Visa inlägg

Denna sektion låter dig visa alla inlägg som denna medlem har skrivit. Observera att du bara kan se inlägg i områden som du har tillgång till.


Visa inlägg - Högmodets Fot

Sidor: [1]
1
Selfportrait - vilka är vi? / Liksom Tummetotts Blues
« skrivet: 12 mars, 2009, 19:46:15 »
Så: två år och någon handfull inlägg efter registrering och det kanske kunde vara läge att försöka sig på någon form av presentation?

Jag har varit en aktiv Dylanentusiast i uppemot 15 år. Trots att jag i mina yngsta år var tämligen bakåtsträvande i min musiksmak och endast med viss motvilja lyssnade på något inspelat bortom 60-talet dröjde det innan jag kom mig för att verkligen lyssna in mig på Dylan. Udda nog krävdes det att Dylan själv sent omsider spökade ut sig för MTV Unplugged, då den resulterande skivan blev den första jag faktiskt köpte. Även om jag vill minnas att framträdandet bekräftade flertalet av de förutfattade meningarna jag hyst angående Dylan blev jag likväl nyfiken nog att snart förse mig med några av de mest uppburna 60-talsverken samt The Bootleg Series Vol. 1-3 för att därefter våga mig på allt djärvare nedslag bland mannens senare och mer obskyra titlar.

Länge var det den sepiatonade, karga gåtfullheten i John Wesley Harding som tilltalade mig mest och den har förblivit en favorit. Sedan dess har jag dock – föga originellt – hört Blood On The Tracks anta en dov, märgsjungande klang då jag närmade mig 30-årsåldern, insett vilka makalösa skivor Oh Mercy och framför allt Infidels kunde ha varit, kärleksfullt gastkramats med Time Out of Mind, glatt mig åt Love and Theft, skrattat åt Theme Time Radio Hour och häpnat över att få höra någonting så förkrossande som Nettie Moore 45 år efter debutskivan. Och inte att förglömma: få kan trampa i klaveret på ett lika charmerande vis som Dylan, och i fall som Masked and Anomynous kan man undra om han inte är fullt medveten om det själv. Det är verkligen en spektakulär tur att följa, och hade inte Chronicles Volume One varit så underhållande hade det varit frestande att kalla memoarer överflödiga.   

Även om jag troget följt Stockholmsspelningarna sedan 2003 ägde min största Dylanstund inte rum på en konsertarena utan på biograf Sture där jag förra vintern såg I'm Not There för första gången. Själva konceptet med filmatiseringar av populärkulturikoner bådar sällan väl, och filmen i filmen Grain of Sand visar hur svåruthärdligt det hela kunde ha varit om Haynes följt gängse mallar för ett konventionellt biografporträtt. Farhågorna kom dock på skam och I'm Not There står som en av mina favoritfilmer från de senaste åren med en säregen, undflyende lätthet i berättandet, fantastiska skådespelarinsatser och slug, skarp stilistik. Att filmen därtill i sitt anslag lyckas spegla det gäckande, färgrika, ömsinta, profetiska, livfulla, skälmska, vemodiga, giftigt bitska, halsbrytande, orubbliga, hoppfulla, pilska och surrealistiska i Dylans gärning är en betagande insats i sig. Att se mer än en biobesökare lämna salongen under filmens gång kändes passande och lite självbelåtet trivsamt på samma gång och den dag det blir dags att göra ett bokslut över Dylans värv har jag svårt att se något överträffa I'm Not There


Hur som helst: Det där var tvivelsutan mer presentation än nöden krävde. Berns nästa, och på återhörande framöver.

Sidor: [1]