhetsvakt och sade åt dem. I övrigt förflöt konserten utan störande incidenter. Då bortser jag från paret som satt ett par platser borta, aldrig klappade och tyckte att alla lugnare och mindre högljudda låtar innebar en god anledning att prata med varandra.
Dylan inledde som vanligt med ”Things Have Changed”, som sedan avlöstes av en rejält omstöpt ”It Ain’t Me Babe”. Den långa höstturnén verkade inte ha påverkat Dylan på något negativt sätt. Hans röst bär ohjälpligt spår av tidens tand, men lät starkare och mer övertygande än jag kan minnas att jag hört den på länge. Det piano Dylan numera föredrar att spela, har fått en allt mer framträdande roll i ljudbilden. En mycket positiv sak var att Dylan spelade generöst på sitt munspel, vilket han annars ofta varit väldigt snål med under senare år.
”Cry A While” var en något oväntad höjdpunkt. Detsamma kan jag inte säga om en annan låt från samma skiva, ”Honest With Me”, som knappast var dålig men aldrig övertygade. Den delvis omskrivna ”When I Paint My Masterpiece” var kul att höra och den enda låt jag aldrig hört honom framföra i verkliga livet förut.
Under ”Scarlet Town” lämnade Dylan pianot och ställde sig i fullständig synlighet för publiken. Med sina handrörelser gav Dylan lite extra eftertryck åt de många ord han sjöng. ”Like a Rolling Stone” fick ett starkt gensvar från publiken, trots att den i sin nuvarande utformning ligger en bit från den klassiska originalversionen.
”Don’t Think Twice, It’s All Right” anno 2018 förtjänar alla lovord den kan få. Det är nästan ett soloframförande med röst och piano, även om Tony Garnier med sin stråke tillsammans med Charlie Sexton och Donnie Herron diskret förstärker kompet.
Första extranumret var ”It Takes a Lot To Laugh”, som lät bra och avslutades med att Dylan skuttade upp från pianot, sprang till mitten av scenen och gav en snabb bugning till publiken innan bandet avslutade låten och ljuset släcktes.
Efter en sedvanlig ”Blowin’ In the Wind” tog Dylan och bandet avsked av publiken, ca en timme och 50 minuter efter att Dylans fingrar för första gången denna kväll mött pianots tangenter.
Efter denna ganska fenomenala konserten slog jag undan alla tankar på eventuella efterträffar, gick till tunnelbanan vid 72:a gatan och påbörjade resan till hotellet i Newark. Klockan var bara 10 lokal tid, men fyra på natten enligt den svenska tid jag lämnat bara dagen innan. Aningen trött, men också mycket nöjd. Jag tror det var den bästa Dylan-konsert jag sett sedan de där magiska kvällarna på Waterfront 2013.

10
Setlistor / Augusta, Georgia 7 november 2018
« skrivet: 09 november, 2018, 07:46:03 »
Kvällen innan (på The Johnny Mercer Theatre i Savannah) hade Dylan smugit in "Moon River". Det var kanske inte tidernas jätteskräll, med tanke på hur många standards han framfört på senare år (men lite kul att han framförde den i en lokal uppkallad efter en av låtskrivarna).
Ännu mer oväntad var sista extranumret i Augusta, Georgia, James Browns hemstad. Valet var Brown-klassikern "It's a Man's Man's Man's World", etta på Billboards R&B-lista 1966.
Framförandet kan delvis höras här: https://www.rollingstone.com/music/music-news/bob-dylan-james-brown-its-a-mans-world-cover-753486/

Från Pagel:

Augusta
William B. Bell Auditorium
November 7, 2018

1.   Things Have Changed (Bob on piano, Donnie on pedal steel)
2.   It Ain't Me, Babe (Bob on piano, Donnie on pedal steel)
3.   Highway 61 Revisited (Bob on piano, Donnie on lap steel)
4.   Simple Twist Of Fate (Bob on piano and harp, Donnie on pedal steel)
5.   Cry A While (Bob on piano, Donnie on pedal steel)
6.   When I Paint My Masterpiece
(Bob on piano and harp, Donnie on pedal steel)
7.   Honest With Me (Bob on piano, Donnie on pedal steel)
8.   Tryin' To Get To Heaven (Bob on piano, Donnie on pedal steel)
9.   Scarlet Town (Bob center stage, Donnie on banjo, Tony on standup bass)
10.   Make You Feel My Love (Bob on piano and harp, Donnie on pedal steel)
11.   Pay In Blood (Bob on piano, Donnie on pedal steel)
12.   Like A Rolling Stone (Bob on piano, Donnie on pedal steel, Tony on standup bass)
13.   Early Roman Kings (Bob on piano, Donnie on lap steel, Tony on standup bass)
14.   Don't Think Twice, It's All Right
(Bob on piano and harp, Donnie on pedal steel, Tony on standup bass)
15.   Love Sick (Bob center stage, Donnie on pedal steel)
16.   Thunder On The Mountain (Bob on piano, Donnie on electric mandolin)
17.   Soon After Midnight (Bob on piano. Donnie on pedal steel)
18.   Gotta Serve Somebody (Bob on piano, Donnie on lap steel)
    
    (encore)
19.   Blowin' In The Wind (Bob on piano, Donnie on violin, Tony on standup bass)
20.   It's A Man's World (song by James Brown) (Bob on piano, Donnie on violin)
    
http://www.boblinks.com/110718s.html

11
Setlistor / Taipei, Taiwan 2 augusti 2018
« skrivet: 02 augusti, 2018, 15:20:28 »
Inga "Sinatra-låtar" i Taipei.

Från Pagel:

1.   Things Have Changed (Bob on piano)
2.   It Ain't Me, Babe (Bob on piano)
3.   Highway 61 Revisited (Bob on piano)
4.   Simple Twist Of Fate (Bob on piano)
5.   Duquesne Whistle (Bob on piano)
6.   When I Paint My Masterpiece (Bob on piano and harp)
7.   Honest With Me (Bob on piano)
8.   Tryin' To Get To Heaven (Bob on piano)
9.   Make You Feel My Love (Bob on piano and harp)
10.   Pay In Blood (Bob on piano)
11.   Tangled Up In Blue (Bob on piano)
12.   Early Roman Kings (Bob on piano)
13.   Desolation Row (Bob on piano)
14.   Love Sick (Bob on piano)
15.   Don't Think Twice, It's All Rights (Bob on piano and harp)
16.   Thunder On The Mountain (Bob on piano)
17.   Soon After Midnight (Bob on piano)
18.   All Aong The Watchtower (Bob on piano)
    
    (encore)
19.   Blowin' In The Wind (Bob on piano)

http://www.boblinks.com/080218s.html

12
Setlistor / Seoul, Sydkorea 27 juli 2018
« skrivet: 27 juli, 2018, 14:07:02 »
Turnépremiär och mycket är sig likt, men den första Gotta Serve Somebody sedan 2011 får räknas som en överraskning.
Från Pagel:

Seoul, South Korea
Oympic Gymnastics Arena
July 27, 2018

1.   Things Have Changed
2.   Don't Think Twice, It's All Right
3.   Highway 61 Revisited
4.   Simple Twist Of Fate
5.   Duquesne Whistle
6.   Honest With Me
7.   Tryin' To Get To Heaven
8.   Pay In Blood
9.   Make You Feel My Love
10.   Tangled Up In Blue
11.   Early Roman Kings
12.   Desolation Row
13.   Love Sick
14.   Autumn Leaves
15.   Thunder On The Mountain
16.   Soon After Midnight
17.   Gotta Serve Somebody
    
    (encore)
18.   Blowin' In The Wind
19.   Ballad Of A Thin Man

http://www.boblinks.com/072718s.html

13
Andra artister / Sweetheart of the Rodeo 50th Anniversary Tour
« skrivet: 25 juli, 2018, 08:17:52 »
Roger McGuinn och Chris Hillman har slagit sina påsar ihop med Marty Stuart & His Fabulous Superlatives för en turné som uppmärksammar att det är 50 år sedan The Byrds släppte Sweetheart of the Rodeo. Vid gårdagens konsert i Los Angeles var även Mike Campbell från Tom Petty & The Heartbreakers med.
Jag misstänker att chansen att denna turné kommer till vår del av världen är ytterst liten, men hoppas kan man ju alltid. Det här vore ju väldigt kul att se och höra.
Setlista från The Theatre at Ace Hotel, Los Angeles, CA 24 juli 2018:

Set 1:
My Back Pages (Bob Dylan cover)
A Satisfied Mind
Mr. Spaceman (The Byrds cover)
Time Between (The Byrds cover)
Old John Robertson (The Byrds cover)
Wasn't Born to Follow (Carole King cover)
Sing Me Back Home
Drug Store Truck Drivin' Man (The Byrds cover)
Mr. Tambourine Man (Bob Dylan cover)

Set 2:
Country Boy Rock & Roll (Marty Stuart & His Fabulous Superlatives only)
Time Don't Wait (Marty Stuart & His Fabulous Superlatives only)
You Ain't Goin' Nowhere (Bob Dylan cover)
Pretty Boy Floyd
Hickory Wind (The Byrds cover)
Life In Prison
One Hundred Years From Now (The Byrds cover)
Nothing Was Delivered
Blue Canadian Rockies
The Christian Life
You're Still On My Mind
You Don't Miss Your Water
I Am A Pilgrim
You Ain't Going Nowhere (Bob Dylan cover) (Reprise, audience singalong)

Encore:
So You Want to Be a Rock 'n' Roll Star (The Byrds cover)
American Girl (Tom Petty and the Heartbreakers cover) (with Mike Campbell)
Wildflowers (Tom Petty cover)
Runnin' Down A Dream (Tom Petty and the Heartbreakers cover)
Turn! Turn! Turn! (To Everything There Is a Season) (Pete Seeger cover)

https://www.setlist.fm/setlist/mcguinn-and-hillman/2018/the-theatre-at-ace-hotel-los-angeles-ca-4beb375e.html

14
Dylan / "The Never Ending Tour" fyller 30
« skrivet: 07 juni, 2018, 08:08:10 »
I skrivande stund är det på dagen 30 år sedan Dylan inledde det som blivit känt som "The Never Ending Tour" med en spelning i Concord, Kalifornien. Den just nu senaste spelningen på den ändlösa turnén skedde i Verona i Italien för en dryg månad sedan och som vittne till den kan jag nog påstå att turnén är "still going strong". I sommar återupptas turnerandet i Asien.
Begreppet "The Never Ending Tour" är inte oproblematiskt. Ingenting är ju utan slut, men det är nog inte för mycket sagt att den där spelningen i Concord markerade början på någonting nytt. Under dessa 30 år har Dylan turnerat mer frekvent än tidigare och har haft ett turnéband som aldrig bytts ut helt mellan turnéer, utan där medlemsbyten oftast skett en i taget.
Själva begreppet uppstod efter en intervju med Q Magazines Adrian Deevoy hösten 1989. De hade följande meningsutbyte:
AD: 'Tell me about this live thing. You've gone straight into this tour again — one tour virtually straight into the next one.'
BD: 'Oh, it's all the same tour.'
- 'It's the Never Ending Tour?'
- (unenthusiastically) 'Yeah, yeah.
Dylan hävdade i häftestexten till "World Gone Wrong" att det fanns en "never ending tour", men att den slutade när GE Smith lämnade bandet (någonting Dylan felaktigt påstår skedde 1991).

15
Övrigt / John Baldwin RIP
« skrivet: 02 juni, 2018, 21:58:54 »
John Baldwin avled den 29 maj. Han var ett viktigt namn i den europeiska och speciellt den brittiska ”Dylan-världen” genom sina nyhetsbrev och ”hotline”, som alltid hade de senaste uppdateringarna om Dylans turnerande och hur man skulle få tag på biljetter. Han jobbade i många år (helt oavlönat, förstås) med en biljettservice, som säkerställde att fansen fick hyggliga biljetter till alla Dylans konserter i UK. Lite som ”Elstons biljettservice” en gång funkade för svenska konserter här på L&T, fast i större skala.
Jag kände honom inte, men jag har bara hört gott om honom. Vila i frid.

Sidor: [1] 2 3 ... 28