Visa inlägg

Denna sektion låter dig visa alla inlägg som denna medlem har skrivit. Observera att du bara kan se inlägg i områden som du har tillgång till.


Visa inlägg - Fabian

Sidor: [1] 2 3 ... 5
1
Dylan / Dylan i 2016 års nyordslista
« skrivet: 27 december, 2016, 07:06:47 »
Så har Språkrådet presenterat 2016 års "Nyordslista". Och även där har Dylan minsann smugit sig in.
Jag måste erkänna att jag inte alls gillar ordet "Dylanman", det känns som en kusin till ordet "mansplaining" - någon sorts feministisk underton av att män i allmänhet måste bekämpas som en ren princip, vilket tydligt framgår av det medföljande exemplet.

Dylanman – man som beundrar Bob Dylan och som anser sig förstå honom särskilt väl
”Om essensen av det manliga egot vore en typ så vore det en Dylanman. Som vi kvinnor inte bara förväntas stå ut med, utan dessutom antas vara omåttligt fascinerade och betagna av. För vi lär oss redan tidigt att pojkarna i klassen alltid har något viktigt att berätta. Och om det görs med en gitarr i famnen måste man lyssna andäktigt. En manlig konstnärssjäl får aldrig såras. Aldrig visas ointresse. Då är man en bitch som inte fattat” (Metro 14 oktober 2016).



2
Andra artister / Daniel Romano
« skrivet: 03 juni, 2016, 09:29:20 »
Om ni inte hört Daniel Romanos nya skiva "Mosey" så kolla upp den. Förutom att den är förbaskat bra kan man roa sig med att hitta Dylan-referenser, som inledande "Valerie Leons" Subterranean homesick blues-flöde, "Masters of war"-likheten i "I had to hide your poem in a song" till rader som: "I never had something that was ever worth nothing, now I sure got a lot to lose" och "Tell me how it feels to be Mr E me. Is something funny Mr me?". Rekommenderas.

3
Andra artister / Peter LeMarc
« skrivet: 01 augusti, 2014, 12:16:13 »
Ser inte att det finns någon tråd om Peter LeMarc. Kan det vara möjligt, med tanke på alla kopplingar som ändå finns? Själv har jag lyssnat på LeMarc ända från begynnelsen, nåja, kanske inte de första plattorna innan den självbetitlade skivan som kom 1987. Han är enligt mitt tycke en av de absolut bästa låtskrivarna och textförfattarna i landet. Dylan gillar han för övrigt mycket och det finns många kopplingar. Givetvis öppnade han för Dylan 1991 på Cirkus ("Jag har lovat att bara spela förband för Gud, men närmare än så här kommer jag inte"). Just live är han lite sporadisk men han har turnerat, jag minns en fantastisk spelning i Örebro 1993. Nåväl, imorgon lördag den 2 augusti tar han adjö av livescenen för obestämd tid, kanske rent av för alltid, på Stockholm Music & Art på Skeppsholmen. Det är inget spel för gallerierna, det är nog som han säger "den sista valsen" - dels mot bakgrund av hans ovilja att turnera, dels har hans hustru fått cancer vilket gjort att LeMarc fattat detta beslut. Jag kommer att vara där och ta adjö av en av våra största artister.

4
Dylan / Dylan-magasin
« skrivet: 27 januari, 2014, 18:23:38 »
Jag undrar om någon vänlig själ kan uppdatera mig hur läget är på fanzine-fronten?
Genom åren har man ju haft en del; Look Back, Isis, The Bridge, The Telegraph.
Jag saknar dem lite men undrar - hur ser marknaden ut? Har internet dödat dem?
Isis vet jag finns kvar, men hur ser det ut annars? Nån som är värd att prenumerera på?

/Per

5
Dylan / Små misstag i Dylans inspelningar - hjälp önskas
« skrivet: 24 juni, 2013, 06:26:29 »
Hej,
Har tänkt göra en liten lista på små "misstag" på Dylans skivor, alltså sådana man behållit. Allt mellan himmel och jord. Korta felsjungningar, missljud, uteblivna instrument, knappar som slår i gitarren, en hund som skäller. Allt. Ingen plats är väl bättre att fråga än här. Och, obs, jag gillar dem också, det är ingen diss.
Typ:
* Every Grain of sand (hund skäller i bakgrunden)
* Wedding Song (knapparna på jackan slår i gitarren)
* Bob Dylans 115th dream (instrumenten som inte dyker upp)
Osv
Osv

Tackar på förhand.

/per

6
Pryltorg / John Prine-biljett säljes, Betlehemskyrkan, Stockholm, 4 mars.
« skrivet: 24 februari, 2013, 14:34:10 »
Säljer en biljett som blivit över till John Prines efterlängtade konsert i Sverige, den första sedan landmine-konserten för 10 år sedan, så vitt jag vet i alla fall. Priset: 395 kronor (ursprungspris, exklusive adm avgifter). Nästa måndag, den 4 mars. Sektion B.

/Per

7
Pryltorg / Efterlysning - Claes Malmbergs Dylan-skiva
« skrivet: 25 oktober, 2012, 08:28:32 »
Jag är på jakt efter Claes Malmbergs skiva med några Dylantolkningar, Rastlös Exrebell. Kom 1996. Finns det någon vänlig själ som kan hjälpa mig är jag evigt tacksam!!!!

Hälsningar
Fabian/Per

8
Dylan / Bob Dylan är slö, slapp och likgiltig
« skrivet: 11 oktober, 2012, 08:06:37 »
Nä, nu känner jag att jag blir förbannad. Här har Dylan gjort en av sina mest hyllade skivor på länge (han fick t ex 5 i betyg av mig i NWT) och åker ut på stor turné. Men spelar ändå samma setlistor som han gjort de senaste åren. Såvitt jag se i alla fall, orkar knappt läsa dem längre. Ledsen, det håller inte med att hänvisa till artistens okränkbara omdöme och integritet eller att han gör så mycket andra bra låtar eller att han säkert spelar dem när han kommer till USA. Och ja, det var väl kul att han överraskade med Joey och nån Gordon Lightfoot men det betyder ju att han tydligen kan ändra i setlistan så varför inte spela nya låtar? Och vadå "Bob gör som han känner för", året är 2012 och det är liksom inte att man vill att han ska dansa ballongdansen. Bara spela några av de låtar han gillar så mycket att han spelat in dem på skiva. Han har gjort mycket underligt som man tvingats försvara, och gärna gjort det, men det det här är bara för ynkligt. Det är värre än elektrifieringen och omvändelsen, för där fanns det i alla fall en drivkraft mot nåt nytt. Jag vet att gruppen här står lååååångt från varandra, som Jörgen så riktigt konstaterade i något inlägg, men ändå. Det är ett diskussionsforum och jag kan inte släppa denna arrogans, för det är så jag ser det. Ren och skär arrogans. Eller som min gamla svensklärare skulle ha sagt. Bob bryr sig inte, för Bob är slö, slapp och likgiltig! Nöjer ni er med så lite som Bob anstränger sig nu, verkligen? Får han komma undan med precis vad som helst? Bara för att han är Bob? Jag kan inte riktigt förstå med vilken emfas Bobs beteende försvaras. Jag gissar att det samma gäller min negativa inställning. Slut på meddelandet.

9
Dylan / Bob träffar Woody
« skrivet: 16 oktober, 2011, 10:56:45 »

11
Andra artister / Nytt med Ulf Lundell
« skrivet: 21 juni, 2011, 07:00:23 »
22 juni släpps Ulf Lundells två nya skivor, live från Roskilde 1999 och från Unplugged 2008. Bra tidsdokument tycker jag, som har hört dem, men kanske inte det mest nyskapande som Lundell släppt. Dessutom verkar det komma en roman i september. Kanske inte något revolutionerande tema där heller:

Ensam bor han i huset vid havet. Joar "Red" Cirroan, berömd fotograf. Han har fyllt sextio, hans arbete är avslutat, han har fått sin första pensionsutbetalning. På helgerna besöker honom den loja Anne, så behaglig att vara med att han stundtals tror att tvåsamheten vore det rätta.

Vad ska han göra med de kommande tjugo åren, den sista akten? Kan han bara fortsätta som förut? Som om det bara är något man betar av. Livet. Eller kan man stanna upp, samla sina erfarenheter, ta det som är värt nåt, göra om, börja nytt, forma ut?

Varför skulle just han leva sitt liv så djävla upproriskt? Mot allt. Till och med sej själv. Inte alls som brodern Niclas med firma, fin fru, villa med den rätta utsikten, två barn, två bilar, båten, hunden, solsemestrarna

Han borde ha sagt nej då man ringde honom från New York och ville ha en retrospektiv bok, en soffbok, men förskottet var så smickrande tilltaget. Nu måste han sammanställa materialet från sitt liv, från allt det som gjorts i det förgångna. Bilderna, kamerorna, kvinnorna, skandalerna. Och katastroferna - även den sista.

12
Dylan / Grattis, Bob!
« skrivet: 24 maj, 2011, 05:14:00 »
Bob, ifalll du gömmer dig bakom någon av pseudonymerna på listan, eller på annat sätt kollar in här ibland, vill jag bara säga ett stort, stort grattis. Jag var med när du fyllde 50 och 60 och det var trevliga tillställningar. Det finns hur som helst inte ord för hur mycket du har betytt för mig, så än en gång - grattis på 70-årsdagen! :d2:

13
Övrigt / Ny tidning - Obladoo
« skrivet: 13 december, 2010, 16:46:55 »
Tipsar om en ny webtidning som sett dagens ljus i dagarna.
http://obladoo.se

"Obladoo tror på kärleken. Vi tror på kärleken som ligger bakom att en hel skiva spelas in, kärleken som finns i varenda bläckdroppe i en bok och den kärlek som alla, från manusförfattare till klippare, har lagt ner för att få en film färdig.

Men vi tror också på kärleksfulla recensioner. För vi vet att kultur handlar om upplevelser och smak, oavsett om den anses fin eller ful. Och vilka är vi att tala om vilka upplevelser som är rätt? Därför kommer du bara få läsa om saker vi älskar. Kanske något av det även kommer få ditt hjärta att slå lite fortare?"

Den här kanske ni känner igen...?  :d2:
http://obladoo.se/blog/2010/11/07/en-varld-som-heter-dylan/


14
Dylan / It´s not dark yet, but things have changed
« skrivet: 01 november, 2010, 21:46:24 »
En gång för mycket, mycket länge sedan var jag 14 år gammal och bodde i en bruksort i utkanten av Bergslagen. Jag cyklade till skolan varje dag, plikttroget men med glädje, hatade leverragun i bespisningen, försökte hålla mig vaken under Familjen Macahan på lördagskvällarna, spelade fotboll på gräsplanen nedanför riksvägen och levde i övrigt i harmoni med tillvaron, såvitt jag kunde bedöma. Men det gjorde jag givetvis inte. Jag lyssnade på Gyllene Tider, Noice, Ebba Grön och Elvis Presley på den helautomatiska familjegrammofonen med tungt, rökfärgat lock. Musiken hade tidigt en stark lockelse, jag vet inte hur det kom sig egentligen - blockflöjten lades på hyllan strax efter den fasansfulla uppspelningen av "Flickan i Havanna" i en svettluktande och akustiskt undermålig gympasal. Kanske kom intresset från pappa - han var nog lite mer intresserad av musik än det först kunde verka. Man kunde bara ana det av skivorna, dock, som var få med ändå hade en rätt hyfsad spänst, innan den domnade av med tiden och Lill-Nickes och Mantovani-boxen gjorde entré. Pappa spelade också in massor kassettband med låtar från skivor han lånade av bekanta och från radioprogram. Ljudanläggningen hade han lagt ner en hel del pengar på, vilket var en tydlig signal, säkerligen omdebatterad där hemma, eftersom vi hade det rätt knapert ställt. Han blev också bjuden rätt mycket pengar för skivspelaren långt senare, av samme man som han en gång köpte den av i Grythyttan. Detta berättade han stolt för mig, strax innan han dog. För han är död nu, pappa. Hans inspelade kassettband har jag sparat i en låda, och jag lyssnar på dem ibland när jag är tillräckligt stark - det är ett soundtrack till en annan värld, en annan tid, ett annat land, detta att spela sin döda fars 40 år gamla blandband.
 
Och musiken skulle snart bli ännu viktigare för mig. En dag, tack vare att min musiklärare på en musiklektion spelade "Like a rolling stone" som ljudillustration till den musikgenre som enligt studiehäftet hette "folkrock", introducerades jag till den värld som hädanefter kom att benämnas "Bob Dylan". Jag kan närsomhelst minnas och inombords framkalla den känslan; det var en svällande, färgglad, luftigt bubblande insikt av att vara med om något alldeles livsavgörande; att förflyttas ovanför, utanför mig själv. Ja, så kände jag det faktiskt, fast det låter fånigt. När jag tänker tillbaka upplever jag det igen, innifrån, men jag ser också mig själv sittande där, utifrån, jag vet var jag satt, hur det såg ut och vad det luktade. En av mina första "nära-livet-upplevelser". Jag måste erkänna att jag ytterst sällan, om ens någon gång, haft den känslan sedan den där vårdagen 1983. Jag visste direkt att jag måste få höra sången igen och bläddrade hetsigt igenom Ginza-katalogen som gick på cirkulation bland kompisarna; det var den där tjocka katalogen, men det är väl knappt någon som minns den, allra minst hur den luktade, nu när allting enkelt och snabbt kan klickas fram och upp och köpas via internet. Och visst var "Dylan, Bob" med i katalogen - problemet var bara att det redan vid den tiden fanns ett förskräckande stort antal skivor att välja mellan. Det var värst vad mycket skivor han har gjort, tänkte 14-åringen, klädd i täckjacka, manchesterjeans och gympaskor. Men, resonerade han vidare, så logiskt som bara en 14-åring kan göra, den måste givetvis finnas med på en greatest hits. Fast...tänk om den nu inte gör det...? Och vilken av dem i så fall...det fanns visst en som hette "Greatest Hits vol.2" också... Jag beslutade mig för att ändå chansa veckopengen, på ettan - och chansningen gick hem. "Like a rolling stone" fanns med! Skönt! Och jag blev inte besviken. Till att börja med lyssnade jag på den låten, bara den, om och om och om igen (den var precis lika revolutionerande som jag mindes från musiklektionen), men snart lät jag också nålen landa på de andra låtarna. Först lite förstrött, sedan allt oftare och intensivare. En del låtar var kanske inte så bra och texterna förstod jag nog inte riktigt, medan jag snabbt föll för några av de andra låtarna. Sedan började jag också sugas in i de låtar som jag inledningsvis hade svårt för och då var det slutligen över. Jag hade fastnat i Bob Dylan. Nu läste jag allt jag kunde hitta på biblioteket (internet var nämligen inte uppfunnet än), vilket i princip var en engelsk "Rock encyclopedia", där jag för hand skrev av avsnittet om Bob Dylan i ett kollegieblock för att kunna läsa det om igen, hemma. Jag började samla tidningsklipp och information, klistrade in allt i en gammal skolpärm, som idag ligger i en kartong nere i förrådet. Att bläddra i den pärmen är att förflytta sig i tiden; tummade och sönderlästa notiser och bilder från allsköns tidningar. Bara hans namn nämndes i artikeln, klipptes det ut och klistrades in.

Men viktigast av allt var förstås musiken. Jag sparade alla pengar jag lyckades skramla ihop, det var på den tiden man fortfarande betalade med mynt och sedlar, och lade dem i en svart plastlåda och köpte på mig Dylans skivor allt eftersom jag fick råd, allt noga bokfört i en kassabok. Det gick sakta, men skiva för skiva lades till samlingen. Inköpen skedde inte i någon särskild ordning. "Self Portrait" kom tidigt. Liksom "Dylan" och "Subterranean Homesick Blues" (jo, den hette så). Lagom till jul det året fick jag vara med om det första färska skivsläppet, "Infidels", den första nya Dylan-skiva jag köpte, eller fick i julklapp rättare sagt, inhandlad på Folkes Foto av mamma och pappa. Jag lyssnade på den hela det jullovet. Första besvikelsen på LP-fronten inhandlade jag för pengar jag tjänade ihop genom att klippa gräs och rensa rabatter på kyrkogården en sommar. Skivan var "Saved"; det tog 25 år - men nu älskar jag den. Ingen besvikelse kunde hur som helst vara så stor att det kunnat hindra mig i det jag upptäckt, jag ville ha mer än vad som faktiskt fanns - så jag lyckades tjata till mig "Royal Albert Hall"-bootlegen på kassett av Arne Norlin på Aftonbladet, började samla fler kassetter, missade Ullevi, hittade snart en skrift som hette "The Wicked Messenger" och den följdes snabbt av andra som hette "The Telegraph", "Endless Road", "Look Back" och "Zimmerman Blues". Jag blev allt djupare indragen i Dylans värld. Mina klasskompisar förstod mig aldrig, de hade t-shirts med Iron Maiden och AC/DC på, eller möjligen Bob Marley. Kunde kanske en tröja göra mig lite rumsrenare? Så till slut fick jag verkligen tag på en svart t-shirt med Dylans ansikte, solglasögon och loj cigarett i handen, tröjan var i dålig kvalitet och jag tror den köptes på en höstmarknad. Men inte blev det bättre för det. Snarare tvärtom. Inte ens när det var ett helsidesreportage om Bob i självaste "Okej", som alla läste i skolan, fick jag någon upprättelse. Det var en ensam resa att vara tonårig Dylanbeundrare i en bruksort på 1980-talet, som annars blev mest känd för att polisstationen sprängdes i luften en vinterkväll just i denna veva. Men Dylans betydelse avtog aldrig för det, den bara ökade, och mina första små dikter, som nybliven tonåring, var svårt Dylan-inspirerade:

Den döde mannens tankar
vilar i ett bo av svart magi.
Gå inte dit! sa poeten snabbt,
sinnesgamarna är där ännu.
Gamarna pratar, de pratar -
ack så skör han är!


Sen har det fortsatt. Det har gått snart 30 år sedan jag genom en slump stötte ihop med honom, Bob Dylan; mängder av skivor, böcker, nya upplevelser, resor, konserter och vänner har passerat. Konserterna, ja. Den allra första i Göteborg september 1987, skuggan som spattigt och ostrukturerat rörde sig mot mikrofonen och sjöng..."Like a rolling stone" som inledning, de fem februarikvällarna i London 1993, Kiel 1994 som definitivt är en av de allra bästa jag sett, en stekhet nordtysk sommardag, två konserter på hemmaplan i Karlstad 2003 och 2005. Berns 2009. För att nämna några. Vi har inte alltid varit bästa vänner, ibland har vi glidit ifrån varandra. Eller jag från honom, rättare sagt - för vi har aldrig kommit överrens om något, Bob och jag, och jag har heller aldrig egentligen förväntat mig något av honom. Visst har jag blivit besviken ibland. Förbannad. Sur. Men aldrig sviken. Våra liv har fortsatt, givetvis; allting i mitt liv kan jag ställa i relation till Bob Dylan - och allting i Bob Dylans liv kan jag ställa i relation till mitt eget liv och alla de faser som jag gått igenom. Vi är inte så olika vi människor, när allt kommer till kritan - det finns helt enkelt inte så mycket förutsättningar att jobba med. Vi föds och vi dör. Mycket mer än så är det inte. The only thing people really have in common is that they are all going to die. Som han själv har sagt.

En av de stunder som jag och min pappa kom varandra som närmast, har jag förresten Bob Dylan att tacka för. 1989 bestämde jag mig för att åka till Christinehof, ensam, för att se Dylan (jag hittade ingen kompis som ville följa med dit - till Stockholm gick bra, men inte Skåne, och jag förstår dem mer och mer). Pappa blev orolig i tysthet, tyckte det var för långt, så han följde med mig som chaufför och sällskap i Toyota Terceln, men satt kvar utanför på parkeringen under hela konserten, en kylig vårkväll som inleddes med "Subterranean homesick blues" och jag tappade min engångskamera i trängseln vid scenen. Varför köpte jag inte in pappa på konserten? Han som brukade säga att Bob Dylan (uttalat precis som det låter) skrivit "en del fina bitar" (dvs låtar), men inte kunde ge sig till att erkänna honom fullt ut. Inte inför mig i alla fall. Min bror och jag gjorde lite narr av det där. "Fina bitar" var ett mossigt uttryck i vår fulländade och rätta värld. I bilen pratade vi, lyssnade på radion. P4. Nattradion. Jag saknar pappa. Nu är så mycket försent. Allför mycket. Och alltför sent.

Nåväl, den där LP-skivan har blivit kvar i min skivsamling, trots avsäljningar och cd-uppdateringar. Jag har svårt för att göra mig av med saker, särskilt mig själv. I kölvattnet av att under hösten återupptäcka Dylan på nytt (jag menar givetvis Witmark Demos + Brandeis, som fått mig att känna samma nerv igen, som jag gjorde i början, känslan av att någonting stort är på gång) plockar jag fram den där LP:n ur hyllan, för att få veta vad jag lyssnade på, väldigt nyfiken på hur det lät. Vad det var som gjorde det, vad var det som startade allt? Låtordningen förstår jag mig inte riktigt på, så här i efterhand; den är inte kronologisk och inte logisk på något annat sätt heller, men det var i alla fall i den ordningen som jag blev introducerad till Bob Dylans värld. Redan skivomslaget skickar mig rakt tillbaka till mig själv som 14-åring, det är som att jag sitter bredvid mig själv på golvet i vårt vardagsrum och vrider och vänder på omslaget; "Nobody sings Dylan like Dylan" i hörnet, jackan, de randiga byxorna, cigaretten i handen, någon metallisk manick i handen (för den som vill se finns den här: http://www.discogs.com/viewimages?release=1025932). Nu, i slutet av oktober 2010, lyssnar jag alltså på skivan, igen, för första gången på...säkert 25 år. Och det kommer tillbaka! Allt kommer tillbaka! Känslorna, tankarna, dörrarna som öppnades, de andra som stängdes, bilderna i min hjärna, rysningarna. Det måste vara något med att höra låtarna i just den där speciella  ordningen. Låtsekvensen. "Blowin' in the wind", med den magiska, valpiga rösten, "Don´t think twice, it´s all right", med det underbara gitarrplockandet, som jag spelade om och om igen, samtidigt som jag hoppades att höra så mycket som möjligt av gitarren bakom rösten, gunget, textraden "so long, honey, babe"; "Queen Jane approximately" som snabbt blev den andra stora favoriten på skivan, och än idag är en personlig favorit; "Maggies farm", som jag aldrig förstod vem det var, Maggie alltså; "Mr Tambourine Man", med alla snurrande ord som var som en sång i sig, varje strof var en egen värld, poesi; "Bob Dylans Blues", med raderna "I don´t have no sportcar, and I don´t even care having one - I can walk anytime around the blocks" som jag spelade om och om igen - så coolt, så annorlunda, så nonchalant; "The times the are a-changin"; "It ain´t me, babe" som jag inte gillade då och förresten inte gör nu heller; "Subterranean homesick blues" med ordflödet och rimmen som bubblade och sprätte, underbart; "It´s all over now baby blue", med den desperata rösten; "Like a rolling stone"; "Highway 61 revisited", en märkligt magisk låt med en fantastisk ljudbild och det där lustiga instrumentet.
 
Jag håller den i handen nu, skivan. Jag känner mig som en arkeolog som hittar en personlig ägodel från stenåldern och försöker pussla in den i ett sammanhang. Till den här skivan går allt tillbaka, ett botteneko som allting studsar mot. Vad är det för konturer man kan utläsa av det som blev ett liv? Mitt liv. En LP. 12 låtar. En 14-årig pojke. Som nog var rätt ensam, när allt kommer omkring. Bob var 42 år då, vilket är precis vad jag fyller nästa gång. 42. Och Bob? Han fyller 70. Pappa, min pappa, kommer aldrig någonsin att fylla 70. Kommer jag att göra det? Vem vet. Snart kanske jag redan har gjort det. Men jag saknar den där tiden. Att vara ung. Att upptäcka. Att leva. Att tro att allting skulle vara för evigt, nej förresten, att veta att allting skulle vara för evigt. Eller kanske man inte ens reflekterade över frågan då? Så var det nog. Allt var självklart; en del svar är helt enkelt inte svar på någon särskild fråga, de är bara...svar. Man kanske skulle tänka mindre och leva mer? Men, å andra sidan, som Torgny Lindgren säger: "När man blir äldre ser man på något sätt meningslösheten väldigt tydligt - och fåfängligheten i människans liv". Jag förstår precis vad han menar. Vad blev det egentligen av dem? Alla drömmarna. Förhoppningarna. Planerna. Framtiden. Ge mig tillbaka mitt liv, mumlar jag medan jag knyter min hand mot ingen särskild alls, vem skulle det vara?, ge mig tillbaka det som är borta, jag vill börja om, jag vill ha allting framför mig!

15
Övrigt / Berns 2009 - en cirkel ska slutas (SDC)
« skrivet: 16 mars, 2009, 20:19:20 »
Jag tänkte göra några reflektioner inför söndagens konsert på Berns (ifall ni stöter på mig, och undrar varför jag verkar mer sentimental än vanligt....). Har mer och mer insett att det är en mycket viktig konsert, eller, ja, en viktig dag i livet rent av. Jag upptäckte Dan Andersson och Bob ungefär samtidigt, runt 1982-83. Jag vet inte vad som är mest suspekt i ett litet brukssamhälle i Bergslagen -  att som 13-åring läsa poesi när kompisarna läser Bröderna Hardy, Vi fem och Hans-Olof Hellberg, eller att lyssna på Bob Dylan när de lyssnade på Judas Priest och Accept. Dan Andersson hade visserligen alltid funnits med i bilden, Svalans klassikervolym fanns hemma i bokhyllan, dit kommen genom Bra Böckers Bokklubb som fyllt mången 40-talists bokhylla, och alla insjungningar av Gunde Johansson, Hootenanny Singers med flera, fanns såklart alltid med. Men sen började jag läsa Dan Andersson själv, och drabbades som alla unga nybörjare allra hårdast av Sizzi, den om den stackars haren som blir skjuten av en jägare, en rätt bespottad dikt som jag tycker förtjänar upprättelse.
Sen har de följt mig genom livet, Dan och Bob, ibland mer intensivt, ibland mindre. Båda två. Sida vid sida ibland, ibland har någon fått välförtjänt vila en stund. En son har jag döpt efter Dylan.

Ibland slås jag av beröringspunkterna mellan Dan och Bob. Som i textrader som
"Pain sure brings out the best in people, doesn´t it?" och
"Jag vet ej om fullare fröjd står att nå, än när pannan av ångest är våt".
Det är inga konstigheter, båda är människor, med samma funderingar, så jag menar inte att det är något övernaturligt, men jag gillar beröringspunkterna. De gör mig gott. Eller likheterna mellan Omkring Tiggarn Från Luossa (som den egentligen namnlösa dikte kallas, och som numera citeras så gott som varje dag i någon dödsannons - kolla själva) och Mr Tambourine Man - Vandringsmannen/Tamburinmannen som berättar sina sanningar för de som lyssnar. Hittade förresten en hyfsad översättning av språkvetaren och författaren Ola Wikander. Så, ifall du read this Bob, och tänkte dig try a cover, here´s the lyrics:

Round the beggar from Luossa
Round the beggar from Luossa people gathered in a ring,
by the campfire they sat and heard his song.
And of wayfarers and mendicants and every wondrous thing
and of his longing he sang to them all night long.

“There is something beyond mountains, beyond flowers, beyond singing,
there is something there behind the star, behind my burning heart.
Hearken, something goes there whispering, goes there calling me and praying
‘come to us, for of this earthly kingdom you are not a part.’

I have listened to the tranquil waves that roll against the beach,
to dream of wild seas’ rest has been my lot.
And in spirit I have hastened towards the formless lands
where the dearest thing we knew shall be forgot.

To a wild, eternal longing we were born by pallid mothers,
from the labour pains of troubles rose our first and anguished cry.
We were thrown on plains and mountains then, to play with all our brothers,
and we played there elk and lion, beggar, god and butterfly.

I sat silent by her side, she whose heart was like to mine,
with hands so soft she tended to our nest.
But I heard my heart then calling: ‘what thou ownest is not thine’
and the spirit came and bore me off to rest.

What I love is far away beyond, concealed in distant darkness,
and high and wonderful is my true way.
And amid this clamour I am called to pray before the Heavens:
What no-one has I want to own, take all the earth away!

Follow, brother, beyond mountains, to the cool and peaceful rivers,
where in beds of mountain garlands all sea slowly goes to sleep.
Somewhere there beyond the heavens is my home, I have my mother,
in the golden-sprinkled mists, dressed in rosy mantle deep.

May the black and salty waters cool the cheeks that burn with fever,
let’s be miles away from life before the morning breaks above!
Not of this world was I, brother; hardships without end I suffered
for the sake of worries, faithlessness and of my burning love.

By a shore all dressed in seashells stands a gate of roses heavy,
therein sleep the mouldered shipwrecks, and the tired men find rest.
Songs unheard and high there sing like violins in distant echoes
under arches where eternal children live forever blessed.

- copyright Ola Wikander -

Kan inte heller låta bli att fascineras av att slumpen faktiskt förde Dan Andersson till Duluth. När Dan var 14 åkte han ensam till Amerika för att undersöka möjligheten för familjen att emigrera från fattigdomen (det blev aldrig så), och vid hemresan skänkte han sina sista slantar till en tiggare i Duluth. Bobs födelsestad. 1902. Så till och med Dan skulle kunna stämma in i rader som..."walking the hills of old Duluth".

Dan dog en för tidig död, som det brukar heta, en septemberdag 1920. Han stod hemma i sitt nya hus i Gonäs utanför Ludvika, och spikade upp tidningar som fodring. Han skulle till Stockholm denna dag, men hade haft en så konstig dröm att han funderade på att ställa in det hela. Men så bestämde han sig, for iväg, och checkade in på Hotell Hellman på Bryggaregatan. På kvällen, den 15 september, träffade han ett par vänner och de tillbringade kvällen på Berns, där de satt på en av balkongerna. Ett stenkast bort, på Styckjunkargatan, hade han tidvis bott i kollektivform hos några konstnärsvänner. Lite rund under fötterna följde han en av vännerna till Engelbrektsplan, och vandrade sen till sitt hotell. Där hade man rökt mot ohyra dagen innan, men inte vädrat madrasserna ordentligt, så Dan vaknade aldrig igen.

Så. Livet går. Med sina uppgångar och nedgångar, dalar och toppar. Och en del vardag...
Och nu är det alltså så att tiden, tillfälligheter (och, inte minst, Elston! :d2:) sammanför oss tre på söndag.
Det känns riktigt skönt. Pusselbitar faller på plats. På en front kan man finna lite frid.   

Vi ses där! :d4:

Sidor: [1] 2 3 ... 5