Visa inlägg

Denna sektion låter dig visa alla inlägg som denna medlem har skrivit. Observera att du bara kan se inlägg i områden som du har tillgång till.

Meddelanden - Hibbitt

Sidor: 1 [2] 3 4 ... 110
Andra artister / SV: Mott The Hoople reunion
« skrivet: 03 oktober, 2019, 11:22:57 »
Facebookgrupperna som har med Mott och Hunter att göra svämmar över av ledsna gubbar och krya-på-dig-uppmuntringar.
Ian har plötsligt drabbats av en galet elak tinnitus och kan inte uppträda så länge tillståndet är så eländigt.
Kanske har han stått på scenen för sista gången, ingen vet.
Så här skriver Ian själv på sin hemsida:

Mott the Hoople ’74 are disappointed to have to announce the cancellation of their Fall 2019 U.S. tour. Ian Hunter has recently developed a severe case of tinnitus and has been advised by his doctors to discontinue performing until this condition subsides.
Tickets purchased for these dates can be refunded at point of sale. The below message is from Ian:

Hey Kids,

I’m afraid I’m not very well.

It happened out of the blue three weeks ago; I got hit heavily by tinnitus. It’s unrelenting and on doctors orders, I’ve had to cancel everything for the time being.

I’ve had it on and off for years, but it’s always slid away. This time it’s stayed – it knocks the stuffing and the confidence out of you.

You lot know I love to tour – been doing it for 50 years. I hate to let everybody down, but I’m stuck and I can’t even go to the post box at the moment never mind a tour. Unhappy is not the word for it. I’ve had tests – no tumors, but it’s loud and incessant and frankly scary.
I know this puts people out – believe me, I know. I just hope you’ll understand. You’re great fans and I’ll always appreciate you following me – I’m not everybody’s cup of tea!! Obviously the Ranters are bummed out as is Morgan ’n’ the Great Ariel Bender, to say nothing of the crew and business people involved. Thank you, Mike and Frank for your understanding.

Where do we go from here – I’ve no idea kids. I’m just hoping it gets fed up with me eventually!! Don’t feel sorry for me – it’s been a great run if, indeed, it stays with me, and I have to stop now. Maybe it will sod off at some point – I just don’t know.

I’ll keep you updated via my website. Once again, sorry to you all.

Love ’n’ kisses


Andra artister / SV: Dom Dummaste
« skrivet: 30 september, 2019, 14:42:36 »
"Kultfigurerna i den hemliga duon Philemon Arthur & The Dung och rockbandet Dom Dummaste samarbetar. Nu släpper de låt och video ihop. DN har fått ett livstecken från de hyperskygga artisterna – via mejl."
DD & PAATD på skiva + stort 40-årsspektakel live.


Såg detta och tänkte förstås på dig! Hade gått om jag kunnat!
Hade också gått om jag kunnat  ^_^ men vi är på Beckstrøm Kvartett i Lørenskog då, nån måste ju det också.  ^_^ :d2:

Andra artister / SV: Dom Dummaste
« skrivet: 30 september, 2019, 08:56:14 »
"Kultfigurerna i den hemliga duon Philemon Arthur & The Dung och rockbandet Dom Dummaste samarbetar. Nu släpper de låt och video ihop. DN har fått ett livstecken från de hyperskygga artisterna – via mejl."
DD & PAATD på skiva + stort 40-årsspektakel live.


Andra artister / SV: Amy LaVere till Sverige
« skrivet: 29 september, 2019, 08:42:09 »
Painting Blue. Så heter nya albumet med Amy. Och som vanligt numera är Will "Amys man/Charlies bror" Sexton högst inblandad.
Om hon kommer till Sverige som den här tråden döptes till för elva år sedan förtäljer inte historien för tillfället.
Så snyggt konvolut! Så snyggt.
Och längst ner på sidan ligger en livetagning av nästan sex minuter långa No Battle Hymn med LaVere & Sexton.
Nej jag har inte hört albumet än men konvolutet är såå snyggt.
Like a beautiful black-and-white photograph, or cookie, for that matter, singer/bassist Amy LaVere’s Painting Blue, has some wonderful contrasts. Her voice is quiet, with a shy quality, like she’s unaware anyone is listening to her. Yet her vocals are the center of the album. Her songs also have a level of detail comparable to a photo. LaVere has a knack for documenting simple, seemingly meaningless moments and making them riveting. And delicious. Like a black-and-white cookie.

Andra artister / SV: Grateful Dead
« skrivet: 25 september, 2019, 17:47:04 »
Skulle vilja skriva en uppsats om det här med Robert Hunter, han är väldigt väldigt stor i min värld. Men hinner inte. Nätet svämmar över av dödsrunor idag. Den här från ABC är lika god som någon.

LOS ANGELES -- Robert Hunter, the man behind the poetic and mystical words for many of the Grateful Dead's finest songs, has died at age 78.

Hunter died Monday at his Northern California home with his wife, Maureen, at his side, former Grateful Dead publicist Dennis McNally told The Associated Press on Tuesday. The family did not release a cause of death.
We loved Bob Hunter and will miss him unimaginably,'' Grateful Dead drummer Mickey Hart said, adding the lyricist was a visionary wordsmith extraordinaire.''

Although proficient on a number of instruments including guitar, violin, cello and trumpet, Hunter never appeared on stage with the Grateful Dead during the group's 30-year run that ended with the 1995 death of lead guitarist Jerry Garcia, his principal songwriting partner.

When he did attend the group's concerts, he was content to either stand to the side of the stage or, better yet, sit anonymously in the audience. It was in the latter location, he told The Associated Press in 2006, that he received his greatest songwriting compliment, from a man who had no idea who he was.
He turned to me during Cumberland Blues' and said, I wonder what the guy who wrote that song a hundred years ago would think if he knew the Grateful Dead was doing it,''' he recalled, referencing the colorful tale of hardscrabble American miners.
Other of Hunter's most memorable Grateful Dead songs include It Must Have Been the Roses,'' Terrapin Station,'' The Days Between,'' Brown Eyed Women,'' Jack Straw, Friend of the Devil,'' Box of Rain,'' Uncle John's Band'' and Black Muddy River.''

Although the man who spoke to him during Cumberland Blues'' couldn't know it, he had perfectly captured Hunter's songwriting brilliance contained in all of those songs: the ability to craft lyrics that sounded so timeless that listeners were certain they had heard them before. It was a skill he matched seamlessly with a boundless knowledge of subjects running the gamut from classic literature to street life, which in turn allowed him to write authoritatively about everyone from card sharks and hustlers to poor dirt farmers and free-spirited lovers.

All of those stories he seasoned with a poetic skill some would say rivaled even that of Bob Dylan, with whom he sometimes collaborated.
He's got a way with words and I do too,'' Dylan told Rolling Stone magazine in 2009. We both write a different type of song than what passes today for songwriting.''
There was nobody like Bob Hunter and there never will be,'' Hart said Tuesday. He explained the unexplainable and the words struck deep.''

Truckin','' arguably Hunter and the group's best known song (and the one containing the memorable line, What a long, strange trip it's been'') was designated a national treasure in 1997 by the Library of Congress.
In more than a dozen verses it chronicled the travails of a touring band, among them the Grateful Dead's 1970 drug bust after a show in New Orleans: Busted, down on Bourbon Street. Set up, like a bowlin' pin. Knocked down. It gets to wearin' thin.''
Another song, Ripple,'' which was set to a maddening beautiful melody that Garcia composed on guitar, contains the lines Hunter once said he was most proud of: Reach out your hand, if your cup be empty. If your cup is full, may it be again. Let it be known there is a fountain. That was not made by the hands of men.''

Once asked by The Associated Press who his influences were, he laughed and replied that, just to throw people off,'' he would often cite both the great 19th century theatrical songwriting team of Gilbert and Sullivan and the American folk music balladeer Woody Guthrie.
After a moment's reflection, he added more seriously, Actually, that's pretty close to the truth.''
Other influences included novelists James Joyce, John Steinbeck and Hans Christian Andersen, musician Josh White and the traditional European ballads published by American folklorist Francis James Child.


Dylan / SV: Bob Dylan 2019
« skrivet: 23 september, 2019, 09:49:07 »
Härligt ben. Hade varit kul att hänga på 7-8 spelningar. Om jag varit 30 år yngre.....
...eller kanske om Bob varit 30 år yngre.  -_-

Andra artister / SV: Anders F Rönnblom
« skrivet: 23 september, 2019, 09:45:48 »
F:et kommer med nytt igen, releasegig och andra låtar och Jesper Lindberg är med igen kvällen till ära.  :d2:

"Porter & Thorells Syndrom presenterar:
Melodybox (T-telefonplan, mejselv.33) Fredag 27 september Insläpp: 20.00 Konsert fr. : 21.00 Förköp: 250 SEK (OBS! Begränsat antal biljetter!) Biljetter i dörren: 300 SEK

BLÄRK! – ANDERS F RÖNNBLOMS 27:e STUDIOSKIVA, som släpps i september, kan vara en av hans starkaste hittills under en 50-årig skivkarriär. Den 73-årig rockpoeten har sedan "comebacken" 2004 radat upp flera fullpoängare. Recensenter har varit eniga om att denna period är hans mest kreativa och att låtskrivandet och skivproduktionen blir bättre och bättre. Lägg därtill att han under sjutton år flitigt turnerat med sitt eminenta AFR Band, som av många anses vara ett av Sveriges bästa rockband.
Den 27 september spelar bandet på Melodybox i Hökmossen/Telefonplan.
Varmt Välkomna!"

Andra artister / SV: Joni Mitchell
« skrivet: 23 september, 2019, 08:47:41 »
Såg den här på dvd nu.
Inget av artistframträdandena är speciellt bra och hela produktionen stel med robotförutsägbar anonym speakerröst som introducerar varje artist identiskt.
Men fint att se Joni, om inte på benen eller på banan, men i skick nog att ha glädje över konserten.
Och kuligast är väl att se självaste Scarlet Rivera köra fiol på en dvd år 2019.

Andra artister / SV: Fairport Convention
« skrivet: 04 september, 2019, 19:04:58 »
Hibbitt, my dear man,

Finns det någon jättelik samlingsbox i CD-format med Fairport som underlättar ett inköp i nutid? Eller flera små?
Bra att veta när jag nu erkänner att jag har missat tidigare inköp på cd (jo, jag hade några av de första på vinyl för jättelänge sedan) och tänker
reparera skadan. Jga lyssnar på Spotify, självklart, men vill ha fysiska ex. Box-feber!
Tyvärr finns det inget riktigt vettigt där ute.
Jag skulle vilja ha en övergripande box på alla 50 åren. Men då är det olika skivbolag inblandade så det har inte lyckats.
De 'klassiska' åren 68-79 finns flera helt ok samlingar:
eller jätteboxen (som dock är överkurs då det handlar om mycket alternativversioner och nörderi - dock bra förstås):

Denny, Swarbrick, Thompson, Hutchings & co dessa år är svårslagna, så är det ju.
Men de andra erorna är inte illa alls heller så det ÄR synd att det inte finns en 4/5-box med gobitar från allt.
67-68 med Judy Dyble, Iain Matthews och första suveräna trummisen Martin Lamble.
80/90-talen med Ric Sanders och Maartin Allcock.
Och 90/00/10-talen med Chris Leslie.
(Och Dave Pegg och Simon Nicol är med mest hela tiden.)

Finns en tre fyra stora boxar med olika Cropredy-livesaker från olika eror. De är fina! Bara de senaste 40 åren där men Thompson och alla andra gästar av och till och mest hela tiden - alla som varit med i bandet är alltid med som det heter.

Andra artister / SV: Neal Casal
« skrivet: 27 augusti, 2019, 14:25:29 »
Oerhört trist.
Neal Casal var en lågmäld man som förhöjde varje sammanhang, en musikalisk klippa med ett heart of gold.
Rolling Stone skriver idag:

Neal Casal, the influential roots guitarist who played with Willie Nelson, Shooter Jennings, Ryan Adams, Phil Lesh and more, has died at the age of 50. “Neal was a gentle, introspective, deeply soulful human being who lived his life through artistry and kindness,” read the announcement of his death on his Facebook page Tuesday morning.
A cause of death was not revealed. A representative for Casal did not immediately return Rolling Stone‘s request for comment.
Best known for his work as the lead guitarist in Ryan Adams’ backing band the Cardinals, Casal also played with the Jayhawks, the Chris Robinson Brotherhood and the Hard Working Americans. As an in-demand studio musician, he played on records by Nelson, Jennings, Lucinda Williams, Amanda Shires and Tift Merritt. Casal was also a prolific singer-songwriter in his own right, releasing numerous solo albums and founding the group Circles Around the Sun.
“I am absolutely devastated,” wrote Jennings on Instagram. “[Neal] was always my favorite picker in LA and we’d just finished some beautiful music together.”
As a teenager, Casal became obsessed with the music of the Rolling Stones and the Grateful Dead. “Those groups opened my eyes and ears to the best music, literature, film and art of all kinds,” he said in a 2016 interview.  “I bought every record and book that they ever spoke about in their interviews and tried to follow their instructions on how to dig in and do good work.”

Casal spent the Nineties primarily making music as a solo artist, releasing his acclaimed debut album Fade Away Diamond Time in 1995 before eventually teaming up to play with Adams in the Cardinals roughly one decade later.
“Mine hasn’t really been a rock star life,” Casal said last year. “Granted, I’ve gotten to travel the world and see a lot of things that other people haven’t. Some of the other life building events that people go through… I haven’t had some of those things. It gets harder as you get older. I’ve definitely had an amazing life in music. That’s for sure. I’ve got to make so many records, tour, take photographers, write songs, meet new friends, and all of that.”

Andra artister / SV: Amy LaVere till Sverige
« skrivet: 18 augusti, 2019, 19:43:43 »
Painting Blue. Så heter nya albumet med Amy. Och som vanligt numera är Will "Amys man/Charlies bror" Sexton högst inblandad.
Om hon kommer till Sverige som den här tråden döptes till för elva år sedan förtäljer inte historien för tillfället.

Andra artister / SV: Cordovas
« skrivet: 31 juli, 2019, 11:21:44 »
Bästa dagstipset i Stockholm sista juli 2019 måste bli Cordovas.  :party:
Ja så länge the Band inte återföds så är Cordovas bästa substitutet.
Syns hos Lasse i Parken ikväll.

Fin läsning Tobias, älskar de här långrapporterna.  :mellow:
Och väcker det där 'tyvärret', nej kunde inte alls åka runt på Nordens konserter. Men det blev en Glob och en kort förträff på Götgatan. Oslo hade varit kul, Oslo är alltid kul.
Det känns på recensioner och snack att konserterna blev bättre hela tiden; Gbg bättre än Globen, Oslo bättre än Gbg och Karlstad bättre än Oslo. Verkar som man ska hugga turnéavslutningen!  :d2:

Dylan / SV: Bob Dylan 2019
« skrivet: 28 juni, 2019, 16:56:25 »
Bara som förtydligande...  ^_^ ...ibland får jag för mig att en och annan kan tycka jag tyckte Dylan var dålig. Eftersom jag ibland skriver för långt och slänger in dåliga och bra saker.
Globenkonserten ger jag 3,5 ungefär. Alltid omöjligt att rangordna men jag har sett en hel del Dylankonserter som varit bättre. Men också ett gäng som varit sämre.
The Bob Dylan-upplevelse är som alltid 5,0.
Så på det hela taget något jag aldrig missar.
Det är skumt att ingen recensent nämner det väldigt speciella trumspelet, det som går som en röd tråd genom mitt tyckande ovan. Och genom setlistans arr.
Kan inte låta bli att fascineras av det, hur Bob tänker.
Jag menar traditionellt på NET har ju bluegrass/folkish-stuket varit mer eller mindre tydligt, mjukt flyhänt banjo mandoliner fiol steel akustiska gitarrer vispiga trummor kvicka luftiga arr osv.
Den här hårdare markera-alla-slag-modellen i år känns mer som något man sysslar med i soul, motownhits etc can't help myself da da da; blir liksom ett experiment mellan flera musikstilar som inte brukar mötas så här tätt.

Andra artister / Hank Wangford
« skrivet: 27 juni, 2019, 15:41:55 »
Äntligen Half Moon, Putney! Måste bara berätta om i söndags just innan det var dags att åka hem.
   De finns överallt och de finns inte minst i London, de där klassiska ställena man bara vill se någon på, någonting. Legendariska lokaler med så mycket patina och kulturhistoria att lokalen gärna överglänser artisten. Puben Half Moon i Putney på sydsidan av Themsen har kört livemusik varje kväll sedan 1963. Alla gånger jag varit i London och aldrig hunnit med att hamna på Half Moon. Många andra har hamnat här för listan på namn som stått på den lilla scenen framför hundra personer är sjukt imponerande: Kate Bush, Roy Harper, John Martyn, Mott the Hoople, the Who, Rolling Stones, Fairport Convention, Elvis Costello, Van Morrison, Small Faces, John Otway, Morrissey, Yardbirds och tusentals okända och kända namn till.
   Affischen med gubbe i cowboyhatt och snitsig mustaschhistoria: ”Sunday Lunchtime! Hank Wangford & the Lost Cowboys. £10. Special lunchtime show! County musics King of pain! As seen on the two ground breaking television series ‘Big big country’ och ‘The A to Z of C&W’.”
   Saknas liksom bara ett “don’t you dare miss it!”
   Wangford (egentligen Sam Hutt) är född under brinnande världskrig 1940 dvs närmare 80 år nu dvs in his forties då han spelade med Billy Bragg och mot Thatcher. Han är författare, tv-presentatör, läkare, president för Nude Mountaineering Society och med den bästa glipan mellan framtänderna sedan Alex Harvey. Söndageftermiddagen till ära bär han en t-shirt med texten ’sorry boys, i’m a lesbian’.
   Sexmannabandet The Lost Cowboys är suveränt med extra guldstjärna på BJ Cole på pedal steel och Martin Belmont på elgitarr. Cole har spelat med alla – Elton, Daltrey, Ayers, Edmunds, Plant, Uriah Heep, Cat Stevens, Roy Harper, Björk, First Aid Kit, T Rex, ja alla. Belmont är från Graham Parkers the Rumour och har också spelat med Lowe, Costello, Carrack och Cash.
   Det är en underbar liten show de kör. Två set, långa mellansnack på en flott balansgång mellan countrypatetisk självironi och rakryggad ärlighet inför konstformen. Hur ordet misery är så viktigt men samtidigt betyder så mycket mer än misery. Hur skuld, skam och diskbänksrealism är behjärtansvärda nödvändigheter. Hur det var att växa upp som tonåring under 50-talets kalla krig hos aktivt ultrakommunistiska föräldrar, hur spelet med dubbla identiteter blev en grej redan då. ”I skolan sa de att USA är snälla och kämpade för folket mot de människoätande kommunisterna, och hemma sa mamma och pappa tvärtom att USA var den stora fienden som till varje pris måste bekämpas.” Det gällde att veta vem man var, och var någonstans man var den man låtsades vara. Och så blir det allsång med Stalinhyllningen Uncle Joe, you’re so kind, som förstås inte är en hyllning alls men ändå något sorts tvetydigt barndomsnostalgiskt utifrån ett pastellbleknat 50-tal med Stalins porträtt på väggen.
   Och så om the country waltz som den mest härligt miserabla formen av all country, ja Wangfords förra dubbelcd Save Me the Waltz var enkom countryvalser.
   Lustig monolog om brutna förhållanden också inför en cover, om hur man countryestetiskt måste hålla sig till att gråta i öl och bli lämnad och vara miserabel. ”Men! Denna text har en TWIST och det är så man ska känna – också. Bättre än medicin jag lovar, jag är läkare: And don’t be too quick to pity me / Don’t salve my heart with sympathy…” och här spärrar Hank upp ögonen, spänner dem i oss, och fortsätter med ”…Because I will be allright in a little while / But YOU’LL BE PERMANENTLY LONELY.”
   Jepp så är det. Willie Nelson said that.
   De egna låtarna är nog så bra. Intelligent country, kvalitet och distans, variation och tradition, allvar och humor och med klassiska stämmor från Anna Spanner Robinson.
   Så vass gubbe. Att det var ett besök av Gram Parsons som gjorde att han satsade på country gör inte saken sämre. (Herregud han där framme har pratat med Gram Parsons!) Jo Dr Hutt hängde med hippies och rockstjärnor och 1972 kom Gram med flickvän Gretchen på besök. De var i Europa för att till exempel hänga med Keith och mötena med Hutt/Wangford finns beskrivna i flera Parsonsbiografier.
   Han signerar en affisch med ”keep yodelling! Sincerely Hank” och önskar mig en safe journey tillbaka till Sweden. Sista klunken ned på min cornish ipa och så ut på Lower Richmond Road mot Putney Bridge.

Sidor: 1 [2] 3 4 ... 110