391
Dylan / Tweedle Dee, Tweedle Dum och jag
« skrivet: 26 januari, 2004, 01:28:07 »
Jag har i en tidigare tråd förklarat att jag inte gillar låten Tweedle Dee & Tweedle Dum och utnämnt den till Dylans svagaste sedan Wiggle Wiggle. Nu, efter att under kvällen ha lyssnat på Love & Theft igen, känner jag mig inte lika säker på min sak. Jo, jag är ganska säker på att det är en av de svagaste låtar Dylan producerat på senare år, men finner den betydligt mer njutbar än t ex Waitin' For You.
Som öppningslåt på L&T fungerar TD&TD ganska bra. Ett snyggt, om än stulet riff och lagom uptempo. Texten är en kryptisk, fragmentarisk beskrivning av några oidentifierade barbarer. Frågan är dock om det hela leder någonstans. Tweedlarna förblir lika suddiga vid låtens slut som vid dess inledning. Bäst fungerar texten som verktyg för Dylans egensinniga frasering. Enskilda ord och fraser betonas och rycks nästan ur texten. Det bestående intrycket av texten blir dessa ord och fraser, inte det sammanhang de finns, inte den berättelse som kanske finns där.
I sitt sammanhang på skivan känns låten inte så dum. Det skulle inte falla mig in att trycka på repeat när den är slut, men som ingång till tungviktaren Mississippi och skivans märkliga och varierade landskap fyller den sitt syfte. Rent psykologiskt är placeringen förträfflig. Till skillnad från album där bästa låten läggs först på skivan, lovar den ingenting som resten av albumet inte kan leverera. Tvärtom, efter denna mindre än remarkabla inledning följer en skiva som tillhör Dylans bästa under senare decennier.
Problemen uppstår när låten spelas vid varenda konsert. Som öppnare är den ok, och ett bättre alternativ än t ex den uttjatade Maggie's Farm, som nästan alltid är åtminstone halvusel. Öppnare är den dock ganska sällan, men den spelas nästan alltid, på en eller annan plats i setlistan. Begränsningarna blir snabbt tydliga. Det tycks inte hända någonting i låten och den fungerar inte som uppvisning för någon av Dylans många sidor som liveartist. T o m Honest With Me fyller sitt syfte som uppvisning av den hårt rockande Dylan. Den låten har också genomgått vissa förändringar under tidens gång. TD&TD verkar stå och stampa på precis samma ställe och framstår mest som en bluesrockig gäspning.
Det bästa med livearrangemanget är låtens ofta ganska abrupta slut efter "I've had too much of your company, said Tweedle Dum to Tweedle Dee". Detta tycks mer lämpligt än den uttoning som sker på albumet.
Sammanfattningsvis, egentligen en rätt ok låt, om än lite småtrist och överexponerad live. Om Bob Dylan skulle läsa detta forum, vilket han tack och lov inte gör, skulle jag säga: Stryk låten ur din liverepertoar (och låt Honest with Me och Maggie's Farm göra den sällskap i pensionärslivet)!
Som öppningslåt på L&T fungerar TD&TD ganska bra. Ett snyggt, om än stulet riff och lagom uptempo. Texten är en kryptisk, fragmentarisk beskrivning av några oidentifierade barbarer. Frågan är dock om det hela leder någonstans. Tweedlarna förblir lika suddiga vid låtens slut som vid dess inledning. Bäst fungerar texten som verktyg för Dylans egensinniga frasering. Enskilda ord och fraser betonas och rycks nästan ur texten. Det bestående intrycket av texten blir dessa ord och fraser, inte det sammanhang de finns, inte den berättelse som kanske finns där.
I sitt sammanhang på skivan känns låten inte så dum. Det skulle inte falla mig in att trycka på repeat när den är slut, men som ingång till tungviktaren Mississippi och skivans märkliga och varierade landskap fyller den sitt syfte. Rent psykologiskt är placeringen förträfflig. Till skillnad från album där bästa låten läggs först på skivan, lovar den ingenting som resten av albumet inte kan leverera. Tvärtom, efter denna mindre än remarkabla inledning följer en skiva som tillhör Dylans bästa under senare decennier.
Problemen uppstår när låten spelas vid varenda konsert. Som öppnare är den ok, och ett bättre alternativ än t ex den uttjatade Maggie's Farm, som nästan alltid är åtminstone halvusel. Öppnare är den dock ganska sällan, men den spelas nästan alltid, på en eller annan plats i setlistan. Begränsningarna blir snabbt tydliga. Det tycks inte hända någonting i låten och den fungerar inte som uppvisning för någon av Dylans många sidor som liveartist. T o m Honest With Me fyller sitt syfte som uppvisning av den hårt rockande Dylan. Den låten har också genomgått vissa förändringar under tidens gång. TD&TD verkar stå och stampa på precis samma ställe och framstår mest som en bluesrockig gäspning.
Det bästa med livearrangemanget är låtens ofta ganska abrupta slut efter "I've had too much of your company, said Tweedle Dum to Tweedle Dee". Detta tycks mer lämpligt än den uttoning som sker på albumet.
Sammanfattningsvis, egentligen en rätt ok låt, om än lite småtrist och överexponerad live. Om Bob Dylan skulle läsa detta forum, vilket han tack och lov inte gör, skulle jag säga: Stryk låten ur din liverepertoar (och låt Honest with Me och Maggie's Farm göra den sällskap i pensionärslivet)!