4
« skrivet: 16 januari, 2022, 04:15:47 »
forts...
Skivan är fantastisk, Rough and Rowdy Ways. Som hela konserten bygger på. Jag lyssnar på vinylen lite efter resan och jämför med upplevelsen live. Det låter som att han sitter vid ett skrivbord och sjunger. Med en mikrofon i stället för lampa. Ett sånt där brunt underlägg i skinn under armbågarna. Några pennor i en kopp. Kanske en brevkniv. Som han kan sticka med. Några slarviga högar papper. Ingen dator. Absolut ingen dator. En bakelittelefon. Den svarta som slutades tillverkas 1962. Och det kan väl passa. Det var då “Jack” Kennedy, eller John Fitzergald Kennedy som var hans officiella namn, hade en affär med Marilyn Monroe, i Palm Springs. Kennedy skulle egentligen bo hemma hos Frank Sinatra med det gick inte CIA med på eftersom Sinatra umgicks med maffiabossar från Chicago. Sinatra blev så arg att han slog sönder helikopterplattan han låtit gjuta på tomten bara för Kennedys skull. Det gjorde inte saken bättre att Kennedy bodde hemma hos Bing Crosby istället. Men Marilyn Monroe var där och dom låg med varandra, hon och “Jack”. Två veckor senare uppträdde Marilyn Monroe i Madison Square Garden på Kennedys 45-årsfest och sjöng, eller sjöng är väl inte riktigt rätt ord, snarare som dom skrev i tidningarna, hon hade sex med Kennedy inför miljontals tv-tittare. Happy Birthday Mr President. Hennes strama hudfärgade klänning med paljetter tror jag inte någon som sett glömmer. Men deras förhållande varade inte länge. Monroe var inte intresserad, kanske för att hon var fruktansvärt deprimerad, kanske för att Kennedy hade sex med var och varannan tjej. Eller på grund av hans dåliga rygg, han låg mest på rygg bara, Monroe kunde få bättre än så. Eller var det för att CIA inte ville ha skvaller. Alla i Vita Huset fick hålla tungan rätt i mun. Och dessutom tog Marilyn Monroe livet av sig några månader senare med en livsfarlig blandning utskriva av hennes två läkare, ovetandes om varandras utskrivna piller. Marilyn Monroe hittades naken, död, under ett vitt lakan. Med ena handen på en telefon. “Jack” Kennedy levde ett år till.
Men vänta. Jag går händelserna i förspel. Konserten har ju nästan bara börjat och jag är redan inne på efterfesten. Den där cigarillen efteråt ni vet. Som luktar så gott. Godare än kaffe. Godare än cannabis. Låt oss gå några steg tillbaka och fortsätta inne på Beacon.
Black Rider. Det är en svidande text. Är det en fortsättning på Man in the long black coat? Black rider, all dressed in black. Soundet är nästan totalt avskalat, bara Dylans röst och dom andra bara gör ett drag för varje takt, eller vad det nu kan tänkas heta på musikspråk. Men det låter otroligt dramatiskt. Filmiskt. Ödesmättat för att ta till en gammal hjälpande krycka. Som en black noir från längesedan. Dylans mjukt raspiga och skrämmande röst gör inte det hela sämre. I don’t wanna fight, at least not today. Go home to your wife, stop visiting mine! Sjunger han. Och sedan hugger han armen av honom. Cut off you arm. En av Bob Dylans många vackra sånger. Som han förresten återanvänder gamla låttexter till. Every step of the way, från Mississippi (…we walk the line). Been on the job too long, från covern på Duncan & Brady (…twinkle twinkle little star). Senaste skivan är fylld med sådant. Filled with ramble, filled with joy. I wanna ramble!
Kan undra vad folk som aldrig hört Dylans transformationer tidigare skulle tänka om detta. I’ll be your baby tonight. Take your shoes off, have no fear… jomenvisst, texten är densamma, men soundet, gitarren som styr allt, melodin, och hur han sjunger, det är ju bara för roligt alltså. En glad Dylan är en bra Dylan, det är sen nu. Bring that bottle over here. Jag måste ta en sipp på min karibiska rom tror jag. Smakar fint som snus. Citerar tjänstemännen från Systembolaget. Kryddig smak med fatkaraktär, inslag av pomerans, farinsocker, torkad frukt, nötter och kanel. Nr 578, 140 riksdaler. Barceló Gran Añejo, Dominikanska Republiken. Kul att få kunna åka dit, med en single smutt.
My own version of you har jag redan skrivit om, jag älskar den ju så mycket. Trodde aldrig jag skulle göra det när jag hörde skivan första gångerna. Men sedan lyssnade jag på texten. Det är så dylanskt och fantastiskt som det bara kan bli. Mr Freud with his dreams, Mr Marx with his axe, see the raw hide lash rip the skin from the backs. Någon ropar något, mitt under låten, jag hör inte vad, han bara svarar avslappnat coolt, sure… och han mår bra, det märks. Efter I’ll bring someone to life, use all of my powers, do it in the dark, in the wee small hours, går det någon sekund och så bara säger han… ah yeah! Hur dom bara tar ner låtarna till nästan ingenting, det vet jag inte om jag hört tidigare, det är Dylans röst och dom nya låtarna som helt och hållet är i centrum, och musikerna förstår att det är så det ska vara. Det är förstås ett genidrag även om man kanske vill ha mer rock and roll ibland, men till syvende och alla sisters of mercy är det förstås helt rätt. Han vet vad han gör, det borde vi veta nu.
I wish the night was here. Without a doubt. I’d fall into your arms. I’d let it all hang out. Han skrattar lite efter den versen, och så plinkar han på sitt piano. My mortal bliss is, to be alone with you. Och här sitter jag ensam igen. Utanför fönstret ringlar E4:an och jag ställer mig upp och tittar ut bort med den ensamma vägen som bara slutar och där står några människor och pratar, snön är vit runtomkring. Jag brukar stå här och titta på alla där borta, men på nätterna ser jag bara några strödda elsparkcyklar som blinkar lite försiktigt, grönt. På somrarna är det bättre, då ligger folk och solar på bänkarna. Jag behöver skaffa mig en kikare så jag kan se bättre, men Ulrika säger att det kan du inte göra. Jag får gå dit och sola också, så att jag kan vara en av dom som någon står och tittar på med kikare, från ett fönster utmed med Essingeleden.
I’m searching for love, for inspiration, on that pirate radio station.
Vi tar taxi från festen efter konserten. Vi är alla berusande av whiskyn. Det fanns ju ingen öl så vi drack whisky. Per kanske lite mindre för han har bättre kontroll på livet. Jag sitter där fram och tittar upp på New Yorks alla lampor. Times Square är bäst när det är natt och alla turister är borta. Ulrika och Per sitter där bak och pratar. Jag bara lutar huvudet ner lite och tittar upp mot alla skyskrapor. Kan knappt förstå att lille jag från Skogstorp utanför Falkenberg fått åka hit så många gånger. Min pappa har aldrig varit i New York. Inte min bror heller. Min mamma kunde nog inte ens föreställa sig att åka hit. Hon älskade Italien. Det gör ju jag också förstås. Och min bror säger han nog inte får komma in i landet efter allt han gjort. Hoppas ändå kunna få hit honom någon dag. Annars, får jag väl ta igen det med råge, det dom inte får möjlighet att se. Jag fortsätter böja huvudet ner där i framsätet på taxin så jag nästan får ont i nacken, för jag kan inte få nog av New Yorks skyskrapor.
Det är helt knäpptyst inne på Beacon Theatre när han spelar Key West. Tror inte ens mössen bakom logen rör sina små svansar ens. Deras spetsiga små öron pekar rakt upp och dom lyssnar. Det går inte att göra annat. Radio signals, I’m so deep in love, I can hardly see. Jag lutar mig bak i den röda sköna fåtöljen, inne på Beacon, och kanske blundar jag lite. Jag minns förstås inte. Men jag hoppas att jag blundade lite och bara andades lugnt, om det nu var möjligt. Lungan i halsgropen som det brukar heta, eller är det kanske hjärtat. Per och Ulrika bredvid mig och Bob Dylan framför mig. Och han sjunger om Key West. Twelve years old, they put me in a suit. They forced me to marry a prostitute. She’s still cute, and we’re still friends. Down in the flatlands, way down in Key West. Det är sannerligen en otrolig låt. Tänk att skriva sådana mästerverk, att fortsätta göra det år efter år. Jag blir tårögd av låten och tittar på min dricka från Dominanska Republiken. Kanske borde blanda lite lime och is i, så att det blir en daiquiri. För att friska upp hjärnan lite. Men den är god som den är. Gotta serve somebody, indeed. Spelar han också. Han har gjort om den till en Tombstone Blues. Verkligen.
Sen börjar Bob Dylan prata. När bandet redan halvt börjat spela nästa låt. Under ett stilla parti ropar någon ut en request, Pretty Boy Floyd. Och Dylan svarar glatt, “You’ve come to the wrong place. You have Springsteen on Broadway. You are at the wrong show!”. Alla skrattar, för det är glatt och roligt, särskilt när Bob är glad. Men Springsteen har aldrig spelat Pretty Boy Floyd, det var ju Dylan själv som gjorde det, Springsteen spelade Tom Joad. Men Dylan kanske bara menar att han inte tar emot låtönskemål. Så är det kanske.
Men direkt efter, är han sitt lugna fina jag igen. I’m sitting on the terrace, lost in the stars, listening to the sounds of sad guitars. Så vackert så vackert. Jag som undrade så hur den här låten skulle funka utan den ljuvliga kören som finns på skivan. Men han tar igen den kören med råge på alldeles egen hand, han fraserar och sjunger med en inlevelse så innerlig att man nästan skrattar. Ljus skör röst, Lot of people goooooone, lot of people I knew. I’ve made up my mind to, give myself to you. Hjärtat bultar.
Duschen på hotellet är en elefantdusch. Som Kramer i Seinfeld hade älskat. Det är som att kliva in i en tyfon av vattenstrålar, tvålen flyger all världens väg. Jag halkar runt och schampot jag pressar fram från pumpen på väggen bara flyger. Jag hade gett ena högtalaren för att få ha en sån dusch hemma. Mono är väl okej. Jag duschar tre gånger om dagen på hotellet. Går och köper lasagne, pizza och små brödbollar med pizzakrydda på. Vi dricker några dyra öl från ett dyrt ölställe strax nedanför, det ligger på East 39th Street och heter City Beer. Mycket modernt, både priserna och bemötandet. Dom tar tempen på oss när vi kommer in. Med en pistol mot tinningen mäter dom temperaturen i våra huvuden. Min hjärna får godkänt. Det går att dricka öl där och det går att köpa och ta med hem. Vi gör båda. Och jag äter lasagne på rummet och dricker en öl utan att behöva få en pistol mot tinningen igen. Ren och fin är jag också.
Något som inte går att köpa utanför USA, i alla fall inte lika bra, är bagels. Det är som ett mission för oss att hitta goda. Och vi hamnade precis rätt. Bra några meter från hotellet ligger Sarge’s Delicatessen & Diner, på 3rd Avenue. Kliver in och märker direkt att det här är gammalt. Dom kommer inte att ta tempen på mig. Och dom kommer inte le i onödan. Precis som det ska vara alltså. Det går knappt ens att skriva om maten för jag blir så hungrig. Första gången vi gick dit beställde vi en gigantisk tallrik, nästan halvmetern bred, med två färska rostade bagels, cream cheese, sallad, tomat, massa lök, två sorters rökt fisk, lax och whitefish, så mycket och så gott att vi bara stirrade på varandra. Jag blev kär på nytt. More coffee honey? Ja tack min vän. Vi gick dit igen och köpte mer bagels. Mer kaffe? Ja tack! Goodbye Jimmy Reed är en fånig med kul låt!
Och så börjar han snacka igen. It’s good to be back here in The Big Apple, säger han. George Gershwin. Herman Melville. Jackie O. Sylvester Stallone. Han tycker att Stallone borde fått en Oscar för senaste Rambofilmen. The Last Blood. Jag har inte sett den, får kanske göra det.
Jacqueline Lee Bouevier Kennedy Onassis. Född på Long Island i New York. The Hamptons. En rik familj. Jackie älskade fransk kultur, konst, mode och stil. Hon var journalist och fotograf. När hon först fick se det nedgångna hus hon skulle bo i, ville hon renovera och inreda efter sina egna önskemål. Det fick hon. Eisenhower, Truman och Roosevelt hade kanske inte så höga krav på inredning. Men 1950-talet hade förändrat USA, och även om Jackie inte älskade att stå i rampljuset själv, så var hon en föreångare, förebild och ikon. En stilikon med känsla för inredning och mode. Utbildad och med en egen karriär. Egen vilja. Bestämd. Hennes äktenskap var inte hela tiden lyckligt. Hennes man träffade andra var han än befann sig. Det var inget nytt. 1955 reste han till Båstad för att vara med sin älskarinna, Gunilla von Post. Kräftskiva någonstans utanför Ystad. Det var enda gången JFK besökte Sverige, för att träffa sin älskarinna. Kennedy-familjen var rika, och berömda, men dom dör hela tiden. Det enda trevliga är att JFK älskade choklad från Hershey.
Min storebror skulle varit så stolt om han sett Dylan på Beacon. Första och enda gången var i Göteborg 2000, när folk ställde sig på dom röda plaststolarna inne på Scandinavium och hoppade och dansade till All along the watchtower. Min bror var inte lika förtjust, gick därifrån och ringde sin tjej, du får komma och hämta mig nu för jag står inte ut, sa han. Vilket jag inte hörde som tur är, var helt inne i det magiska från scenen. Hoppade och dansade. Men min bror älskar Sylvester Stallone. Och Dylan älskar Sylvester Stallone. Säger att han borde fått en Oscar för senaste Rambofilmen. It should have won an Academy Award but of course it didn’t, it should have! The last something… Last Blood! Alla inne på Beacon Theatre skrattar. Min bror har flyttat till ett boende där han få bo billigt. Ska sälja husvagnen nu så han slipper bo granne med pappa. Jag fick en bild igår med brorsan på en permobil inne på Ica. Han fixar och åker permobil för att han känner folk som lånar ut sina permobiler, som behöver hjälp, och som gammal speedwaymekaniker så kan han laga allt, inte för att han behöver, men för han älskar att laga saker som inte fungerar, och för att hjälpa andra. Min bror är 45. Han åker permobil på Ica. Inte för att han behöver. Men han går fan inte en meter i onödan.
Det här är den svåraste text jag nånsin skrivit. Jag har lagt veckor på att försöka få ordning på resan som började efter musikalen Girl from the north country, som jag bara nästan gillade, till slutet på Dylan-konserten på Beacon, efterfesten och resan hem till hotellet. Det finns så mycket jag vill säga. Bokstäverna räcker inte till. Kan jag uppfinna fler bokstäver? Varför skulle jag inte kunna? Språket förändras. Det är väl den enda sanning vi har i livet. Och att vi kommer att dö, förstås. Oavsett om vi kommer från lilla Skogstorp utanför Falkenberg, eller från New York City. En dag ska vi alla få träffa Elvis!
Bob Dylan fortsätter att prata. Om sitt nya fantastiska band. Sylvester Stallone. Talking about greatness, säger han. Gitarristen Bob Britt. Dylan säger du kan spela med gitarren på ryggen även om du inte spelar och Bob Britt tar gitarren på ryggen och alla skrattar. Nu får det räcka med show tänker jag, men Bob Dylan är sprudlande glad och visar sin kärlek och visar hur stolt han är över sin senaste skiva och hur mycket han älskar att spela i New York inför alla dessa jublande människor.
I can’t tell you how great this guy is, he’s been great for a long time, Tony Garnier.
Det är som när jag går runt i Stockholm, på dagarna, på kvällarna, på helgerna. Tar stegen ut från lägenheten på Norra Stationsgatan 117. Nästan alltid vänster, för att komma upp på Karlbergsvägen. För den är så otroligt vacker. I den gamla korvfabriken till höger bygger dom nu en ny skola. Till vänster finns Günters, den lilla korvkiosken. Och Bodil Malmstens dotter Stefania har sin ateljé där strax efter. Jag stannar där ibland och bara väntar och vill ha en kram för jag längtar så mycket efter Bodil. Men hon är ju död, men jag vill krama hennes dotter Stefania, och jag vill säga hur mycket jag älskar Bodil Malmsten, hur mycket Bodil har betytt i mitt liv. Fått mig att känna livsglädje varenda dag, varje sekund, varenda dag. Men jag har bara sett Stefania där innanför fönstret. Imorgon ska jag gå dit igen och vänta.
Den finns nog ingen som älskar Stockholm så mycket som jag gör. Varenda litet sandkorn. Alla smutsiga hundar, alla med barnvagnar, träden som slår ut på våren, fasaderna med puts i rött, gult, vitt. 1880, 1890, 1900, 1910, 1920-tal. Alla spröjsade fönster. Dammet som yr när blåbussarna far omkring. Folket som köar för att komma in på Acnebutiken bredvid Systrarna Andersson, kaféet där på hörnet. Oljebaren med sin chokladmousse med olivolja jag nästan kan dör för, och så puben bredvid jag alltid går till. Tors Torn syns där upp mot Solna, tornen som jag förlikat mig med. På vintern och på natten är dom det vackraste som finns. Det känns som att jag är i New York. Men jag är ju ändå hemma. Och han plinkar på sitt piano, till Every grain of sand, allt står stilla. Tre toner hörs i natten. Det var hit jag skulle. Första gången jag kom till Stockholm förstod jag att det var hit jag skulle till slut. Jag längtade inte efter New York, Malmö, eller Molkom. Jag längtar fortfarande bara efter att få vakna i Stockholm, med utsikt bort mot Solna. Essingeleden utanför fönstret. Karlbergsvägen upp till vänster. Jag går ut och skrapar med mina gamla slitna skor mot gruset, det lixom raspar, och småstenen rullar. Det var så här det skulle bli. Det var så här det skulle bli.
I’m hanging in the balance, of a perfect finished plan.
Bob Dylan spelar inte den långa Murder most foul, låten om JFK, på den här turnén. Den varma hösten på östkusten i USA 2021. Jag gick med jackan öppen och halsduken fladdrande. Men ändå finns låten med som en bronsvalsad tråd. Jackie O, säger Dylan från scenen. En gång i Wien frågade Jackie Nikita Chrustjov vad som hänt med hundarna som kommit tillbaka från rymdfärden med Sputnik 5. Den rymdfarkost som hade hundarna med sig hem igen. Chrustjov svarade att Strelka fått valpar. Jackie sken upp som en sol, och bad om att få en valp. Chrustjov sa ja, naturligtvis. Och han höll vad han lovande. Efter en intergalaktiskt färd senare fick den lilla valpen namnet Pushinka och sprang omkring hemma i Vita Huset. Kennedybarnen lekte med hundarna. Nu har det inte riktigt med Bob Dylans konsert på Beacon att göra, men Pushinka fick sedan valpar med en av Vita Husets andra hundar. Jackie O, säger Dylan från scenen på Beacon. Hon är värd att hyllas. JFK kallade dom nya små valparna för puppniks. Och det blev inget kärnvapenkrig, inget hårt regn, mellan stormakterna.