11
« skrivet: 07 oktober, 2022, 17:11:12 »
Mycket nu och trodde jag tappat texten men nu hittade jag den på 1900-talsdatorn. Lite tankar kring det hela.
Sitter långt uppe på billigaste men nära kortlinjen så att säga, nära scenen. Har med mig kikare, kikar ibland. Bob Dylan – han är här igen. Med sina rougha and rowdiga sätt.
Mystiskt eller inte; i Scandinavium ryktas det om 4000 fyllda säten, en tredjedel? Globen har lite fler och är kanske halvsåld. De dyra parkettbiljetterna är förstås fullbelagda och det är fläckvis hyfsat med folk uppe under taket – de enda sätena under tusenlappen. Bortre kurvorna och kortväggen är tragiskt tomma och bidrar väl till att ljudet är ekigt dåligt uppe hos oss, men det sägs att det lät bättre på parkett.
Jag är förvånad. Globarna har varit typ utsålda varenda gång han kommit förbi i 30 års tid. Och denna gång är det ändå risk för att det är sista Sverigebesöket. Den eviga turnén marknadsförs plötsligt likt en reguljär rocksväng – titulerad efter artistens senaste skiva och med ett tidsspann; 2021-2024. Att verkligen turnera på ett album, låta konserterna domineras av nya albumet är väl något Dylan aldrig gjort tidigare.
Kanske har han till slut lyckats jobba sig bort från sin publik? Den publik han byggde upp från sent 80-tal och under 90-talet med allt längre och vildare konserter, yvigare set, akustiskt, elektrisk, bluegrassmittemellan och 100-150 låtar i repertoartombolan gig efter gig. Ett jamtänkande band som sprudlade, tog för sig, och en Bob på gitarrer mitt i bandet. Varje leg var unikt och varje kväll helt var unik, man hade ingen aning. Och det blev en snackis – före sociala medier, till och med före internet. Här föddes den liksom gratefuldeadiga livekult med fans som reste med, lärde känna varann, bandade och bytte konserter. Plötsligt hade Dylanfolket sett både 39 och 124 spelningar.
Men från 03/04 någonstans och framåt har Dylan sakta men likväl säkert backat bort från ett tänk och mot något annat. Dekonstruerat sig. Med allt mindre (och till slut ingen) gitarr, mindre munspel, ingen variation i band/duo/solodynamiken (med tex akustiskt set), försiktigare musiker med mindre svängrum och med färre och färre låtar på repertoaren. Liksom som för att måla sig in mot det hörn han bestämt ska vara sitt. Kanske har han till slut lyckats jobba sig bort från sin publik?
Eller är det de dyrare biljetterna? Eller är det setlistan som sådan som avskräcker? Eller har så många i förstagenerationen under pandemiåren hunnit bli väl gamla, fallit ifrån? Eller är det ett återigen exploderande postpandemiskt konsertutbud som konkurrerar? Har Bob slutligen varit här alltför många gånger i pöbelpublikens ögon? Har Nobelprisupphöjandet liksom backlashsänkt honom i vissas världar, transformerat honom till något tråkigare än rocklegend? Överdosering av kringprylarna – hur bra alkoholen, målningarna och svetsandet än är? (Asså hur många avmålade foton har han hunnit göra?! Göteborg ställer ut nu i veckan och det känns som vart man än kommer är det Dylantavlor på ett galleri på dyr adress. Har sett dem i Stockholm, Birmingham, London och Canterbury, och de hängs i Berlin, Paris, Winchester, Malmö, Köpenhamn, Rivieran, Spanien, USA, överallt.)
The Rough and Rowdy Ways-tour är jäkligt speciellt.
Det är den mest spartanska show som någonsin visats upp på en konsert av denna storlek och dignitet.
Den läckert växlande ljussättningen på stilrent draperad backdrop är borta, det allseende ögat är borta.
Fondväggen är nu ett enfärgat skynke i typ brun nyans.
Scenljuset är dunkelt och ett enda, variation används inte.
Dylan står i stort sett fast bakom ett piano som är täckt av en skrynklig grå filt.
Framför Dylans ansikte – en liten bukett mikrofoner som skymmer.
Scengolvet är upplyst underifrån som värsta Saturday Night Fever för att ge såna där spökskuggor i ansiktet på musikerna.
En matta av riktade blåljus framifrån rakt in mot parketten så alla efter rad fyra bländas.
Mobilförbud gäller ja, låses in i påse.
Bob kör inga av de stora klassiska låtarna säg Desolation Row, Mr Tambourine Man eller Visions of Johanna längre.
Han kör heller inga Masters of War, Knocking on Heavens Door eller I Shall Be Released.
Han kör inte ens några såna där välspelade nyare låtar som Love Sick, Summer Days eller Things Have Changed.
Han överraskar inte heller med några ovanligheter från sin gigantiska katalog som tja Oh Sister, Life is Hard eller Father of Night.
Och förstås inte såna akustiska folksånger som lång tid (men nu är det länge sedan) alltid kryddade setlistorna; Blackjack Davey, Two Soldiers, Hallelujah I’m Ready to Go.
Han kör RARW. Giganstiska namedroppingspäckade ordmattor. Och fyller ut med ett halvdussin halvkända äldre låtar.
Det är intressant detta med vilka äldre låtar som lyckats ta sig igenom 20-talets nålsöga. Nej inga av de mest kända låtarna, det blir inga LARS eller TUIB mer. Men det är heller inte en handfull riktigt udda eller ospelade blomster för nördfansen som han plockar.
Det är liksom… halvkända, halvvanliga titlar.
Det är förstås högst genomtänkt.
Om han skulle slängt in Like a Rolling Stone, Señor och Visions of Johanna mellan RARW-spåren skulle jublet blivit enormt, konstrasten för stor.
Men han väljer också att inte köra obskyra gobitar, överraskningar, mellan den nya skivans låtar. Det skulle kanske gett en för knepig setlista för biljettköparna. Dylan må ibland vara högst egen, men han har aldrig varit ointresserad av att bjuda publiken på en kväll där åtminstone några låtar kommer uppskattas också av den där dussinpubliken.
Nya skivan är knepig. Den är fascinerande, ordtät, massiv, dödenskuggad, pusselbitihopplockad, stillastående, högintressant och allt möjligt. Men allt på plattan är inte riktigt hans allra bästa låtar. Dylan har gjort så många låtar genom åren som på olika sätt är rent fantastiska, både tidlöst eviga och oemotståndligt catchy och allt däremellan. Klassiker som kommer att leva igen och igen. Kanske de här nya RARW-spåren inte är det. De opererar mer på en nivå som handlar om introspektiv sammanfattning, bokslut, svart humor men också gränssprängande och ett maniskt flashande av influenser, vänner och vem som kan och bör citeras.
(Hugskott. Tänker på Ulf Lundell som ju var på Scandinavium. Tänker på att han genom hela sitt liv levt med att lite ses som en svensk Dylan. Ok kanske än mer en svensk Springsteen, men Dylan har legat där som ett ideal, en referens, en mall och karriärstartpunkt. Nu har ju Lundell egentligen inte gjort så där överdrivet många låtar som låter Bob Dylan. Men däremot har ju Dylan börjat göra låtar som låter Lundell! Den unikt personliga biten med Ulf Lundell är väl just de här gigantiska panoramastyckena han slängt ur sig på skiva efter skiva nu sedan 90-talet. Låtar som spränger alla låtgränser tids- och formmässigt och som gärna är efterrättsfullmatade av citat, referenser, geografi, författare, musiker, filosofer, regissörer. 10 minuter, 15 minuter, tom 20 minuter. Stora låtar, intressanta texter. Inte alltid men ofta. Väldigt eget.)
Tillbaka till Globen. Eller Scandinavium. Alla RARW-spår körs utom Murder Most Foul, den allra längsta. Den näst längsta – Key West – blir en meditativ höjdpunkt då melodin tydliggörs – eller rättar sagt modifieras – och ett suggestivt driv kopplas på jämfört med studioversionen. Black Rider är också stark, men egentligen kanske än mer på skivan. Covern That Old Black Magic svänger luftigt. De flesta av de gamla låtarna har fått alternativa arr igen.
Jämföra ska man inte men ingen kan undvika jämförelser för kultur finns i världen. Beatles eller Stones? Dylan eller Donovan? Gudfadern eller Gudfadern II? Blowin in the Wind med Bob Dylan eller Lasse Lönndahl? Dylan live 2022 eller Dylan live 1998? (Alla som känner mig vet att jag håller tioårsperioden 1992-2002 som live-Dylans allra starkaste era.)
Jo. Varje analys, varje recension, varje känsla bottnar på ett eller annat sätt i jämförelser av det ena eller andra och allt annat.
Efter dessa 2022-spelningar har jag hört med olika vänner som tyckt – citat – ”Key West gjordes sämre och helt utan melodin från skivan, Key West var klart bäst, Bobs röst lät förvånansvärt bra, Bob körde med ett stötigt sångsätt som fick allt att låta likadant, bandet är lite tråkigt, bandet kör väääldigt safe, bandet är hans bästa någonsin, trist med cementerad setlista, setlistan spelar ingen roll, om han bara kunde tona ner det där pianoplonkandet, hans pianospel är helt unikt underbart”.
Allt är sig likt ur den aspekten.
Bandet på turnén är delvis nytt men Tony Garnier med bas i famn har förstås varit med i är det 33 år? De följer alla noga vad som händer på pianofronten där ute på sidan, tittar betydligt mer på pianot än på publiken. Dylan står vid tangenterna, kör sin Monk light och hittar nya kubistiska fraser rakt igenom låtarna. Som alltid är han den viktigaste musikern i det naturligtvis kompetenta men ack så överförsiktiga bandet. Som alltid blir det med Dylan intressant att lyssna på. Ett par gånger tar han några stapplande steg ut till ett mikrofonstativ helt intill men nej. Bob Dylan verkar på det hela skör och går riktigt illa nu som 81-åring. När lamporna släcks vid låtsluten passar han på att snabbt sätta sig några sekunder i mörkret.
(Och jag tänker – fast man inte får tänka så – att det är ledsamt att han aldrig någonsin mer kommer sjunga de flesta av sina låtar. Och att han sållade bort det allra mesta redan för 10-15 år sedan. Trots att han nu som pianist har texterna framför sig. Envishet. Och jag tänker att det är ledsamt att han typ slutade spela gitarrer redan för 20 år sedan, att man aldrig mer får höra det. Envishet.)
Men han sjunger bra 2022 och fraseringen är som alltid högintressant levande och exemplarisk – Dylan, Rönnblom och Sinatra ni vet. Efter det gloriösa 90-talet och sedan några sämre sångår på 00-talet, har Dylan de senaste tio åren sjungit alldeles utmärkt med den smårostiga röst han vet hur att använda effektivast. Han håller ut, biter av, tar ner, tar i, går upp, bänder, ber, ironiserar, ger av nästan hela sitt hjärta eller slarvslänger ut formuleringar i mungipan. Variation är nyckeln, han har styrkan kvar och han sätter det. Och det är inte lite som ska levereras inser man när man kikar igenom texterna innan konserten.
Bandpresentationen efter sista ordinarie är frejdig och vimsig och sedan går de inte ut, hukar bara i mörkret en liten stund. Alla vet att det blir en till och vet vilken det är, och kvällens största jubel kommer i avslutande Every Grain of Sand. Den innehåller också kvällens enda munspel (som alltid magiskt) och de kör låten oomgjord, alla känner igen den hymnenkla melodin. Och så går Bob och bandet ut i det mörka och så går det en minut och så tänds belysningen.