Visa inlägg

Denna sektion låter dig visa alla inlägg som denna medlem har skrivit. Observera att du bara kan se inlägg i områden som du har tillgång till.


Meddelanden - egoBen

Sidor: [1] 2 3 ... 223
1
Dylan / Vi for till Minnesota – Hibbing, Duluth och Minneapolis
« skrivet: 24 mars, 2024, 15:02:18 »
Jag skrev en liten text om en utflykt. Bilder finns också men lägger inte dom här just nu. Hör av er om ni önskar se något. Har ni vägarna förbi så rekommenderas denna resa varmt.

Bob Dylan – den lille grabben från Minnesota

Vi åkte till Bob Dylans hemstäder Hibbing och Duluth. Och Minneapolis dit han flyttade för att gå på universitetet utan att vad jag vet ta några poäng alls på över ett år. Han hade förmodligen redan då siktet inställt på något helt annat i livet. Något som kom att förändra musikhistorien. Vår käre vän Mike föreslog att vi skulle göra den här utflykten, jag var först skeptisk för risken att det skulle kännas som att Bob redan var död och det hela fruktansvärt sorgligt, men istället blev det enbart avslappnat, fint och precis lagom sentimentalt. Gulligt till och med!

Vi hyrde bil i Minneapolis och körde 30-40 mil rakt norr till Hibbing där vi spenderade mest tid, för det var där han växte upp. Gick i skola. Träffade sin första (?) flickvän Echo Hellstrom. Dom gick på kafé och spelade spel. Det är nu en pub som påpassligt heter Mike’s Pub. Vi åt lunch där, kycklingvingar. Servitrisen hjälpte oss att hitta ställen att besöka, förutom den walking tour-karta staden har på sin hemsida. Vi gick runt hörnet och tittade på huset där hans pappa hade en radiobutik. Hotellet där han tog sin bar mitzva. Skolan, som nu har en jättefin mur med ett porträtt på Alfred Nobel och Bob Dylans namn. Sporthallen där han spelade med sina första band i aulan, jag passade på att se en basketmatch. Och biblioteket, där bibliotikarierna och säkert skoleleverna satt ihop en rörande gullig utställning i källaren! En elev satt där och sa att vi kunde skriva i gästboken. Det gjorde jag. Jag skrev att vi rest från Stockholm och älskar Dylans egensinnighet och som liveartist och tackade Hibbing. Kakelplattor och ett fönster från huset fanns där också, jag tog i det lilla handtaget. En massa bilder, texter, kuriosa och alla skivomslag fanns också. En ask med näsdukar stod på ett bord. Kan undra varför. Hibbing var en av dom finaste småstäder i USA jag varit i. Det är kanske inte så konstigt att jag tycker det. Älskade deras ödmjuka stolthet. Jag gråter faktiskt när jag skriver detta och minns tillbaka. Inte sentimentalt sa jag, jo tjenare. När vi stod utanför hans uppväxthus körde en gul skolbuss förbi och några ungar lutade sig ut från fönstrena och vinkade och ropade glatt: ”BOB DYLAN LIVED THERE!”

Sedan körde vi nån timma sydöst till Duluth där han föddes. En helt fantastisk syn när vi fick se Lake Superior långt nedanför. Bara det var nästan värt resan. Hans hus låg högt ovanför sjön och centrum. Rena mardrömmen att ta sig upp för den backen utan bil. Huset var mer bebott än det i Hibbing. Bill Pagel som är ett stort Dylanfan äger båda husen och bor i det ena, förmodligen detta. Jag tog inte så många bilder men filmade för det var så mäktigt. Sedan körde vi ner genom centrum och besökte ett bryggeri och åt lite och sedan tillbaka till Minneapolis.

Där gick vi på runda dagen efter. Först för att se den häftiga Stone Arch Bridge över Mississippifloden. Den ledde oss sedan till universitetsområdet och till slut Dinkytown som var stadens lilla centrum för folkmusikerna och han bodde i det häftiga gamla huset på hörnet där tror jag. Vi tog en massa bilder. Mike sa sen, ”du sa aldrig att vi kommit fram”, jag var väl för exalterad. Vi tog en öl på en pub runt hörnet. Mike spillde Cola på sin tröja när läskmaskinen fick fnatt. Senare såg vi den ofantligt mäktiga muralmålningen med tre stora porträtt av Bob. Att gå fram till väggen och se hur stora dom var kändes nästan overkligt. Stoltheten gjorde sig påmind igen. Den lille grabben från Minnesota. Tänk vad du ställt till med, för så många. För mig. Tack.

2
Hej. Jag har två på rad 9 platser 20-21 vilket är ungefär i mitten. Sms:s gärna om du är intresserad. 0705343179

:-)

3
Dylan / SV: Tour 2021
« skrivet: 17 januari, 2022, 22:15:52 »
Tack för respons! :-)

Det blev väldigt långt men det fick bli så den här gången. Och det är ju inget tvång att läsa hehe.

4
Dylan / SV: Tour 2021
« skrivet: 16 januari, 2022, 04:15:47 »
forts...

Skivan är fantastisk, Rough and Rowdy Ways. Som hela konserten bygger på. Jag lyssnar på vinylen lite efter resan och jämför med upplevelsen live. Det låter som att han sitter vid ett skrivbord och sjunger. Med en mikrofon i stället för lampa. Ett sånt där brunt underlägg i skinn under armbågarna. Några pennor i en kopp. Kanske en brevkniv. Som han kan sticka med. Några slarviga högar papper. Ingen dator. Absolut ingen dator. En bakelittelefon. Den svarta som slutades tillverkas 1962. Och det kan väl passa. Det var då “Jack” Kennedy, eller John Fitzergald Kennedy som var hans officiella namn, hade en affär med Marilyn Monroe, i Palm Springs. Kennedy skulle egentligen bo hemma hos Frank Sinatra med det gick inte CIA med på eftersom Sinatra umgicks med maffiabossar från Chicago. Sinatra blev så arg att han slog sönder helikopterplattan han låtit gjuta på tomten bara för Kennedys skull. Det gjorde inte saken bättre att Kennedy bodde hemma hos Bing Crosby istället. Men Marilyn Monroe var där och dom låg med varandra, hon och “Jack”. Två veckor senare uppträdde Marilyn Monroe i Madison Square Garden på Kennedys 45-årsfest och sjöng, eller sjöng är väl inte riktigt rätt ord, snarare som dom skrev i tidningarna, hon hade sex med Kennedy inför miljontals tv-tittare. Happy Birthday Mr President. Hennes strama hudfärgade klänning med paljetter tror jag inte någon som sett glömmer. Men deras förhållande varade inte länge. Monroe var inte intresserad, kanske för att hon var fruktansvärt deprimerad, kanske för att Kennedy hade sex med var och varannan tjej. Eller på grund av hans dåliga rygg, han låg mest på rygg bara, Monroe kunde få bättre än så. Eller var det för att CIA inte ville ha skvaller. Alla i Vita Huset fick hålla tungan rätt i mun. Och dessutom tog Marilyn Monroe livet av sig några månader senare med en livsfarlig blandning utskriva av hennes två läkare, ovetandes om varandras utskrivna piller. Marilyn Monroe hittades naken, död, under ett vitt lakan. Med ena handen på en telefon. “Jack” Kennedy levde ett år till.

Men vänta. Jag går händelserna i förspel. Konserten har ju nästan bara börjat och jag är redan inne på efterfesten. Den där cigarillen efteråt ni vet. Som luktar så gott. Godare än kaffe. Godare än cannabis. Låt oss gå några steg tillbaka och fortsätta inne på Beacon.

Black Rider. Det är en svidande text. Är det en fortsättning på Man in the long black coat? Black rider, all dressed in black. Soundet är nästan totalt avskalat, bara Dylans röst och dom andra bara gör ett drag för varje takt, eller vad det nu kan tänkas heta på musikspråk. Men det låter otroligt dramatiskt. Filmiskt. Ödesmättat för att ta till en gammal hjälpande krycka. Som en black noir från längesedan. Dylans mjukt raspiga och skrämmande röst gör inte det hela sämre. I don’t wanna fight, at least not today. Go home to your wife, stop visiting mine! Sjunger han. Och sedan hugger han armen av honom. Cut off you arm. En av Bob Dylans många vackra sånger. Som han förresten återanvänder gamla låttexter till. Every step of the way, från Mississippi (…we walk the line). Been on the job too long, från covern på Duncan & Brady (…twinkle twinkle little star). Senaste skivan är fylld med sådant. Filled with ramble, filled with joy. I wanna ramble!

Kan undra vad folk som aldrig hört Dylans transformationer tidigare skulle tänka om detta. I’ll be your baby tonight. Take your shoes off, have no fear… jomenvisst, texten är densamma, men soundet, gitarren som styr allt, melodin, och hur han sjunger, det är ju bara för roligt alltså. En glad Dylan är en bra Dylan, det är sen nu. Bring that bottle over here. Jag måste ta en sipp på min karibiska rom tror jag. Smakar fint som snus. Citerar tjänstemännen från Systembolaget. Kryddig smak med fatkaraktär, inslag av pomerans, farinsocker, torkad frukt, nötter och kanel. Nr 578, 140 riksdaler. Barceló Gran Añejo, Dominikanska Republiken. Kul att få kunna åka dit, med en single smutt.

My own version of you har jag redan skrivit om, jag älskar den ju så mycket. Trodde aldrig jag skulle göra det när jag hörde skivan första gångerna. Men sedan lyssnade jag på texten. Det är så dylanskt och fantastiskt som det bara kan bli. Mr Freud with his dreams, Mr Marx with his axe, see the raw hide lash rip the skin from the backs. Någon ropar något, mitt under låten, jag hör inte vad, han bara svarar avslappnat coolt, sure… och han mår bra, det märks. Efter I’ll bring someone to life, use all of my powers, do it in the dark, in the wee small hours, går det någon sekund och så bara säger han… ah yeah! Hur dom bara tar ner låtarna till nästan ingenting, det vet jag inte om jag hört tidigare, det är Dylans röst och dom nya låtarna som helt och hållet är i centrum, och musikerna förstår att det är så det ska vara. Det är förstås ett genidrag även om man kanske vill ha mer rock and roll ibland, men till syvende och alla sisters of mercy är det förstås helt rätt. Han vet vad han gör, det borde vi veta nu.

I wish the night was here. Without a doubt. I’d fall into your arms. I’d let it all hang out. Han skrattar lite efter den versen, och så plinkar han på sitt piano. My mortal bliss is, to be alone with you. Och här sitter jag ensam igen. Utanför fönstret ringlar E4:an och jag ställer mig upp och tittar ut bort med den ensamma vägen som bara slutar och där står några människor och pratar, snön är vit runtomkring. Jag brukar stå här och titta på alla där borta, men på nätterna ser jag bara några strödda elsparkcyklar som blinkar lite försiktigt, grönt. På somrarna är det bättre, då ligger folk och solar på bänkarna. Jag behöver skaffa mig en kikare så jag kan se bättre, men Ulrika säger att det kan du inte göra. Jag får gå dit och sola också, så att jag kan vara en av dom som någon står och tittar på med kikare, från ett fönster utmed med Essingeleden.

I’m searching for love, for inspiration, on that pirate radio station.

Vi tar taxi från festen efter konserten. Vi är alla berusande av whiskyn. Det fanns ju ingen öl så vi drack whisky. Per kanske lite mindre för han har bättre kontroll på livet. Jag sitter där fram och tittar upp på New Yorks alla lampor. Times Square är bäst när det är natt och alla turister är borta. Ulrika och Per sitter där bak och pratar. Jag bara lutar huvudet ner lite och tittar upp mot alla skyskrapor. Kan knappt förstå att lille jag från Skogstorp utanför Falkenberg fått åka hit så många gånger. Min pappa har aldrig varit i New York. Inte min bror heller. Min mamma kunde nog inte ens föreställa sig att åka hit. Hon älskade Italien. Det gör ju jag också förstås. Och min bror säger han nog inte får komma in i landet efter allt han gjort. Hoppas ändå kunna få hit honom någon dag. Annars, får jag väl ta igen det med råge, det dom inte får möjlighet att se. Jag fortsätter böja huvudet ner där i framsätet på taxin så jag nästan får ont i nacken, för jag kan inte få nog av New Yorks skyskrapor.

Det är helt knäpptyst inne på Beacon Theatre när han spelar Key West. Tror inte ens mössen bakom logen rör sina små svansar ens. Deras spetsiga små öron pekar rakt upp och dom lyssnar. Det går inte att göra annat. Radio signals, I’m so deep in love, I can hardly see. Jag lutar mig bak i den röda sköna fåtöljen, inne på Beacon, och kanske blundar jag lite. Jag minns förstås inte. Men jag hoppas att jag blundade lite och bara andades lugnt, om det nu var möjligt. Lungan i halsgropen som det brukar heta, eller är det kanske hjärtat. Per och Ulrika bredvid mig och Bob Dylan framför mig. Och han sjunger om Key West. Twelve years old, they put me in a suit. They forced me to marry a prostitute. She’s still cute, and we’re still friends. Down in the flatlands, way down in Key West. Det är sannerligen en otrolig låt. Tänk att skriva sådana mästerverk, att fortsätta göra det år efter år. Jag blir tårögd av låten och tittar på min dricka från Dominanska Republiken. Kanske borde blanda lite lime och is i, så att det blir en daiquiri. För att friska upp hjärnan lite. Men den är god som den är. Gotta serve somebody, indeed. Spelar han också. Han har gjort om den till en Tombstone Blues. Verkligen.

Sen börjar Bob Dylan prata. När bandet redan halvt börjat spela nästa låt. Under ett stilla parti ropar någon ut en request, Pretty Boy Floyd. Och Dylan svarar glatt, “You’ve come to the wrong place. You have Springsteen on Broadway. You are at the wrong show!”. Alla skrattar, för det är glatt och roligt, särskilt när Bob är glad. Men Springsteen har aldrig spelat Pretty Boy Floyd, det var ju Dylan själv som gjorde det, Springsteen spelade Tom Joad. Men Dylan kanske bara menar att han inte tar emot låtönskemål. Så är det kanske.

Men direkt efter, är han sitt lugna fina jag igen. I’m sitting on the terrace, lost in the stars, listening to the sounds of sad guitars. Så vackert så vackert. Jag som undrade så hur den här låten skulle funka utan den ljuvliga kören som finns på skivan. Men han tar igen den kören med råge på alldeles egen hand, han fraserar och sjunger med en inlevelse så innerlig att man nästan skrattar. Ljus skör röst, Lot of people goooooone, lot of people I knew. I’ve made up my mind to, give myself to you. Hjärtat bultar.

Duschen på hotellet är en elefantdusch. Som Kramer i Seinfeld hade älskat. Det är som att kliva in i en tyfon av vattenstrålar, tvålen flyger all världens väg. Jag halkar runt och schampot jag pressar fram från pumpen på väggen bara flyger. Jag hade gett ena högtalaren för att få ha en sån dusch hemma. Mono är väl okej. Jag duschar tre gånger om dagen på hotellet. Går och köper lasagne, pizza och små brödbollar med pizzakrydda på. Vi dricker några dyra öl från ett dyrt ölställe strax nedanför, det ligger på East 39th Street och heter City Beer. Mycket modernt, både priserna och bemötandet. Dom tar tempen på oss när vi kommer in. Med en pistol mot tinningen mäter dom temperaturen i våra huvuden. Min hjärna får godkänt. Det går att dricka öl där och det går att köpa och ta med hem. Vi gör båda. Och jag äter lasagne på rummet och dricker en öl utan att behöva få en pistol mot tinningen igen. Ren och fin är jag också.

Något som inte går att köpa utanför USA, i alla fall inte lika bra, är bagels. Det är som ett mission för oss att hitta goda. Och vi hamnade precis rätt. Bra några meter från hotellet ligger Sarge’s Delicatessen & Diner, på 3rd Avenue. Kliver in och märker direkt att det här är gammalt. Dom kommer inte att ta tempen på mig. Och dom kommer inte le i onödan. Precis som det ska vara alltså. Det går knappt ens att skriva om maten för jag blir så hungrig. Första gången vi gick dit beställde vi en gigantisk tallrik, nästan halvmetern bred, med två färska rostade bagels, cream cheese, sallad, tomat, massa lök, två sorters rökt fisk, lax och whitefish, så mycket och så gott att vi bara stirrade på varandra. Jag blev kär på nytt. More coffee honey? Ja tack min vän. Vi gick dit igen och köpte mer bagels. Mer kaffe? Ja tack! Goodbye Jimmy Reed är en fånig med kul låt!

Och så börjar han snacka igen. It’s good to be back here in The Big Apple, säger han. George Gershwin. Herman Melville. Jackie O. Sylvester Stallone. Han tycker att Stallone borde fått en Oscar för senaste Rambofilmen. The Last Blood. Jag har inte sett den, får kanske göra det.

Jacqueline Lee Bouevier Kennedy Onassis. Född på Long Island i New York. The Hamptons. En rik familj. Jackie älskade fransk kultur, konst, mode och stil. Hon var journalist och fotograf. När hon först fick se det nedgångna hus hon skulle bo i, ville hon renovera och inreda efter sina egna önskemål. Det fick hon. Eisenhower, Truman och Roosevelt hade kanske inte så höga krav på inredning. Men 1950-talet hade förändrat USA, och även om Jackie inte älskade att stå i rampljuset själv, så var hon en föreångare, förebild och ikon. En stilikon med känsla för inredning och mode. Utbildad och med en egen karriär. Egen vilja. Bestämd. Hennes äktenskap var inte hela tiden lyckligt. Hennes man träffade andra var han än befann sig. Det var inget nytt. 1955 reste han till Båstad för att vara med sin älskarinna, Gunilla von Post. Kräftskiva någonstans utanför Ystad. Det var enda gången JFK besökte Sverige, för att träffa sin älskarinna. Kennedy-familjen var rika, och berömda, men dom dör hela tiden. Det enda trevliga är att JFK älskade choklad från Hershey.

Min storebror skulle varit så stolt om han sett Dylan på Beacon. Första och enda gången var i Göteborg 2000, när folk ställde sig på dom röda plaststolarna inne på Scandinavium och hoppade och dansade till All along the watchtower. Min bror var inte lika förtjust, gick därifrån och ringde sin tjej, du får komma och hämta mig nu för jag står inte ut, sa han. Vilket jag inte hörde som tur är, var helt inne i det magiska från scenen. Hoppade och dansade. Men min bror älskar Sylvester Stallone. Och Dylan älskar Sylvester Stallone. Säger att han borde fått en Oscar för senaste Rambofilmen. It should have won an Academy Award but of course it didn’t, it should have! The last something… Last Blood! Alla inne på Beacon Theatre skrattar. Min bror har flyttat till ett boende där han få bo billigt. Ska sälja husvagnen nu så han slipper bo granne med pappa. Jag fick en bild igår med brorsan på en permobil inne på Ica. Han fixar och åker permobil för att han känner folk som lånar ut sina permobiler, som behöver hjälp, och som gammal speedwaymekaniker så kan han laga allt, inte för att han behöver, men för han älskar att laga saker som inte fungerar, och för att hjälpa andra. Min bror är 45. Han åker permobil på Ica. Inte för att han behöver. Men han går fan inte en meter i onödan.

Det här är den svåraste text jag nånsin skrivit. Jag har lagt veckor på att försöka få ordning på resan som började efter musikalen Girl from the north country, som jag bara nästan gillade, till slutet på Dylan-konserten på Beacon, efterfesten och resan hem till hotellet. Det finns så mycket jag vill säga. Bokstäverna räcker inte till. Kan jag uppfinna fler bokstäver? Varför skulle jag inte kunna? Språket förändras. Det är väl den enda sanning vi har i livet. Och att vi kommer att dö, förstås. Oavsett om vi kommer från lilla Skogstorp utanför Falkenberg, eller från New York City. En dag ska vi alla få träffa Elvis!

Bob Dylan fortsätter att prata. Om sitt nya fantastiska band. Sylvester Stallone. Talking about greatness, säger han. Gitarristen Bob Britt. Dylan säger du kan spela med gitarren på ryggen även om du inte spelar och Bob Britt tar gitarren på ryggen och alla skrattar. Nu får det räcka med show tänker jag, men Bob Dylan är sprudlande glad och visar sin kärlek och visar hur stolt han är över sin senaste skiva och hur mycket han älskar att spela i New York inför alla dessa jublande människor.

I can’t tell you how great this guy is, he’s been great for a long time, Tony Garnier.

Det är som när jag går runt i Stockholm, på dagarna, på kvällarna, på helgerna. Tar stegen ut från lägenheten på Norra Stationsgatan 117. Nästan alltid vänster, för att komma upp på Karlbergsvägen. För den är så otroligt vacker. I den gamla korvfabriken till höger bygger dom nu en ny skola. Till vänster finns Günters, den lilla korvkiosken. Och Bodil Malmstens dotter Stefania har sin ateljé där strax efter. Jag stannar där ibland och bara väntar och vill ha en kram för jag längtar så mycket efter Bodil. Men hon är ju död, men jag vill krama hennes dotter Stefania, och jag vill säga hur mycket jag älskar Bodil Malmsten, hur mycket Bodil har betytt i mitt liv. Fått mig att känna livsglädje varenda dag, varje sekund, varenda dag. Men jag har bara sett Stefania där innanför fönstret. Imorgon ska jag gå dit igen och vänta.

Den finns nog ingen som älskar Stockholm så mycket som jag gör. Varenda litet sandkorn. Alla smutsiga hundar, alla med barnvagnar, träden som slår ut på våren, fasaderna med puts i rött, gult, vitt. 1880, 1890, 1900, 1910, 1920-tal. Alla spröjsade fönster. Dammet som yr när blåbussarna far omkring. Folket som köar för att komma in på Acnebutiken bredvid Systrarna Andersson, kaféet där på hörnet. Oljebaren med sin chokladmousse med olivolja jag nästan kan dör för, och så puben bredvid jag alltid går till. Tors Torn syns där upp mot Solna, tornen som jag förlikat mig med. På vintern och på natten är dom det vackraste som finns. Det känns som att jag är i New York. Men jag är ju ändå hemma. Och han plinkar på sitt piano, till Every grain of sand, allt står stilla. Tre toner hörs i natten. Det var hit jag skulle. Första gången jag kom till Stockholm förstod jag att det var hit jag skulle till slut. Jag längtade inte efter New York, Malmö, eller Molkom. Jag längtar fortfarande bara efter att få vakna i Stockholm, med utsikt bort mot Solna. Essingeleden utanför fönstret. Karlbergsvägen upp till vänster. Jag går ut och skrapar med mina gamla slitna skor mot gruset, det lixom raspar, och småstenen rullar. Det var så här det skulle bli. Det var så här det skulle bli.

I’m hanging in the balance, of a perfect finished plan.

Bob Dylan spelar inte den långa Murder most foul, låten om JFK, på den här turnén. Den varma hösten på östkusten i USA 2021. Jag gick med jackan öppen och halsduken fladdrande. Men ändå finns låten med som en bronsvalsad tråd. Jackie O, säger Dylan från scenen. En gång i Wien frågade Jackie Nikita Chrustjov vad som hänt med hundarna som kommit tillbaka från rymdfärden med Sputnik 5. Den rymdfarkost som hade hundarna med sig hem igen. Chrustjov svarade att Strelka fått valpar. Jackie sken upp som en sol, och bad om att få en valp. Chrustjov sa ja, naturligtvis. Och han höll vad han lovande. Efter en intergalaktiskt färd senare fick den lilla valpen namnet Pushinka och sprang omkring hemma i Vita Huset. Kennedybarnen lekte med hundarna. Nu har det inte riktigt med Bob Dylans konsert på Beacon att göra, men Pushinka fick sedan valpar med en av Vita Husets andra hundar. Jackie O, säger Dylan från scenen på Beacon. Hon är värd att hyllas. JFK kallade dom nya små valparna för puppniks. Och det blev inget kärnvapenkrig, inget hårt regn, mellan stormakterna.

5
Dylan / SV: Tour 2021
« skrivet: 16 januari, 2022, 04:13:36 »
Bob Dylan
New York
22 November 2021


Resan vi gjorde känns mer och mer som en surrealistisk dröm. Särskilt nu eftersom spelningar börjar ställas in igen. Men vi kom iväg, och det var inte tradigt, som dom säger i Skåne.

Jag gick till Big Wong igen och åt hummer med vårlök och ingefära och ett gudomligt gott te som hela tiden fylldes på. Ett enkelt ställe i Chinatown men maten är fantastisk och billig. Ibland behöver man beställa fem gånger innan något kommer men det är det värt. Jag åt revben och anka och stora fingertjocka nudlar som förrätt, sådana som bara är själva degen som man doppar i en lite söt tjock sojasås, jag älskar sådana.

Såg musikalen som alla hyllar men jag kan ärligt säga att jag tyckte skådespelarna mest var konstiga och gjorde mig illa till mods. Familjen det handlar om bråkar hela tiden och jag påminns om min barndom. Det är inget jag vill se. Särskilt inte som en musikal, mitt eget liv som liten utspelas på en scen på Broadway. Det är kaos och jag vill bara gömma mig. Med musiken. Men publiken skrattade, åt vad jag inte riktigt förstår om jag ska vara ärlig, eller så tycker jag inte det är kul. Men dom afroamerikanska artisterna är fantastiska och sjunger överlägset med en deep soul och gospel som inte går att höra på den här sidan Atlanten. Jag var totalt hänförd. Och så fick jag en mugg med musikalens logotyp.

Vi gick ut från Belasco Theatre. Vandrade mot Times Square och försökte ta oss loss så snabbt vi kunde. Gick rakt fram mot Hells Kitchen, sen uptown längs 9th Avenue. Skulle till Beacon. Jag beställer en kalkonburgare, för kalkon är kul och det är vad dom äter till jul i USA. Ulrika köper en spinach & artichoke dip, en favorit. Jag tjuvade lite. Hon tittar ilsket. Livet är bara som vanligt, men ändå inte, vi ska på Bob Dylan-konsert.

Vi stångar oss in till våra platser. Watching the river flow. Jag hör på millisekunden att Bob sjunger och plinkar på sitt piano piggare än en getabock i Norrköping. Jag har trängt mig in två platser, Ulrika sitter i gången, Per vår käre vän sitter i mitten, den stackars saten. Jag borde ju sitta i gången för jag är mästaren på att utesluta störande människor ur mitt liv, jag kan ha en hel armé med Karl den tolfte i höger öra utan att bry mig. Det är rena rama olympiaden i gång från Seoul 1988. Jag är lugn som en filbunke men Bob är redan på uppfarten, Ben Johnson kan stoppa i sig stratosfärer om han vill, men det går inte att jämföra. Någon är on fire i kväll! Tänt den inre grillen. Bob gör Most likely lysande. When you go your way and I go mine. Fortfarande står och går och hasar sig folk fram i gången och tänder grillar och grillar en rib eye. Hade det inte varit för förbud mot studsmattor inne på Beacon hade dom säkert hoppat upp och ner på sina studsmattor. I wanna thank the lord, för studsmatteförbud på Beacon Theatre.

Vad betyder New York egentligen. Alltså jag jag menar inte vad det betyder för andra. Manhattan hette Mannahatta, långt innan holländarna kom dit. Jag menar inte det. Jag längtar aldrig till New York men jag vill inte åka därifrån när jag kommer dit. Bäst är att gå ensam, gata efter gata. Det är nästan irriterande stort. Eller långt snarare. Jag smiter in på McSorleys på East 7th Street för jag behöver något som är fejk bland allt som är på riktigt. Behöver fantasi och drömmar bland precis allt som bara handlar om att sköta sitt jobb och att make a big buck. Jag är förstås inte i New York för att sköta mitt jobb, men jag fattar ju känslan när jag går på gatorna. Sköter du inte dig så åker du ut, för länge sedan. Så jag går in på McSorleys och köper en öl men jag vet att jag får två för det är så det går till på McSorleys. Det finns kvar och det var här några av dom gamla möttes, Woody Guthrie. Jag bara älskar det sandade golvet. Jag älskar det sandade gamla golvet. Hasar mig ut på Manhattan igen.

I got a tell tale heart, like mr Poe. Och jag är tillbaka där allt inte slutade. I paint landscapes and I paint nudes. Red Cadillac and black moustache. Har ni hört den låten med Dylan? Det är en av mina favoriter med Bob någonsin. Folk skrattar när han sjunger att han äter fast foods. Sjöng han put your life away from me? Nej han sjunger keep your mouth away from me. När han spelade in och släppte Red Cadillac and black moustache på Sun Records-samlingen 2001 med rader som “who’s been playing around with you, a real cool cat with eyes of blue”) satte han grunden i hur den moderna Bob Dylan kom att låta. Rockabilly, utan att det nånsin skakar i replokalen, utan att hyresgästerna ovanför klagar på att fy fan vad det låter grisig rock n’ roll där nere, och dessutom luktar det spya. Nej, det är inte så Bob Dylan låter.

Vi står utanför Beacon och tittar på Lee Ranaldo. Gitarrist som spelade i det gnisslande indiebandet Sonic Youth med Thurston Moore och Kim Gordon. Han står där ledsen ensam och väntar. Ulrika såg Lee Ranaldo spela live bara några dagar före, i Brooklyn. Lee Ranaldo har gjort min favoritdylancover någonsin, Mama you been on my mind. Jag älskar gnissel blandat med akustiska gitarrer. Och en hes försynt röst. Gnissla mig till himmelen. Den är minst lika bra som Black Moustuache. Grunden i hela mitt system, alltså hela min märg, hela jävla barkisen i huvet och dom sju klaffarna i hjärtat, dessa två låtar. Kanske bara är fem klaffar eller hur många det nu är, skit samma, alla klaffar pumpar vidare som dom ska, tack vare dom låtarna. Och ingen annan kan förstå det, ingen annan, det är bara jag. Ingen kan ta musiken jag hör i mina egna öron och i mitt huvud ifrån mig. Men det är en tuff låt. Han har ju ändå en röd Cadillac och en svart mustasch. Den man vill vara men inte är. En bitande hård låt. Jag var förälskad i fem år men hon fick killen med Cadillacen till slut. Gifte sig med vänsterbacken i fotbollslaget. Dom har barn och swimmingpool, kanske så djup, att man kan dyka. Har kollat på Facebook. Och cyklat förbi utanför. Men fick punktering och behövde fråga en granne om en pump men ingen granne hade någon pump. Fick ringa pappa som hämtade mig utanför en pizzeria. Tänk om jag inte gjort slut med henne efter två veckor när vi var unga. Jag var ju störtförälskad. Varför har jag alltid tyckt så mycket bättre om att vara ensam än att vara med någon annan. Jävla skit.

You girls mean business, and I do too. Egenföretagare med “äkta spansk Champagne” och bronsvalsad spagetti, så som det ska vara i Vasastan. Åh gud tack för att jag inte är egenföretagare. Å andra sidan hade jag haft något att säga, ett visitkort att dela ut. Guldbokstäver i stencil. Det är sjukt att det sitter en dj i ett bås till höger om mig just nu men jag hoppas det bara är mina nya stora glasögonbågar som ställer till det. Det hade varit hemskt om det satt nån och dj:ade bredvid mig i fönstret. Spelar inte musik ens. Det är bara en svart siluett. Håller i en skiva. Både han och skivan är i svart. Gungar fram och tillbaka men lägger aldrig skivan på skivtallriken, bara gungar. Står bara några meter från mig och han spelar inte skivan som han håller i sin hand. En lampa lyser upp ansiktet. Han ler rakt fram. Och han gungar. Men det är jag som pulserar, det är min puls, jag gungar fram och tillbaka, och han som står i hörnet är nog bara en svart staty jag köpt någon gång som jag glömt, ställt i hörnet. En egen dj. Men jag måste kanske gå och stänga in mig på toaletten snart. Om han inte försvinner. Vill att han försvinner. För han är kvar. Han spelar inte skivan som han håller i sin hand. Han bara gungar, i takt med mitt eget pulserande huvud.

False Prophet den är bra. Han får stå kvar där, i hörnet och jag kan hantera honom nu tror jag. Tänker vrida huvudet och titta snabbt på honom. Ser honom först men det är bara blomman med sina stora blad och lampan. Ingen är där. Is here on the hiiiiiiil haha han sjunger som en sprattlande sjöstjärna på en lektyrtfotografs ljusbord. I’m nothing like my ghostly appearances would suggest sjunger han där på Beacon i New York och jag sitter på en rad lite länger bak och Per är bredvid och Ulrika är fortfarande irriterad på alla som rör sig. Jag tror vi börjar förstå varandra. Men wow han låter bandet spela och tugga tungt, innan sista versen där dom lugnar sig. I bakgrunden gnisslar gitarrerna innan publikens jubel täcker det jag vill sitta på en decimeters avstånd och höra högt och nära och jag vill vara där på scen och höra gitarrerna rakt in i huvet. I’ll marry you to a ball and chain! Han blir hårt hållen av någon, av vem, en gammal lady, av sina miljontals skara beundrade, jag vet inte. Han sjunger stenhårt och han menar det verkligen. Det är så illa och så länge sedan, att han till och med glömt när han dog. Tycker det låter väl hårt. Han må stappla på scen, han håller fast sig i pianot när han sjunger, spelar, när han går. Men död, det har han aldrig varit. Och en profet spelar inte i ett cowboyband. Han spelar på Beacon.

Efter gick vi ut och runt och bakom Beacon till Amsterdam Ale House för att ta en öl efter. Per kom dit smygandes och sa att vi kunde gå till en efterfest på hotellet. Behöver vi ta med öl frågade jag, vi kan ju inte komma utan öl. Per visste inte. Vi tog inte med någon öl. Hur ska vi kunna åka hiss utan något rum, vi behöver ett kort för att åka hiss. Smiter in med ett välkammat äktenskap och låtsas som att vi självklart bor där. Hissdörrarna öppnas och vi hör musik och hittar hotellsviten. Öppnar och går in. Lee Ranaldo står där mitt framför oss. Han vet förstås inte vilka vi är. Eftersom jag inte kan hålla tyst om nånting (håll snattran som Ulrika säger ibland) berättar jag hela historien. Om att Ulrika såg honom live för några dagar sedan i Brooklyn. Och sedan stod han utanför Beacon tidigare och väntade. Och sen inne på Beacon stod han och såg lost ut. Jag ville gå fram och säga hej men kunde inte. Och nu står han innanför dörren till sviten där efterfesten är. Jag frågar värdinnan efter öl. Känner mig som Dynamit-Harry i Jönssonligan, som inte vill ha Champagne. Jag vill ha öl. Men vi får nöja oss med drinkborden och jag häller upp whisky med is i två kaffekoppar. Det som finns att tillgå. Sedan går vi runt och försöker göra oss bekväma. Någon uppträder med gitarr, det går att önska låtar, jag vill höra Wiggle Wiggle men vågar inte be om det. En kudde med Dylanporträtt i den gröna soffan. Människor överallt, i varenda hörn och ledig kvadratdecimeter på heltäckningsmattan, där är en amerikanska i mörk kostym som ser ut som vår kompis Audrey med en blick skarpladdad pistol, inte en revolver utan en pistol, hon är mer James Bond än Billy the kid, och jag faller som en rabarber. Och i rummet en sprudlande och vacker ryska, och så en skånska från Eslöv mitt i alltiopa, på Hotel Beacon, 2130 Broadway, New York. Den amerikanska Bond är landskapsarkitekt och hon har ritat en park längre upp på Upper West Side. Hon vet mycket väl vem Dean Wareham är, sångaren i Luna som vi också är i USA för att se. Hon vägrar att gå och se Dean Wareham live, för han var otrogen mot sin fru, och dessutom skrev han om det i sin självbiografi. Jag säger att han var nog tvungen för att få ett lyckligt liv. Han var inte lycklig tidigare. Men han blev. Han blev förälskad i kvinnan i sitt liv, är inte det en gåva att ta vara på så säg?

Clinton Heylin sitter i soffan. Han som skrev Behind The Shades. Den med guldbokstäverna. Per pratar länge med honom. Om vad vet jag inte, jag frågade men har glömt. Jag hade inte mycket att säga. Borde frågat massor men var inte på det humöret. Frågade vilken hans mest kända bok var. Jag sa “I think I’ve read it”. Han skrattade och sa “You think you’ve read it?”. I själva verket var det den, förutom Dylans musik förstås, som gjorde mig till ännu en galning i den här världen av bobsk galenskap. Äkta kärlek. Alltså äkta kärlek.

forts...

6
Dylan / SV: Tour 2021
« skrivet: 04 december, 2021, 23:53:49 »
Bob Dylan
Hershey, Pennsylvania
16 November 2021


Att se Bob Dylan live numera känns nästan otänkbart, men vi skulle göra det! Rough and Rowdy Ways Worldwide Tour 2021-2024. Biljetter fixade. Den här resan var påtänkt sedan nästan två år tillbaka. Och det var ren tur att våra ärenden matchade perfekt med Bob Dylans nya turné, och att vi europamänniskor fick bli insläppta till USA exakt i rätt tid. Otur i kärlek, otur i spel, otur i det mesta, men tur i konserter. Jag skippade frukost och var för nervös för att äta på flygplatsen så jag beställde snabbt cashewnötter och en gin & tonic på planet. Åtta timmar senare landade vi i New York. Ingen kö alls till immigration. Det är ju nästan ingen som reser till USA. Några dumma/passionerade svenskar som ska se Bob Dylan bara.

Ulrika fyllde år och vi gick till jättegamla puben Ear Inn i Tribeca, där vårat hotell låg, och stannade kanske lite för länge men det var varmt utomhus, trots november. När dom stängde uteserveringen gick vi in och tog några öl till där inne, eller kanske whisky sour, billigare med såna grejer i USA, och vi träffade bland annat en kille från Seattle som är med i ett svenskt sällskap där uppe, han gav mig sin mailadress, mer minns jag inte av det mötet, men jag har kvar mailadressen. Vi var i New York för att se bandet Luna som vi också följer, vi såg tre spelningar när vi kom fram, sen drog vi till Philadelphia. Och sen skulle vi se Bob Dylan live för första gången sedan 2019! Tog tåget till Middletown i Pennsylvania, det ligger bara några kilometer från det berömda kärnkraftverket på Three Mile Island, vi pratar alltså om Harrisburg. Sannolikheten att det skulle hända var ju som bekant nästan lika med noll så det hände nästan inte. Jag fick se dom skräckinjagande skorstenarna, som fortfarande står kvar trots att kärnkraftverket är nedlagt, på håll, och jag prickade av ännu en sevärdhet på min lista. En annan sevärdhet jag är stolt över att ha sett är OS-arenan i Seoul, ni vet där Ben Johnson vann 100-metersfinalen 1988 men visade sig vara dopad. Det är något med katastrofer jag finner tilldragande.

Hershey är the sweetest place on earth. Det är deras slogan och man förstår varför. Choklad choklad choklad. Nästan alla gator heter något med choklad. Chocolate Avenue osv osv. Men det är knappast en stad, inte så som vi tänker oss en stad. Det är en stor huvudgata, typ E18, med några butiker kantade längs med, och där finns en fantastiskt vacker teater. Hershey Theatre. Bob Dylan spelar ikväll. Jag har lyssnat massor på Rough and Rowdy Ways och var spänd som en dansk spion i Spanien. Teatern är fantastisk, guld och stor rymd i foajén och lugn och skön känsla. Ingen visade covidpass trots att det egentligen behövs. Få hade munskydd trots att det egentligen krävs. Det var otroligt lugnt och behagligt inne på teatern inför konserten. Vi drack lite Bourbon med is i stora muggar och snackade med vår nyfunne vän Mike som skulle köra oss till nästa resmål dagen efter. Sen gick vi in. Det började inte bra. Watching the river flow och Most likely you go your way är inte så kul att höra helt enkelt, låter bara trist och oskarpt helt enkelt. Men sen började första låten från nya skivan, I contain multitudes. Nästan knäpptyst på teatern. Och jag andades djupt och bara försjönk med. Det är en nyskriven låt av Dylan och det märks att han älskar sina nya låtar. Det var inget elektriskt framförande, men det stilla och lugna passade mig perfekt, jag kunde njuta och lyssna noga på texten och bara känna glädje över att vara på plats och se och höra Bob Dylan sjunga sina nya magiska låtar. Älskar den låten djupt. I paint landscapes, I paint nudes.

Han gör False Prophet och sedan When I paint my masterpiece där han lägger till ordet chocolate: “newspaper men eating candy… chocolate!”. Det är underbart, underbart att Bob Dylan är glad. Black Rider, måste jag nog skriva mer om en annan gång, det är en stod höjdpunkt, med Bob fullkomligt i trans när han sjunger den live nu, men vi går till I’ll be your baby tonight, och precis som dom två öppningslåtarna, igen i arrangemanget från den streamade Shadow Kingdom-specialen tidigare i år. Sedan kommer My own version of you, en personlig favorit, om att snickra ihop ett eget litet monster av olika kroppsdelar och gestalter. “I’ll take the Scarface Pacino and The Godfather Brando / Mix it up in a tank and get a robot commando”. Det är på något sätt otänkbart att Dylan sjunger så här galna textrader, men ändå så spot on, så rätt, och han älskar att sjunga dessa heltokiga grejer. Jag njuter för varje mugg. Sipp. Min Bourbon börjar ta slut. Jag köpte nog förresten ett visset gammalt vitt vin och tog med in till min plats, “vill du ha kvar isen” frågade dom när jag köpte men jag sa tyvärr nej, is till vitt vin är ju inte direkt så man gör men på en konsert är det gott med något som svalkar. Så jag drack ljummet vitt vin ur en sportmugg med sån där ful pip man kan stänga locket på. Samma som jag drack Bourbon ur. Urfånigt. USA. I’m gonna make you play the piano like Leon Russell… alltså den texten är så underbar.

Early Roman Kings har inte varit bra sedan Stu Kimball spelade maracas på den låten live, för det var så bisarrt. Okej den svänger ibland, Dylan fräser ibland, men nästa låt tack. To be alone with you är ett mästerverk. Med den nya texten, och låten är numera en mördarballad, inte en enkel bagatell om att vara ensam med någon man vill byta löständer med. Nu har han ställt till det rejält för sig, dödat någon? Och sedan rullar Key West igång, det är ju ändå topp tre från nya skivan, inte minst för att jag har så fina minnen från Key West. Green Parrot Bar på 601 Whitehead Street. Där tiden stått stilla, och det är inte långt till Hemingways gamla hus, där katterna har sex tår. Bob Dylans Key West handlar om något annat, men det är där man får ro, Key West is paradise divine. Älskar den låten ända in i smalbenet. Satt bredvid en kvinna, jag började prata, hon jobbade på en skola och hon skulle se Bob Dylan för första gången. Jag tyckte lite synd om henne, det är inte en smal sak att älska Bob Dylan live. Men hon var amerikansk och artig, men det brann nog lite i hennes superkristna hjärna, hon ville nog ändå skrika lite och kanske skrika fula ord, riktigt fula ord. Hoppas det i alla fall.

Och så Gotta serve somebody på det. Wow. Den hänger kvar sedan 2019 och bara äger. Så som kidsen säger, eller sa. Den äger. Har man inte skakiga knän efter den har förmodligen luften i alla fall gått ur däcken. Vilken explosion till låt i den här annars ganska stillsamma setet av låtar. Som det brukar heta, värt hela biljettpriset. I’ve made up my mind to give myself to you är en annan topp tre för mig, denna undersköna vaggvisa som kan smälta vilken isglass som helst igloo, twister eller piggelin, välj själv, men smälter det gör dom alla. Teatern är så vacker och fin och när man sitter i en sådan lokal funkar det alldeles utmärkt att bara titta upp, runtomkring, och njuta av känslan och stämningen och det varma ljuset och ljudet och sedan kan musiken komma i andra hand ibland, det är helt okej, vi är bara människor, och det är därför människan bygger vackra hus. Men låten är det sannerligen inget fel på, det är en av Bob Dylans alla underbara gåvor till mänskligheten, och människan blir lite snällare och vackrare efter varje lyssning, för det är så konsten fungerar, antingen blir vi arga eller så blir vi inte arga. Jag tänker inte bli arg i Hershey. Igloo.

Och Bob Dylan säger it’s very sweet up here, very sweet. Han skrattar. Han är ju ändå i Hershey, the sweetest place on earth. Och han skojar lite med sina musiker. Goodbye Jimmy Reed och det är rock. Och så har jag vägrat höra nya arrangemanget av Every grain of sand för jag ville höra den live, på riktigt, och jag förstår inte alls vad folk kan tänkas ha emot den. Älskar låten. Det passar alldeles utmärkt att plocka in den som avslutning och låta publiken gå hem med den i huvudet. Varje en av oss.

Vi vandrar sakta ut i den mörka svala natten och åker till en bensinstation och köper hamburgare i pretzelbröd och öl och choklad och chips och sedan lägger vi oss i hotellsängen och tittar på amerikansk teve och njuter av minnet av en fantastisk dag i Hershey. Dagen efter blir lika bra för då ska vi till Annapolis och bara njuta och sen ska vi se Bob i New York och Port Chester. USA är ett vackert land, det är ett fult land, som det går att både älska och hata, men när tangenterna plinkas och plonkas på rätt sätt brukar det ändå vara ett ganska fantastiskt land att vara i. Särskilt att se konserter i. Att se Bob Dylan inte minst.

7
Om forumet / SV: Love and Theft 20 år!
« skrivet: 12 september, 2021, 13:06:57 »
Tack och bock för det! :d2:

8
Är glad att Red River Shore hamnade högt!

9
Dylan / SV: Poll: Rough and Rowdy Ways - 3 bästa låtarna
« skrivet: 06 mars, 2021, 17:55:59 »
Känns nästan större än presidentvalet. Men det var ganska enkelt. Key West, I’ve made up my mind och självklart århundradets kanske mäktigaste låt (låt känns ynkligt om detta verk) Murder most foul. Bubblaren är förstås I contain multitudes för det är en briljant låt, med briljant text, lika bra sång. Som dessutom gjordes en enastående cover på av Emma Swift väldigt snabbt. Men en extra liten tanke skänker jag Black rider. Den här skivans Tin angel i känslan? Får se om denna skiva blir lika klassisk som hans tidigare mästerverk. Mycket tyder väl på att den redan bedöms som det men än är jag inte helt övertygad men det kommer säkert. Som ett vin... men allt bedöms ju efter Bobs skala. Så det är hård konkurrens. Inte för att det behöver tävlas.

10
Dylan / SV: "Samma melodier" eller Dylans musikaliska rötter
« skrivet: 19 januari, 2020, 17:35:59 »
Listan på Dylans melodistölder kan ju göras lång. Mycket lång. Fortsättning följer? 😊

11
Andra artister / SV: Kinky Friedman
« skrivet: 22 november, 2019, 21:57:25 »
Kinkys nya skiva alltså. Behöver inte ens höra hela förrän jag vet. Detta är bra så in i skärbrädan alltså! Resurrection! Lyssna på Spotify! Glädje sväng mening.


12
Dylan / SV: Bob Dylan 2020
« skrivet: 11 november, 2019, 20:41:20 »
:d2:
Japp varenda artist man följer verkar vara mellan 70 och 80 eller värre nuförtiden.
Hur gick det till?
När vi själva är så unga än?  :d2: ^_^

Hursomhelst - undras vad de 100 dagarna mellan legsen i vinter ska användas till.
Konst? Järngrindar? Bourbon? Skivinspelning? Tapetsera om? Semester?

Han lär ju inte sitta sysslolös i alla fall. Så något kul för oss blir det säkert. Går ju alltid att hoppas på en ny skiva med egna låtar. Oavsett vad så rullar tåget vidare och det är kul!

13
Andra artister / SV: Dom Dummaste
« skrivet: 30 september, 2019, 11:07:49 »
"Kultfigurerna i den hemliga duon Philemon Arthur & The Dung och rockbandet Dom Dummaste samarbetar. Nu släpper de låt och video ihop. DN har fått ett livstecken från de hyperskygga artisterna – via mejl."
DD & PAATD på skiva + stort 40-årsspektakel live.

https://www.dn.se/kultur-noje/bandbroder-i-forkladnader-och-pa-suddiga-bilder/
https://www.playhouseteater.se/dd-40-live.aspx

 ^_^

Såg detta och tänkte förstås på dig! Hade gått om jag kunnat!

14
Om forumet / SV: Vägs ände?
« skrivet: 29 september, 2019, 22:48:53 »
Använd Facebook gratis istället. Varför betala?  :huh:

15+ års sökbart arkiv kan vara en orsak. Bland många.

Jag det finns mycket information som är väl värd att sparas 4-ever. Jag söker själv äldre trådar då och då.

15
Tack Tobias!!! Vi ses snart igen. 😊

Sidor: [1] 2 3 ... 223