Visa inlägg

Denna sektion låter dig visa alla inlägg som denna medlem har skrivit. Observera att du bara kan se inlägg i områden som du har tillgång till.


Meddelanden - egoBen

Sidor: [1] 2 3 ... 221
1
Dylan / SV: Trouble No More: The Bootleg Series Vol. 13 / 1979-1981
« skrivet: 18 januari, 2019, 11:19:18 »
Tips för er som inte redan har boxen. Ginza säljer den för halva priset nu. Skynda, fynda  :d6:
https://www.ginza.se/product/dylan-bob/trouble-no-more-1979-81-bootleg-13/501773/

Köpte nu! Har väntat länge på att höra denna!

2
Dylan / SV: Scorseses Rolling Thunder-dokumentär kommer på Netflix 2019
« skrivet: 13 januari, 2019, 11:50:14 »
Bör väl avse denna?

https://en.wikipedia.org/wiki/The_Bootleg_Series_Vol._5:_Bob_Dylan_Live_1975,_The_Rolling_Thunder_Revue

Released   November 26, 2002

Ja, men det känns ju heeelt sjukt att det gått 17 år sedan den kom!

3
Dylan / SV: Scorseses Rolling Thunder-dokumentär kommer på Netflix 2019
« skrivet: 12 januari, 2019, 00:35:50 »
Härliga tider strålande tider och så hoppas vi på en dvd-utgåva för oss som ligger på Tv1/Tv2-nivå.  -_-
Shit det är 17 år sedan den förra RollingThunder-produkten kom ut, time fades away...

Vad menar du 17 år?

4
Dylan / SV: Scorseses Rolling Thunder-dokumentär kommer på Netflix 2019
« skrivet: 10 januari, 2019, 20:52:01 »
Väldigt kul! Det borde väl bli någon slags free formdokumentärvariant på Renaldo and Clara? Ser fram emot trailern först och främst! Väldigt bra att allt material kommer till användning under vår livstid!

5
Övrigt / SV: GOTT NYTT ÅR!
« skrivet: 31 december, 2018, 20:52:33 »
Ännu ett år kan snart läggas till handlingarna och det tycks som att vi fortfarande står upp. Gott nytt år till alla här på L&T!

Detsamma! Gott Nytt År till alla!  :d5:

Gott nytt alla! Jag har sett kanske något färre Dylan-spelningar än vanliga år, men det blev ändå fyra i Italien och en i USA. Ser sååå mycket fram emot 2019 och kanske särskilt Dylans 2019! Jag vågar inte missa det!

6
Dylan / SV: Bob Dylan 2019
« skrivet: 30 december, 2018, 22:15:49 »
Sugen? Jovisst. Jag måste rekommendera minst två dar i Sevilla. Det är kanske Andalusien hjärta och själ. Ta tre dar!/bobi

Ja det är en stor stad. Har du några tips?

7
Dylan / SV: Bob Dylan 2019
« skrivet: 29 december, 2018, 00:16:09 »
Idag köpte vi biljetter till Sevilla och Fuengirola i södra Spanien. Jag tänker att det vore trevligt med lite sol och värme på vårkanten och så då två Dylan-konserter som bonus. Tänker jag fel? Någon annan som är sugen på att haka på?

8
Övrigt / SV: God Jul!
« skrivet: 22 december, 2018, 17:00:58 »
God jul alla music lovers! Det har varit ett bra Bob-år och 2019 ser inte ut att bli sämre. :party:

9
Pryltorg / SV: Biljetter Globen & Scandinavium säljes
« skrivet: 17 december, 2018, 18:43:35 »
Dessa fina biljetter till Göteborg är fortfarande till salu.

2 st Scandinavium, rad 10, platser 35-36, inköpspris 3110 kr

10
Dylan / SV: Bob Dylan 2018
« skrivet: 15 december, 2018, 17:08:43 »
Just det, det blev stagerush och vi sprang givetvis fram. Det var kul. Vakterna gjorde inget för att mota det utan bara stod och höll koll. En vakt fastnade med något i min jacka när han passerade oss, efter lite strul lossade jag honom och klappade honom på axeln och sa "you're good to go".

11
Dylan / SV: Bob Dylan 2018
« skrivet: 15 december, 2018, 17:06:33 »
Jag har inte skrivit något om Philadelphia-konserten. Men jag håller med Tobias förstås, men jag såg inte någon Beacon-spelning så jag hade inget att jämföra med (ja förutom de 65-70 spelningar jag sett tidigare då). Jag älskade det udda nya arret på Like a rolling stone. Och Gotta serve somebody var svinigt bra. Don't think twice är givetvis en riktig juvel just nu i sin superlångsamma fina skrud. Men jag kom precis tillbaka från utedasset innan den spelades och jag stod där bak och lyssnade men det gjorde inget, det var mycket fint ändå. Sen är det lite synd att Simple twist of fate och Make you feel my love låter rätt lika varandra, det är nästan samma låt på något sätt. Och just det, härligt att höra så mycket munspel, det har jag saknat jättemycket, men nu var det tillbaka och det lät helt felfritt och mycket känslofullt! Själva arenan var bra, nyinvigd och allt, vacker, men med lite barnsjukdomar som att damtoaletten stängdes av (drabbade förstås inte mig men många andra). Det var rätt kul att kunna köpa en burk öl ur baljor med isvatten precis vid entrén till salongen och det fanns mugghållare vid platserna. En lång konsert kräver lite uppfriskande dryck. Som helhet en helt underbar konsert. Avis på alla som ska se honom i april!

12
Andra artister / SV: John Prine till Sverige
« skrivet: 15 december, 2018, 03:00:16 »
Biljett inköpt! Ska bli kul att se honom på min gamla hemmaplan i detta fina konserthus.  :d2:

Javisst! Vi kommer! John Prine är underbar. Gävle rätt bra med.

13
Andra artister / SV: John Prine till Sverige
« skrivet: 07 december, 2018, 16:31:01 »
Detta missas inte!

14
Dylan / SV: The 1995 Project
« skrivet: 03 december, 2018, 21:44:57 »
Konsert 116 av 116 Philadelphia, Pennsylvania 17 december 1995

Det är kallt och vackert dagarna innan vi åker från Stockholm. Frost på träden i Vasaparken. Det glänser vitt. Det är där jag bruka sitta när det är sommar och varmt. Nu är det kallt, men vackert, åh så vackert. Vi åker till Philadelphia.

För över fem år sedan började jag lyssna på konserterna från 1995. Mycket har hänt i mitt liv sedan dess. Det är mycket jag upplevt. Snart träffar jag Ulrika, Tobias, Frank och Marjorie och går till nyinvigda The Met där Bob Dylan spelar denna kväll. Här i Philadelphia. Sista konserten det här året. Precis som 1995. Jag tycker om hur det slumpar sig. Våra kompisar Frank och Marjorie var på just den sista konserten. På Electric Factory. En sliten gammal fabrikslokal. Vi bad taxichauffören stanna till där. Gick ut och tittade drömmande upp mot fasaderna med alla fönster. Rost, slitet, det ser ut som att hela byggnaden ska falla ihop. Men den står där fortfarande. Det är fortfarande en konsertarena. Vi landade i New Jersey och åkte direkt till ett hus i Philadelphia där den mycket egensinnige gitarristen Nels Cline från Wilco och trummisen Charlie Hall från War On Drugs spelade i vardagsrummet. Frank spelade på en låt. Charlie hjälpte mig att ta loss en burk lokal ipa från ett 6-pack. Jag sitter här nu. På Silk City Diner. Jag behöver endorfiner och dopaminer. Musik eller alkohol. Helst båda två. Som etter i mina ådror. Det här är mitt liv, minus noll, och det är Bob Dylan från 1995. Jag har varit ärlig om allt och jag har ljugit om allt. Idag tar det slut.

En gul skolbuss åker förbi där utanför. Det börjar bli stimmigt i restaurangen. Det är lunch i Philadelphia nu. Det är tredje gången vi i staden. Staden som en gång var Amerikas huvudstad. Tills Washington, DC tog över, det behövdes en neutral stad. Good evening ladies and gentlemen, would you please welcome, Bob Dylan. Och nu ångar tåget. Just got to pick myself up off the floor sjunger han. Det tjuter och visslar. Tåget rullar. I’m ready when you are, senor.

"Naturen har gett människan förmågan att glömma. Annars hade hon inte förmått att stå ut." Det skriver Hjalmar Söderberg i ”Den allvarsamma leken”. Så är det. Och det är en fantastisk bok, som skänker mig en enorm känsla av liv. Den handlar om Arvid och hans kärleksbekymmer i Stockholm kring förra sekelskiftet. I somras låg jag under ett blommande äppelträd i Rosendals trädgård på Djurgården. Himlen klarblå och bin som flög mellan blommorna uppe i trädet. Boken tog slut. Södra snälltåget rullade ut från stationen. Jag var överväldigad. Jag reste mig och promenerade vidare, ner förbi det lilla sommarslottet som byggdes åt Carl XIV Johan. Jag vandrade vidare och gick ner till vattnet för att gå tillbaka in mot stan, det var vackert och några doppade fötterna från strandkanten. Jag kom fram till Djurgårdsbron och satte mig vid slänten precis före bron, en fin liten gräsplätt. Till vänster satt två tjejer. Jag satt där en kvart, bara tittade. Gick sedan upp på bron och tittade ut över vattnet, inte in mot stan utan åt andra hållet, bort från stan. Och dom två tjejerna satt kvar. Den ena blond med ljusa luftiga kläder, den andra mörkt rödhårig, med en svart kjol och en mörkgrön tunn tröja av sidenliknande material. Den rödhåriga tog en panoramabild. Jag var varm av promenaden, solen och hatten, och jag kände vinden som svalkade skönt där uppe på bron. Sedan gick jag Strandvägen in mot stan, till Stureplan där jag handlade abborrefiléer och vit Gotländsk sparris. Jag tror att det var ena tjejen i bandet Moon City Boys som sålde sparrisen till mig. Jag behövde införskaffa potatis så jag gick hemåt mot mataffären på Dalagatan. Precis när jag ska gå in genom dörrarna så kommer dom två tjejerna från bron, dom går in exakt samtidigt som mig. Jag skulle så gärna velat säga något men kunde inte, och vad hade det spelat för roll. Men i den enas kamera finns jag med på bild, där jag står uppe på Djurgårdsbron och tittar ut över vattnet. Jag älskar ögonblick som dessa. Och jag älskar Stockholm. Och jag tycker om hur allt slumpar sig. Att jag är i Philadelphia just idag.

Bardisken är röd och glänser skinande rent och pallarna som är uppradade hela vägen bort är kromade med svarta skinnsäten. Min bror bor i en husvagn utanför min fars hus. Jag har blivit av med mitt jobb. Går på jobbintervjuer och försöker låtsas vara intresserad. Men jag är en usel lögnare. Tåget rusar förbi i ett frenetiskt tempo. All along the watchtower brinner. Gnisslar och brinner. Och han spelar vacker gitarr till Every grain of sand. Melodiskt men fel men rätt. In the time of my confession. Det handlar om tröst och hopp.

I Saint Croixdalen mellan St Paul och Duluth bygger dom sitt nya hem, efter tio veckor på båt mellan Karlshamn och New York, vidare med flodångare och tåg till Detroit, Chicago och längs Mississippifloden upp till Saint Croix, norr om Stillwater och Taylors Falls. Där hittar Karl-Oskar till slut ett stycke land. Där bygger han sitt första hus, ett tillfälligt skjul med jordgolv. Kristina sa inget om sin besvikelse men hon var glad för en sak, ingen där hemma skulle se hur deras första hus i Amerika såg ut. Men barnen lekte och famlade runt, ”vi bor i ett hus i Amerika” tjöt dom glatt. Den utvandrande familjen från Småland var nu invandrarna i Minnesota. Och dom hade äntligen en egen tomt och ett eget litet hus.

I’m gazing to the doorway. Of temptation’s angry flame. I always hear my name. Then onward in my journey, I come to understand, that every hair is numbered, like every grain of sand. Solen är stekhet mot min rygg. En del förstår inte Bob Dylan. Det är okej. Det är verkligen helt okej. Många undrar vad det är som är så bra. Jag säger som Louis Armstrong när han svarade om jazz. ”Man, if you have to ask, you’ll never know.” Jazz och Bob Dylan hör ihop. På baksidan av en gammal skiva med John Coltrane från 1958 står det ”he plays a song for as long as it is artistically necessary for him to play it”. På den här resan, efter alla dessa konserter, har jag förresten lärt mig allt som finns att veta om skiftnycklar, att det var en engelsk uppfinning men den liknar mer en rörtång och det var svenske Johan Petter Johansson som tog patent 1892 på den skiftnyckel vi använder nu. Monkey wrench, jag bara gillar ordet.

Silvio är luftig och glittrar, men tung, som den röda långa bardisken. Tangled up in blue akustisk, stilla, men så lång som det konstnärligt är nödvändigt att spela den. Den här resan håller på att ta slut. Någonstans i världen börjar en ny. Någon som skriver för skrivandets skull, eller som Hjalmar Söderberg skrev i Doktor Glas, ”jag skriver för att röra min hand”. Det är bara ett enkelt mänskligt måste. Förresten, när det gäller den där jazzen, för den som inte förstår, går det lika bra att lyssna på Witchi-Tai-To. När det gäller Bob Dylan, går det att lyssna på Desolation row för ett svar på frågan om varför. Cirkusen har kommit till stan.

I know that’s a pretty depressive song, säger Bob efter Desolation row. Och sedan, this one will cheer you up a little more. Och så hörs det där stilla, långsamma. Det är It’s all over now, baby blue. Och när han spelar det där munspelet så släpper det. Hur han blåser i det där munspelet. Det är inte Desolation row som är svaret, inte heller Witchi-Tai-To. Det är munspelet i It’s all over now, baby blue.

I am a stranger here, säger Robert på för en amerikan obegriplig engelska. Han går upp för Broadway på Manhattan, i en av Vilhelm Mobergs böcker. Robert har lärt sig säga det utantill. Och allt han får till svar är skakningar på huvuden. Robert har lärt sig meningen ordagrant, exakt som det står i läroboken, han har varit så noga, vill kunna prata engelska i det nya landet. Men ingen förstår honom. Han vill bli förstådd, vill förstå, vill kunna prata det nya språket. Han vill bli rik. Han vill till Kalifornien, där guldklimpar ligger utspridda på fälten, det är bara att plocka upp dom. Robert kom aldrig till Kalifornien. Men Arvid i Den allvarsamma leken kom till Köpenhamn. Precis som Hjalmar Söderberg. Han flyttade från Stockholm och återvände aldrig.

Där borta ligger Philadelphias skyskrapor. Delawarefloden delar Pennsylvania och New Jersey. En tjej sopar upp blöta löv från gatan. Patti Smith kommer tillbaka och sjunger Knockin’ on heavens door. Och det stregrar kopiöst, sanslöst, knockin’ on, knockin’ on, heaven’s door, heaven’s door. Like so many times before. One too many times before. Well it ain’t gonna be no more. Publiken jublar, och skrattar, och gitarrerna gnisslar och ryker, det där tåget ångar i Philadelphia. Rainy day women #12 & 35 hugger och manglar. Ömsom långsamt, tyst, ömsom tungt av massivt, det dånar, brakar, tjuter, skriker om gitarrerna. Ska det sluta så här? Med ett jävla riv. Ja varför inte. Varför inte. Nu slutar det. Nu är det slut. Det var alla spelningar från 1995. Det var en del av mitt liv, i fem år. Nu börjar nästa resa. Jag ska bara vila lite. Tack för denna tid. Ikväll ska jag se Bob Dylan spela i Philadelphia.

15
Dylan / SV: Sista kvällen på Beacon
« skrivet: 03 december, 2018, 13:52:19 »
Tack Tobias! Ses ikväll.

Sidor: [1] 2 3 ... 221