Visa inlägg

Denna sektion låter dig visa alla inlägg som denna medlem har skrivit. Observera att du bara kan se inlägg i områden som du har tillgång till.


Visa inlägg - Tobias

Sidor: 1 ... 25 26 [27] 28
391
Dylan / Tweedle Dee, Tweedle Dum och jag
« skrivet: 26 januari, 2004, 01:28:07 »
Jag har i en tidigare tråd förklarat att jag inte gillar låten Tweedle Dee & Tweedle Dum och utnämnt den till Dylans svagaste sedan Wiggle Wiggle. Nu, efter att under kvällen ha lyssnat på Love & Theft igen, känner jag mig inte lika säker på min sak. Jo, jag är ganska säker på att det är en av de svagaste låtar Dylan producerat på senare år, men finner den betydligt mer njutbar än t ex Waitin' For You.  

Som öppningslåt på L&T fungerar TD&TD ganska bra. Ett snyggt, om än stulet riff och lagom uptempo. Texten är en kryptisk, fragmentarisk beskrivning av några oidentifierade barbarer. Frågan är dock om det hela leder någonstans. Tweedlarna förblir lika suddiga vid låtens slut som vid dess inledning. Bäst fungerar texten som verktyg för Dylans egensinniga frasering. Enskilda ord och fraser betonas och rycks nästan ur texten. Det bestående intrycket av texten blir dessa ord och fraser, inte det sammanhang de finns, inte den berättelse som kanske finns där.

I sitt sammanhang på skivan känns låten inte så dum. Det skulle inte falla mig in att trycka på repeat när den är slut, men som ingång till tungviktaren Mississippi och skivans märkliga och varierade landskap fyller den sitt syfte. Rent psykologiskt är placeringen förträfflig. Till skillnad från album där bästa låten läggs först på skivan, lovar den ingenting som resten av albumet inte kan leverera. Tvärtom, efter denna mindre än remarkabla inledning följer en skiva som tillhör Dylans bästa under senare decennier.

Problemen uppstår när låten spelas vid varenda konsert. Som öppnare är den ok, och ett bättre alternativ än t ex den uttjatade Maggie's Farm, som nästan alltid är åtminstone halvusel. Öppnare är den dock ganska sällan, men den spelas nästan alltid, på en eller annan plats i setlistan. Begränsningarna blir snabbt tydliga. Det tycks inte hända någonting i låten och den fungerar inte som uppvisning för någon av Dylans många sidor som liveartist. T o m Honest With Me fyller sitt syfte som uppvisning av den hårt rockande Dylan. Den låten har också genomgått vissa förändringar under tidens gång. TD&TD verkar stå och stampa på precis samma ställe och framstår mest som en bluesrockig gäspning.

Det bästa med livearrangemanget är låtens ofta ganska abrupta slut efter "I've had too much of your company, said Tweedle Dum to Tweedle Dee". Detta tycks mer lämpligt än den uttoning som sker på albumet.

Sammanfattningsvis, egentligen en rätt ok låt, om än lite småtrist och överexponerad live. Om Bob Dylan skulle läsa detta forum, vilket han tack och lov inte gör, skulle jag säga: Stryk låten ur din liverepertoar (och låt Honest with Me och Maggie's Farm göra den sällskap i pensionärslivet)!

392
Dylan / Första låten ni hörde under en Dylan-konsert?
« skrivet: 20 januari, 2004, 11:45:27 »
Den första låt jag såg och hörde Dylan framföra live var "Rainy Day Women #12 & 35" i Luleå 1992. Tidigare under året hade han öppnat många konserter med antingen instrumentala och sjungna versioner av denna låt. I Luleå var den närmast ett mellanting. Dylan verkade inte riktigt bestämma sig för om han skulle sjunga in i mikrofonen eller inte, vilket ledde till att jag knappt hörde någon sång alls under de första verserna (på inspelningen är hans röst något tydligare än jag minns den).
Hursomhelst, det var en av få låtar Luleå-publiken verkade kunna relatera till och en ganska uppsluppen öppning på en rätt deprimerande konsert. De hb-drickande killarna framför mig skrålade glatt med i "everybody must get stoned!". Några låtar senare verkade de mest intresserade av att ta sig därifrån. Kanske fanns det behov som inte gärna kunde uträttas på stället (även om jag såg någon som faktiskt gjorde det), kanske fanns det mer att dricka någon annanstans.

393
Andra artister / Era fem (eller fler) favoritartister?
« skrivet: 17 januari, 2004, 01:27:21 »
Ganska få Dylan-fans lyssnar enbart på Dylan, utan de flesta ägnar mycket tid även åt andra artister.
Det finns enstaka fans som sällan lyssnar på något annat än officiella eller inofficiella Dylan-alster, men de flesta har ett något bredare musikintresse. Andra artister kommer ofta på tal i detta och andra Dylan-forum, men nu vill jag höra vilka som (åtminstone just nu) är era "all-time favorites", era absoluta favoritartister vid sidan om Bob. Lista fem eller, om nödvändigt, fler favoriter!  

394
Andra artister / Johnny Cashs sista konsert
« skrivet: 15 januari, 2004, 16:44:08 »
Hela Johnny Cashs sista konsert kan hittas i mp3-format här:
http://www.buddycase.com/fold/fold.html
Bara två månader före sin död gjorde Johnny ett sista framträdande på Carter Family Fold i Virginia, där han månaden innan överraskat alla genom att ge sin första konsert på mycket länge. Nu var han tillbaka, för, som det skulle visa sig, sista gången.
Inte mycket återstod då av hans röst eller kroppsliga krafter, men på ren viljestyrka lyckades Johnny genomföra denna konsert, som en slags hyllning till June.
Den halvdana publikinspelning som hittas på ovan angivna länk är ett gripande dokument.  

395
Andra artister / Tips: Blues-mp3or på nätet
« skrivet: 10 januari, 2004, 03:34:34 »

http://www.publicdomain4u.com/
kan man, helt lagligt, ladda ner låtar med gamla blueslegender som Blind Blake, Robert Johnson, Charley Patton, Leadbelly, Mississippi John Hurt och många andra. Rekommenderas!
(Det finns så klart mycket Dylan-relaterat här, bl a kan nämnas att Dylan framför Blind Blakes "You're Gonna Quit Me Blues" på "Good As I Been To You".)

396
Övrigt / Grattis Pelle!
« skrivet: 09 januari, 2004, 00:06:16 »
Vår "superpappa" Pelle fyller år och vi gratulerar!
Pelle delar f ö födelsedag med Joan Baez, Jimmy Page och Scott Engel/Walker.

397
Övrigt / Ingrid Thulin död
« skrivet: 08 januari, 2004, 18:32:21 »
Vill bara uppmärksamma att skådespelerskan Ingrid Thulin har avlidit. Hon var antingen 74 eller 77 år gammal. Hon spelade bl a i Bergmans Smultronstället, Tystnaden och i Mai Zetterlings Nattlek. I de två sistnämnda filmernas rollistor hittar man bl a en viss Jörgen Lindström.
RIP

398
Om forumet / 500-strecket
« skrivet: 04 januari, 2004, 18:42:29 »
Vill bara passa på att uppmärksamma att det nu har skrivits 500 inlägg på Theft & Love. Det har dock varit tyst på Love & Theft sedan den 31 december. Vad betyder detta? Att kärleken fått vika för stölden?  :D

399
Dylan / Stand up for Bobby!
« skrivet: 03 januari, 2004, 19:22:14 »
Lyssnar på Karlstad-tejpen. Mellan låtarna hör jag någon ropa "Stand up! Stand up for Bobby! He's standing up for you!" Det låter som något Lambchop skulle ha kunnat ropa, men Lambchop kan det knappast vara.
"He's standing up for you!" Visst. Det finns dock en viss skillnad mellan mig och "Bobby". Jag lämnar Löfbergs Lila-arenan 500 kronor fattigare, han lämnar den några hundra tusen kronor rikare. Sett ur det perspektivet är det inte mer än rätt att jag, om jag känner för det, sitter ner, medan "Bobby" får stå.  

400
Dylan / Hammersmith
« skrivet: 03 januari, 2004, 04:46:16 »
Klockan är väldigt mycket. Jag har druckit lite vin under kvällen, periodvis i goda vänners sällskap, men sitter nu fastklistrad vid datorn, med musik i hörlurarna (på sannolikt hörselskadande volym). Jag kan inte slita mig. Musiken är bara så bra.
Jag har nu kommit över det mest intensiva stadiet av min "Standing In The Doorway"-förtrollning och lyssnar på Hammersmith 2003. Det här är sannolikt inte den tydligen överlägsna Doberman-versionen, men det spelar inte så stor roll. Jag börjar nu allt mer likna Jörgen under hans mest intensiva FF-förtrollning. Denna konsert är helt suverän!
Jag ska här försöka framföra några av mina känslor och åsikter under avlyssnandet av några av de 17 låtar Dylan framförde under denna kväll.
Det finns kanske inte så mycket mer att säga om den unika versionen av "Romance In Durango". Den framförs på ett fängslande sätt, mer likt den relativt lugna och sorgsna albumversionen än den mer uppdrivna Rolling Thunder-versionen. Liksom på albumversionen förekommer här missar och tabbar, men ingenting som egentligen stör flödet i berättelsen (även om det underlättar om man har texten klar för sig när man lyssnar på denna version). Att Dylan haft albumversionen som referens när han arbetade fram detta arrangemang verkar klart, bla eftersom han bara sjunger "the face of God will soon appear" och inte Rolling Thunder-versionens mer klargörande "in the streets the face of God will soon appear".
Därefter kommer "Dear Landlord". Detta är en gammal favorit, som sällan framförts live och ännu mer sällan framförts på ett bra sätt. Här lyckas dock Bob sätta den. Alla de som följt The Never Ending Tour på senare år kan egentligen inte kräva ett bättre framförande av denna låt än det här.
"High Water". Misslyckas han någonsin med den här? Det är förmodligen den låt från L&T som fungerar bäst live (ok, konkurrensen är hård, men "High Water" är nog ändå mitt slutgiltiga val), men av någon anledning vill han sällan framföra den i Europa. Bara Dylan själv vet varför.
"Tough Mama" är kanske inte sensationellt bra, men åtminstone ett intressant och underhållande val.
"Floater" är en av mina L&T-favoriter (som jag tom gjort ett mindre lyckat försök att översätta till svenska), här framförd med den äran. Introt, med dess kombination av munspel av fiol, utgör en perfekt uppladdning inför denna märkliga historia.
"Million Miles". Sorry, det här är inte någon stark låt. Denna kväll låter den bättre än jag kan minnas att den tidigare varit live, men det räcker inte. Bob pianospel och bandets blueskomp utgör en ny kombination i försöken att rädda denna låt från att för alltid fastna i medelmåttighet, men de når inte ända fram.
"Jokerman" är ungefär tusen gånger bättre, både som låt och som framförande. Denna låt är en av de låtar jag helst skulle vilja se live och är säkert också en av de mest populära låtarna från Bobs 80-tal. Dessvärre är den numera sällsynt i setlistorna. Kanske inte ens Bob blivit klok på dess mystiska och motsägelsefulla text? Denna kväll ger han den dock en energiskt framförande.
Jag skulle gärna skriva om samtliga låtar på detta sätt, men klockan är mycket och jag är trött. Dessvärre måste jag nog avsluta lyssnandet med "Honest with Me". Denna låt är ungefär lika bra som vanligt, dvs en effektiv uppvisning för bluesrockaren Bob Dylan, men ett framförande som bjuder ganska lite för de fans som föredrar andra delar av hans repertoar. Vad som möjligen skiljer detta framförande från 200 andra är det hörbara engagemanget från publiken. Tråkigt nog har bluesrockaren Bob Dylan på senare tid blivit allt mer framträdande, på bekostnad av de mer musikaliskt varierade delarna av hans repertoar. Att "Honest with Me" framförs vid i stort sett varje konsert, medan en låt som "Po' Boy" knappt vädras alls, det säger någonting om Bobs musikaliska prioriteringar, någonting inte allt för smickrande.
Nåväl, min huvudsakliga tes med denna hastigt skrivna utläggning är att Hammersmith (24 nov 2003) är en väldigt bra konsert, men det visste ni säkert redan...

401
Dylan / Standing In The Doorway
« skrivet: 03 januari, 2004, 03:04:37 »
Bob Dylan har gett oss många låtar och ännu många fler inspelningar av dessa låtar. Det är lätt att glömma bort hur bra många av dessa låtar är, för att vid ett oväntat bara överrumplas av hur bra de är.
"Standing In The Doorway" är en låt jag alltid sett som en av höjdpunkterna på TOOM. Den har också varit bra live och jag kan skryta med att få höra den live två gånger (första gången, i London den 5 oktober 2000, var den inte mycket mer än ok, andra gången, i samma stad nästa kväll, var den magnifik). Jag vet sålunda att det är en väldigt bra låt, men det var bra länge sedan jag verkligen lyssnade på den.
Ikväll har jag återigen tagit fram TOOM (alltså originalskivan, ingen bootleg). Jag kommer inte längre än till introt på "Million Miles". Därefter måste jag lyssna på "Standing In The Doorway" igen. Kanske har det att göra med att jag har druckit lite vin, kanske något annat, men den låten känns ikväll mer angelägen än någonting annat. Jag kan inte ens förmå mig själv att gå till sjunde spåret, "Not Dark Yet", som jag alltid betraktat som min favorit på TOOM. Just nu är det bara "Standing" som gäller. Textrader som "I got nothing left to burn", "There are things I could say, but I don't, I know the mercy of God must be near" och "All the laughter, it's just making me sad" är inte märkvärdiga, men ikväll känns de sanna och glöder som brinnande kol, som om de skrivits i min själ.
Imorgon känns det säkert helt annorlunda...

402
Dylan / Sju Bob-ögonblick jag minns
« skrivet: 02 januari, 2004, 12:32:32 »
1.) Tryin' To Get To Heaven - London 5 oktober 2000
Benke hade innan konserten berättat för mig att denna låt fått ett nytt arrangemang, som liknade cocktailjazz. Jag var en smula skeptisk till detta påstående, även om det faktum att Bob nyss börjat framföra "If Dogs Run Free" kunde tänkas antyda att han börjat intressera för jazzliknande musik.
Ungefär halvvägs in i konserten fick jag bekräftelse på att Benke hade rätt. Detta arrangemang kunde tyckas en smula udda, men fungerade utmärkt och kan vara ett av Bobs mest effektiva och omstörtande omarrangemang under senare år. En höjdpunkt, under en en konsert fylld av höjdpunkter.

2.) Dignity - Helsingborg 1 juli 2001
Under soundchecket hade regnmolnen legat tunga över Sofiero. Till slut började regnet falla ner. Jag, Peter Signell och några till härdade ut och lyssnade på bandet, som bland annat arbetade på "This Wheel's On Fire", "Ballad Of A Thin Man" och "Dignity". Vi höll tummarna för att vi skulle få höra den sistnämnda. Regnet avtog och konserten kunde genomföras utan att publiken behövde bli blöt.
Efter att ha blivit bjudna på fina saker som "I Threw It All Away", "My Back Pages" och en närmast teatralisk "Mr Tambourine Man", fick vi höra "Dignity". Det tog bara någon sekund innan jag kände igen låten. Det var kanske inte tidernas bästa version, men Bob verkade sjunga låten som om hans liv hängde på det. Hans engagemang, som tidigare verkat gå lite upp och ner, var nu totalt.
Efter detta fortsatte konserten i ytterligare en timme enligt ett mycket förutsägbart mönster. För min del hade den dock lika gärna ha tagit slut efter "Dignity". Jag hade fått valuta för mina biljettpengar.

3.) Man Of Constant Sorrow - Stockholm 5 april 2002
Stockholmskonserten 2002 inleddes skakigt. Konsertens andra låt, "The Times They Are A-Changin', var ett av de sämsta framföranden av en låt jag sett Bob ge. "Don't Think Twice" antydde att Bob börjat få upp farten och kunde tänkas börja ge en engagerad konsert. Ingenting förberedde oss dock för den chock som skulle komma. Ett obekant intro följdes av orden "I-I am a ma-an" och det hela kändes lätt overkligt. Man hade kanske kunnat se tecknen. Låten var i någon mån förknippad med Dylan och hade nyligen varit en stor hit, på soundtracket till "O Brother, Where Art Thou?".
Vi kunde, förutom själva ovanligheten i att denna låt framfördes, också glädja oss åt att den framfördes i ett effektivt arrangemang, ofta av en mer engagerad Dylan än man fick uppleva under de flesta andra framföranden under denna turné. Trots att låten bör ha gått hem där den spelades, skrotades den efter Europa-turnén.

4.) Shake Sugaree - Stockholm 27 juli 1996
"I've got a song to sing, it ain't very long. I'm gonna sing it right, if it takes me all night long". Hans lyckades inte sjunga alla låtar rätt denna kväll. Han verkade också som om han skulle sjunga kvällen lång (till arrangörernas skräck), då han drog ut ett fjorton låtars set i över två timmar. Den här låten fick han dock till, liksom varje annan gång då han framförde den.

5.) Idiot Wind - Luleå 26 juni 1992
Ingen kan påstå att Luleå fick bevittna en av de bättre liveversionerna av "Idiot Wind". Sällan har den dock känts lika berättigad, då Dylan framförde den inför en publik som till stor del bestod av överförfriskade människor, utan egentligt intresse för Dylan.

6.) Shelter From The Storm - Lund 13 maj 2000
Konserten på Olympen i Lund var en mäktig upplevelse och den mest intima Bob-konsert jag sett. Aldrig har jag kunnat stå så nära scenen och aldrig har jag svettats så kopiöst. Idrottshallen var stekhet och jag bar en skinnjacka. Det fanns ingen garderob. Sådana klagomål känns dock ganska obetydliga vid ett sådant tillfälle, i synnerhet när Bob gav oss en sådan majestätisk "Shelter", höjdpunkten i ett set som innehöll flera fina framföranden. Orden framfördes omsorgsfullt, till ett arrangemang som var någon slags mellanting mellan de snabba och svängiga versionerna från 1994 och de långsamma, utdragna första halvorna av versionerna från 1995.

7.) All Along The Watchtower - Malmö 6 juni 1998
Ibland överraskar Bob. Det är ingen nyhet. Ändå förvånas vi varje gång.
Inte många inbitna Bob-fans var särskilt sugna på att höra "Watchtower" live 1998. Under de föregående sju åren hade den den framförts under i stort sett varje kväll och den började kännas lite uttjatad. När The Never Ending Tour kom till Sverige 1998 tog Dylan många svenska fans med storm. Han inledde med "Watchtowerr", men det var en "Watchtower"  vi aldrig hört förut. Uppstyckad, avskalad och oroande.  

403
Dylan / Bästa sommar/höstspelningarna 2003?
« skrivet: 02 januari, 2004, 00:22:22 »
Jag är väldigt dåligt inlyssnad på de senaste turneerna. Från sommaren har jag bara hört några föga imponerande mp3-filer (men Columbus är på ingång), från hösten tre konserter (+en jag såg, men inte hört någon inspelning från). De höstkonserter jag har hört är Karlstad, Shepherd's Bush och Hammersmith. Karlstad och Shepherd's Bush är båda bra, men Hammersmith vinner klart, bl a tack vare den smått sensationella versionen av "Romance in Durango".

Tejper från de flesta (alla?) konserter under dessa turneer är i bred cirkulation vid det här laget och många här torde ha lyssnat på åtskilliga av dem. Vilka är era favoriter, vilka kan ni utan betänkligheter rekommendera till den som vill fördjupa sig i de senaste kapitlen av historien om The Never Ending Tour?

404
Övrigt / Andra ställen att diskutera musik?
« skrivet: 31 december, 2003, 18:33:36 »
Förutom detta forum, vilka andra svenskspråkiga webbplatser för musikdiskussioner brukar ni uppsöka? Någon sajt ni kan rekommendera?
Själv är jag i stort sett bara bekant med forumet på dagensskiva.com, som är ganska ok (det döljer sig en del vettiga människor bland fjortisvettvillingarna), åtminstone i måttliga doser, och forumet på blandband.nu, som känns lite mindre ok.
www.musikforum.se är nystartat och liknar lite vårt forum till upplägget. Det skulle nog kunna bli rätt bra, om bara de får igång lite aktivitet.
Några andra tips?  

405
Övrigt / Ang. L&T-listan på Yahoo
« skrivet: 31 december, 2003, 18:01:38 »
Det står väl tämligen klart att det här forumet kommer att överleva och överta de flesta av de funktioner L&T-listan tidigare fyllde. Jag vill dock fortfarande (som jag redan skrivit flera gånger tidigare) inte lägga ner listan och tror att den har en viss funktion att fylla.
För det första, på listan finns utrymme (inte mycket, men ändå) för filer, personliga foton och annat. Att lägga upp en massa foton och annat här skulle kunna stjäla en hel del av den tillåtna trafiken och det givna lagringsutrymmet. Trafik och utrymme kan hållas på en låg och "säker" nivå så länge vi främst sysslar med text.
För det andra, om någon mer än jag är road av de ofta återkommande pollerna, så tycker jag pollsystemet på Yahoo fungerar bättre än det vi har här (fler valmöjligheter, möjlighet av visa identitet på de röstande i de poller där jag inte tror att någon behöver dölja sina preferenser m m), men det kanske kan åtgärdas.
För det tredje, adressen till Yahoo-gruppen är ganska spridd (på nätet, genom omnämnande i en bok m m) och det finns möjlighet av fans utan kontakter med oss som redan är här kommer att söka sig dit, liksom de kan snubbla över gruppen när de söker på Yahoo. Finns det inget på den adressen, då kan de inte heller dirigeras över hit.
Sammanfattningsvis tror jag att det även framöver kommer att finnas skäl att besöka listan då och då.  

Sidor: 1 ... 25 26 [27] 28